SoU 1977/78:42

Socialutskottets betänkande
1977/78:42

med anledning av motioner om utvecklingen av den psykiatriska
vården m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:727 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att föreslå en grundläggande omstrukturering
av den psykiatriska vården,

2. att riksdagen uttalar att det i direktiven till utredningen bör ingå det

tionsprogram för den psykiatriska vården som presenteras i motionen.

I motionen 1977/78:1396 av Ove Karlsson m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbyggnaden av den psykiatriska vården,

2. att riksdagen uttalar att ökade kunskaper i psykiatri skall ingå i
allmänläkarnas utbildning,

3. att riksdagen uttalar att översyn av sjukvårdslagstiftningen bör ske i
enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1977/78:727 kritiseras den psykiatriska vården i olika avseenden
och utredningsverksamheten om detta vårdområde. Det framhålls
bl. a. att vårdstrukturen inom den psykiatriska vården är föråldrad samt att
psykiatrin fortfarande har en ensidig biologisk-medicinsk inriktning och
använder sig av ett diffust sjukdomsbegrepp.

Motionärerna anför bl. a. att en avgränsning av psykiatrins kompetensområde,
inriktning på sektoriserad öppenvård samt minimering av tvånget är
nödvändiga förutsättningar för och inslag i den omstrukturering av den
psykiatriska vården som nu måste ske och att denna omstrukturering måste
innefatta följande.

En plan för avveckling av de stora psykiatriska sjukhusen. Dessa bör
ersättas av mindre sjukhus, sjukhem och inackorderingshem för långvarigt
psykiskt sjuka. Behandlingshem med arbetsplatser, inackorderingshem och
boendekollektiv bör vara led i en behandlingskedja för psykiskt sjuka i behov
av planmässig rehabilitering. Mindre enheter för missbruksvård och avdelningar
för akutvård bör byggas upp i nära samarbete med öppenvården.

En dem Kratisering av vårdmiljön där patienterna ges möjlighet att delta i
utformningen av vårdinnehållet och där ansvaret fördelas mellan olika
personalgrupper. Vid många av de institutioner som kan ingå i en framtida
psykiatrisk vård är det inte nödvändigt att en läkare är chef.

Förstärkta utbildningsinsatser, innefattande möjlighet till vidareutbildning
för alla personalgrupper. Utbildningen bör inriktas bl. a. på att främja en
mer demokratisk vårdstruktur.

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 42

SoU 1977/78:42

Särskild vikt måste läggas vid invandrargruppernas behov av psykiatrisk
vård. Flerspråkig personal med god kännedom om berörda invandrargruppers
kulturella och sociala förhållanden måste finnas på samtliga vårdnivåer.

Av stor betydelse är en vettig samordning med socialvården. Ett direkt
samarbete mellan socialvård och sjukvård måste ske vid uppbyggnaden av
den psykiatriska öppenvården. När det gäller institutionsvård är det viktigt
att avgränsningen sker på ett sådant sätt att grupper ej kommer i kläm. Många
äldre kan exempelvis vårdas inom den kommunala äldrevården om denna är
vettigt utformad och förses med tillräckliga konsultresurser.

Avgränsningsproblemen inom missbruksvården måste studeras, särskilt
med tanke på att här föreligger ett primärkommunalt ansvar både för viss
öppenvård och för längre tids institutionsvård. Sjukvårdens insatser bör
framför allt inriktas på avgiftning och kvalificerad vård av psykotiska tillstånd
i samband med alkohol- och narkotikamissbruk. Vård av missbruksproblematik
bör bli en självständig medicinsk specialitet.

När det gäller psykiatrins vetenskapliga utveckling är det av stor vikt att
biologiskt-farmakologiskt inriktad forskning ej ensidigt prioriteras i meritoch
anslagshänseende. Den nuvarande utvecklingen är oroande. Särskilda
insatser måste till för att stimulera socialpsykiatriskt inriktat arbete och föratt
främja icke medicinares deltagande i forskningen.

Landstingen måste ta ett övergripande ansvar för att seriös psykoterapi
finns tillgänglig med rimliga väntetider. Långvarig psykoterapi bör göras helt
kostnadsfri, och i övrigt bör denna behandling helt inordnas i sjukförsäkringssystemet.

I motionen 1977/78:13% understryks betydelsen av även psykoterapeutiska
behandlingsmetoder inom den psykiatriska vården och angelägenheten
av utbildning i psykoterapi. Motionärerna anför bl. a. att den psykiskt sjuke
skall inte behöva acceptera det långsamma genomförandet av en god och
allsidig vård. I en sådan vård, påpekas det, skall man självklart ha tillgång till
alla käqda och beprövade terapeutiska vårdmetoder samt till fortsatt social
och psykiatrisk rehabilitering på hemorten, arbetsträning, inackorderingshem
och eget boende med tillsyn etc.

Motionärerna framhåller att prioritering av den förebyggande psykiatrin är
utomordentligt nödvändig. Då motionärerna räknar med att att man till följd
av bristen på psykiatrer måste repliera på allmänläkarna inom öppenvården
bör dessa enligt motionärerna få utbildning i psykiatri. Motionärerna påpekar
vidare att psykologer, kuratorer och vårdpersonal i öppenvården bör få ökad
specialistutbildning.

Motionärerna framhåller vidare att psykiatrerna har en alltför stor arbetsbörda
med intygsskrivning till olika institutioner i samhället och att
intygsskrivandet bör kunna delegeras till kuratorer och psykologer. Om
bestämmelserna i sjukvårdslagen (1962:242) utgör hinder för en delegering av
intygsskrivandet från läkarna till andra yrkesgrupper bör enligt motionärerna
en översyn göras av sjukvårdslagen.

SoU 1977/78:42

Det psykiatriska sjukdomsbegreppet

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) har utgivit en skrift Psykatri i omvandling (Spri rapport 12/77), vari det
psykiatriska sjukdomsbegreppet beskrivs på följande sätt.

Det psykiatriska sjukdomsbegreppet, som det uppfattas av allmänheten
har växlat genom tiderna och är i hög grad beroende av vad människorna
uppfattar som sjukdom. Den sociala situationen i vilken människorna lever
utgör ett underlag för vad som uppfattas som sjukdom. Sådana problem,
symptom och beteendeavvikelser som betecknas som psykisk sjukdom, är
ofta vad befolkningen ej tolererar hos sig själva eller i sin närhet eller problem
som befolkningen ej har möjlighet att själv ta hand om eller ta ansvar för.

Inom den psykiatriska professionen växlar det psykiatriska sjukdomsbegreppet
i stort enligt tre utvecklingslinjer:

En biologisk psykiatri som anknyter till medicinsk och naturvetenskaplig
forskning. På detta område har under de senaste åren skett betydande
framsteg, som befäst psykiatrins biologiska grundvalar. Förutom att denna
forskning avkastat effektiva, framför allt farmakologiska behandlingsmetoder,
har man också nått en ökad förståelse för en del sjukdomsgruppers
biokemiska underlag. Vissa av de psykiatriska behandlingarna är i nivå med
de bäst kartlagda somatiska behandlingsmetoderna. Den biologiska psykiatrin
utnyttjar den medicinska sjukdomsmodellen, där psykiska symptom
tolkas som följd av sjukliga förändringar i centrala nervsystemet eller i andra
organ.

En psykologisk eller psykodynamisk orientering grundad på teorier om
personlighetsutveckling och störning av den individuella personlighetens
funktion. Behandlingen präglas av psykoterapeutisk metodik, huvudsakligen
utvecklad ur psykoanalytiskt tänkande.

En socialpsykiatrisk orientering i vilken man integrerat sociologiska och
socialpsykologiska kunskaper och studerat psykisk sjukdom såsom störningar
i relationer mellan människor. Såväl diagnostiskt som behandlingsmässigt
intresserar man sig inom denna orientering av psykiatrin för familjer,
grupper, befolkningsstrukturer etc.

De tre synsätten kompletterar varandra. Få - om ens någon - kan idag
utesluta något av synsätten. En bred enighet finns om att psykiska sjukdomar
kan vara ärftligt betingade eller förvärvade genom senare uppkomna fysiska
defekter, tidigare störningar i personlighetsutvecklingen och/eller i de
aktuella relationerna mellan människor.

Inom psykiatrins landamären föreligger ändå som bekant konflikter och
motsättningar betingade av den vikt som tillmäts de existerande tre
utvecklingslinjerna med dess olika kunskapsunderlag. Härtill kommer
svårigheterna att hantera samhällets komplicerade krav som ofta saknar
någon given relation till något av dessa tre referenssystem.

Den psykiatriska sjukvårdens organisation m. m.

Organisation

Den övervägande delen av den slutna psykiatriska sjukvården bedrivs vid
ca 25 lasarett för uteslutande psykiatrisk vård, vilka i huvudsak utgörs av de
tidigare statliga och kommunala mentalsjukhusen. Sluten psykiatrisk

1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 32

SoU 1977/78:42

sjukvård bedrivs även vid vissa sjukhem samt vid psykiatriska kliniker vid
lasarett för kroppssjukvård. Vissa av de tidigare mentalsjukhusen har
administrativt anknutits som psykiatriska kliniker till näraliggande sjukhus
för kroppssjukvård. Vid lasaretten för psykiatrisk vård och vid psykiatriska
kliniker bedrivs även öppen vård. Sådan vård bedrivs vidare vid vissa
polikliniker och vårdcentraler som har psykiatrer.

Den slutna psykiatriska vården vid lasarett omfattar ca 28 000 vårdplatser,
varav endast ca 10 % finns på sådana kliniker vid lasarett för kroppssjukvård
som inte utgörs av kliniker vid förutvarande statliga eller kommunala
mentalsjukhus. Sjukhemmen för huvudsakligen psykiatrisk vård har ca 6 300
vårdplatser, de motsvarande enskilda vårdhemmen ca 2 500 vårdplatser.
Totala antalet vårdplatser för sluten psykiatrisk vård uppgår således till ca
37 000. Med hänsyn till ständigt pågående ombyggnads- och renoveringsarbeten
m. m. bör dock antalet disponibla vårdplatser beräknas till ca 35 000.
Antalet vårdplatser har varit relativt oförändrat under senare år.

Vissa författningsbestämmelser

Vården vid de sjukhus, som drivs av landstingskommunerna och de
kommuner som inte tillhör landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen),
regleras genom bestämmelserna i sjukvårdslagen (1962:242) och till denna
hörande sjukvårdskungörelsen (1972:676). Vård enligt dessa bestämmelser är
frivillig och kan således inte förenas med tvångsåtgärder. För de fall psykiskt
sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan vården beredas enligt
bestämmelserna i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV). Som framgår av namnet är LSPV ett komplement till
sjukvårdslagen. Beträffande den statliga sjukhusvården som numera endast
omfattar två sjukhus - karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i
Uppsala - finns för dessa särskilda reglementen som motsvarar sjukvårdslagens
bestämmelser. LSPV kan tillämpas även på sådant sjukhus.

Försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri m. m.

Med sektoriserad psykiatri avses att en organisatorisk enhet bedriver såväl
öppen som sluten psykiatrisk vård och har ansvaret för sådan vård för
befolkningen inom ett avgränsat område. Verksamheten går ut på att
patienterna skall fl den hjälp som krävs där de befinner sig och då den
behövs.

Mot bakgrund av bl. a. att Stockholms läns landsting inte som tidigare
kunde repliera på Ulleråkers sjukhus i Uppsala i fråga om sluten psykiatrisk
vård för befolkningen i bl. a. Nacka och Värmdö kommuner beslutade man år
1974 starta försök med kvalificerad och utbyggd öppen psykiatrisk vård för
befolkningen i dessa kommuner som ersättning för slutenvårdsresurserna
vid Ulleråkers sjukhus. Området indelades i sektorer och för varje sektor

SoU 1977/78:42

ansvarade s. k. team bestående av läkare, kuratorer, psykologer, sjuksköterskor,
skötare och kontorister. Målet för verksamheten var ”att söka och
erbjuda anständiga och effektiva alternativ till psykiatrisk sluten vård”. Detta
mål skulle nås genom att resurserna skulle fördelas på tre skilda verksamheter
inom vilka samtliga i teamen förväntades medverka, nämligen (1)
direkt undersökning, behandling, utredning etc.,(2) indirekt service i form av
stöd till socialassistenter, allmänläkare, polismän och andra som hade
kontakt med hjälpbehövande samt (3) förebyggande verksamhet omfattande
identifiering och reducering av risker för psykisk ohälsa.

Hösten 1972 startades i Luleå en verksamhet, vari man skulle pröva
arbetsmodeller för en psykiatri som genom betoning av närhet till samhället,
psykoterapeutisk grundsyn och familjeorientering skulle utgöra alternativ till
sjukhusanknuten psykiatri.

I ovannämnda Spri-rapport Psykiatri i omvandling har närmare uppgifter
om nu nämnda försöksverksamhet lämnats samt bl. a. presenterats
synpunkter på utvecklingsplanering i enlighet med sektoriseringsprincipen
och förutsättningar för och konsekvenser av sektoriserad vårdorganisation.

Allmänt om sjukvårdsplaneringen m. m.

Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet

Inom socialstyrelsen har under de senaste åren genomförts ett stort antal
utredningar om strukturfrågorna inom hälso- och sjukvården. Utredningsarbetet
har presenterats i särskilda skrifter om bl. a. den psykiatriska vården,
långtidssjukvården och den öppna hälsovården. Inom ramen för utredningsarbetet
om vårdstrukturen beslutade socialstyrelsen i september 1975 att
redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket
är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering
hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I
principprogrammet, vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen
anser, ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård
och regionsjukvård.

Den övervägande delen av vården skall lämnas vid vårdcentraler och vid
sjukhem inom primärvården, som skall ha ett förstahandsansvar för
hälsotillståndet hos befolkningen inom ett begränsat geografiskt område. Vid
sidan av sjukvårdsuppgifterna skall primärvården ha en klar hälsopolitisk
inriktning. De hälsovårdande och förebyggande åtgärderna skall avse såväl
den kroppsliga som den psykiska hälsan. Som exempel på åtgärder av
nämnda slag redovisar principprogrammet hälsovårdsupplysning, insatser
syftande till ökad förståelse för sjukas och handikappades problem, hälsokontroller,
skolhälsovård, hälsovård i förskolan, företagshälsovård, förebyggande
mödra- och barnhälsovård och familjerådgivning.

I principprogrammet konstateras emellertid också (s. 97) att en stor del av

SoU 1977/78:42

den förebyggande verksamheten emellertid till sin natur är socialpolitisk och
att det ter sig naturligt att en utbyggd primärkommunal socialvård tar på sig
ett ökat ansvar för förebyggande åtgärder beträffande den psykiska
hälsan.

För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården
kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus
(motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande
nuvarande normallasarett) - samt på regionsjukvården (regionsjukhus).

Vissa förslag av socialutredningen

Socialutredningen (S 1969:29) - som haft i uppdrag att göra en allmän
översyn av den sociala vårdlagstiftningen - överlämnade i augusti i fjol till
socialministern sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg,
lagar och motiv samt en sammanfattning av betänkandet
(SOU 1977:41). Socialutredningen framlade bl. a. förslag till en socialtjänstlag,
som skall ersätta de nuvarande sociala vårdlagarna. Enligt socialutredningen
skall den framtida socialtjänsten få ett vidare arbetsområde än dagens
socialvård. Vidgningen av arbetsområdet gäller bl. a. de individuellt inriktade
insatserna. Enligt 2 § lagförslaget skall kommunerna bl. a. ha det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de
behöver. Med detta ansvar skall enligt socialutredningen följa skyldighet för
kommunen att i samverkan med andra samhällsorgan medverka till att den
enskilde får arbete, bereds sjukvård eller får det stöd och den hjälp som han i
övrigt behöver. Med detta ansvar skall också följa skyldighet för kommunen
att om erforderliga insatser inte kan ges av annan huvudman ge den enskilde
erforderligt bistånd. Bland insatser, som i de enskilda fallen kan bli aktuella,
nämner socialutredningen fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid
problembearbetning.

Efter remissbehandling är socialutredningens slutbetänkande föremål för
beredning inom regeringskansliet.

Utredningar om primärvård, äldreomsorger samt samverkan mellan landstingskommuner
och kommuner

Inom ramen för ett samarbete mellan socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet och Spri beträffande utredningar om primärvård,
äldreomsorger samt samverkan mellan landstingskommuner och
kommuner bedrivs fem utredningsprojekt av betydelse för planeringen av
hälso- och sjukvården samt socialvården, nämligen om (1) boende, service
och vård för äldre, (2) sjukvård i hemmet och social hemtjänst, (3)
omhändertagande av åldersdementa patienter, (4) arbetsuppgifter och
kompetens i primärvården samt (5) primärvårdens uppbyggnad.

SoU 1977/78:42

Man syftar till att utredningsprojekten skall ge lösningar på problem som är
aktuella fram till mitten av 1980-talet. Utredningsarbetet beräknas bli slutfört
under innevarande år.

Utredningar om socialt arbete

Inom socialstyrelsen bedrivs ett utredningsprojekt benämnt Socialt arbete
- innehåll och form, vilket avses ge underlag till strukturprogram för socialt
arbete av motsvarande slag som ovannämnt principprogram för hälso- och
sjukvården inför 1980-talet. Inom socialstyrelsen bedrivs även en utredning
om sociala metoder, varvid man skall beskriva och utvärdera arbets- och
behandlingsmetoder inom den öppna socialvården.

Socialstyrelsens utredningsarbete om den psykiatriska vårdens målsättning
och organisation m. m.

Västmanland-planen

År 1970 framlade socialstyrelsen betänkandet Plan för utbyggnad av den
psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands
län (Socialstyrelsen redovisar 1970:16). Betänkandet hade utarbetats av
en arbetsgrupp som samverkat med Västmanlands läns landsting. Även om
förslagen i betänkandet i första hand avsåg Västmanlands län innehöll de mer
generellt tillämpbara principer för den psykiatriska sjukvårdens organisation.

Mot bakgrund av osäkerhet om bl. a. det psykiatriska vårdområdets
avgränsning, omfattningen av psykiatrins arbetsuppgifter och det psykiatriska
vårdbehovets storlek framhölls i betänkandet att man vid planeringen
av en ny psykatrisk vårdorganisation bör bygga ut resurserna successivt och
att man bör starta med en basorganisation, som tillgodoser vissa oundgängliga
behov. Härvid bör man satsa på behandlingsprogram med den enskilde
patienten så litet som möjligt lösryckt ur sitt vanliga sociala grupp- och
samhällssammanhang. Denna grundläggande inriktning av verksamheten
för som följd, framhölls det, att öppna och halvöppna vårdformer bör
prioriteras liksom att den slutna vården bör få en adekvat grad av
differentiering. Den slutna psykiatriska akutvården föreslogs sålunda
omfatta jourcentral med tillgång till bl. a. observationsplatser för 24-timmarsvård
och avgiftningsstation för främst alkoholintoxikerade patienter, intermediärvården
föreslogs få tillskott av bl. a. dagvårdsresurser, inom rehabiliteringen
föreslogs att möjligheter för inackordering av vissa partiellt arbetsföra
tillskapades och inom långtidsvården föreslogs tillskott av sjukhem.
Vidare framhölls det att social psykiatriskt inriktad verksamhet bör ges ökade
resurser, dvs. för vårdinsatser i patientens hemmiljö.

SoU 1977/78:42

Utredningen om den psykiatriska vårdens målsättning och organisation m. m

Innan ” Västmanlands-gruppen” avslutat sitt arbete tillsatte socialstyrelsen
i november 1970 en arbetsgrupp för att utreda den psykiatriska vårdens
målsättning och organisation. Utredningsdirektiven preciserades sedan
Västmanland-planen remissbehandlats. Utredningsarbetet, som lades ut på
olika expertgrupper, presenterades av socialstyrelsen år 1973 i betänkandet
Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation.

I nämnda betänkande framhålls bl. a. att den kvantitativt största delen av
vårdansvaret föi psykiska problem och störningar kan hänföras till den ickespecialiserade
personalen i primärvården - distriktssköterskor, allmänläkare,
socialassistenter osv. För att arbetsuppgifterna fördenna personal skall kunna
fullgöras tillfredsställande måste dock vissa förutsättningar uppfyllas som nu
inte föreligger. De behöver en väsentligt förstärkt psykiatrisk-psykologisk
grundutbildning, vidareutbildning och efterutbildning. Deras verksamhet
måste också organiseras så att möjlighet till handledning och snabbt
tillgängliga konsultationer från psykiatriska specialister ges, och verksamheten
bör vidare ha karaktären av samordnad social och medicinsk vård.

Huvudansvaret för öppen och viss halvöppen vård av patienter med
psykoser samt vissa neuroser och andra speciella problemgrupper förutsätts
på primärvårdsnivå åvila specialiserade psykiatriska primärvårdsteam, vilka
bl. a. skall ha tillgång till mindre enheter för dagvård. Det psykiatriska
primärvårdsteamet bör i första hand bestå av psykiater, psykolog, kurator och
sjuksköterska/sjukskötare. Vid dagvårdsenheten bör finnas en sjuksköterska,
en mentalskötare samt en arbetsterapeut. För ett primärvårdsområde
med 40 000-50 000 invånare beräknas två till tre vuxenpsykiatriska team och
ett barnpsykiatriskt team.

På länssjukvårdsnivå skall bedrivas bl. a. sluten korttidsvård samt högkvalificerad
öppen vård.

Betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation har
remissbehandlats av socialstyrelsen (beträffande den fortsatta behandlingen,
se s. 9).

Om den psykiatriska vården i socialstyrelsens principprogram för hälso- och
sjukvården inför 1980-talet

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket i sina huvuddrag redovisats ovan (s. 5 och 6), anförs att
betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation i
huvudsak mött instämmande från flertalet remissinstanser men att dock
vissa motsättningar mellan olika åsiktsriktningar kvarstår. Det anförs att
socialstyrelsen har för avsikt att i annat sammanhang redovisa sina
synpunkter på innehåll och avgränsning samt på vissa organisatoriska frågor
och samordningsproblem. Vissa grunddrag avseende den psykiatriska

SoU 1977/78:42

vårdens struktur redovisas emellertid i principprogrammet. Dessa grunddrag
överensstämmer i stora drag med den struktur som föreslagits i betänkandet
Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation. 1 principprogrammet
anförs bl. a. följande.

Särskilt svårt är det att nu bedöma behovet av psykiatriska specialister
inom primärvården. Socialvården kommer att utvecklas både till omfattning
och innehåll. I strukturmodellen för hälso- och sjukvård förutsätts att det
finns en social jourverksamhet i varje kommun och att personalens
människokännedom och psykologiska insikter ökat genom den systematiska
utbildning som håller på att byggas upp. En på så sätt utvecklad socialvård
kan ta hand om en betydande del av sådana hjälpsökande som i kombination
med sociala problem (t. ex. samlevnadsproblem) har lättare psykiska besvär
och störningar. Dessa personer tas för närvarande om hand inom den
psykiatriska sjukvården på grund av brist på alternativa resurser och trots att
behovet av medicinsk medverkan i utredning och åtgärdande inte är större än
att det kunde tillgodoses genom konsultinsatser. Åtskilliga personer med
psykiska störningar och sjukdomar torde därutöver klaras av allmänläkare
och barnläkare, ofta i lagarbete med socialarbetare och psykolog.

Förslag till principprogram för psykiatrisk hälso- och sjukvård

På grundval av förslagen i betänkandet Plan för utbyggnaden av den
psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands
län och betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och
organisation samt remissyttrandena över dessa betänkanden har inom
socialstyrelsen skett en fortsatt beredning av frågorna om psykiatrins innehåll
och avgränsning samt av vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem.
Beredningsarbetet, vilket utförts av en särskild arbetsgrupp, har i
februari i år redovisats samt presenteras i betänkandet Psykiatrisk hälso- och
sjukvård, förslag till principprogram (Socialstyrelsen redovisar 1978:5), vilket
utges inom kort. Avsikten med förslaget till principprogram (i det följande
kallat principprogrammet) är att det - efter remissbehandling och eventuell
ytterligare beredning - skall utgöra en komplettering av socialstyrelsens
principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet. Socialstyrelsen
beräknas komma att ta ställning till principprogrammet vid årsskiftet 1978-1979.

Enligt principprogrammet bör området för hälso- och sjukvårdens psykiatriska
vårdansvar begränsas till att omfatta sådana vårdbehov som i de enskilda
fallen bedöms kräva - samtidigt eller växelvis - insatser av endera medicinskt
utbildad personal eller av sådan personal i samverkan med psykologer och
socionomer. Hälso- och sjukvårdens ansvar skall därför inte omfatta sådana
vårdbehov för vilka krävs insatser av enbart psykologer och socionomer eller
därutöver så begränsade insatser av medicinskt skolad personal att de kan
tillgodoses i konsultform. Ansvaret för dessa vårdbehov skall sålunda
ankomma på andra organisationer, främst socialvården.

Till socialvården skall enligt principprogrammet således hänföras dels de

SoU 1977/78:42

fall för vilka det redan från början är helt klart att det huvudsakligen föreligger
behov av sociala och/eller psykologiska åtgärder, dels de fall för vilka det efter
utredning inom hälso- och sjukvården visar sig huvudsakligen föreligga
behov av sociala och/eller psykologiska åtgärder. Motsvarande principer bör
enligt principprogrammet kunna tillämpas vid avgränsningen mot skola,
arbetsvärd, kriminalvård m. fl. verksamheter.

Bland uppgifter för socialvården nämns barn- och ungdomspsykologisk
verksamhet, familjerådgivning och rehabiliteringen av alkoholister och
narkomaner.

För kommunernas del är det i första hand resurser för psykoterapeutisk
behandling och för olika former av skyddat boende som krävs för genomförande
av principprogrammet. Socialvården förutsätts t. ex. tillgodose behov
av miljöterapi och psykoterapi inom sjukvårdshuvudmännens primärvård.
Detta synsätt anknyter, påpekas det, till socialutredningens förslag om
socialtjänstens ansvar och uppgifter.

Allmänläkaren och distriktssköterskan skall tillsammans ha en central roll
inom primärvårdens psykiatriska hälso- och sjukvård. I den mån barnsjukvården
ombesörjs av barnläkare skall dock dessa läkare tillsammans med sina
medarbetare ha motsvarande uppgifter beträffande den barn- och ungdomspsykiatriska
vården på primärvårdsnivå.

Samarbetet mellan primärvården och socialvården förutsätts kunna
utvecklas genom arbetslag, som ej endast har att utföra psykiatriska
vårduppgifter. Arbetslagens permanenta medlemmar bör enligt principprogrammet
vara allmänläkare, distriktssköterskor och socialarbetare. Med
regelbundna mellanrum bör också kunna delta t. ex. barnläkare, i psykiatrisk
sjukvård vidareutbildad sjuksköterska samt barn- och ungdomspsykolog
från socialvården.

Genom primärvårdens samarbete med socialvården skall t. ex. socialarbetaren
och barn- och ungdomspsykologen kunna ge allmänläkaren, barnläkaren
och annan personal inom primärvården större kunskaper och erfarenheter
om sociala, sociologiska och psykologiska arbetsmetoder. Tillsammans
med motsvarande impulser från den specialiserade psykiatripersonalen skall
också en grund läggas för ett psykoterapeutiskt förhållningssätt även inom
primärvården.

Det är viktigt, sägs det, att arbetslagets permanenta medlemmar betjänar
samma geografiska område. Detta förutsätter, sägs det vidare, att specialiseringen
av arbetsuppgifterna inom såväl primärvården som socialvården
begränsas. Samarbetet med socialvården underlättas om det finns en
sammanhållen socialarbetargrupp, som kan arbeta med differentierade
metoder över ett brett arbetsfält inom ett visst geografiskt område, framhölls
det i anslutning härtill.

Den i principprogrammet beskrivna organisationen för psykiatrisk vård
inom primärvården avviker från den psykiatriska försöksverksamhet som
bedrivs i Nacka och Värmdö kommuner. Här finns särskilda psykiatriska

SoU 1977/78:42

vårdlag sorn utformats i stort enligt de tankegångar som funnits i tidigare
utredningsarbete om den psykiatriska vården (jfr. s. 8).

I fråga om vårdformer m. m. framhålls bl. a. följande.

Strävan bör vara att så långt möjligt ersätta sluten vård med öppen och
halvöppen vård. Ett av villkoren för detta är att primärkommunerna har
resurser för omvårdnad och sysselsättning samt att de i den lokala miljön kan
tillgodose behovet av olika bostäder för psykiskt störda.

Inom den psykiatriska långtidsvården bör åstadkommas ett så normalt
boende som möjligt. Med olika former av stöd bör det traditionella
institutionsboendet i ökande utsträckning kunna ersättas med bl. a. boende
under mera hemliknande förhållanden. Långvarigt psykiskt störda bör ges
möjlighet att bo i eget hem eller i lägenhet som primärkommunen bör förhyra
och ställa till förfogande, eventuellt som s. k. genomgångsbostad. Lindrigt
psykiskt störda bör också kunna bo i servicebostäder. För en stor grupp
patienter kan inackorderingshem vara en lämplig boendeform. Dessutom
behövs mindre, lokala sjukhem. Vård i familjehem är ytterligare en
decentraliserad boendeform. En del av dessa resurser bör kunna utnyttjas av
patienter som i dag vårdas på de f. d. mentalsjukhusen.

Det s. k. skyddade boendet i den lokala miljön måste kombineras med en
kraftig utbyggnad av olika slag av stödjande verksamheter. De som bor i egen
lägenhet kan ibland behöva temporär sluten vård. Detta kan vara nödvändigt
som avlastning för t. ex. anhörig. Vid dagcentraler bör erbjudas olika
aktiviteter med hänsyn till fallenhet och intresse. Olika former av skyddad
och halvskyddad sysselsättning bör också anordnas.

Om länssjukvården anförs bl. a. följande.

Den slutna psykiatriska korttidsvården bör i första hand koncentreras till
länssjukhusen (centrallasaretten). I län med stora geografiska avstånd kan
resurser för sluten psykiatrisk korttidsvård behövas också vid länsdelssjukhus
(normallasarett). Vid andra länsdelssjukhus kan det vara tillräckligt
att länssjukhuset svarar för öppen vård och konsultverksamhet. Även
dagsjukvård bör kunna anordnas vid dessa länsdelssjukhus. En del av
korttidsvården måste dock övergångsvis också tillhandahållas på de f. d.
mentalsjukhusen.

Den psykiatriska länssjukvårdens främsta uppgift när det gäller vård av
alkoholmissbrukare anges vara att svara för sluten korttidsvård under
tillnyktrings- och avgiftningsskedena. När det gäller narkotikamissbrukare
bör enligt principprogrammet länssjukvårdens akutvård svara för diagnostisering
och avgiftning samt för behandlingen av psykiatriska och somatiska
komplikationer till följd av missbruket.

Principprogrammet innebär betydande förändringar av de f. d. mentalsjukhusen.
All akutintagning bör upphöra vid dessa. En sådan förändring är dock
beroende av uppbyggnaden av de psykiatriska vårdresurserna vid länssjukhusen.
Takten i denna uppbyggnad behöver dock prövas från fall till fall.

Även efter det att korttidsvården blivit överförd till länssjukhusen måste

SoU 1977/78:42

sannolikt sjukvård bedrivas under lång tid i delar av det byggnadsbestånd
som i dag utgör de f. d. mentalsjukhusen. Anläggningarna bör kunna
utnyttjas som centrala sjukhem för kvalificerad psykiatrisk långtidsvård samt
för åldersdemensvård och annan somatisk långtidsvård m. m.

Länssjukhuset och i förekommande fall länsdelssjukhuset bör tillse att ett
nära samarbete med det centrala sjukhemmet kommer till stånd. Ur
utbildnings-, utvecklings- och rekryteringssynpunkt är detta angeläget för
såväl korttidsvården som långtidsvården. En utvecklingsmässig stagnation
vid de centrala sjukhemmen bör på detta sätt kunna undvikas.

Om regionsjukvård sägs bl. a. att sådan vård kan vara erforderlig då
undersökning och behandling kräver nära tillgång till den somatiska
regionsjukvårdens resurser och då patienterna har sällsynta och/eller
komplexa symptombilder.

I principprogrammet understryks behovet av särskild utbildning i psykoterapi.
Socialvårdens ansvar och arbetsuppgifter motiverar, sägs det, en bred
bas för rekrytering till denna utbildning. Härutöver bör emellertid, sägs det
vidare, prövas möjligheterna att anordna någon form av efterutbildning av
socialarbetare beträffande det psykoterapeutiska inslaget i den psykiatriska
vården.

Dessutom framhålls i principprogrammet att det är angeläget att det
psykosociala arbetssättet kan utvecklas ytterligare inom olika vårdområden.
Moment med psykosocialt innehåll bör därför föras in i studieplaner för olika
utbildningar för pesonal inom framför allt hälso- och sjukvården och
socialvården.

Dessutom förutsätts det att sjukvårdshuvudmännen själva ökar sina
utbildningsinsatser. Länssjukvårdens personal bör avsätta tid för handledning
och utbildning av personal inom primärvården och socialvården.
Samtidigt måste emellertid uppmärksammas behovet av utbildning av
länssjukvårdens egen personal, inte minst pesonalen på vårdavdelningarna.

Lång tid beräknas krävas för att genomföra principprogrammets intentioner.
För detta talar, sägs det, bl. a. de ekonomiska begränsningarna.

Vissa utredningar m. m. av betydelse för psykiatrisk hälso- och sjukvård

1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande - vilken
haft till uppgift att göra en översyn av påföljdssystemet för psykiskt
avvikande lagöverträdare m. m. - avgav i april i fjol till chefen för
justitiedepartementet betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare
med förslag till nya regler för behandling av sådana lagöverträdare.
Betänkandet har remissbehandlats.

Inom socialstyrelsen har g/orts en översyn av LSPV. Översynsarbetet
redovisades hösten 1977 i betänkandet Lag om viss psykiatrisk vård, förslag

SoU 1977/78:42

av en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp (Socialstyrelsen redovisar
1977:14). Översynsarbetet har i betydande utsträckning avsett frågor om ökad
rättssäkerhet för patienter inom den psykiatriska sjukvården. Betänkandet
överlämnades i slutet av år 1977 till regeringen varefter det remissbehandlats.

Nu nämnda betänkanden ingår tillsammans med socialutredningens
betänkande i arbetsmaterialet för en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet,
vilken socialministern hösten 1977 tillsatt för att ta fram ett beslutsunderlag
i frågor om vård utan samtycke inom social- och sjukvård m. m.

Med anledning av beslut av 1968 och 1969 års riksdagar över motioner om
den psykiska hälso-och sjukvården(ABU 1968:21 och SU 1969:133)uppdrog
Kungl. Maj:t i april år 1970 åt socialstyrelsen att utreda den psykiska
hälsovården. Som ett första led i utredningsarbetet har socialstyrelsen låtit
kartlägga och sammanfatta den debatt som förts på området. I skriften
Psykisk hälsa och mänsklig miljö (Socialstyrelsen redovisar 1972:30) har
resultatet av denna kartläggning redovisats. Socialstyrelsen har därefter
hösten 1975 tillkallat en särskild arbetsgrupp med uppgift att lägga fram
konkreta förslag om fortsatt forskning och utredning inom olika områden
som har betydelse för den psykiska hälsovården. Resultatet av det fortsatta
utredningsarbetet beräknas komma att redovisas inom kort.

År 1974 tillkallades med stöd av ett bemyndigande av regeringen
regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda regionsjukvårdens organisation
m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens innehåll
och verksamhetsformer, om regionindelningen samt om samverkan inom
och mellan sjukvårdsregionerna m. m. Utredningen beräknas slutföra sitt
arbete under innevarande år.

År 1975 tillkallades med stöd av ett bemyndigande av regeringen hälso-och
sjukvårdsutredningen (S 1975:04) med uppdrag att utarbeta förslag till en helt
ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt direktiven bör den nya
lagstiftningen omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet, bl. a. den
förebyggande hälsovården.

Inom socialstyrelsen pågår en utredning om mödrahälsovårdens och barnhälsovårdens
innehåll och organisation, vilken beräknas bli slutförd under
innevarande år. Utredningen skall mot bakgrund av förväntad samhällsutveckling
beskriva hur mödrahälsovården och barnhälsovården skall
utvecklas och förändras till sitt innehåll. En del av målet för dessa
verksamheter skall vara att i samarbete med förlossningsvård, barnsjukvård
och socialvård förebygga, tidigt upptäcka och behandla fysiska, psykiska eller
sociala störningar eller förändringar.

SoU 1977/78:42

Vissa utredningar m. m. av betydelse för utbildning av personal för
psykiatrisk hälso- och sjukvård

I budgetpropositionen 1977/78:100 (bil. 12, s. 428 och 429) har regeringen
föreslagit att psykoterapiutbildning skall komma till stånd inom den statliga
högskoleutbildningen. Psykoterapiutbildningen skall ske i två steg med
mellanliggande yrkesverksamhet. Det första steget skall omfatta 30 poäng
och det andra 60 poäng. Utbildningsutskottet har i det nyligen avgivna
betänkandet UbU 1977/78:22 tillstyrkt regeringens förslag.

Universitets- och högskoleämbetet planerar en översyn av grundutbildningen
av läkare, varvid avsikten är att översynsarbetet skall påbörjas under
hösten 1978.

Nämnden för läkares vidareutbildning har satt i gång en översyn av
bestämmelserna för allmänläkarkompetens och specialistkompetens. Enligt
direktiven för översynsarbetet skall man bl. a. överväga frågan om att skapa
större sammanhållna block av specialiteter på en första differentieringsnivå
efter allmäntjänstgöringen (AT), varefter skulle kunna följa en mera
långtgående specialisering. Under översynsarbetet skall man bl. a. även
överväga frågan om en förlängning av allmänläkarutbildningen till i nivå med
utbildningen för specialistkompetens.

Med stöd av ett bemyndigande av regeringen tillkallades i fjol utredningen
(U 1977:6) om vissa vårdutbildningar inom högskolan (VÅRD 77) för att utreda
frågan om vissa vårdutbildningar inom högskolan. Huvuduppgiften för
utredningen är att lägga fram förslag om principerna för studieorganisationen
för i första hand sjuksköterskeutbildningen och vissa specialkurser som den 1
juli 1977 överfördes från gymnasieskolan till högskolan. I direktiven för
utredningsarbetet påpekas att nya krav på utbildningen ställts främst av
utvecklingen inom hälso- och sjukvårdsområdet och utvecklingen inom
socialvårdsområdet samt försöken till samverkan mellan dessa vårdområden.
Det påpekas bl. a. att inom psykiatrin pågår en intensiv diskussion om
utvecklingen av vårdens former och innehåll.

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner som väckts under de tre senaste riksmötena har begärts
utredningarom och ändringar av den psykiatriska vårdens innehåll m. m. På
förslag av socialutskottet i betänkandena SoU 1975:5, 1975/76:34 och 1976/
77:26 har riksdagen avslagit motionerna. Utskottet har erinrat om socialstyrelsens
utredningsverksamhet om den psykiatriska vården. Utskottet framhöll
i betänkandet SoU 1976/77:26 att det för den psykiatriska sjukvårdens
fortsatta utveckling är angeläget att de fortsatta övervägandena utan
ytterligare dröjsmål leder till riktlinjer för vårdområdets utveckling i vad
avser innehåll och organisation m. m.

SoU 1977/78:42

Utskottet

Sluten och öppen psykiatrisk sjukvård bedrivs vid ca 25 lasarett för
uteslutande psykiatrisk vård samt vid psykiatriska kliniker vid sjukhus för
kroppssjukvård. Härjämte bedrivs sluten vård vid vissa sjukhem och
enskilda vårdhem. Antalet disponibla vårdplatser för sluten psykiatrisk vård
utgör ca 35 000, varav ca tre fjärdedelar Finns vid lasaretten för uteslutande
psykiatrisk vård. Öppen vård ges även vid vissa polikliniker och vårdcentraler,
vid vilka läkare som är specialister i psykiatri tjänstgör. Antalet besök i
öppen vård beräknades uppgå till drygt 700 000 år 1976.

I motionen 1977/78:727 av Lars Werner m. fl. (vpk) kritiseras starkt den
psykiatriska vården. Motionärerna uppehåller sig särskilt vid vårdstrukturen
och psykiatrins inriktning. Motionärerna anför bl. a. att huvuddelen av
vårdplatserna fortfarande finns på stora psykiatriska sjukhus, vid vilka
vårdmiljön är ytterst auktoritär. Dessa sjukhus fungerar som annex till
kriminalvården samtidigt som man där både skall bedriva långtidsvård och
försöka utföra rehabiliteringsarbete med otillräckliga resurser. Psykiatrin,
påpekas det, har fortfarande en ensidig biologisk-medicinsk inriktning och
arbetar med ett synnerligen diffust sjukdomsbegrepp, vilket medverkar till
att i onödan stämpla människor som psykiskt sjuka. Sådana oklara begrepp
läggs också till grund för allvarliga frihetsberövanden. Motionärerna begär att
en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppgift att föreslå en
grundläggande omstrukturering av den psykiatriska vården samt att direktiven
för utredningen skall innefatta ett aktionsprogram för den psykiatriska
vården, vilket presenteras i motionen. Huvudkraven i detta aktionsprogram
är att de psykiatriska sjukhusen skall ersättas med mindre institutioner, att
vårdmiljön skall demokratiseras, att utbildningen skall förbättras, att öppen
vård skall ges i samarbete med socialvården, att invandrarnas behov av
psykiatrisk vård skall beaktas, att missbruksvården skall förbättras samt att
resurser för kvalificerad psykoterapi skall finnas hos samtliga landsting.

I motionen 1977/78:1396 av Ove Karlsson m. fl. (s) framhålls bl. a. att en
prioritering av den förebyggande psykiatrin är utomordentligt angelägen och
att även psykoterapeutiska behandlingsmetoder är av stor praktisk betydelse.
Motionärerna anför bl. a. att man i en god och allsidig vård självklart skall ha
tillgång till alla kända och beprövade terapeutiska vårdmetoder, liksom till
fortsatt social och psykiatrisk rehabilitering på hemorten. Rehabiliteringen
bör inrymma möjligheter till arbetsträning och till antingen inackordering
eller eget boende med tillsyn. Den psykiskt sjuke skall inte heller behöva
acceptera att förbättringar av vården genomförs så långsamt som nu.
Motionärerna begär att vad som anförts i motionen om utbyggnaden av den
psykiatriska vården skall ges regeringen till känna. Vidare begär motionärerna
att ökade kunskaper i psykiatri skall ingå i allmänläkarnas utbildning
mot bakgrund av att man - till följd av bristen på psykiatrer - måste repl iera på
allmänläkarna inom den öppna vården. Motionärerna begär slutligen - mot

SoU 1977/78:42

bakgrund av att intygsskrivandet för psykiatrer avsevärt reducerar deras tid
för patientvårdande arbete - att en översyn skall ske av sjukvårdslagstiftningen
så att uppgiften att avge intyg kan delegeras till kuratorer och
psykologer.

Även om det fortfarande föreligger stora problem inom den psykiatriska
vården sker dock en upprustning både personellt och materiellt. Bl. a.
prioriteras psykiatrin vid fördelningen av nya läkartjänster. En förskjutning
pågår från slutna till öppna och halvöppna vårdformer. Enligt sjukvårdshuvudmännens
planer beräknas antalet besök i öppen vård komma att öka från
drygt 700 000 år 1976 till ca 900 000 år 1982. De vårdcentraler, som inrättas,
planeras ofta för ett nära samarbete mellan sjukvård och socialvård och bör
därigenom utgöra en god bas för öppen psykiatrisk verksamhet. Försöksverksamhet
med långt utvecklade öppenvårdsresurser som bl. a. ersättning
för sluten vård har bedrivits i Nacka och Värmdö kommuner samt i Luleå
kommun. I en av sjukvårdens och socialvårdens planeringsinstitut utgiven
rapport (Spri rapport 12/77) Psykiatri i omvandling, för vilken en kortfattad
redogörelse lämnats i det föregående (s. 4 och 5), anges vissa uppgifter om
denna försöksverksamhet i anslutning till en beskrivning av s. k. sektoriserad
psykiatri. Därmed menas att en organisatorisk enhet bedriver såväl öppen
som sluten vård och har ansvaret för psykiatrisk vård för befolkningen inom
ett avgränsat område.

Socialstyrelsen har i sitt planeringsarbete för hälso- och sjukvården ägnat
den psykiatriska vårdens framtida organisation och innehåll m. m. stor
uppmärksamhet. Utredningsarbete och överväganden om den psykiatriska
vården har presenterats år 1970 i skriften Principplan för den psykiatriska
vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län (Socialstyrelsen
redovisar 1970:16), år 1973 i skriften Den psykiatriska vårdens målsättning
och organisation och år 1976 i skriften Principprogram för hälso- och
sjukvården inför 80-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1). Utmärkande för de
överväganden m. m. som redovisats i dessa skrifter, för vilka kortfattade
redogörelser lämnats i föregående avsnitt (s. 7-9), är att tyngdpunkten i
vårdorganisationen skall förskjutas från de nuvarande lasaretten för uteslutande
psykiatrisk vård till vårdcentraler, länsdelssjukhus och sjukhem, där en
decentraliserad och differentierad vård skall kunna lämnas. Behovet av ett
ökat samarbete med social- och arbetsvärden betonas särskilt. På grundval av
de två förstnämnda skrifterna samt remissyttrandena däröver har en särskild
arbetsgrupp inom socialstyrelsen fortsatt beredningen av frågorna om
psykiatrins innehåll och avgränsning samt av vissa organisatoriska frågor och
samordningsproblem. Resultatet av beredningsarbetet presenteras i skriften
Psykiatrisk hälso- och sjukvård, förslag till principprogram (Socialstyrelsen
redovisar 1978:5), vilken utges inom kort. Efter remissbehandling beräknas
socialstyrelsen vid årsskiftet 1978-1979 komma att ta ställning till det i
skriften föreslagna principprogrammet för psykiatrisk hälso- och sjukvård. I
skriften, för vilken tidigare redogjorts (s. 9-12), föreslås bl. a. att hälso- och

SoU 1977/78:42

sjukvårdens psykiatriska vårdansvar skall begränsas till att omfatta sådana
vårdbehov som bedöms kräva vissa insatser av medicinskt utbildad personal.
Andra samhällsorgan, främst socialvården, förutsätts skola svara för tillgodoseendet
av sådana vårdbehov för vilka det enbart krävs insatser av
psykologer eller socionomer. Detsamma gäller insatser av medicinskt skolad
personal som är så begränsade att de kan tillgodoses i konsultform.
Psykologer och socionomer inom socialvården förutsätts bl. a. skola svara för
psykoterapi. På primärvårdsnivån skall allmänläkaren och distriktssköterskan
ha en central roll för den psykiatriska hälso- och sjukvården. De
förutsätts skola samarbeta nära med socialvårdens personal. Den slutna
psykiatriska korttidsvården bör enligt förslaget koncentreras till länssjukhusen
(centrallasaretten). Akutintagning vid de nuvarande lasaretten för
uteslutande psykiatrisk vård skall upphöra. Dessa lasarett bör enligt förslaget
kunna utnyttjas som centrala sjukhem för kvalificerad psykiatrisk långtidsvård,
för vård av åldersdementa och somatisk långtidsvård m. m. Särskilt
utmärkande för förslaget är att man vill satsa på en öppen vård där patienterna
så långt möjligt skall fö stanna kvar i sin egen sociala miljö.

Olika frågor av betydelse för utvecklingen av den psykiatriska hälso- och
sjukvården m. m. utreds eller bereds särskilt eller i anslutning till andra
frågor, såsom t. ex. frågorna om den framtida socialvårdens innehåll m. m.,
om psykiatrisk vård utan samtycke, om den psykiska hälsovården och om
utbildningen för olika personalkategorier. Närmare uppgifter om det utrednings-
och beredningsarbete som här avses har lämnats i tidigare avsnitt av
betänkandet.

Med hänsyn till att de i motionerna 1977/78:727 och 1977/78:1396
upptagna frågorna innefattas i det utrednings- och beredningsarbete som i
enlighet med det anförda pågår beträffande den framtida utformningen av
den psykiatriska vården och beträffande olika frågor som har anknytning till
detta vårdområde bör motionerna inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.
1 enlighet med vad utskottet tidigare anfört vid behandlingen av frågor
om riktlinjer förden psykiatriska vårdens utveckling m. m. (SoU 1976/77:26)
vill utskottet emellertid framhålla angelägenheten av att sådana riktlinjer
arbetas fram utan dröjsmål.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:727 samt motionen 1977/
78:1396.

Stockholm den 11 maj 1978

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1977/78:42

Närvarande: Göran Karlsson (s)*, Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c),
Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s). Bengt Bengtsson (c), Ivar
Nordberg (s), Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c),
Sven-Gösta Signell (s), Ulla Tillander (c)*, Stig Alftin (s)*, Gunnar Biörck i
Värmdö (m) och Margot Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 58088 Stockholm 1978