AU 1979/80:4

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:4

med anledning av motioner om utlänningslagen m. m.

Motionerna

1978/79:1638 av Rolf Sellgren (fp) och Margareta Andrén (fp)

I motionen yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för att invandrargruppers familjebegrepp bör
vara vägledande vid myndigheternas beslut i de enskilda fallen,

2. att riksdagen uttalar sig för att obligatorisk allmän medicinsk och social
utredning införs vid prövning av invandrarärenden.

Motiveringen återfinns i motionen 1978/79:1637, som behandlas av
socialutskottet i betänkandet SoU 1978/79:27.

Vid sidan av arbetskraftsinvandringen kan uppehållstillstånd här i landet
beviljas för vissa medlemmar av en tidigare invandrad persons familj.
Avgörande för hur kretsen av närstående skall avgränsas bör enligt motionärerna
vara familjebegreppet i invandrarens hemland.

När det gäller yrkandet om läkarundersökning hävdar motionärerna att i
många fall - inte minst de som leder till förpassning - hänvisas vederbörande
på ett sent stadium till eller söker upp en läkare då man velat åberopa
medicinska utlåtanden för bedömning av fallet. Utredningsarbetet och
bedömningen på detta sena stadium är svårare och mer tidsödande än om
läkarundersökningen påbörjats omedelbart vid ankomsten till Sverige.
Motionärerna anser att man skulle få ett bättre underlag för beslut om en
läkare redan vid ankomsten fått bedöma vederbörandes medicinska och
psykiska status. 1 utlänningsärenden bör därför enligt motionen förutom
polisutredning företas även en allmän medicinsk och social utredning.

1978/79:2039 av Pär Granstedt m. fl. (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en skyndsam
utredning om invandrarnas sysselsättningsproblem under handläggningstid
för ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd.

Motionärerna påpekar att invandrare, t. ex. flyktingar som kommer till
Sverige utan att ha arbets- och uppehållstillstånd ordnade i förväg, kan få
vänta lång tid på att beslut fattas i tillståndsfrågorna. Dessa långa handläggningstider
har naturligtvis lett till svåra påfrestningar för de berörda
invandrarna. Att leva så länge i osäkerhet om sin framtid och dessutom i
påtvungen sysslolöshet är en ganska orimlig situation. Förbudet att arbeta
skärper svårigheterna på många sätt. Riskerna för depressioner och psykiska
problem ökar. Svårigheterna att senare anpassa sig till ett normalt arbetsliv i

1 Riksdagen 1979/80. 18 sand. Nr 4

AU 1979/80:4

de fall uppehålls- och arbetstillstånd ges kan bli betydande.

Förekomsten av sysslolösa invandrare som försörjs av de sociala myndigheterna
ger upphov till många missförstånd bland svenskar och bidrar till att
förstärka fördomar mot invandrare, anför motionärerna.

Även om handläggningsrutinerna förenklats finns det enligt motionärerna
anledning räkna med långa väntetider i svårbedömda fall eller då många
invandrare på en gång är berörda. I dessa fall måste åtgärder sättas in för att
lösa sysselsättningsproblemen. En sådan åtgärd kan vara att meddela
temporärt arbetstillstånd när väntetiden kan beräknas bli särskilt lång. Ett
alternativ till att ge de berörda invandrarna sysselsättning på den öppna
arbetsmarknaden kan vara att ordna särskilda arbetstillfällen i invandrarverkets
eller arbetsmarknadsverkets regi, slutar motionärerna.

1978/79:2045 av Sven Johansson (c) och Tore Nilsson (ni)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begären översyn av reglerna
för bedömning av flyktingar enligt de riktlinjer som angivits i motionen.

Motionärerna uppger att flyktingarna delas in i olika kategorier. En grupp är
de som kommer hit av politiska skäl och som motionärerna betecknar som
A-flyktingar. Andra grupper är de som kommer hit av religiösa eller
humanitära skäl och som motionärerna betecknar som B-flyktingar.

Motionärerna anför vidare: ”Om alla flyktingar som inte kan åberopa
politiska skäl klassificeras som B-flyktingar och riskerar en ogynnsam
behandling, kan allvarliga orättvisor begås. Vid bedömningen måste man ta
hänsyn till vad konsekvenserna blir för flyktingarna om de tvingas återvända
till hemlandet. De som riskerar sina liv - eller svåra umbäranden - om de
återvänder får inte betraktas som B-flyktingar. Därför är det inte rättvist att
säga att exempelvis assyrierna är B-flyktingar.”

Gällande regler m. m.

I det följande redovisas gällande regler vad beträffar i motionerna upptagna
frågor om tillfälliga arbetstillstånd, familjebegreppet samt flyktingbegreppet.

Utlänningslagkommittén har nyligen presenterat betänkandet Ny utlänningslag
(SOU 1979:64). I sammanhanget redovisas därför även utredningens
överväganden och förslag i de här aktuella frågorna.

Uppehålls- och arbetstillstånd

Nordiska medborgare kan fritt resa in för att bosätta sig och ta arbete i
Sverige. Andra utlänningar kan besöka landet upp till tre månader utan
särskilt tillstånd. I regel krävs endast att de har giltigt pass eller motsvarande
legitimationshandling. Medborgare i de flesta länder i Östeuropa, Afrika och

AU 1979/80:4

Asien måste dock utöver pass ha särskilt inrese- och uppehållstillstånd,

visering.

Icke-nordbor som vill stanna mer än tre månader måste ha uppehållstillstånd.
Ämnar utlänningen ta arbete här i landet krävs därutöver arbetstillstånd.

Uppehållstillstånd kan beviljas för viss tid eller som permanent uppehållstillstånd.

När utlänning ansökt om uppehållstillstånd gör polismyndighet utredning
om hans försörjningsförmåga och personliga förhållanden, varefter tillståndsfrågan
prövas av statens invandrarverk. Bifalles ansökan ges uppehållstillstånd
för i regel minst ett år, om utlänningen avser att stanna i Sverige för
alltid eller för obestämd tid.

Har utlänningen haft uppehålls- och arbetstillstånd i ett år, kan han få
permanent uppehållstillstånd. Detta gäller, som framgår av namnet, utan
tidsbegränsning. Innan invandrarverket fattar beslut i tillståndsfrågan, görs
ny s. k. vandelsprövning genom polismyndighets försorg. Leder denna
utredning om utlänningens personliga förhållanden till att ansökningen om
permanent uppehållstillstånd inte kan bifallas, skall i stället tidsbegränsat
uppehållstillstånd meddelas honom, om inte hinder möter häremot.

Regleringen av invandringen innebär vidare att utomnordiska medborgare
som vill ta anställning i Sverige måste ha arbetstillstånd. I princip skall
arbetstillståndet vara beviljat innan utlänningen reser in i Norden. Bifall till
ansökan om arbetstillstånd förutsätter att utlänningen har erbjudande om
arbete i Sverige. Hans bostadsfråga måste också vara löst. Ansöker utlänning
om arbetstillstånd efter att ha rest in i landet skall ansökan avslås. Enligt 46 §
utlänningskungörelsen får nämligen sådan ansökan inte beviljas så länge
utlänningen vistas i landet. Tillstånd kan dock ges om utlänningen rest in för
att förenas med familjemedlem eller annat särskilt skäl föreligger.

Beslut om arbetstillstånd som söks före inresan, dvs. enligt bestämmelserna
för den reglerade invandringen, fattas av statens invandrarverk i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen (51 § utlänningskungörelsen). Styrelsen låter i
regel vederbörande länsarbetsnämnd göra utredningen i det aktuella tillståndsärendet.
I den utredningen ingår bl. a. att utlåtande inhämtas från lokal
facklig organisation såvida inte den centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationen
inom avtalsområdet i stället bereds tillfälle yttra sig i ärendet. Invandrarverket
följer praktiskt taget alltid arbetsmarknadsverkets rekommendationer.

Liksom uppehållstillstånd skall arbetstillstånd normalt beviljas för en tid av
minst ett år. En allmän regel är att tiden för uppehålls- och arbetstillstånd bör
sammanfalla. Kortare tid än ett år kan däremot bli aktuellt, exempelvis om
utlänningen begär arbetstillstånd endast för visst tidsbegränsat arbete
(montagearbete e. d.).

Väntetiderna i ärenden angående uppehålls- och arbetstillstånd har länge
varit ett problem. Utlänningslagkommittén utredde frågan under åren

1* Riksdagen 1979/80. 18 samt. Nr 4

AU 1979/80:4

1976-1977. Förslagen (SOU 1977:28), som syftade till en snabbare handläggning
av bl. a. här aktuella tillståndsärenden, resulterade i en proposition till
riksdagen under 1977/78 års riksmöte (prop. 1977/78:90). Riksdagen biföll
förslagen (AU 1977/78:30).

Utlänningslagkommittén tar också i sitt nyligen presenterade betänkande
upp vissa förslag som syftar till kortare väntetider. Bl. a. föreslås att den
enskilde inte längre skall kunna ansöka om upphävande av lagakraftvunna
avvisnings- och förpassningsbeslut hos regeringen. I stället föreslås att
eventuellt nya skäl i fortsättningen prövas i verkställighetsärendet. Förslagen
ärf. n. föremål för remissbehandling, och proposition i ärendet kan väntas till
våren.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas att invandrarverket (SIV)
tar upp frågan om väntetiden i tillståndsärenden i sin anslagsframställning
inför budgetåret 1980/81.

Verket uttalar:1

Den långa väntetiden i tillståndsärenden är fortfarande ett problem - ett
samhällsekonomiskt problem-men framförallt en orsak till psykiskt lidande
för dem som väntar. I dag är väntetiden i genomsnitt 13,5 månader i ärenden
som slutligen går till regeringen i form av besvär. Bara en mindre del av
väntetiden uppstår hos SIV. Arbetsbelastningen hos polisen och i arbetsmarknadsdepartementet
bidrar också till att förlänga väntetiderna.

Invandrarverket anser att ingen skall behöva vänta mer än fyra veckor på
ett beslut i ett tillståndsärende eller fyra månader på ett avlägsnandebeslut.

Sambandet mellan kortare handläggningstider i tillståndsärenden och
minskade socialhjälpskostnader visar att samhället skulle spara nästan två
miljoner kronor per år genom att minska den genomsnittliga väntetiden med
en månad. Under väntetiden får den sökande nämligen inte arbeta utan är
hänvisad till att leva på socialhjälp om han inte har egna medel. Beräkningen
gäller under förutsättning att 75 % av dem som fått arbetstillstånd också får
möjlighet att försörja sig genom arbete.

Familjebegreppet

Den invandring som sker vid sidan om den reglerade arbetskraftsinvandringen
kan delas upp i grupperna familjeanknytning, flyktingar samt
humanitärt motiverad invandring.

Den krets av familjemedlemmar som tillåts att invandra tillsammans med
huvudmannen beskrivs i propositionen 1968:142. I nära anslutning till de
riktlinjer som statsmakterna då gav har följande praxis utvecklats.

Make/maka eller person som invandraren sammanbott med under
äktenskapsliknande former beviljas uppehållstillstånd utan prövning av
försörjningsmöjligheterna. Detsamma gäller ”hemmavarande” barn, även
om de inte från början har följt med föräldrarna till Sverige, exempelvis på

1 SIV: Pressmeddelande 1979:22

AU 1979/80:4

grund av skolgång eller militärtjänstgöring. Barn under 16 år vilkas legala
vårdnadshavare vistas här med uppehållstillstånd är enligt 32 § andra stycket
2) utlänningskungörelsen undantagna från skyldighet att ha uppehållstillstånd.

Gifta barn har däremot i regel inte ansetts tillhöra samma familjegemenskap
som föräldrarna. De har därför inte beviljats uppehållstillstånd här
enbart på grund av t. ex. föräldraanknytningen. Motsvarande gäller föräldrar
med barn här i landet. En person vars samtliga nära anhöriga är bosatta här
brukar betecknas som ”sista länk”. De ges uppehållstillstånd oberoende av
om försörjningen är tryggad.

Övriga utlänningar som enligt propositionen 1968:142 tillåts invandra är

1. föräldrar eller släkting som är väsentligt beroende av en som bor i Sverige
för sin försörjning och denne har ekonomiska möjligheter att svara för
försörjningen eller

2. annan hjälpbehövande utlänning som åberopar synnerliga skäl för att få
invandra hit främst om han har stark anknytning hit.

Fall av ”väsentligt beroende” har framför allt avsett föräldrar. Dessa har
tillåtits bosätta sig här om barnen i Sverige har kunnat visa att de redan
tidigare försörjt föräldrarna i hemlandet, t. ex. genom att skicka medel till
deras försörjning. Vidare har barnet fått visa att det har ekonomiska
förutsättningar att svara för föräldrarnas försörjning i Sverige.

Som exempel på när man ansett att ”synnerliga skäl” förelegat att ge
uppehållstillstånd kan nämnas det fall då det förelegat starka humanitära skäl
att tillåta föräldrar att bosätta sig hos barn här. De humanitära skälen har då
varit att hänföra till föräldrarnas situation eller, i enstaka fall, till det barn som
bor i Sverige. Föräldrarna har då fått uppehållstillstånd även om barnen inte
kunnat svara för deras försörjning.

I praxis har dessutom en ensamstående förälder (änka, änkling, frånskild)
med vuxna barn såväl i hemlandet som i Sverige kunnat välja bosättningsland.

Möjligheterna att bevilja uppehållstillstånd för andra släktingar till en
flykting än make/maka och barn har varit föremål för utredning. En
arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet prövade frågan för ett par år
sedan och presenterade sitt förslag i promemorian (Ds A 1978:1) Sverige och
flyktingarna. Den har remissbehandlats. Genom beslut den 1 februari i år
beslöt regeringen att överlämna förslagen om familjebegreppet till utlänningslagkommittén
för att tas i beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.

Kommittén som prövat frågan framhåller bl. a. att familjebegreppet bland
många invandrar- och flyktinggrupper är helt annorlunda än det som är
allmänt accepterat i Sverige. Till en familj kan bland dessa grupper ibland
räknas närmare 100 personer. Frågan blir då hur stora avvikelser från det
svenska familjebegreppet man är beredd att göra, anför utredningen.

Det framhålls bl. a. att systemet med särskilda kvoter för invandringen

AU 1979/80:4

hittills inte använts i särskilt hög grad. Utredningen erinrar om att regeringen
helt nyligen funnit skäl att för en viss grupp inrätta en kvot för andra än
flyktingar. Det gäller de turkiska assyrierna vilka som grupp har starka skäl
för att vilja lämna hemlandet. Kvoten är en familjekvot och skall avse sådana
nära familjemedlemmar som enligt gällande praxis i övrigt inte får bosätta sig
här.

Sådana situationer får enligt kommittén anses utgöra undantagsfall där
regeringen bör ha möjlighet att tillgripa den lösning som vid varje tillfälle
bedöms lämpligast. Kommittén har inte funnit anledning att för sådana
situationer föreslå någon generell reglering.

För politiska flyktingar förordar kommittén en något mer vidsträckt
tolkning än hittills av begreppet ”synnerliga skäl” när det gäller att låta
släktingar komma in i landet. En sådan tolkning kan enligt kommittén sägas
ligga väl inom ramen för vad som i 1968 års proposition avses med
”synnerliga skäl”. Kommittén anser inte heller att det finns risk för att en mer
vidsträckt tolkning medför en alltför stor invandring av denna kategori.

Däremot anser kommittén att en motsvarande mer vidsträckt tolkning av
begreppet ”synnerliga skäl” för anhöriga till övriga invandrare inte kan göras
mot bakgrund av den fastlagda invandringspolitiken.

Flyktingbegreppet

Som politisk flykting anses i utlänningslagen en utlänning som i sitt
hemland löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse
förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp,
religiösa eller politiska uppfattning eller i övrigt på grund av politiska
förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller
på annat sätt är av svår beskaffenhet, eller också att allvarligt straff åläggs
honom på grund av politiskt brott (2 § andra stycket utlänningslagen).

Som ”B-flykting” brukar benämnas en utlänning som, utan att vara
politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill
återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för
detta (2 § tredje stycket första meningen utlänningslagen).

Utlänningslagkommittén anser i det nyligen avgivna betänkandet att
definitionen av politisk flykting i utlänningslagen bör överensstämma med
den i 1951 års Genévekonvention om flyktingars rättsliga ställning. Kommittén
föreslår dessutom en generös bedömning av ansökningar om att få
stanna i Sverige som flykting.

För att höja flyktingens känsla av trygghet föreslår kommittén att
flyktingen i tillståndsbeslutet skall få besked om han bedömts som flykting
eller ej, en s. k. flyktingförklaring. Om utlänningen får uppehållstillstånd
men inte någon flyktingförklaring, skall han kunna överklaga beslutet.

År 1976 lagfästes i utlänningslagen den praxis som utbildats beträffande de
utlänningar som fått stanna här av i huvudsak politiskt-humanitära skäl.

AU 1979/80:4

Därigenom uppstod det s. k. B-flyktingbegreppet. Denna bestämmelse har
enligt utredningen fått vissa negativa konsekvenser. Den kan ha lett till en
mer restriktiv hållning, när det gällt att betrakta en utlänning som politisk
flykting. Vidare pekar kommittén på att den terminologiska förvirringen har
varit stor. Sålunda har uttrycket ”B-flykting” kommit att användas om
personer, som inte alls är politiska flyktingar, vilket vållat en hel del
missförstånd. Bestämmelsen om de s. k. B-fly ktingarna föreslås därför flyttas
från den paragraf som handlar om flyktingar. En ny bestämmelse skall enligt
kommitténs förslag reglera i vilka fall uppehållstillstånd kan ges. Det skall
t. ex. kunna ges av humanitära skäl till sådana som nu oriktigt betecknas som
"B-flyktingar”.

Utskottet

Tillfälliga arbetstillstånd

Invandringen till Sverige är sedan slutet av 1960-talet reglerad. Dessförinnan
förekom en stor, okontrollerad invandring. Enligt riktlinjerna för
utlänningspolitiken, som fastställdes år 1968 och prövades på nytt år 1975,
måste invandringen kontrolleras. Kontrollen skall göra det möjligt att
anpassa invandringen till landets resurser och politiken på olika områden.
Vidare är kontroll nödvändig om man skall kunna upprätthålla principen att
invandrarna skall ha möjlighet till samma standard som den inhemska
befolkningen.

De gällande reglerna innebär att invandrare från utomnordiska länder skall
ha arbete, bostad samt arbetstillstånd ordnade redan före ankomsten till
Sverige. Söker utlänningen arbetstillstånd sedan han har rest in i landet skall
ansökan avslås.

Den sistnämnda regeln är inte undantagslös. Tillstånd kan ges om
utlänningen har rest in för att förenas med familjemedlem som är stadigvarande
bosatt här eller annat särskilt skäl föreligger. Prövning av om särskilda
skäl föreligger görs i varje enskilt fall.

Om utlänning ansöker om arbets- och uppehållstillstånd under vistelse i
Sverige och ansökningen avslås, skall han lämna landet. Gör han inte det
frivilligt, måste särskilt beslut fattas om förpassning ur landet.

Det förekommer i betydande utsträckning att utlänningar som inte har
uppehålls- och arbetstillstånd ändå blir kvar här under tämligen lång tid. För
att klara försörjningen till dess slutligt beslut i tillståndsfrågan föreligger är
berörda utlänningar ofta hänvisade till socialhjälp. Det förekommer också att
de under sådan tid tar illegala anställningar. Med hänvisning till dessa
förhållanden begär Pär Granstedt m. fl. (c) i motionen 2039 en skyndsam
utredning om invandrarnas sysselsättningsproblem under handläggningstiden
för ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd. Motionärerna tänker sig
möjligheten att införa temporära arbetstillstånd i de fall väntetiden beräknas

AU 1979/80:4

bli särskilt lång. Ett alternativ till att ge de berörda invandrarna sysselsättning
på den öppna arbetsmarknaden kan enligt motionärerna vara att ordna
särskilda arbetstillfällen i invandrarverkets eller AMS regi.

Motionärerna tar upp ett välkänt problem när det gäller tillämpningen av
utlänningslagstiftningen. De ofta långa väntetider som uppstår innan det blir
slutligt fastställt om en utlänning som sökt sig till vårt land skall få stanna
kvar här skapar ekonomiska och sociala problem som det är angeläget att
komma till rätta med. Frågan har från olika aspekter behandlats tidigare.

I betänkandet AU 1976/77:2 prövade utskottet en motion med samma
syfte som den förevarande. Motionen avstyrktes med hänvisning till att ett
system med tillfälliga arbetstillstånd kunde befaras leda till att regleringen av
invandringen luckrades upp. Utskottet förordade i stället åtgärder i syfte att
förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden, vilket också rekommenderades
av invandrarutredningen i dess huvudbetänkande (SOU 1974:69).
Vidare hänvisade utskottet till utlänningslagkommittén, som vid den tiden
fått i uppdrag att bl. a. överväga åtgärder i syfte att förkorta handläggningstiderna
i utlänningsärenden.

Utlänningslagkommittén redovisade i ett delbetänkande (SOU 1977:28)
förslag med syfte att förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden utan
att rättssäkerhetsintressena därför eftersattes. 1 propositionen 1977/78:90
lade regeringen på grundval av utredningens betänkande fram förslag om
vissa ändringar i utlänningslagen. Propositionen bifölls av riksdagen. Vid
sidan av ändringarna i lagstiftningen har man sökt komma till rätta med
väntetiderna genom att tillföra invandrarverket och arbetsmarknadsdepartementet
ytterligare personal för handläggning av utlänningsärenden.

Problem kvarstår emellertid. Väntetiderna är fortfarande långa. Statens
invandrarverk har i sin anslagsframställning för nästa budgetår redovisat att
väntetiden i ärenden som går till regeringen i form av besvär är i genomsnitt
13,5 månader. Handläggningstiderna inom verket har dock gått ned.
Väntetiderna i avvisnings- och förpassningsärenden har under ett år sjunkit
från 182 dagar till 119 dagar. Endast en mindre del av väntetiderna är därför
f. n. att hänföra till handläggningen hos invandrarverket. Detta innebär i sin
tur att arbetsbelastningen hos polisen och i arbetsmarknadsdepartementet i
stor utsträckning inverkar på väntetiderna.

Utlänningslagkommittén har arbetat vidare med en reform av utlänningslagstiftningen
och i ett nyligen avgivet betänkande, SOU 1979:64, lagt fram
förslag som bl. a. rör tillståndsprövningen i olika led. Förslagen har till syfte
att skapa ett effektivare och snabbare system samtidigt som rättssäkerheten
bibehålls. Proposition på grundval av betänkandet kan väntas till våren.

Utskottet vill för sin del stryka under vikten av att man på olika sätt strävar
mot en ytterligare förkortning av väntetiderna. Om utlänningslagkommitténs
förslag genomförs bör bl. a. belastningen på regeringens kansli minska.
Det är också viktigt att polisen har tillräckliga resurser för sin del av arbetet
med dessa frågor.

AU 1979/80:4

När det gäller motionsförslagen om tillfälliga arbetstillstånd m. m. är
utskottet inte berett att ställa sig bakom dessa. I första hand bör man som
tidigare sagts söka komma till rätta med problemen genom en förkortning av
väntetiderna. Av det anförda framgår att åtgärder planeras för att förbättra
förhållandena på detta område. Med hänvisning härtill bör motionen inte
föranleda någon åtgärd.

Familjebegreppet

Den invandring som sker vid sidan om den reglerade arbetskraftsinvandringen
kan delas upp i invandring på grund av familjeanknytning, invandring
på grund av flyktingskap samt invandring som är humanitärt motiverad.

Den krets av familjemedlemmar som tillåts att invandra tillsammans med
huvudmannen beskrivs i propositionen 1968.142. Praxis har utvecklats i nära
anslutning till dessa riktlinjer. Uppehållstillstånd beviljas regelmässigt för
make/maka eller sammanboende, ”hemmavarande” barn samt personer
vilkas samtliga nära anhöriga är bosatta här, s. k. sista länkfall. I dessa fall är
det inte avgörande vilken försörjningsskyldighet som föreligger eller hur
försörjningen är ordnad. Övriga utlänningar som tillåts invandra på grund av
familjeanknytning är föräldrar eller släktingar som för sin försörjning är
beroende av en anhörig i Sverige under förutsättning att denne har
ekonomiska möjligheter att svara för försörjningen. Vidare kan annan
hjälpbehövande utlänning som åberopar synnerliga skäl få invandra hit. Det
gäller främst om vederbörande har stark anknytning till Sverige. Som
exempel på fall där synnerliga skäl ansetts föreligga kan nämnas att föräldrar
av humanitära skäl fått tillstånd att bosätta sig här även om barnen inte
kunnat svara för försörjningen.

Hur man skall bedöma familjebegreppet tas upp i motionen 1638 av Rolf
Sellgren (fp) och Margareta Andrén (fp). Motionärerna pekar på att man i
många länder har ett mycket vidare familjebegrepp än i Sverige. Motionärerna
anser att myndigheterna i Sverige skall pröva familjeanknytningen med
utgångspunkt i det familjebegrepp som gäller i det land varifrån invandraren
kommer.

Frågan om familjebegreppets utformning har prövats ingående under
senare år. Förra året presenterade en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet
vissa förslag avseende invandring av anhöriga till flyktingar.
Arbetsgruppens överväganden och förslag jämte remissyttranden har överarbetats
av utlänningslagkommittén. Kommittén förordar en något vidare
tolkning av begreppet ”synnerliga skäl” än f. n. vid bedömning av ansökningar
från släktingar till politiska flyktingar i Sverige. I övrigt föreslås inte
några förändringar i nuvarande principer. Utredningsförslaget remissbehandlas
f. n., och ett regeringsförslag kan som tidigare sagts väntas föreligga våren
1980.

I anslutning till motionen vill utskottet framhålla att det knappast är

AU 1979/80:4

möjligt att använda den metod som motionärerna förordar vid bedömning av
familjeanknytning. En sådan metod skulle vara mycket svår att hantera och
ge upphov till skiljaktigheter med hänsyn till invandrarnas ursprungsländer,
vilket från andra utgångspunkter skulle te sig stötande.

Med hänvisning härtill och då frågan inom kort kan väntas komma upp i ett
större sammanhang avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Medicinsk utredning

I motionen 1638 begärs även att obligatorisk allmänmedicinsk och social
utredning infors vid prövning av invandrarärenden. Motionärerna framhåller
att i många fall begärs medicinska utlåtanden på ett för sent stadium, kanske
först i samband med att en förpassning skall verkställas. Redan i samband
med första ansökan om uppehållstillstånd bör enligt motionen förutom
polisutredning företas en allmänmedicinsk och social utredning.

Utskottet vill först framhålla att i samband med kollektiv överföring av
flyktingar görs viss hälsokontroll. Utskottet är inte berett föreslå att man
generellt skall genomföra sådana medicinska undersökningar som motionärerna
tänker sig. Det lår förutsättas att myndigheterna vid sina kontakter med
invandrare uppmärksammar om det finns behov av kontakt med läkare och,
om önskemål finns, förmedlar sådan kontakt. I övrigt får utskottet hänvisa
till att frågan om invandrarnas speciella sjukvårdsbehov är uppmärksammad.
I anslutning till en motion anordnade socialutskottet våren 1978 ett
sammanträde med företrädare för socialstyrelsen, statens invandrarverk och
Landstingsförbundet, varvid frågan om invandrarnas kontakter med hälsooch
sjukvården belystes genom föredragningar och utfrågningar (SoU
1978/79:3). Utskottet diskuterade i sitt betänkande bl. a. vad som främst
krävs när det gäller att anpassa hälso- och sjukvården till invandrarnas
situation. Utskottet underströk bl. a. att det är angeläget att frågan om hur vår
hälso- och sjukvård skall tillgodose invandrarnas behov ägnas särskild
uppmärksamhet under den fortsatta utbyggnaden av vården. Utskottet
föreslog att riksdagen skulle ge regeringen till känna att det fanns anledning
att närmare överväga de vid ovannämnda sammanträde framkomna synpunkterna.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr
1978/79:1), och regeringen beslöt i november 1978 att överlämna riksdagens
skrivelse och utskottets betänkande till hälso- och sjukvårdsutredningen (S
1975:04). Denna utredning, som behandlar frågan om en ny lagstiftning för
hälso- och sjukvården, skall som en grundval för sitt arbete föra en
målsättningsdiskussion med utgångspunkt i att alla som bor i vårt land skall
ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor.

Med hänvisning till det anförda bör det aktuella motionsyrkandet inte
föranleda någon åtgärd.

AU 1979/80:4

Flyktingbegreppet

Som politisk flykting betecknas den som i sitt hemland löper risk att bli
utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås att någon på
grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller
politiska uppfattning eller i övrigt på grund av politiska förhållanden utsätts
för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller på annat sätt är av
svår beskaffenhet, eller också att allvarligt straff åläggs honom på grund av
politiskt brott (2 § andra stycket utlänningslagen). Enligt lagen skall en
politisk flykting inte utan synnerliga skäl vägras fristad i riket, då han är i
behov därav.

En utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska
förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt
vägande omständigheter till stöd fördetta skall inte utan särskilda skäl vägras
att vistas här i riket. Personer tillhörande denna kategori benämns stundom
B-flyktingar (2 § tredje stycket utlänningslagen). En grupp som har samma
principiella rätt att vistas här är krigsvägrare.

Sven Johansson (c) och Tore Nilsson (m) begär i motionen 2045 en översyn
av reglerna för bedömning av flyktingar. Motionärerna synes hävda att
religiösa skäl inte kan vara grund för flyktingskap och att personer som
klassificeras som B-flyktingar riskerar en ogynnsam behandling.

Motionen bygger på en missuppfattning. Detta kan ha sin förklaring i de
terminologiska oklarheter som har uppstått kring flyktingbegreppet. Som
framgår av det ovan anförda görs en flyktingbedömning mot bakgrund av
styrkan i de åberopade skälen. Dessa kan vara av såväl politisk som religiös
art. Det kan vidare gälla tillhörighet till viss samhälls- eller etnisk grupp.
Bedömningen görs individuellt. Vidare gäller att såväl flyktingar som de
personer som stundom betecknas som B-flyktingar har en stark principiell
rätt att vistas här i landet genom att de inte får vägras fristad här om inte
synnerliga skäl resp. särskilda skäl föreligger.

Utlänningslagkommittén har även behandlat flyktingbegreppet. För att
höja flyktingarnas känsla av trygghet föreslår kommittén att en flykting i
tillståndsbeslutet skall få besked om han bedömts som flykting eller ej, en
s. k. flyktingförklaring. Utredningen påpekar vidare att förvirringen varit stor
när det gäller terminologin. Sålunda har uttrycket "B-flykting” kommit att
användas om personer som inte alls är politiska flyktingar, vilket vållat en hel
del missförstånd. Bestämmelsen om de s. k. B-flyktingarna föreslås därför
försvinna i sin nuvarande form.

Frågor som rör flyktingbegreppet kan på grundval av utredningens förslag
väntas bli förelagda riksdagen under våren. Med hänvisning härtill och till
vad i övrigt anförts bör motionen inte föranleda någon åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande tillfälligt arbetstillstånd att riksdagen avslår motionen
1978/79:2039,

AU 1979/80:4

2. beträffande invandrargruppernas familjebegrepp att riksdagen
avslår motionen 1978/79:1638 yrkandet 1,

3. beträffande obligatorisk allmänmedicinsk och social utredning av
invandrare att riksdagen avslår motionen 1978/79:1638 yrkandet
2,

4. beträffande översyn av reglerna för bedömning av flyktingar att
riksdagen avslår motionen 1978/79:2045.

Stockholm den 6 november 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt
Nilsson (s), Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Lars
Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit Odelsparr (c), Sune Johansson (s),
Lahja Exner (s), Nils-Olof Grönhagen (s), Görel Bohlin (m) och Marianne
Wahlberg (fp).

Särskilt yttrande
Tillfälliga arbetstillstånd m. m.

Pär Granstedt (c) anför:

Jag delar utskottets uppfattning att det finns skäl att avvakta resultaten av
de åtgärder som nu planeras för att förkorta väntetiden i tillståndsärenden.

Om de planerade åtgärderna inte medför att väntetiderna på ett avgörande
sätt går ned, måste emellertid även andra insatser övervägas. Enligt min
uppfattning bör man då pröva lösningar av det slag motionärerna för
fram.

GOTAB 62840 Stockholm 1979