SoU 1977/78:6

Socialutskottets betänkande
1977/78:6

med anledning av motioner om akupunktur, hälsohem och vissa
naprapater

Motionsyrkandena

I motionen 1976/77:263 av Ulla Ekelund (c) och Bertil Jonasson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning av och åtgärder för
legitimation för Doetors of Naprapathy.

1 motionen 1976/77:477 av Maj Britt Theorin m. fl. (s) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna

1. behovet av forskning kring akupunktur,

2. att kontakt med Kina och kinesisk utbildning i akupunktur bör
initieras,

3. att utbildning i akupunktur som behandlings- och bedövningsmetod
bör utredas.

I motionen 1976/77:950 (motivering i motionen 1976/77:949) av Birgitta
Hambraeus m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
utredningen om hälso- och sjukvården ges i uppdrag att även se över den s. k.
kvacksalverilagen i avseende på hälsohemmens verksamhet.

Vissa naprapater

Motionen

I motionen 1976/77:263 om att riksdagen under 1976/77 års riksmöte
beslutat hemställa hos regeringen att en motion om införande av legitimation
för Doetors of Chiropractic skulle överlämnas till den år 1974 tillkallade
medicinalansvarskommittén (S 1974:02). Motionärerna påpekar bl. a. att
Doetors of Naprapathy - vilka i likhet med Doetors of Chiropractic ger
manuell behandling vid funktionshämmande skador i kotpelare och leder - i
motsats till sistnämnda kategori erhåller sin utbildning i Sverige, nämligen
vid Naprapathic School i Stockholm, och att socialstyrelsen har möjlighet att
kontrollera och påverka utbildningen vid denna skola. Motionärerna, som
lämnar vissa närmare uppgifter om naprapatutbildningen, framhåller bl. a. att
denna bygger på genomgången gymnasieskola och att den omfattar tre och ett
halvt år. Enligt motionärerna uppgår antalet utbildade naprapater f. n. till ett
50-tal och antalet personer under utbildning på olika nivåer till omkring
80.

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 6

Soll 1977/78:6

Naprapati

Naprapati (=”korrigering av orsak till lidande”) kan beskrivas som en
manuell behandlingsmetod baserad på en teori om att orsaken till vissa
sjukdomar är att bindvävsförbindelserna och mellankotsskivorna i ryggraden
skrympt respektive förkortats till följd av skada. Sjukdomsorsak kan enligt
den till grund för naprapatin liggande teorin även vara andra leder i kroppen
som är funktionshämmade på grund av skrympning av bindvävnad. Den
naprapatiska behandlingen går ut på sträckning av skrumpna och förkortade
ligament samt tillämpning av den manuella medicinens terapiformer.
Naprapati lanserades i USA i början av 1900-talet av Oakley Smith.

Enligt uppgift från en företrädare för Svenska naprapathförbundet arbetar
naprapaten på följande sätt.

Vid ryggbesvär testar naprapaten varje enskild kotas rörlighet och
registrerar smärtförnimmelser, lokaliserar skadan och fastställer typ av skada.
Med hjälp av reflextest, patientens sjukdomsberättelse och beskrivning av
symptomen kan naprapaten avgöra, om patienten kan behandlas manuellt.
Patienter, som ej lämpar sig för behandling, remitteras vidare till läkare för
röntgenologisk resp. medicinsk kontroll om detta ej redan skett. Vid
behandling arbetar naprapaten mjukt och försiktigt med kotkropparna inom
dessas naturliga rörelseomfång och sträcker skrumpnade och förkortade
ligament för att eliminera nervirritationer och värk.

Utbildning av Doetors of Naprapathy

Enligt uppgift från Svenska naprapathförbundet har medlemmarna i
förbundet utbildning som Doetors of Naprapathy antingen vid ”Colleges of
Naprapathy” i USA eller vid Naprapathic School i Stockholm.

För inträde i Naprapathic School i Stockholm krävs gymnasiekompetens
eller motsvarande. Utbildningstiden är tre och ett halvt år. De dominerande
inslagen i grundutbildningen, som omfattar de tre första terminerna, är
teoretisk utbildning i de anatomiska, fysiologiska, patologiska och terapeutiska
ämnena samt massage, sjukgymnastik och klinisk praktik. Grundutbildningen
är inte obligatorisk för elever som har utbildning som sjukgymnast
eller fysioterapeut eller som har medicine kandidatexamen. Under
återstoden av utbildningstiden dominerar utbildning i naprapatisk behandlingsteknik
samt vidareutbildning i de teoretiska ämnena.

Legitimation för vissa kategorier yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens
område

Bestämmelser om legitimation finns - förutom för läkare - för följande
kategorier yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område, nämligen

SoU 1977/78:6

tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster och glasögonoptiker.
Legitimation meddelas av socialstyrelsen.

Bestämmelserna om legitimation finns beträffande tandläkare i lagen
(1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket, beträffande sjuksköterskor
i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor, beträffande barnmorskor i
reglementet (1955:592) för barnmorskor, beträffande sjukgymnaster i kungörelsen
(1937:864) om legitimation av sjukgymnaster samt beträffande glasögonoptiker
i kungörelsen (1963:456) om legitimation av glasögonoptiker.

Riksdagsbehandlingen av frågan om införande av legitimation för Doetors of
Chiropractic

1 motioner under åren 1974, 1975 och 1976 begärdes utredning om och
åtgärder för att införa legitimation för personer med utbildning som Doctor of
Chiropractic, vilken kan erhållas i USA, Kanada och England.

Utskottet avstyrkte 1974 och 1975 års motioner (SoU 1974:29 och SoU
1975:6). Skälen härtill var följande. Doetors of Chiropractic får sin grundutbildning
i utlandet. Svenska myndigheter saknar därför möjlighet att
kontrollera och påverka utbildningen. Vidare har resultaten av kiropraktisk
verksamhet varit odokumenterade, och någon utvärdering av verksamheten
har inte skett, varför man inte har några betryggande garantier för kvalitén på
verksamheten. Härjämte skulle ett inordnande av Doetors of Chiropractic i
det svenska hälso- och sjukvårdssystemet knappast ge någon påtagligt
förbättrad hälso- och sjukvård eftersom insatserna av det ringa antalet
Doetors of Chiropractic som är verksamma i vårt land inte kan ha annat än
marginella effekter. Utskottet ansåg att önskemålen om ökad tillgång på
yrkesutövare inom det här aktuella vårdområdet i första hand borde
tillgodoses genom ökad och förbättrad utbildning av sjukgymnaster och
läkare.

På förslag av utskottet beslutade riksdagen hos regeringen hemställa att
1976 års motion skulle överlämnas till medicinalansvarskommittén (SoU
1976/77:9, rskr 1976/77:32). Utskottet ansåg att de år 1974 och 1975
framförda skälen alltjämt talade mot att man införde en särskild legitimation
för Doetors of Chiropractic men påpekade att det emellertid likväl kunde vara
motiverat att man närmare överväger vilka möjligheter som finns att inom
den offentliga sjukvården ta till vara den kunskap och skicklighet som seriöst
arbetande kiropraktorer otvivelaktigt har då det gäller viss manipulationsbehandling.
I detta hänseende anförde utskottet följande.

Utbildning i sådan manipulationsbehandling som kiropraktorerna utövar
ingår varken i utbildningen av läkare eller i utbildningen av sjukgymnaster.
Även om kiropraktorernas manipulationsbehandling inte har sådant vetenskapligt
stöd som andra behandlingsmetoder inom sjukvården har, ger den
dock erfarenhetsmässigt i många fall lindring vid ledbesvär, vilket lett till att
det bland många läkare finns en positiv inställning till kiropraktisk behand -

SoU 1977/78:6

ling. Detta har bl. a. framkommit vid den remissbehandling som Nordiska
rådet gjort i ett i år avgjort ärende rörande en auktorisationsordning för
Doetors of Chiropractic m. m. Seriöst utövad kiropraktisk verksamhet måste
därför anses utgöra en resurs som även den offentliga sjukvården bör kunna
tillgodogöra sig. Det måste dock här framhållas att inte ens seriöst utbildade
kiropraktorer på samma sätt som läkare kan ansvara fördiagnostiseringsuppgifter.

Frågor om i vilken utsträckning personalen inom sjukvården i fortsättningen
bör vara underkastad speciell tillsyn liksom frågor om behörighetsoch
utbildningskrav samt om ansvaret för denna personal utreds f. n. genom
medicinalansvarskommittén. Mot bakgrund av det ovan anförda är det enligt
utskottets mening motiverat att utredningen även överväger frågan om hur
kiropraktorer med examen som Doctor of Chiropractic eller motsvarande
examen lämpligen skulle kunna inordnas bland de olika kategorier yrkesutövare
som finns inom sjukvården. Då kiropraktorernas behandlingsverksamhet
i viss mån är att jämställa med sjukgymnasternas verksamhet och då
utomlands utbildade sjukgymnaster - efter bedömning av kompetensen
genom socialstyrelsens nämnd för utländsk medicinalpersonal och eventuell
kompletterande utbildning - kan vinna legitimation i vårt land, kan det t. ex.
övervägas att Doetors of Chiropractic och personer med motsvarande
utbildning skulle kunna fl möjlighet att bli inordnade i sjukvården genom att
få legitimation som sjukgymnast.

Medicinalansvarskommittén

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande i januari 1974 tillkallades
medicinalansvarskommittén (S 1974:02) för att göra en allsidig översyn av
reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården.

I direktiven för utredningsarbetet framhålls bl. a. att de sakkunniga bör
överväga i vilken utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården i
fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Det påpekas att härvid
bör det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer till inom
vårdverksamheten liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav
samt ansvarsfrågan beaktas.

Medicinalansvarskommittén har på begäran av riksdagen (SOU 1975/
76:44, rksr 1975/76:348) utrett frågan om legitimation av psykolog. I
november 1976 avgav kommittén delbetänkandet (Ds S 1976:9) med förslag
om legitimation av psykolog. Regeringen har därefter, i januari i år, uppdragit
åt socialstyrelsen att på grundval av medicinalansvarskommitténs förslag
utreda och inkomma med förslag till praktisk tjänstgöring som villkor för
legitimation av psykolog.

Regeringen beslutade i december 1976 överlämna 1976 års motion om
införande av legitimation för Doetors of Chiropractic till medicinalansvarskommittén
för att övervägas vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

Medicinalansvarskommittén beräknas komma att avge sitt huvudbetänkande
i början av år 1978.

SoU 1977/78:6

Symposium om fysikalisk undersöknings- och behandlingsmetodik av rygg och
leder med speciell hänsyn till s. k. manuell medicin

Landstingsförbundet har i skrivelser år 1974 och år 1976 hos socialstyrelsen
hemställt om socialstyrelsens synpunkter huruvida s. k. manuell medicin/
manuell terapi som behandlingsmetod kan anses bygga på tillfredsställande
vetenskaplig grund för att bilda underlag för en omfattande utbildningsverksamhet.
Mot bakgrund härav anordnade socialstyrelsen i Kungälv i
september i år ett tvådagars symposium om fysikalisk undersöknings- och
behandlingsmetodik av rygg och leder med speciell hänsyn till s. k. manuell
medicin, i vilket bl. a. ortopeder och sjukgymnaster deltog.

Akupunktur

Motionen

1 motionen 1976/77:477 påpekas att akupunkturmetoden för att lindra
smärta har använts sedan flera tusen år i Kina, att metoden under de senaste
åren tilldragit sig stort intresse över hela världen både bland allmänhet och
forskare, att metoden är helt accepterad i Frankrike och Schweiz samt att det
på andra håll pågår en intensiv debatt och forskning. Motionärerna påpekar
bl. a. att enligt en uppgift från år 1971 totalt mer än 400 000 operationer av 250
olika slag hade utförts i Kina under akupunkturbedövning och att andelen
lyckade fall rapporterats utgöra 90 %. Rapporterade fördelar med akupunkturbedövning
vid operation är enligt motionärerna klart medvetande och
normala fysiska funktioner med bl. a. blodcirkulation, njurfunktion och
rörelsefunktioner oförändrade. De efteroperativa smärtorna minskar och
försvinner snabbt och en tidig rehabilitering blir möjlig, sägs det vidare. Det
påpekas att inga biverkningar med undantag av mycket sällan observerade
svimningar på grund av ångest hos patienten noterats och att de nackdelar
man registrerat är otillräcklig effekt vid psykisk oro samt illamående och
bukspänning vid vissa operationer.

Motionärerna framhåller att det är av intresse att utreda mekanismen i
akupunkturbedövningen och att vetenskapligt bevisa vad som sker enligt
västerländskt synsätt men att det är lika viktigt att vi snabbt lär oss utnyttja de
erfarenheter och kunskaper om för oss nya metoder för smärtlindring som
akupunktur syns vara. För att studera och lära om akupunktur bör enligt
motionärerna etableras bred kontakt med Kina och kinesisk undervisning i
akupunktur och en utredning bör snarast genomföras om legaliserad
utbildning i såväl akupunkturbehandling som akupunkturbedövning för i
första hand läkare och sjukvårdspersonal.

1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 6

SoU 1977/78:6

Kåsjö undersökningar av akupunkturmetoden m. m.

Akupunktur kan beskrivas som stimulering av viss eller vissa punkter på
eller nära kroppsytan genom införande av nålar, varvid nervimpulser, som
akupunkturnålarna åstadkommer, upplevs blockera smärtfÖmimmelser som
har annan grund. Det hävdas på sina håll att akupunktur också har effekt på
sjukdomar.

I oktober år 1972 uppdrog socialstyrelsen åt medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd, professorn i anestesiologi (anestesiologi=vetenskapen om
bedövningsmetoderna) vid universitet i Uppsala Martin H:son Holmdahl, att
avge yttrande över den smärtstillande effekten genom akupunktur. I januari
1973 redovisade Holmdahl resultatet av sina undersökningar. Han konstaterade
att det var möjligt att genom stimulering via akupunkturnålar
framkalla smärtfrihet eller avsevärd smärtlindring vid kirurgiska ingrepp
men att denna effekt inte var lika regelbunden som vid användning av
kemiska medel. Holmdahl fann därför svårt att yttra sig om vilken plats, om
någon, akupunkturanalgesi (analgesi=smärtlindring) i dess nuvarande form
slutligen skulle komma att få och rekommenderade fortsatt forskning i syfte
att söka utreda verkningsmekanismen i akupunkturanalgesin. Utskottet har i
betänkandet SoU 1974:24 lämnat närmare uppgifter om Holmdahls utredning.

I betänkandet SoU 1974:24 har utskottet vidare redogjort för en rapport från
en studieresa till Kina, som en norsk medicinsk studiegrupp företagit i
oktober 1973 för att studera akupunktur, samt för etts. k. rundabordssamtal i
Oslo om rapporten, vari bl. a. svensk medicinsk expertis deltagit.

En delegation svenska läkare, som leddes av en avdelningschef hos
socialstyrelsen och som bl. a. omfattade en läkare hos socialstyrelsen samt
fem professorer vid medicinska fakulteter, företog på inbjudan av Folkrepubliken
Kina en studieresa till Kina i januari 1975. Delegationen fick bl. a.
vid flera tillfällen studera akupunkturtekniken både vid poliklinisk behandling
mot diverse åkommor och som bedövningsmedel vid kirurgiska ingrepp.
En redogörelse för studieresan har lämnats i en specialbilaga nr 1/75 till
socialstyrelsens tidskrift Socialnytt.

Ett forskarlag vid fysiologiska institutionen vid universitetet i Göteborg
under ledning av bitr. professorn i fysiologi (fysiologi=läran om de normala
livsföreteelserna) vid universitetet Sven Andersson igångsatte för ca fyra år
sedan studier om smärtblockering som innefattar studier av smärtlindringseffekten
av akupunkturliknande stimulering. Medicinska forskningsrådet
stöder bl. a. pågående studier vid institutionen.

SoU 1977/78:6

Kanadensiska forskare anser sig enligt en uppgift i tidskriften New Scientist
i början av detta år ha påvisat att akupunktur kan stimlera hjärnan att själv
producera smärtstillande medel.

Förslag av socialstyrelsen angående klinisk prövning av inorlodoxa behandlingsmetoder,
m. m.

1 skrivelse den 5 december 1974 till socialdepartementet har socialstyrelsen
begärt besked om möjligheterna att erhålla ekonomiska resurser för klinisk
prövning av inortodoxa behandlingar och behandlingsmetoder.

Socialstyrelsen anför bl. a. att vid sidan av vetenskapligt prövade medicinska
arbetsmetoder det sedan längre eller kortare tid har funnits vård- eller
behandlingsformer av olika andra slag. Såsom exempel anges homeopati,
kiropraktik, akupunktur, faste- och råkostterapi och behandling med s. k.
naturläkemedel. Det påpekas att de teorier som ligger bakom många av dessa
vård- och behandlingsmetoder - som betecknas inortodoxa - inte står i
samklang med kända och väl belagda medicinska fakta och att forskare inom
det medicinska fältet därför har varit relativt obenägna att av tillgängliga
knappa resurser avsätta medel för forskningsprojekt kring dessa metoder
vilkas grunder således är oklara.

Socialstyrelsen anför vidare bl. a. följande.

För att på ett tillfredsställande sätt kunna värdera de metoder, som av den
icke auktoriserade medicinen förs fram som medel att hjälpa även svårt sjuka
människor till hälsa, krävs att kontrollerade kliniska prövningar utförs. Det
torde också vara av intresse att närmare studera de effekter som hänför sig till
behandlingens utförande, behandlarens personlighet, behandlingsmetodens
karaktär av icke auktoriserad terapi m. m. Vid sådana undersökningar vore
det därför av värde att komplettera den medicinska utvärderingen av
behandlingen med studier utförda av beteendevetenskaplig expertis.

Socialstyrelsen finner det angeläget att undersökningar av denna typ kan
komma till stånd och är beredd att initiera och stödja sådana prövningar av
metoder vilka ur allmän synpunkt kan vara av intresse. Sådana vetenskapliga
undersökningar torde även kunna ge allmänheten en bättre förståelse förde
prövade metodernas eller behandlingarnas bakgrund och begränsning.

Förslag till konkreta projekt beträffande studier av akupunktur har ännu
inte inkommit till socialstyrelsen.

Socialstyrelsens behandling av akupunkturfrågan m. m.

I ett av JO handlagt ärende om socialstyrelsens befogenhet att ingripa mot
läkares användning av akupunktur (JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s.
193-204) har socialstyrelsen i yttrande anfört om inortodoxa behandlingar
och behandlingsmetoder i huvudsak vad socialstyrelsen anfört härom i
skrivelsen den 5 december 1974 till socialdepartementet samt påpekat syftet
med denna skrivelse. Socialstyrelsen framhöll i yttrandet att socialstyrelsen

SoU 1977/78:6

följde akupunkturfrågan med stor uppmärksamhet, att styrelsen som
tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården dock hade att övervaka att
landets medicinalpersonal inte använder akupunkturmetoder för behandling
av sjukdom innan vetenskapligt hållbar bevisning beträffande behandlingseffekterna
framkommit men att styrelsen samtidigt var angelägen om att
underlätta seriös forskning på området.

JO, som i ärendet bl. a. prövat om socialstyrelsen underlåtit att i erforderlig
omfattning följa akupunkturmetodens utveckling utomlands, uttalade i
denna fråga bl. a. följande.

Det är uppenbart att ett verk med så omfattande arbetsuppgifter som
socialstyrelsen inte själv kan med all i och för sig önskvärd grundlighet följa
varje ämne inom sitt vidsträckta ämnesområde. Styrelsens ledamöter och
tjänstemän torde i huvudsak vara hänvisade till att inhämta sina kunskaper
om utvecklingen utomlands genom litteraturstudier inom den snäva ram
som det dagliga arbetet medger och genom deltagande i vetenskapliga
kongresser o. d. utomlands. Därutöver har styrelsen att anlita sitt vetenskapliga
råd, vars medlemmar representerar alla viktigare grenar inom det
medicinska arbetsfältet, samt kan i mån av behov och tillgång på medel även
tillkalla andra sakkunniga.

Det låter sig naturligtvis göra att såsom klaganden, mot bakgrund av det
intresse för bl. a. akupunktur som på senare tid yppat sig inom landet,
kritisera socialstyrelsen för att den inte mera aktivt följt upp utvecklingen på
området efter Holmdahls utredning i januari 1973, t. ex. genom att initiera
fortsatta liknande utredningar. Å andra sidan är det med tanke på socialstyrelsens
övriga omfattande och maktpåliggande arbetsuppgifter svårt att göra
gällande att styrelsen genom att ej göra detta gjort sig skyldig till en
försummelse. Styrelsen är nämligen enligt sin instruktion främst en förvaltningsmyndighet
på hälso- och sjukvårdens område, medan forskningens
främjande i första hand ankommer på det medicinska forskningsrådet i
samverkan med de medicinska fakulteterna och undervisningssjukhusen,
där för övrigt viss forskning rörande smärtlindringseffekten av akupunkturliknande
stimulering m. m. numera förekommer eller planeras. Att styrelsen
för egen del ej heller släppt sitt intresse för akupunkturen visar bl. a. den
studieresa till Kina, som en svensk läkargrupp under ledning av avdelningschefen
Sven Alsén företagit i januari 1975 och vars resultat rörande
akupunkturen redovisats i en specialbilaga nr 1/75 till Socialnytt. Det hade
givetvis i och för sig varit bra om socialstyrelsen i sitt remissvar till 1974 års
socialutskott kunnat redovisa ett mer aktuellt material rörande akupunktur
än Holmdahls undersökningar, men som framgår av socialutskottets utlåtande
(SoU 1974:24) kompletterades Holmdahls undersökningsresultat med
en rapport från en studieresa till Kina som en norsk medicinsk studiegrupp
företagit i oktober 1973, varför det inte kan göras gällande att socialutskottets
utlåtande vilar på ett alltför ofullständigt och föråldrat material. Klagomålen
beträffande bristande kunskaper och aktivitet hos socialstyrelsen i påtalade
hänseenden föranleder därför inte någon åtgärd från min sida.

Klaganden har för övrigt uttalat viss förståelse för socialstyrelsens
svårigheter att följa den moderna medicinska utvecklingen i Europa men
hävdat att en medicinsk och vetenskaplig ”pluralism”, som är självklar i de
flesta europeiska länder, kan te sig som en nödvändighet även i vårt land.

SoU 1977/78:6

Socialstyrelsen har i sitt remissvar till JO inte direkt tagit upp denna fråga till
diskussion men framhållit att styrelsen finnér angeläget att undersökningar
av vård och behandlingsformer vid sidan av vetenskapligt beprövade
arbetsmetoder kommer till stånd samt att styrelsen är beredd att initiera och
stödja sådana prövningar av metoder, som kan vara av allmänt intresse.
Styrelsen har jämväl upplyst att styrelsen den 5 december 1974 tillskrivit
socialdepartementet för att fl ett principiellt ställningstagande till dylika
prövningar, närmast avseende frågan huruvida och i vilken form ekonomiska
resurser bör ställas till förfogande för ändamålet. Med en positiv inställning
från regeringens sida och ett vidsynt tillmötesgående från läkarvetenskapens
sida beträffande dylika prövningar torde socialstyrelsen framdeles bli i stånd
att på ett betydligt allsidigare sätt än hittills följa utvecklingen på det
medicinska arbetsfältet.

Medicinalväsendets ansvarsnämnd uttalade i oktober 1975 i ett ärende att
akupunktur inte kunde godtas såsom behandlingsmetod inom den av
samhället auktoriserade sjukvården.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till 1974 års riksdag begärdes att kontakt med Kina och kinesisk
utbildning i akupunktur skulle initieras, att förslag om legaliserad utbildning i
akupunktur som behandlings- och bedövningsmetod skulle framläggas samt
att förslag om kontroll av akupunkturverksamhet i Sverige skulle införas.

På förslag av utskottet i betänkandet SoU 1974:24 avslog riksdagen
motionen. Utskottet, som inhämtat yttrande över motionen från socialstyrelsen,
anförde bl. a. följande.

Resultaten av de studier av akupunkturmetoden som redovisats i detta
betänkande samt socialstyrelsens yttrande visar enligt utskottets mening att
akupunkturen som behandlings- och bedövningsmetod ännu inte kan
accepteras inom svensk sjukvård. Härför krävs ytterligare forsknings- och
utvecklingsarbete, som eventuellt kan leda till introducerandet av metoder
för ”akupunktur utan nålar”. Mot denna bakgrund bör frågan om legaliserad
utbildning i akupunktur som behandlings- och bedövningsmetod anstå. Det
är självfallet angeläget att man jämsides med forsknings- och utvecklingsarbete
inom landet följer det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs i
Kina och annorstädes beträffande akupunktur, men detta bör som socialstyrelsen
påpekar ske inom ramen för gängse vetenskaplig samverkan på den
medicinska forskningens område. Det förhållandet att vår lagstiftning ger
utrymme för lekmän att bedriva akupunkturverksamhet gör, med hänsyn till
att bristande hygien vid sådan verksamhet innebär stora risker för spridning
av bl. a. hepatitsmitta, att tillsyn på området är angelägen. Eftersom
socialstyrelsen överväger att aktivera länsläkarorganisationens inspektionsverksamhet
på området, erfordrar dock enligt utskottets mening inte heller
motionsyrkandet om kontroll av akupunkturverksamheten någon riksdagens
åtgärd.

I en under 1975 års riksmöte väckt motion begärdes bl. a. att socialstyrelsen
skulle få möjlighet att mera aktivt än dittills studera akupunkturtekniken
inom och utom landet och att föranstalta om lämplig försöksverksamhet med

SoU 1977/78:6

utnyttjande av den erfarenhet och det kunnande som redan fanns inom
landet.

På förslag av utskottet i betänkandet SoU 1975:6 avslog riksdagen
motionsyrkandet. Utskottet redogjorde för dittills kända undersökningar
m. m. om akupunktur samt anförde bl. a. följande.

Mot bakgrund av det intresse som således visats för studier och prövning av
akupunktur och under hänvisning til! att akupunktur särskilt nämnts i
socialstyrelsens decemberskrivelse bör motionen 1975:1244 i denna del inte
föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Behandling av vissa patienter vid hälsohem

Motionen

I motiveringen till yrkandet i motionen 1976/77:950, vilken finns i
motionen 1976/77:949, påpekas inledningsvis att vegetarisk diet, motion
samt sund och enkel livsföring utmärker behandlingen vid hälsohemmen,att
många människor söker sig till hälsohemmen för att fl hjälp vid sjukdom
eller för att öka sin kondition, att resultaten vid många hälsohem är omvittnat
goda samt att patienter, som länge vårdats i den ordinarie sjukvården utan
resultat, blir friska.

Motionärerna anför bl. a. att enligt den s. k. kvacksalverilagen det inte är
tillåtet att mot betalning behandla barn under 8 år, inte heller patienter med
bl. a. cancer, sockersjuka, epilepsi och andra sjukdomar i samband med
havandeskap och förlossning samt påpekar att trots att medicinering vid t. ex.
reumatism bevisligen i många fall inte botar utan har allvarliga biverkningar
och trots att fasta och vegetarisk diet gjort många besvärsfria, föräldrar alltså
tvingas att avstå från att fö hjälp för sina barn. Hälsohem som tar emot barn
med sjukdomar kan dömas efter kvacksalverilagen även om barnet blivit
friskt i samband med vistelsen där, påpekas det vidare.

Enligt motionärerna bör någon form av dispens för välkända hälsohem
övervägas och läkartjänster bör inrättas vid hälsohem som så önskar.

Bestämmelser om enskilda vårdhem m. m.

Hotellförordningen (1966:742) är inte tillämplig på rörelse som avser att
tillhandahålla bostad såsom led i verksamhet för vård, tillsyn, utbildning eller
uppfostran.

För de enskilda vårdinrättningarna gäller med vissa undantag stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem m. m., vilken utfärdats efter riksdagens
hörande (prop. 1970:17, 2LU 1970:9).

Med enskilt vårdhem avses enligt stadgan inrättning, som drivs av annan
än staten, kommun eller landstingskommun och som har minst tre
vårdplatser för sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn.

SoU 1977/78:6

I stadgan finns bestämmelser bl. a. om tillsyn, om krav på lokaler,
utrustning och personal, om tillstånd att driva enskilt vårdhem, om
föreståndares och vårdhemsläkares åligganden, om besvär, om straffpåföljd
vid överträdelse av stadgan och om tystnadsplikt. Tillstånd att driva enskilt
vårdhem meddelas av länsstyrelsen. Socialstyrelsen har högsta tillsynen över
enskilda vårdhem.

Vissa av stadgans bestämmelser - bl. a. bestämmelserna om tillsyn och
tillstånd - gäller enligt 17 S i tillämpliga delar även för enskild vård utom
vårdhem som innebär yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för
sjukvård, såvida inte regeringen förordnat annat eller vården drivs enligt
avtal med sjukvårdsstyrelse.

Socialstyrelsen har genom beslut i september 1974 meddelat tillstånd för
Stiftelsen Kiholms Hälsohem att i Ludvika kommun under benämningen
Hälsofrämjandets Vital Center Tallmogården driva enskilt vårdhem med
högst 34 vårdplatser för vård av konvalescenter efter somatisk sjukdom, dock
ej avsevärt rörelsehindrade. Behandlingsverksamheten omfattar bad- och
duschbehandlingar, tarmsköljning m. m. Enbart vegetarisk kost serveras.
Tallmogården i övrigt har avsetts användas som pensionat enligt hotellförordningen.

Enligt 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring kan ersättning för
vård på enskilt vårdhem utgå från sjukförsäkringen om vårdhemmet enligt
av riksförsäkringsverket fastställd förteckning är att anse som sjukhus enligt
nämnda lag.

Vidare kan ersättning utgå för utgifter för konvalescentvård vid enskilt
konvalescenthem enligt 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring. Grunderna
härför finns i förordningen (1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling
m. m. och innebär bl. a. att konvalescenthemmet skall finnas upptaget i en av
riksförsäkringsverket fastställd förteckning.

Tallmogården har inte av riksförsäkringsverket likställts med sjukhus
enligt lagen om allmän försäkring eller upptagits i förteckning över konvalescenthem.

Sådana inskränkningar i fråga om inrättande av läkartjänster som gäller för
landstingskommuner och kommuner finns inte för huvudmän för enskilda
vårdhem.

Kvacksalverilagen m. m.

Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelser om
utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken omfattar
dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket,dels lagen (1960:409)
om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
("kvacksalverilagen”), tillkom år 1960 (prop. 1960:141, 2LU 1960:44).

SoU 1977/78:6

Beträffande uppdelningen av bestämmelserna på området på två särskilda
lagar anförde föredragande departementschefen i prop. 1960:141 s. 34 bl. a. att
lagstiftningen borde som dittills omfatta regler för den speciella form av
behörighet, som borde tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och
utbildade läkarna, samt, med utgångspunkt i att envar äger frihet att utöva
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, uppta de begränsningar i
denna frihet som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten.
Föredragande departementschefen anförde att han härvid ville förorda att de
båda ämnesområdena behandlades i var sin lag och tilläde att härigenom
skulle markeras också formellt att det i allmänhet föreligger en väsentlig
skillnad mellan de utbildade läkarnas verksamhet, å ena sidan, samt
kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade utövares verksamhet, å andra
sidan.

Kvacksalverilagen äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker
annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed
jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna i lagen gäller dock inte den
som innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest är i sin
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under socialstyrelsens
tillsyn.

Enligt lagen är behandling av vissa smittsamma sjukdomar (däribland
veneriska sjukdomar), cancer och andra elakartade svulster, sockersjuka,
epilepsi och sjukdomar i samband med havandeskap och förlossning
förbjuden. Vidare är undersökning eller behandling av barn, som inte fyllt
åtta år, samt rådgivning per korrespondens utan personlig undersökning
förbjudna. Som förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoder anges
allmän bedövning, lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel,
hypnos samt radiologiska metoder. Ambulerande verksamhet och verksamhet
av den som inte är svensk medborgare är vidare förbjudna.

Hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04)

År 1975 tillkallades hälso- och sjukvårdsutredningen med uppdrag att
utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt
direktiven bör den nya lagstiftningen omfatta hälso- och sjukvården i dess
helhet, bl. a. den förebyggande hälsovården.

Utredning om s. k. hälsocentra m. m.

Regeringen uppdrog i mars 1975 åt socialdepartementets sjukvårdsdelegation
att i samråd med Landstingsförbundet utreda frågan om s. k. hälsocentra.
Utredningsuppdraget var föranlett av ett förslag som kommittén för
planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. framfört i sitt
slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige.

SoU 1977/78:6

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatte en arbetsgrupp med
uppgift att belysa de frågor som innefattades i utredningsuppdraget samt att
därvid klarlägga avgränsningen och sambandet med hälso- och sjukvården.
Arbetsgruppen avgav i juni 1976 till sjukvårdsdelegationen rapporten
Hälsocentra - reaktiveringsanläggningar, vilken sedan överlämnades till
regeringen.

Arbetsgruppen ansåg att behov fanns av en typ av anläggningar som
arbetsgruppen kallade reaktiveringsanläggningar och som skulle ha följande
karaktär.

Vid en reaktiveringsanläggning skall kunna förekomma 1) viss begränsad
sjukvårdande/rehabiliterande verksamhet som utförs av kvalificerad vårdpersonal,
såsom läkare, 2) sjukgymnastik/konditionsträning under ledning
av sjukgymnast, 3) arbetsterapi och arbetsträning som meddelas av arbetsterapeuter
i samarbete med sjukgymnaster, 4) psykisk/social stimulans, 5)
utbildning om den egna sjukdomen och värdet av näringsriktig kost, 6) hjälp
med social anpassning samt 7) ev. forskning och utbildning av vårdpersonal.
Aktuella kategorier ”gäster” med denna inriktning av verksamheten skulle
vara dels personer som har någon form av sjukdom "under vardande”, vilken
genom vård och aktiviteter som erbjuds vid anläggningen kan uppskjutas,
mildras eller elimineras, dels personer som genomgått någon form av
sjukdom och behöver återhämta sig på motsvarande sätt, rehabiliteras eller
rekonditioneras. Grupper som i första hand skulle kunna vara aktuella för och
ha nytta av vistelse på en reaktiveringsanläggning skulle vara 1) personer med
hjärt-kärlsjukdomar, 2) rörelsehindrade, 3) personer med flerhandikapp, 4)
vissa riskpatienter, t. ex. sådana med högt blodtryck eller hög vikt, 5) ”trötta
och nedslitna” personer samt 6) äldre i behov av aktivering.

Arbetsgruppen ansåg att för sålunda skisserade reaktiveringsanläggningar
landstingen borde vara huvudmän vart för sig eller sammanslutna på lämpligt
sätt efter upptagningsområde, ev. regionvis. Arbetsgruppen ansåg inte att
staten borde ingå som huvudman eller finansiär av verksamheten. Arbetsgruppen
erinrade dock om möjlighet att erhålla investeringsbidrag från
AMS.

Rapporten har remissbehandlats.

Tidigare riksdagsbehandling

I två motioner väckta under 1975 års riksmöte begärdes stöd till s. k.
hälsohem. På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1975:6 avslog
riksdagen motionerna.

Utskottet anförde bl. a. att med hänsyn till det ansvar för hälso- och
sjukvården som åvilar landstingen det i första hand ankom på dessa att pröva
frågan om att inrätta och att stödja anläggningar av den karaktär som
motionerna avsåg. Mot denna bakgrund och under hänvisning till att bl. a.
faste- och råkostterapi av socialstyrelsen hänförts till de behandlingsmetoder

SoU 1977/78:6

vilka enligt socialstyrelsens s. k. decemberskrivelse förtjänade en närmare
undersökning ansåg utskottet att något riksdagens initiativ i anledning av
motionsyrkandena inte var påkallat.

Utskottet påpekade att det vid denna bedömning även hade beaktat
behandlingen av frågan om hälsocentra inom kommittén för planering av
turistanläggningar och friluftsområden m. m. och det utredningsuppdrag
som föranletts därav.

I en under 1975/76 års riksmöte väckt motion begärdes stöd från
samhällets sida för seriöst arbetande s. k. hälsohem av den kategori som
Tallmogården i Dalarna representerar. Motionen avslogs av riksdagen på
förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1976/77:9. Utskottet erinrade
om vad utskottet anfört om de vid 1975 års riksmöte väckta motionerna och
redovisade resultatet av utredningen om s. k. hälsocentra.

1 den av motionärerna väckta motionen 1976/77:949 begärdes att hälsooch
sjukvårdsutredningen även skulle ges i uppdrag att lämna förslag om
ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vistelse vid hälsohem. Detta
motionsyrkande avslogs av riksdagen under 1976/77 års riksmöte på förslag
av socialförsäkringsutskottet i betänkandet SfU 1976/77:28. Utskottet erinrade
om den gjorda utredningen om s. k. hälsocentra och fann - då
utredningsförslagen hade samband med den i motionen väckta frågan - inte
anledning att biträda motionsyrkandet i avvaktan på regeringens ställningstagande
till utredningsförslagen.

R emissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:950 från socialstyrelsen
och Svenska läkaresällskapet.

Socialstyrelsen påpekar att när hälsohem drivs med tillstånd enligt stadgan
om enskilda vårdhem m. m. kvacksalverilagen inte blir tillämplig på
verksamheten vid hemmen. När det å andra sidan gäller hälsohem, för vilka
stadgan om enskilda vårdhem inte kan tillämpas, anser socialstyrelsen att det
inte finns behov av lättnader i kvacksalverilagstiftningen - i fråga om barn
eller eljest - i avseende på verksamheten.

Läkaresällskapet framhåller att det är angeläget att kvacksalverilagens
förbud om behandling av barn under åtta år och av vissa specificerade
sjukdomsgrupper kvarstår.

Socialstyrelsen framhåller att myndigheten i den i ett föregående avsnitt
nämnda skrivelsen den 5 december 1974 till socialdepartementet föreslagit att
klinisk prövning skall underlättas beträffande inortodoxa behandlingar och
behandlingsmetoder. Läkaresällskapet föreslår att samhället understöder en
objektiv undersökning av behandlingsmetoder, genomförandesätt, positiva
och negativa resultat vid vissa definierade sjukdomsgrupper vid ett eller ett
par hälsohem.

SoU 1977/78:6

Hälsohem som omfattas av vårdhemsstadgan

Socialstyrelsen framhåller att hälsohemmen redan nu kan anknytas till det
reguljära sjukvårdssystemet samt anför följande.

1 den mån där bedrivs verksamhet som avser sjukvård eller annan
personlig omvårdnad eller tillsyn, omfattas de nämligen av stadgan rörande
enskilda vårdhem (SFS 1970:88, ändrad senast genom SFS 1977:375). Sådant
hälsohem skall ha tillstånd av socialstyrelsen (efter 1977-07-01 länsstyrelsen)
för att lagligen fö bedriva verksamheten. Då sådant tillstånd föreligger blir
kvacksalverilagen inte tillämplig på den verksamhet som bedrivs vid
hemmet. Ägaren kan själv anhålla hos riksförsäkringsverket om att hemmet
tas in i förteckningen över sjukvårdsinrättningar vilka skall anses som
sjukhus enligt lagen om allmän försäkring. Ersättning lämnas då för vistelsen
på hälsohemmet enligt lagen om allmän försäkring.

När ett hälsohem godkänts som enskilt vårdhem borgar det för viss kvalitet
på vården. Ägaren måste då följa bestämmelserna i stadgan om enskilda
vårdhem m. m. och de anvisningar med vilka socialstyrelsen kompletterar
stadgan. Detta innebär bl. a. att hemmet kommer under styrelsens, länsstyrelsens
och länsläkarorganisationens tillsyn. Tillsyn i socialt hänseende
utövas av socialnämnden i den kommun där vårdhemmet är beläget.
Dessutom ställs exempelvis krav på att föreståndare med viss kompetens
skall finnas vid hemmet liksom vårdhemsläkare med av socialstyrelsen
godkänd behörighet.

Hittills har socialstyrelsen som enskilda vårdhem godkänt tre hem av
hälsohemskaraktär, nämligen Tallmogården, Kilafors herrgård och Alfta
kurhem för vård av konvalescenter. Ärenden om ytterligare två hälsohem är
f. n. under utredning hos styrelsen.

Hälsohem som inte omfattas av vårdhemsstadgan

Socialstyrelsen påpekar beträffande hälsohem, där man inte bedriver
sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn och där stadgan om
enskilda vårdhem därför inte kan tillämpas, att kvacksalverilagen kan bli
tillämplig endast i rent personliga relationer mellan dem som bor och arbetar
vid hemmet, samt anför följande.

Att i kvacksalverilagstiftningen göra undantag för verksamheten vid
hälsohem bör enligt socialstyrelsens mening icke komma i fråga. Nuvarande
kvacksalverilag måste betraktas som föga restriktiv. Den inskränkning som
där föreskrivs i fråga om barn, som inte fyllt 8 år, understryker samhällets
ansvar för att barn inte utsättes för okontrollerat experimenterande på hälsooch
sjukvårdens område med de risker en icke fackmässig behandling kan
medföra. Hälsohemmens behandlingsmetoder, exempelvis fasta, som för en
vuxen människa att döma av flera vittnesmål kan upplevas positivt, kan för
barn vara riskabla. Enbart misstanken om att barnen kan vållas skada är skäl
nog för att behålla kvacksalverilagens förbud i detta avseende.

Sorn framgår av ovanstående finnér socialstyrelsen icke behov av lättnader
i kvacksalverilagstiftningen - i fråga om barn eller eljest - i avseende på
hälsohemmens verksamhet.

SoU 1977/78:6

Allmänt om hälsohemmen

Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

De s. k. hälsohemmens verksamhet har de senaste åren varit föremål för ett
utomordentligt stort intresse från massmedias och allmänhetens sida.
Tidigare har verksamhet av detta slag varit koncentrerad till de tysktalande
länderna i Mellaneuropa som har en lång tradition och ett icke ringa antal
utövare av icke konventionell medicin. I det utvecklingsläge som nu råder
uppstår enligt styrelsens mening vissa risker för kommersialisering, charlataneri
och felbehandling. Egensanering, klara kriterier för verksamheten och
tillgång till viss medicinsk kompetens bör därför eftersträvas. Sådana åtgärder
bör också vara en förutsättning för ett mera långtgående accepterande från
samhällets sida.

Socialstyrelsen vill slutligen framhålla att styrelsen med hänsyn till
utvecklingen funnit det angeläget att förbättra möjligheterna att vetenskapligt
studera inortodoxa behandlingar och behandlingsmetoder av bl. a. den
typ som tillämpas vid hälsohemmen och i skrivelse 1974-12-05 till socialdepartementet
föreslagit att klinisk prövning inom detta område skall underlättas.

Läkaresällskapet framhåller att de synpunkter som Läkaresällskapet anfört
i ett yttrande till chefen för socialdepartementet över rapporten Hälsocentra -reaktiveringsanläggningar även till stor del kan läggas till grund för Läkaresällskapets
yttrande över motionen om hälsohem. I nämnda yttrande har
Läkaresällskapet sammanfattningsvis framhållit, 1) att det föreligger ett icke
tillgodosett behov av åtgärder för reaktivering inom olika områden, 2) att det
är angeläget att detta behov ytterligare utreds (Härvid bör försök göras att
mera exakt dokumentera effekten av hittills bedriven verksamhet.), 3) att
först när behovet mera i detalj preciserats kan man avgöra vilka moment, som
alltjämt bör vara mer intimt knutna till sjukvården och vilka som med fördel
skulle kunna inlemmas i en fristående organisation, t. ex. med ”hälsocentra -reaktiveringsanläggningar”, 4) att ovan nämnda synpunkter (1-3) måste
beaktas för att man skall kunna göra prioriteringar av resurser till friskvårdsprogram-reaktiveringsprogram
resp. sjukvård innan en genomgripande
organisation för reaktiveringsanläggningar startas, 5) att eftersom de skisserade
reaktiveringsanläggningarna delvis har samma målgrupp som medicinska
rehabiliteringsavdelningar och eftersom den medicinska rehabiliteringsvården
ej är utbyggd i tilltänkt omfattning, är det svårt att f. n. bedöma
behovet av reaktiveringsanläggningar för detta klientel (Om reaktiveringsanläggningarna
skulle bemannas med rehabiliteringskunniga läkare, sjukgymnaster
och arbetsterapeuter kommer utbyggnadstakten att hämmas för
avsevärd tid framåt av dålig tillgång på dessa personalkategorier.), 6) att man i
första hand måste inrikta sig på en försöksverksamhet för att få fram optimal
storlek och organisation av en reaktiveringsanläggning samt utarbeta mätmetoder
för värdering av och dokumentation av dessa anläggningars värde (En
sådan försöksverksamhet kan med fördel förläggas till Vindeln och då ske i

SoU 1977/78:6

nära samarbete med berörda institutioner och kliniker vid universitetet och
regionsjukhuset i Umeå.) samt 7) att arbetsgruppens skissering av målgrupper
och åtgärdsprogram är mycket diffus och delvis motsägelsefull och avgränsningen
mot hälso- och sjukvård mycket oklar.

Läkaresällskapet anför i yttrandet till socialutskottet bl. a. följande.

Det bör kraftigt betonas att hälsohem ej utgör någon enhetlig typ av
institution. I motionen framhålls att ”vegetarisk diet, motion och sund och
enkel livsföring utmärker behandlingen vid hälsohemmen”. Så kallade
hälsohem torde utnyttjas såväl i förebyggande som i rent terapeutiskt och i
rehabiliteringssyfte. Individer torde söka sig till resp. bli remitterade till
hälsohem för att få miljöbyte, erhålla distraktion och stimulans. Annan
målsättning kan vara att avlasta anhöriga eller att avlastas från arbete eller
andra sociala krav. Motion och konditionsträning, avslappningsövningar och
rökavvänjning är exempel på förhållandevis väletablerade aktiviteter och
någorlunda väl dokumenterad effekt. Därutöver finns dietmässiga, ”psykodynamiska”
och andra tilltänkta terapeutiska åtgärder vid en del hälsohem.
Det är angeläget att i första hand utvärdera nyttan av olika förebyggande,
terapeutiska resp. rehabiliterande verksamhetsformer, då i dag praktiskt taget
all vetenskaplig dokumentation över terapieffekter vid hälsohem saknas.
Klarläggande av vad som avses med begreppet ”Hälsohem” är även
önskvärt. Det är vidare angeläget att utreda behovet av olika typer av
hälsohem för varierande ändamål samt bedöma lämplig personalstruktur och
organisatorisk utformning och anknytning till övrig hälso- och sjukvård.

Då verksamheten vid hälsohem på senare år väckt sådan allmän uppmärksamhet,
framför allt genom massmedias inverkan, och upptänt förhoppningar
hos stora grupper av sjuka och trötta människor, anser Sällskapet det
emellertid önskvärt med en systematisk undersökning av densamma.
Sällskapet vill därför föreslå, att samhället understöder en objektiv undersökning
av behandlingsmetoder, genomförandesätt, positiva och negativa
resultat vid vissa definierade sjukdomsgrupper vid ett eller ett par hälsohem.

Utskottet

I betänkandet behandlas motioner om användning inom sjukvården av
vissa icke-konventionella behandlingar och behandlingsmetoder m. m. Som
bakgrund till behandlingen av motionerna redovisar utskottet huvuddragen i
lagstiftningen om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område. Utskottet redovisar också ett initiativ som tagits av socialstyrelsen
beträffande prövning av sådana behandlingar och behandlingsmetoder.

Lagstiftningen utgår från principen att vem som helst äger frihet att utöva
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Från denna utgångspunkt har
det i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket ställts upp regler för
den speciella form av behörighet att utöva verksamhet på området som
ansetts böra tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade
läkarna. Vidare har i lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet

SoU 1977/78:6

på hälso- och sjukvårdens område (den s. k. kvacksalverilagen) meddelats
bestämmelser om de begränsningar i nämnda frihet som ansetts nödvändiga
för att skydda allmänheten. Enligt kvacksalverilagen är det bl. a. förbjudet för
annan än läkare eller annan som i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område är ställd under socialstyrelsens tillsyn att mot ersättning behandla
cancer, sockersjuka, epilepsi och sjukdomar i samband med havandeskap och
förlossning samt att undersöka och behandla barn som inte fyllt åtta år.

I allmänna läkarinstruktionen (1963:341) har inskrivits en skyldighet för
läkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet
meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens
tillstånd fordrar. Denna skyldighet är grundläggande för läkares yrkesutövning.

I en skrivelse den 5 december 1974 som socialstyrelsen avgett till
socialdepartementet (i det följande kallad socialstyrelsens decemberskrivelse)
anförde socialstyrelsen bl. a. att det vid sidan av vetenskapligt prövade
medicinska arbetsmetoder sedan längre eller kortare tid funnits vård- eller
behandlngsformer av olika slag -1, ex. homeopati, kiropraktik, akupunktur,
faste- och råkostterapi och behandling med naturläkemedel - för vilka det
gemensamma är att de inte accepterats inom den officiella hälso- och
sjukvården av det skälet att vetenskapligt invändningsfria värderingar av
metoderna inte kunnat ge något stöd för att de har effekt. Socialstyrelsen
påpekade bl. a. att för att på ett tillfredsställande sätt kunna värdera de
metoder, som av den icke auktoriserade medicinen förs fram som medel för
att hjälpa även svårt sjuka människor till hälsa, krävs att kontrollerade
kliniska prövningar utförs. Mot denna bakgrund anhöll socialstyrelsen om ett
principiellt ställningstagande till möjligheterna att få ekonomiska resurser för
sådan prövning. Socialstyrelsen framhöll att styrelsen var beredd att initiera
och stödja prövningar av metoder vilka från allmän synpunkt kunde vara av
intresse.

Legitimation av vissa naprapater

Naprapater ger liksom kiropraktorer manuell behandling vid besvär i
kotpelare och leder. Vid den enskilda Naprapathic School i Stockholm ges
utbildning till Doctor of Naprapathy. Utbildningen bygger på genomgången
gymnasieskola och omfattar en tid av tre och ett halvt år. Under grundutbildningen,
som omfattar de tre första terminerna, dominerar teoretisk
utbildning i anatomi, fysiologi och patologi m. m., utbildning i massage och
sjukgymnastik samt klinisk praktik. Under återstoden av utbildningen
dominerar utbildning i naprapatisk behandlingsteknik samt vidareutbildning
i de teoretiska ämnena.

I motionen 1976/77:263 av Ulla Ekelund (c) och Bertil Jonasson (c) begärs
utredning av och åtgärder för legitimationen av Doetors of Naprapathy.
Motionärerna erinrar om att riksdagen under 1976/77 års riksmöte beslutat

SoU 1977/78:6

hemställa hos regeringen att en motion med likartat yrkande beträffande
Doetors of Chiropractic skulle överlämnas till den år 1974 tillkallade
medicinalansvarskommittén (S 1974:02). Motionärerna påpekar bl. a. att då
Doetors of Naprapathy erhåller sin utbildning i Sverige socialstyrelsen har
möjlighet att kontrollera och påverka utbildningen men att detta är inte på
samma sätt möjligt beträffande utbildningen för Doetors of Chiropractic,
vilken ges utomlands.

Utskottet har under åren 1974. 1975 och 1976 behandlat motioner om
legitimation av Doetors of Chiropractic (SoU 1974:29, SoU 1975:6 och SoU
1976/77:9). Utskottet har ställt sig avvisande till att man skulle infora en
särskild legitimation för Doetors of Chiropractic på skäl som redovisats i det
föregående (s. 3). 1 1976/77 års betänkande - vari utskottet föreslog att 1976
års motion skulle överlämnas till medicinalansvarskommittén och som låg
till grund för riksdagens ovannämnda beslut - påpekade utskottet emellertid
att det likväl kunde vara motiverat att man närmare överväger vilka
möjligheter som finns att inom den offentliga sjukvården ta till vara den
kunskap och skicklighet som seriöst arbetande kiropraktorer otvivelaktigt har
då det gäller viss manipulationsbehandling. Utskottet anförde bl. a. att då
kiropraktorernas behandlingsverksamhet i viss mån är att jämställa med
sjukgymnasternas verksamhet och då utomlands utbildade sjukgymnasterefter
bedömning av kompetensen genom socialstyrelsens nämnd för
utländsk medicinalpersonal och eventuell kompletterande utbildning - kan
vinna legitimation i vårt land, det kan t. ex. övervägas att Doetors of
Chiropractic och personer med motsvarande utbildning skulle kunna fö
möjlighet att bli inordnade i sjukvården genom legitimation som sjukgymnast.
Genom beslut i december 1976 överlämnade regeringen 1976 års motion
till medicinalansvarskommittén för att övervägas vid fullgörandet av
kommitténs uppdrag.

Enligt utskottets mening finns det befogad anledning förutsätta att
medicinalansvarskommittén vid de överväganden, som kommittén i
enlighet med det sagda har att göra beträffande Doetors of Chiropractic och
personer med motsvarande utbildning, kommer att göra motsvarande
överväganden beträffande personer med utbildning som Doctor of Naprapathy.
Med hänsyn härtill bör motionen 1976/77:263 inte föranleda någon
åtgärd av riksdagen.

Studier av akupunkturmetoden m. m.

I motionen 1976/77:477 av Maj Britt Theorin m. fl. (s) framhålls bl. a. att
akupunkturmetoden fått en omfattande användning som smärtlindringsmetod
i Kina och att stora fördelar är förenade med denna metod.
Motionärerna anför bl. a. att det är i och för sig av intresse att utreda
mekanismen i akupunkturbedövningen och att med vetenskapliga metoder
undersöka vad som enligt västerländskt synsätt sker vid sådan bedövning

SoU 1977/78:6

men att det är lika viktigt att vi snabbt lär oss utnyttja de erfarenheter och
kunskaper om för oss nya metoder för smärtlindring som akupunktur syns
vara. Mot denna bakgrund begärs i motionen att forskning sker kring
akupunktur, att kontakt med Kina och kinesisk utbildning i akupunktur
initieras samt att frågan om utbildning i akupunktur som behandlings- och
bedövningsmetod utreds.

Utskottet behandlade år 1974 en motion med likartade yrkanden (SoU
1974:24). Socialstyrelsen yttrade sig på utskottets begäran över motionen.
Utskottet ansåg, att resultaten av de studier av akupunkturmetoden som
utskottet redovisade i sitt betänkande i ämnet samt socialstyrelsens yttrande
visade att akupunkturen som behandlings- och bedövningsmetod ännu inte
kunde accepteras inom svensk sjukvård utan härför krävdes ytterligare
forsknings- och utvecklingsarbete, som eventuellt kunde leda till introducerandet
av metoder för ”akupunktur utan nålar”, och att mot denna bakgrund
frågan om legaliserad utbildning i akupunktur som behandlings- och
bedövningsmetod borde anstå. Utskottet påpekade att det självfallet var
angeläget att man jämsides med forsknings- och utvecklingsarbete inom
landet följde det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrevs i Kina och
annorstädes beträffande akupunktur men att detta borde, som socialstyrelsen
påpekat i sitt yttrande, ske inom ramen för gängse vetenskaplig samverkan på
den medicinska forskningens område.

Vad utskottet sålunda anförde gäller fortfarande och utskottet vill
understryka angelägenheten av att studier med anknytning till akupunkturmetoden
görs och att utvecklingen i andra länder följs. Utskottet vill i detta
sammanhang nämna följande. Medicinska forskningsrådet stöder studier vid
fysiologiska institutionen vid universitetet i Göteborg om smärtblockering.
Studierna innefattar smärtlindringseffekten av akupunkturliknande stimulering.
En delegation svenska läkare under ledning av en företrädare för
socialstyrelsen företog år 1975 en studieresa till Kina, varvid bl. a. akupunkturmetoden
studerades. Slutligen bör nämnas att socialstyrelsen i ett yttrande
till JO i ett ärende om läkares användning av akupunktur erinrat om
avgivandet av den s. k. decemberskrivelsen och framhållit att myndigheten
med stor uppmärksamhet följer akupunkturfrågan (JO:s ämbetsberättelse
1976/77 s. 193-204).

Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening inte erforderligt
med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1976/77:477.

K/ss behandling vid hälsohem

I motionen 1976/77:950 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) begärs att den år
1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) - vilken har i
uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och
sjukvården - skall få i uppdrag att även se över frågan om kvacksalverilagens
tillämplighet i avseende på hälsohemmens verksamhet. I motiveringen till

SoU 1977/78:6

motionsyrkandet påpekas bl. a. att resultatet av vården vid många hälsohem
-med vegetarisk diet m. m. - är omvittnat goda men att behandling av vissa
sjukdomar och av barn som inte fyllt åtta år är förbjuden enligt kvacksalverilagen.
Motionärerna påpekar bl. a. att föräldrar på grund härav måste avstå
från att få hjälp vid hälsohem för sina barn. Motionärerna anser att någon
form av dispens från kvacksalverilagens bestämmelser för välkända
hälsohem bör övervägas.

För enskilt vårdhem som har minst tre vårdplatser för sjukvård eller annan
personlig omvårdnad eller tillsyn gäller bestämmelserna i stadgan (1970:88)
om enskilda vårdhem m. m. Enligt vårdhemsstadgan får enskilt vårdhem
inte drivas utan tillstånd av länsstyrelsen och vården vid vårdhemmet skall
stå under tillsyn av vårdhemsläkare. Länsstyrelsen får dock, om särskilda
omständigheter påkallar det, medge undantag från skyldigheten att ha
vårdhemsläkare. I stadgan finns vidare föreskrifter om bl. a. tillsyn - med
socialstyrelsen som högsta tillsynsorgan - och om krav på lokaler, utrustning
och personal.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen och
Svenska läkaresällskapet. Socialstyrelsen påpekar att när hälsohem drivs med
tillstånd enligt vårdhemsstadgan, kvacksalverilagen inte blir tillämplig på
verksamheten vid hemmen. När det å andra sidan gäller vårdhem, för vilka
vårdhemsstadgan inte gäller, påpekar socialstyrelsen att kvacksalverilagen
kan bli tillämplig endast i rent personliga relationer mellan dem som bor och
arbetar vid hemmet. Socialstyrelsen anser att det härvid inte finns behov av
lättnader i kvacksalverilagstiftningen. Läkaresällskapet framhåller att det är
angeläget att kvacksalverilagens förbud beträffande behandling av barn
under åtta år och av vissa sjukdomsgrupper kvarstår. Läkaresällskapet
framhåller vidare angelägenheten av att en systematisk undersökning av
behandlingsmetoder och resultat m. m. vid vissa sjukdomsgrupper vid ett
eller ett par hälsohem kommer till stånd och socialstyrelsen påpekar att
styrelsen genom den s. k. decemberskrivelsen föreslagit att prövning skall ske
av behandlingar och behandlingsmetoder av bl. a. den typ som tillämpas vid
hälsohemmen.

Då kvacksalverilagen inte gäller beträffande behandling vid hälsohem,
som meddelas av läkare eller annan medicinalpersonal som står under
socialstyrelsens tillsyn, är frågan om undantagande av verksamheten vid
hälsohemmen från lagens tillämpningsområde av betydelse endast beträffande
hälsohem som saknar sådan personal. Med hänsyn till innehållet i
remissyttrandena kan utskottet inte tillstyrka att sådana hälsohem undantas
från kvacksalverilagens tillämpningsområde. Utskottet vill i anslutning
härtill nämna att flera hälsohem har knutit läkare till verksamheten och drivs
med tillstånd enligt vårdhemsstadgan.

SoU 1977/78:6

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen 1976/77:950.

Utskottet hemställer

1. beträffande legitimation av vissa naprapater att riksdagen avslår
motionen 1976/77:263,

2. beträffande studier av akupunkturmetoden m. m. att riksdagen
avslår motionen 1976/77:477,

3. beträffande viss behandling vid hälsohem att riksdagen avslår
motionen 1976/77:950.

Stockholm den 8 november 1977

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c),
Evert Svensson (s), Karin Andersson (c), John Johnsson (s), Bengt Bengtsson
(c), Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c), Sven-Gösta
Signell (s), Kersti Swartz (fp), Stig Alftin (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m) och
Iris Mårtensson (s).

GOTAB 55779 Stockhlm 1977