AU 1979/80:8

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:8

med anledning av motioner om ledighet från anställning

I betänkandet behandlas tre motioner som rör olika frågor om ledighet. En
motion avser rätt till tjänstledighet för biståndsarbete, en annan rätt för
gravida kvinnor att utan löneavdrag besöka mödravårdscentral och en tredje
utbildning på betald arbetstid för blivande pensionärer.

Motionerna har remissbehandlats.

Motionsyrkandena

1978/79:267 av Pär Granstedt (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en pensioneringsutbildning
av det slag som föreslås i motionen.

Motionären vill att särskilda kurser på betald arbetstid skall anordnas för att
förbereda personer som skall gå i pension.

1978/79:1035 av Arne Blomkvist m. fl. (s)

1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning om
tjänstledighet för biståndsarbete i enlighet med vad som i motionen
anförts.

1978/79:1647 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag som
syftar till att garantera gravida kvinnor rätt att under arbetstid utan
löneavdrag besöka bl. a. mödravårdscentral. Motiveringen till yrkandet
återfinns i motionen 1645.

Motionen 1645 behandlas av socialutskottet i betänkandet SoU 1979/
80:6.

Ledighet för biståndsarbete

Motionen

I motionen 1035 av Arne Blomkvist m. fl. (s) framhålls att det under de
senaste åren blivit allt svårare att rekrytera kvalificerad personal till
internationellt biståndsarbete. En orsak härtill anges vara att personal i
biståndsarbete vid återkomsten till Sverige ofta inte har garanterat arbete här.
Motionärerna hänvisar till att andra kategorier som arbetar utomlands,
exempelvis FN-soldater, har rätt att få tjänstledighet under utlandstjänstgöringen.
Mot bakgrund av de svårigheter som börjat uppstå att få kvalificerade
sökande till biståndsarbete samt till arbetsgivarnas olika praxis när det gäller

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 8

AU 1979/80:8

2

att bevilja tjänstledighet för biståndsarbete begär motionärerna att tjänstledighetsfrågan
utreds.

Nuvarande ordning m. m.

Den privata sektorn

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) rekommenderar i ett under 1977
utfärdat cirkulär delägarföretagen att ge tjänstledighet för uppdrag inom
Sveriges internationella biståndsverksamhet. Tjänstledighet kan beviljas för
följande slag av uppdrag:

- av SIDA kontraktsanställd personal

- deltagande i fredskår

- experter och biträdande experter inom ramen för FN-verksamheten.
Tjänstledighet beviljas enligt rekommendationen om det kan ske utan

olägenhet för företaget. Hänsyn tas därvid till företagets storlek, den
anställdes befattning och omfattningen av tjänstledigheten. Biståndsprojektet
får dock inte konkurrera med det egna företaget. Vid tjänstledighetens slut
rekommenderas att den anställde så långt möjligt får samma eller likvärdig
anställning som tidigare i fråga om arbetsförhållanden, lön och andra
anställningsvillkor. Tjänstledighet beviljas således inte från särskild befattning
inom företaget. Anställningsskydd gäller så till vida att anställningen
består under ledigheten. Detta innebär t. ex. att turordningen vid uppsägning
på grund av arbetsbrist ej förändras. Vidare finns i rekommendationen regler
om återinträde, förlängd tjänstledighet, anställning av vikarie m. m.

Den offentliga sektorn

Rätten till tjänstledighet för statligt anställda regleras i ”Förordningen om
rekrytering av biståndspersonal, m. m.” (SFS 1975:439). Enligt förordningen
bör statsmyndighet aktivt medverka till att biståndsverksamheten tillförs
kvalificerad personal, och tjänsteman bör därför medges tjänstledighet för
anställning inom denna verksamhet. Även tjänsteman som är gift med eller
stadigvarande lever samman med anställd inom biståndsverksamheten bör
enligt förordningen medges tjänstledighet. Tiden är dock i det senare fallet
maximerad till fyra år.

Förordningen avser endast biståndsverksamhet som sker genom eller med
bidrag av staten.

Anställda hos kommuner eller landsting beviljas i princip tjänstledighet för
uppdrag inom bilateral, nordisk eller multilateral biståndsverksamhet som
Sverige medverkar i. För beviljad tjänstledighet tillämpas villkor som
motsvarar dem som gäller för statliga tjänstemän.

AU 1979/80:8

3

Kooperationen

Kooperativa förbundet beviljar inte tjänstledighet för biståndsuppdrag.
Däremot tillförsäkras de anställda som tar sådant uppdrag återanställningsgaranti.

Lantbrukarnas riksförbund har med vissa medlemsförbund (Sveriges
slakteriförbund, Svenska lantmännens riksförbund m. fl.) en överenskommelse
enligt vilken anställda som åtar sig biståndsuppdrag beviljas tjänstledighet
upp till sex månader och återanställningsgaranti för högst tre år, i
undantagsfall kortare tid.

Antal personer i biståndsarbete

Enligt uppgift från SIDA var den 30 juni i år ca 850 personer verksamma i
biståndsarbete inom SIDA eller olika FN-organ. Av dessa kom ca 70 % från
statlig eller kommunal verksamhet. Härtill kommer ett stort antal personer
engagerade i andra biståndsprojekt, t. ex. sådana som drivs av enskilda
organisationer.

Utredning inom regeringens kansli

En interdepartemental arbetsgrupp tillsattes tidigare i år med uppgift att
studera behovet av och föreslå åtgärder som kan underlätta hemvändande
biståndsarbetares återanpassning på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsgruppen
skall även ta upp tjänstledighets- och meritfrågor.

I arbetsgruppen ingår representanter för utrikes-, arbetsmarknads-, utbildnings-
och budgetdepartementen samt för SIDA. Budgetdepartementets
personalpolitiska enhet har det övergripande ansvaret för arbetet. Gruppen
har under arbetet haft kontakter med de centrala fackliga organisationerna.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. under medverkan av den
pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet en kartläggning med
hjälp av enkäter till hemvändande biståndsarbetare. Bearbetning av det
materialet beräknas ske under våren 1980.

R emissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från SIDA,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, TCO och SACO/
SR.

Statens arbetsgivarverk och LO har också beretts tillfälle att yttra sig men
inte inkommit med svar.

SIDA delar i sitt yttrande motionärernas uppfattning att möjligheten att få
tjänstledighet för biståndsuppdrag har stor betydelse för dem som överväger
att ta sådant uppdrag. Enligt SIDA brukar tjänstemän inom den offentliga

AU 1979/80:8

4

sektorn nästan alltid få tjänstledighet. Inom det privata näringslivet söker
SIDA så långt möjligt påverka arbetsgivaren att åtminstone ge återanställningsgaranti.

De senaste årens förhållanden på den svenska arbetsmarknaden och
säkerhetssituationen i vissa u-länder har enligt SIDA avsevärt minskat
benägenheten att åta sig u-landsuppdrag. Även om tjänstledighet beviljas
kan en intresserad person tveka att lämna sin karriär i Sverige och ta den
minskning i personlig trygghet som vistelsen i u-land kan medföra.

För att underlätta den hemvändande personalens återanpassning på den
svenska arbetsmarknaden har SIDA fått möjlighet att erbjuda kortare tids
anställning på SIDA för dem som saknar fast anställning vid hemkomsten.
Hittills har denna möjlighet årligen utnyttjats av ca 5 personer.

SIDA är medveten om att rätt till tjänstledighet, återanställning och
meritvärdering är frågor av stor betydelse för rekryteringen och därför kräver
fortsatt uppmärksamhet. Verket hänvisar till det pågående utredningsarbetet
inom den särskilda ”återanpassningsgruppen” i regeringens kansli. (Arbetsgruppen
presenteras tidigare i betänkandet.) SIDA anser att denna grupp bör
få arbeta en tid för att pröva sig fram innan andra utvägar, exempelvis en
särskild utredning, övervägs.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet hänvisar i sina yttranden
till att primär- och landstingskommunalt anställda beviljas tjänstledighet
för biståndsverksamhet i vilken Sverige medverkar, såvida inte synnerliga
skäl föreligger häremot. För sådan tjänstledighet tillämpas villkor som
motsvarar dem som gäller för tjänstemän i statlig tjänst. Svenska kommunförbundet
anför härutöver att man inte har något emot att den av
motionärerna upptagna frågan utreds.

SAF hänvisar till den av föreningen utgivna rekommendationen till
delägarföretagen att ge tjänstledighet för uppdrag inom biståndsverksamheten.
Enligt SAF:s uppfattning har företagen i det närmaste genomgående följt
rekommendationen. I de få fall då så inte skett har mycket tungt vägande skäl
förelegat.

SAF ser stora svårigheter i en lagfäst ovillkorlig rätt till ledighet för
biståndsarbete men vill inte avvisa en utredning i frågan under förutsättning
att också konsekvenserna för det svenska näringslivet utreds. Vidare måste
enligt SAF:s mening en sådan utredning även kartlägga effekterna av alla de
slag av laglig tjänstledighet, som redan i dag finns, t. ex. studieledighet,
ledighet för fackligt arbete, föräldraledighet, som sammantagna ger betydande
negativa effekter för företagen. En lagfäst möjlighet till ledighet för
biståndsarbete utöver dessa andra slag av ledighet skulle ytterligare öka
påfrestningarna. Om en utredning kommer till stånd förutsätter SAF att
föreningen blir representerad.

TCO och SACO/SR ställer sig bakom motionärernas förslag om en
utredning om tjänstledighet för biståndsarbete. Enligt TCO bör den föreslagna
utredningen även omfatta tjänstledighetens förutsättningar. Organisatio -

AU 1979/80:8

5

nen delar motionärernas uppfattning att det f. n. är oklart hur anställningsförhållanden
och anställningsskydd regleras för biståndsanställda, speciellt
för dem som rekryteras från den privata sektorn.

TCO påpekar även att motionen kan ge intryck av att motionären avser att
ge biståndsanställda ett bättre anställningsskydd än dem som är kvar i
företagen, t. ex. genom absolut återanställningsgaranti. Enligt TCO kan en
sådan garanti inte tillåtas bli bättre än för andra grupper som genom
lagstiftning garanteras rätt till tjänstledighet, t. ex. vid värnplikt eller
havandeskap.

Ledighet för besök vid mödravårdscentral m. m.

Motionen

I motionen 1647 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att gravida kvinnor skall
få lagstadgad rätt att på betald arbetstid besöka mödravårdscentral eller annan
vårdinrättning som har samband med graviditeten. I motiveringen anförs
bl. a. att det råder olika förhållanden när det gäller förvärvsarbetande
kvinnors rätt att under arbetstid utan löneavdrag besöka mödravårdscentral.

Nuvarande ordning m. m.

Den privata sektorn

I enlighet med en rekommendation i 1975 års överenskommelse mellan
SAF och LO har i kollektivavtalen på SAF/LO-området införts en bestämmelse
om permission för bl. a. läkar- och tandläkarbesök. Med permission
avses enligt bestämmelsen ”kort ledighet med bibehållen lön under högst en
dag”. Besök vid mödravårdscentral finns inte medtaget i rekommendationen.

Den statliga sektorn

I förordningen 1976:1060 om sjukvård i statligt reglerad anställning, m. m.,
regleras rätten till ledighet för läkarbesök.

Enligt förordningen har arbetstagare rätt att på arbetstid besöka mottagning
för öppen vård anordnad av staten, landstingskommun eller kommun.
Mödravårdscentral torde vara mottagning av det slag som åsyftas i förordningen.

Den kommunala sektorn

De kommunalanställdas möjligheter att erhålla ledighet för s. k. enskilda
angelägenheter regleras i kollektivavtal. Enligt avtalet kan arbetstagare
beviljas ledighet under förutsättning att så kan ske utan avsevärd olägenhet

AU 1979/80:8

6

för arbetet. Denna ledighet är normalt förenad med avstående av avlöningsförmåner.

Ledighet utan ersättning för besök vid mödravårdscentral torde regelmässigt
beviljas kommunalt anställda men rätt till ersättning vid sådant besök
föreligger endast om graviditeten har samband med sjukdom.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden från Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO och SACO/SR. Även statens arbetsgivarverk
och socialstyrelsen har beretts tillfälle att yttra sig men har inte
inkommit med svar.

Rätten för gravida kvinnor att utan löneavdrag besöka mödravårdscentral
m. m. bör enligt samtliga remissinstanser regleras genom avtal mellan
parterna.

Svenska kommunförbundet framhåller bl. a. att de anställdas möjligheter
till olika former av ledighet med eller utan betalning kommer att vara en av de
största frågorna i avtalsrörelserna under 1980-talet. Under de senaste åren har
de anställda fått kraftigt ökade möjligheter till ledighet för t. ex. facklig
verksamhet, studier och föräldraledighet. Förkortad arbetstid, utökad föräldraledighet,
betald ledighet i samband med studier är exempel på krav som
framförts från olika håll. Detta innebär att frågan om en garanterad rätt till
ledighet för att besöka mödravårdscentral inte kan ses isolerad. Här måste
göras prioriteringar mellan olika typer av betalda ledigheter. Dessa prioriteringar
bör enligt förbundet göras av parterna på arbetsmarknaden.

En eventuell lagreglering enligt motionärens önskemål innebär också
administrativa svårigheter samt ökade kostnader för kommunerna, slutar
förbundet.

Landstingsförbundet anför liknande synpunkter i sitt yttrande.

SACO/SR framhåller att i den mån rätten att besöka mödravårdscentral på
arbetstid inte är reglerad i lag eller praxis bör denna rätt införas. Ersättningen
under sådana besök är enligt centralorganisationens uppfattning en kollektivavtalsfråga.

Utbildning inför pensionering

Motionen

I motionen 267 av Pär Granstedt (c) erinras inledningsvis om att
ålderssammansättningen i Sverige medför att pensionärerna beräknas utgöra
en växande del av landets befolkning under de närmaste årtiondena. Enligt
en beräkning från 1975 ökar antalet pensionärer från 1 249 900 personer det
året till 1 469 400 år 1990. Det innebären ökning från drygt 15 % till närmare
17 % av totalbefolkningen

AU 1979/80:8

7

Övergången från aktiv verksamhet till pensionering är en av de största
omställningarna som möter människan i livet. Stora krav ställs på den
enskilde att fylla sin tillvaro med nytt meningsfullt innehåll. Förbättrad
hälsosituation bland människor i högre åldrar och en Förbättrad ekonomisk
situation jämfört med vad som tidigare var vanligt skapar i och för sig goda
Förutsättningar för att pensioneringen inte innebär en passivisering utan en
övergång till en ny sorts aktivitet. Om detta skall kunna ske utan alltför stora
svårigheter krävs det dock att den enskilde pensionären är väl förberedd på
den nya situationen både psykiskt och kunskapsmässigt, fortsätter motionären.

Samhällets stöd till pensionärerna har successivt byggts ut och fått en
betydande omfattning. Det gäller såväl olika ekonomiska stödformer som
olika former av service. Detta skapar stora möjligheter för pensionären att
forma sin tillvaro med utgångspunkt i skilda önskemål och behov men har
också gjort systemet mer svåröverskådligt. För att rätt kunna utnyttja de olika
formerna av samhällsstöd och service krävs en betydande kunskap om vad
samhället har att erbjuda och vad olika företeelser innebär i det enskilda
fallet.

Enligt motionären bör mot denna bakgrund var och en som närmar sig
pensionsåldern erbjudas en grundläggande pensioneringsutbildning. Den
kan lämpligen ske i studiecirkelform. För löntagare bör studierna få bedrivas
på betald arbetstid och utbildningen ske i samarbete mellan företaget, de
fackliga organisationerna och studieFörbunden. Kostnaderna utöver lönen
bör bestridas av staten. För hemarbetande och ensam företagande bör kurser
arrangeras av studieförbunden och kurskostnaderna täckas av statsbidrag.
Utbildningen skall erbjudas varje medborgare efter fyllda 50 år.

I motionen redovisas även ett 20-tal moment som föreslås ingå i kursen.
Bland dessa moment ingår de ekonomiska villkoren för ålderspension, olika
bidragsformer, kostlära, vuxenutbildning, sjukvård samt de äldres rättigheter
i arbetslivet.

Förutom dessa allmänna avsnitt bör kursen för löntagare enligt motionären
också innehålla ett avsnitt som är anpassat till den egna arbetsplatsen och som
syftar till att underlätta för den som så önskar att kvarstanna på arbetsplatsen
efter pensioneringen eller utnyttja deltidspension. Genomgående bör utbildningspaketet
vara lokalt anpassat och särskilt informera om Förhållandena på
den egna orten och i den egna kommunen.

Slutligen framhåller motionären att en utbildning av det skisserade slaget
innebär ett betydande åtagande från samhälle, företag och enskilda. Att
pensionärer kan uppleva tillvaron som stimulerande, hålla en hög aktivitetsnivå
och utnyttja samhällets resurser på bästa möjliga sätt måste dock enligt
motionären anses så angeläget att en sådan satsning är motiverad.

AU 1979/80:8

8

Proposition om socialtjänsten

1 propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten behandlas bl. a. frågan om
förberedelse inför en meningsfylld pensionstid. Departementschefen uttalar i
frågan (s. 279-280):

Genom de senaste årens pensionsreformer har allt Der aktiva och vitala
människor fått möjlighet till ålderspension. Somliga når en hög ålder med
relativt väl bevarade krafter och funktioner, medan andra långt tidigare får
betydande försämringar av fysisk eller psykisk natur. De biologiska förändringarna
påverkas av den sociala situationen t. ex. genom förlust av make,
andra anhöriga, gamla vänner eller genom utträde ur arbetslivet. Pensioneringen
blir därför för många en ny situation som man måste förbereda sig
inför.

Direkta förberedelser inför pensioneringen tycks vara mindre vanliga.
Under senare år har det kommit igång viss kursverksamhet som syftar till att
underlätta övergången från aktivt yrkesliv till pensionering. Enligt socialutredningen
är det viktigt att genom information m. m. underlätta anpassningen
till de nya förhållandena så att pensionstiden upplevs som meningsfull
och positiv.

Pensionärsundersökningen anser att den verksamhet som nu håller på att
växa fram för förberedelse till livet som pensionär är splittrad till såväl
innehåll som organisation. En samordnad ledning saknas. Ett samarbete bör
komma till stånd mellan statliga och kommunala myndigheter, utbildningsanstalter,
fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, studieförbund
och arbetsgivare. Utredningen anser att de problem som möter blivande och
nyblivna pensionärer inte har belysts på ett tillfredsställande sätt. Bättre
kartläggningar och analyser bör därför ligga till grund som underlag för
åtgärder.

Både socialutredningen och pensionärsundersökningen anser det viktigt
att blivande pensionärer förbereds på de förändringar pensioneringen för med
sig. Härigenom ökar förutsättningen för att pensionstiden upplevs som
meningsfull och positiv för den enskilde. Enligt socialutredningen är detta en
uppgift för såväl myndigheter och folkrörelser som företag och fackliga
organisationer. Socialutredningen har föreslagit en särskild bestämmelse i
socialtjänstlagen om stöd för att underlätta övergången från ett yrkesverksamt
liv.

Jag anser det självklart att pensionstiden måste få upplevas som meningsfull
och innehållsrik för den enskilde. Antalet pensionärer har ökat kraftigt
dels genom den sänkta pensionsåldern, dels förändringarna i åldersstrukturen.
Detta stryker alldeles särskilt under vikten av att samhället medverkar i
utvecklingen. En god början är, som både socialutredningen och pensionärsundersökningen
framhåller, att myndigheter, folkrörelser, företag och fackliga
organisationer samverkar i förberedelserna inför pensioneringen. Som
har framhållits under remissbehandlingen av bl. a. LO, Stockholms kommun
och Föreningen Sveriges socialchefer är det viktigt att pensionärerna kan
hålla kontakt med tidigare arbetskamrater.

Frågor om förberedelsen inför pensioneringen hör till dem som bör tas upp
av äldreberedningen. Jag vill för egen del peka på önskvärdheten av att det i
den del av kommunernas verksamhetsplanering som gäller de äldre också
ingår ett avsnitt om behovet av samordnade resurser för att förbereda
människor inför pensioneringen. Det är kommunerna som bäst känner de

AU 1979/80:8

9

enskildas situation. Kommunerna har också goda kontakter med folkrörelser,
fackliga organisationer och företag. De bästa insatserna torde därför
kunna göras inom ramen för kommunens samordningsansvar.

Propositionen jämte motioner behandlas senare i höst i socialutskottet.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, socialstyrelsen, LO, TCO,
SACO/SR, Pensionärernas riksorganisation (PRO) samt Sveriges folkpensionärers
riksförbund (SFRF). Statens arbetsgivarverk har avstått från att yttra
sig i ärendet.

Svenska kommunförbundet framhåller inledningsvis att övergången från
arbetsliv till pensionering för åtskilliga människor innebär problem av
varierande slag. Förbundet anser att insatser för att underlätta denna
övergång i och för sig är angelägna. Med hänsyn till att motionärens förslag
skulle innebära att huvuddelen av kostnaderna för förslaget skulle uppkomma
i arbetsanställningen anser förbundet emellertid att motionärens förslag
till hur pensioneringsutbildningen skall ordnas är en fråga för arbetsmarknadens
parter. Dessa måste även i detta sammanhang göra prioriteringar och
därvid bl. a. beakta det utbildningsbehov som finns i själva yrkeslivet. Med de
ambitioner som motionen med föreslaget utbildningsinnehåll ger uttryck för
kan det dock enligt förbundet ifrågasättas om staten inte borde svara för alla
kostnader. Formerna för utbildningen bör under alla förhållanden ytterligare
övervägas och omfattningen av utbildningen måste byggas upp successivt
under hänsynstagande till samhällsekonomiskt utrymme.

Landstingsförbundet delar i sitt yttrande motionärens uppfattning att det är
riktigt att de som går in i pensionsåldern får information och kunskap om vad
samhället kan erbjuda, såväl ekonomiskt som servicemässigt,och vilka regler
och bestämmelser som gäller i det enskilda fallet. En satsning på utbildning/
information i någon form i god tid före pensionering - men också för dem som
redan gått i pension - anser förbundet därför vara en angelägen fråga.

Den utbildning som skisseras i motionen berör främst arbetstagare och
föreslås ske på betald arbetstid. Pensioneringsutbildningen blir därför främst
en fråga för arbetsmarknadens parter och huvuddelen av kostnaderna
uppkommer i anställningen, fortsätter förbundet. Med hänsyn härtill och till
det stora utbildningsbehov i yrkeslivet som arbetsmarknadens parter har att
beakta - bl. a. är den grundläggande yrkesutbildningen för stora grupper
kommunalt anställda otillräcklig - avstyrker Landstingsförbundet en pensioneringsutbildning
i den form som skisseras i motionen.

SAF anser i likhet med motionären att det är motiverat att genom kurser
med lämpligt innehåll förbereda för pensionärslivet och att därigenom
stimulera till en ny sorts aktivitet som ej medför passivisering. Enligt SAF bör
man dock mer omsorgsfullt överväga organisationsform och huvudmannaskap
för sådan kursverksamhet. Intresse och kompetens för uppgiften torde
stå att finna hos pensionärsorganisationerna, både de rikstäckande och de

AU 1979/80:8

10

lokala. Stöd i olika former för sådana kurser torde studieorganisationerna och
även kommunala organ, t. ex. fritidsnämnder, kunna erbjuda. Kurser av
detta slag bedrivs redan nu av pensionärernas riksorganisation i samverkan
med studieförbunden, fortsätter SAF.

1 kurserna bör enligt SAF inrymmas en information från den blivande
pensionärens arbetsgivare om de fortsatta kontakterna dem emellan. Som
exempel härpå nämner SAF möjligheter till deltids- eller uppdragstjänst,
tillgång till fortsatt företagshälsovård och arbetsplatsens fritidsverksamheter.
Då detta kursavsnitt genomförs på ordinarie arbetstid torde det inte föranleda
löneavdrag. I övrigt ger utbildning av detta slag, i den mån den förläggs till
ordinarie arbetstid, rätt till ledighet enligt lag härom.

SAF framhåller slutligen att det således redan torde finnas både legala och
organisatoriska förutsättningar för anordnande av pensioneringsutbildning.
Enligt SAF:s uppfattning skulle motionens förslag inte väsentligt förbättra
möjligheterna härtill. Föreningen vill dock i detta sammanhang uttrycka
förhoppningen att de ovannämnda organisationerna initierar och får stöd till
utbildning enligt de förutsättningar som redan nu finns.

LO hänvisar inledningsvis till att de frågor motionären tar upp tidigare
behandlats av LO-kongressen år 1976. I en rapport till kongressen -”Fackföreningsrörelsen och socialpolitiken” - framhölls bl. a. att krav måste
ställas på att arbetsgivarna tar ansvar för att den blivande pensionären får en
smidig övergång till pensioneringen. Studiecirklar och samtalsgrupper bör
komma till stånd på betald arbetstid i lämpliga former. Speciellt viktigt är att
dessa frågor beaktas även på de små företagen. Detta kan t. ex. ske genom
samarbete med ABF, så att flera företag samordnar denna aktivitet för
blivande pensionärer, framhölls vidare. Rapporten godkändes av kongressen.

Angående utbildningens innehåll konstaterar LO att organisationen har
medverkat vid planeringen av studiematerial för PRO:s pensionärsutbildning.
LO har därmed kunnat redovisa sin syn på ämnesval m. m. för den
utbildningen. LO har också i samarbete med Metall, PRO och ABF påbörjat
ett projekt som handlar om förberedelser till pensionering. För övrigt
hänvisar LO till den av PRO och ABF bedrivna kursverksamheten för
pensionärer samt förutsätter att liknande verksamhet bedrivs av övriga
studieförbund och pensionärsorganisationer.

Med hänvisning till att den utbildning som motionären syftar till således
redan har påbörjats i ABF, PRO och inom fackföreningsrörelsen i samarbete
med PRO krävs enligt LO inte någon ytterligare åtgärd från samhällets
sida.

TCO framhåller i sitt yttrande att de fackliga organisationerna i dag
bedriver en relativt omfattande informationsverksamhet när det gäller
pensioneringsutbildning m. m. Som exempel nämner TCO det system med
försäkringsrådgivare som sedan 1979 tillämpas på den privata sektorn inom
industrins område. Ca 3 000 försäkringsrådgivare är utsedda enbart bland

AU 1979/80:8

11

tjänstemännen. Även LO har på motsvarande sätt tillgång till försäkringsrådgivare.
Denna verksamhet kommer att ytterligare utvecklas. Organisationen
med försäkringsombud utgör en lämplig bas för en eventuellt utvidgad
informationsspridning.

TCO anser liksom motionären att det är motiverat med ett ökat samhälleligt
informationsansvar i vad gäller förberedelser inför pensionering. Vilka
insatser från samhällets sida som kan anses vara lämpliga, t. ex. i fråga om
ekonomiskt stöd till pensioneringsutbildning och framtagande av informationsmaterial,
bör enligt TCO närmare övervägas av en statlig utredning. 1
denna bör i sedvanlig ordning de stora arbetsmarknadsorganisationerna vara
representerade.

Frågan om utbildning inom företagen eller motsvarande, dess omfattning
och anpassning till den enskilda arbetsplatsens förutsättningar samt lönekostnader
härför bör i nuläget inte regleras genom lagstiftning utan i stället bli
föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, slutar TCO.

SACO/SR tillstyrker motionärens förslag om pensioneringsutbildning.

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande att förberedelsen för tiden som
pensionär tveklöst är ett stort problem, som sannolikt är växande. Detta
orsakas väsentligen av den stora, och för många sannolikt ökande, skillnaden
mellan livet som yrkesverksam och livet som pensionär.

Skolutbildningen, och annan utbildning, inriktas alltmer på att förbereda
människorna främst för den yrkesverksamma tiden. Utbildningen anpassas
till arbetsmarknadens krav och förändringarna i dessa. Bakom denna
utveckling ligger ökande krav på en ofta snäv effektivitet och på lönsamhet.

En av riskerna med en sådan utveckling av utbildningens mål och
inriktning blir lätt att många människor inte ges möjligheter att på ett aktivt
och meningsfullt sätt använda den icke yrkesverksamma tiden, fritiden.
Konsekvenserna härav blir för många särskilt kännbara när den yrkesverksamma
tiden övergår i pensionärstiden med för de allra flesta drastiskt ökade
möjligheter att själva disponera sin tid, fortsätter styrelsen.

Enligt socialstyrelsen kan det på sikt knappast vara rationellt att passivt
godta att - generellt sett - den mest formbara tiden i en människas liv (barnaoch
ungdomstiden) används för en viss målsättning, styrd av arbetsmarknadens
krav, och att långt senare när pensionsåldern nalkas ”omskola”
människorna till pensionärstillvaron. I det senare skedet är flertalet mindre
öppna för förändringar och mindre formbara, menar styrelsen.

Socialstyrelsen hänvisar slutligen till propositionen 1979/80:1 med förslag
till socialtjänstlag m. m., som innebär att äldreberedningen skall ta upp frågan
om förberedelse till pensionering. I avvaktan härpå bör motionen enligt
socialstyrelsen avstyrkas.

Pensionärernas riksorganisation (PRO) stryker i sitt yttrande starkt under
behovet av en förberedelse inför pensionering, vilket man anser kan ske i
form av cirkelstudier. Studierna bör ge kunskap som stimulerar till ett aktivt

AU 1979/80:8

12

liv som pensionär, kunskaper om pensionärernas ekonomiska villkor och hur
samhällets äldreomsorg utformas.

Under vilka förhållanden och på vilka villkor sådana studier skall kunna
erbjudas förvärvsaktiva måste enligt PRO bli en fråga för arbetsmarknadens
parter att lösa. De erfarenheter om pensionärers situation i samhället som
finns inom PRO bör tillvaratas vid utformning av innehållet i studier av detta
slag.

PRO bedriver vid sin kursgård, Gysinge herrgård, en omfattande kursverksamhet
med i princip ovan nämnda innehåll. Denna verksamhet
kommer, om PRO:s ansökan om folkhögskola bifalls, att ytterligare kunna
utvecklas med kursverksamhet som förberedelse inför pensioneringen, slutar
PRO.

Sveriges folkpensionärers riksförbund (SFRF) framhåller i sitt yttrande att
omställningen från arbetsliv till pensionering bör ägnas större uppmärksamhet
från samhällets sida.

Förbundet anser bl. a. att pensionssystemet bör förenklas. Att bereda
blivande pensionärer möjlighet till en mera systematisk utbildning i dessa
frågor anser man vara väl motiverat inte minst med tanke just på
svårigheterna att kunna sätta sig in i alla de bestämmelser och förordningar
och andra praktiska detaljer som berör pensionären och hans nya situation.

SFRF anser vidare att en mera flexibel övergång från arbetslivet till
pensionärstillvaron borde få prägla pensioneringen. I vissa länder har man
med framgång praktiserat en sådan mjukare övergång, genom att den
nyblivne pensionären bereds tillfälle att vara kvar i arbetet under en
övergångsperiod och då tjänstgöra som t. ex. instruktör eller rådgivare till
unga nytillträdande arbetskamrater. På det sättet kan också den erfarenhetsresurs
som pensionärens yrkeskunnande utgör tas till vara. Möjligen skulle
en utbildning enligt motionärens modell kunna kompletteras och kombineras
med sådana övergångsformer av arbetsuppgifter, menar förbundet.
SFRF anser vidare att den föreslagna utbildningen bör handhas av studieförbunden,
som redan bedrivit sådan kurs- eller cirkelverksamhet och således
har skaffat sig viss rutin inom området.

Förbundet är tveksamt till motionärens förslag att utbildningen skall
påbörjas redan i 50-årsåldern. 50-åringar torde inte vara tillräckligt motiverade
att börja studera pensionsfrågor. Tiden fram till 65 år är nämligen relativt
lång och många förändringar hinner inträffa under de 15 åren. Vid
57-58-årsåldern torde det vara mera lämpligt att starta den mera systematiskt
drivna utbildningen. Däremot anser förbundet att det är av största vikt att
arbetsgivarnas personalvårdande institutioner ägnar stor uppmärksamhet åt
den åldersgrupp som börjar komma upp i 50-årsåldern. Det är i den åldern
man börjar känna sig äldre utan att därför direkt börja tänka på pensionen.
Det finns alltför många exempel på hur personalvården försummats på denna
punkt med ofta besvärande följder, fortsätter SFRF.

AU 1979/80:8

13

Motionens förslag till moment som bör ingå i utbildningen täcker enligt
förbundet i stort sett de intresseområden som är relevanta i sammanhanget.
Förbundet stryker dock under vikten av att dessutom information om
pensionärsorganisationerna och deras verksamhet obligatoriskt meddelas.

Utskottet

I föreliggande betänkande behandlar utskottet tre motioner med krav på
lagfäst rätt till ledighet för skilda ändamål. Kraven gäller ledighet för
biståndsarbete, för besök på mödravårdscentral samt för utbildning som
förberedelse för pensionering. Motionerna har remissbehandlats.

I motionen 1035 av Arne Blomkvist m. fl. (s) begärs att möjligheterna till
ledighet för biståndsarbete utreds. Enligt motionärerna har det under de
senaste åren blivit allt svårare att rekrytera kvalificerad personal till
biståndsuppdrag. En orsak härtill anges vara att biståndspersonal vid
återkomsten till Sverige ofta inte har garanterat arbete.

Antalet personer från Sverige verksamma i biståndsarbete inom SIDA eller
FN-organ uppgick vid halvårsskiftet i år till ca 850, varav ca 70 % rekryterats
från statlig eller kommunal verksamhet. Härtill kommer ett stort antal
personer som är engagerade i andra biståndsprojekt, t. ex. sådana som drivs
av enskilda organisationer.

Som framgår tidigare i betänkandet har anställda inom den offentliga
sektorn inga egentliga problem att få tjänstledighet för biståndsuppdrag.
Inom den privata sektorn finns ingen absolut rätt till ledighet, men SAF har
utfärdat en rekommendation till delägarföretagen att bevilja tjänstledighet för
biståndsverksamhet. Tjänstledighet förutsätts bli beviljad om det kan ske
utan olägenhet för företaget. Kooperativa förbundet beviljar inte tjänstledighet
för biståndsuppdrag. I stället får de anställda en garanti om återanställning.
Lantbrukarnas riksförbund har med vissa medlemsförbund en överenskommelse
som innebär att anställda som åtar sig biståndsuppdrag beviljas
tjänstledighet och i vissa fall rätt till återanställning.

SIDA delar motionärernas uppfattning att möjligheten att få tjänstledighet
för biståndsuppdrag har stor betydelse för dem som överväger att ta sådant
uppdrag. SIDA bekräftar i sitt remissyttrande även motionärernas uppfattning
att benägenheten att åta sig u-landsuppdrag minskat. Verket hänvisar
till att frågor av betydelse för rekryteringen av biståndspersonal f. n. ses över
inom regeringens kansli.

Av remissvaren framgår vidare att TCO och SACO/SR ställer sig bakom
motionärernas förslag. SAF, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
hänvisar i sina yttranden till de befintliga bestämmelserna på
området. SAF avvisar tanken på ett system med lagfäst rätt till ledighet. De
båda kommunförbunden tar inte uttrycklig ställning till den frågan, men
Svenska kommunförbundet avvisar inte tanken på en utredning.

Det är ett allmänt intresse att personer verksamma på den svenska

AU 1979/80:8

14

arbetsmarknaden som är villiga att åta sig biståndsuppdrag också bereds
tillfälle till detta. Som framgår av bl. a. SIDA:s yttrande har möjligheten att få
tjänstledighet till sådana uppdrag betydelse för rekryteringen. Det är
följaktligen viktigt att det finns goda möjligheter att få sådan ledighet. I första
hand bör man enligt utskottets uppfattning, liksom hittills, söka lösa
ledighetsfrågor av detta slag genom överenskommelse mellan parterna på
arbetsmarknaden.

När det gäller motionärernas begäran om utredning får utskottet hänvisa
till att en interdepartemental arbetsgrupp i år fått i uppdrag att studera
behovet av och föreslå åtgärder som kan underlätta hemvändande biståndsarbetares
återanpassning på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsgruppen
torde komma in på de problem motionärerna aktualiserar. Med hänvisning
härtill och till vad i övrigt anförts bör motionen inte föranleda någon
åtgärd.

En annan ledighetsfråga tas upp i motionen 1647 av Lars Werner m. fl.
(vpk). Det gäller rätten till betald ledighet för besök på mödravårdscentral eller
annan vårdinrättning.

Som framgår av remissvaren anser samtliga remissinstanser att denna fråga
bör regleras genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Utskottet
delar denna uppfattning och avstyrker därför motionsyrkandet. Frågan har
f. ö. redan reglerats på den statliga sektorn.

Pär Granstedt (c) föreslår i motionen 267 att man skall ordna utbildning av
blivande pensionärer på betald arbetstid. Kostnaderna utöver lönen föreslås
bestridas med statliga medel. Motionären framhåller bl. a. att övergången
från aktiv verksamhet till pensionering är en av de största omställningarna
som möter människor i livet. Det är därför viktigt att den enskilde
pensionären är väl förberedd på den nya situationen både psykiskt och
kunskapsmässigt. Detta kan ske bl. a. genom en grundläggande utbildning i
exempelvis de ekonomiska villkoren för ålderspension, olika bidragsformer,
kostlära samt de äldres rättigheter i arbetslivet.

Remissinstanserna delar motionärens uppfattning att förberedelsen för
livet som pensionär är en viktig fråga och för fram olika synpunkter på hur
problemen skall lösas. Frågan om förberedelse inför pensioneringen har också
tagits upp i den nyligen avgivna propositionen 1979/80:1 om socialtjänst. Det
föredragande statsrådet uppger bl. a. att ämnet skall behandlas av den s. k.
äldreberedningen.

När det gäller rätten till ledighet för utbildning hänvisar flertalet remissinstanser
till att den frågan bör lösas av parterna på arbetsmarknaden.
Utskottet har för sin del inte annan uppfattning men vill peka på att
studieledighetslagen kan ge vissa möjligheter till ledighet (utan lön) för
organiserad utbildning på området. Med hänvisning härtill och till den s. k.
äldreberedningens uppdrag bör motionen inte föranleda någon åtgärd.

AU 1979/80:8

15

Utskottet hemställer

1. beträffande rätt till ledighet för biståndsarbete att riksdagen
avslår motionen 1978/79:1035,

2. beträffande rätt till ledighet för besök på mödravårdscentral m. m.
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1647,

3. beträffande utbildning av blivande pensionärer på betald arbetstid
att riksdagen avslår motionen 1978/79:267.

Stockholm den 20 november 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s). Bernt Nilsson (s), Sten
Svensson (m). Frida Berglund (s). Pär Granstedt (c). Margit Odelsparr (c).
Marianne Stålberg (s). Eva Winther (fp), Sune Johansson (s), Börje Hörnlund
(c). Lahja Exner(s), Bengt Wittbom (m), Nils-Olof Grönhagen (s) och Sonja
Rembo (m).