NU 1978/79:14

Näringsutskottets betänkande
1978/79:14

med anledning av motion om prospekteringen av mineral m. m.
Ärendet

1 motionen 1977/78:1292 av Britta Hammarbacken m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av konsekvenserna av
gällande lagstiftningsregler för såväl undersökning som brytning av mineralfyndigheter
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Statens industriverk har avgett remissyttrande över motionen.

Motionen

I motionen behandlas tre problem.

Inledningsvis uttalar motionärerna att de regler i gruvlagen (1974:342) och
lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) som behandlar
rätten att undersöka mineralfyndighet kan utnyttjas på ett sätt som inte kan
antas överensstämma med lagstiftarens mening. Motionärerna anför att 3
kap. 3 § gruvlagen ger möjligheter för den som inmutat ett område att där
också bryta koncessionspliktigt mineraliskt ämne utan att avvakta den mer
omfattande prövning som sker av en ansökan om undersökningskoncession
enligt minerallagen. De anser att i gruvlagen bör klart anges att brytning
endast får ske av inmutningsbara mineral, dvs. de som räknas upp i 1 kap.
2 §.

Motionärerna menar vidare att markägaren har alltför små möjligheter att
bevaka sina intressen i samband med att någon ansöker om inmutning enligt
gruvlagen eller undersökningskoncession enligt minerallagen. Vid en
översyn av lagarna bör frågan om markägarens rätt att höras över ansökningar
tas upp, anför motionärerna. I detta sammanhang uttalar de att en
reglering i överensstämmelse med expropriationslagstiftningen bör övervägas.
En sådan skulle innebära att den som ansöker om inmutning eller
undersökningskoncession blir skyldig att ersätta markägaren dennes kostnader
i samband med prövning av ansökan.

Slutligen påpekar motionärerna att en undersökningskoncession enligt
minerallagen kan komma att omfatta ett mycket stort område. Efter en tids
undersökningsarbete kan det visa sig att stora delar av området saknar
intresse för koncessionshavaren. Enligt motionärerna bör det föreskrivas i
minerallagen att koncessionshavaren är skyldig att anmäla sådant förhållande
till den tillståndsgivande myndigheten, varefter detta område ”kan
befrias från” beslutet om undersökningskoncession.

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 14

NU 1978/79:14

Huvuddrag i det gruvrättsliga regelsystemet

Rätten att utnyttja malm- och mineralförekomster regleras i vårt land
enligt tre olika system, nämligen inmutningssystemet, koncessionssystemet
och jordäganderättssystemet. Huvuddelen av den nu gällande gruvrättsliga
lagstiftningen tillkom år 1974.

Inmutningssystemet innebär i princip att den som i föreskriven ordning
först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet får ensamrätt till denna.
Systemet ligger till grund för gruvlagen (1974:342). Enligt denna har var och
en rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen
mineralfyndighet (1 kap. 1 §). Mineralfyndighet är inmutningsbar om den
innehåller 1. malm till guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink,järn,
mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn,
vismut, antimon och arsenik, dock inte sjö- eller myrmalm, eller 2. svavelkis,
magnetkis, grafit, apatit eller magnesit (1 kap. 2 §). Den som erhållit
inmutningsrätt (inmutaren) får inom ett angivet område utföra undersökningsarbete
i fråga om inmutningsbart mineral (1 kap. 4 §). Vill inmutaren
bearbeta fyndigheten har han, under vissa förutsättningar, rätt att fä sig
anvisad mark för ändamålet, s. k. utmål (1 kap. 5 §).

Principen för koncessionssystemet är att rätten att eftersöka och bearbeta
fyndighet upplåts efter diskretionär prövning av statlig myndighet. Denna
princip kommer till uttryck i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter
(minerallagen). Enligt denna lag fordras särskilt tillstånd (koncession) för
undersökning och bearbetning av fyndighet av 1. olja, gas, stensalt eller annat
salt som förekommer på likartat sätt, 2. alunskiffer för att utvinna olja eller
gas, 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, 4. uranhaltigt eller
toriumhaltigt mineral, eller 5. torv för att utvinna energi (1 §). Vissa undantag
från koncessionsplikten finns dock angivna i lagen. Koncession meddelas
som undersökningskoncession eller bearbetningskoncession (5 §).

Koncessionssystemet ligger också till grund för lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln och lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom vissa allmänna vattenområden.

Rätten att utnyttja mineral som inte omfattas av ovannämnda fyra lagar
tillkommer jordägaren.

En viktig princip är att gruvbrytning, på samma sätt som annan industriell
verksamhet, är underkastad även annan lagstiftning som rör användning av
mark och vatten. Här kan nämnas byggnads-, vatten-, naturvårds-, miljöskydds-
och fornminneslagstiftningen. Gruvrätten utgör alltså en förutsättning
för att man skall kunna utverka de tillstånd av olika slag som enligt
sistnämnda lagstiftning krävs för verksamheten.

Gruvrättens allmänna syfte kan sålunda sägas vara att främja gruvnäringen
genom att inskränka den rätt som eljest tillkommer jordägaren. Lagstiftningen
avspeglar synsättet att prospektering efter mineral är en samhällsnyttig
verksamhet, som i första hand måste skyddas mot andra prospektörer

NU 1978/79:14

och mot eventuella försök av jordägaren att hindra verksamheten. Också
exploatering av påträffade mineralfyndigheter betraktas som en samhällsnyttig
insats, men intresset av exploatering måste avvägas mot andra
angelägna samhällsintressen.

Vissa bestämmelser i gruv- och minerallagarna

Undersökningsarbete

Inmutarens undersökningsarbete får enligt gruvlagen bestå endast i sådana
åtgärder som behövs för att visa att inmutningsbar mineralfyndighet
förekommer inom det inmutade området och för att vinna närmare
kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet (3 kap.
2 §). Inmutningsbart mineral som bryts under undersökningsarbetet får
inmutaren använda endast i den mån det behövs för undersökning av dess
beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning (3 kap. 3 §). Ej inmutningsbart
mineraliskt ämne får brytas endast i den mån det behövs för att
undersökningsarbetet skall kunna bedrivas ändamålsenligt. Av det brutna får
inmutaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet på fyndigheten.

Den som innehar undersökningskoncession enligt minerallagen får inom
koncessionsområdet utföra undersökningsarbete i syfte att utröna möjligheterna
att utvinna mineraliskt ämne som avses med koncessionen (16 §). Efter
mönster från gruvlagen anges i minerallagen att undersökningsarbete får
bestå endast i sådana åtgärder som behövs för att visa att fyndighet av
mineraliskt ämne som avses med koncessionen förekommer inom koncessionsområdet
och för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek,
beskaffenhet och utvinningsbarhet(22 §). Underarbetet brutet eller på annat
sätt utvunnet mineraliskt ämne som avses med koncessionen får koncessionshavaren
använda endast i den mån det behövs för undersökning av
ämnets beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning (23 §). Han får
bryta eller på annat sätt utvinna mineraliskt ämne av annat slag än som avses
med koncessionen endast i den mån det behövs för att undersökningsarbetet
skall kunna bedrivas ändamålsenligt. Av det som sålunda utvunnits får
koncessionshavaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet på
fyndigheten.

Under vissa omständigheter får undersökningsarbeten dock göras utan
koncession. I 8 § minerallagen föreskrivs sålunda att koncessionspliktig
fyndighet får - om koncession inte har meddelats - undersökas av 1. den som
har rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § gruvlagen (dvs. inmutning resp. utmål) eller
som ansökt om sådan rätt inom område som omfattas av rätten eller
ansökningen, 2. den som innehar bearbetningskoncession avseende annan
grupp av ämnen inom området för koncessionen och 3. fastighetsägaren inom
annat område än som avses under 1 och 2. För fall som avses under 1 och 2

1* Riksdagen 1978/79. 17 sand. Nr 14

NU 1978/79:14

erfordras medgivande till arbetet av fastighetsägaren och innehavare av
nyttjanderätt eller servitut i den mån arbetet medför intrång i deras rätt. I
detta sammanhang bör också nämnas att det i 9 § minerallagen finns
bestämmelser som ger fastighetsägaren rätt att under vissa omständigheter
utan koncession bearbeta eljest koncessionspliktiga fyndigheter.

Prövning av ansökningar
Inmutning

Inmutningsrätt enligt gruvlagen erhålls efter ansökan hos bergmästaren i
distriktet (1 kap. 3 §). Som bevis om inmutningsrätt utfärdar bergmästaren
mutsedel. Prövningen är av huvudsakligen formell art och avser bl. a. att
säkerställa att vissa i lagen angivna inmutningshinder iakttas. Sökanden bör
kunna påräkna bifall till sin ansökan så länge han inte begär att få ett större
område än han uppenbarligen har förutsättningar att aktivt utnyttja (jfr prop.
1974:32 s. 143).

Enligt 2 kap. 12 § får bergmästaren avgöra inmutningsärendet utan att
annan än sökanden har erhållit tillfälle att yttra sig. I specialmotiveringen för
denna paragraf anförde industriministern följande (prop. 1974:32 s. 145 fi):

Enligt 15 § förvaltningslagen (1971:290; ändrad senast 1973:245) får ärende
i princip inte avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats
om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det. Undantag från denna princip medges bl. a. om
åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om det kan befaras att genomförandet
av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras. Eftersom bergmästare
är sådan förvaltningsmyndighet varpå förvaltningslagen äger tillämpning,
gäller nämnda bestämmelser också i ärende om beviljande av
inmutningsrätt om inte annat föreskrivits. Det kan enligt min mening sättas
ifråga om 15 § förvaltningslagen bör gälla i ärende hos bergmästaren om
beviljande av inmutningsrätt. Risken för att markägare och andra motparter
tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada om de inte bereds tillfälle att
yttra sig över ansökan om inmutningsrätt synes vara utomordentligt ringa.
Bergmästaren skall sålunda självmant beakta de hinder mot inmutning som
kan komma i fråga. I beslut om beviljande av inmutningsrätt görs f. ö.
regelmässigt ett generellt undantag för områden som omfattas av inmutningshinder.
De undersökningsarbeten som utförs inom ett inmutat område
före utmålsläggning är vidare mera sällan av den art att bestående skada på
marken uppkommer. För skada och intrång utgår ersättning. Oftast berörs
bara en mindre del av området. I det övervägande antalet fall upphör
inmutningen vid undersökningstidens slut utan att leda till utmålsläggning.
Undersökningsarbete får f. ö. inte påbörjas med mindre inmutaren viss tid
dessförinnan underrättat markägaren och eventuell nyttjanderättshavare.
Markägaren och andra som berörs av ansökningen om inmutningsrätt har
dessutom rätt att överklaga bergmästarens beslut. Mot bakgrund av vad jag
nu anfört har jag ansett att det bör få ankomma på bergmästaren att avgöra i
vad mån 15 § förvaltningslagen skall tillämpas i ärende hos honom om
beviljande av inmutningsrätt.

NU 1978/79:14

Om ansökan bifalls skall fastighetsägare och övriga kända sakägare fä
avskrift av mutsedeln (2 kap. 14 §).

Undersökningskoncession

Ansökan om koncession enligt minerallagen ges in till statens industriverk
och prövas av regeringen (2 §).

Närmare bestämmelser om handläggningen av ansökningar om koncessioner
finns i kungörelsen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter (mineralkungörelsen).
Enligt denna skall ansökan om undersökningskoncession
innehålla uppgift om bl. a. den planerade verksamhetens art och sannolika
omfattning, sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva
verksamheten, den tillämnade verksamhetens inverkan på allmänna och
enskilda intressen samt de åtgärder sökanden anser behövliga för att skydda
allmänna intressen eller enskild rätt. Mineralkungörelsen innehåller också
föreskrifter om visst kungörande av ansökan och om att industriverket, ifall
tillgängliga uppgifter gör det möjligt och ger anledning därtill, skall sända
meddelande om ansökning om undersökningskoncession till industriellt
foretag, innehavare av viss företrädesrätt och annan som berörs av ansökningen.
Industriverket skall se till att koncessionsärende tillförs den utredning
som kan anses påkallad med hänsyn till den tillämnade verksamhetens
art och omfattning. Yttrande skall alltid inhämtas från bergmästaren,
kommunen och länsstyrelsen. Sedan ärendet tillförts behövlig utredning
skall industriverket överlämna det med eget utlåtande till regeringen.

I övrigt är förvaltningslagens (1971:290) regler om handläggning av ärende
tillämpliga. Avskrift av regeringens beslut om undersökningskoncession
tillställs vanligen dem som yttrat sig i ärendet, varjämte koncessionshavaren
åläggs att underrätta markägaren m. fl. om innebörden av koncessionsbeslutet.

Koncessionsområdes storlek

Enligt minerallagen skall koncession avse bestämt område och viss tid
(4 §). Område och giltighetstid bestäms efter vad som är lämpligt med hänsyn
till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

I specialmotiveringen för denna paragraf anförde industriministern bl. a.
följande (prop. 1974:146 s. 81 f.):

I fråga om koncessionsområde har någon maximistorlek inte ansetts böra
föreskrivas. Trots detta begränsas emellertid möjligheten att lägga ut stora
områden på olika sätt, bl. a. av fyndighetens sträckning och ändamålet med
koncessionen. Undersökningsområdes storlek bör bestämmas med hänsyn
till vad som är ägnat att bäst tillgodose det allmännas intresse av att få till
stånd en rationell prospekteringsverksamhet. Område för bearbetningskoncession
bör bestämmas utifrån vad som är motiverat av fyndighetens

NU 1978/79:14

sträckning och behovet av mark för driftsanläggningar. Samtidigt bör vid
bestämmande av koncessionsområde beaktas också att det fåren form som är
lämplig t. ex. med hänsyn till bestående fastighetsgränser. I enlighet härmed
har i paragrafens andra stycke föreskrivits att koncessionsområde bestämmes
efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med
koncessionen och övriga omständigheter.

Enligt nuvarande ordning beviljas bearbetningskoncession för andra
mineraliska ämnen än olja och gas utan begränsning i tiden. Med hänsyn till
den snabba utveckling som numera äger rum på alla områden har det ansetts
lämpligt att det allmänna efter en tids förlopp får möjlighet att pröva om
koncession bör fortsätta att gälla och i så fall på vilka villkor detta skall få ske.
Enligt paragrafens andra stycke skall därför koncession meddelas för viss tid.
Jag har inte funnit anledning att fastställa någon maximitid. Som utredningen
anfört bör undersökningskoncession normalt inte ges för längre tid än
3-5 år och bearbetningskoncession i regel inte för längre tid än 25 år. Också
koncessionstiden får anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. I
överensstämmelse härmed har i paragrafens andra stycke tagits upp föreskrift
om att koncessionstiden skall bestämmas efter vad som är lämpligt med
hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda
allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för att främja ett
från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av
naturtillgångarna (10 §). Staten har också möjlighet att ta ut avgift av
koncessionshavaren. En sådan typ av avgift är s. k. arealavgift som beräknas
med hänsyn till koncessionsområdets yta. Arealavgift avses enligt förarbetena
till minerallagen i första hand verka för att koncessionsområdet inte görs
onödigt stort eller behålls längre än nödvändigt (prop. 1974:146 s. 89).

Anmäler koncessionshavaren att han önskar frånträda sin rätt, upphör
denna sex månader efter det att anmälan kom in, om ej annat följer av
koncessionen (12 §). Det föreskrivs emellertid också att koncessionshavaren,
om han önskar avstå endast viss del av koncessionsområdet, skall ansöka
därom. Ansökningen handläggs och prövas i den ordning som gäller för
erhållande av koncession. Skälet för denna ordning är att nya föreskrifter kan
behövas i fråga om arbetsskyldighet, avgifter, gränser m. m.(prop. 1974:146 s.
90).

I detta sammanhang kan nämnas att giltighetstiden för de av regeringen
hittills meddelade undersökningskoncessionerna enligt minerallagen vanligen
har bestämts till tre-fem år. Ofta har dock koncessionshavaren fått rätt till
viss förlängning om vissa villkor uppfylls, t. ex. i fråga om undersökningsarbetets
omfattning. Koncessionsbesluten innehåller i sådana fall ofta ett
påpekande om att koncessionsområdet vid en förlängning kan begränsas till
vad som är skäligt med hänsyn till resultatet av gjorda undersökningsarbeten.

NU 1978/79:14

Vissa utredningar, m. m.

Mineralpolitiska utredningen

Mineralpolitiska utredningen (I 1974:02; ordförande: landshövding Karl
Frithiofson) har till uppgift bl. a. att överväga om en ändrad inriktning eller
utformning av mineralpolitiken är motiverad med hänsyn till samhällets
långsiktiga behov. I direktiven sägs uttryckligen att det inte kan ifrågakomma
att nu ompröva de principer som ligger till grund för gruvlagen. Utredningen
bör emellertid överväga om det på sikt finns anledning att ändra gränsdragningen
mellan inmutningsbara och koncessionspliktiga mineral.

Utredningen räknar med att slutföra sitt arbete under våren 1979.

Översyn av gruvrättsliga avgifter

Riksrevisionsverket redovisade i februari 1977 erfarenheter av det system
för gruvrättsliga avgifter som införts år 1974, bl. a. genom bestämmelserna i
minerallagen, och föreslog vissa höjningar. Regeringen har i oktober 1978
fattat beslut om vissa ändringar i avgiftssystemet.

Statens industriverks alunskifferutredning

Statens industriverk redovisade våren 1978 utredningen (S1ND PM 1978:2,
3) Alunskiffer. I denna diskuteras bl. a. behovet att genom lagstiftningsåtgärder
förbättra möjligheterna att samordna de exploateringsintressen som
gruvrätten främjar med olika bevarandeintressen (kap. 8,9). Härvid görs vissa
uttalanden om skillnaderna mellan gruvlagens inmutningssystem och
minerallagens koncessionssystem.

Uttalandena tar närmast sikte på den prövning som förekommer inför
beslut om bearbetning, dvs. vid utmålsläggning resp. meddelande av
bearbetningskoncession. De har dock visst intresse för bedömningen av de
frågor som behandlas i den här aktuella motionen.

Utredningen anger (s. 153) några karakteristiska skillnader mellan de båda
systemen. Sålunda sker enligt utredningen den huvudsakliga avvägningen,
med redovisning och bedömning av markanspråk och intressen som
konkurrerar med mineralutvinning, på ett tidigt stadium i samband med
koncessionsprövningen enligt minerallagen men på ett sent stadium -vanligen många år efter inmutning och utmålsläggning - då gruvbrytning
aktualiseras enligt gruvlagen. Vidare gör minera!lagen det möjligt att utforma
villkor och föreskrifter för reglering av verksamheten med hänsyn till
förhållandena i det särskilda fallet, medan gruvlagen innehåller generella
regler. Betydelsen av den sistnämnda skillnaden skall enligt utredningen inte
överdrivas, eftersom avgifter, villkor och föreskrifter enligt minerallagen i
praxis har bestämts i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i
gruvlagen och med denna som förebild.Vidare diskuterar alunskifferutred -

NU 1978/79:14

ningen de särskilda gruvrättsliga problem som är förknippade med undersökning
och utvinning av alunskiffer (s. 157 f.). Dessa problem foijer av att
alunskiffer innehåller många olika mineral. På vissa av dessa mineral är
gruvlagens inmutningssystem tillämpbart, medan beträffande andra gäller
koncessionssystemet enligt minerallagen. Dessutom innehåller alunskiffer
mineral på vilka jordägarsystemet tillämpas.

I remissyttrande över alunskifferutredningen kritiserar bergmästarna i
norra och södra distrikten alunskifferutredningens uttalanden om skillnaderna
mellan gruvlagens inmutningssystem och minerallagens koncessionssystem.
Bergmästarna betecknar det som en fiktion att den huvudsakliga
avvägningen mellan mineralutvinning och motstående samhällsintressen
alltid skulle ske på ett tidigare stadium vid tillämpning av minerallagen än vid
tillämpning av gruvlagen. I den mån inte fyndigheten är känd och
betingelserna för utvinning utformade leder, anförs det i yttrandet, det enligt
minerallagen tillämpade remissförfarandet inte till slutgiltiga resultat; ofta
blir det en tom formalitet. Bergmästarna menar att det är möjligt att bygga in
ett liknande remissförfarande i gruvlagen genom mindre ändringar. Händelseutvecklingen
vid den planerade skifferbrytningen i Ranstad nämns av
bergmästarna som ett fall då motsättningarna mellan mineralutvinning och
motstående intressen inte, trots att koncessionssystemet tillämpades,
konkretiserades slutgiltigt förrän brytning skulle ske.

Mineralpolitiska utredningen meddelar i sitt yttrande över industriverkets
alunskifferutredning att utredningens arbete med lagstiftningsfrågor ännu
inte har kommit så långt att några bestämda slutsatser kan urskiljas. De
särskilda problem som hänger samman med regler för undersökning och
bearbetning av alunskiffer är dock enligt utredningen av så stor vikt att de
kommer att övervägas särskilt.

Något beslut av regeringen med anledning av industriverkets alunskifferutredning
föreligger inte.

Remissyttrande

Som kommentar till motionärernas synpunkter på innebörden av rätten att
undersöka mineralfyndigheter anför statens industriverk i huvudsak
följande.

Den i motionen beskrivna situationen - där rätten till undersökning av en
fyndighet kan vara beroende av prövning enligt flera regelsystem - har
förutsetts vid utformningen av gällande lagregler. Enligt verket är problemet i
första hand aktuellt när det gäller tillstånd till undersökning av alunskiffer. I
verkets alunskifferutredning (se föregående avsnitt) har föreslagits vissa
riktlinjer för den framtida regleringen av dessa frågor. Mineralpolitiska
utredningen har i yttrande över denna utredning anmält sin avsikt att
överväga ämnet.

När det gäller markägarens möjligheter att bevaka sina intressen i samband

NU 1978/79:14

med ansökan om inmutning eller undersökningskoncession erinrar verket
också om gällande bestämmelser. I praktiken har, anför industriverket,
markägarna även i flertalet ärenden angående undersökningskoncession
beretts tillfälle att inkomma med synpunkter genom att kopia av kungörelse
om ansökan har tillställts dem. Verket har ingen erinran mot att denna praxis
blir lagfäst. Men av praktiska skäl måste i så fall undantag kunna medges för
sådana fall där antalet markägare är mycket stort.

Industriverket diskuterar också motionärernas förslag om en föreskrift
som skulle ålägga koncessionshavare att avstå från ett område eller del därav
så snart detta undersökts och befunnits sakna intresse. Frågan om undersökningsområdenas
storlek övervägs f. n. inom industriverket i samband
med beredningen av ansökningar från AB Svensk Alunskifferutveckling om
undersökningskoncessioner inom delar av Närke och Skåne. Sålunda
diskuteras f. n. med sökanden och med berörda kommuner i Närke hur man
skall finna en formel för att minska undersökningsområdenas storlek efter
hand som resultat av den översiktliga prospekteringen kommer fram. Enligt
verket är det angeläget att finna former för hur delområden inom ett
undersökningsområde successivt skall avstås. Bl. a. kan avgiftssystemet
utformas med hänsyn till detta syfte. Verket avser att i det aktuella ärendet
begära regeringens bemyndigande att besluta i frågor om avstående från
delområden.

I detta sammanhang erinrar industriverket också om att frågan om
flexiblare tidsgränser för giltigheten av inmutningar enligt gruvlagen har
aktualiserats i alunskifferutredningen (s. 161)och om att nämnden för statens
gruvegendom har tillstyrkt åtgärder med detta syfte.

Utskottet

Motionen 1977/78:1292 innehåller kritik mot vissa regler på det gruvrättsliga
området. Kritiken kan sammanfattas i tre punkter. För det första menar
motionärerna att reglerna för undersökningsarbete enligt gruvlagen
(1974:342) och enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter inte är
samordnade i tillräcklig utsträckning och att reglerna ”kan utnyttjas på ett
sätt som inte kan antas överensstämma med lagstiftarens mening”. För det
andra anser de att markägaren har alltför små möjligheter att bevaka sina
intressen i samband med att någon ansöker om inmutning enligt gruvlagen
eller undersökningskoncession enligt minerallagen. Slutligen förordar de att
bestämmelser utfärdas som möjliggör att områden, som omfattas av
undersökningskoncession enligt minerallagen, skall kunna ”befrias från”
beslutet om sådan koncession efter hand som undersökningsarbetet fortskrider
och visar negativt resultat. Motionärerna föreslår en översyn av
konsekvenserna av gällande regler på de områden som behandlas i motionen.

1 det föregående har utskottet angett huvuddragen i det gruvrättsliga

NU 1978/79:14

regelsystemet och ingående redogjort för gällande bestämmelser om undersökningsarbete,
om förfarandet vid prövning av ansökningar och om
storleken av koncessionsområde.

Utskottet konstaterar att den gruvrättsliga lagstiftningens allmänna syfte
kan sägas vara att främja gruvnäringen genom att inskränka den rätt som
eljest tillkommer jordägaren. Denna principiella syn ligger bakom detaljregleringen
av olika delfrågor.

Redogörelsen för gällande bestämmelser i gruvlagen och i minerallagen
rörande undersökningsarbete visar enligt utskottets uppfattning att motionärernas
kritik är överdriven när de hävdar att gällande regler skulle kunna
utnyttjas på ett sätt som strider mot lagstiftarens mening. Det framgår
emellertid av statens industriverks yttrande över motionen att vissa problem
är förknippade med tillståndsgivning i samband med undersökning av
alunskiffer, eftersom alunskiffer innehåller olika mineral som kan göra det
nödvändigt att samtidigt tillämpa gruvlagens bestämmelser om inmutning
och minerallagens bestämmelser om undersökningskoncession. Dessa
frågor, som också har uppmärksammats av verket i annat sammanhang,
avses bli behandlade av mineralpolitiska utredningen (1 1974:02) i dess
slutbetänkande våren 1979. Ett riksdagsuttalande om översyn av dessa regler
behövs därför inte.

Regler och praxis beträffande markägares möjligheter att bevaka sina
intressen i samband med ansökningar om inmutning eller undersökningskoncession
är ett uttryck för den gruvrättsliga lagstiftningens allmänna syfte.
Utskottet vill understryka att inmutning resp. undersökningskoncession inte
utan ytterligare prövning ger annan rätt än att bedriva undersökningsarbete.
Resultatet av undersökningarna behövs som underlag för en senare provning
av om tillstånd till utvinning skall ges. Vid denna prövning bereds berörda
markägare tillfälle uttala sig. Hithörande frågor torde emellertid uppmärksammas
inom ramen för den allmänna utvärdering av 1974 års gruvrättsliga
lagstiftning som mineralpolitiska utredningen, enligt vad utskottet erfarit,
avser att presentera våren 1979. Det finns därför ingen anledning för
riksdagen att nu aktualisera dessa frågor.

Storleken av de områden som omfattas av undersökningskoncession enligt
minerallagen regleras, som den föregående framställningen visar, genom en
prövning av tillståndsgivande myndighet med hänsyn till det allmännas
intresse av att få till stånd en rationell prospektering. Giltighetstiden för
koncession är tidsbegränsad. Vidare finns det oftast ett ekonomiskt incitament
för koncessionshavaren att begränsa områdets storlek, eftersom viss
arealavgift tas ut. Det kan vidare nämnas att statens industriverk f. n. i ett
ärende om undersökningskoncession enligt minerallagen diskuterar med
sökanden och med berörda kommuner hur man på ett smidigt sätt skall
kunna minska undersökningsområdenas storlek efter hand som resultat av

NU 1978/79:14

den översiktliga prospekteringen kommer fram. Motionärernas syfte torde
sålunda vara tillgodosett inom ramen för gällande regler och praxis.
Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1292.

Stockholm den 28 november 1978

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Hugo Bengtsson (s), Fritz
Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik
Wååg(s), Birgitta Hambraeus (c), Margaretha af Ugglas (m), Lilly Hansson (s),
Karl-Anders Petersson (c), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Rune
Johansson i Ljungby (s) och Hugo Bergdahl (fp).

Reservation

av Bengt Sjönell, Fritz Börjesson, Birgitta Hambraeus och Karl-Anders
Petersson (alla c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Redogörelsen
för” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

En inmutning enligt gruvlagen beviljas av en myndighet - bergmästaren -som har att strikt iakttaga de i lagen preciserade villkoren. En undersökningskoncession
enligt minerallagen beviljas däremot enligt ett diskretionärt
förfarande som ger den koncessionsgivande instansen större utrymme för
bedömning av frågan om ansökan skall beviljas eller inte. F. n. beviljas
undersökningskoncession av regeringen, dvs. en politiskt ansvarig instans.
Häri ligger en principiellt sett viktig skillnad. Denna skillnad för speciell
betydelse när någon vill undersöka alunskiffer, eftersom alunskiffer innehåller
olika mineral som kan göra det nödvändigt att samtidigt tillämpa
gruvlagen och minerallagen. Problemet har också uppmärksammats av
statens industriverk i olika sammanhang. Även mineral politiska utredningen
avser att ta upp hithörande frågor. Det framgår emellertid inte klart av
direktiven för denna utredning om den kan gå djupare in på de principiella
avvägningar som ligger bakom nu gällande gruvrättsliga regelsystem. Därför
bör riksdagen göra ett uttalande till regeringen av innebörd att frågan om hur
tillstånd att undersöka alunskifferfyndigheter skall ges bör utredas i särskild
ordning.

Nuvarande regler och praxis beträffande markägares möjligheter att
bevaka sina intressen i samband med ansökningar om inmutning eller

NU 1978/79:14

undersökningskoncession avspeglar uppfattningen att markägaren får tåla ett
visst intrång därför att det allmänna intresset kräver att vissa undersökningsarbeten
blir utförda. Det kan emellertid ifrågasättas om inte avvägningen
skett alltför mycket till markägarens nackdel när denne inte ens är
tillförsäkrad att få ett personligt meddelande om att en ansökan föreligger och
sålunda i praktiken saknar möjlighet att yttra sig under ärendets beredning.
Utskottet anser att reglerna om handläggning av ansökan om inmutning
enligt gruvlagen och om undersökningskoncession enligt minerallagen bör
ses över i syfte att markägaren skall få större möjligheter än f. n. att yttra sig
över sådana ansökningar.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1292 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
en översyn av vissa gruvrättsliga regler.

GOTAB 58778 Slockholm 1978