AU 1979/80: 5

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:5

med anledning av motion om kontorsserviceföretagens uppdragsverksamhet
på kunders kontor
Motionen

1 motionen 1978/79: 2066 av Sven-Olov Träff m. fl. (m, c, fp) yrkas

1. att riksdagen beträffande kontorsserviceföretagens uppdragsverksamhet
på kunders kontor vidtar sådan ändring av arbetsförmedlingslagen
att arbetsförmedling ej skall anses föreligga då arbetssökande ingått anställningsavtal
av vilket framgår att kontorsserviceföretaget har det totala
arbetsgivaransvaret oberoende av arbetsplatsens förläggning,

2. att - om denna hemställan ej bifalls - riksdagen beslutar om ändring
i lagen om arbetsförmedling av den innebörden att kontorsserviceföretagens
uppdragsverksamhet på kunders kontor undantas från det generella
förbudet mot arbetsförmedling.

Gällande bestämmelser

I princip handhas arbetsförmedling i Sverige av det allmänna. 1 begränsad
omfattning och i noggrant reglerade former kan dock privat förmedling
få förekomma. Frågor härom regleras i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling (arbetsförmedlingslagen). Lagen innehåller
inte någon allmän definition av vad som är arbetsförmedling. Under
lagen inbegrips emellertid enligt uttrycklig bestämmelse uthyrning av arbetskraft.
Har mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och
arbetssökande träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos
verksamhetens utövare eller av utövaren hos arbetssökande skall nämligen,
om det framgår av omständigheterna att det huvudsakliga syftet med
anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökande, verksamheten
anses som arbetsförmedling.

Enligt arbetsförmedlingslagen får arbetsförmedling inte bedrivas i förvärvssyfte,
dvs. i avsikt att verksamheten skall ge vinst. Arbetsförmedling
mot självkostnadsersättning får däremot bedrivas efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS). Tillstånd får, frånsett ett i det följande behandlat
undantag, inte ges till enskild person utan endast till organisationer eller
föreningar. AMS fastställer maximiavgifter och meddelar de ytterligare
föreskrifter som behövs för verksamheten. När anledning därtill förekommer
kan AMS återkalla tillstånd. Likaså kan AMS meddela ändrade villkor
eller bestämmelser för verksamhetens bedrivande. Avgiftsfri förmedling
får bedrivas utan tillstånd, men anmälan om verksamheten skall göras till
AMS inom tre månader från det verksamheten tagit sin början.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 5

AU 1979/80:5

Tillstånd att bedriva s. k. organisationsförmedling har beviljats för artister
och musiker och för arbetskraft på kontorsområdet. På det senare
området har Kvinnliga kontoristföreningen, Stockholms handelskammare
och Västsvenska handelskammaren fått tillstånd.

Genom år 1976 genomförda ändringar i arbetsförmedlingslagen har möjlighet
öppnats att bevilja enskild person eller annan tillstånd att i förvärvssyfte
bedriva arbetsförmedling för musiker och sceniska artister. Tillstånd
får dock ges endast för verksamhet som innefattar förmedling av anställning
utomlands åt den som är bosatt i Sverige eller av anställning i Sverige
åt den som är bosatt utomlands. Tillstånd som nu nämnts får inte beviljas
med mindre sökanden utfåster sig att vid förmedling eller eljest inte uppställa
villkor som begränsar aktuella artisters och musikers möjligheter att
anlita den offentliga arbetsförmedlingen. Tillstånd får beviljas för högst tre
år i sänder. Hittills har tillstånd beviljats endast en enskild person.

AMS är tillsynsmyndighet i fråga om arbetsförmedlingslagens efterlevnad.
Den som bedriver enskild arbetsförmedling mot eller utan avgift är
skyldig att föra anteckningar över verksamheten, hålla anteckningar tillgängliga
för AMS samt i övrigt lämna uppgifter om verksamheten till AMS
för att möjliggöra övervakning och samordning med övrig arbetsförmedling.

Brott mot arbetsförmedlingslagen är straffbelagt. Således straffas den
som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte med böter
eller fängelse i högst sex månader.

Den som eljest utan tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning
eller försummar sin anmälningsskyldighet till AMS kan dömas till böter.
Även den som bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedling
som utan tillstånd bedrives i förvärvssyfte kan straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader. Åtal för sistnämnda brott får dock
väckas endast efter anmälan av AMS.

Från och med den 1 januari 1977 har genom lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet införts regler som ger de kollektivavtalsbärande
fackliga organisationerna vetorätt mot entreprenader och inhyming av
arbetskraft, som kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal
eller annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom branschen.

Reglerna innebär att en arbetsgivare, innan han beslutar att låta någon
utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne
därvid skall vara arbetstagare hos honom, är skyldig att på eget initiativ
förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden
av kollektivavtal för sådant arbete. Genom denna s.k. primära förhandlingsskyldighet
skapas en garanti för att arbetstagarsidan på förhand
får kännedom om och möjlighet att påverka ett tilltänkt beslut.

För att inte den primära förhandlingsskyldigheten skall bli en belastning,
som inte motsvaras av nämnvärd nytta, har från arbetsgivarens skyldighet
att ta initiativet till förhandlingar undantagits vissa fall som typiskt sett inte

AU 1979/80:5

är ägnade att leda till missförhållanden. Undantag från den primära förhandlingsskyldigheten
föreskrivs således, om arbetet är av kortvarig och
tillfällig natur eller kräver särskild sakkunskap eller om den tilltänkta
åtgärden i allt väsentligt motsvarar åtgärd som har godtagits av den kollektivavtalsbärande
arbetstagarorganisationen. Om organisationen i ett särskilt
fall begär det, är arbetsgivaren dock skyldig att förhandla innan han
fattar eller verkställer beslut. I kravet på tillfällighet ligger att arbetet inte
får återkomma regelbundet med korta intervaller. Undantaget beträffande
arbete som fordrar särskild sakkunskap gäller fall i vilka själva arbetsuppgiften
kräver kvalificerade kunskaper och där arbetsuppgiften är av den art
som normalt inte förekommer inom arbetsgivarens verksamhet.

År 1976 infördes en lag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig
plats till den offentliga arbetsförmedlingen. Lagen har successivt gjorts
tillämplig i olika delar av riket och omfattar nu hela landet utom några län i
Götaland. Lagen gör undantag för vissa slag av anställningar. Den gäller
exempelvis inte vid internrekrytering. Inte heller omfattar den anställningar
som är avsedda att vara högst tio arbetsdagar.

Frågans tidigare behandling

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen för att göra s. k. ambulerande
skrivbyråverksamhet tillåten aktualiserades genom motioner vid riksdagarna
åren 1962, 1963 och 1965 (2LU 1962:37, 1963:21 och 1965:26).
Sedan riksdagen hemställt om utredning av frågan överlämnades år 1965
utredningsuppdraget till sakkunniga för översyn av arbetsförmedlingslagen,
som avgav betänkande i ämnet följande år (Ds In 1966:6).

I betänkandet uttalades att det förelåg ett beaktansvärt behov av ambulerande
skrivbyråverksamhet, och det föreslogs att lagen skulle ändras så
att AMS i viss utsträckning skulle kunna tillåta ambulerande skrivbyråverksamhet
med vinstsyfte. De sakkunnigas överväganden mynnade ut i
förslag till ändring av arbetsförmedlingslagen.

Utredningen prövade i sammanhanget om deras förslag var förenligt
med Sveriges anslutning till internationella arbetsorganisationens (ILO)
konvention 1933: 34 (reviderad 1949:96) angående avgiftskrävande arbetsformedlingsbyråer.
Konventionerna innebär att sådana byråer skall avskaffas.
Utredningen, som inhämtade yttrande från Internationella arbetsbyrån
om konventionernas tolkning, fann att avsteg från konventionerna
var möjligt under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar beaktades i
det lagförslag som upprättades.

Utredningen var inte enhällig i sitt ställningstagande. En minoritet,
representerande Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen
i Sverige (LO) reserverade sig mot majoritetens förslag och
föreslog för sin del ingen annan ändring än en eventuell skärpning av
straffet för olaga arbetsförmedling. Vid remissbehandlingen av betänkantl
Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 5

AU 1979/80:5

det tillstyrktes majoritetens förslag av flertalet remissinstanser, men förslaget
avstyrktes av LO, TCO och en majoritet i AMS styrelse. Betänkandet
ledde inte till lagstiftning.

År 1969 tillsattes utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa
yrkesområden m. m. Utredningen hade att pröva frågan om effektivare
sanktioner vid brott mot arbetsförmedlingslagen. Utredningens förslag låg
till grund för den skärpta lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1971.

Undantag för ambulerande skrivbyråverksamhet i arbetsförmedlingslagen
prövades av 1970 års riksdag vid två tillfällen. Under vårriksdagen det
året avslogs en motion med detta syfte (2LU 1970:19). Frågan återkom
motionsledes vid höstriksdagen, som behandlade en proposition om den
nyssnämnda skärpningen av straffsatserna i arbetsförmedlingslagen. Även
vid det tillfället avslogs motionerna i ämnet. Andra lagutskottet (2LU
1970:93) anförde i anslutning till vad departementschefen uttalade i den
aktuella propositionen att det är oförenligt med samhällets ansvar för den
enskildes rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på
att förmedla arbete åt andra. Den principiella utgångspunkten, fortsatte
lagutskottet, borde vara att all arbetsförmedling lämnas kostnadsfritt genom
det allmännas försorg. Utskottet hänvisade därutöver till möjligheten
att ordna organisationsförmedling antingen kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning.

Företrädare för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet
reserverade sig och hemställde att riksdagen skulle begära förslag till 1971
års vårriksdag om sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den
ambulerande skrivbyråverksamheten undantogs från det generella förbudet
mot arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Även vid 1971 års riksdag avslogs en motion om ambulerande skrivbyråverksamhet
i förvärvssyfte (InU 1971: 12). Inrikesutskottet hänvisade dels
till den skärpning av arbetsförmedlingslagen som vidtagits, dels till andra
lagutskottets motivering föregående år. I utskottet reserverade sig åter
företrädarna för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet.
Reservanterna lade därvid fram förslag till lagändring.

Förmedlingsverksamhet på kontorsområdet behandlades också vid 1972
års riksdag (InU 1972:3 s. 11). Det gällde då principerna för tillstånd att
driva organisationsförmedling, och ambulerande skrivbyråverksamhet i
enskild regi var då inte aktuell.

Frågan återkom genom motion år 1975. Motionärerna ville att ambulerande
skrivbyråverksamhet skulle undantas från det generella förbudet
mot arbetsförmedling i vinstsyfte. Ett enhälligt inrikesutskott anförde i sitt
av riksdagen godkända betänkande, AU 1975/76:11, följande:

Utskottet är för dagen inte berett att ta ställning i sakfrågan, då den har
samband med det större problemet med företagens anlitande av entreprenörer
för att utföra delar av produktionen inom den egna verksamheten.
Från regeringshåll har tillkännagivits att den aviserade propositionen med

AU 1979/80:5

förslag till lag om medbestämmanderätt på grundval av arbetsrättskommitténs
betänkande kommer att innehålla förslag som ger de fackliga organisationerna
ett betydande inflytande på företagens möjligheter att anlita entreprenörer
eller hyra in arbetskraft. Eftersom propositionen kan ge nya
aspekter på den ambulerande skri vby råverksamheten, bör man inte nu
företa någon ändring i den aktuella lagstiftningen. Det ter sig naturligt att
återkomma i frågan i samband med behandlingen av propositionen.

Frågan kom inte upp i samband med behandlingen av propositionen med
förslag till medbestämmandelagen.

Nordisk utredning

Under åren 1976-1977 gjorde en arbetsgrupp under nordiska arbetsmarknadsutskottet
en undersökning av uthyrnings- och entreprenadföretag
i Norden. Arbetsgruppen redovisade i betänkandet NU A 1978:5 s.
89—90 följande syn på uthyrning av arbetskraft.

Såsom arbetsgruppen har konstaterat i avsnitt 10.5 finns inom olika
delar av näringslivet behov av att tillfälligt anlita arbetskraft. Den fråga
man därför ställs inför är hur detta behov bäst skall tillgodoses.

Statsmakternas principiella syn i samtliga nordiska länder är att det är
samhället som skall svara för förmedlingen av arbetskraft. Strävandena är
också att skapa en väl utbyggd offentlig arbetsförmedling som täcker hela
arbetsmarknaden samt som snabbt och effektivt kan möta företagens behov
av arbetskraft och kan ge de arbetssökande största möjliga frihet i
valet av arbete.

Erkännandet av arbetsförmedlingen såsom en samhällsuppgift kan vara
vanskligt att förena med andra former för organiserad omsättning av arbetskraft.
Detta gäller i stor utsträckning även uthyrning av arbetskraft
som, enligt vad arbetsgruppen har framhållit tidigare, i vissa fall står
arbetsförmedling nära. Arbetsgruppen har emellertid vid sina överväganden
funnit att det också finns former av vad som normalt betraktas såsom
uthyrning av arbetskraft som ligger mycket nära entreprenadverksamhet.
Enligt arbetsgruppens uppfattning finns det inte anledning att förbjuda
denna senare typ av uthyrning när den bedrivs så att olägenheter inte
uppkommer. Det torde tvärtom vara så att en del av den verksamhet som
går under beteckningen uthyrning av arbetskraft kan fylla en viktig funktion
så länge den bedrivs seriöst. Till detta kommer att det här ofta är fråga
om arbete som är svårt att få utfört på något annat ändamålsenligt sätt.
Visserligen finns det alltid en risk att regler av ifrågavarande slag kringgås.
Detta torde dock i och för sig inte vara unikt för denna typ av verksamhet.
Arbetsgruppen återkommer till dessa frågor i det följande.

Det avgörande för huruvida en viss verksamhet skall förbjudas är det
sätt på vilket den bedrivs eller de konsekvenser som verksamheten får
eller kan antas få. Om alla berörda parter, dvs. arbetsmarknadens organisationer
och vederbörande myndigheter, är överens om att en viss verksamhet
är önskvärd, bör enligt arbetsgruppens uppfattning lagstiftningen
inte förhindra den. En grundläggande förutsättning härför är emellertid att
verksamheten bedrivs under betryggande kontroll och insyn. Några olägenheter
synes då inte behöva befaras. Om ett effektivt kontrollsystem

AU 1979/80:5

skapas, skulle man således kunna medge viss verksamhet som i dag faller
utanför det tillåtna området. En tänkbar metod är bl. a. en dispensmöjlighet
för arbetsmarknadsmyndigheterna, som utövas i nära samverkan
med arbetsmarknadens parter.

Vad arbetsgruppen nu har anfört gäller inte bara uthyrning av arbetskraft.
Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om företagens möjligheter
att tillfälligt låna ut arbetskraft till varandra. Sådan utlåning kan många
gånger vara ett bättre alternativ än uppsägning eller permittering av den
övertaliga arbetsstyrkan. Även här gäller att verksamheten normalt bör
ske under myndighetskontroll och i samverkan med arbetsmarknadens
parter.

Den principiella syn på uthyrning av arbetskraft som ovan har redovisats
torde i och för sig gälla alla yrkesområden. Det finns emellertid ett område
inom vilket sådan uthyrning sedan länge har haft tämligen stor omfattning,
nämligen när det gäller s. k. skrivbyråverksamhet (vikarbureauverksamhet).
Detta tyder på att företagens behov av tillfällig arbetskraft på detta
område är särskilt stort och att företagen i viss utsträckning föredrar att
tillgodose detta behov genom anlitande av skrivbyråer i stället för att
vända sig till den offentliga arbetsförmedlingen. Skrivbyråverksamheten
synes också kunna erbjuda såväl arbetsgivare som arbetstagare vissa fördelar
jämfört med den offentliga arbetsförmedlingen. Även om principiella
hänsyn talar för att även denna typ av arbetskraft bör förmedlas genom
den offentliga arbetsförmedlingens försorg, finns det enligt arbetsgruppens
uppfattning på detta speciella område anledning att tillåta uthyrning av
arbetskraft, så länge som rekryteringen av arbetskraft inte fullt ut kan
tillgodoses av den offentliga arbetsförmedlingen. Genom en sådan ordning
kan man tillgodose ett behov hos såväl företagen som de arbetstagare som
söker denna typ av anställning. Det måste dock ske under betryggande
kontroll från samhällets sida.

Framställning till arbetsmarknadsdepartementet

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska kontorsserviceförbundet
och Svenska skrivbyrå- och kontorstryckeriförbundet
har den 10 februari 1978 gjort en framställning till arbetsmarknadsdepartementet.
Organisationerna begär att en ändring i arbetsförmedlingslagen
skall övervägas, så att det klart framgår att kontorsserviceföretagens verksamhet
inte är att betrakta som förmedling av arbetskraft. Arbetsförmedling
skall sålunda inte anses föreligga då en arbetssökande ingått ett sådant
anställningsavtal med arbetsgivare att det av detta framgår att arbetsgivaren/företaget
har ansvaret gentemot kunden för den anställdes arbetsinsatser.
Det borde enligt organisationerna framgå tydligare i arbetsförmedlingslagen
att det är skenanställningar i syfte att kringgå lagen som skall
förhindras.

I andra hand borde enligt organisationerna 1966 års utredningsförslag
prövas.

I framställningen uppges att de tretton medlemmarna som ingår i Svenska
kontorsserviceförbundet under år 1976 hade sammanlagt 1 653 personer

AU 1979/80:5

sysselsatta på kunders kontor och att de effektuerat 13 000 uppdrag om
sammantaget ca 590 000 arbetstimmar.

I framställningen sägs att kontorsserviceföretag har bedrivit verksamhet
ända sedan 1920-talet. Det anförs vidare bl. a.:

Verksamheten i dag bland kontorsserviceföretagen präglas av en viss
osäkerhet huruvida verksamheten är helt förenlig med arbetsförmedlingslagen.
Som tidigare nämnts finns ingen klar definition på begreppet arbetsförmedling.
Företag som bedriver ambulerande skrivbyråverksamhet
tvingas därför till långtgående administrativa och byråkratiska omvägar för
att kunna bedriva verksamheten. Sålunda påtar man sig enbart till art och
omfång klart avgränsade och i tiden begränsade uppdrag hos kunden.
Detta för med sig vissa orimliga konsekvenser: om det avtalas att en av
skrivbyråns medarbetare på kundens kontor skall utföra en viss typ av
skrivverksamhet, exempelvis fakturering, får han inte utan vidare utföra
annat skrivarbete, såsom brevutskrift. För detta fordras att kunden vänder
sig till skrivbyrån, för att denna i sin tur skall kunna ge direktiv till den hos
kunden verksamme medarbetaren. Kunden kan heller inte få hjälp från en
skrivbyrå med personal som vikarierar för en hos kunden sjuk eller semesterledig
anställd. Vissa sysslor kan ett kontorsserviceföretag över huvud
taget inte åta sig, exempelvis telefonväxelarbete, allmänna skrivgöromål
m.m. För organisationsförmedlingarna finns däremot ej motsvarande
krav, vilket innebär att konkurrensen blir snedvriden inom denna företagssektor.

Kontorsserviceföretagens uppgift är att utföra uppdragsverksamhet antingen
stationärt eller hos kunderna med av hos sig anställd personal. Detta
servicearbete är jämförbart med det som utföres av ett städbolag, ett
rörbolag osv. - servicearbeten som icke ifrågasättes vara arbetsförmedling.

Det förekommer t. ex. att viss del av en order utföres stationärt och viss
del hos en kund, vilket visar det inkonsekventa i att den senare delen då
skulle anses vara arbetsförmedling och således olaglig.

I samband med anställning av personal sker oftast testning. Kontorsserviceföretagen
erbjuder också vidareutbildning på sina kontor för de som
önskar komplettera sina kunskaper. De instrueras exempelvis i systematisk
maskinskrivning, standardiseringsnormer, kännedom om stenciler och
annan kontorsutrustning, rättelser, avstavningsregler, nya skrivmaskiner
med data etc. Detta skiljer kontorsserviceföretagen från organisationsförmedlingarna
liksom från arbetsförmedlingen.

Kontorsserviceföretagens anställda har - i motsats till de som arbetar
inom de icke vinstdrivande organisationsförmedlingarna - också vissa
andra förmåner, bland vilka kan nämnas av företagen betald gruppliv- och
olycksfallsförsäkring, subventionerade luncher, vidareutbildning, kurser,
semesterförmåner m. m. De anställda kontaktas personligen och per telefon
för instruktion om arbetsuppgifter och i samband därmed diskuteras
önskemål eller eventuella problem förknippade med varje uppdrag; ett
nödvändigt led i kontorsserviceföretagens personaladministrativa rutiner.
Det är också av värde för personalen att uppdragen noga följs upp hos
kunderna.

Ett väsentligt argument för att helt ”legalisera” verksamheten och ge
möjligheter för en expansion för kontorsserviceföretagen, är att arbetsta -

AU 1979/80:5

gama har varit synnerligen nöjda med denna arbetsform. 1 samband med
en uppvaktning hos inrikesministern 1970 samlade ett brev (se bilaga) till
denne över 700 underskrifter. I detta framgår klart de kontorsanställdas
stora intresse för den typ av verksamhet kontorsserviceföretagen bedriver
och de arbetsformer som hänger samman med denna.

I och med denna reglering av entreprenadverksamheten har de ambulerande
skrivbyråernas ställning förändrats. Den efterföljande vetorätten för
de fackliga organisationerna kan sålunda omintetgöra en skrivbyrås entreprenadarbete
hos en kund. Har kunden kollektivavtal, måste det arbete
som skrivbyrån anlitas för att utföra vara av kortvarig och tillfällig natur
eller fordra särskild sakkunskap. Detta kan vara svårt att avgöra, och
därmed har de fackliga organisationerna fått ett betydande inflytande över
den ambulerande skrivbyråverksamheten. Vetorätten får dock enbart användas
om anlitandet av entreprenör, dvs. skrivbyrån i detta fall, ”kan
antagas medföra åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet
eller att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom
parternas avtalsområden”. Syftet med lagen är att komma till rätta med
företag som söker undgå de skyldigheter som lagstiftning och kollektivavtal
uppställer till skydd för de anställda. Även på denna punkt kan dock
tolkningstvister uppstå. Men det stora problemet är att lagparagrafen kan
missbrukas, vilket SHIO bl. a. påpekat i bifogade uttalande från maj 1977.

Från centralt fackligt håll har emellanåt hävdats att någon skrivbyrå ej
skött sina skattemässiga och sociala åtaganden som lagen föreskriver. Med
den nya medbestämmandelagen har de fackliga organisationerna nu en
möjlighet att själva angripa eventuella problem av det slaget, varför detta
argument mot kontorsserviceföretagen torde bortfalla.

Förutom medbestämmandelagen ger lagen om anställningsskydd från
1974 nya perspektiv på den ambulerande skrivbyråverksamheten.

För det första har arbetstagarens anställningsskydd i och med den lagen
stärkts i så måtto, att han ej utan saklig grund kan sägas upp. Vidare har
uppsägningstiderna förlängts och turordningsregler införts som innebär att
en tidigare anställd har företräde då företaget åter efter en nedgångsperiod
kan börja nyanställa. De flesta kontorsserviceföretag tillämpar projektanställning
förde medarbetare som arbetar utanför skrivbyrån. Deras arbetstrygghet
garanteras av nämnda turordningsregler.

Den andra aspekten på anställningsskyddslagen är att det i 5:e paragrafen
stadgas att ”anställning gäller tills vidare om ej annat avtalats. Avtal
om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får
träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet.
Avtal om anställning för viss tid får dock träffas om avtalet gäller
praktikarbete eller vikariat.”

Men eftersom med vikariat menas att en arbetstagare ersätter annan
person under dennes frånvaro på grund av semester, sjukdom, ledighet för
havandeskap och motsvarande, innebär den passusen inte att möjlighet
därmed finns för företag att anlita vikarier exempelvis p. g. a. hög arbetsbelastning.

Över huvud taget är möjligheten till tidsbegränsad anställning begränsad
i lagen där denna anställningsform är föranledd av arbetsuppgifternas
särskilda beskaffenhet. Lagen medger knappast visstidsanställning om
detta endast beror på konjunktur eller säsongtoppar i produktionen, dvs.
omständigheter som inte har med arbetsuppgifterna att göra. För visstids -

AU 1979/80:5

anställning i sådana fall av ”extra arbetskraft” fordras kollektivavtal.
Sådana avtal har man från fackligt håll varit synnerligen obenägen att gå
med på.

Anställningsskyddslagen har sålunda försvårat för företag och myndigheter
att tillgodose behovet av tillfällig arbetskraft för kontorsgöromål
genom anlitandet av arbetssökande från arbetsförmedlingen. Lagen har
sålunda indirekt haft till effekt att bredda marknaden för den ambulerande
skribyråverksamheten.

De senare årens lagstiftning på arbetsrättsområdet har stärkt anställningsformen
som sådan, och på så sätt givit de anställda ökat skydd. Detta
ligger helt i linje med kontorsserviceföretagens verksamhet och borde
sålunda vara ett argument för en legalisering av systemet med ambulerande
skrivbyråer. Dessa har ej heller något emot att ett striktare system
införs, varvid exempelvis kollektivavtal tecknas med berörda arbetstagarorganisationer.
Problemet har varit att organisationsgraden är låg hos de
anställda inom denna företagsgrupp. De fackliga organisationerna har ej
heller hittills visat något intresse att organisera dessa människor. Om ett
kollektivavtal kunde ingås för denna arbetstagarkategori skulle anställningsskyddet
stärkas och medbestämmandelagen bli tillämplig. Detta
borde ligga i linje med de fackliga organisationernas målsättning.

Organisationernas framställning har remissbehandlats. En majoritet i
AMS styrelse liksom LO, TCO och SACO/SR ställer sig avvisande till
framställningen. Kommerskollegium har, efter hörande av handelskamrama,
tillstyrkt en snabbutredning som kartlägger kontorsserviceföretagens
verksamhet och lägger fram förslag till en lagteknisk lösning så att
verksamheten inte kommer att stå i strid med arbetsförmedlingslagen.
Även SAF stöder framställningen från organisationerna. De båda kommunförbunden
uttalar att de inte vill motsätta sig en utredning för att skapa
ökad klarhet. Förbunden pekar dock på att organisationsförmedlingama
bör kunna fylla de särskilda behov som inte kan tillgodoses av arbetsförmedlingen.

Utskottet

Det finns särskilda företag, skrivbyråer, som erbjuder kontorsservice av
olika slag. Verksamheten kan bedrivas dels genom att kunderna lämnar
uppdrag som utförs på skrivbyråns kontor, dels genom att anställda sänds
ut till företag som har ett tillfälligt behov av arbetskraft. Den senare typen
av verksamhet har i vissa fall ansetts strida mot lagen med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling. Enligt denna lag är det nämligen förbjudet att
bedriva arbetsförmedling i vinstsyfte. Som arbetsförmedling räknas även
s. k. uthyrning av arbetskraft. Uthyrning innebär att en arbetsgivare systematiskt
efter beställning låter anställda arbeta hos andra personer eller
företag, varvid arbetet utförs på i huvudsak samma villkor som om beställaren
varit arbetsgivare även formellt sett. För att undvika att komma i
konflikt med lagen söker skrivbyråerna att konstruera avtalen med kun -

AU 1979/80:5

derna som uppdrag, vilka är i förväg bestämda och avgränsade. Denna
gränsdragning är vansklig. AMS granskar f. n. om arbetet vid ett antal
kontorsserviceföretag bedrivs i enlighet med lagen.

1 motionen yrkas att lagen skall ändras så att uthyrning av anställda vid
kontorsserviceföretagen inte skall betraktas som arbetsförmedling. I andra
hand yrkas att denna typ av verksamhet genom ett särskilt stadgande skall
undantas från det generella förbudet mot vinstsyftande förmedling.

Frågan om hur man skall se på skrivbyråernas uppdragsverksamhet på
kundernas kontor har varit aktuell alltsedan högsta domstolen år 1962 i ett
par fall förklarade att sådan verksamhet stred mot lagen. Olika förslag om
att legalisera verksamheten har emellertid fallit. Det har visserligen erkänts
att skrivbyråerna fyllt ett behov så till vida att de på ett snabbt och
säkert sätt kan ställa arbetskraft till förfogande för vikariat eller andra
kortare engagemang, men det har hävdats att i den mån den offentliga
arbetsförmedlingens service är otillräcklig de särskilda behoven borde
tillgodoses genom de s. k. organisationsförmedlingarna. När det gäller
kontorsarbetskraft finns det nämligen organisationer, två i Stockholm och
en i Göteborg, som har tillstånd att bedriva arbetsförmedling. Vid sådan
förmedling får avgift tas ut av arbetsgivaren, men den får endast täcka
kostnader för förmedlingen och således inte ge vinst. Verksamheten övervakas
av AMS. Detta är f. ö. det enda slag av avgiftskrävande förmedling
som i dag tillåts vid sidan av förmedlingen på artist- och musikerområdet.

Enligt utskottets uppfattning är de nuvarande förhållandena inte tillfredsställande.
Det kan å ena sidan hävdas att det uppenbarligen finns ett
behov av den typ av service på kundernas kontor som skrivbyråerna kan
erbjuda. Det finns också arbetssökande som efterfrågar det slag av korttidsarbete
det här gäller. För att inte komma i konflikt med lagen anser sig
byråerna vara nödsakade att organisera arbetet på ett sätt som berörda
anställda och beställare uppfattar som krångligt och byråkratiskt och som
likväl är diskutabelt sett från lagens utgångspunkt. Å andra sidan har det
anförts principiella invändningar mot att tillåta privat arbetsförmedling.
Uppsplittring av arbetsmarknaden på olika organ som bedriver förmedling
är också i princip till nackdel för de arbetssökande.

Utskottet är på grundval av det föreliggande materialet inte berett att
tillstyrka något av de yrkanden som framställs i motionen. Frågan bör
belysas ytterligare. Utskottet föreslår därför att regeringen låter kartlägga
hur arbetsmarknaden ser ut och fungerar för korttidsanställda på kontorsområdet.

Man bör undersöka de arbetssökandes behov och önskemål samt skapa
sig en bild av i vilken omfattning dessa kan tillgodoses inom ramen för den
nuvarande ordningen. I sammanhanget bör beaktas frågor om anställningsvillkor,
anställningsskydd m. m. och vilken betydelse medbestämmandelagens
regler om förhandlings- och vetorätt vid entreprenader och uthyrningsverksamhet
har. Den offentliga arbetsförmedlingens och organisa -

AU 1979/80:5

tionsförmedlingarnas liksom kontorsserviceföretagens roller bör belysas
och ställas i relation till de önskemål som arbetsgivarna och de arbetssökande
kan ha. Även kostnads- och resursaspekter, bl. a. för den offentliga
förmedlingens del, bör tas med i utredningsarbetet. Kartläggningen bör i
första hand avse förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö, men
den bör även ge en bild av läget i några andra orter av varierande storlek i
olika delar av landet.

Sedan kartläggningen slutförts bör man ta ställning till om det finns
anledning att ändra nuvarande ordning och om detta i så fall kan ske inom
ramen för den gällande lagstiftningen. Särskilt bör undersökas den offentliga
arbetsförmedlingens möjligheter att förbättra sin service till arbetssökande
och arbetsgivare mot bakgrund av den ökade användningen av ADB
i förmedlingsarbetet. Om det bedöms att lagen bör justeras i något hänseende,
t. ex. för att bereda visst utrymme för kontorsserviceföretagens
verksamhet, måste Sveriges förpliktelser enligt den år 1949 reviderade
ILO-konventionen nr 96 beaktas. Det bör inte komma i fråga alt rubba
våra åtaganden enligt denna konvention. I sammanhanget bör också nämnas
att det kan finnas skäl att se över 1935 års lag även från lagtekniska
utgångspunkter.

Utredningsarbetet bör bedrivas under medverkan av arbetsmarknadens
parter. Även kontorsservicebranschen bör vara representerad.

Regeringen bör underrättas om vad utskottet sålunda anfört.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2066 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om kartläggning
m. m. av arbetsmarknaden för korttidsanställda på kontorsområdet.

Stockholm den 20 november 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Bernt Nilsson (s),
Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Margit Odelsparr
(c), Marianne Stålberg (s), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s). Börje
Hörnlund (c). Lahja Exner (s), Nils-Olof Grönhagen (s), Sonja Rembo (m)
och Görel Bohlin (m).

Reservation

Anna-Greta Leijon, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Marianne Stålberg,
Sune Johansson, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser att
utskottets yttrande, fr. o. m. det stycke på s. 10 som böijar ”Frågan om”,
och hemställan bort ha följande lydelse:

AU 1979/80:5

Frågan om att tillåta privat arbetsförmedling i den form skrivbyråerna
önskar bedriva den, dvs. genom att hos skrivbyråerna tillfälligt anställd
personal ställs till förfogande för tjänstgöring på kundernas kontor, har
prövats flera gånger under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Vid
samtliga tillfällen har förslag om lagändring avvisats med motivering att
arbetsförmedling här i landet i princip skall bedrivas av det allmänna och
att avgiftskrävande förmedling endast bör tillåtas i undantagsfall och då —
frånsett viss arbetsförmedling för artister — mot ersättning enbart för
förmedlingsorganets kostnader (organisationsförmedling).

Vid bedömning av frågor av detta slag måste stor hänsyn tas till uppfattningarna
hos de fackliga organisationerna. LO, TCO och SACO/SR har i
remissyttranden över en framställning hos regeringen med samma syfte
som den aktuella motionen uttalat sig mot förslag till ändringar i lagen.
Samma inställningar redovisar en stor majoritet av AMS styrelse.

Utskottet är heller inte berett förorda att man ändrar lagen i den riktning
motionärerna tänker sig. Erfarenheterna visar att de särskilda servicekrav
som finns i fråga om korttidsarbete på kontorsområdet kan tillgodoses
genom den verksamhet som vissa organisationer efter tillstånd bedriver.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2066.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979