AU 1979/80:2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:2

med anledning av motion om utbildning och utveckling i statsförvaltningen Motionen I

motionen 1978/79:2494 av Alf Wennerfors (m), som väckts med
anledning av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot onödig byråkrati
m. m. men som inte har direkt samband med denna, yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om en
satsning på ökad utveckling och utbildning inom statsförvaltningen.

Motionären framhåller inledningsvis att den offentliga sektorns andel av
den samlade produktionen har vuxit under en lång följd av år i alla
industriländer. För Sveriges del har denna utveckling gått längre än på de
flesta andra håll. Den offentliga sektorns tillväxttakt bör enligt motionären
inte bara dämpas utan även inskränkas.

Det framhålls vidare att förtroendet för den offentliga sektorn måste vara
förankrat hos den allmänhet som den är satt att tjäna. Detta förtroende bör
bygga på den statliga förvaltningens effektivitet och på att den tillgodoser
samhällsmedlemmarnas krav på frihet och rättssäkerhet.

Motionären förordar en rejäl satsning på de anställda enskilda människorna
inom statsförvaltningen. Hittills har en hel del rationaliseringsvinster
gjorts genom satsningar på tekniken. Nu bör den sociala effektiviseringen
dominera handlandet. De enskilda människornas kapacitet måste utvecklas
vilket kan ske bl. a. genom att visa dem ökat förtroende, i större omfattning
delegera arbetsuppgifter och ge mer utrymme för personligt omdöme och
initiativkraft. För att möjliggöra detta bör man inom statsförvaltningen satsa
på ett målmedvetet utbildnings- och utvecklingsarbete som gör dessa
människor - låg- eller högavlönade, arbetsledare eller arbetsledda, nydanare
eller traditionsbevarare - rustade att motsvara såväl dagens som morgondagens
krav.

Ett förnyat sätt att arbeta effektivare inom den offentliga sektorn och
därmed bättre hushålla med skattebetalarnas pengar måste också växa fram
bland de anställda själva. Även om flertalet anställda inom den offentliga
sektorn är besjälade av god vilja och förmåga att fullgöra sina arbetsuppgifter
så kan det f. n. föreligga brister i arbetsledning och samordning. Det är således
viktigt att all personal med arbetsledande uppgifter - från generaldirektör till
förmän - motiverar, stödjer och utvecklar sina medarbetare.

När regeringen utser verkschefer måste man i högre grad än i dag beakta
kandidaternas administrativa skicklighet, arbetsledarförmåga och personliga
egenskaper. Vid tillsättning av arbetsledande befattningar bör över huvud
taget i kriteriet ”skicklighet” som ett absolut villkor läggas in dokumenterad

1 Riksdagen 1979/80. 18 sand. Nr 2

AU 1979/80:2

2

praktisk administrativ förmåga liksom förmåga att på ett konstruktivt sätt
lösa motsättningar mellan exempelvis olika fackliga intressen på arbetsplatsen,
slutar motionären.

Aktuella utredningar

Personalutbildningsutredningen

Utredningen, som tillsattes år 1974 och sedan oktober 1976 letts av
utbildningschefen Lars Jeding, har i sitt slutbetänkande (SOU 1978:41)
behandlat bl. a. frågan om fortsatt inriktning av utbildning för ledande
personal inom statsförvaltningen. Utredningen framhåller att kraven på den
som innehar en chefsbefattning efter hand har vidgats. Tidigare var
anspråken mer ensidigt produktionsinriktade medan man i dag också kräver
trygg sysselsättning, god arbetsmiljö etc. De som i dag har ledande
befattningar i statsförvaltningen måste enligt utredningen på ett annat sätt än
tidigare vara medvetna om samhällsutvecklingen och dess konsekvenser för
den verksamhet de bedriver.

Utredningen har även gjort en inventering av förekommande chefsutbildning
i statsförvaltningen och konstaterat att nuvarande insatser inom detta
område är klart otillräckliga. Det är i dag i stort sett bara vid de affärsdrivande
verken som någon systematisk chefsutbildning förekommer. Medelstora och
små myndigheter är i allmänhet hänvisade till externutbildning och har
hittills inte på den vägen kunnat få sina utbildningsbehov tillgodosedda i
önskvärd utsträckning. Central statlig utbildning för dessa grupper har haft
en marginell omfattning och betydelse.

Staten som arbetsgivare har enligt utredningen ett ansvar för utbildningen
av sina företrädare. Inriktningen och omfattningen av denna utbildning är en
fråga för statens arbetsgivarverk (SAV). Det framhålls även att ansvaret för
ledningsutvecklingen i princip bör åligga varje myndighet.

Bland de konkreta förslagen från utredningen kan nämnas:

1. Varje myndighet bör utarbeta en utvecklingsplan för sin verksamhet.
Av planen bör framgå önskvärda insatser för ledningsutveckling, övrig
personalutveckling och organisatorisk och administrativ utveckling.

2. Myndigheterna bör beakta behovet av utbildning i personalledning.
Särskilt viktigt är att planera utbildning för de årligen inemot 5 000 personer
som utses till personalledande befattning.

3. Myndigheterna måste ges tillgång till kvalificerad rådgivning och annan
service, bl. a. i form av produktion av utbildningsmaterial, utbildning av
handledare och arrangerande av seminarier m. m.

4. Väsentligt ökade insatser är nödvändiga för utbildning av ledande
personal med ansvar för övergripande planering och styrning av myndigheternas
verksamhet.

5. En arbetsgrupp bör inrättas med uppgift att styra och prioritera
ledningsutvecklingen i statsförvaltningen med särskild inriktning på ledande

AU 1979/80:2

3

personal på högre nivåer. Personalorganisationerna bör ges inflytande.
Formerna för detta inflytande bör lösas genom förhandling mellan parterna.

Utredningens förslag har remissbehandlats. De 103 remissinstanser som
uttalat sig - däribland de anställdas organisationer - instämmer i huvudsak i
utredningens förslag. Man understryker genomgående behovet av ledningsutveckling
och chefsutbildning.

Remissinstanserna framhåller särskilt behovet av centrala insatser avseende -

utbildning för chefer i verksamhetsledande och arbetsgivarföreträdande
ställning

- utveckling och tillhandahållande av uppläggning, hjälpmedel och utbildningsmaterial
för ledningsutveckling

- rådgivning och förmedling av vunna erfarenheter.

1 många remissvar betonas att ansvaret för ledningsutveckling bör bäras av
varje myndighet för sig och att myndigheterna därför bör tillföras resurser för
detta ändamål.

Kommitté för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen

Regeringen utfärdade den 21 juni i år direktiv till en utredning som skall
komma med förslag om hur utbildning för högre chefer inom statsförvaltningen
skall läggas upp. Utbildningen skall enligt direktiven vara avpassad
för chefer på såväl verksledningsnivå som på nivån närmast därunder.
Kommittén har fått namnet Kommittén för utbildning av högre chefer inom
statsförvaltningen (Dir. 1979:74).

I direktiven redovisas huvuddragen i den ovan nämnda utredningen. Det
framhålls även att utredningen vid remissbehandlingen av slutbetänkandet
fått ett starkt stöd för sin uppfattning om behovet av chefsutbildning och
ledarutveckling.

Kravet på effektivitet är enligt direktiven ett starkt argument för en ökad
satsning på chefsutbildning och ledarutveckling inom statsförvaltningen.
Betydande vinster kan göras om ledningsfunktionen hos myndigheterna
fungerar väl.

Utbildningen av statsförvaltningens chefer bör enligt direktiven i första
hand ses som ett av statsmakternas instrument för utvecklingen av
statsförvaltningens funktion och effektivitet. Härtill kommer att utbildningen
kan medverka till att staten som arbetsgivare kan uppträda på ett
enhetligt sätt. Inriktning och omfattning m. m. av denna utbildning måste
därför bestämmas av statsmakterna.

Mot denna bakgrund bör, framhålls det vidare, olika vägar prövas att
åstadkomma samordnade insatser för en effektiv ledarutveckling och
utbildning av högre chefer i statsförvaltningen.

Regeringen har därefter - den 18 juli i år - tillsatt kommittén för högre
chefsutbildning med statssekreteraren Rolf Skillner som ordförande. Kom -

AU 1979/80:2

4

mittén skall mot bakgrund av bl. a. de pedagogiska erfarenheter och det
fackkunnande som finns hos SAV och statens institut för personaladministration
och personalutbildning (SIPU) samt vissa andra myndigheter, främst
de affärsdrivande verken, statskontoret och riksrevisionsverket, komma med
förslag om hur utbildning för högre chefer inom statsförvaltningen skall
läggas upp. Utbildningen bör vara avpassad för chefer på såväl verksledningsnivå
som på nivån närmast därunder.

Förvaltningsutredningen

1 Förvaltningsutredningens huvudbetänkande Förnyelse genom omprövning
(SOU 1979:61) behandlas bl. a. kravet på en flexibel förvaltning.

Utredningen framhåller därvid att förvaltningens uppgift är att förverkliga
statsmakternas intentioner. För att utföra denna uppgift måste förvaltningen
vara flexibel. En flexibel förvaltning skall inte endast kunna verkställa
statsmakternas beslut. Den måste också kunna ta egna initiativ, så att dess
verksamhet anpassas till nya och förändrade behov i samhället.

Med en flexibel förvaltning avser utredningen dels en förvaltning som
snabbt och utan förvanskningar kan genomföra statsmakternas beslut, dels
en förvaltning med förmåga att på eget initiativ anpassa sig till nya och
förändrade krav från olika delar av samhället. En sådan anpassning till
förändringar i samhället förutsätter att myndigheterna håller god kontakt
med olika intressenter och uppmärksamt följer utvecklingen inom sitt
ansvarsområde. I en flexibel förvaltning krävs vidare att myndigheternas
resurser inte är låsta utan kan frigöras och sättas in på andra arbetsuppgifter.
Hur långt kraven på flexibilitet kan drivas måste emellertid avvägas mot
andra väsentliga mål såsom stabilitet och kontinuitet, framhåller utredningen.

I ett avsnitt diskuterar utredningen de särskilda krav som en ökad
flexibilitet i förvaltningen ställer på myndigheternas personaladministration.
Personalen är en dominerande resurs vid flertalet myndigheter. Utredningen
anser att myndigheternas personaladministration i högre grad bör inriktas på
åtgärder som syftar till att vidga personalens kompetens och öka dess
rörlighet. Man anser däremot inte att en hög personalrörlighet, generellt sett,
är eftersträvansvärd. Däremot kan det i samband med omprövning av
verksamheter vara önskvärt att rörligheten ökar. Det är därför angeläget att
man med personaladministrativa metoder kan främja och underlätta en ökad
rörlighet, såväl inom som mellan myndigheter och gentemot arbetsmarknaden
i övrigt.

Vid myndigheterna bör det personaladministrativa arbetet enligt utredningen
därför i högre grad inriktas på personalplanering, personalutveckling
och intern omplaceringsverksamhet.

AU 1979/80:2

5

Utskottet

1 motionen, 2494 av Alf Wennerfors (m), behandlas problemet med att
skapa en effektivare statlig administration. Motionärerna efterlyser i det
syftet insatser bl. a. för att utveckla och utbilda personalen, inte minst på olika
chefsnivåer. De enskilda människornas kapacitet måste utvecklas och detta
ställer i sin tur ökade krav på personal med arbetsledande uppgifter. Enligt
motionären bör man vidare vid utseende av exempelvis verkschefer lägga
större vikt än hittills på kandidaternas administrativa skicklighet, arbetsledarförmåga
och personliga egenskaper.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det fordras insatser för att
främja personalens utveckling inom statsförvaltningen. Detta gäller inte
minst dem som har arbetsledande ställning. Kraven på cheferna har ökat
under senare år. Deras uppgift har i allt högre grad blivit att initiera och
stimulera medarbetarna samt att tillvarata och samordna kunskaper, idéer
och intressen inom olika arbetsgrupper. De som i dag har ledande befattningar
i statsförvaltningen måste på ett annat sätt än tidigare vara medvetna
om samhällsutvecklingen.

De frågor motionären aktualiserat har uppmärksammats i olika utredningssammanhang
på senare tid. Det gäller bl. a. förvaltningsutredningen
som i sitt slutbetänkande tagit upp frågan bl. a. om personalutveckling som
ett led i ansträngningarna att skapa en bättre förvaltning. Vidare har
personalutbildningsutredningen påtalat de otillräckliga insatserna inom den
statliga chefsutbildningen. Utredningen har också lagt fram förslag med syfte
att förbättra situationen. Detta har i sin tur lett till att regeringen nyligen
tillsatt en särskild kommitté för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen.

I direktiven för utredningen framhålls att betydande vinster kan gör^s om
ledningsfunktionen hos myndigheterna fungerar väl och att kravet på
effektivitet är ett starkt argument för ökad satsning på chefsutbildning.
Kommittén skall därför pröva olika vägar att åstadkomma samordnade
insatser för effektiv ledarutveckling och chefsutbildning i statsförvaltningen.
Utredningen skall vidare beakta möjligheterna att genom sin verksamhet
verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Arbetet förutsätts bli
uppdelat i etapper, och enligt vad utskottet inhämtat skall arbetet bedrivas
skyndsamt. Vissa resultat kan beräknas föreligga redan inom de närmaste
månaderna.

På senare tid har alltså ökad uppmärksamhet riktats på behovet av insatser
för att utveckla och utbilda personalen på den statliga sektorn. Ett viktigt
motiv för ökad satsning är kravet på större effektivitet i statsförvaltningen.
De åtgärder som initierats, bl. a. inom den statliga chefsutbildningen, är
ägnade att förbättra möjligheterna till en effektivare användning av resurserna.
Utskottet vill stryka under vikten av att de angivna strävandena
understöds med kraft av regering och myndigheter. Vad här har anförts ligger

AU 1979/80:2

6

i linje med motionärens önskemål, och enligt utskottet finns det inte behov
av att nu föreslå regeringen att vidta ytterligare åtgärder i frågan. Motionen
bör därför inte leda till något initiativ från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2494.

Stockholm den 23 oktober 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Näiyarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors (m),
Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s). Sten Svensson (m),
Frida Berglund (s), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg
(s), Bengt Wittbom (m), Sune Johansson (s), Börje Hörnlund (c)och tredje vice
talmannen Karl Erik Eriksson (fp).

GOTA B 62695 Stockholm 1979