FiU 1979/80:15

Finansutskottets betänkande
1979/80:15

med anledning av i propositionen 1979/80:100 framlagda finansplan
och budgetförslag jämte motioner

1 detta betänkande behandlar finansutskottet

dels propositionen 1979/80: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari föreslås att
riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i propositionen,

dels propositionen 1979/80: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser
förslaget under

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen,

dels följande motioner

1979/80: 265 om åtgärder för att minska inflationen av Mats Hellström
m. fl. (s),

1979/80: 345 om åtgärder mot inflationen av Lars Werner m. fl. (vpk),

1979/80:593 om långfristiga krediter till lantbruket av Arne Andersson i
Ljung m. fl. (m),

1979/80:780 om svensk samhällspolitik under 1980-talet av Lars Werner
m.fl. (vpk),

1979/80: 1062 om budgetunderskottets effekter på sparandet m. m. av
Arne Gadd (s) och Bo Södersten (s),

1979/80:1067 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen av
Olof Palme m. fl. (s),

1979/80:1069 om trädgårdsnäringens kapitalförsörjning av Håkan
Strömberg m. fl. (s),

1979/80:1571 om lantbrukets kreditförsöijning av Stig Josefson m. fl. (c),

1979/80:1850 om trädgårdsnäringens kapitalförsöijning av Stig Josefson
m. fl. (c) och

1979/80:1853 om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken av Lars
Wemer m. fl. (vpk).

1 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Finansplanen

I propositionen 100 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att
godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats
i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner rörande riktlinjerna
för den ekonomiska politiken:

1067 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen beslutar godkänna de mål och riktlinjer som anförts i
motionen för arbetet med att under 1980-talet återföra den svenska ekonomin
till balans,

2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som ligger i det i motionen angivna stabiliseringspolitiska
programmet och uppdra åt regeringen att med bibehållande av helheten i
programmet framlägga förslag om dess genomförande,

4. att riksdagen beslutar hemställa om att regeringen vidtar åtgärder för
att granska i första hand de stora företagens valutatransaktioner,

5. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen påskyndar arbetet
inom utredningen (I 1977:06) om de internationella investeringarnas näringspolitiska
effekter,

6. att riksdagen beslutar hemställa hos riksbanken om en skärpt övervakning
av valutalagens efterlevnad,

1853 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en plan utarbetas
för industripolitiken under 1980-talet med målsättningen att skapa minst
100000 nya arbetstillfällen inom industrin och med beaktande av vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar att uttala att skärpt restriktivitet måste visas
mot kapitalexport och industriutflyttning,

5. att riksdagen beslutar att uttala sig för övergång till lågräntepolitik,

6. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och finanspolitiken som förordas i motionen och
avslå regeringens förslag i denna del.

FiU 1979/80:15

Därutöver behandlas i detta sammanhang följande motioner:

265 av Mats Hellström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en priskommission med uppdrag att finna vägar att
minska inflationen i enlighet med vad som anförts i motionen,

345 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändiga
åtgärder — vid sidan om kravet på skärpt monopollagstiftning - i kampen
mot inflationen,

593 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande
behovet av ökade möjligheter till långfristiga krediter till lantbruket,

780 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen uttalar sig
för ett politiskt reformprogram för 1980-talets Sverige i enlighet med vad
som anförs i motionen och grundat på följande huvudprinciper:

— brytande av storfinansens ägande och makt över banker och storföretag,

— uppbyggande av en ledande sektor i ekonomin, beståend . av statsoch
löntagarägda företag,

— utvecklande av en stark och decentraliserad självstyrelse och demokratisering
inom den stats- och löntagarägda sektorn, all annan offentlig
verksamhet samt bostadsområden,

— en offensiv mot den ekonomiska krisen och arbetslösheten genom
förnyelse av industri, transportväsen och den sociala sektorn,

— en ny typ av industrialisering, som prioriterar den lätta, avancerade
industrin, reducerar råvaru- och energiintaget och samtidigt skapar fler
arbeten,

— en djupgående förändring av arbetsprocessen och produktionen, syftande
till att göra mänskliga behov och social nytta till riktmärke i stället
för kortsiktig vinststrävan och kommersiellt slöseri,

1062 av Arne Gadd (s) och Bo Södersten (s) vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen i samband med de årliga budget- och kompletteringspropositionerna
ger riksdagen sin utförliga syn på budgetunderskottens
effekter på sparande, likviditet, inkomst- och förmögenhetsfördelningarna,

1069 av Håkan Strömberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
att hos regeringen anhålla om att utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning
erhåller tilläggsdirektiv, som innebär att man utreder trädgårdsnäringens
kapitalförsörjning på motsvarande sätt.

FiU 1979/80:15

1571 av Stig Josefson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
anhålla att regeringen medverkar till att Sveriges allmänna hypoteksbank
får gränsen för försäljning av obligationer höjd till 1500 milj. kr. under
detta år och

1850 av Stig Josefson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
hos regeringen anhålla om att utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning
erhåller tilläggsdirektiv, som innebär att man även utreder trädgårdsnäringens
kapitalförsörjning.

Propositionen

I det avslutande avsnittet i finansplanen anför föredraganden följande:

”Den ekonomiska politiken har under de senaste åren varit inriktad på
att skapa balans i den svenska ekonomin. I viktiga hänseenden har politiken
varit framgångsrik. Utvecklingen har länkats in på nya banor från det
läge av fundamental obalans som ekonomin befann sig i hösten 1976 när
den förra trepartiregeringen trädde till. Devalveringarna, borttagandet av
den allmänna arbetsgivaravgiften, skatteomläggningarna 1977 och 1978
och inte minst indexregleringen av skatteskalorna samt åtstramningen av
den inhemska efterfrågan ledde, i kombination med ett ansvarsfullt löneavtal,
till att 1978 kunde utvisa en klar förbättring i bytesbalansen efter
växande underskott alltsedan 1974. Näringslivets internationella konkurrenskraft
förbättrades. Svenska företag återvann förlorade marknadsandelar.
Industriproduktionen ökade. Investeringarna kom åter igång. Inflationstakten
dämpades.

Förbättringen fortsatte under 1979. Betydande strukturella svårigheter
inom näringslivet och interna balansproblem kvarstod visserligen, men
utvecklingen gick åt rätt håll. 1979 skulle ha kunnat beskrivas som ett gott
år för det svenska folkhushållet, om inte nya kraftiga oljeprishöjningar
hade förmörkat bilden. Nu tvingas vi inregistrera en allvarlig försämring av
handels- och bytesbalansen och nya prisstegringar blir ofrånkomliga till
följd av de stigande oljepriserna. De strukturella problemen skärps.

Utvecklingen under 1979 har visat hur beroende vi är av importerad olja
för vår energiförsörjning och hur sårbar vår samhällsekonomi är för prishöjningar
och störningar i oljetillförseln. Inget annat land i världen har så
hög oljeimport per invånare som Sverige. Den utveckling vi nu kan se fram
emot har gjort frågan om vår framtida energiförsörjning till ett av våra allra
viktigaste samhällsekonomiska problem.

Oljekriserna åren 1973 och 1979 var inte tillfälliga. Den fortsatta utvecklingen
på oljemarknaden kan befaras motsvara den process vi upplevt
under senare år. Snabba prisökningar som leder till en kraftig neddragning
av tillväxten i den industrialiserade världen med en temporärt något mins -

FiU 1979/80:15

kad oljeefterfrågan som resultat avlöses av perioder med betydande prisstegringar
då ekonomierna börjar återhämta sig. Men riskerna är också
utomordentligt stora att dessa prisfluktuationer, som i sig skapar betydande
problem, kommer att försiggå kring en långsiktigt stigande trend för
oljepriset.

Ingen ekonomisk politik förmår skapa balans i en ekonomi vars energitillförsel
sviktar. En säker energiförsörjning utgör en grundläggande förutsättning
för en ekonomisk politik inriktad på att garantera ett lands och
dess enskilda medborgares välfärd.

En begränsning av vårt beroende av olja är därför en av det kommande
årtiondets allra viktigaste politiska uppgifter. Genom minskat beroende av
importerade energiråvaror, främst olja, kan den svenska ekonomins motståndskraft
stärkas gentemot de fortsatta störningar på oljemarknaden som
vi har att räkna med. Därmed ger vi också ett bidrag till de internationella
strävandena att förebygga och begränsa effekterna av nya globala energikriser.

Härom råder bred politisk enighet i vårt land. Den folkomröstning som
äger rum den 23 mars 1980 gäller kärnkraftens roll i vår energiförsörjning.
De olika alternativen i folkomröstningen lägger stor vikt vid att genom
hushållning bättre än hittills ta tillvara våra energitillgångar och att på olika
sätt begränsa vårt oljeberoende. För att företag och hushåll skall kunna
hushålla rationellt och genomföra energibesparande investeringar som ger
långsiktig lönsamhet krävs klara riktlinjer angående den framtida energipolitiken.
Tillfredsställande resultat i dessa hänseenden stärker våra möjligheter
att komma till rätta med de samhällsekonomiska problem som vi nu
står inför.

Både kortsiktigt och inför 1980-talet är det framför allt två, delvis sammanhängande,
problem som vår samhällsekonomi ovillkorligen måste
komma till rätta med. Det ena är Sveriges genom oljeprishöjningarna klart
ådagalagda bristande balans gentemot omvärlden. Yttre balans utgör ett
villkor för en självständig stabiliseringspolitik och en sysselsättningsbefrämjande
stimulanspolitik i vikande internationella konjunkturer. Sveriges
bytesbalansunderskott uppgår till knappt 9 miljarder kr. 1979 och kan
1980 befaras komma att belöpa sig till drygt 12 miljarder kr. Inget land kan i
längden leva med så stora underskott, vilka ytterst är ett uttryck för att
landets samlade produktionskapacitet är otillräcklig i förhållande till dess
importbehov.

För att uppnå jämvikt i bytesbalansen finns det i princip två vägar att gå.
Den ena innebär att vi begränsar importen, den andra att vi skapar förutsättningar
för ökad export. Väljs den första vägen måste den inhemska
efterfrågan dämpas för att åstadkomma en minskning av importtillväxten.
Därmed uppstår betydande svårigheter att uppehålla den fulla sysselsättningen.
Den andra vägen skapar möjligheter att nå extern balans vid full
sysselsättning. Detta kräver i sin tur att tillväxten och sysselsättningen i

FiU 1979/80:15

den utlandskonkurrerande sektorn främjas genom att man underlättar
överföringen av resurser i form av kapital och arbetskraft till denna.

Av de båda alternativa vägarna är självfallet den senare att föredra.
Visserligen kräver också den åtgärder som begränsar utrymmet för konsumtion
men endast i den utsträckning som erfordras för att möjliggöra den
nödvändiga resursöverföringen från produktion för inhemsk förbrukning
till annan produktion.

Därmed aktualiseras det andra betydelsefulla problem som vår samhällsekonomi
måste komma till rätta med, nämligen den interna obalans som
förorsakats av att den offentliga sektorn under de senaste 15 åren expanderat
betydligt snabbare än tillväxten av våra samlade tillgångar. Dess
andel av den totala samhällsekonomin har idag en sådan omfattning, att
fortsatt tillväxt i samma takt som hittills är utesluten, om våra yttre
balansproblem skall kunna lösas.

Lösningen av de problem den ekonomiska politiken står inför skall ses
mot bakgrund av den internationella konjunkturutvecklingen. Till följd av
oljeprisstegringama och den dämpning av efterfrågan som sker i de oljekonsumerande
industriländerna kommer både produktions- och handelstillväxten
att bli avsevärt ogynnsammare än vad tidigare förutsatts. Detta
ställer ökade krav på vårt lands politik. Det är självfallet svårare än eljest
att åstadkomma exportökningar i ett läge där den utländska efterfrågan är
vikande och där inget land inom OECD planerar att föra en efterfrågestimulerande
politik utan i stället ger prioritet åt kampen mot stigande kostnader
och priser.

För Sveriges del är det därför nödvändigt att uppnå en långsammare
kostnadsökning och en snabbare produktivitetsförbättring än våra konkurrentländer.
Endast därigenom kan den svenska utlandskonkurrerande sektorn
vinna marknadsandelar utomlands och på hemmamarknaden.

Vårt ekonomiska läge ställer stora krav på nationell uppslutning kring
målen för den ekonomiska politiken. Alla måste vara beredda att ta sitt
ansvar för de åtgärder som krävs för att målen skall kunna uppfyllas.
Parterna på arbetsmarknaden har ett ansvar när det gäller att enas kring
löneuppgörelser som inte går utöver vad samhällsekonomin tål. Statsmakterna
måste i sin tur underlätta tillkomsten av sådana avtal och avhålla sig
från åtgärder som driver upp kostnaderna i företagen. Näringslivet måste
slutligen utnyttja förbättringarna i det relativa kostnadsläget till att genom
en ansvarsfull prispolitik vinna marknadsandelar såväl på export- som
hemmamarknaden. Det är också önskvärt att hushållens sparande ligger på
en hög nivå.

Den snabba förbättring av bytesbalansen som blev resultatet av den
förra trepartiregeringens saneringsåtgärder kunde uppnås därför att det
fanns ett stort outnyttjat kapacitetsutrymme i de svenska företagen. Idag
är situationen annorlunda. Kapaciteten räcker inte för att finansiera en allt
dyrare otjeräkning. För att öka exporten och konkurrera bättre på hemma -

FiU 1979/80:15

marknaden förutsätts en ökning av den utlandskonkurrerande sektorns
kapacitet. En utbyggnad av industrisektorn förutsätter att den sedan länge
pågående utvecklingen mot försvagad soliditet och långsiktig försämring
av lönsamheten bryts. Den nödvändiga investeringsviljan kan därigenom
stärkas.

Arbetsmarknadspolitiken måste också inriktas på att tillgodose den utlandskonkurrerande
sektorns behov av arbetskraft. Den offentliga sektorns
expansion måste begränsas så att den arbetskraft industrin behöver
inte binds i statlig eller kommunal verksamhet. En ökad yrkesmässig och
inomregional rörlighet på arbetsmarknaden måste åstadkommas.

Skattepolitiken är av avgörande betydelse när det gäller att skapa förutsättningar
för en gynnsam utveckling. Den är ett viktigt instrument för att
underlätta ansvarsfulla avtalsuppgörelser men också för en produktivitetsfrämjande
politik. Det är i längden inte möjligt att ställa krav på förbättrad
produktivitet och ökad industriproduktion om inte den enskilde tillförsäkras
rimlig del av resultatet av sina insatser. Även av den anledningen måste
den offentliga sektorns fortsatta utbyggnad begränsas.

Självklart måste skattepolitiken kunna användas som ett konjunkturpolitiskt
medel. Vi torde dock ha passerat den punkt vid vilken det är möjligt
att förbättra det offentligas finanser genom ett skärpt skattetryck. En
sådan politik skulle leda till en allmänt sänkt tillväxt samt en försvagning
av skatteunderlaget. Vi måste därför inrikta oss på att sänka tillväxttakten
i de offentliga utgifterna. Det gäller att å ena sidan garantera medborgarna
en rimlig offentlig service och att å andra sidan ge vårt skattesystem ett
sådant innehåll att vanliga löntagare finnér det lönande att spara och att
göra de arbetsinsatser deras egen och vårt samhälles ekonomi kräver.

Årets budgetförslag är kärvt. Inga nya egentliga reformer föreslås. En
omprövning av tidigare åtaganden har ägt rum i olika hänseenden. Budgetförslaget
innebär en icke oväsentlig neddragning av ökningstakten i de
offentliga utgifterna. Det står emellertid redan nu klart, att ytterligare
liknande åtgärder kommer att erfordras under kommande år om det skall
bli möjligt att återskapa samhällsekonomisk balans. På sikt måste stegringen
i de offentliga utgifterna anpassas till utvecklingen i samhällsekonomin
i dess helhet.

Den kommunala utgiftsexpansionen måste i fortsättningen begränsas till
det utrymme samhällsekonomin medger. De gångna årens utveckling innebär
att landsting och primärkommuner expanderat långt mer än vad som
utlovats i uppgörelserna med statsmakterna. Detta är oförenligt med målen
för den ekonomiska politiken och hotar möjligheterna att återvinna samhällsekonomisk
balans.

Utrymme måste emellertid finnas för angelägna och prioriterade satsningar
för t. ex. omsorgen om barn, äldre och handikappade. Delvis måste
sådant utrymme skapas genom omprövning av andra, i och för sig välmotiverade,
men dock mindre angelägna satsningar.

FiU 1979/80:15

Reformverksamheten måste också inriktas på att förbättra den offentliga
sektorn och dess sätt att arbeta. På samma sätt som det under 1970-talet
betraktades som naturligt att påverka förutsättningarna för och förhållandet
inom näringslivet, måste under 1980-talet ett målmedvetet och långsiktigt
reformarbete ske inom den offentliga sektorn för att åstadkomma en
bättre och mer effektivt fungerade offentlig verksamhet och därmed ökade
förutsättningar för att komma till rätta med 1980-talets statsfinansiella och
samhällsekonomiska påfrestningar.

En politik som syftar till att lösa de ekonomiska balansproblemen genom
en industriell expansion medför att utrymmet för konsumtionsökning blir
starkt begränsat. En överföring av resurser till den konkurrensutsatta
sektorn kräver motsvarande återhållsamhet i fråga om den inhemska resursförbrukningen.
Den privata konsumtionsökningen beräknas 1980 bli ca
1,5 %. Vikten av att inte orealistiska förväntningar byggs upp när det gäller
utrymme för löneökningar under de närmaste åren måste starkt understrykas.
Den privata konsumtionsökningen är till stor del redan intecknad
genom gjorda åtaganden gentemot pensionärerna och andra utsatta grupper
i samhället. Möjligheterna till reala inkomstförbättringar efter skatt är
mycket begränsade om den samhällsekonomiska balansen skall kunna
upprätthållas och underskotten i bytesbalansen inte skall ytterligare öka.

Huvudingredienserna i regeringens ekonomiska strategi är således sammanfattningsvis: -

politiken siktar till att skapa förutsättningar för ökad export och dämpad
importutveckling i syfte att bryta den negativa utvecklingen av
bytesbalansen

- oljeberoendet minskas genom besparingsprogram, utveckling av alternativa
energikällor samt beskattningsåtgärder

- den offentliga och privata konsumtionsökningen begränsas för att skapa
utrymme för den nödvändiga strukturomvandlingen och kapacitetsutbyggnaden
i den utlandskonkurrerande sektorn

- skattepolitiken utformas bl. a. i syfte att underlätta avtalsrörelserna.
Den utlandskonkurrerande sektorns löneavtal bör vara vägledande för
uppgörelserna i övriga sektorer

- beskattningen av riskvilligt kapital reformeras för att stärka företagens
investeringsförmåga

- industri- och arbetsmarknadspolitiken anpassas till behovet att främja
en nödvändig strukturomvandling samtidigt som man säkerställer att
omvandlingen sker i socialt godtagbara former

- den ekonomiska politiken utformas på ett solidariskt sätt så att de
svagaste grupperna i samhället skyddas.

Den bedömning av våra möjligheter inför 1980 som jag redovisat i det
föregående bygger på förhållandevis optimistiska antaganden. Den utgår
från att vi skall lyckas åstadkomma en relativt god exportökning trots
avmattningen i världskonjunkturen. Risk finns emellertid att vi kommer att

FiU 1979/80:15

möta en hårdare internationell priskonkurrens än vad man tidigare haft
anledning att räkna med. Ökningen av den svenska bruttonationalprodukten
på 3,6% förutsätts ligga klart över motsvarande siffra för OECD, som
beräknas uppgå till 1 %. Läget på den svenska arbetsmarknaden bedöms
bli gynnsammare än i flertalet andra OECD-länder.

En uppläggning av den ekonomiska politiken efter dessa förutsättningar
och grundad på att vi skall lyckas nå framgång i våra exportansträngningar
bygger på vilja till ansvarstagande inom folkhushållets olika delar och
förutsätter hög ekonomisk-politisk beredskap. Åtgärder måste snabbt kunna
sättas in, om utvecklingen skulle klart avvika från de angivna betingelserna.
Sverige har inte råd med att än en gång drabbas av en utveckling
motsvarande den som följde efter 1973 års oljeprishöjningar och som ledde
till 1976 års akuta kris.

De huvudproblem jag här redovisat kommer att prägla den ekonomiska
utvecklingen under en betydande del av det nya decenniet. Det är framför
allt uppgiften att återställa jämvikt i bytesbalansen som under flera år
kommer att sätta gränser för vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet.

Under det 1980-tal vi nu går in i kommer vår ekonomis yttre balans att
hotas av vårt stora oljeberoende och dess inre balans av den snabba
tillväxten av de offentliga utgifterna. Vi måste komma till det rätta med
båda dessa problem, om vi skall kunna garantera inte minst våra äldre den
trygghet och den välfärd de har rätt till, och om vi skall undgå att råka in i
hårda motsättningar om hur knappa välfärdstillgångar skall fördelas mellan
olika grupper i samhället. En stark samhällsekonomi utgör det grundläggande
villkoret för våra ansträngningar att skapa ett mjukare och mänskligare
samhälle byggt på solidaritet mellan medborgarna.

Även om framtidsperspektiven på tröskeln till 1980-talet ger anledning
till oro i åtskilliga hänseenden, anser jag ändå att vi har goda möjligheter
att möta svårigheterna. Våra tekniskt-industriella förutsättningar är bättre
än många andra länders. Vi har skicklig, välutbildad och ansvarsmedveten
arbetskraft. Under de gångna hundra årens utveckling från ett fattigt
jordbruksland till en av världens rikaste industrinationer har grundlagts ett
samförstånd mellan olika befolkningsgrupper som är ägnat att underlätta
den fortgående anpassningen av vårt näringsliv till förändrade konkurrensoch
avsättningsförhållanden på världsmarknaden.

Den starka solidaritet som präglar vår samhällssyn utgör en garanti för
att den fortsatta omgestaltningen av vårt samhälle sker under särskilt
hänsynstagande till de svaga och utsatta. Ett nödvändigt villkor för att vi
skall lyckas ge vårt land den ekonomiska styrka som behövs för att 1980-talets problem skall kunna lösas, är att bred insikt och förståelse kan
vinnas för arten och vidden av våra problem och om hur de skall kunna
bemästras. I det hänseendet har självfallet företrädarna för de politiska
partierna ett särskilt ansvar.”

FiU 1979/80:15

Motionerna

I partimotioner från socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna
redovisas mål och riktlinjer för den ekonomiska politiken både på
längre och på kortare sikt.

I motionen 1067 (s) om den ekonomiska politiken och budgetregleringen
konstateras att de internationella ekonomiska utsikterna stadigt har försämrats
under 1979. De kraftiga höjningarna av oljeprisnivån leder till en
betydande reducering av köpkraften såväl inom OECD-området som för
de icke-oljeproducerande utvecklingsländerna. Förra gången en liknande
situation inträffade var 1974. Den gången valde några få länder — däribland
Sverige - att motverka bortfallet av internationell köpkraft genom att i
stället stimulera den inhemska efterfrågan. Denna gång är det enligt motionärerna
mycket som talar för att man i ännu mindre utsträckning kommer
att motverka de kontraktiva effekterna av oljeprishöjningarna i de västliga'
industriländerna. De borgerliga regeringarna i flertalet av de stora länderna
prioriterar i dag inflationsbekämpningen långt före tillväxt och sysselsättning.

Perspektiven inför de närmaste åren ser därför nedslående ut, anför
motionärerna. Den höga inflationen och den stora arbetslösheten i vår
omvärld förefaller att bli kvar. OECD räknar i sina prognoser med att det
inte blir någon ekonomisk tillväxt alls i området som helhet under 1980
samtidigt som inflationen alltjämt uppgår till tvåsiffriga tal och antalet
arbetslösa kommer att öka till ca 20 miljoner. Bytesbalansen uppvisar på
nytt allvarliga obalanser och den ekonomiska politiken i de tongivande
länderna förefaller inte att vara inriktad på att stimulera efterfrågan och få
ner arbetslösheten. Visserligen kommer sannolikt den positiva utvecklingen
på den för vår export betydelsefulla västtyska marknaden och även i
Finland och Norge att bestå under en stor del av 1980. Men denna motverkas
av den redan nu kraftigt vikande utvecklingen i bl. a. Storbritannien
och Danmark och av den förutsedda försvagningen i Förenta Staterna.
Under senare delen av 1980 och under 1981 kan man inte utesluta att
världsekonomin går in i en för oss alltmer kännbar lågkonjunktur med
växande svårigheter på exportmarknaderna. Sverige måste därför — så
långt detta är möjligt — rusta sig för att möta en ogynnsam utveckling i sin
omvärld, anförs det i motionen.

I fråga om utvecklingen i den svenska ekonomin under senare år konstateras
bl. a. att utvecklingen sköt fart under 1979 efter två år av stagnation
och tillbakagång i den svenska ekonomin. I början av året trodde man på
regeringshåll att uppgången skulle bli mycket kraftig. I valrörelsen 1979
intecknades denna uppgång som en framgång för den borgerliga politiken.
Det hävdades att vårt lands ekonomi efter några svåra år nu hade kommit
in på rätt väg. Den faktiska utvecklingen tyder enligt motionärerna emellertid
på att uppgången under 1979 kraftigt överskattats av regeringen. På

FiU 1979/80:15

en rad punkter kan man nu konstatera att utvecklingen inte följt de banor
som angivits i regeringsdokumenten från våren 1979. Utvecklingen ligger
på vissa områden mycket långt från den glättade bild som de borgerliga
partierna presenterade i valrörelsen, anför motionärerna.

Med anledning av den snabba försämringen av det ekonomiska läget
krävde socialdemokraterna redan vid riksdagsöppnandet i oktober 1979
(motionen 1979/80:4) en ändrad ekonomisk politik som skulle skapa bättre
möjligheter att möta de påfrestningar som vi nu står inför - förutsatt att
politiken snabbt och konsekvent lades om. Riksdagens borgerliga majoritet
avslog emellertid förslagen med hänvisning till bl. a. den kommande
budgetpropositionen.

Regeringens nu framlagda finansplan bekräftar enligt motionärerna
emellertid att läget kraftigt försämrats och att den svenska ekonomin
befinner sig i djup obalans och att läget riskerar att förvärras under det
kommande året. Konsekvensen av denna utveckling är att vi nu har att
möta en ny internationell lågkonjunktur med sämre statsfinanser och ett
större underskott i utrikeshandeln än vad vi någon gång tidigare haft. Det
är uppenbart att våra handlingsmöjligheter blivit kraftigt kringskurna genom
den ekonomiska politik som de borgerliga partierna fört, anför motionärerna.

1 motionen redovisas ett program för 1980-talet. Den borgerliga regeringens
kraftlöshet och obeslutsamhet måste brytas, anför motionärerna. I
stället måste vi genom en långsiktighet och beslutsamhet i handlandet lösa
1980-talets problem och återskapa tillförsikten inför framtiden. Balansbristerna
i den svenska ekonomin har nu blivit djupa och omfattande. Det
kommer att krävas ekonomiska och politiska ansträngningar under en följd
av år för att rätta till dem. Underskottet på bytesbalansen uppgår nu till 2—
3% av bruttonationalprodukten och underskottet på statsbudgeten till
drygt 10%.

Arbetet med att återställa balansen innebär att medborgarna i vårt land
ett antal år framåt måste göra vissa uppoffringar för att få en bättre
ekonomi och starkare tillväxt i framtiden. Skall vi kunna exportera mera
för att minska bytesbalansunderskottet och investera mera för att öka
tillväxt och sysselsättning i framtiden måste vi avsätta resurser härför. Vi
måste få en större industrisektor än den vi nu har. Vi har visserligen
alltjämt en viss ledig kapacitet inom vår nuvarande industrisektor, men det
är i en hel del fall i branscher och företag vars produkter inte efterfrågas för
export eller för nu aktuella investeringar. För att vi skall kunna ta till vara
denna lediga kapacitet krävs att vi förändrar strukturen i vår ekonomi.
Sammantaget kommer detta att ställa stora krav på en ökad kapitalbildning
och en ökad föränderlighet i det svenska samhället, anför motionärerna.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt, anför motionärerna, att den
ekonomiska politiken konsekvent och målmedvetet inriktas mot målet att

FIU 1979/80:15

återföra ekonomin till balans under loppet av 1980-talet. Åtgärderna måste
samordnas inom ramen för ett övergripande program för rekonstruktion av
den svenska ekonomin. Detta måste innefatta samstämda åtgärder på både
kort och medellång sikt. Det måste löpande revideras för att anpassas till
den fortgående utvecklingen såväl i Sverige som utomlands.

En viktig utgångspunkt för arbetet bör enligt motionärerna vara att
Sverige med bibehållen och successivt förbättrad sysselsättning skall arbeta
sig tillbaka till ett läge med balans i sin ekonomi. De avvisar därmed de
alternativ som åstadkommer balans genom en arbetslöshetsskapande åtstramningspolitik.
En ytterligare utgångspunkt för arbetet med rekonstruktionsprogrammet
bör vara att vi även fortsättningsvis skall ha en öppen
ekonomi. Det är genom att satsa på en ökad industrisektor och en ökad
konkurrenskraft som vi skall komma tillbaka till jämvikt i våra utrikes
affärer. Om vi vill bibehålla vår nuvarande levnadsstandard är det nödvändigt
att vårt land deltar i det internationella handelsutbytet. Det är endast
då som ett litet land har möjligheter att utvecklas så långt som Sverige
hittills gjort.

Obalanserna i vår ekonomi gäller inte endast de totala storheterna -t. ex. bytesbalans och underskottet i statsbudgeten - utan balansbristerna
gäller även i hög grad den regionala utvecklingen. En ytterligare utgångspunkt
för arbetet blir därför att dessa regionala balansbrister måste angripas
med ett brett register av åtgärder som hejdar de snabbt ökade obalanser
som inträffat under de borgerliga regeringarnas tid och återupptar
arbetet med att skapa jämlikhet i sysselsättning och inkomster mellan
landets olika delar, heter det i motionen.

Av strategisk betydelse för möjligheterna att lyckas blir om vi kan
åstadkomma en ökad kapitalbildning för investeringar inom i första hand
industrin, anför motionärerna vidare. Investerings- och kapitalbildningsfrågorna
kommer därför att utgöra en betydande del av rekonstruktionsprogrammet
— likaså frågorna om energiförsörjningen och den tekniska
utvecklingen och forskningen.

Även skattefrågorna måste inta en väsentlig plats i detta arbete. Skattesystemet
måste utformas så att det uppmuntrar till arbete och sparande -och inte till spekulation och placeringar i improduktiva verksamheter.

Motionärerna understryker att utvecklingen mot ständigt växande underskott
i statens budget måste brytas — eljest kommer dessa att äventyra
stabiliteten i hela vår ekonomi och leda till en fördelningspolitiskt oacceptabel
omfördelning av sparande och förmögenheter. Detta förutsätter att
både utgiftspolitiken och skattepolitiken inriktas på att ta ner underskottet
till en nivå som är förenlig med en långsiktig samhällsekonomisk balans.
Detta kommer att ta åtskilliga år och det kommer knappast att lyckas om
inte ekonomin i sin helhet kan fås att expandera, anförs det i motionen.

Problemen i den svenska ekonomin är så akuta att åtgärder genast måste
sättas in på bred front, anför motionärerna, som också redovisar ett

FiU 1979/80:15

program för att stabilisera ekonomin på kort sikt. Det gemensamma kravet
på dessa kortsiktiga åtgärder är enligt motionärerna att de skall kunna ses
som ett första led i en mera långsiktig plan för den ekonomiska politiken.

En av de viktigaste uppgifterna i den ekonomiska politiken på kort sikt
är att skapa förutsättningar för en lugn och stabiliserande avtalsrörelse.
Motionärerna påpekar att detta var ett av huvudkraven i deras ekonomiskpolitiska
motion från oktober 1979. Löneutvecklingen har en avgörande
betydelse för näringslivets konkurrenskraft och därmed för tillväxt och
sysselsättning. I regeringens finansplan uppmanas nu löntagarna att visa
återhållsamhet. Med den handlingsfrihet som de stora företagen och företagssammanslutningarna
numera har på sina marknader finns det enligt
motionärerna emellertid ingen garanti för att en sådan återhållsamhet skall
leda till den avsedda begränsningen av prisstegringen. Trots att den svenska
kostnadsutvecklingen var mycket gynnsam 1979 höjde de svenska
företagen sina exportpriser för att kortsiktigt öka sina vinster. Detta ledde
emellertid till att de förlorade ytterligare marknadsandelar i stället för att
återvinna vad de tidigare förlorat och vinstökningen leder inte till den
nödvändiga investeringsexpansionen så länge investeringarna inte motiveras
av växande efterfrågan. I stället har vinstökningarna i många företag
gått till finansiella investeringar, ofta helt utan samband med företagets
produktionslinje, anför motionärerna.

Effektiva åtgärder måste därför vidtas i den ekonomiska politiken så att
en lugn löneutveckling får de avsedda effekterna på priser och investeringar.
Det är endast då som man kan räkna med att få löntagarnas förtroende,
understryker motionärerna. Vidare beror möjligheterna att genomföra en
stabiliserande lönerörelse på företagarnas och löntagarnas förmåga — sinsemellan
och inbördes - att lösa de fördelningspolitiska motsättningarna.
Här kan den ekonomiska politiken spela en viktig roll genom att skapa en
god grundval för en avtalsrörelse utan inflationsdrivande kompensationskrav
och konflikter.

Regeringen har emellertid valt en linje i fördelningsfrågorna som verkar
tvärtemot de syften som här beskrivits, menar motionärerna. Den har
genomdrivit ett skatteförslag för 1980 som på ett avgörande sätt kommer
att försvåra avtalsrörelsen. Regeringen har genom denna skatteomläggning
fortsatt att gynna höginkomsttagarna på låg- och mellaninkomsttagamas
bekostnad. Det innebär i sin tur att löntagarorganisationerna nu måste
driva kraven på kompensation för låglönegrupperna desto hårdare.

De skador på kostnadsutveckling och konkurrenskraft som 1980 års
skatteomläggning förorsakar är svåra att reparera, anser motionärerna.
Det är mot denna bakgrund desto viktigare att ett brett och kraftfullt
stabiliseringsprogram genomförs som kan underlätta avtalsrörelsen och
vinna löntagarnas förtroende för statsmakternas vilja att stabilisera ekonomin.
Det är i första hand på fem områden som åtgärder nu bör sättas in.

Statsmakterna bör sätta upp som ett mål att kraftigt reducera inflatio -

FiU 1979/80:15

nen. Målet bör vara att bryta inflationsförväntningarna och klart deklarera
att den ekonomiska politiken med all kraft skall inriktas på att få ner
inflationen. Detta kräver åtgärder inom ett brett spektrum av den ekonomiska
politiken:

— prisstopp på viktiga varuområden

— åtgärder mot de snabba hyresstegringarna

— begränsningar av matprishöjningarna

— en skattepolitik som inte höjer levnadskostnaderna

— en aktiv valutakurspolitik.

Genom en samordnad insats av dessa olika medel bör det vara möjligt att

— om inte nya drastiska oljeprisstegringar inträffar - begränsa prisstegringarna
under 1980 till ca 5 %.

Det är också av stor vikt att åtgärder vidtas med sikte på att använda
företagens ökade vinster till en ökning av investeringarna. En första åtgärd
i detta syfte bör vara att besluta om en obligatorisk avsättning på 25 % av
företagens vinster under 1980. Dessa medel bör sättas in påräntelöst konto
i riksbanken och endast släppas fria för produktiva investeringar som
godkänts av löntagarrepresentanterna i företaget. Dessa bör även ha rätt
att ta initiativ till användning av dessa avsättningar.

Därutöver bör en struktur- och utvecklingsfond med löntagarmajoritet
skapas med uppgift att bl. a. förstärka företagens egenkapital. Det har från
många håll framhållits att den ogynnsamma relationen melian eget och
främmande kapital i de svenska företagen är en faktor som verkar återhållande
på investeringsviljan. Det är numera i allt större utsträckning denna
låga soliditet än låga vinster som anförs som skäl för den låga investeringsaktiviteten.
Ett lämpligt medel att öka soliditeten är att genom riktade
nyemissioner få till stånd en ökning av aktiekapitalet. Detta bör bli en
uppgift för struktur- och utvecklingsfonden. Denna bör få medel för sin
verksamhet genom att en avgift på 0,5 % tas ut på lönesumman under 1980.
Detta bör ge fonden en möjlighet att deltaga i nyemissioner på ett belopp
om drygt 1 miljard kr. Därutöver bör fonden även få medel från företagsvinsterna.
Ett system bör utarbetas med sikte på att dra in de övervinster
som uppstår under 1980.

Åtgärder bör snabbt sättas in mot den nu alltmera utbredda spekulationen
i fastigheter och realtillgångar. Riksdagen bör fatta beslut om en
skärpning av realisationsvinstbeskattningen. Finansbolagen bör föras in
under den kreditpolitiska lagstiftningen så att den nu kraftiga expansionen
av avbetalningskrediter och liknande läggs under samhällets kontroll.

De reviderade beräkningarna över den svenska betalningsbalansen visar
nu klart att det skett en valutautströmning från de icke-finansiella företagen
under 1979 — dvs. de exporterande och importerande företagen.
Storleken på denna valutautströmning antyder att det inte enbart kan röra
sig om marknadsbestämda förskjutningar i handelskrediterna utan att det i

FiU 1979/80:15

en del fall måste ha varit fråga om kapitalplaceringar — dvs. brott mot vår
nuvarande valutalagstiftning. Det är därför angeläget att regeringen vidtar
åtgärder för att granska i första hand de stora företagens valutatransaktioner
under 1979. Det är också angeläget att utredningen om konsekvenserna
av de utländska investeringarna i fråga om sysselsättning och exportmöjligheter
snabbt redovisar sitt resultat. Redan innan resultatet av dessa
olika undersökningar och utredningar föreligger måste kontrollen över
valutatransaktionerna skärpas. Det är f. n. en alltför lång eftersläpning i
denna kontroll och möjligheterna att undvika upptäckt är alltför stora.
Riksbanken bör ges i uppdrag att snabbt vidta åtgärder mot överträdelser
av valutaregleringens bestämmelser.

I samma mån som denna kontroll blir effektiv ökar våra möjligheter att
föra en självständig ränte- och valutapolitik, vilket i sin tur är nödvändigt
om vi skall kunna ingripa mot den nu alltför kraftiga inflationen.

Detta stabiliseringspolitiska program utgör en helhet, understryker motionärerna.
Det är endast ett sammanhållet program — innehållande åtgärder
på såväl prisernas, investeringarnas och skattepolitikens områden -som kan lägga en fast grund för en lugn avtalsrörelse. Det är enbart en
koordinerad insats mot inflation och för ökade investeringar, som kan
stärka företagens konkurrenskraft och därmed också tillväxt och sysselsättning.

I motionen 1853 (vpk) om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken
understryks att problemen i den kapitalistiska ekonomin är djupgående.
De har en internationell karaktär. Stor arbetslöshet, ekonomisk stagnation.
häftig inflation, ökad maktkoncentration, växande spekulation, ekonomisk
brottslighet och social utslagning är inte bara svenska företeelser.
Det är utvecklingsdrag hos den moderna kapitalismen.

Den kapitalistiska utvecklingen har enligt motionärerna skapat de stora
internationella truster som i dag dominerar den kapitalistiska världsekonomin.
Deras maktställning, deras möjligheter att styra produktion och sysselsättning,
att manipulera med priser och valutor, att kontrollera investeringar
och teknologi, allt utifrån sina vinst- och maktintressen, tillspetsar
den internationella kapitalismens motsättningar, hämmar en sund utveckling
av produktivkrafterna, försvårar för regeringar att bedriva en verkningsfull
ekonomisk politik och slår mot världens arbetande. 1 den väldiga
internationella kapitalkoncentration som de internationella trusterna representerar
ligger mycket av den kapitalistiska stagnationens orsaker.

Det bör enligt motionärerna i sammanhanget understrykas att de oljeprishöjningar
som de oljeproducerande staterna har beslutat inte på något
sätt är huvudförklaringen till vare sig inflationen eller övriga ekonomiska
svårigheter i den kapitalistiska världen. Varje gång OPEC höjer sina priser
ser de stora amerikanska oljebolagen till att deras profiter ökar. De pressar
upp oljepriserna ytterligare. Dessutom bakar de flesta stater in skatter i

FiU 1979/80:15

oljepriserna vilket oftast ytterligare accelererar prishöjningen. Realvärdet
hos oljan har faktiskt minskat sedan prishöjningen 1973. Oljeländema kan
alltså köpa mindre nu än då för sin olja. Orsaken till detta är inflationen i de
kapitalistiska staterna och kursförlusterna på dollarn. Om oljan vore huvudkällan
till den internationella inflationen skulle knappast oljepriserna
sacka efter andra priser.

Den svenska krisen beror enligt motionärerna således på internationella
faktorer såtillvida att landet är en del av den kapitalistiska världen men
framför allt på att Sverige är ett kapitalistiskt samhälle, styrt av kapitalismens
utvecklingslagar. Krisen kommer ur vårt eget samhälle och verkar
här. Men den förstärks av de internationella utvecklingstendenserna och är
en del av dessa. Och i den moderna kapitalismens utveckling spelar denna
utvecklings egna produkter inte minst de stora s. k. multinationella bolagen
en viktig roll. Utan att ta hänsyn till dem kan samtidens kapitalistiska
världsekonomi inte förstås. Men de existerar inte i den värld svenska
regeringar målar upp i sina internationella analyser i finansplaner och
nationalbudgetar. Den internationella och för övrigt också den inhemska
koncentrationen av makt och kapital och de följder den har nämns inte
heller i årets finansplan med ett enda ord, anför motionärerna.

Sverige uppträder efter samma ekonomiska utvecklingslagar som andra
kapitalistiska stater, är samtidigt en del av dess internationella utveckling
och påverkas av denna, anför motionärerna. Att som regeringen bryta ut
ett par års löneökningar som huvudförklaring till landets ekonomiska svårigheter
måste mot denna bakgrund karakteriseras inte bara som fullständig
oförmåga till analys utan framför allt som grov demagogi för att motivera
en politik som lastar krisens bördor på de arbetande för att öka kapitalägarnas
vinster.

Sedan mitten av 1960-talet har vågrörelserna i den svenska ekonomin
blivit häftigare samtidigt som markanta stagnationstendenser gjort sig gällande,
anför motionärerna. Under den konjunkturcykel som startade med
högkonjunkturåret 1964 och räckte fram till nästa boom ökade BNP i
genomsnitt med 4,2 % per år. Från 19691, o. m. 1973 var den genomsnittliga
BNP-ökningen 3,3 % och från 1974 t. o. m. 1978 1,25 %. På motsvarande
sätt har den egentliga arbetslösheten förvärrats. Samtidigt med de
tydliga stagnationstendenserna ökar inflationen. Konsumentprisnivåns genomsnittliga
årliga procentuella uppgång var åren 1965—70 4,3 %, 1970—
75 8,3 %, 1976—79 11,5 %. Inget tyder på att den kraftiga inflationen är på
väg att hejdas.

Det allvarliga för den svenska ekonomin är kapitalisternas successivt
minskade produktionsinvesteringar, menar motionärerna. Dessa har beskrivit
en kraftig trendmässig minskning under 1970-talet. De utgjorde
högkonjunkturåret 1979 bara 67,3 % av deras nivå under högkonjunkturåret
1974 — mätt i fasta priser. Den uppgång regeringen kalkylerar med
1980 ändrar inte nämnvärt denna bild.

FiU 1979/80:15

Däremot fortsätter de svenska kapitalisterna att expandera sin verksamhet
utomlands. Utlandsinvesteringarna håller sig kvar på en hög nivå, över
2 miljarder kronor. Mellan 1975 och 1979 beräknas sysselsättningen i den
svenska industrins dotterföretag utomlands ha ökat från 290000 till
350000. De utlandsetablerade svenska företagen skulle därmed ha 1/4 av
sina anställda utomlands.

Härtill kommer att viktiga basområden inom den svenska produktionen
befinner sig i akuta krislägen och hotas av drastiska nedskärningar eller
närmast total förintelse. Det gäller varven, tekobranschen, stora delar av
skogsindustrin, stålindustrin, gummiindustrin, verktygsmaskinindustrin.
Koncentrationsprocessen går vidare och hotar många mindre företag eller
deras möjlighet till självständig utveckling. Fusionerna mellan NK-Dagab
och den jättelika sammanslagningen av Electrolux och Grängesberg är
framträdande uttryck för denna tendens.

Uppenbart markerade 1979 slutet på en konjunkturcykel och början på
nästa, anför motionärerna. 1979 måste anses som ett högkonjunkturår men
bjöd på en högkonjunktur som inte förmådde avhjälpa de djupa problemen

1 den svenska ekonomin. Redan nu kan skönjas att uppgången kommer att
avta under 1980. Den svaga högkonjunkturen 1979 tycks således redan ge
vika. 1 detta läge försöker regeringen skärpa den svångremspolitik de
borgerliga regeringarna redan tidigare bedrivit, hävdar motionärerna.

I nuvarande läge när tendenser redan börjar synas på att högkonjunkturens
topp är nådd är det, enligt motionärerna, dålig politik att som regeringen
låta den offentliga verksamheten stå tillbaka för privatkapitalet.
Detta är detsamma som att ha övergivit det uttalade målet om full sysselsättning.
Skall en annalkande lågkonjunktur kunna dämpas är det viktigt
att föra en expansiv budgetpolitik redan nu. Det är nödvändigt att använda
medel till verkligt arbetsskapande åtgärder och till socialt nödvändiga
insatser, vilket höjer aktivitetsnivån i ekonomin. Sådana satsningar är de
enda verkligt effektiva medlen att komma över ett kraftigt budgetunderskott
och minska statsskulden.

Men det räcker inte härmed. Kriser kan emellertid inte bekämpas effektivt
med mindre än att profitsystemet som styrprincip för samhällsekonomin
angrips, hävdar motionärerna. Ekonomiska kriser kan inte avskaffas
förrän kapitalismen är avskaffad. Det förutsätter en socialistisk planekonomi
där kapitalismens begränsningar och motsättningar övervunnits. Denna
huvudmålsättning måste leda politiken. Det är nödvändigt för att Sverige
skall ta sig ur sina ekonomiska och sociala svårigheter. Det är nödvändigt
för en klok och medveten hushållning med landets tillgångar och energi.
Det är nödvändigt för att stoppa den process som berövar arbetet dess
värdighet och håller de arbetande utan makt över sina arbeten och liv. Det
är nödvändigt för ett bättre liv i social och ekonomisk trygghet.

Politiken under 1980-talet måste följa denna inriktning, hävdar motionärerna.
Storfinansens makt måste angripas och brytas. En ny ledande

2 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

sektor i ekonomin bestående av stats- och löntagarägda företag måste
byggas upp. Tonvikten hos en ny industrialisering måste ligga på lätt
avancerad industri som reducerar råvaru- och energiintag men samtidigt
skapar fler arbeten. Den samhälleliga nyttan och inte den kapitalistiska
profiten måste göras till ekonomins bärande princip.

I motionen sammanfattas vänsterpartiet kommunisternas viktigaste
krav. De är — såvitt nu är i fråga — följande. En plan måste utarbetas för
1980-talet med perspektivet att skapa minst 100000 nya arbetstillfällen
inom industrin. En sådan plan måste ha som utgångspunkt en industripolitik
i folkflertalets intresse, nytänkande för att höja förädlingsgraden, hänsynstagande
till miljö- och energiintressena, en inskränkning av kapitalets
makt och ett verkligt inflytande för de arbetande människorna. En plan
krävs för 1980-talets industripolitik med den angivna målsättningen (punkt
2).

Det är nödvändigt att genomföra ett aktivt anti-inflationsprogram. Ett
sådant bör innehålla prisstopp på alla dagligvaror, hyresstopp, slopad
mervärdeskatteeffekt på livsmedel, skärpt monopollagstiftning, begränsningar
av kommersiell reklam, slut på gåvopolitiken till företagen, skärpt
restriktivitet mot kapitalexporten och dämpat utrikeslånande, lågräntepolitik,
åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation, kraftigt skärpt realisationsvinstbeskattning
(punkt 3).

Skärpt restriktivitet måste visas mot utlandsinvesteringar och industriutflyttning.
Hårdare valutakontroll är nödvändig (punkt 4).

Övriga i motionen framförda krav redovisas under avsnitt B i detta
betänkande.

I motionen 780 (vpk) dras riktlinjerna upp för en svensk samhällspolitik
under 1980-talet, så som motionärerna vill forma den.

Inträdet i 1980-talet markerar för Sveriges vidkommande ett vägskäl,
anför motionärerna. Det gångna årtiondet har präglats av en alltmer djupnande
samhällelig kris. Denna kris har inte bara drabbat den kapitalistiska
ekonomi, ur vilken den utgår. Den har också i allt högre grad utvecklats till
en social, kulturell och idémässig kris. Människors tilltro till det nuvarande
samhället har rubbats parallellt med de politiska instansernas oförmåga
och underkastelse under den kapitalistiska utvecklingen. Den samhälleliga
krisen har också blivit ett allvarligt hot mot en rad av de sociala
landvinningar och värderingar, vilka burits fram av arbetarrörelsen och
den folkliga kampen. Samtidigt har en rad avgörande frågor skärpts genom
utvecklingen — frågan om makten över produktionsmedlen, om produktionens
innehåll och det mänskliga arbetets ändamål, om dess förhållande
till en alltmer pressad och plundrad natur och miljö.

Ur denna situation framgår två möjliga alternativa vägar, menar motionärerna.
Den ena innebär att man följer samma linjer som hittills - man

FiU 1979/80:15

låter allt politiskt handlande underordna sig den rådande ekonomins villkor.
Den andra består i att man genom en serie grundläggande strukturella
reformer går in för en djupgående förändring av produktions-, makt- och
levnadsförhållanden och därmed lyfter landet-och nationen ur den stora
krisen. Från denna utgångspunkt kan man teckna två alternativa bilder av
det väntade läget i landet vid inträdet i nästa årtionde. I starkt sammandrag
innebär de följande.

En fortsättning av 1970-talets utveckling och politik leder oundvikligen
till skärpta problem. Om 10 eller 15 år kan vi i så fall räkna med att ha en
avsevärt större arbetslöshet och undersysselsättning än vi nu har. Mycket
stora delar av befolkningen - sannolikt 20-25 % av den vuxna arbetsföra
befolkningen - kommer att stå utanför normala kontakter med arbetsmarknad
och samhälle.

I spåren härav kommer att följa en väsentligt skärpt och vidgad social
utslagning och utstötning. Mänskliga utslagningssituationer kommer också
i större utsträckning att vara av kronisk och elakartad karaktär.

Klyftan mellan de sociala problemens omfång å ena sidan, och samhällsapparaternas
resurser och kapacitet å den andra, kommer allvarligt att ha
vidgats. En långtgående urholkning av samhällets socialpolitik kan beräknas
ha skett.

Kvinnofrigörelsen kommer att ha stannat upp. Åtskiljandet av kvinnor
och män genom yrkesrekrytering och utbredning av deltids- och tillfällighetsarbete
kan väntas ha ökat. Utslagningens effekter kan förutsättas ha
relativt hårdare gjort sig gällande bland kvinnorna.

Landets ekonomi och näringsliv kommer vid 1990-talets början att
uppvisa ett mönster, som definitivt inte kommer att vara i arbetarklassens
och folkflertalets intresse.

Sveriges roll som ett land i Europas utkant är vida mer betonat än nu.
Valuta-, skatte- och kapitalflykt har brett ut sig i vida större proportioner.
Den internationella förskjutningen av ekonomisk aktivitet till de gamla
industriländernas relativa nackdel har börjat avsätta mer djupgående resultat.

Benägenheten för industriell och teknisk förnyelse kommer att vara
svag.

Maktkoncentrationen i samhället kommer att ha ökat i utomordentlig
grad.

Staten kommer att ha tagit över eller inträtt som delägare i flera nya
krisbranscher.

Arbetsprocessens förändringar kommer att ha utmynnat i en långt
gående urholkning av arbetets yrkesinnehåll.

Klasskillnaderna har ökat, jämfört med nu. Löntagarna befinner sig i ett
klart underläge, skärpt genom de utslagna skiktens tillväxt.

Få eller inga tendenser i nuet synes enligt motionärerna jäva den här

FiU 1979/80:15

tecknade bilden av det svenska samhället vid 1990-talets inträde. Den
utveckling som pågår, pekar mot ett samhälle, där alltmer står i motsättning
till arbetarrörelsens klassiska strävanden och de demokratiska värderingarna.

Ett program för djupgående strukturella reformer är enligt motionärerna
det enda som kan lyfta landet ur den ekonomiska och sociala krisen. Det är
den alternativa handlingslinjen till en utveckling, där Sverige blir ett passivt
offer för den kapitalistiska strukturförändringen och för dn stagnation
och ekonomiska utglesning som blir en följd därav. I motionen tecknas en
bild av det förnyade och alternativa svenska samhälle som vid böljan av
nästa årtionde kan ha växt fram i förverkligandet av ett sådant program.

Ägande och makt har i grund förändrats, såväl till form som innehåll.
Koncentrationen av makt - privat som statlig — har till större delen brutits
ner. Den har lämnat plats för en starkt ökad demokratisk självstyrelse.

Den privata storfinansens forna bank- och försäkringsinstitut är nationaliserade.

Det stora Wallenbergimperiet har nationaliserats. Här liksom i alla övriga
statliga industrier och driftsenheter har ett demokratiskt beslutssystem
byggts upp.

Ett system av kapitalfonder, styrda av de lönarbetande, har byggts upp.

Ett nät av nya statliga industrier, demokratiskt förvaltade av de anställda
enligt mönstret för hela statssektom, har böijat byggas ut. Dessa
industrier koncentreras på nya typer av avancerade, högt förädlade produkter.
De ingår i en aktiv lokaliseringspolitik, ägnad bekämpandet av de
regionala kriserna.

Vid sidan av dessa organisationsformer finns en växande grupp arbetarkooperativa
företag. Också dessa understöds av de självständiga löntagarfonderna.

Inriktningen av själva produktionen och dess innehåll har böijat undergå
djupgående förändringar. Exploateringen av råvaror och tillverkningen av
halvfabrikat har dämpats till förmån för en allmänt höjd förädlingsgrad.

De nya typerna av produktion understöds genom en vidgad nationell
marknad. Prioritering och utbyggnad av järnvägar, lokal kollektivtrafik
och inrikessjöfart liksom förnyelsebara energikällor ger avsättning åt den
avancerade förädlingsindustrin.

Kärnkraften har avvecklats. De förnyelsebara energikällorna har byggts
ut och börjat ge bidrag till energiförsöijningen.

Konsumtions- och livsmönstret har böijat förskjutas bort från slit- och
slängförbrukning och ensidigt materiell inriktning. Mer av hållbara, behovsanpassade
bruksvaror, liksom mer av social och kulturell konsumtion
ingår i det dagliga livet.

Offentlig kontroll och styrning av alla utrikes kapitalrörelser har införts.
Kapitalflykt och skatteflykt har stoppats. Lågräntepolitik har införts, var -

FiU 1979/80:15

vid särskilt bostadskostnaderna avsevärt förbilligats och hyrorna kunnat
sänkas.

En betydande sektor av privat företagsamhet kvarstår. Dessa privatföretag
uppmuntras att medverka i den planmässiga förnyelsen och förändringen
av produktionen.

Inom jordbruket motverkas jordkoncentrationen och försvaras familjejordbruken.

Sambruk och andra samverkansformer har utvidgats.

De sociala bristerna har avsevärt reducerats. Utbyggnaden har bl. a. gett
vaije barn rätt till plats i dag- och fritidshem.

Allmän sextimmarsdag har genomförts. I förening med den industriella
och sociala förnyelsen har detta avsevärt reducerat arbetslösheten och
undersysselsättningen.

Arbetsprocessen har förändrats. Uppdelningen i A-, B- och C-lag har till
större delen kunnat upphävas.

Reformeringen av arbetsprocessen har, liksom sextimmarsdagen, riktat
avgörande slag mot diskrimineringen av kvinnorna.

Boendet och alla därmed förknippade livsmönster har böijat förändras.
Bostadshus med kollektiva utrymmen har blivit regel i all nybyggnation.

Detta program för samhällsförändring är givetvis ett program med socialistisk
inriktning, påpekar motionärerna. Det utgör ingen ritning för en
utvecklad socialistisk planekonomi, där alla kapitalistiska begränsningar
övervunnits. Men det anger innehållet i de djupgående reformer med vilka
brytningen med det gamla, utlevade samhället måste börja.

Samtidigt markeras vad som i första rummet måste känneteckna en
socialistisk samhällsutveckling i Sverige: människornas självstyrelse och
ett kvalitativt nytt innehåll och mål för arbetet och produktionen. Socialism
kan inte bestå i att byta en form av fåtalsvälde mot en annan. En ny,
fördjupad demokrati vinnes inte i fall central planering och nationella
beslut inte formas i lokala diskussioner och beslut. Socialism framgår inte
av att man ändrar det juridiska huvudmannaskapet för produktionen, om
man inte också förändrar villkor och mål för det mänskliga arbetet. Därmed
blir det här skisserade programmet inte enbart en rörelse i riktning
mot det socialistiska samhälle arbetarrörelsens pionjärer sökte föreställa
sig. I sina olika delar utgör det avsnitt av den förverkligade socialismen i
sig själv, anför motionärerna.

I två motioner tas upp särskilda åtgärder mot inflationen.

I motionen 265 av Mats Hellström m. fl. (s) anförs att det finns en rad
tecken på en försvagning — och även upplösning — av det gamla sambandet
mellan ekonomisk aktivitet och inflation, dvs. att hög ekonomisk

FiU 1979/80:15

aktivitet i goda tider leder till inflation och att svag ekonomisk aktivitet vid
lågkonjunktur åstadkommer prissänkning. 70-talets ekonomiska kris har
präglats av det sämsta i bägge dessa tillstånd, arbetslösheten går hand i
hand med inflationen. Denna beskrivning har efter hand accepterats av allt
fler — men mycket få slutsatser har dragits av den ändrade situationen när
det gäller inriktningen av den ekonomiska politiken i olika länder. Att föra
ekonomisk politik som om de gamla sambanden fungerade blir inte bara
verkningslöst. En sådan politik kan dessutom under vissa förutsättningar
direkt förvärra såväl inflation som arbetslöshet.

Motionärerna menar att en rad studier av prisbildningen i företagen
styrker att många storföretag beter sig på det sättet att om försäljningen
minskar så söker man kompensera bortfallet av intäkter genom att höja
priserna. Ett sådant försök att stabilisera intäkterna är naturligtvis endast
skenbart till fördel om det senare korrigeras av marknaden genom att
konsumenterna kraftigt minskar sina köp av de allt dyrare varorna. Men
den viktiga slutsatsen är att mycket stora företag med en långsiktig produktionsplanering
kan bortse från tillfälliga förluster av marknadsandelar. För
dem är det ett överordnat intresse att kunna upprätthålla prisnivån på lång
sikt.

Motionärerna erinrar i sammanhanget om den tes som Galbraith och
andra ekonomer fört fram, nämligen att de marknader som präglas av
konkurrens alltmer blivit ”reservat” för förhållandevis små företag, vilka
är mer känsliga och utsätts för hårdare press än de stora företagen.

Flera andra studier styrker dessa samband, anser motionärerna. I något
fall har man t. o. m. gått så långt att man antar att ekonomierna nu är mer
inflationsbenägna i lågkonjunktur än i goda tider.

Också på ett annat sätt bidrar de stora, ofta multinationella företagen till
inflationen. Vid slutet av 60-talet översvämmades Europa av amerikanska
dollar i former som centralbankerna inte kunde kontrollera. Till väsentlig
del styrs dessa penningtillgångar av multinationella företag. Enligt olika
uppskattningar har dessa företag lättrörliga, likvida tillgångar, som är mer
än dubbelt så stora som alla nationers samlade valutareserver. Dessa
valutainnehav kan sedan ge upphov till en mångdubbelt större kreditgivning
genom de stora privatbankernas utlandsfilialer — en kreditgivning
som inte kan kontrolleras av de olika nationernas riksbanker.

Det är en omstridd fråga bland ekonomer i vilken mån denna enorma
ökning av penningmängden i form av internationella valutor utgjort en
separat orsak till inflationens upptrappning. En mycket blygsam slutsats
borde enligt motionärerna ändå vara att den stora mängden euro-valutor
och andra likvida tillgångar hos de stora företagen kraftigt försvårat regeringarnas
möjligheter att med penning- och prispolitik kunna påverka
efterfrågan och prisnivån i olika länders ekonomier, eftersom en så stor del
av de likvida tillgångarna legat utanför regeringarnas räckhåll.

FiU 1979/80:15

Trots försvagningen av sambandet mellan ekonomisk aktivitetsnivå och
inflation har regeringarna under 70-talet i många länder försökt bekämpa
inflationen som om detta samband vore obrutet - genom en traditionell,
efterfrågedämpande, generell politik. Av flera skäl blir en sådan politik inte
bara meningslös utan kommer att motverka sitt syfte, anför motionärerna.

Arbetsmarknaden har kommit att delas i alltmer åtskilda delmarknader,
geografiskt, utbildnings- och yrkesmässigt. Brist på arbetskraft på en delarbetsmarknad
uppträder samtidigt med arbetslöshet inom andra delar av
ekonomin. Generella ekonomisk-politiska medel blir då för trubbiga. Till
detta kommer att de sociala kompensationssystemen i form av arbetslöshetsförsäkring
och andra socialförsäkringar utbyggts kraftigt i många
länder. Härigenom minskar det efterfrågebortfall som åstadkoms av en
ökad arbetslöshet. Om en regering sålunda försöker minska inflationen
med generella metoder genom dämpad aktivitet i ekonomin krävs då ofta
en väsentligt större ökning av arbetslösheten än tidigare för att uppnå den
minskning av inflationen som eftersträvats.

Motionärerna konstaterar mot denna bakgrund att en väsentlig del av
inflationen sålunda är orsakad av administrativa beslut snarare än av
marknadskrafternas fria spel. En del av dessa beslut tas av de stora
företagen, andra av regeringarna - en del ekonomer understryker prisindexeringens
betydelse för att skjutsa på inflationen.

En viktig fråga blir enligt motionärernas mening då om inte priskontroller
är ett väsentligt mer effektivt vapen mot inflationen än vad man
allmänt bland politiker och ekonomer velat erkänna. Den misstro mot
möjligheten att använda priskontroller som varit vanlig i debatten sammanhänger
troligen delvis med de dåliga erfarenheterna från andra världskriget.

En vanlig uppfattning är att priskontroller inte kan fungera därför att de
går på tvärs mot marknadskrafterna. Den nationalekonomiska litteraturen
är full med exempel på hur företag kan undgå priskontrollers verkningar.
Till en del är detta säkert korrekt, medger motionärerna. Men det är också
uppenbart att det är lättare för en regering att kontrollera sådana priser
som är följden av administrativa beslut i företagen än sådana som verkligen
bestäms av anonyma marknadskrafter.

Frågan är dessutom om vi inte i Sverige under 70-talets första hälft
faktiskt har tillämpat en priskontrollpolitik som har varit mer framgångsrik
än vad även dess upphovsmän velat hävda, anför motionärerna. Sverige
förmådde under de första åren efter oljekrisen hålla arbetslösheten på en
utomordentligt låg nivå jämfört med alla övriga marknadsekonomier. Samtidigt
hade Sverige under denna tid lägre prishöjningar än genomsnittet för
marknadsekonomierna i OECD-området. Det är i ljuset av den annorlunda
och sämre utvecklingen i vår omvärld en rimlig hypotes att de nya priskontrollerna
var viktiga för att hålla inflationen i schack. Det är också betecknande
att Sverige under den borgerliga trepartiregeringens tid i motsats till

FiU 1979/80:15

tidigare fick högre inflation än genomsnittet för alla OECD-länder. En av
trepartiregeringens stora ekonomiska försyndelser var ju också att försvaga
det priskontrollerande organets, SPK:s, ställning, anför motionärerna.

Det är enligt motionärernas mening dags att ta sig an inflationsbekämpningen
med en mer genomgripande politik. Vi bör inte enbart göra en dygd
av nödvändigheten utan medvetet söka utforma ett priskontrollsystem
utifrån en ekonomisk-politisk helhetssyn, där priskontrollerna och prisstoppen
särskilt inriktas på de - allt fler - områden där företagens prisbeslut
är administrativt bestämda snarare än marknadsstyrda.

SPK bör i detta syfte ges större resurser och stärkta befogenheter.
Regeringen bör inlemma priskontrollsystemet i den allmänna ekonomiska
politiken.

För att få underlag för ett samlat program mot inflationen bör regeringen
tillsätta en priskommission. Denna bör ges utredningsresurser och arbetsmöjligheter
av ungefärligen motsvarande slag som i fråga om övriga kommissioner
som föreslagits eller tillsatts för att snabbt men allsidigt kunna
lägga förslag till lösningar av svåra samhällsproblem.

Motionärerna erinrar om att det under tidigare skeden, särskilt 1950-talet, av regeringen initierades en lång rad forskningsprojekt som närmare
skulle belysa sambandet mellan prisstegringar och övriga ekonomiska
aktiviteter. Det är enligt deras mening nu hög tid för en ny vetenskaplig
vägröjarinsats av liknande slag som tar hänsyn till de djupgående förändringar
i den inhemska ekonomin och den internationella ekonomin som
skett under de senaste decennierna och som något berörts i denna motion.
Det är angeläget att forskningsprojekt kan igångsättas som inte är bundna
till ett traditionellt och slentrianmässigt modelltänkande när det gäller
sambandet mellan prishöjningar och övriga viktiga ekonomiska variabler.

Med hänsyn till storleksordningen av de problem som den extrema
inflationen skapar är det enligt motionärerna angeläget att ett handlingsprogram
mot inflationen kan läggas fram snabbt. Detta motiverar den typ
av extraordinära resurser som en priskommission skulle få. I motionen har
endast ytligt kunnat beröras några av de orsaker och samband som karakteriserar
den internationella inflationen. Många andra viktiga orsaker till
inflationen bör också bli föremål för en priskommissions arbete. Kommissionen
bör även diskutera långsiktiga revalveringsstrategier och vilka krav
på den interna ekonomiska politiken som skulle följa därav. Även om
huvudsyftet med en kommission skulle vara att finna vägar att minska
inflationen bör kommissionen också kunna lämna förslag om att lindra
inflationens skadeverkningar. Dit hör exempelvis frågan om indexering av
lån och liknande insatser för att skydda stora grupper av småsparare som
nu mycket snabbt förlorar realvärden, anför motionärerna.

FiU 1979/80:15

I motionen 345 (vpk) anförs att föreställningen att lönekostnaderna
skulle vara inflationens huvudsakliga drivkraft är en myt. Den villfarelsen
sprids medvetet i kapitalägarnas intresse. Regeringen ger, enligt motionärerna,
i finansplanen ensidigt uttryck för denna mot de lönarbetande riktade
vanföreställning.

Inflationens orsaker står enligt motionärerna att finna i den moderna
kapitalismens allmänna utvecklingsdrag och kris. Dessa drag tvingar fram
en stark kapitalackumulation. Kapitalet, främst monopolen och storföretagen,
försöker klara sitt ackumulationsbehov genom att tillvälla sig en i
förhållande till den egna insatsen orättmätigt stor del av den samhälleliga
produktionen. De har där statens stöd. Inflationen riktar sig i första hand
mot de lönarbetande. Då kapitalet inte förmår åstadkomma direkta lönesänkningar
angriper man de arbetandes reallöner genom prisstegringar.
Det har, menar motionärerna, i år ett anmärkningsvärt entydigt stöd av
regeringen.

Anti-inflationspolitikens huvuduppgift är enligt motionärerna att kringskära
kapitalägarnas ekonomiska övertag och prisuppskörtningar. I motionen
anges i ett tiopunktsprogram de krav som enligt motionärerna står i
förgrunden.

1. Prisstopp på alla dagligvaror. Dagligvarorna är de varor som tar allt
större andel av konsumtionen ju lägre konsumentens inkomst är. Dagligvaroma,
särskilt livsmedlen, har varit hårt drabbade av prisuppskörtning. I
en särskild motion ställs kravet att prisregleringslagen skall tillämpas så att
priserna på alla dagligvaror stoppas.

2. Hyres stopp. Hyreshöjningarna har varit mycket kraftiga under år
1979. Trots hyresbidrag tar boendekostnaden en orimligt stor del av de
arbetandes inkomster. Den fortsatta övergången till ”bruksvärdering”
kommer att stimulera fram nya hyresökningar. Fastighetsägarna, markspekulantema,
bankkapitalet, byggnadsämnes- och byggkapitalet ökar sina
profiter på höghyrespolitiken.

3. Bort med momsen på mat. De indirekta skatterna, som numera utgör
en övervägande del av statens inkomster, är regressiva, dvs. deras relativa
tyngd är störst för lägre inkomsttagare. Särskilt gäller detta mervärdeskatten
på livsmedel. Främst måste momsen på mat bort, i första hand genom
ett direkt slopande av skatten, i andra hand genom att motsvarande summa
används för subventioner i syfte att hålla nere priserna framför allt på
baslivsmedel.

4. Ingrepp mot monopolistisk prissättning. Monopolismen är en förutsättning
för inflationen. Det är en illusion att de kapitalistiska monopolen
skall kunna ersättas med kapitalistisk konkurrens eftersom monopolen är
konkurrensens resultat. Den nuvarande monopollagstiftningen måste
överarbetas så att ökade möjligheter ges för dekretering av företagens
prissättning. Särskilda åtgärder måste också vidtas mot de multinationella
företagen.

FiU 1979/80:15

5. Begränsning av den kommersiella reklamen. Reklamkostnaderna verkar
direkt prishöjande. Det handlar här om mångmiljardbelopp. Det finns
många exempel på såväl onödig som fördyrande reklam och märkesstatus.
T. o. m. inom läkemedelsförsäljningen, som i detaljledet är förstatligad,
förekommer en uppskörtning. Läkemedel med samma substanser säljs till
mycket varierande priser under olika namn och utseende, tack vare bl. a.
reklam-PR. Reklambeskattningen var ett steg i rätt riktning, men otillräckligt.
Hur reklamen skall minskas bör konkretiseras av en särskild
utredning.

6. Slut på gåvopolitiken till företagen. Gåvorna till företagen påstås vara
motiverade av sysselsättningspolitiska eller andra skäl. Det enda säkra
resultatet av dessa transaktioner är emellertid subventioner som förbilligar
kapitalet och således ökar kapitalisternas tillgångar. Gåvorna till företagen
är således ett omedelbart och öppet uttryck för den inkomstöverförande
politiken till kapitalets fromma. Genom att de ökar såväl företagens spekulationsmöjligheter
som skatterna för de arbetande verkar gåvorna också
inflationsdrivande.

7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport — dämpa utrikeslånandet. Under
hela 70-talet satsade svenska kapitalister årligen miljardbelopp i investeringar
utomlands, allt enligt en officiell statistik som sannolikt grovt
underskattar de investerade beloppens verkliga storlek. Samtidigt uppvisas
stora problem såväl för den svenska valutan som för valutareserven,
och skuldsättningen växer. Den utrikes upplåningen väntas nu sätta nya
rekord. Detta kan och måste dämpas, då det är en direkt inflationsdrivande
verksamhet. Kapitalexporten visar att det finns tillgångar som kan mobiliseras
för landets behov.

8. Lågräntepolitik. Lågräntepolitiken, som en gång samlade en bred
enighet inom alla partier som förespråkade arbetar- och småföretagarintressen,
har övergivits. Högräntepolitiken, som nu bedrivs, drabbar
hyresbetalare och småföretagare. Den stimulerar inflationstendenserna.
Den bör därför överges till förmån för en konsekvent lågräntepolitik.

9. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulationen. Trots det s. k. markvillkoret,
ändringar i expropriationslagstiftningen och införandet av kommunal
förköpsrätt florerar fortfarande tomtjobberiet. Markspekulation är
inflationsdrivande — liksom andra monopolpriser. Spekulationen i fastigheter
blir samtidigt allt grövre. Den drabbar hyresbetalare såväl ekonomiskt
som i form av vanvård av många fastigheter, som inköpts i spekulationssyfte.
Mark- och fastighetsspekulationen kan stoppas genom att all
mark för bostadsbebyggelse, industriella anläggningar m. m. överförs i
kommunernas eller statens ägo och genom att alla hyresfastigheter församhälleligas.

10. Skärpt realisationsvinstbeskattning. De inkomster som görs genom
spekulation i konst, antikviteter, frimärken etc. måste beskattas. De arbetsfria
inkomster man skaffar på det här sättet får inte särbehandlas i

FiU 1979/80:15

synnerhet som den här verksamheten är direkt destruktiv för samhällsekonomin.

I fyra motioner tas upp frågor om lantbrukets och trädgårdsnäringens
kapitalförsörjning.

I motionen 593 av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m) framhålls att
fortlöpande sker ett kapitalutflöde från lantbruksnäringen som behöver
ersättas. Frågan om jordbrukets kapitalförsöijning är föremål för utredning.
Det är angeläget att statsmakterna i avvaktan på denna utrednings
resultat vidtar åtgärder i syfte att begränsa de olägenheter som kan uppstå
då akuta investeringar inte kan genomföras i brist på kapital.

I motionen 1069 av Håkan Strömberg m. fl. (s) konstateras att trädgårdsnäringens
finansieringsproblem inte synes komma att närmare beröras i
vare sig utredningen om jordbrukets kapitalförsöijning eller utredningen
om de mindre och medelstora företagens finansiella situation. Motionärerna
anser att det föreligger ett stort behov av en översyn av trädgårdsnäringens
finansieringssituation. Då det finns stora likheter mellan samhällets
målsättningar vad gäller jordbruk och trädgård anser motionärerna det
lämpligt att utredningen om jordbrukets kapitalförsöijning ges tilläggsdirektiv
som innebär att man även bör behandla trädgårdsnäringens kapitalförsöijning.

I motionen 1571 av Stig Josefson m. fl. (c) understryks lantbruksnäringens
betydelse för samhällsekonomi och sysselsättning. Lantbrukets kreditförsöijning
måste ha en sådan omfattning att det möjliggör att utslitet
realkapital kan ersättas och därigenom ny teknik utnyttjas, att produktionsresurserna
inom jord- och skogsbruk tas till vara och att produktiviteten
i enlighet med samhällets målsättningar höjs. Kreditförsöijningen har,
anför motionärerna, varit besvärlig under större delen av 1970-talet. Det
finns enligt motionärernas mening goda skäl att utöka Sveriges hypoteksbanks
försäljningsrätt av obligationer till 1 500 milj. kr.

I motionen 1850 av Stig Josefson m. fl. (c) påpekar motionärerna samma
omständighet som motionärerna i motionen 1069, nämligen att vare sig
utredningen om jordbrukets kapitalförsöijning eller utredningen om de
mindre och medelstora företagen synes komma att ta upp trädgårdsnäringens
finansieringssituation. Det är dock angeläget att undersöka möjligheterna
att bl. a. erhålla hypotekslån och företagsinteckningar. Den kommitté
som skall utreda jordbrukets kapitalförsörjning bör därför ges tilläggsdirektiv
att göra detta även för trädgårdsnäringen.

FiU 1979/80:15

I motionen 1062 av Arne Gadd (s) och Bo Södersten (s) behandlas frågan
om budgetunderskottets effekter på sparandet m. m.

Motionärerna anför att budgetunderskott av den nuvarande omfattningen
utgör ett helt nytt inslag i den svenska ekonomin. Effekterna av dessa
underskott på samhällsekonomin är svåra att mer precist bedöma. Enligt
motionärerna blir det av särskild betydelse att i tid analysera hur underskotten
påverkar likviditeten i samhället liksom sparandet och dess fördelning.
Motionärerna anför bl. a. att det finns skäl att misstänka att underskotten
leder till kraftiga förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
Mot den angivna bakgrunden föreslås att riksdagen begär att
regeringen i samband med de årliga budget- och kompletteringspropositionema
ger riksdagen sin utförliga syn på budgetunderskottens effekter på
sparande, likviditet, inkomst- och förmögenhetsfördelningarna.

FiU 1979/80:15

Utskottet

Svensk ekonomi i ett längre perspektiv

Den ekonomiska utvecklingen i vårt land under 1970-talet har varit
dramatisk. Efter en period av betydande ekonomisk tillväxt, lageruppbyggnad
och snabb inflation i industriländerna höjdes oljepriserna hösten
1973 på ett dittills oanat sätt. Det stod klart att det ekonomiska tempot
skulle bromsas upp kraftigt i industriländerna, om man inte medvetet drev
en stimulanspolitik. 1 Sverige inleddes år 1974 en sådan överbryggningspolitik
via bl. a. lagerstöd till företagen och stimulans av den privata konsumtionen.
Politiken var framgångsrik så till vida att produktionen, investeringarna
och sysselsättningen i vårt land kunde hållas uppe. Under loppet
av år 1975 kunde det emellertid konstateras att man i flertalet övriga
industriländer avstod från att på motsvarande sätt stimulera efterfrågan för
att i stället lägga tyngdpunkten på att få ned inflationstakten och begränsa
underskotten i bytesbalanserna. Medan sålunda de stora industriländerna
förde en starkt restriktiv politik råkade i Sverige löne- och kostnadsutvecklingen
ur kontroll under inverkan av den goda inhemska konjunkturen och
en optimistisk bedömning av framtiden. Svensk industri tappade efter
hand marknadsandelar både utomlands och här hemma. Underskottet i vår
bytesbalans steg.

När det visade sig att den internationella konjunkturuppgången dröjde
kunde den inledda överbryggningspolitiken inte fullföljas. Politiken lades
om i restriktiv riktning. Den privata konsumtionen stramades åt. Genom
devalveringar och återhållsamma löneavtal förbättrades de svenska företagens
konkurrenssituation. Överlagren avvecklades. Bytesbalansen förbättrades.
Utsikterna för år 1979 tedde sig före oljeprisstegringarna ljusa.

Det fanns därför goda möjligheter för Sverige att under 1979 och 1980 nå
betydande exportframgångar i takt med att lageruppbyggnaden och investeringarna
på allvar kom i gång i ett antal av Europas industriländer. Ett
sådant investeringsuppsving var också på väg när de kraftigt höjda oljepriserna
våren 1979 och i december påtagligt kom att förändra konjunkturbilden.
Visserligen kan vi räkna med att industriländernas produktion och
efterfrågan kommer att hållas uppe hyggligt under första halvåret 1980,
men därefter måste vi räkna med en period av försvagad ekonomisk
tillväxt. Det är svårt att ange hur lång den perioden kan bli. Det mesta
tyder dock på att flera av de större industriländerna kommer att föra en
stram ekonomisk politik, i första hand inriktad på att begränsa inflationen
och förbättra bytesbalanserna. Utrymmet för Sverige att föra en avvikande
ekonomisk politik blir i ett sådant läge begränsat.

Det innebär givetvis ett betydande avbräck för vårt lands ekonomi att
den goda konjunkturen vi såg framför oss nu snabbt mattas av. För svensk
industri innebär det nya svårigheter innan verkningarna av den svåra
lönsamhetskrisen 1977-1978 ännu helt övervunnits. Enligt utskottets me -

FiU 1979/80:15

ning blir det därmed än mer angeläget att vi nu försöker bedöma svensk
ekonomi i ett mer långsiktigt perspektiv.

Som redovisas i främst finansplanens sammanfattande avsnitt kan vi
konstatera att vårt land även vid fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin
befinner sig i obalans gentemot omvärlden. Bytesbalansen visar underskott.
Vår samlade produktionskapacitet är otillräcklig i förhållande till vår
totala resursförbrukning. De totala investeringarna har sjunkit tillbaka från
1/4 av bruttonationalprodukten vid 1970-talets början till 1/5 vid dess slut.
Denna investeringsandel är otillräcklig för att långsiktigt höja tillväxttakten
i ekonomin.

Särskilt nedgången i industrins investeringar oroar. Utvecklingen under
år 1979 - som i många hänseenden varit gynnsam — tyder på att vi relativt
tidigt i ett uppgångsskede får kapacitetsproblem inom industrin. Flera
tecken pekar mot att vi har en otillräcklig industrisektor. Problemen kan ha
förvärrats under 1970-talets senare hälft i samband med att betydande
sektorer av svensk industri mött sådana svårigheter att de tvingats dra ned
sin kapacitet. Samtidigt tar det tid att få fram ny industrikapacitet. Vi
måste utgå ifrån att 1980-talet kan innebära att andra branscher än de
hittills drabbade kan få svårigheter att konkurrera med de nya industrinationer
som växer fram. I ett sådant läge måste industriinvesteringarna
skjuta ordentlig fart för att kompensera det samtidiga bortfallet av befintlig
kapacitet. Förutsättningarna för att denna investeringsuppgång skall komma
till stånd analyseras i finansplanen. Därtill kommer att stora delar av
svensk industri byggts upp utifrån förutsättningen av tillgång till billig
energi i obegränsad mängd, en förutsättning som inte längre gäller. Investeringarna
inom energisektorn kommer enligt de bedömningar som gjorts
att bli mycket stora vilket utfall folkomröstningen om kärnkraften än får.
Sverige står sålunda inför stora uppgifter, om vi skall kunna försvara vår
ställning som framträdande industrination.

De svårigheter den nya oljekrisen ställt oss inför kräver en betydande
grad av omställningsberedskap för att snabbt kunna bemästras. En fördubblad
oljenota kan endast mötas med ökad export och dämpad import.
Det står därmed fullt klart att om vi skall kunna möta de svårigheter som
följer av oljekrisen måste vår utlandskonkurrerande sektor byggas ut.
Flexibiliteten tycks dock f. n. vara alltför låg. Så tycks bristen på yrkesarbetare
ha varit påtaglig redan tidigt i konjunkturuppgången under 1979.
Kravet på utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn medför att
andra sektorers anspråk får stå tillbaka.

Vår ekonomi präglas i vissa hänseenden av intern obalans. Den offentliga
sektorn, särskilt den kommunala verksamheten, har under lång tid
expanderat betydligt snabbare än tillväxten av våra samlade resurser.
Svårigheterna att finansiera de växande transfereringarna och den expanderande
kommunala verksamheten har kommit till uttryck i höjt skattetryck
och snabbt stigande budgetunderskott. I finansplanen understryks

FiU 1979/80:15

att en fortsatt tillväxt av de offentliga utgifterna i samma takt som hittills är
utesluten, om vi skall kunna lösa våra balansproblem. Utskottet delar den
bedömningen.

Sammantaget innebär utsikterna för de närmaste åren att en markant
ökning av industrins investeringar måste komma till stånd. Samtidigt kan
dessa ge upphov till en sysselsättningsskapande och tekniskt utvecklande,
inhemsk efterfrågan. Behovet att öka investeringarna, tillsammans med
nödvändigheten att begränsa underskottet i bytesbalansen, gör att utrymmet
för ökad konsumtion blir synnerligen begränsat. Det gäller såväl privat
som offentlig konsumtion.

I motionen 1067 (s) diskuteras i ett särskilt avsnitt de långsiktiga perspektiven
för svensk ekonomi. Utgångspunkten är en fortsatt öppen ekonomi.
I motionen understryks nödvändigheten av en vidgad industrisektor
och behovet av en ändrad struktur i vår ekonomi. Där poängteras att vi
måste få till stånd en ökad kapitalbildning för att möjliggöra investeringar
inom i första hand industrisektorn. Energiförsörjningens liksom den tekniska
forskningens och utvecklingens betydelse framhävs. Alternativet att
nå balans genom en arbetslöshetsskapande åtstramningspolitik avvisas.
Behovet av åtgärder mot den regionala obalansen tas också upp i motionen.

. A-.

Utskottet noterar att beskrivningen i motionen av de problem svensk
ekonomi har att möta på 1980-talet i långa stycken överensstämmer med de
bedömningar som gjordes i anslutning till att långtidsperspektiven för
svensk ekonomi togs upp till behandling i den reviderade finansplanen i fjol
och som nu görs i årets finansplan. Det är enligt utskottet av värde att
utgångspunkten att vi skall bibehålla en öppen ekonomi markeras så starkt
av motionärerna. Utskottet konstaterar vidare att enighet synes råda på en
rad andra, i motionen framhävda punkter, t. ex. om behovet av en ökad
kapitalbildning, om angelägenheten av att räta upp den regionala obalansen
och om den tekniska forskningens och utvecklingens stora betydelse.
De mål och riktlinjer som redovisas i motionen är dock endast skissartat
angivna och vägarna att uppnå dessa mål anges inte. Utskottet finnér det
föga meningsfullt att diskutera de långsiktiga målen utan anknytning till de
medel som bör komma till användning för att nå målen. De senaste årens
ekonomisk-politiska debatt visar att det finns betydande skillnader mellan
motionärernas uppfattning och utskottets i fråga om vilka de lämpliga
medlen är. De här berörda frågorna torde få diskuteras närmare i anslutning
till behandlingen av den nya ekonomiska långtidsutredning som beräknas
slutföra sitt arbete i höst. Med det anförda avstyrks yrkandet 1 i
motionen 1067.

FiU 1979/80:15

av industrin. Detta är på sikt också en förutsättning för ökad sysselsättning
inom andra sektorer av ekonomin. Att för en tioårsperiod framöver mer
eller mindre exakt slå fast antalet personer som bör sysselsättas inom en
viss sektor av ekonomin är emellertid uttryck för ett plantänkande som
utskottet står främmande inför. Om exempelvis arbetsproduktiviteten i
samband med ett tekniskt genombrott skulle förbättras dramatiskt i en
industribransch eller om de internationella konkurrensförutsättningarna
skulle förändras, så kan det knappast vara ett mål i sig att likväl låsa fast
antalet personer som skall sysselsättas inom branschen. Utvecklingen av
antalet anställda inom industrin får som hittills bli föremål för översiktliga
prognoser i långtidsutredningarna och studeras mer detaljerat i de branschutredningar
som utförs. Yrkandet 2 i motionen 1853 avstyrks.

I motionen 780 (vpk) anges riktlinjer för svensk samhällspolitik under
1980-talet. Enligt motionärerna markerar inträdet i 1980-talet ett vägskäl
för Sveriges vidkommande. En fortsättning av 1970-talets utveckling och
politik leder oundvikligen till skärpta problem. Ett program för djupgående
strukturella reformer är enligt motionärerna det enda som kan lyfta landet
ur den ekonomiska och sociala krisen. I motionen tecknas en bild av det
alternativa svenska samhälle som kan ha växt fram vid början av nästa
årtionde, om ett sådant program förverkligas.

Enligt vad utskottet kan finna utgörs det i motionen skisserade programmet
till en del av önskemål och förhoppningar som kan delas av alla. Till
andra delar utgörs det av punkter som innebär omfattande förstatliganden
och andra åtgärder i kollektivistisk riktning. Ett genomförande av programmet
skulle enligt utskottets mening inte innebära en ökad demokratisering
av näringslivet. Det skulle snarare hota demokratiska beslutsprocesser
och minska de enskilda människornas inflytande. Motionen 780
avstyrks sålunda.

Svensk ekonomi under år 1980

Den försörjningsbalans för år 1980 som redovisas i finansplanen bygger i
allt väsentligt på den preliminära nationalbudgetens siffror och beräkningar.
Oljeprishöjningarna i december och senare har emellertid på viktiga
punkter ändrat förutsättningarna för Sveriges ekonomiska situation under
år 1980. Utskottet har inte haft möjlighet att vid sin beredning av ärendet
arbeta ut en fullständig försörjningsbalans utifrån de nya förutsättningarna.
Läget på bl. a. oljemarknaden är också ännu vid den tidpunkt när utskottet
justerar detta betänkande (1980-02-14) så oklart att den slutliga bilden
knappast kan läggas fram förrän senare. Utskottet inskränker sig i förevarande
sammanhang därför i huvudsak till att redovisa det slutliga utfallet
av den ekonomiska verksamheten i Sverige under år 1979 samt de ändrade
prognoser och bedömningar som är en direkt följd av de höjda oljepriserna.

FiU 1979/80:15

Tabell 1. Finansplanens försörjningsbalans för 1978—1980

	Miljarder kr. 1979, löpande priser	Procentuell volymför-ändring, 1975 års priser
	1978-79	1979-80
Tillgång
Bruttonationalprodukt	436,0	4,1	3,6
Import	120,0	13,5	4.9
Summa tillgång	556,0	5,9	3,9
Efterfrågan
Bruttoinvestering	85,6	6,6	4,7
Näringsliv	37,6	9,8	5,5
därav industri	13,6	1,9	10,0
Statliga myndigheter och affärsverk	10,2	6,3	2,4
Kommuner	16,9	5.5	3,7
Bostäder	21,8	1,5	5,0
Lagerinvestering1	-1,4	(1,5)	(1.1)
Privat konsumtion	227,6	2,3	1,5
Offentlig konsumtion	130.5	4,5	2,7
Statlig	39,3	3,4	0,2
Kommunal	91,2	5,0	4,0
Tjänstenetto
Export	117,0	7,3	4,0
Summa efterfrågan	556,0	5,9	3,9

1 Förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Oljeimporten. En ny beräkning har gjorts av kostnaderna för den totala
importen till Sverige av råolja och petroleumprodukter under år 1980.
Därvid har förutsatts en total importvolym av knappt 30 milj. ton. Producentländernas
noteringspriser den 5 februari 1980 har därefter vägts med
hänsyn till resp. lands export till Sverige, vilket ger ett genomsnittspris av
29,24 $ per fat. Med antagande om vissa ytterligare men begränsade
höjningar av råoljepriset och bibehållande av den prisnivå för petroleumprodukter
som uppnåddes i början av februari månad skulle kostnaderna
för importen av råolja och petroleumprodukter under år 1980 bli 4,1 miljarder
kr. högre än vad beräkningarna i finansplanen ger vid handen. Om
hänsyn tas till att vissa kvantiteter reexporteras blir kostnaden 3,8 miljarder
kr. högre.

Det måste understrykas att de redovisade beräkningarna bygger på
förutsättningen att råoljepriserna stabiliseras på den nivå de antas uppnå
under andra kvartalet i år och att priserna på petroleumprodukter redan
under första kvartalet sjunker till en nivå som motsvarar råoljepriset med
tillägg för raffineringskostnaden. Det kan givetvis inte uteslutas att den
förbättrade lagersituationen i importländerna och marknadsförutsättningarna
i övrigt kan utöva viss press nedåt på priserna på olja under loppet av
år 1980. Vi vet sålunda inte helt vilken den kortsiktiga effekten blir av de
utbudsökningar som kan följa på det höjda oljepriset, t. ex. utanför OPECländerna.

3 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

Internationell bedömning. Handels- och bytesbalans för år 1980. Som
följd av de stora prishöjningarna på olja begränsas via en höjd inflation och
sänkt köpkraft efterfrågan i de oljeimporterande länderna. Hur kraftig
denna begränsning blir beror på vilken ekonomisk politik industriländerna
kommer att föra. Allmänt sett är man i de stora industriländerna obenägen
att med stimulansåtgärder kompensera den minskning i efterfrågan som de
höjda oljepriserna ger upphov till. Till skillnad från situationen efter den
förra oljekrisen förespråkar heller inte de internationella organisationerna
en sådan politik. Penningpolitiken är fortsatt mycket stram. För 1980 ger
de senaste internationella bedömningarna vid handen att den ekonomiska
tillväxten i OECD-länderna som helhet skulle begränsas till mellan 1/2 och
1 1/2%. Hänsyn har därvid tagits till att konjunkturen under senare hälften
av år 1979 nu beräknas ha varit något starkare än man tidigare trott.
Hänsyn har också tagits till att de oljeexporterande ländernas import av
varor stiger, dock inte i samma takt som oljeinkomsterna ökar. Ökningen i
världshandeln för år 1980 bör som följd av den ändrade bedömningen
också justeras ned något från de 3% som antogs i finansplanen. Det
påverkar utsikterna för den svenska exporten framöver samtidigt som
givetvis importen till Sverige påverkas av om efterfrågan i vårt land begränsas
till följd av de högre oljepriserna.

I sammanhanget bör anmärkas att tendenserna till delvis mycket kraftiga
prisstegringar på vissa varuområden, förutom olja bl. a. även metaller, gör
det svårt att göra en prognos för handels- och bytesbalansen för år 1980.
Det kan t. ex. noteras att de starka prisstegringarna på olja för svensk del i
viss utsträckning kan komma att motverkas av högre priser på vissa
exportvaror. De prishöjningar som redan företagits eller som aviserats på
bl. a. massa, papper och järnmalm kan sålunda beräknas öka värdet av den
svenska exporten under 1980 med 3/4 miljard kr. i jämförelse med finansplanens
kalkyler.

Utfallet för såväl importen som exporten under år 1979 blev något högre
än vad som beräknades i finansplanen. Importvolymen beräknas ha ökat
med 14 3/4% (13 1/2 enligt tidigare beräkning) och exportvolymen med 8%
(7 1/4). Underskottet i handelsbalansen för år 1979 blev 3,8 miljarder kr.
mot tidigare beräknade 3,0 miljarder kr. En revidering av den i finansplanen
framlagda bytesbalansen för år 1980 skulle - om hänsyn tas endast till
utfallet av handelsbalansen år 1979 och till den dyrare oljeimporten under
1980 — innebära ett underskott om 16 1/2 å 17 miljarder kr.

Tabell 2. Reviderad bytesbalans för år 1980
Miljarder kr.
Bytesbalansprognos i finansplanen	-12,2
Korrigering av handelsbalansen för år 1979	- 0,8
Prisökning för oljeimporten 1980	- 3,8
Reviderad bytesbalans	-16,8

FiU 1979/80:15

Vid denna revidering har bibehållits den i finansplanen gjorda bedömningen
att betalningsbalansdelegationens föreslagna korrigeringspost för
tjänster och transfereringar om 6-10 miljarder kr. för år 1979 kan föras
över i 1980 års bytesbalansprognos. Den ingår där med 8 miljarder kr.
Enligt en bedömning som gjorts i riksbanken pekar den nu tillgängliga
finansstatistiken för tredje kvartalet 1979 mot att korrigeringsposten snarast
hamnar i den nedre delen av intervallet och sålunda bör tas upp med 6
miljarder kr. Med den förutsättningen skulle underskottet i bytesbalansen
bli 2 miljarder kr. större. Utskottet anser det för sin del emellertid inte
meningsfullt att nu göra ytterligare korrigeringar utan bibehåller korrigeringsposten
om 8 miljarder kr.

Priser, disponibel inkomst och privat konsumtion. Den dyrare oljeimporten
slår via högre priser på olja och bensin igenom på konsumentpriserna.
Med ledning av tidigare erfarenheter bedöms oljeprishöjningar enligt
de redovisade antagandena innebära att konsumentpriserna under loppet
av 1980 stiger en procentenhet mer än enligt tidigare bedömningar.
Härtill kommer effekten på priserna av diskontohöjningen vid årets början.
Ökningen av de disponibla inkomsterna reduceras från 1,3% till 0,6% vid
konjunkturinstitutets lägre lönealternativ. Med finansplanens antagande
om en viss neddragning av hushållssparande! innebär detta en knapp
procent i ökad privat konsumtion i folkhushållet. Det bör här än en gång
betonas att de nu redovisade siffrorna inte är någon fullständig prisprognos
utan endast en omräkning, där hänsyn tagits till vissa nu kända prisändringar.
Enligt vad man nu kan konstatera var prisutvecklingen i januari
månad snabbare än man kunnat vänta, 3 % enligt pris- och kartellnämndens
beräkningar.

Industriinvesteringar. I finansplanen bedömdes med ledning av investeringsenkäten
i november månad industrins investeringar öka med 10 %
från 1979 till 1980. Vad som därefter hänt i fråga om de internationella
konjunkturutsikterna, den höjda räntenivån m. m. innebär att bedömningen
för år 1980 nu måste bli mer pessimistisk. En neddragning med några
procentenheter förefaller befogad.

En sammanfattande bedömning av utsikterna för Sveriges ekonomi under
år 1980 ger i det nya läget följande bild. Styrkan i den underliggande
konjunkturen, storleken av inneliggande order och marknadsutsikterna
den närmaste tiden kan antas leda till hög produktionsnivå och god sysselsättning
under första halvåret i år. Under hösten måste vi emellertid räkna
med en avmattning som dröjer kvar under en betydande del av 1981. När
en ny uppgång kommer kan inte nu bedömas.

FiU 1979/80:15

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Vad som inträffat sedan finansplanen utformades understryker enligt
utskottets mening ytterligare allvaret i Sveriges ekonomiska situation.
Vårt land har inte råd att än en gång råka i kostnadsmässig obalans i
förhållande till våra konkurrentländer. Pris- och lönestegringarna måste
hållas tillbaka så att vi kan bevara och stärka vår konkurrensförmåga såväl
på utlandsmarknaderna som på hemmamarknaden i den konjunktursvacka
vi nu realistiskt måste räkna med. Därtill måste vi redan nu förbättra
förutsättningarna för en industriell expansion i nästa uppgångsperiod. Det
måste enligt utskottets mening göras alldeles klart att folkhushållet som
helhet måste bära bördan av de högre oljepriserna. Därmed kan heller
ingen enskild grupp i samhället begära kompensation för den minskning i
konsumtionsutrymmet som blir en följd av prisstegringar av denna art.

Med de ambitioner vi i vårt land har att hålla uppe sysselsättningen faller
ansvaret tungt på arbetsmarknadens parter att träffa ett avtal som möjliggör
en hygglig export och god sysselsättning även i en svagare konjunktur i
vår omvärld. Givetvis kan inte statsmakterna undandra sig ett ansvar för
utvecklingen. Förutsättningen för att åtgärder från statsmakternas sida i
syfte att medverka till en rimlig avtalsuppgörelse skall bli meningsfulla är
emellertid att det råder enighet mellan parterna såväl om arten av dessa
åtgärder som i vilken utsträckning åtgärderna påverkar avtalsförhandlingarna.
Enligt utskottets mening finns det inte anledning att redan från böljan
utesluta någon viss typ av tänkbara åtgärder, som kan aktualiseras i
förhandlingarna, under förutsättning att sådana åtgärder är förenliga med
statsmakternas ansvar för den samhällsekonomiska balansen. Det bör
ankomma på regeringen att med uppmärksamhet följa utvecklingen och
vid behov ta de initiativ som erfordras. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna.

I motionen 1067 (s) presenteras ett åtgärdsprogram, som anges kunna
skapa förutsättningar för en lugn och stabiliserande avtalsrörelse. Riksdagen
föreslås uppdra åt regeringen att med bibehållande av helheten i
programmet framlägga förslag om dess genomförande.

Som framgår av vad som anförts i det föregående delar utskottet motionärernas
mening att det är ytterligt angeläget att förutsättningar skapas för
en lugn och stabiliserande avtalsrörelse. Det bör inte uteslutas att vissa av
de i programmet angivna punkterna kan komma upp till övervägande i
anslutning till avtalsförhandlingarna, om statsmakternas medverkan krävs
i någon form. Andra punkter är emellertid av den art att de inte bör komma
i fråga, exempelvis förslaget att genom en arbetsgivaravgift ytterligare
belasta företagen för att bygga upp en struktur- och utvecklingsfond.
Utskottet vill likaså uttala sin tveksamhet inför förslagen att ens i ett
sammanhang som detta utöka existerande boende- och matprissubventioner.
Det skulle ytterligare försvåra en på sikt nödvändig sanering av
statsbudgeten.

FiU 1979/80:15

I det nämnda åtgärdsprogrammet i motionen 1067 ingår också vad motionärerna
rubricerar som åtgärder mot spekulationsekonomin. Där nämns
behovet av en skärpt realisationsvinstbeskattning och av att finansbolagen
förs in under den kreditpolitiska lagstiftningen.

Utskottet konstaterar att åtgärder på båda dessa punkter aviseras i
finansplanen samtidigt som man där markerar behovet av att trygga företagens
kapitalförsörjning. Förslag rörande finansbolagens införande under
den kreditpolitiska lagstiftningen föreläggs riksdagen nu i vår.

Med det anförda tillstyrks de i propositionen redovisade allmänna riktlinjerna
för den ekonomiska politiken och avstyrks motsvarande riktlinjer i
motionen 1067 (yrkande 2).

Motionen 1853 (vpk) utgör en sammanfattning av vänsterpartiet kommunisternas
krav vid innevarande riksdagssession. Det är inte meningsfullt
att utskottet i detta sammanhang försöker kommentera alla de önskemål
och krav som ryms i de elva punkterna. De kommer i sina enskildheter
upp till behandling i riksdagen senare under våren i anslutning till utskottsbehandlingen
område för område. Översiktligt kan konstateras att
ett förverkligande av förslagen skulle innebära kraftigt stegrade statsutgifter
samtidigt med höjda arbetsgivaravgifter och höjda skattesatser, vidare
ökad kommunal konsumtion och ökade transfereringar till hushållssektorn.
Det är en inriktning som enligt utskottets mening närmast skulle
omöjliggöra en lösning av de problem i svensk ekonomi som utskottet i det
föregående beskrivit. Utskottet avstyrker med det anförda motionen 1853 i
vad avser riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 1067 (s) tas också upp frågor om den svenska valutaregleringen.
Enligt motionärerna visar de reviderade beräkningarna över den
svenska betalningsbalansen klart att det skett en valutautströmning från de
icke-finansiella företagen. Storleken på denna utströmning antyder enligt
motionärerna att det inte enbart kan röra sig om marknadsbestämda förskjutningar
i handelskrediterna utan att det i en del fall måste ha varit fråga
om kapitalplaceringar, vilket i så fall skulle utgöra brott mot valutalagstiftningen.
Motionärerna finner det därför angeläget att regeringen vidtar
åtgärder för att granska i första hand de stora företagens valutatransaktioner
under 1979. Det är också angeläget, menar motionärerna, att utredningen
om konsekvenserna av de utländska investeringarna i fråga om
sysselsättning och exportmöjligheter snabbt redovisar sitt resultat. Motionärerna
anser dock att kontrollen över valutatransaktionerna måste skärpas
redan innan resultatet av dessa olika undersökningar och utredningar
föreligger. Det är enligt motionärerna f. n. en alltför lång eftersläpning i
denna kontroll och möjligheterna att undvika upptäckt är stora. Därför bör
riksbanken ges i uppdrag att snabbt vidta åtgärder mot överträdelser av
valutaregleringens bestämmelser.

Utskottet vill först något beröra frågan om valutautflödets storlek. Om

FiU 1979/80:15

statens och riksbankens kapitaltransaktioner exkluderas från valutareservens
förändring, erhåller vi nettot av den privata och kommunala sektorns
utlandsbetalningar. Dessa innebar ett utflöde på 12,3 miljarder kr. under
1979. Den intressanta frågan är då i vilken utsträckning detta utflöde
förklaras av underskottet i bytesbalansen samma år. Som utskottet visat i
det föregående är en viss uppräkning av underskottet jämfört med finansplanens
beräkning under alla förhållanden motiverad då underskottet i
handelsbalansen blir något större än vad man där räknat med. Om i övrigt
inga justeringar görs skulle statistiken peka på att ett begränsat nettoutflöde
av privat kapital förekommit.

Utskottet vill erinra om att s. k. löpande betalningar är undantagna från
valutaregleringen. Detta täcker även normal kreditgivning och kredittagning
i samband med export och import. De löpande betalningarna har en
sådan omfattning att förskjutningar i dessa handelskrediter innebär stora
korta kapitalströmmar. Tio dagars förskjutning i betalningarna motsvarar
6,5 miljarder kr. Nettoutflödet av kapital ryms således inom ramen för vad
som kan förklaras av förskjutningar i betalningsterminerna. Även vissa
andra valutaströmmar in i eller ut ur landet kan förekomma också vid ett
strikt iakttagande av gällande valutareglering. Det kan tillfogas att med
riksbankens antagande om storleken på korrigeringsposten för tjänster och
transfereringar skulle något nettoutflöde av privat kapital knappast alls ha
förekommit.

Om man vill påverka alla dessa olika kapitalströmmar måste även löpande
transaktioner och därmed sammanhängande handelskrediter föras
in under valutaregleringen och utsättas för noggrann kontroll. Då bör
påpekas att de svenska bankerna varje år utför mellan 6 och 8 miljoner
betalningstransaktioner mellan Sverige och utlandet för kunders räkning,
med en sammanlagd betalningsvolym som överstiger 250 miljarder kr. Av
dessa transaktioner utgörs endast ca 1 % av betalningar som sker efter
tillstånd av riksbanken. Förutom att en granskning av alla dessa transaktioner
knappast är praktiskt möjlig att genomföra bör framhållas att en
reglering av handelskrediter och löpande betalningar skulle stå i strid med
våra internationella åtaganden och försvåra vårt deltagande i världshandeln,
just i en tid då vi behöver förnya vår utlandskonkurrerande sektor.

Utskottet förutsätter att riksbanken noga följer de frågor som här diskuterats
och tar eventuellt erforderliga initiativ. Även inom ramen för valutakommitténs
arbete torde frågorna ha en naturlig plats.

Vad gäller utredningen (I 1977:06) om de internationella investeringarnas
näringspolitiska effekter vill utskottet framhålla att utredningen har att
analysera en mycket komplicerad materia. Det är angeläget att utredningens
analyser kan bidra till att sprida ökade kunskaper på det aktuella
området. För att detta skall bli möjligt måste självfallet en inte obetydlig
del av utredningsarbetet utgöras av insamling av material och bearbetning
av detta. Enligt vad utskottet inhämtat befinner sig utredningen nu i en

FiU 1979/80:15

sådan fas av arbetet. Det måste ankomma på utredningen att bedöma
vilken tid detta behöver ta för att resultaten skall bli användbara. Utskottet
förutsätter att arbetet sker så snabbt som möjligt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1067, yrkandena 4, 5 och

1 motionen 1853 (vpk) föreslås att riksdagen uttalar att skärpt restriktivitet
måste visas mot kapitalexport och industriutflyttning.

Tabell 3. Riksbankens tillstånd avseende svenska direkta investeringar i utlandet
1975-1979. Milj. kr.

1975 1976 1977 1978 1979

Svenska direkta investeringar
i utlandet: Totalt

2 303 3 476 4 315 3 005 3 506

Utan krav på utlandsfinansiering
906 1523 2 464 1328 1492

Källa: Riksbanken

Som framgår av tabellen kan utlandsinvesteringarnas utveckling på intet
sätt betraktas som anmärkningsvärd eller uppseendeväckande. Tillstånden
till direktinvesteringar ligger kvar på samma nivå som 1976, räknat i
löpande priser. Utvecklingen i sig kan alltså inte motivera några särskilda
åtgärder. Som framgått av det föregående pågår dessutom utredningsarbete
för att vinna ökad kunskap om utlandsinvesteringarnas effekter. I nuvarande
läge är därför något uttalande från riksdagens sida i denna fråga inte
motiverat. Motionen 1853 yrkandet 3 avstyrks.

Övriga motioner

1 några motioner tas upp penning- och kreditpolitiska frågor. Som allmän
bakgrund vid behandlingen av dessa frågor måste klargöras att penningpolitiken
nödvändigtvis måste vara mycket stram i ett läge med så
stort underskott i statsbudgeten som det vi nu nått upp till. Någon lättnad
är inte i sikte. Utskottet har nyligen utförligt diskuterat dessa problem vid
behandlingen av propositionen 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden
(FiU 1979/80: 8).

Tabell 4. Finansieringen av budgetunderskotten 1978, 1979 och 1980

Reviderad kalkyl.

Miljarder kr.	1978	1979	1980
Riksbanken	5	i5\	18
Banker	15	3/
Kapitalmarknadsinstitut	8	9	12
Allmänheten	3	8	9
Summa Sverige	31	35	39
Utlandet	2	9	12
Totalt (statens utgiftsöverskott)	33	44	51

Källa: Riksbanken

FiU 1979/80:15

En förutsättning för att man med penningpolitiska medel skall kunna
neutralisera de stora likviditetstillskotten från statsbudgeten är att den
statliga upplåningen från marknaden utanför bankerna och riksbanken kan
ökas. Ytterligare ansträngningar måste därför göras för att förmå allmänheten
att placera i premie- och sparobligationer. Framför allt måste dock
kapitalmarknadsinstitutens — försäkringsbolagens och allmänna pensionsfondens
- placeringar i statspapper öka. Genom att kapitalmarknadsinstituten
i ökad grad måste bidra till att finansiera budgetunderskottet begränsas
deras möjligheter att medverka vid annan finansiering. Likväl måste en
avsevärd del av den statliga upplåningen ske i banksystemet inkl. riksbanken.
Fördelningen mellan bankerna och riksbanken är därvid av mindre
intresse och sammanhänger framför allt med ändringar i kassakvotskraven.
Bankernas utlåningskapacitet hålls tillbaka genom höjda likviditetskrav.
Den totala effekten på likviditeten i ekonomin kan mätas som
ökning av penningmängden. Enligt nuvarande kalkyler beräknas penningmängdsökningen
begränsas till 11 %.

1 motionerna 593 (m) och 1571 (c) understryks lantbruksnäringens behov
av försörjning med krediter.

Jordbrukets kapitalförsörjning utreds i särskild ordning (Dir. 1979:58).
De i motionerna anförda allmänna synpunkterna torde komma upp till
övervägande i det sammanhanget. Även på kort sikt finns dock problem. I
motionen 593 anförs att det är angeläget att statsmakterna i avvaktan på
utredningens resultat vidtar åtgärder i syfte att begränsa de olägenheter
som kan uppstå, då akuta investeringar inte kan genomföras i brist på
kapital. I motionen 1571 begärs en emissionsram om 1500 milj. kr. för
hypoteksbanken för 1980.

Tabell 5. Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för nyemission (exkl.
konvertering) 1974—1979

År	Milj. kr.
1974	275
1975	375
1976	600
1977	675
1978	900
1979	1 200

Källa: Riksbanken

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden av liknande innebörd
som de nu aktuella (jfr FiU 1978/79: 20 s. 36) och därvid uttalat förståelse
för motionärernas syften. Lantbrukets behov av långfristigt kapital är väl
dokumenterat. Som framgår av tabellen har också den för hypoteksbanken
årligen medgivna emissionsramen höjts kraftigt de senaste åren. Som
anfördes vid utskottets beredning av motsvarande yrkanden i fjol är det

FiU 1979/80:15

emellertid från principiella utgångspunkter inte lämpligt att riksdagen genom
preciserade anvisningar i exempelvis emissionsfrågor låser riksbanken
i dess ämbetsutövning. 1 det korta perspektivet får det således ankomma
på riksbanken att göra en avvägning mellan lantbrukets och andra
sektorers behov av långfristigt kapital.

Med det anförda avstyrks yrkandena i motionerna 593 och 1571.

1 motionerna 1069 (s) och 1850 (c) begärs att den förut nämnda utredningen
om jordbrukets kapitalförsörjning får tilläggsdirektiv innebärande
att man även skall utreda trädgårdsnäringens kapitalförsörjning.

Trädgårdsnäringens kapitalförsörjningsfrågor är inte uttryckligen
nämnda i direktiven till utredningen. De torde emellertid ligga inom ramen
för det utredningsarbete som avses bli utfört. Enligt utskottets mening kan
det därför vara lämpligt att de båda motionerna överlämnas till utredningen
för beaktande. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

I motionen 1853 (vpk) begärs att riksdagen uttalar sig för övergång till en
lågräntepolitik. Utskottet avstyrker detta. Den räntepolitik riksbanken
måste föra kan inte utgå från allmänna önskemål och uttalanden utan
måste grundas på en bedömning av vad som är nödvändigt för att i varje
läge försvara den svenska kronans ställning och av vad den ekonomiska
situationen i övrigt kräver. I en öppen ekonomi — en utgångspunkt som
enligt utskottets mening är självklar - är det inte möjligt för Sverige att
bedriva en alldeles egen räntepolitik utan hänsyn till omvärlden.

I motionen 1062 (s) behandlas frågan om budgetunderskottets effekter
på sparandet m. m. Motionärerna hemställer att riksdagen begär att regeringen
i samband med de årliga budget- och kompletteringspropositionerna
ger riksdagen sin utförliga syn på budgetunderskottens effekter på sparande,
likviditet, inkomst- och förmögenhetsfördelningarna.

Utskottet delar självfallet motionärernas uppfattning om det betydelsefulla
i att kunna bedöma de effekter på samhällsekonomin som budgetunderskotten
leder till. Vissa av de frågeställningar motionärerna pekar på
belyses ju också redan i dag i de olika ekonomisk-politiska dokumenten.
När det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen bör erinras om att
utskottet i annat sammanhang (FiU 1978/79:23) understrukit det värde det
skulle ha att fortlöpande ha tillgång till i vart fall ungefärliga uppskattningar
av förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelning för de närmast
bakomliggande åren och prognoser för det närmast följande året. Utgångspunkten
för detta uttalande var dock att det saknades underlag för att göra
sådana bedömningar. Utskottet tillstyrkte att ett arbete skulle inledas med
att utveckla ett system för studier av inkomst- och förmögenhetsutvecklingen,
en uppfattning som också godtogs av riksdagen. Innan detta arbete
utförts torde möjligheterna att göra löpande analyser vara begränsade.

I budgetpropositionen anger budgetministern att regeringen avser att i

FiU 1979/80:15

kommande kompletteringsproposition presentera riktlinjer för budgetpolitikens
utformning på längre sikt. Detta kan också vara ett lämpligt sammanhang
att något djupare analysera vissa av de i motionen nämnda
frågeställningarna. Enligt utskottets mening kan det dock knappast komma
i fråga att i varje budget- och kompletteringsproposition genomföra analyser
av det slag motionärerna avser. Med det anförda avstyrker utskottet
motionen 1062.

1 två motioner behandlas orsakerna till inflationen och diskuteras åtgärder
för att begränsa den. I motionen 345 (vpk) läggs fram förslag till
åtgärder som enligt utskottets mening skulle försvåra lösningen av vårt
lands problem. Utskottet vill med skärpa upprepa sin uppfattning att det
slag av prishöjningar som uppkommer när de oljeproducerande länderna
tar mer betalt för sin olja eller när andra råvaruproducerande länder får
mer betalt för sina produkter inte kan subventioneras bort. De måste
belasta folkhushållet, dvs. slutligen den enskilde konsumenten och medborgaren.
Att som föreslås i motionen begära hyresstopp när hyrorna
stiger till följd av de ökade uppvärmningskostnaderna är sålunda ett orimligt
krav. Det är orimligt att vilja ge sken av att några andra än de boende
själva skall svara för de ökade kostnaderna. På motsvarande sätt är det
orimligt att hävda att några andra än konsumenterna skall betala de höjda
priser på livsmedel som är en direkt följd av höjda producentpriser i
samband med höjda priser på exempelvis drivmedel och konstgödsel. Vad
som här anförts är enligt utskottets mening motiv nog att avstyrka motionen
345.

I motionen 265 (s) refererar motionärerna en rad studier och forskningsresultat
som de menar styrker uppfattningen att det gamla sambandet
mellan stark ekonomisk aktivitet och inflation resp. svag ekonomisk aktivitet
och prissänkning har försvagats. Slutsatsen härav har emellertid inte
dragits i fråga om den ekonomiska politikens inriktning, menar motionärerna,
som anser att vi bör utforma ett priskontrollsystem som särskilt inriktas
på de områden där företagens prisbeslut är administrativt bestämda
snarare än marknadsstyrda. För att få underlag för ett samlat program mot
inflationen bör regeringen enligt motionärernas mening tillsätta en priskommission
av ungefärligen motsvarande slag som i fråga om övriga kommissioner
som tillsatts för att snabbt men allsidigt kunna lägga förslag till
lösningar av svåra samhällsproblem.

Utskottet finner de i motionen anförda synpunkterna rörande prisbildningens
efter hand ändrade karaktär värda att uppmärksammas. Också
enligt utskottets mening måste kraftfulla åtgärder sättas in för att bekämpa
inflationen. Utskottet vill emellertid varna för en övertro på de prisreglerande
instrumentens effektivitet i det sammanhanget. De i motionen anförda
synpunkterna torde bli föremål för bedömning i det arbete som utförs

FiU 1979/80:15

inom den kommitté som har att utvärdera den förda prispolitiken, prisregleringskommittén.
Vid statens pris- och kartellnämnd bedrivs vidare visst
arbete av denna art med särskild inriktning på enskilda branscher. Enligt
utskottets mening är emellertid de utredningsuppgifter motionärerna nu tar
upp närmast av forskningskaraktär. Utskottet utgår från att regeringen
beaktar behovet av sådan forskning i samband med att prisregleringskommitténs
slutrapport bereds. Det konkreta yrkandet att tillsätta en särskild
priskommission kan utskottet inte ställa sig bakom med tanke på bl. a. de
kompetensproblem verksamheten i en sådan kommission skulle aktualisera
gentemot statens pris- och kartellnämnd. Motionen 265 avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1979/80: 1067 yrkandet
2 och 1979/80: 1853 yrkandet 6 godkänner vad som förordats i
propositionen 1979/80: 100 bilaga 1 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken för 1980-talet
att riksdagen avslår motionerna 1979/80:1067 yrkandet 1 och
1979/80:780,

3. beträffande plan för industripolitiken att riksdagen avslår motionen
1979/80: 1853 yrkandet 2,

4. beträffande valutatransaktioner m. m. att riksdagen avslår motionen
1979/80: 1067 yrkandena 4, 5 och 6,

5. beträffande uttalande om kapitalexport och industriutflyttning
att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1853 yrkandet 3,

6. beträffande jordbrukets kapitalförsörjning att riksdagen avslår
motionerna 1979/80:593 och 1979/80: 1571,

7. beträffande trädgårdsnäringens kapitalförsörjning att riksdagen
med anledning av motionerna 1979/80: 1069 och 1979/80: 1850
hos regeringen begär att motionerna överlämnas till kommittén
om jordbrukets kapitalförsörjning,

8. beträffande uttalande om övergång till lågräntepolitik att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 1853 yrkandet 5,

9. beträffande budgetunderskottets effekter på sparandet m. m. att
riksdagen avslår motionen 1979/80:1062,

10. beträffande åtgärder mot inflationen att riksdagen avslår motionen
1979/80: 345,

11. beträffande priskommission att riksdagen avslår motionen
1979/80:265.

FiU 1979/80:15

B. BUDGETDEPARTEMENTET
Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga föreslagit
riksdagen att (1) godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner:

1067 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen (3) beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som anförts i motionen och

1853 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om åtgärder och
förslag för genomförande av ett program för 100000 arbeten under 12
månader i enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att uttala att skatteutjämningsreformen skall
genomföras i enlighet med riksdagens beslut,

7. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna
del.

Propositionen

1 fråga om den budgetpolitiska utvecklingen de senaste åren framhåller
föredraganden att den samhällsekonomiska utvecklingen sedan hösten
1976 och de ekonomisk-politiska åtgärder som varit nödvändiga har fått
genomgripande återverkningar på statens budget. Mellan budgetåren
1976/77 och 1979/80 beräknas utgifterna stiga från ca 115 till ca 185 miljarder
kr. (tabell 6).

Tabell 6. Statsutgifternas utveckling under budgetåren 1976/77—1979/80, löpande
priser

	1976/77 utfall miljarder kr.	1979/80 beräknat utfall miljarder kr.	Förändring miljarder kr.	%
Konsumtion och investeringar Transfereringar m. m. till hushåll, kommuner,	37,6	53,2	+ 15,6	+42%
företag m. fl.	77,3	131,8	+54,5	+70%
Totala statsutgifter	114,9	185,0	+70,1	+61%

FiU 1979/80:15

Konsumtion och investeringar svarar budgetåret 1979/80 för mindre än
30% av statsbudgetens totala utgifter. Konsumtionen och investeringarna
har ökat förhållandevis långsamt. Utgiftsökningen förklaras i allt väsentligt
av löne- och prisökningar.

Statens transfereringar inkl. finansiella transaktioner tar mer än 70% av
budgetens totala utgifter i anspråk. Av utgiftsgruppens ökning om ca 55
miljarder kr. förklaras endast en mindre del, ungefär 8 miljarder kr., av nya
permanenta åtaganden som beslutats under perioden. Väsentligen förklaras
emellertid utgiftsökningen av andra faktorer. Till dessa hör de stora
insatserna inom arbetsmarknads- och industripolitiken, vilka ökar med ca
6 miljarder kr. mellan de jämförda budgetåren. Resterande drygt 40 miljarder
kr. hänför sig till olika former av automatiska ökningar. Härmed
avses effekter av dels pris- och löneutvecklingen, dels tidigare beslutade
långsiktiga utbyggnadsprogram.

Den snabba ökningen av statsutgifterna har inte motsvarats av en lika
snabb tillväxt i statsinkomsterna. Detta har lett till kraftig ökning av det
statliga budgetunderskottet.

Tabell 7. Statsbudgeten budgetåren 1976/77—1979/80, löpande priser

	1976/77 utfall miljarder kr.	1979/80 beräknat utfall miljarder kr.	Genomsnittlig årlig förändring
löpande priser miljarder kr.	realt enl. BNP-deflator %
Inkomster	104,4	136,0	+ 10,5	+ 1/2%
Utgifter	114,9	185,0	+ 23,4	+71/2%
Saldo	-10,5	-49,0	-12,8

Inkomstutvecklingen under perioden förklaras dels av förändrade skattesatser,
dels av ekonomins allmänna utveckling. Kalkyler över den samlade
effekten på statsinkomsterna av ändringar i skattesatserna är enligt
föredraganden utomordentligt svåra att göra. En mekanisk beräkning ger
dock vid handen att statsinkomsterna skulle ha varit ca 6 miljarder kr.
större om inga skatteförändringar gjorts under perioden. Föredraganden
framhåller att denna beräkning är hypotetisk bia därför att skatterna
påverkar tillväxten av bruttonationalprodukten (BNP) och därmed skatteunderlaget.

Den viktigaste förklaringen till att statsinkomsterna inte ökat i reala
termer under den behandlade perioden är dock enligt föredraganden att
underlaget för inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna ökat förhållandevis
långsamt.

Föredraganden konstaterar att utvecklingen har lett till en kraftig ökning
av budgetunderskottets storlek. Ett lägre saldo hade fordrat lägre utgifter
eller högre skatter och avgifter. I bägge fallen hade enligt föredraganden
tillväxten i ekonomin hämmats och de statsfinansiella och samhällsekonomiska
problemen blivit större än vad de i dag är.

FiU 1979/80:15

Beträffande budgetpolitikens inriktning hänvisar föredraganden till den
regeringsförklaring som avgavs vid regeringens tillträde, vari framhålls att
det för att begränsa det framtida skattetrycket, bereda ett realt utrymme
för avtalsförhandlingar och undvika snabb inflation krävs ekonomisk tillväxt
och en stark återhållsamhet med offentliga utgifter. Statens budgetarbete
skall därför präglas av yttersta återhållsamhet med nya utgifter och
noggrann prövning av gamla. Kostnadskrävande ambitioner på olika områden
måste prövas mot bakgrund av den rådande ekonomiska situationen
och budgetläget. Ansträngningar kommer att göras för att effektivisera den
statliga förvaltningen. Det kommer under de närmaste åren inte att finnas
något utrymme för en politik präglad av kostnadskrävande reformer eller
löften. Möjligheten att göra nya åtaganden blir i hög grad beroende av hur
snabbt den svenska samhällsekonomin förstärks.

I enlighet med riksdagens intentioner har i årets budgetarbete stor vikt
lagts vid möjligheterna till omprioriteringar, framhåller föredraganden.
Utrymme för smärre resurstillskott som bedömts angelägna har sålunda
fått skapas genom omprioriteringar och taxehöjningar inom ramen för
huvudförslaget.

En väsentlig utgångspunkt i regeringens budgetbehandling har vidare
varit att genom besparingar på olika områden motverka vissa eljest automatiska
utgiftsökningar. Vid bedömningen av vilka transfereringsutgifter
och andra utgifter som närmast kan komma i fråga har en avgörande vikt
lagts vid de fördelningspolitiska aspekterna. Föredraganden framhåller att
förslag i syfte att mera påtagligt begränsa statsutgifternas ökningstakt
ytterst måste beröra stora grupper inom folkhushållet. En sådan dämpning
är enligt föredragandens mening ofrånkomlig om den samhällsekonomiska
balansen och tryggheten för de mest utsatta grupperna skall kunna bevaras.

Föredraganden betonar att det inte är möjligt att med åtgärder som
begränsas till ett fåtal enskilda utgiftsåtaganden påtagligt dämpa stegringstakten
för statsutgifterna, utan insatserna måste sättas in över hela fältet.

Trots den betydande stramhet som präglar utformningen av utgiftsprogrammet
redovisas i årets budgetförslag en fortsatt ökning av statsbudgetens
underskott. För det närmast förflutna budgetåret uppgick underskottet
till 38,7 miljarder kr. Kalkylerna för budgetåret 1979/80 resulterar i en
fortsatt ökning av underskottet till 49 miljarder kr. För budgetåret 1980/81
innebär budgetförslaget ett underskott om ca 55 miljarder kr. (tabell 8).

FiU 1979/80:15

Tabell 8. Statsbudgeten budgetåren 1978/79—1980/81, löpande priser

	1978/79 utfall	1979/80 beräknat utfall	1980/81 förslag till stats-budget	Förändring,%
1978/79— 1979/80	1979/80- 1980/81
miljarder kr.
Inkomster	119,7	136,0	148,4	+ 13,6%	+6,9%
Utgifter	158,4	185,0	203,8	+ 16,0%	+9,3%
Saldo	-38,7	-49,0	-55,4

Anin. Budgetåret 1980/81 reformeras budgetsystemet. Som en följd av detta höjs
såväl inkomst- som utgiftsnivån med ca 3 miljarder kr. I tabellen ovan har
denna effekt borträknats vid kalkyleringen av förändringstalen. Vidare har i
dessa beräkningar ändringar i dispositionen av rörliga krediter för oljeberedskap
räknats bort med 1,3 miljarder från utgifterna för budgetåret 1979/80.

Som framgår av tabellen minskar ökningstakten i statsutgifterna väsentligt
jämfört med föregående budgetår. Till stor del är detta betingat av att
omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska stöd antas bortfalla.
Även statsinkomsternas tillväxttakt beräknas emellertid minska till budgetåret
1980/81.

Föredraganden konstaterar att även om det för nästa budgetår inte blir
möjligt att nominellt minska budgetunderskottet kan underskottet räknat
som andel av bruttonationalprodukten stabiliseras efter en kraftig ökning
under de närmast föregående åren (från 3,1 % 1976/77 till 10,6% 1979/80).
De totala statsutgifterna antas nu minska något som andel av bruttonationalprodukten
efter att ha ökat kraftigt flera år i följd. Tendenserna i
budgetens utgiftsutveckling och karaktären av budgetförslaget kan även
belysas utifrån en indelning av budgetutgifterna i realekonomiska kategorier
(tabell 9).

FiU 1979/80:15

Tabell 9. Statsutgifterna budgetåren 1979/80-1980/81 uppdelade på konsumtion,
investeringar och transfereringar m. m.

	1979/80	Förändring till	1980/81
	beräknat	enl. förslag till	stats-
	utfall	budget
		löpande priser	realt enl.
	miljarder	miljarder	BNP-
	kr.	kr.	deflatorn
Statlig verksamhet	53,2	+ 3,2	- 2%
varav konsumtion	43,7	+ 3,6	± 0%
investeringar	9,5	- 0,4	-12%
Tranfereringar m.m.	130,5	+13,9	+ 2%
varav till hushåll	49,6	+ 6,1	+ 4%
till kommuner	35,3	+ 5,5	+ 7%
till företag m. fl.
(inkl. samtliga finansiella
transaktioner)	27,1	- 5,6	-27%
statsskuldräntor	13,2	+ 4,8	+26%
övriga	5,3	+ 3,1	-
Totala statsutgifter	183,7	+17,1	+ 1%

Anm. 1. Effekterna av budgetreformen har räknats bort, liksom ändringar i dispositionen
av den rörliga krediten för oljeberedskap.

2. Fördelningen på reala utgiftsslag överensstämmer ej helt med de definitioner
som ex. vis. utnyttjas i nationalräkenskaperna. Bl. a. hänförs räntebidrag
för bostäder och livsmedelssubventioner till transfereringar till hushåll.

Den statliga konsumtionen beräknas realt sett (enl. BNP-deflatorn) ligga
i stort sett oförändrad. De statliga investeringarna väntas i reala termer
minska.

Inkomstöverföringama till hushåll beräknas realt stiga med ca 4 %. En
betydande del av ökningsbeloppet faller på folkpensioner där de tidigare av
statsmakterna gjorda åtagandena fullföljs. De automatiska utgiftsstegringaraa
för räntebidragen till bostäder är också betydande.

Inkomstöverföringama till kommunerna väntas öka mycket kraftigt. Det
hänger samman med det fortsatta genomförandet av den skatteutjämningsreform,
som riksdagen förra året beslutade om. Detta gäller trots den
ytterligare etappindelning som enligt föredraganden blir nödvändig att
genomföra. Även kostnaderna för bidrag till lärarlöner och barnomsorg
ökar kraftigt.

När det gäller inkomstöverföringar till främst företag visar tabellen en
påtaglig nedgång. Detta beror på att en rad engångsinsatser till stöd för
krisdrabbade företag och branscher faller bort. Föredraganden understryker
att det i fortsättningen inte kommer att finnas statsfinansiellt utrymme
för att i samma former och omfattning som hittills göra insatser för enskilda
företag och branscher som drabbas av kriser och måste omstruktureras.

Statsskuldräntoma är den snabbast ökande utgiftsposten i statsbudgeten.
Statsskuldräntomas ökning ett visst budgetår bestäms huvudsakligen
av budgetunderskottets storlek föregående budgetår. Ökningen blir vid

FiU 1979/80:15

nuvarande räntenivå ca 10 % av detta budgetunderskott. Dessa kostnader
är inte av engångsnatur utan varje budgetårs ökning av statsskulden ligger
kvar i basen till framtida budgetår så länge budgetsaldot är negativt. Detta
innebär att varje utgiftstillskott som inte finansieras även drar med sig
kostnader i form av ökade statsskuldräntor för lång tid framöver.

I propositionen redovisas vidare statsbudgetens reala utveckling budgetåren
1976/77-1980/81. Föredraganden framhåller att resultatet av dessa
sifferjämförelser får tolkas med försiktighet, bl. a. därför att kalkylerna för
budgetåret 1980/81 har en delvis annan karaktär än uppgifterna för jämförelseperioden
som i huvudsak avser registrerade utfall. Med denna reservation
konstateras dock att statsutgifterna exkl. arbetsmarknads- och industripolitik
samt statsskuldräntor nu beräknas öka med 3 %, att jämföra
med i genomsnitt 6% årligen under perioden 1976/77-1979/80. Detta
innebär att de reguljära statsutgifternas ökningstakt enligt kalkylen nu
bromsats upp och beräknas bli av ungefär samma storlek som den totala
produktionens beräknade tillväxttakt. Föredraganden betonar dock att om
den nu förutsedda nedgången i utgifternas stegringstakt skall kunna realiseras
måste största återhållsamhet iakttas vad gäller beslut om nya utgiftspåslag.

I fråga om framtidsperspektiven anförs att årets budgetförslag visar att
det genom en stram budgetprövning är möjligt att dämpa statsutgifternas
reala stegringstakt. Föredraganden understryker emellertid svårigheterna
att, genom omprövningar och besparingar som berör budgetens utgiftssida,
mycket snabbt påverka utgiftsautomatiken så kraftigt att en mera
markant förbättring av det statsfinansiella läget kan åstadkommas. Här
krävs enligt föredraganden insatser i ett mera långsiktigt perspektiv. Om
underskottet i den statliga sektorns finansiella sparande påtagligt skall
kunna nedbringas måste även statsinkomsterna öka snabbare än vad som
nu framkommer i beräkningarna för det närmaste året. Av avgörande
betydelse härvidlag är möjligheterna att åstadkomma en snabbare real
tillväxt i den svenska ekonomin, framhåller föredraganden.

I budgetförslaget berörs vissa frågor rörande skattepolitiken. Enligt den
statistik som OECD årligen sammanställer över det samlade uttaget av
skatter och socialförsäkringsavgifter har vi under lång tid varit bland de
länder som redovisat de högsta siffrorna, tillsammans med i första hand
Norge, Danmark och Nederländerna. Preliminärt motsvarade vårt samlade
skatteuttag under år 1978 ca 53 % av BNP.

Enligt föredragandens mening är det klart att de växande problemen
med ett utbrett skatteundandragande är ett tecken på att det finns gränser
för vad människorna ser som ett rimligt skatteuttag. Också för det skatteadministrativa
systemet har det snabbt ökande skatteuttaget inneburit en
mycket stark påfrestning. Fortsatta höjningar ter sig mot denna bakgrund
alltmer problematiska. Föredraganden betonar att sådana i allt väsentligt
4 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

måste komma att belasta de breda inkomstgrupperna; några väsentliga
möjligheter att öka skatteinkomsterna enbart på höginkomsttagares bekostnad
finns med den svenska inkomstfördelningen inte.

Föredraganden erinrar om att en höjning av det samlade skatteuttaget
motsvarande 1 % av BNP innebär omkring 5 000 milj. kr. Sådana belopp
kan uppenbarligen inte åstadkommas utan skatteskärpningar som påtagligt
reducerar även genomsnittshushållets disponibla inkomst. Eftersom en
skärpning av den statliga inkomstskatten inte kan komma i fråga i detta
syfte, återstår i praktiken endast mervärdeskatten eller arbetsgivaravgifterna.

I propositionen sammanfattas det skattepolitiska reformarbetet under
den gångna treårsperioden. Under de kommande åren måste detta reformarbete
drivas vidare, anför föredraganden. Successiva marginalskattelättnader
bör genomföras. Vidare är det angeläget att på olika sätt komma till
rätta med den diskriminering i jämförelse med andra sparformer som i
dagens skattesystem sker av sparande som satsas som riskvilligt kapital i
näringslivet. En kommitté skall tillkallas för att utreda generella system för
att lindra dubbelbeskattningen av utdelade vinster efter mönster som kommit
att tillämpas i en rad andra länder.

Beträffande underskottsavdragen anför föredraganden bl. a. att en reform
av ränteavdragsrätten för lån som nedlagts i småhus kan tänkas
endast i ett större sammanhang, där övergripande skatte- och bostadspolitiska
synpunkter kan beaktas. Föredraganden anser att möjligheten att
inom nuvarande ordning genomföra någon principiell ändring av avdragsrätten
för småhusräntor måste avvisas, men anser ändå inte att alla konsekvenser
av nuvarande ordning måste accepteras. Således anser han det
befogat, med hänsyn till att såväl fastighetsprisutvecklingen som inflationen
blivit en helt annan än som förutsattes vid mitten av 1960-talet, att
justera den förmånliga realisationsvinstbeskattning för fastigheter som då
infördes.

Bland underskottsavdragen i övrigt finns enligt föredraganden otvivelaktigt
fall där stötande effekter uppstår. Som redan 1972 års skatteutredning
konstaterat är det emellertid svårt att konstruera regler som förhindrar
dessa fall utan att de samtidigt får oönskade effekter i andra situationer.
Ansträngningar måste emellertid göras att finna lösningar och föredraganden
avser att inom kort begära regeringens bemyndigande att tillkalla den
specialutredning skatteutredningen rekommenderade.

Föredraganden framhåller också att insatserna mot skatteundandragande
och ekonomisk brottslighet måste fortsätta. Bl. a. kommer ett förslag
till lag mot skatteflykt att framläggas.

Kommunernas ekonomiska utveckling behandlas också i budgetförslaget.
Föredraganden understryker att kommunernas och landstingskommunernas
verksamhet under senare år nått en sådan samlad ekonomisk tyngd

FiU 1979/80:15

att den kommunala utgiftsutvecklingen numera har en avgörande betydelse
för den samhällsekonomiska balansen.

De bedömningar av den kommunala konsumtionsutvecklingen år 1979
som redovisas i nationalbudgeten anger en ökningstakt på ca 5 %. Detta
ligger avsevärt över den mellan regeringen och kommunförbunden överenskomna
riktpunkten om 3 % per år 1979 och 1980. Enligt bedömningarna
i nationalbudgeten ligger även den budgeterade utgiftsutvecklingen år 1980
klart över den överenskomna riktpunkten.

Kommunsektorns finansiella situation är enligt föredraganden f. n. generellt
sett god. Detta beror bl. a. på den mycket betydande ökning av de
statliga transfereringarna som följer av att det första steget i skatteutjämningsreformen
genomförs år 1980. I prop. (1978/79:95) om den kommunala
ekonomin anfördes att ett stort antal kommuner och landstingskommuner
får kraftiga resursförstärkningar genom skatteutjämningsreformen. Detta
innebär att ett utrymme för skattesänkningar i vissa fall uppstår.

Det kan nu konstateras att endast sex kommuner och en landstingskommun
har sänkt skatten år 1980. Samtidigt planeras en snabbare genomsnittlig
volymexpansion än den överenskomna.

Erfarenheterna från åren 1979 och 1980 ger enligt föredragandens mening
vid handen att kommunerna och landstingskommunerna många
gånger har svårt att stå emot utgiftstrycket i ett läge då finansiella resurser
finns tillgängliga.

Mot bakgrund av att kommunernas och landstingskommunernas utgiftsutveckling
bl. a. är beroende av de tillgängliga finansiella resursernas storlek
är det enligt föredraganden naturligt att överväga åtgärder som innebär
en åtstramning av kommunalsektoms finansiella utrymme. Han avser därför
att i samråd med kommunministern i början av år 1980 ta upp överläggningar
med kommunförbunden om de totala statliga medelsöverföringarna
till kommuner och landstingskommuner år 1981. Föredraganden anför
dock att han redan nu finner det ofrånkomligt att takten i genomförandet
av skatteutjämningsreformen omprövas. Det andra steget av reformen
innebär en ökning av den statliga bidragsgivningen med ca 1 500 milj. kr.
Detta steg, som enligt tidigare beslut skulle genomföras år 1981, bör
fördelas med hälften år 1981 och återstående del år 1982. Reformeringen av
skatteutjämningssystemet skulle således i sin helhet vara genomförd först
år 1982. Härigenom reduceras ökningen av de statliga transfereringarna till
kommuner och landstingskommuner år 1981 med ca 750 milj. kr. Föredraganden
anser vidare att det bidrag om 45 kr. per invånare som år 1980 utgår
till landstingskommuner och landstingsfria kommuner utanför skatteutjämningssystemet
inte bör förnyas år 1981. Detta bidrag uppgår till totalt ca
100 milj. kr. I detta sammanhang bör enligt föredraganden även en avveckling
av vissa specialdestinerade statsbidrag diskuteras. Detta gäller bl. a.
investeringsbidragen till skolbyggnader och bidrag för gymnasieskoleelevernas
resor och inackordering. För att förhindra att någon kommun

FiU 1979/80:15

drabbas oskäligt hårt av den förordade uppdelningen av andra steget i
skatteutjämningsreformen räknar föredraganden med att kunna avsätta
vissa ökade medel till extra skatteutjämningsbidrag för år 1981.

I fråga om utgiftsprogrammet hänvisar föredraganden till att riksdagen
under hösten år 1979 förelagts förslag till betydande reformer på familjepolitikens
område. Reformförslagen avser dels en utbyggnad av föräldraförsäkringen
från 9 till 12 månader, dels en förstärkning av barnbidragen med
300 kr. till sammanlagt 2 800 kr. per barn och år. Den totala kostnaden för
dessa reformer kan beräknas till ca 900 milj. kr. för helt år, av vilket ca 650
milj. kr. belastar statsbudgeten.

Budgetarbetet har, framhåller föredraganden, präglats av största återhållsamhet.
Det innebär att inga nya reformförslag framläggs i budgeten.
På vissa särskilt angelägna områden har emellertid ett visst utrymme för
ökade insatser skapats genom omprioriteringar och besparingar. De viktigaste
insatserna avser tre områden, nämligen sysselsättnings- och näringspolitik,
forskning och utveckling samt kampen mot alkohol och narkotikamissbruk.

Motionerna

I motionen 1067 (s) riktas, vad gäller kommunernas ekonomi, kritik mot
vad regeringen anfört om takten i genomförandet av skatteutjämningsreformen.

Enligt motionärerna har den kommunala expansion som skett under
senare år — och som haft stor betydelse för att i ett besvärligt arbetsmarknadsläge
upprätthålla sysselsättningen — skett inom områden som statsmakterna
prioriterat. Detta gäller exempelvis både utbyggnaden av barnomsorgen
och äldrevården. Expansionen har även stimulerats av de ökade
finansiella resurser som statsmakterna ställt till kommunernas förfogande.

Det förhållande att den kommunala expansionen legat över de tal som
målsatts vid överläggningarna mellan stat och kommunsektorn får enligt
motionärerna snarare tas till intäkt för att dessa överläggningar i framtiden
måste ske med utgångspunkt från ett bättre planeringsunderlag än vad som
tydligen hittills varit fallet. De fortsatta överläggningarna måste sikta till
att åstadkomma en realistisk avvägning mellan å ena sidan det fortsatt
stora trycket på de verksamheter som kommunerna svarar för och å andra
sidan de finansiella och skattemässiga ramar som i en besvärlig ekonomisk
situation måste gälla även för dessa sektorer.

Riksdagens beslut om den kommunala skatteutjämningen bör ligga fast,
framhåller motionärerna. Det har ingått som ett väsentligt underlag för
planeringen i de berörda kommunerna. Genom att nu i efterhand ändra
detta beslut kommer statsmakterna att dels försämra ekonomin i en rad
kommuner som nu brottas med problem, dels knappast underlätta ett
förtroendefullt framtida samarbete mellan stat och kommun.

FiU 1979/80:15

Beträffande budgetförslaget anför motionärerna att ett genomförande av
de konkreta ekonomisk-politiska åtgärder som föreslås i motionen, med
dess avsedda effekter på avtalsrörelsen, på ett avgörande sätt skulle förändra
förutsättningarna för den statliga budgeten i jämförelse med den
utveckling som blir följden om regeringens politik fullföljs.

Lägre inflation och en ökad aktivitet på investeringsområdet skulle leda
till en betydande minskning av underskottet. Motionärerna har därför inte
funnit det meningsfullt att presentera ett alternativt budgetförslag som tar
sin utgångspunkt i det av regeringen framlagda förslaget och de orealistiska
bedömningar av den samhällsekonomiska utvecklingen som detta förslag
bygger på.

Under alla förhållanden är emellertid budgetläget sådant att ytterligare
försämringar inte kan tillåtas, framhåller motionärerna. De olika förslag till
utgiftsändringar och inkomstförstärkningar som redovisas i andra nu framlagda
partimotioner uppfyller därför kriteriet att sammantaget inte försämra
saldot i förhållande till regeringsförslaget. Då har emellertid hänsyn inte
tagits till ett i och för sig mycket angeläget utgiftsområde, nämligen en
förstärkning av statsbidragen för kommunernas barnomsorg. Motionärerna
vill inte ta slutlig ställning till denna utgift förrän läget klarnat i fråga om
införandet av den allmänna produktionsskatten. En sådan kan införas
tidigast fr. o. m. den 1 januari 1981. Det är dock enligt motionärerna ännu
för tidigt med hänsyn till läget på avtalsområdet och till det allmänna
ekonomiska läget att uttala sig om på vilken nivå den då bör införas. Inte
minst viktigt är också att då se den i dess sammanhang med en fortsatt
reformering av de direkta inkomstskatterna. När dessa förutsättningar
klarnat återkommer motionärerna till frågan om statsbidragen till den
kommunala barnomsorgen.

I motionen 1853 (vpk) anförs beträffande kommunerna att dessa bedriver
mycken för medborgarna viktig verksamhet. Men den attackeras samtidigt
som det militära försvaret får vart enda öre det begärt. Genom att fördröja
skatteutjämningsreformen riktar regeringen en rak höger mot kommunerna.
Detta svek mot av riksdagen fattade beslut måste enligt motionärerna
bestämt avvisas.

1 fråga om budgetpolitiken anser motionärerna att det finns en tendens
att överförstora problemen med det statlig budgetunderskottet. Många
ekonomer har ifrågasatt om det inte är väl snäva kassamässiga synpunkter
som läggs på underskottet. Det bör ses i sitt samhällsekonomiska sammanhang
och ses i förhållande till balansläget i ekonomin som helhet. Det
ifrågasätts också om metoden för att beräkna underskottet är helt korrekt.

Den statliga budgeten kan enligt motionärerna inte isoleras ifrån den
samlade offentliga sektorn. Såväl socialförsäkringssektorn som kommunerna
redovisar positivt balanserade budgetsaldon. Dessutom anser man

FiU 1979/80:15

det tveksamt om den statliga kreditgivningen på närmare 15 miljarder kr.
bör räknas in i budgetunderskottet, vilket nu sker. Att medräkna den totala
offentliga sektorn är nödvändigt, eftersom det är den samlade effekten av
denna sektors påverkan på ekonomin i övrigt som är det intressanta. Vad
den ekonomiska politiken i första hand måste syfta till är samhällsekonomisk
balans och inte bokföringsmässig balans mellan statens utgifter och
inkomster, framhåller motionärerna.

Den samlade offentliga sektorn redovisar 1979 ett budgetunderskott på
15 750 miljoner kronor, 1980 beräknas det till 17590. Detta säger emellertid
enligt motionärerna inte något om huruvida budgeten är expansiv eller
inte. Ett underskott kan användas på olika sätt. Regeringen har skänkt
stora belopp till det privata kapitalet och favoriserat höginkomsttagare.
Regeringen har spritt ut pengar för att gynna överklassen. Ett sådant
budgetunderskott måste skarpt kritiseras.

Under 1980 beräknas de samlade räntebetalningarna på statsskulden bli
större än den samlade offentliga sektorns hela underskott. En stor del av
dessa räntor går till utländska banker och harju därför enligt motionärerna
ingen expansiv inverkan på den svenska samhällsekonomin. Bara dessa
exempel ger, anför motionärerna, starkt grundad anledning att ifrågasätta
om den svenska statsbudgeten nu är expansiv, trots att den uppvisar ett
underskott.

Ett budgetunderskott uppstår inte alltid på grund av expansivt verkande
statsutgifter. Det kan i stället uppstå som följd av stagnation och kristendenser
som gör att staten får minskade skatte- och andra intäkter. En
långvarig stagnationsperiod leder till ett stort budgetunderskott. Men detta
är då inte en signal till åtstramning av den offentliga sektorns utgiftsprogram.
Det är snarare ett tecken på att budgetunderskottet ytterligare kan
behöva ökas, för att statsbudgeten skall tjäna syftet att få igång ekonomin.
Ett stort budgetunderskott kan således t. o. m. vara ett uttryck för att
staten för en politik som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Så är fallet
med den typ av underskott borgarregeringarna åstadkommit, anför motionärerna.

I nuvarande läge när tendenser redan börjar synas på att högkonjunkturens
topp är nådd är det enligt motionärerna dålig politik att som regeringen
låta den offentliga verksamheten stå tillbaka för privatkapitalet. Detta
är detsamma som att ha övergivit det uttalade målet om full sysselsättning.
Skall en annalkande lågkonjunktur kunna dämpas är det viktigt att föra en
expansiv budgetpolitik redan nu. Det är nödvändigt att använda medel till
verkligt arbetsskapande åtgärder och till socialt nödvändiga insatser, vilket
höjer aktivitetsnivån i ekonomin. Sådana satsningar är enligt motionärerna
de enda verkligt effektiva medlen att komma över ett kraftigt budgetunderskott
och minska statsskulden.

I det i motionen presenterade programmet (jfr punkt A i betänkandet)
ingår som en första punkt ett program för 100000 arbeten under 12 måna -

FiU 1979/80:15

der. Enligt motionärerna är arbetslösheten - trots högkonjunkturen -fortfarande det viktigaste samhällsproblemet. Regeringen har inget program
mot den. I stället ämnar regeringen än mer passivt finna sig i nedläggningar
av arbetsplatser och motverka nya jobb inom den offentliga sektorn.
Regeringens linje är att hålla en reservarmé åt storfinansen.

Tvärtemot denna politik hävdar motionärerna att det är nödvändigt med
ett arbetsskapande program. Det är nödvändigt att under en tolvmånaders
period skapa 100000 nya samhällsnyttiga arbeten. Detta är en utmaning
mot den förda politiken. Det utgör ett angrepp på kapitalets intressen
genom att reducera reservarmén. 100000 nya jobb kan enligt motionärerna
åstadkommas genom ökade satsningar på sociala områden som barnomsorg,
äldreomsorg och sjukvård, genom ett ökat bostadsbyggande, genom
kraftiga insatser för förbättrad kollektiv trafik, genom arbeten för att
återställa förstörd miljö, genom energisparande anläggningar, ombyggnader
och reparationer, genom verkliga ansträngningar att ta fram nya
energikällor, genom en bättre skogsvård. Det är också nödvändigt att ge
många kommuner möjlighet att starta speciella ungdomsarbeten inom förvaltning,
skolor, samhällsservice. Detta program stimulerar också industriproduktionen
och ger ökad sysselsättning där.

Det kostar enligt motionärerna lite att skapa nya arbeten — då alternativet
är arbetslöshet eller ams-kurser. Nettokostnaden — de nya jobben
sparar in bidrag och arbetslöshetsunderstöd, de arbetande betalar skatter,
de nyttigheter som kommer fram ger samhället vissa inkomster osv., vilket
måste räknas bort från bruttokostnaden — för ett sådant program är mindre
än 6 miljarder kronor.

Andra punkter i motionärernas program med inverkan på statsbudgeten
är bl. a. följande:

Den sociala omsorgen måste förbättras och eftersatta grupper få bättre
förhållanden. Detta måste innefatta en utbyggnad av daghemmen och
höjda barnbidrag, med 675 kronor per år. Ålderspensionerna måste höjas.
Allas rätt till arbete måste säkras, oberoende av handikapp. Invandrarna
måste få bättre möjligheter till språkstudier och till kultur. Ett aktionsprogram
måste antas mot utslagning och social utstötning. Regeringens tänkta
sabotage av skatteutjämningsbidraget till kommunerna måste stoppas
(punkt 5).

Skattepolitiken måste ändra inriktning. Momsen på mat måste bort.
Detta är ett gammalt rättvisekrav. Ungefär till hälften är detta tillgodosett
genom livsmedelssubventioner - som den borgerliga regeringen dock vill
låta spela en mindre roll. Den resterande momseffekten på livsmedel måste
också bort. Detta svarar ungefär mot ett slopande av indexregleringama i
skatteskalan, samt skärpt skatt på stora arv, gåvor, stora förmögenheter
och kapitalvinster. Men dessutom bör en kraftig skärpning av realisations -

FiU 1979/80:15

vinstbeskattningen införas för att motverka spekulationen och därmed
inflationen (punkt 6).

För att stärka statsbudgeten och bidra till programmet för 100000 nya
arbeten bör en arbetsgivaravgift tas ut beräknad på företagens omsättning.
Kommuner och landstingskommuner skall vara undantagna härifrån. Om
en sådan arbetsgivaravgift sätts till I % av företagens omsättning kommer
den att ge mer än 6 miljarder kronor (punkt 7).

En konsekvent nedrustningspolitik kräver minskningar av det militära
försvaret. Dess av regeringen föreslagna prisregleringsbidrag på 2.1 miljarder
kronor bör icke utgå (punkt 8).

För en total samhällskontroll över energisektorn krävs förstatliganden
av de privata intressena inom de större vattenkraftverken, kärnkraften och
av de privata oljebolagen. Olika energibesparande åtgärder måste sättas in.
Anläggningar för fasta bränslen bör byggas ut. Ett statligt utvecklings- och
tillverkningsföretag för solvärmeprodukter bör bildas (punkt 9).

Bostadsbyggandet som under de borgerliga regeringarna varit närmast
skamligt lågt måste höjas. 75 000 nybyggda hyreslägenheter och upprustning
av 25 000 bostäder måste vara målsättningen för ett år. Bostadsbidragen
föreslås bli höjda. Åtgärder måste vidtas mot spekulationen i boendet.
Mark och hyreshus bör överföras i kommunal ägo. Hyresstopp är en
nödvändighet. Bostadsbyggandet bör totalfinansieras statligt genom bildande
av en statlig bostadsbank. 25 miljoner bör anslås i ökat stöd till
kollektivhus (punkt 10).

Rätten till utbildning och kultur måste försvaras. Reaktionens försök att
återinföra det gamla parallellskolesystemet måste stoppas. SIA-skolans
utbyggnad måste börja. Läromedelsproduktionen bör förstatligas. Regeringens
förslag till nedskärningar i studiecirkelverksamheten måste stoppas.
Kulturen måste försvaras mot kommersialism. Därför måste den
skapande kulturen få ökade anslag. En ökad samhällssatsning behövs
också för att motverka kommersialismen inom idrotten (punkt 11).

FiU 1979/80:15

Utskottet

Budgetpolitiken

I budgetförslaget görs en tillbakablick på statsbudgetens utveckling de
senaste budgetåren. Redovisningen visar på en mycket snabb ökning av de
samlade utgifterna. Detta gäller särskilt transfereringarna som ökat med
70% under perioden 1976/77—1979/80. Konsumtions- och investeringsutgifterna
ökade under samma period med 42%. Automatiken på budgetens
utgiftssida illustreras av att drygt 40 miljarder kr. av transfereringarnas
samlade uppgång på ca 55 miljarder kr. är att hänföra till olika former av
automatiska ökningar. Den ekonomiska utvecklingen inom landet medförde
att insatserna inom arbetsmarknads- och industripolitiken ökade
med 6 miljarder kr. mellan de jämförda budgetåren.

Under den behandlade perioden utvecklades statsinkomsterna förhållandevis
svagt. Mot en real ökningstakt på ca 7,5% per år för utgifterna
stod en ökning av inkomsterna i reala termer med ca 0,5% årligen. Den
viktigaste förklaringen till den svaga inkomstutvecklingen är att skatteunderlaget
ökat förhållandevis långsamt.

Den beskrivna utvecklingen har lett till en kraftig ökning av budgetunderskottets
storlek — en konsekvens som varit nödvändig att acceptera
eftersom åtgärder för att radikalt skära ner underskottet skulle givit mycket
ogynnsamma effekter på den samlade ekonomiska utvecklingen i landet.

Budgetunderskottet har emellertid nu nått en sådan storlek att en fortsatt
ökning i den hittillsvarande takten inte kan accepteras. Underskott av
den nuvarande omfattningen för med sig en rad konsekvenser. Likviditetsökningen
i ekonomin påverkar prisutvecklingen. Finansieringen av underskotten
skapar problem på kapitalmarknaden och tvingar fram en mycket
stram kreditpolitik, vilket i sin tur även kan hålla tillbaka angelägna investeringsökningar.

Som utskottet understrukit under punkt A i detta betänkande måste den
utlandskonkurrerande sektorn av vår ekonomi stärkas. Ett visst utrymme
för en ökning av de realt disponibla inkomsterna behöver också skapas.
Det nuvarande skattetrycket utgör dessutom ett problem i sig.

Mot bakgrund av de här angivna förhållandena blir en stark återhållsamhet
med offentliga utgifter nödvändig. Detta har också varit utgångspunkten
för det budgetarbete som lett fram till regeringens budgetförslag. Nya
utgifter har endast undantagsvis accepterats. Gamla åtaganden har prövats
noggrant.

Denna ytterst restriktiva budgetprövning har gjort att statens ianspråktagande
av reala resurser, dvs. statlig konsumtion och statliga investeringar,
beräknas minska med 2 % vid en jämförelse i fasta priser mellan beräknat
utfall för budgetåret 1979/80 och budgetförslaget för 1980/81. De totala
statsutgifterna ökar dock med 1 % eftersom transfereringarna stiger med
2%, i båda fallen räknat i fasta priser.

FiU 1979/80:15

Ökningen av transfereringarna uppkommer trots att överföringarna till
företagssektorn realt sett beräknas minska med 27%. Detta sammanhänger
med att statsskuldräntorna ökar mycket snabbt och att transfereringarna
till hushållen och kommunerna fortsätter att öka i förhållandevis
snabb takt.

Mot den här bakgrunden finnér utskottet det motiverat att erinra om att
kostnaderna för myndighetsverksamhet i mer traditionell mening år
1979/80 uppgick till drygt 15 miljarder kr. eller ca 8% av statsbudgeten.
Det innebär att även om en rationaliseringsvinst på 2% årligen, enligt det
s. k. huvudförslaget i myndigheternas anslagsframställningar, skulle kunna
uppnås över hela denna sektor så uppgår besparingen ändå till mindre än
en halv miljard kronor. Förvisso är detta angeläget och utskottet delar helt
regeringens uppfattning att fortsatta ansträngningar bör göras för att stimulera
arbetet med rationaliseringar och omprioriteringar. I ett vidare budgetperspektiv
måste dock understrykas att någon påtaglig minskning av budgetunderskottet
genom åtgärder på utgiftssidan aldrig kan åstadkommas
om inte utvecklingstrenden för transfereringsutgifterna kan brytas.

Detta behöver understrykas desto starkare som man inte normalt kan
räkna med en så kraftig minskning av transfereringarna till en enskild
sektor som nu beräknas för företagssektorn. Statsskuldräntorna kommer
även framöver att öka i mycket snabb takt.

Trots den restriktiva budgetprövningen redovisas ett ökat budgetunderskott
mellan 1979/80 och 1980/81. Utgifterna ökar fortfarande i snabbare
takt än inkomsterna. 1 detta sammanhang vill utskottet uppmärksamma det
förhållandet att enbart för att nå oförändrat budgetunderskott måste inkomsterna
öka i snabbare takt än utgifterna, eftersom inkomsterna i utgångsläget
är väsentligt lägre än utgifterna. En påtaglig minskning av
underskottet förutsätter en betydligt lägre ökningstakt på utgiftssidan än
på inkomstsidan.

Utskottet vill också - i likhet med föredraganden - påtala det vanskliga
i att göra jämförelser mellan det beräknade utfallet för det löpande budgetåret
och budgetförslaget för det kommande. Budgetförslaget för 1980/81
bygger med nödvändighet på en rad antaganden - antaganden som i flera
fall är mycket osäkra. Det slutliga utfallet för budgetåret påverkas starkt av
sådana faktorer som den faktiska löne- och prisutvecklingen, utvecklingen
på arbetsmarknaden etc. Erfarenheten visar att man får en starkt försämrad
budgetbalans under perioder med svag ekonomisk tillväxt kombinerad
med snabb prisutveckling. Som utskottet redovisat under punkt A i betänkandet
är det sannolikt att vi får en något kraftigare prisökning och en
något svagare tillväxt under 1980 än vad prognoserna i den preliminära
nationalbudgeten utvisar.

Vad utskottet nu anfört understryker ytterligare budgetministerns påpekande
att om den i budgetförslaget förutsedda nedgången i statsutgifternas
stegringstakt skall kunna realiseras måste största återhållsamhet iakttas

FiU 1979/80:15

vad gäller beslut om nya utgiftspåslag. Regeringen har deklarerat sin avsikt
att begränsa antalet frågor som tas upp i kommande särpropositioner. En
självklar utgångspunkt även för riksdagens budgetbehandling måste vara
att de samlade statsutgifternas ökningstakt dämpas. Om i något fall utgifter
utöver budgetförslaget bedöms som oundgängligen nödvändiga bör detta
kompenseras genom en motsvarande neddragning av utgifterna för något
annat ändamål. Utskottet vill därtill understryka att det inte minst i nuvarande
statsfinansiella läge är en väl så viktig uppgift att kritiskt granska och
ompröva gamla åtaganden som att diskutera nya sådana. Detta måste gälla
samtliga led i budgetprocessen, således även riksdagens budgetbehandling.
Vid en sådan prövning bör enligt utskottets mening givetvis de fördelningspolitiska
effekterna beaktas. Med det anförda tillstyrker utskottet de
riktlinjer för budgetregleringen som regeringen förordat.

I motionen 1067 (s) riktas kritik mot regeringens budgetpolitik och de
stora budgetunderskotten. Enligt motionärerna är budgetläget sådant att
ytterligare försämringar inte kan tillåtas. Motionärerna anger att de olika
förslag till utgiftsändringar och inkomstförstärkningar som redovisas i
andra socialdemokratiska partimotioner därför uppfyller kriteriet att sammantaget
inte försämra saldot i förhållande till regeringsförslaget. Utskottet
ställer sig tveksamt till om så verkligen är fallet. Motionärerna föreslår i
sitt ekonomisk-politiska program flera åtgärder som skulle få betydande
effekter på statsbudgeten. Eftersom förslagen inte preciserats har de heller
inte kostnadsberäknats. Utskottet vill också erinra om att utskottet tidigare
kunnat påvisa att motionärerna i sina beräkningar överskattat de
inkomstförstärkande effekterna av föreslagna höjningar av arbetsgivaravgifterna.

Under alla förhållanden innebär de socialdemokratiska förslagen beträffande
budgeten en märkbart högre utgiftsnivå än regeringens budgetförslag.
Enligt utskottets mening är det otillräckligt att, som i motionen,
enbart rikta uppmärksamheten mot budgetunderskottets storlek. Det är,
som utskottet i det föregående anfört, utgiftsökningen som måste hållas
tillbaka. På sedvanligt sätt vill motionärerna förstärka inkomsterna genom
ökade pålagor på företagen. Detta finnér utskottet knappast lämpligt i en
redan besvärlig avtalssituation och i ett läge där en förstärkning av de
svenska företagens konkurrenskraft måste vara ett centralt mål för den
ekonomiska politiken.

Med det anförda avstyrker utskottet de i motionen 1067 förordade riktlinjerna
för budgetregleringen.

I motionen 1853 (vpk) anförs att det finns en tendens att överbetona
problemen med det statliga budgetunderskottet. Vad den ekonomiska politiken
i första hand måste syfta till är samhällsekonomisk balans och inte
bokföringsmässig balans mellan statens utgifter och inkomster, anför motionärerna.

FiU 1979/80:15

Det senare uttalandet av motionärerna vill utskottet gärna instämma i.
Detta har varit en etablerad sanning i decennier. Som utskottet diskuterat i
det föregående kan emellertid inte analysen stanna vid detta konstaterande.
Ett budgetunderskott kan bli så stort att det verkar destabiliserande
på ekonomin.

Motionärerna påtalar vidare att statsbudgeten inte kan ses isolerad från
den övriga offentliga sektorn. Sparandeunderskottet för den samlade offentliga
sektorn beräknas till knappt 16 miljarder kr. 1979 och drygt 17,5
miljarder kr. 1980.

Utskottet delar uppfattningen att den samlade offentliga sektorn måste
finnas med i analysen. Även om detta görs kvarstår emellertid förhållandet
att det offentliga sparandet undergått en kraftig minskning under senare år.
Sparandeöverskottet i socialförsäkringssektorn har varit en viktig finansieringskälla
för bl. a. bostadssektorns och företagens långfristiga kapitalbehov.
Om detta överskott i stället helt skulle användas för att köpa
statsobligationer så skulle det onekligen få betydande effekter på kapitalmarknaden.

Motionärernas förslag i de delar de berör budgeten omfattar bl. a. ett
program för att skapa 100000 nya arbeten under 12 månader, huvudsakligen
inom den offentliga sektorn. Vidare ingår bl. a. höjda barnbidrag och
ålderspensioner, förstatliganden inom energisektorn, ökat bostadsbyggande,
höjda bostadsbidrag, hyresstopp och SlA-skolans utbyggnad. För att
finansiera detta föreslås en arbetsgivaravgift med 1 % på företagens omsättning,
vilket beräknas ge mer än 6 miljarder kr. i ökade statsinkomster.

De förslag motionärerna lägger fram skulle, om de genomfördes, leda till
en mycket stark ökning av de offentliga utgifterna. Utskottet har i det
föregående klart uttalat sig mot en sådan utveckling. Motionen 1853 yrkandena
1 och 7 avstyrks.

Kommunerna

1 budgetförslaget uppmärksammas de kommunalekonomiska frågorna.
För åren 1979 och 1980 har en överenskommelse träffats mellan regeringen
och kommunförbunden, varvid parterna enats om en preciserad riktpunkt
för den kommunala konsumtionens volymutveckling, nämligen 3 % per år.
I nationalbudgeten beräknas den kommunala konsumtionen öka med 5%
år 1979 och 4% 1980. Kommunernas finansiella ställning är god och
utgiftsexpansionen har kunnat ske inom ramen för måttliga höjningar av
medelutdebiteringen, en ökning med 31 öre 1979 och en beräknad ytterligare
ökning med 7 öre 1980.

I samband med riksdagens beslut år 1979 om att kraftigt öka de statliga
bidragen till kommunerna förutsattes att kommuner och landstingskommuner
skulle utnyttja de möjligheter till skattesänkningar som dessa resursförstärkningar
medförde. Endast sex kommuner och en landstingskommun
har dock sänkt skatten år 1980. Samtidigt planeras en snabbare genomsnittlig
volymexpansion än den överenskomna.

FiU 1979/80:15

Mot denna bakgrund förutskickar budgetministern att takten i genomförandet
av skatteutjämningsreformen måste omprövas. Efter nu pågående
överläggningar mellan regeringen och representanter för kommunförbunden
om de totala statliga medelsöverföringarna till kommuner och landstingskommuner
år 1981 kommer regeringen att förelägga riksdagen en
samlad redovisning av de kommunalekonomiska frågorna i en särskild
proposition. Härvid kommer även vissa andra statsbidrag till kommunerna
att tas upp till diskussion.

1 motionen 1067 (s) anförs att den kommunala expansionen under senare
år har skett inom områden som statsmakterna prioriterat och stimulerat
genom att finansiella resurser ställts till kommunernas förfogande. Enligt
motionärerna måste överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden
i framtiden ske med utgångspunkt från ett bättre planeringsunderlag
än vad som tydligen hittills har varit fallet. Riksdagens beslut om den
kommunala skatteutjämningen bör enligt motionärerna ligga fast eftersom
det ingått som ett väsentligt underlag för planeringen i de berörda kommunerna.
Något särskilt yrkande på denna punkt finns inte i motionen.

I motionen 1853 (vpk) hemställs att riksdagen uttalar att skatteutjämningsreformen
skall genomföras i enlighet med riksdagens beslut.

Enighet torde råda om att den kommunala verksamheten under senare
år nått en sådan samlad ekonomisk tyngd att den kommunala utgiftsutvecklingen
numera har en avgörande betydelse för den samhällsekonomiska
balansen. Därför måste den kommunala sektorns ekonomi i allt större
utsträckning bli föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Enighet torde
också råda om att en dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen är
nödvändig som ett led i ansträngningarna att återföra den svenska ekonomin
till ett läge med yttre och inre balans.

Mot den bakgrund som redovisas i budgetpropositionen finner utskottet
det högst rimligt att regeringen överväger vilka åtgärder som bör vidtas för
att uppnå en långsammare takt i de kommunala utgiftsökningarna.

Något konkret förslag från regeringen i frågan föreligger inte i nuvarande
läge. Utskottet kan inte finna att det finns någon anledning för riksdagen
att göra något uttalande i denna fråga förrän regeringen presenterat den
aviserade samlade redovisningen och framlagt sina förslag. Utskottet avstyrker
därför motionen 1853 yrkandet 4.

Det finns enligt utskottets mening skäl att i detta sammanhang framhålla
att en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden under detta
och kommande riksmöten bör vara att kommuner och landstingskommuner
inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga
beslut. Vid utskottens beredning av olika ärenden måste de eventuella
kommunalekonomiska konsekvenserna av olika ställningstaganden ingående
penetreras.

Fil! 1979/80:15

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på motionerna 1979/80:1067 yrkandet 3
och 1979/80:1853 yrkandet 7 godkänner vad som förordats i
propositionen 1979/80:100 bilaga 2 moment I och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande program för 100000 arbeten under 12 månader att
riksdagen avslår motionen 1979/80:1853 yrkandet 1,

3. beträffande skatteutjämningsreformens genomförande att riksdagen
avslår motionen 1979/80:1853 yrkandet 4.

Stockholm den 14 februari 1980
På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m),
Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s),
Anita Gradin (s). Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christina Rogestam
(c). Christer Nilsson (s), andre vice talmannen Thorsten Larsson
(c), Rolf Andersson (c) och Margit Jonsson (fp).

FiU 1979/80:15

Reservationer

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) har reserverat sig
mot betänkandet i följande delar:

A. EKONOMIDEPARTEMENTET

1 Riktlinjer för den ekonomiska politiken m. m.

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Svensk
ekonomi” och på s. 40 slutar med "till 11%” bort ha följande lydelse:

Utvecklingen i den svenska ekonomin under senare år

Redan 1976 framstod det klart att den svenska ekonomin stod inför stora
problem. Sviterna från den internationella krisen 1974—75, den sedan dess
försvagade internationella tillväxten och tillkomsten av nya industriländer
skulle komma att leda till en skärpt konkurrenssituation och ett betydande
behov av nydaning inom det svenska näringslivet. Skulle vi kunna klara de
framtida sysselsättningskraven måste en förnyelse och en utveckling komma
till stånd inom vår industri som gjorde att vi kunde möta de växande
problemen.

Den borgerliga regering, som tillträdde hösten 1976, valde emellertid en
strategi som enligt utskottets mening inte fört oss närmare en lösning på
landets ekonomiska problem. Genom en rad olika åtstramningsåtgärder
riktade mot löntagarna och hushållen inledde man 1977 den s. k.
svångremspolitiken. Det var i första hand denna inhemska åtstramning —
inte den internationella konjunkturen — som gjorde att produktionen
(BNP) stod stilla under 1977 och 1978. Reallönerna sjönk, den privata
konsumtionen gick kraftigt tillbaka och arbetslösheten steg. Industrins
investeringar sjönk drastiskt. Svångremspolitiken skapade ett underutnyttjande
av de ekonomiska resurserna i vårt land som lett till betydande
produktionsförluster och som också ledde till en kraftig försvagning av
investeringsviljan — inte den förstärkning som läget krävde.

Politiskt motiverades svångremspolitiken med att industrins internationella
konkurrenskraft måste återställas, vilket krävde en sänkning av löntagarnas
standard. Genom ökade marknadsandelar skulle en exportledd
expansion inledas. En viss sådan återhämtning skedde även under 1978.

Under 1979 har emellertid de svenska exportföretagen - till följd av
bl. a. kraftigt höjda exportpriser — på nytt förlorat marknadsandelar enligt

FiU 1979/80:15

OECD:s beräkningar. Åtstramningspolitiken ledde alltså inte till en varaktig
förbättring på detta område.

En kvarstående konsekvens av politiken under 1977-79 är ett mycket
stort budgetunderskott. Underskottet i statens budget har vuxit i en takt
som saknar sin motsvarighet både tidigare i vårt land och i vår omvärld.
Till någon del är denna försvagning en konsekvens av åtstramningspolitiken
och beror på ökade kostnader för arbetsmarknadspolitiken. Men dessa
utgiftsökningar svarar, som också framhålls i budgetpropositionen, endast
för en ringa del av utgiftsexpansionen under denna tid. Långt större betydelse
har de automatiska utgiftsökningar haft som följde av den kraftiga
inflationen under i första hand 1977.

Budgetunderskottet är dessutom en följd av de mycket omfattande åtgärder
som vidtagits för att förstärka företagens finansiella situation, framför
allt borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften som lett till en
budgetförsvagning på ca 8 miljarder kr. Härutöver kommer en rad andra
förmåner som givits till företagen och kapitalägarna. Tillsammans med
effekten av de tre devalveringarna och en återhållsam löneutveckling har
detta medfört att företagens finansiella ställning kraftigt förstärkts under
1978 och 1979. De borgerliga regeringarna har fört en allmän fördelningspolitik
som lett till ökade klyftor och som inneburit påtagliga försämringar
för de lägre inkomsttagarna.

Efter två år av stagnation och tillbakagång i den svenska ekonomin sköt
utvecklingen fart under 1979. I början av året trodde man på regeringshåll
att uppgången skulle bli mycket kraftig. Den faktiska utvecklingen tyder
emellertid på att uppgången under 1979 kraftigt överskattats av regeringen.
På en rad punkter kan man nu konstatera att utvecklingen inte följt de
banor som angivits i regeringsdokumenten från våren 1979. Med anledning
av den snabba försämringen av det ekonomiska läget framförde socialdemokraterna
redan vid riksdagsöppnandet i oktober 1979 (mot. 1979/80:4)
krav på en ändrad ekonomisk politik som skulle skapa bättre möjligheter
att möta de påfrestningar som vi nu står inför — förutsatt att politiken
snabbt och konsekvent lades om. Riksdagens borgerliga majoritet avslog
emellertid de socialdemokratiska förslagen med hänvisning till bl. a. den
kommande budgetpropositionen.

Regeringens nu framlagda finansplan bekräftar emellertid att läget kraftigt
försämrats. Den svenska ekonomin befinner sig i djup obalans och
läget riskerar att förvärras under det kommande året. Utskottet kan således
nu konstatera att den bild av den svenska ekonomins läge och utveckling
som redan i oktober 1979 presenterades i den socialdemokratiska
motionen också återfinns i finansplanen. Men problemen har under tiden
vuxit i omfattning och blivit än svårare att lösa.

Den ekonomiska utvecklingen 1979 avviker från bedömningarna under
våren 1979 framför allt på följande punkter:

1. Inflationen har under 1979 blivit betydligt kraftigare än vad man

FiU 1979/80:15

räknade med tidigare - drygt 11 procent i stället för 5 å 6 procent. Till stor
del sammanhänger detta med de stigande oljepriserna. Men prisstegringarna
har även sin grund i att företagen velat höja sina vinster och i de
upprepade höjningar av räntan och av indirekta skatter som skett under
året. Enbart räntehöjningarna beräknas ha höjt den allmänna prisnivån
1979 med 2,5 procent.

2. Investeringarna har inte alls nått den nivå som förutsades trots att
vinstökningen blivit större än som väntades. Industriinvesteringarna ligger
i stort sett kvar på 1978 års låga nivå - vilket är nära 40 procent lägre än
1976.

3. Importen har ökat kraftigare än vad man räknat med tidigare. Även
detta sammanhänger till en del med oljeprisstegringarna men förklaras
också av att Sverige fått en för liten importkonkurrerande sektor i sin
ekonomi. I fasta priser — dvs. bortsett från bl. a. oljeprisstegringarna - har
importen ökat med nästan 15 procent i stället för med 9 procent som man
räknade med i böljan av året.

4. Den svenska exporten har inte lyckats hävda sig på världsmarknaderna.
Enligt OECD:s beräkningar har vi förlorat marknadsandelar till
följd av att de svenska företagen höjt sina priser mer än vad som svarar
mot den inhemska kostnadsökningen. Man har alltså inte utnyttjat de
senare årens devalveringar och de relativt små kostnadsstegringarna till att
förbättra sin marknadsposition utan har i stället utnyttjat dessa till ökade
vinster — dock utan att detta medfört ökade investeringar.

5. Utvecklingen på import- och exportområdet har medfört att bytesbalansen
blivit väsentligt sämre än vad man räknade med tidigare. Detta kan
inte döljas av betalningsbalansdelegationens ständigt återkommande korrektioner.

6. Läget på arbetsmarknaden har visserligen förbättrats något men är
fortsatt svagt. Särskilt oroväckande är den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten.

7. Budgetunderskottet har trots finansutskottets och riksdagens upprepade
varningar och trots olika löften från de borgerliga regeringarna fortsatt
att öka i stället för att minska.

8. Den sämre ekonomiska utvecklingen har även inneburit att de regionala
problemen ytterligare ökat. På flera håll i landet hotar nu en kris för
sysselsättning och befolkningsutveckling.

Konsekvensen av denna utveckling är att vi nu har att möta problemen
framöver med sämre statsfinanser och ett större underskott i utrikeshandeln
än vad vi någon gång tidigare haft. Det är uppenbart att handlingsmöjligheterna
i den ekonomiska politiken blivit kraftigt kringskurna genom de
borgerliga regeringarnas ekonomiska politik.

Den internationella utvecklingen

De internationella ekonomiska utsikterna har stadigt försämrats under

1979. Till största delen sammanhänger försämringen med den bestående

5 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

höga inflationen i de stora ländernas ekonomier och de kraftiga
oljeprisstegringarna under 1979. Redan innan dessa inträffat höll flera för
oss betydelsefulla länder på att lägga om den ekonomiska politiken - då i
synnerhet penning- och kreditpolitiken - i en mera restriktiv riktning. En
anledning till detta var att man härigenom försökte få bukt med de alltför
kraftiga prisstegringarna. Men de räntehöjningar som ingått som ett led i
denna politik har i varje fall på kort sikt haft den motsatta effekten —
nämligen att ytterligare driva på inflationen.

Den restriktiva inriktningen av politiken skärptes och blev mera allmän
efter den kraftiga höjningen av oljepriserna under sommaren 1979. Redan
de då beslutade höjningarna ledde till en försvagning av OECD-ländernas
samlade bytesbalans med ca 40 miljarder dollar — från ett överskott på ca
10 miljarder 1978 till ett underskott på ca 30 miljarder 1979. De
oljeprisstegringar som beslutats under december 1979 och under januari i
år beräknas ytterligare kraftigt försämra bytesbalanssituationen.

Dessa kraftiga höjningar av oljeprisnivån leder till en betydande reducering
av köpkraften såväl inom OECD-området som för de icke-oljeproducerande
utvecklingsländerna. Anledningen till detta är att vissa av oljeländerna
på kort sikt inte har möjlighet att använda hela sin ökade inkomst till
en ökad efterfrågan på de varor och tjänster som produceras inom de ickeoljeproducerande
länderna. Överskotten inom OPEC-länderna leder alltså
till en reduktion av den effektiva efterfrågan i industriländerna och de ickeoljeproducerande
länderna och håller därmed tillbaka produktion och sysselsättning.

Förra gången en liknande situation inträffade var 1974. Den gången
valde några få länder — däribland Sverige - att motverka bortfallet av
internationell köpkraft genom att i stället stimulera den inhemska efterfrågan.
Detta fick visserligen ske till priset av en försvagning av bytesbalanserna.
Men man lyckades dock i dessa länder upprätthålla produktionen
och undvika en mycket kraftig ökning av arbetslösheten.

Denna gång är det mycket som talar för att man i ännu mindre utsträckning
kommer att motverka de kontraktiva effekterna av oljeprishöjningarna
i de västliga industriländerna. 1 en del fall är detta ett uttryck för ett
ekonomiskt tvång. Man har redan i utgångsläget så svaga statsfinanser och
ett så stort underskott i bytesbalansen att man knappast kan ytterligare öka
underskotten. I en del andra fall är de uteblivna åtgärderna mera en
återspegling av uppfattningen att man måste acceptera en övergångsvis
ökning av arbetslösheten och stagnation i produktionen för att återvinna
balans både i den egna ekonomin och i världsekonomin. Det är samma typ
av ekonomisk politik som tillämpades under mellankrigstiden när man
försökte övervinna arbetslösheten med ökat sparande. De borgerliga regeringarna
i flertalet av de stora länderna prioriterar i dag inflationsbekämpningen
långt före tillväxt och sysselsättning.

Det är enligt utskottets mening mycket som talar för att den internatio -

FiU 1979/80:15

nella ekonomiska utvecklingen framöver kommer att bli svag och problemfylld.
Den höga inflationen och den stora arbetslösheten i vår omvärld
förefaller att bli kvar. OECD räknar i sina senaste prognoser med att det
knappast blir någon ekonomisk tillväxt alls i området som helhet under
1980 - samtidigt som inflationen alltjämt uppgår till tvåsiffriga tal och
antalet arbetslösa kommer att öka till ca 20 miljoner. Bytesbalanserna
uppvisar på nytt mycket stora underskott - de kan bli långt större än vad
de var 1973-74 — och den ekonomiska politiken i de tongivande länderna
förefaller inte att vara inriktad på att stimulera efterfrågan och få ner
arbetslösheten. Visserligen kommer sannolikt den positiva utvecklingen
på den för vår export betydelsefulla västtyska marknaden och även i
Finland och Norge att bestå under en stor del av 1980. Men denna motverkas
av den redan nu kraftigt vikande utvecklingen i bl. a. Storbritannien
och Danmark och av den förutsedda försvagningen i Förenta staterna.
Under senare delen av 1980 och under 1981 kan man inte utesluta att
världsekonomin går in i en för oss alltmer kännbar lågkonjunktur med
växande svårigheter på exportmarknaderna.

Läget är emellertid enligt utskottets mening svårbedömt. Efterfrågan i
USA hålls fortfarande uppe genom ett allt lägre sparande inom hushållssektorn.
Man kan vidare inte utesluta att det spända politiska läget i
Mellersta Östern drar med sig en lagerspekulation och stigande råvarupriser
som kortsiktigt skapar en ökad ekonomisk aktivitet. Men sannolikt
kommer i så fall detta att bädda för en ännu kraftigare tillbakagång på
något längre sikt. Likaså kan den senaste tidens utveckling i USA knappast
fortsätta, utan riskerna ökar för ett kraftigt bakslag under senare delen
av 1980. Även om man inte nu med bestämdhet kan uttala sig om den
närmaste tidens konjunkturutveckling är det mycket som talar för att
problemen framöver kommer att vara betydande och att den politiska
viljan i de stora länderna att föra en progressiv och tillväxtfrämjande
politik kommer att visa sig vara svag. Enligt utskottets mening måste vi
därför — så långt detta är möjligt — rusta oss för att möta en ogynnsam
utveckling i vår omvärld.

Kraven på politiken

Den svenska ekonomin präglas i dag av svåra balansbrister. Statsfinanserna
uppvisar ett aldrig tidigare skådat underskott. Även underskottet i
utrikeshandeln växer kraftigt samtidigt som industriinvesteringarna och
bostadsbyggandet ligger på en alltför låg nivå. Löser vi inte dessa balansbrister
kommer vi att mötas av växande svårigheter att klara sysselsättningen
och upprätthålla den sociala och ekonomiska tryggheten. Dessa
balansbrister tillsammans med de växande internationella problemen kräver
enligt utskottets mening att ett samlat grepp tas i den ekonomiska
politiken som återskapar styrkan i den svenska ekonomin och ger oss
möjligheter att långsiktigt förverkliga målet om arbete åt alla.

FiU 1979/80:15

Ett viktigt led i en sådan långsiktig politik är att planmässigt minska
inflationen och på sikt nå stabila priser. Detta är avgörande såväl för de
långsiktiga sysselsättningsmålen som för fördelningspolitiken. En fortgående
inflation leder till en omfattande och orättvis omfördelning av
ekonomiska tillgångar och utgör också ett hot mot den internationella
konkurrenskraften och därmed även mot sysselsättningen.

En ytterligare förutsättning för att vi skall kunna åstadkomma full sysselsättning
och en rättvis fördelning av produktionsresultaten är att vi på
sikt har balans i våra utrikes affärer. Ett över många år bestående underskott
leder till ett växande beroende av långivare. Betalningsbalansen
kommer också att belastas med växande räntebetalningar. Den förbättring
som kunde registreras under 1978 var endast kortvarig till sin natur och
sammanhängde med trepartiregeringens arbetslöshetsskapande politik.
När ekonomin sköt fart under 1979 växte på nytt bytesbalansens underskott.
Det fortsätter att öka även under 1980 trots lägre tillväxt i den
svenska ekonomin och trots att man i finansplanen gjort alltför optimistiska
antaganden om oljeprisernas utveckling. Om inte denna utveckling
vänds kommer på sikt Sveriges ekonomiska självständighet att hotas.

Vi måste också lägga grunden för en balanserad ekonomisk tillväxt.
Tillväxt är enligt utskottets mening inte ett mål i sig utan ett viktigt medel
för att uppnå ökad sysselsättning och välfärd. Den ökar också våra möjligheter
att skapa balans i fråga om arbete och inkomster mellan olika delar
av vårt land. Det är också genom en ekonomisk tillväxt som vi kan arbeta
oss ur den nuvarande underskottssituationen. Kan vi inte återställa den
ekonomiska tillväxten så kan knappast underskotten nedbringas på annat
sätt än genom en kraftig åtstramningspolitik med åtföljande arbetslöshet.

För att ekonomisk tillväxt skall kunna bidra till lösningen av våra balansproblem,
måste dess främsta drivkrafter vara en utbyggnad av industrin
och ökad produktion för export och för att ersätta import. Detta förutsätter
en påtaglig ökning av sparande och kapitalbildning. Konsumtionens tillväxt
måste alltså hållas tillbaka om byggandet för framtiden på nytt skall
kunna komma igång. Detta gäller såväl privat som offentlig konsumtion.
Att åstadkomma ett ökat sparande och överföra detta till produktiva investeringar
måste bli en av den ekonomiska politikens huvuduppgifter.

Det är självklart att kraven på fördelningspolitiken skärps i ett läge med
knapp resurstillväxt och kraftigt begränsat konsumtionsutrymme. I en svår
tid är det en huvuduppgift för politiken att värna de svaga gruppernas
ekonomiska och sociala trygghet. Bördorna måste fördelas efter bärkraft.
Det är endast genom solidaritet och gemenskap som man skapar den fasta
grunden för en politik som bär under 1980-talets problemfyllda år.

Ett program för 1980-talet

I motionen 1067 (s) föreslås vissa mål och riktlinjer för det långsiktiga
arbetet med att under 1980-talet återföra den svenska ekonomin till balans.

FiU 1979/80:15

Utgångspunkten är att balansbristerna nu blivit både djupa och omfattande.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det kommer att krävas
ekonomiska och politiska ansträngningar under en följd av år för att
rätta till dem. Underskottet i bytesbalansen uppgår nu till ca 4 procent av
bruttonationalprodukten och underskottet i statsbudgeten till drygt 10
procent.

Arbetet med att återställa balansen innebär att medborgarna i vårt land
ett antal år framåt måste acceptera en klart långsammare standardstegring
- för att i stället få en bättre ekonomi och starkare tillväxt i framtiden.
Skall vi kunna exportera mera för att minska bytesbalansunderskottet och
investera mera för att öka tillväxt och sysselsättning i framtiden måste vi
avsätta resurser härför. Vi måste få en större industrisektor än den vi nu
har. Vi har visserligen alltjämt en viss ledig kapacitet inom vår nuvarande
industrisektor, men det är i en hel del fall i branscher och företag vars
produkter inte efterfrågas för export eller för nu aktuella investeringar. För
att vi skall kunna ta till vara denna lediga kapacitet krävs att vi förändrar
strukturen i vår ekonomi. Sammantaget kommer detta att ställa stora krav
på en ökad kapitalbildning och en ökad föränderlighet i det svenska samhället.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att den ekonomiska politiken
konsekvent och målmedvetet inriktas mot målet att återföra ekonomin till
balans under loppet av 1980-talet. Åtgärderna måste samordnas inom
ramen för ett övergripande program för rekonstruktion av den svenska
ekonomin. Detta måste innefatta samstämda åtgärder på både kort och
medellång sikt. Det måste löpande revideras för att anpassas till den
fortgående utvecklingen såväl i Sverige som utomlands.

En viktig utgångspunkt för arbetet bör enligt utskottets mening vara att
Sverige med bibehållen och successivt förbättrad sysselsättning skall arbeta
sig tillbaka till ett läge med balans i sin ekonomi. Utskottet avvisar
därmed de alternativ som åstadkommer balans genom en arbetslöshetsskapande
åtstramningspolitik.

En ytterligare utgångspunkt för arbetet med rekonstruktionsprogrammet
bör vara att vi även fortsättningsvis skall ha en öppen ekonomi. Det är
genom att satsa på en ökad industrisektor och en ökad konkurrenskraft
som vi skall komma tillbaka till jämvikt i våra utrikes affärer. Om vi vill
bibehålla vår nuvarande levnadsstandard är det nödvändigt att vårt land
deltar i det internationella handelsutbytet. Det är endast då som ett litet
land har möjligheter att utvecklas så långt som Sverige hittills gjort.

FiU 1979/80:15

arbetet med att skapa jämlikhet i sysselsättning och inkomster mellan
landets olika delar.

Av strategisk betydelse för möjligheterna att lyckas blir om vi kan
åstadkomma en ökad kapitalbildning för investeringar inom i första hand
industrin. Investerings- och kapitalbildningsfrågorna kommer därför att
utgöra en betydande del av rekonstruktionsprogrammet - likaså frågorna
om energiförsöijningen och den tekniska utvecklingen och forskningen.

Det är enligt utskottets mening viktigt att man snabbt tar itu med dessa
problem. Den borgerliga regeringens passivitet och oförmåga att kunna
samla sig till handling måste brytas. Om man bara skjuter på ställningstagandena
till dessa för vår framtid så centrala frågor är det en klar risk att
problemen under tiden hinner växa sig ännu större och bli än svårare att
angripa. Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner de mål och riktlinjer
som förordats i motionen 1067 för det långsiktiga arbetet med att under
1980-talet återföra den svenska ekonomin till balans.

I motionen 1853 (vpk) begärs att regeringen skall anmodas utarbeta en
plan för industripolitiken under 1980-talet med målsättningen att skapa
minst 100000 nya arbetstillfällen inom industrin. Av vad som anförts i det
föregående torde framgå den stora vikt utskottet fäster vid en utbyggd
industrisektor. Industriinvesteringarna måste upp till en avsevärt högre
nivå än den nuvarande så att produktionskapaciteten vidgas. Det är uppenbart
att vi också måste bryta den utveckling mot successivt minskat antal
arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin som vi upplevt under 1970-talet.
Även med kraftiga produktivitetsförbättringar behöver antalet arbetstillfällen
öka inom tillverkningsindustrin. Enligt utskottets mening finns det
emellertid inte anledning att fastställa ett exakt tal för hur många personer
som skall sysselsättas inom industrin om tio år. Om vi med välplanerade
investeringsprogram inom expansiva industribranscher eller med hjälp av
tekniska genombrott lyckas höja produktiviteten i industrisektorn som
helhet så får vi fram den erforderliga industriproduktionen med färre antal
anställda än som annars skulle vara fallet. Det är den fulla sysselsättningen
som sådan som bör målbestämmas, inte den exakta fördelningen område
för område. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandet 2 i
motionen 1853.

Utskottet delar uppfattningen att den nuvarande samhällsbilden rymmer
utvecklingstrender som måste brytas. Den bild som i motionen tecknas av

FiU 1979/80:15

ett Sverige m/1990 har också många tilltalande inslag. En rad av de angivna
målen och önskemålen kan utskottet i och för sig biträda. Svårigheten
ligger enligt utskottets mening i att finna de vägar som leder fram till ett
förverkligande. Det är detta den politiska debatten handlar om. Frågan om
med vilka medel en önskvärd samhällsutveckling skall nås är emellertid
föga diskuterad i motionen. Resursproblemen är knappast antydda. Utskottet
har i det föregående utförligt diskuterat de väldiga investeringsbehov
vi har redan på kort sikt för att kunna vidga den utlandskonkurrerande
sektorns produktionskapacitet. Utrymmet för ökad konsumtion kommer
att vara litet. Att ta ställning till önskemål av den art som återfinns i
motionen är föga meningsfullt om det inte sker i ett sammanhang där vägar
och resurser också diskuteras. Med det anförda avstyrker utskottet motionen
780.

Regeringens finansplan underkänns

Den borgerliga regeringen har i sin finansplan inte redovisat några åtgärder
som angriper de grundläggande problemen i den svenska ekonomin —
nämligen inflationen, det stora underskottet i bytesbalansen, det stora
underskottet i statsbudgeten, de fortsatt otillräckliga investeringarna och
den svaga sysselsättningsutvecklingen.

Inte heller de ekonomiska bedömningar som redovisas i finansplanen
kan tjäna som underlag för riksdagens ställningstaganden.

Avsaknaden av en fast ekonomisk politik i kombination med en rad
orealistiska antaganden om den ekonomiska utvecklingen gör att de redovisade
försörjnings- och bytesbalanserna inte är trovärdiga. De presenterar
en utvecklingsbild som inte har någon möjlighet att förverkligas om
man inte bryter passiviteten i den ekonomiska politiken och förändrar de
nuvarande utvecklingstendenserna.

Om inte detta sker kommer utvecklingen att bli klart sämre än vad som
redovisats i propositionen. Utskottet har inte haft möjlighet att i detalj
omarbeta prognoserna men de bedömningar som kunnat göras med hjälp
av bl. a. informationer som lämnats utskottet har - under förutsättning av
en oförändrad ekonomisk politik — gett följande resultat:

FiU 1979/80:15

Tabell 1. Försörjningsbalans för 1980

Procentuella volymförändringar

	Enligt finansplanen	Utskottets bedömningar
Tillgång
BNP	3,6	2,0
Import	4,9	3,5
Efterfrågan
Bruttoinv.	4,7	2,4
Industri	10,0	4,0
Statl. mynd.
o. affärsverk	2,4	2,4
Kommuner	3,7	3
Bostäder	5,0	0
Privat konsumtion	1,5	-0,5
Offentlig konsumtion	2,7	2,5
Export	4,0	2,5

Den mest betydelsefulla nedrevideringen har gjorts för den privata konsumtionen.
Anledningen härtill är att det nu framstår som helt klart att den
i finansplanen redovisade prisprognosen inte kommer att hålla. Även om
löneökningarna skulle begränsas till de 7 procent som man räknat med i
finansplanen kommer det att vara svårt att med nuvarande politik undvika
att inflationen under loppet av 1980 uppgår till åtminstone 10 procent.
Denna kombination av löne- och prisökningar kommer att leda till en
reallönesänkning och då ofrånkomligen även till en nedgång av den privata
konsumtionen.

Ett fortsatt lågt kapacitetsutnyttjande, bortfall av statliga stimulansåtgärder,
kraftiga räntehöjningar och en betydande osäkerhet om den framtida
utvecklingen har även motiverat en neddragning av investeringsprognosen
för industrin. Den alltmer oroande kostnadsutvecklingen på byggnadsområdet
torde också leda till en lägre takt i bostadsbyggandet än vad som
förutsatts i finansplanen. De åtgärder som regeringen aviserat kommer
enligt utskottets bedömning inte att kunna ändra detta förhållande.

Regeringens politik visavi kommunerna motiverar även en viss nedjustering
av såväl deras konsumtions- som investeringsutgifter. Den svaga
internationella utvecklingen i vår omvärld nödvändiggör en neddragning
av exportens volymökning.

Sammantaget leder den av utskottet bedömda utvecklingen — som gjorts
under förutsättning av en fortsatt passivitet på det ekonomisk-politiska
området — till att BNP endast kommer att öka med ca 2 procent under

1980. Självfallet leder detta till en klart sämre arbetsmarknadsutveckling
än den som regeringen räknat med i finansplanen. Under senare delen av
året kommer sannolikt arbetslösheten att på nytt skjuta i höjden och
trycket på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna att på nytt öka.

Tendenserna till kraftiga prisstegringar på även andra varuområden än

FiU 1979/80:15

oljan gör det svårt att göra en prognos för handels- och bytesbalansen för
år 1980. De starka prisstegringarna på olja har dessutom i viss utsträckning
motverkats av högre priser på vissa exportvaror. De prishöjningar som
redan företagits eller som aviserats på bl. a. massa, papper och järnmalm
kan sålunda beräknas öka värdet av den svenska exporten under 1980 med
3/4 miljard kr. i jämförelse med finansplanens kalkyler.

Utfallet för såväl importen som exporten under år 1979 blev något högre
än vad som beräknats i finansplanen. Importvolymen beräknas ha ökat
med 14 3/4 procent (13 1/2 enligt tidigare beräkning) och exportvolymen
med 8 procent (7 1/4). Underskottet i handelsbalansen för år 1979 blev 3,8
miljarder kr. mot tidigare beräknade 3,0 miljarder kr. En revidering av den
i finansplanen framlagda bytesbalansen för år 1980 skulle - om hänsyn tas
endast till utfallet av handelsbalansen år 1979 och till den dyrare oljeimporten
under 1980 — innebära ett underskott om 16 1/2 å 17 miljarder kr.

De försämrade exportutsikterna skulle ytterligare öka detta underskott.

Vidare har från riksbanken upplysts att den senast redovisade korrigeringsposten
snarast skulle vara tilltagen i överkant. Just för dagen lutar
bedömningarna åt att korrigeringsposten skall vara 6 och inte 8 miljarder
kr. som anges i finansplanen.

Sammantaget leder dessa olika ändringar och korrigeringar till att bytesbalansunderskottet
för 1980 nu kan bedömas bli ca 20 miljarder kr. och inte
12 som redovisas i finansplanen.

På en rad punkter har alltså utskottet funnit anledning att revidera
finansplanens bedömningar. Revideringarna går alla i försämrande riktning.
Om inte passiviteten i den ekonomiska politiken bryts kommer
sannolikt den ekonomiska utvecklingen under 1980 att bli betydligt sämre
än vad regeringen angivit i finansplanen. Reallönerna kommer att minska,
produktionen blir lägre, arbetslösheten ökar och underskottet i utrikeshandeln
blir betydligt större.

Enligt utskottets mening måste politiken med kraft inriktas på att vända
denna nedåtgående utveckling.

Program för att stabilisera ekonomin på kort sikt

Problemen i den svenska ekonomin är nu så akuta att åtgärder genast
måste sättas in på bred front, åtgärder som samtidigt kan utgöra ett första
led i en mera långsiktig plan för den ekonomiska politiken.

En av de viktigaste uppgifterna på kort sikt är att skapa förutsättningar
för en lugn och stabiliserande avtalsrörelse. Med den handlingsfrihet som
de stora företagen och företagssammanslutningarna numera har på sina
marknader finns det emellertid ingen garanti för att en återhållsamhet på
lönesidan leder till en begränsning av prisstegringen. Inte heller leder
förbättrade vinster till en önskvärd investeringsuppgång i det samhällsekonomiska
läge som nu råder.

Därför måste effektiva åtgärder vidtas i den ekonomiska politiken så att
6 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

en lugn löneutveckling får de avsedda effekterna på priser och investeringar.

Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att ett
stabiliseringsprogram genomförs som kan underlätta avtalsrörelsen och
vinna löntagarnas förtroende för statsmakternas vilja att stabilisera ekonomin
och öka dess tillväxtförmåga. Det är i första hand på fem områden som
åtgärder nu bör sättas in:

1. En betydande dämpning av inflationen och en begränsning av prisstegringarna
på exporten för att vinna marknadsandelar.

2. En kraftig stimulans av bostads- och industriinvesteringarna.

3. Löntagarinflytande över investeringarna.

4. Åtgärder mot spekulationsekonomin.

5. En skärpt valutakontroll.

Statsmakterna bör sätta upp som ett mål att kraftigt reducera inflationen.
Målet bör vara att bryta inflationsförväntningarna. Det bör klart
deklareras att den ekonomiska politiken med all kraft skall inriktas på att fa
ner inflationen. Genom att dämpa prisstegringarna kan löntagarnas reala
köpkraft bibehållas utan inflationsdrivande löneökningar. Då kan också
efterfrågan upprätthållas och den försvagning av sysselsättningen undvikas
som eljest sannolikt kommer att inträffa.

Detta kräver åtgärder inom ett brett spektrum av den ekonomiska politiken: —

prisstopp på viktiga varuområden

— åtgärder mot de snabba hyresstegringama

— begränsningar av matprishöjningarna

— en skattepolitik som inte höjer levnadskostnaderna

— en aktiv valutakurspolitik.

1 den socialdemokratiska motionen anges som mål för antiinflationsprogrammet
att prisstegringarna under 1980 begränsas till ca 5 procent. Sedan
motionen framlagts har det visat sig att prisuppgången enbart under januari
blev 3 procent. De höjda oljepriserna spelar en viss roll för denna uppgång.
Men därtill kommer även effekterna av kompensationen till jordbrukarna,
av räntehöjningen, av högre marginaler för detaljhandeln, m. m.

Sedan denna prisökning nu inträffat är det inte längre möjligt att nå ner
till en prisstegring för hela 1980 som understiger 7 procent. Med en konsekvent
genomförd stabiliseringspolitik bör en begränsning av inflationen till
7 procent dock kunna uppställas som ett möjligt mål, under förutsättning
att inte nya drastiska prishöjningar på olja inträffar.

Prispolitiken bör sikta till att — jämte övriga ekonomisk-politiska åtgärder
- skapa förutsättningar för en oförändrad levnadsstandard hos den
förvärvsarbetande befolkningen. En minskad privat konsumtion skapar en
ökad arbetslöshet utan att lösa några av de grundläggande balansproblemen
i vår ekonomi.

FiU 1979/80:15

Det är också av stor vikt att åtgärder vidtas med sikte på att använda
företagens ökade vinster till en ökning av investeringarna. De vinstökningar
som skett under 1979 har inte i någon nämnvärd utsträckning använts
för att bygga ut produktionskapaciteten och skapa fler arbeten. I stället har
de använts för finansiella placeringar eller placeringar i olika spekulationssyften.
I en del fall förefaller de dessutom ha gått utomlands eller kvarhållits
där.

En första åtgärd för att öka investeringarna bör vara att besluta om en
obligatorisk avsättning på 25 procent av företagens vinster under 1980.
Dessa medel bör insättas på räntelöst konto i riksbanken och endast
frisläppas för produktiva investeringar som godkänts av löntagarrepresentanterna
i företaget. Dessa bör även ha rätt att ta initiativ till användning av
dessa avsättningar.

Ett lämpligt medel att öka soliditeten är att genom riktade nyemissioner
få till stånd en ökning av aktiekapitalet. Detta bör bli en uppgift för
struktur- och utvecklingsfonden.

Denna bör få medel för sin verksamhet genom att en avgift uttas på
lönesumman på 0,5 procent under 1980. Detta bör ge fonden en möjlighet
att delta i nyemissioner på ett belopp om drygt 1 miljard kr. Därutöver bör
fonden även få medel från företagsvinsterna. Ett system bör utarbetas med
sikte på att dra in de övervinster som uppstår under 1980.

Vidare bör åtgärder snabbt sättas in mot den nu alltmera utbredda
spekulationen i fastigheter och realtillgångar. Detta bör bl. a. ske genom en
skärpning av realisationsvinstbeskattningen. Finansbolagen bör föras in
under den kreditpolitiska lagstiftningen så att den nu kraftiga expansionen
av avbetalningskrediter och liknande läggs under samhällets kontroll.

Den ekonomiska politiken måste även inriktas på att förstärka bostadsbyggandet.
Den nu mycket kraftiga kostnadsstegringen kommer - även
efter det att man tagit hänsyn till effekterna av de åtgärder som aviserats av
regeringen - att leda till så höga inflyttningshyror att allt fler byggherrar
tvekar att sätta igång nya projekt.

Samhället måste skaffa sig en bättre kontroll över byggnadskostnadema.
Detta bör ske genom prisstopp på byggnadsvarorna och en skärpt kontroll
över entreprenadpriserna. Vidare bör - på sätt som anförs i den socialdemokratiska
motionen om den sociala bostadspolitiken (mot. 1979/80: 1833)
— frågorna om hyresförlustlånen och underhållslånen ges en lösning som
siktar till att hålla uppe byggnadsaktiviteten och dämpa hyresutvecklingen.

FiU 1979/80:15

Det växande underskottet i statsbudgeten lägger en tung börda på penning-
och kreditpolitiken. Det finns betydande risker för att ett budgetunderskott
av den nu förutsedda storleken leder till en penningmängds- och
likviditetsökning som allvarligt äventyrar prisutvecklingen. Redan under

1978 — då statens utgiftsöverskott inte alls var lika stort som det som nu
förutses — kunde inte kreditpolitiken motverka en kraftig likviditetsökning
i den svenska ekonomin. Att likviditetsökningen inte blivit lika stor under

1979 - trots en betydligt större statlig upplåning - sammanhänger med
omslaget i bytesbalansen. Det kraftigt växande underskottet motverkade
delvis likviditetsökningarna i näringslivet.

Även om bytesbalansunderskottet ökar under 1980 och därigenom begränsar
likviditetsökningen i ekonomin växer budgetunderskottet så
snabbt att det finns betydande risker för att penningmängden på nytt
kommer att öka kraftigt. Utskottet har emellertid informerats av riksbanken
att man där avser att med penning- och kreditpolitiska medel begränsa
uppgången av penningmängden under 1980 till 11 procent. Denna målsättning
kan emellertid — vid det nuvarande väldigt kraftiga statliga upplåningsbehovet
- leda till en så pass genomgripande kreditbegränsning för
samhällsekonomin i övrigt att såväl sysselsättningen som målet att öka
investeringarna allvarligt kan komma i fara.

Det har länge varit en styrka i svensk politik att man nära kunnat
samordna penning- och kreditpolitiken med finanspolitiken. Utskottet ser
en fara i att denna samordning nu håller på att bli allt mindre. Vi har kunnat
se exempel från andra länder som tillämpat en s. k. monetaristisk uppläggning
av politiken, att denna lett till såväl en kraftigt ökad arbetslöshet som
en svag kapitalbildning. Enligt utskottets mening är det särskilt i den nu
föreliggande ekonomiska situationen viktigt att penning- och kreditpolitiken
anpassas till de övergripande mål som gäller för den ekonomiska
politiken. Detta gäller i synnerhet målet om en fortsatt full sysselsättning.
Enligt utskottets mening förutsätter detta en nära samordning mellan regeringens
och riksbankens ekonomisk-politiska åtgärder.

Såsom närmare kommer att utvecklas i ett följande avsnitt är det också
viktigt att samhället stärker sitt grepp över valutatransaktionerna. Tillgängliga
beräkningar visar att det skett en valutautströmning från de ickefinansiella
företagen under 1979. Preliminära uppgifter för de första 6
veckorna i år tyder på en valutautströmning på drygt 2 miljarder — nästan
400 miljoner i veckan.

I samma mån som man från samhällets sida bättre kan kontrollera
valutaströmmarna, i samma mån ökar också våra möjligheter att föra en
självständig ränte- och valutapolitik, vilket i sin tur är nödvändigt om vi
skall kunna ingripa mot den nu alltför kraftiga inflationen.

Det stabiliseringspolitiska program som presenterats i motion 1067 (s)
utgör en helhet. Det är endast ett sammanhållet program - innehållande
åtgärder på såväl prisernas, investeringarnas och skattepolitikens områden

FiU 1979/80:15

- sorn kan lägga en fast grund för en lugn avtalsrörelse. Det är enbart en
koordinerad insats mot inflation och för ökade investeringar, som kan
stärka företagens konkurrenskraft och därmed också tillväxt och sysselsättning.

Riksdagen bör därför godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som ligger i detta program. Det bör uppdras åt regeringen att
med bibehållande av helheten i programmet framlägga erforderliga förslag
samt i övrigt vidta de åtgärder som krävs för dess genomförande. Yrkandet
2 i motionen 1067 tillstyrks.

I motionen 1853 (vpk) sammanfattas i ett antal punkter vänsterpartiet
kommunisternas krav vid innevarande riksdagssession. Det är inte meningsfullt
att utskottet i detta sammanhang försöker kommentera alla de
önskemål och krav som ryms i de elva punkterna. De kommer i sina
enskildheter upp till behandling i riksdagen senare under våren i anslutning
till utskottsbehandlingen område för område. Ett förverkligande av förslagen
skulle sammanfattningsvis innebära kraftigt stegrade statsutgifter genom
höjda bidrag och transfereringar till hushållen samt kraftigt behov av
inkomstöverföringar till kommunerna för att finansiera en snabbare ökning
av den kommunala konsumtionen. Med nuvarande kalkylerade budgetunderskott,
utlandsupplåning och obalans mellan konsumtion och investeringar
kan utskottet inte finna att motionärerna står för en ekonomisk
politik som är utformad för att kunna lösa våra aktuella ekonomiska
problem. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionen i vad
avser riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 1067 (s) tas också upp frågor om den svenska valutaregleringen.
Enligt motionärerna visar de reviderade beräkningarna över den
svenska betalningsbalansen klart att det skett en valutautströmning från de
icke-finansiella företagen. Storleken på denna utströmning antyder enligt
motionärerna att det inte enbart kan röra sig om marknadsbestämda förskjutningar
i handelskrediterna utan att det i en del fall måste ha varit fråga
om kapitalplaceringar, vilket i så fall skulle utgöra brott mot valutalagstiftningen.
Motionärerna finner det därför angeläget att regeringen vidtar
åtgärder för att granska i första hand de stora företagens valutatransaktioner
under 1979. Det är också angeläget, menar motionärerna, att utredningen
om konsekvenserna av de utländska investeringarna i fråga om
sysselsättning och exportmöjligheter snabbt redovisar sitt resultat. Motionärerna
anser dock att kontrollen över valutatransaktionerna måste skärpas
redan innan resultatet av dessa olika undersökningar och utredningar
föreligger. Det är enligt motionärerna f. n. en alltför lång eftersläpning i
denna kontroll, och möjligheterna att undvika upptäckt är stora. Därför
bör riksbanken ges i uppdrag att snabbt vidta åtgärder mot överträdelser
av valutaregleringens bestämmelser.

Utskottet konstaterar att det på grund av den bristfälliga statistiken
föreligger stora svårigheter att mer exakt fastställa det valutautflöde som
7 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 15

FiU 1979/80:15

ägde rum under år 1979. Det framstår dock som sannolikt att det förekommit
ett visst kapitalutflöde från landet under 1979 vilket för övrigt även
framhålls i fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för 1979. Tillgängliga
uppgifter pekar på att detta fortsatt under 1980.

Utskottet finnér det därför angeläget att åtgärder vidtas för en skärpt
kontroll på detta område i enlighet med vad som anförts i motionen 1067.

Vad gäller utredningen (I 1977:06) om de internationella investeringarnas
näringspolitiska effekter konstaterar utskottet att utredningen har att
analysera en komplicerad materia. Även med hänsyn tagen härtill synes
emellertid arbetet fortskrida långsamt. Det är angeläget att underlag för
ställningstaganden snart kommer fram.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till yrkandena 4, 5 och 6 i
motionen 1067.

I motionen 1853 (vpk) föreslås att riksdagen uttalar att skärpt restriktivitet
måste visas mot kapitalexport och industriutflyttning.

Utskottet har i det föregående understrukit det angelägna i att utredningen
om de internationella investeringarnas näringspolitiska effekter påskyndar
sitt arbete så att ställning kan tas i sakfrågorna. Yrkandet i motionen
1853 om ett uttalande i viss riktning bör mot denna bakgrund avvisas av
riksdagen.

dels utskottets hemställan under 1, 2 och 4 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1979/80: 100 bilaga 1 och motionen 1979/80:1853 yrkandet 6
godkänner vad som förordats i motionen 1979/80:1067 yrkandet
2 samt som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken för 1980-talet
att riksdagen med avslag på motionen 1979/80: 780 godkänner
vad som förordats i motionen 1979/80: 1067 yrkandet 1 och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande valutatransaktioner m. m.

a. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80: 1067 yrkandet 4
hos regeringen begär att åtgärder vidtas för att granska i första
hand de stora företagens valutatransaktioner,

b. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80: 1067 yrkandet 5
hos regeringen begär att arbetet inom utredningen (I 1977:06)
om de internationella investeringarnas näringspolitiska effekter
påskyndas,

c. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80: 1067 yrkandet 6
som sin mening ger regeringen och riksbanken till känna vad
utskottet anfört om en skärpt övervakning av valutalagens
efterlevnad,

FiU 1979/80:15

2 Jordbrukets kapitalförsörjning

Reservanterna anser att

den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”1 motionerna”
och på s. 41 slutar med ”och 1571” bort ha följande lydelse:

I motionerna 593 (m) och 1571 (c) understryks lantbruksnäringens behov
av försörjning med krediter.

Jordbrukets kapitalförsörjning utreds i särskild ordning (Dir. 1979: 58).
De i motionerna anförda allmänna synpunkterna torde komma upp till
övervägande i det sammanhanget. I motionen 593 anförs härutöver att det
är angeläget att statsmakterna i avvaktan på utredningens resultat vidtar
åtgärder i syfte att begränsa de olägenheter som kan uppstå, då akuta
investeringar inte kan genomföras i brist på kapital. I motionen 1571 begärs
en emissionsram om 1 500 milj. kr. för hypoteksbanken för 1980.

Tabell 2. Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för nyemission (exkl.
konvertering) 1974—1979

År	Milj. kr.
1974	275
1975	375
1976	600
1977	675
1978	900
1979	1200

Källa: Riksbanken

Hypoteksbankens emissionsutrymme har, som framgår av tabellen,
ökats mycket kraftigt på senare år, samtidigt som kreditpolitiken allmänt
stramats åt. Denna generösa behandling synes emellertid inte ha lett till
den avsedda ökningen av de reala investeringarna inom lantbrukssektorn.
Enligt officiell statistik har investeringarna inom sektorn privat jordbruk,
skogsbruk och fiske minskat med 19% i volym mellan 1976 och 1979
medan samtidigt Hypoteksbankens emissionsutrymme ökats med 100%.
För 1980 förutses en ytterligare nedgång av investeringarna inom sektorn.
En rimlig tolkning av dessa siffror är att den huvudsakliga effekten av det
ökade kreditutrymmet varit att bidra till att driva upp priserna på jordbruks-
och skogsbruksfastigheter. Till en del kan krediterna ha kommit att
disponeras utanför sektorn och finansierat helt andra ändamål än de avsedda.
Utskottet har mot bakgrund av dessa omständigheter inte ansett det
angeläget att Hypoteksbankens emissionsutrymme ytterligare vidgas.
Från principiella utgångspunkter är det inte heller lämpligt att riksdagen
genom preciserade anvisningar i exempelvis emissionsfrågor låser riksbanken
i dess ämbetsutövning. Det bör som hittills ankomma på fullmäktige i
riksbanken att göra en avvägning mellan lantbrukets och andra sektorers
behov av långfristigt kapital.

Med det anförda avstyrks yrkandena i motionerna 593 och 1571.

FiU 1979/80:15

3 Budgetunderskottets effekter på sparandet m. m.

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 41 böljar med ”1 motionen
1062” och på s. 42 slutar med ”motionen 1062” bort ha följande lydelse:

I motionen 1062 (s) behandlas frågan om budgetunderskottets effekter
på sparandet m.m. Motionärerna hemställer att riksdagen begär att regeringen
i samband med de årliga budget- och kompletteringspropositionerna
ger riksdagen sin utförliga syn på budgetunderskottets effekter på sparande,
likviditet, inkomst- och förmögenhetsfördelningarna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att budgetunderskott av den
nuvarande omfattningen är ett nytt och betydelsefullt inslag i den svenska
ekonomin, vars effekter vi saknat erfarenhet att bedöma.

Vad först gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen bör erinras om
att utskottet i annat sammanhang (FiU 1978/79: 23) understrukit det värde
det skulle ha att fortlöpande ha tillgång till i vart fall ungefärliga uppskattningar
av förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelning för de närmast
bakomliggande åren och prognoser för det närmast följande året.
Utgångspunkten för detta uttalande var att det saknades underlag för att
göra sådana bedömningar. Utskottet tillstyrkte att ett arbete skulle inledas
med att utveckla ett system för studier av inkomst- och förmögenhetsutvecklingen,
en uppfattning som också godtogs av riksdagen.

Utskottet vill vidare hänvisa till den socialdemokratiska reservationen
nr 7 i betänkandet FiU 1979/80:8 om den svenska kapitalmarknaden. I
reservationen framhölls att de grundläggande frågorna om hur politiken på
kapitalmarknadens område påverkas av bristen på balans i våra utrikes
affärer och av det stora underskottet i statsbudgeten inte fått annat än en
marginell belysning i regeringens proposition 1978/79: 165. Reservanterna
förordade därför att en ny utredning skulle tillsättas med uppgift att,
utifrån en analys av de krav på kapitalmarknaden som bl. a. det mycket
stora upplåningsbehovet från statens sida kommer att ställa, lägga fram
förslag som kan medverka till att lösa balansproblemen i den svenska
ekonomin.

Utskottet förutsätter att en sådan mera grundläggande analys genom
regeringens försorg genomförs, även om det inte sker i den form reservanterna
då föreslog. En sådan analys bör samordnas med arbetet i den
långtidsutredning som avses lägga fram sitt resultat under detta år.

Det utredningsarbete avseende dels inkomst- och förmögenhetsfördelningen,
dels kapitalmarknaden som berörts i det föregående torde vara en
förutsättning för att regeringen skall kunna, som motionärerna begär, ge
sin utförliga syn på budgetunderskottens effekter på sparande, likviditet
samt inkomst- och förmögenhetsfördelningarna. Medan detta arbete pågår
bör dock regeringen löpande i de ekonomisk-politiska dokumenten mera

FiU 1979/80:15

ingående än vad som nu sker belysa de frågeställningar motionärerna
pekar på.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande budgetunderskottets effekter på sparandet m. m. att
riksdagen med anledning av motionen 1979/80: 1062 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4 Åtgärder mot inflationen

Reservanterna anser att

den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”1 två” och slutar
med ”motionen 345” bort ha följande lydelse:

I två motioner behandlas orsakerna till inflationen och diskuteras åtgärder
för att begränsa den. Utskottet vill i fråga om inflationsutvecklingen
först allmänt understryka de mycket stora negativa verkningar inflationen
har på den samhällsekonomiska, för att inte säga samhälleliga, stabiliteten.
Effektiva åtgärder för att begränsa inflationen under år 1980 är en förutsättning
för att avtalsförhandlingarna skall kunna leda fram till avtal som
går att förena med balans i samhällsekonomin. I motionen 1067 har redovisats
ett sådant program.

Motionen 345 (vpk) utgör en sammanfattning av förslag till åtgärder mot
inflationen som samma motionärer väckt även i andra motioner. Yrkandet
i motionen är att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om nödvändiga åtgärder mot inflationen.

Ett par av punkterna i åtgärdsprogrammet har utskottet behandlat i det
föregående. De har där avstyrkts av utskottet. Övriga punkter får behandlas
av riksdagen i samband med beredningen i resp. utskott. Redan det
förhållandet att utskottet tagit avstånd från åtgärdsprogrammet på ett par
väsentliga punkter gör att riksdagen bör avslå motionen 345. Utskottet
hemställer att så sker.

5 Priskommission

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet
finner” och på s. 43 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

FiU 1979/80:15

Utskottet finner de i motionen anförda synpunkterna rörande prisbildningens
efter hand ändrade karaktär värda att beakta. Det är uppenbart att
den stegrade inflationstakten i industriländerna har samband med ändrade
prisbildningsmekanismer. Som motionärerna anför aktualiserar detta förhållande
frågan om uppbyggnaden och tillämpningen av vårt nuvarande
prisregleringssystem. Regeringen visar föga intresse för att analysera prisregleringarnas
positiva sidor. Det framgår klart av handelsministerns direktiv
till prisregleringskommittén av den 12 december 1976. Man kan
därför inte räkna med att regeringen låter analysera så viktiga områden
som t. ex. prisbildningen på fastighetsmarknaden och dess samband med
framväxten av andelslägenheter och reglerna för ränteavdrag. Riksdagen
bör enligt utskottets mening därför i anledning av motionen 265 understryka
den stora betydelsen av ökade kunskaper på de områden som motionärerna
tar upp. Till en del är det här fråga om uppgifter för forskningen.
Vidare bör statens pris- och kartellnämnd här kunna bedriva ett intensivare
utredningsarbete. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till
känna. Det konkreta yrkandet att tillsätta en priskommission kan utskottet
inte nu ställa sig bakom med hänsyn till de oklarheter detta skulle leda till i
relation till statens pris- och kartellnämnd.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande priskommission att riksdagen med anledning av motionen
1979/80: 265 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

B. BUDGETDEPARTEMENTET
6 Riktlinjer för budgetpolitiken

Reservanterna anser att

dels utskottets yttrande (s. 57—61) bort ha följande lydelse:

Riktlinjer för budgetpolitiken

Under senare delen av 1970-talet har, som framgår av tabell 10, statens
finanser undergått en dramatisk försämring.

Tabell 10. Statsbudgetens utveckling 1975/76—1980/81

Milj. kr.

	1975/76	1976/77	1977/78	1978/79	1979/80 Beräknat utfall	1980/81 Budget- förslag
Inkomster	93934	104 360	112113	119664	135983	148404
Utgifter	97658	114845	137292	158 341	184970	203 773
Saldo	-3724	-10484	-25 179	-38678	-48987	-55370

FiU 1979/80:15

Enligt regeringens beskrivning har detta varit en helt nödvändig utveckling.
Regeringen hävdar att en politik som givit lägre budgetunderskott
skulle ha hämmat tillväxten i ekonomin och orsakat större statsfinansiella
och samhällsekonomiska problem än vad vi har i dag. Utskottet vill starkt
ifrågasätta detta påstående.

Budgetunderskottets storlek är ett resultat av snabbt ökande utgifter och
realt sett närmast oförändrade statsinkomster. Den kraftiga utgiftsökningen
är i hög grad en följd av regeringens oförmåga att hålla prisutvecklingen
under kontroll. En viss betydelse har också de ökade utgifterna på arbetsmarknads-
och industripolitikens område haft. Dessa orsakades i sin tur till
en del av den sviktande internationella konjunkturen men också av den
åtstramningspolitik som sattes in 1977 och som gjorde att produktionen
stod stilla under 1977 och 1978. En inte oväsentlig faktor när det gäller
utgiftsutvecklingen är också ränteutgifterna på statsskulden. Gapet mellan
budgetens inkomst- och utgiftssida har blivit så stort att dessa ränteutgifter
växer långt snabbare än vad som svarar mot de automatiska inkomstförstärkningarna
vid en uppåtgående konjunktur.

Den uteblivna ekonomiska tillväxten, som alltså bl. a. orsakades av den
s. k. svångremspolitiken, gav också upphov till den kraftiga försvagningen
av budgetens inkomstsida. Till denna försvagning bidrog också i hög grad
de omfattande åtgärder som vidtagits för att förstärka företagens finansiella
situation, framför allt borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften,
som ledde till en inkomstminskning på ca 8 miljarder kr.

Den viktiga lärdomen av den borgerliga regeringsperioden vad gäller
statsbudgeten är att en politik som ger hög inflationstakt och svag ekonomisk
tillväxt obönhörligt driver fram stora budgetunderskott.

Under den behandlade perioden har vaije år i socialdemokratiska motioner
framlagts konkreta alternativ till regeringens förslag. Det är utskottets
mening att dessa alternativ, med inriktning på en högre tillväxt i ekonomin,
stabilare priser, bättre kontroll över statsutgifterna och användandet av
andra åtgärder än de generella åtgärder med låg ekonomisk-politisk effektivitet
som regeringen i hög grad utnyttjat, skulle ha givit en helt annan
statsfinansiell utveckling än vad som nu blivit fallet.

Riksdagens behandling av kompletteringspropositionen våren 1979 gav
vid handen att bred enighet rådde om att en uppstramning av statsfinanserna
var en central ekonomisk-politisk uppgift under den närmast framförliggande
perioden. I finansutskottets betänkande (FiU 1978/79:40)
klargjordes också, både i majoritetsyttrandet och i reservation från folkpartiet
och centerpartiet, att en budgetpolitik som siktar till att långsiktigt
föra ut den svenska ekonomin ur den statsfinansiella krisen måste inbegripa
åtgärder som såväl förstärker budgetens inkomstsida som begränsar
utgifterna. I den moderata reservationen däremot angavs utgiftsbegränsningar
som det enda sättet att minska budgetunderskottet.

Utskottet kan nu konstatera att regeringens principiella hållning i de

FiU 1979/80:15

budgetpolitiska frågorna, sådan den redovisas i budgetförslaget, helt ansluter
till det tänkande som tidigare presenterats i motioner och reservationer
från moderata samlingspartiet. Minskning av statsutgifterna anges nu som
den enda vägen att få ner budgetunderskottet.

I budgetpropositionen hävdas att regeringens budgetförslag innebär att
den hittillsvarande utgiftsutvecklingen brutits. Utskottet vill framhålla att
detta påstående grundas på en jämförelse mellan beräknat utfall för budgetåret
1979/80 och ett förslag till statsbudget för 1980/81. Redan för ett år
sedan påpekades i en socialdemokratisk reservation till betänkandet FiU
1978/79: 20 att förslagen till statsbudget erfarenhetsmässigt brukar visa en
relativt låg ökningstakt i förhållande till beräknat utfall för det föregående
budgetåret. Det kan förtjäna erinras om att budgetförslaget för 1977/78
innehöll utgifter om 125 miljarder kr. och ett beräknat underskott på 15,7
miljarder kr. Utfallet blev utgifter på 137,3 miljarder kr. och ett underskott
på 25,2 miljarder kr. För 1978/79 innebar regeringens budgetförslag utgifter
på 151,6 miljarder kr. och ett budgetunderskott på 32,2 miljarder kr.
Utgifterna blev drygt 158 miljarder kr. och underskottet närmare 39 miljarder
kr. Avvikelserna är som synes betydande.

Även budgetförslaget för 1980/81 rymmer självfallet betydande osäkerhetsmoment
i fråga om hur utgifterna kommer att utvecklas. Det slutliga
utfallet för budgetåret påverkas starkt av sådana faktorer som den faktiska
löne- och prisutvecklingen, utvecklingen på arbetsmarknaden etc. Som
påtalats i det föregående visar erfarenheten att man får en starkt försämrad
budgetbalans under perioder med svag ekonomisk tillväxt kombinerad
med snabb prisutveckling. Utskottet har under punkt A i detta betänkande
kunnat påvisa att prognoserna i finansplanen är helt orealistiska på flera
punkter. Med regeringens ekonomiska politik får vi en kraftigare prisökning
och en svagare tillväxt under 1980 än vad som förutsägs i finansplanen.
Detta innebär också att vi får ett större budgetunderskott än vad som
anges i budgetförslaget.

Redan i budgetförslaget tvingas regeringen redovisa ett ökat budgetunderskott.
Detta sker trots en, enligt vad som uppges, mycket stram budgetprövning,
som resulterat i ett budgetförslag helt utan reformer men med
vissa fördelningspolitiskt oacceptabla prutningar. Vidare beräknas utgifterna
på arbetsmarknads- och industripolitikens områden minska kraftigt.

Även enligt utskottets mening måste självfallet statsutgifterna hållas
tillbaka om budgetunderskottet skall kunna minskas. En allmän utgångspunkt
för ansträngningarna att dämpa utgiftsutvecklingen bör vara att
detta inte får gå ut över de mest utsatta grupperna i samhället. Regeringens
ensidiga inriktning på utgiftsminskningar har lett till att man inte tillgodosett
detta krav på budgetpolitiken.

Utskottet vidhåller den uppfattning som samlade en bred majoritet i
riksdagen så sent som i juni 1979, nämligen att intresset också måste riktas
mot budgetens inkomstsida. Här bör exempelvis effekterna av indexregle -

FiU 1979/80:15

ringen av inkomstskatterna uppmärksammas. Regeringen har gjort det i
och för sig riktiga påpekandet att oljeprishöjningarna medför en standardsänkning
som folkhushållet inte kan kompensera sig för. Man förbiser då
helt att indexregleringen syftar till att ge de enskilda inkomsttagarna en
sådan kompensation - därtill med den fördelningspolitiska profilen att
höginkomsttagare kompenseras till 80-85% och låginkomsttagare till enbart
30 å 40%. Detta visar klart på behovet av skattepolitiska reformer.
Väsentligt härvidlag är att utredningsarbetet om den allmänna produktionsskatten
snarast slutförs.

Som framgått av vad utskottet anfört under punkt A i detta betänkande
finns emellertid inget utrymme för omfattande skattehöjningar i syfte att
nedbringa budgetunderskottet, eftersom den ekonomiska utveckling som
kan förutses har klara deflationistiska drag. Inte heller på något längre sikt
kan det totala skattetrycket tillåtas öka i någon större utsträckning. Som
framhålls i motionen 1067 (s) blir i stället den viktigaste åtgärden för att få
ner budgetunderskottet att ge den ekonomiska politiken en sådan inriktning
att inflationen blir lägre och tillväxten i ekonomin högre än vad som
skulle bli följden av regeringens politik. Den inriktning av politiken som
föreslås i motionen 1062 och som utskottet under punkt A tillstyrkt skulle
ge dessa grundläggande förutsättningar för den nödvändiga saneringen av
statsfinanserna. Det bör påpekas att det föreslagna stabiliseringsprogrammet
även innefattar att statsmakterna bör förklara sig beredda att vidta
åtgärder som begränsar den kraftiga uppgången av hyror och matpriser.
Dessa åtgärder kan uppenbarligen innebära direkta subventioner över
budgeten och därmed öka statens utgifter. Utskottet anser i och för sig att
några beslut som ökar det redan alltför stora budgetunderskottet inte kan
accepteras. Det program som utskottet förordar bör dock till sin totala
verkan innebära en förstärkning av budgetbalansen i förhållande till den av
regeringen förda politiken. En effektiv stabiliseringspolitik, som dämpar
den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen och håller uppe den ekonomiska
tillväxten, leder, som utskottet påpekat i det föregående, till lägre
utgifter och förstärkta inkomster jämfört med en utveckling, där inflationen
tilltar, tillväxten saktar av och statsbudgeten utsätts för ytterligare
utgiftskrav till följd av en växande arbetslöshet. Mot den bakgrunden, och
som ett led i en med avtalsrörelsen väl samordnad stabiliseringspolitik, kan
ökade insatser mot höjda hyror och matpriser försvaras även i ett statsfinansiellt
så ansträngt läge som det nu rådande.

Utgångspunkten för riksdagens budgetbehandling måste i övrigt vara att
utgiftsutvecklingen hålls tilbaka. Gamla åtaganden kan behöva omprövas
och en restriktiv attityd intas till nya sådana. Denna prövning måste
klarare än vad som sker i regeringens budgetförslag inriktas på att lösa
fördelningspolitiskt angelägna frågor. Med det anförda tillstyrker utskottet
motionen 1067 yrkandet 3.

I motionen 1853 (vpk) anförs att det finns en tendens att överbetona

FiU 1979/80:15

problemen med det statliga budgetunderskottet. Vad den ekonomiska politiken
i första hand måste syfta till är samhällsekonomisk balans och inte
bokföringsmässig balans mellan statens utgifter och inkomster, anför motionärerna.

Motionärerna påtalar vidare att statsbudgeten inte kan ses isolerad från
övriga delar av offentliga sektorn. Sparandeunderskottet för den samlade
offentliga sektorn beräknas till knappt 16 miljarder kr. 1979 och drygt 17,5
miljarder kr. 1980.

Utskottet delar uppfattningen att den samlade offentliga sektorn måste
finnas med i analysen. Även om detta görs, kvarstår emellertid förhållandet
att det offentliga sparandet undergått en kraftig försämring under
senare år. Sparandeöverskottet i socialförsäkringssektorn har varit en
viktig finansieringskälla för bl. a. bostadssektorns och företagens långfristiga
kapitalbehov. Utskottet finnér det förvånande att motionärerna, på det
sätt som sker i motionen, ger sitt indirekta stöd till regeringens medvetna
politik att rasera den offentliga sektorns sparande.

Motionärernas förslag i de delar de berör budgeten omfattar bl. a. ett
program för att skapa 100000 nya arbeten under 12 månader, huvudsakligen
inom den offentliga sektorn. Vidare ingår bl. a. höjda barnbidrag och
ålderspensioner, förstatliganden inom energisektorn, ökat bostadsbyggande,
höjda bostadsbidrag, hyresstopp och SIA-skolans utbyggnad. För
att finansiera detta föreslås en arbetsgivaravgift med 1 % på företagens
omsättning, vilket beräknas ge mer än 6 miljarder kr. i ökade statsinkomster.

De förslag motionärerna lägger fram skulle, om de genomfördes, leda till
en mycket stark ökning av de offentliga utgifterna. Utskottet har i det
föregående klargjort att ansträngningarna nu måste inriktas på en utbyggnad
av industrisektorn och att utrymmet för offentliga utgiftsökningar är
begränsat.

Kommunernas ekonomi

I såväl finansplanen som budgetförslaget riktas hårda angrepp mot kommuner
och landsting. Den kommunala expansionen förklaras vara oförenlig
med målen för den ekonomiska politiken och anses hota möjligheterna
att återvinna samhällsekonomisk balans. Som ett led i en politik som avser
att dämpa den kommunala konsumtionen deklarerar regeringen sin avsikt
att senarelägga det beslut som riksdagen fattade våren 1979 om den kommunala
skatteutjämningen. Enligt detta beslut skulle det andra steget i
skatteutjämningsreformen genomföras år 1981 innebärande en ökning av

FiU 1979/80:15

den statliga bidragsgivningen med ca 1 500 milj. kr. Detta andra steg bör nu
enligt budgetförslaget tas med hälften år 1981 och återstående del år 1982.
Härigenom skulle ökningen av de statliga överföringarna till kommunerna
och landstingen år 1981 reduceras med ca 750 milj. kr. Vidare föreslås att
det bidrag om 45 kr. per invånare som under 1980 utgått till landstingskommuner
och landstingsfria kommuner utanför skatteutjämningssystemet
inte bör förnyas 1981. Detta bidrag uppgår till totalt ca 100 milj. kr.

Det motiv som anförs för detta avsteg från ett mindre än ett år gammalt
riksdagsbeslut är att kommunerna expanderat mer än vad som var målsätt
vid de överläggningar mellan stat och kommun som skett under senare år.
Regeringens deklarerade avsikt är att bestraffa kommunerna för detta
genom att hålla inne de tidigare utlovade bidragen till kommuner med
sämst skatteunderlag och ofta stora både kommunalekonomiska och andra
problem.

Regeringens planer i detta avseende bör avvisas av riksdagen. Det
förhållandet att den kommunala expansionen legat över de tal som målsatts
vid överläggningarna mellan stat och kommunsektorn får enligt utskottets
mening snarare tas till intäkt för att dessa överläggningar i framtiden
måste ske med utgångspunkt från ett bättre planeringsunderlag än vad
som tydligen hittills varit fallet. De fortsatta överläggningarna måste sikta
till att åstadkomma en realistisk avvägning mellan å en sidan det fortsatt
stora trycket på de verksamheter som kommunerna svarar för och å andra
sidan de finansiella och skattemässiga ramar som i en besvärlig ekonomisk
situation måste gälla även för dessa sektorer.

Riksdagens beslut om den kommunala skatteutjämningen bör sålunda,
som framhålls i motionen 1067, ligga fast. Det har ingått som ett väsentligt
underlag för planeringen i de berörda kommunerna. Genom att nu i efterhand
ändra detta beslut kommer statsmakterna dels att försämra ekonomin
i en rad kommuner som nu brottas med problem, dels knappast underlätta
ett förtroendefullt framtida samarbete mellan stat och kommun.

I motionen 1853 föreslås (yrkandet 4) att riksdagen skall uttala att
skatteutjämningsreformen skall genomföras i enlighet med riksdagens beslut.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört i det föregående finner utskottet
det rimligt att riksdagen på detta sätt lägger fast utgångspunkten för arbetet
med den proposition regeringen aviserat. Motionsyrkandet bör alltså bifallas.
Samtidigt vill utskottet starkt markera att det samlade resultatet av
motionärernas förslag om ökade kommunala utgifter innebär en överbudspolitik
som saknar förankring i den ekonomiska verklighet vi har att leva
med.

dels utskottets hemställan under 1 och 3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen

FiU 1979/80:15

1979/80: 100 bilaga 2 moment 1 och motionen 1979/80: 1853 yrkandet
7 godkänner vad som förordats i motionen 1979/80: 1067
yrkandet 3 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. beträffande skatteutjämningsreformens genomförande att riksdagen
med bifall till motionen 1979/80: 1853 yrkandet 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1979/80:15

T abel Iförteckning

Tabell 1 Finansplanens försörjningsbalans för 1978-1980 33

Tabell 2 Reviderad bytesbalans för år 1980 34

Tabell 3 Riksbankens tillstånd avseende svenska direkta investeringar
i utlandet 1975-1979 39

Tabell 4 Finansieringen av budgetunderskotten 1978, 1979 och

1980 39

Tabell 5 Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för

nyemission (exkl. konvertering) 1974-1979 40

Tabell 6 Statsutgifternas utveckling under budgetåren 1976/77—

1979/80, löpande priser 44

Tabell 7 Statsbudgeten budgetåren 1976/77-1979/80, löpande

priser 45

Tabell 8 Statsbudgeten budgetåren 1978/79-1980/81, löpande

priser 47

Tabell 9 Statsutgifterna budgetåren 1979/80-1980/81 uppdeladepå

konsumtion, investeringar och transfereringar m. m. ... 48

FiU 1979/80:15

Innehåll

Inledning 1

Finansplanen 2

Propositionen 4

Motionerna 10

Utskottet 29

Svensk ekonomi i ett längre perspektiv 29

Svensk ekonomi under år 1980 32

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken 36

Övriga motioner 39

Hemställan 43

Budgetförslaget 44

Propositionen 44

Motionerna 52

Utskottet 57

Budgetpolitiken 57

Kommunerna 60

Hemställan 62

Reservationer 63

Tabellförteckning 89

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980