SoU 1977/78:4

Socialutskottets betänkande
1977/78:4

med anledning av motion om inrättande av idrottsmedicinska
serviceenheter och av medicinsk specialitet i idrottsmedicin

Motionen

I motionen 1976/77:1315 (motivering i motionen 1976/77:1314) av Olle
Eriksson (c) och Karl-Eric Norrby (s) hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om utredning av

1. hur och var idrottsmedicinska serviceenheter bör byggas upp,

2. hur bestämmelser för specialiteten idrottsmedicin bör utformas.

I motionen 1976/77:1314-vilken utmynnar i ett yrkande om forskning och
utbildning i idrottsmedicin, vilket behandlats av utbildningsutskottet i
betänkandet UbU 1976/77:20 - påpekas att riksdagen genom sitt ställningstagande
till förslag grundade på idrottsutredningens betänkande (SOU
1969:29) Idrott åt alla (prop. 1970:29, SU 1970:122, rskr 1970:291) ställt sig
bakom idrottsrörelsens kampanjer för ett ökat idrottsutövande i vårt land,
inte bara tävlingsidrottande på elitnivå utan framför allt ett ökat motionsidrottande
bland befolkningen. Motionärerna anför bl. a. att ett allt bredare
motionsidrottande emellertid efter hand får ett ökande behov av specialinriktad
medicinsk service. Det påpekas att i andra länder idrottsmedicin har
blivit en medicinsk specialitet, medan det i Sverige över huvud taget inte
finns någon systematisk utbildning för läkare i idrottsmedicin - vare sig i
grund- eller i efterutbildningen - och inte någon idrottsmedicinsk specialitet.
Sakkunskapen inom området i vårt land är, sägs det, begränsad till ett fätal
läkare med varierande specialitet och med idrottsmedicinsk verksamhet
huvudsakligen som fritidsintresse.

Sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och läkarutbildningen
m. m.

Socialutskottet har bl. a. i betänkandet 1975/76:42 lämnat en närmare
redogörelse för sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och läkarutbildningen
m. m., varför utskottet här endast lämnar en mycket översiktlig
framställning.

Sjukvårdsorganisationen och sjukvårdsplaneringen

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har
enligt 3 8 sjukvårdslagen (1962:242) att ombesörja såväl öppen som sluten
vård för sjukdom,skada, kroppsfeloch barnsbörd. För den öppna läkarvården
är landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 4

SoU 1977/78:4

som ej tillhör landstingskommun) indelad i läkardistrikt med distriktsläkare i
varje distrikt. Sluten vård bedrivs vid sjukhus (lasarett, sjukstugor och
sjukhem). Vid sjukhus kan även öppen vård bedrivas. Ansvaret för den
sjukvårdande verksamheten ligger på av sjukvårdshuvudmännen anställda
distriktsläkare, överläkare (vid lasarett), sjukstuguläkare och sjukhemsläkare.
För biträde åt dessa läkare finns vanligen i läkardistrikt tjänster för
biträdande distriktsläkare och underläkare samt vid sjukhus tjänster för
biträdande överläkare, avdelningsläkare och underläkare. Underläkartjänsterna
är utbildningstjänster. För behörighet till övriga här angivna tjänster
krävs kompetens som allmänläkare eller specialist inom det medicinska
verksamhetsområde som tjänsten avser. Specialistkompetens kan vinnas i ett
40-tal fastställda s. k. medicinska specialiteter. Socialstyrelsen fastställer
särskilda behörighetsvillkor för läkartjänst som inte faller inom området för
fastställd specialitet.

Landstingen har att upprätta sjukvårdsplaner efter samråd med socialstyrelsen.

Uppgifter beträffande riksplaneringen av hälso- och sjukvården åvilar
socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, i vilken
bl. a. sjukvårdshuvudmännen är representerade, samt socialstyrelsen. Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som
finansieras av staten och sjukvårdshuvudmännen, skall bl. a. främja,
samordna och medverka i huvudmännens planeringsverksamhet.

Hos socialstyrelsen. Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar
som skall lämna underlag för sjukvårdshuvudmännens planeringsarbete.
Hos socialstyrelsen pågår sålunda sedan början av 1970-talet ett
utredningsarbete om vårdstrukturen inom sjukvården. Inom ramen för detta
utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett
principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen
anser 1976:1), vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet
med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala
instanserna. I principprogrammet rekommenderas att hälso- och sjukvården
byggs upp på tre huvudelement, nämligen primärvård, länssjukvård och
regionsjukvård. Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet
hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde och som skall tillhandahållas
i första hand vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta den
övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och
huvuddelen av all långtidssjukvård. Länssjukvården skall svara för vården av
patienter med sjukdomstillstånd, som kräver tillgång till personella och
tekniska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal
sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas vid
länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och i viss utsträckning
vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett). Regionsjukvården
(vid regionsjukhus) skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder
speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt

SoU 1977/78:4

utbildade specialister samt eventuellt också särskild utrustning, som är
dyrbar eller svårskött.

Med anledning av ett utredningsuppdrag av regeringen har socialstyrelsen
tidigare i år till regeringen överlämnat en av en särskild ledningsgrupp
(hälsokontrollutredningen) utarbetad rapport. Hälsoundersökningar och
annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Hälsokontrollutredningen
- som begränsade sitt arbete till i huvudsak den del av hälsovården
som avser sjukdomsförebyggande och sjukdomsuppspårande åtgärder -fann, att hälsoundersökningar endast var motiverade i den mån det kunde
visas, att åtgärderna på ett gynnsamt sätt påverkade dödlighet, sjuklighet
och/eller livskvalitet avseende medborgarnas förmåga att uppleva en
meningsfull tillvaro i samhället. Utredningen föreslog, att hälsokontroller
och annan sjukdomsförebyggande verksamhet - innefattande hälsoupplysning
- skall förankras inom primärvården och att ansvaret för planeringen av
hälsokontroller och sjukdomsförebyggande verksamhet skall anförtros sjukvårdshuvudmännen.
Hälsokontrollutredningen ansåg vidare, att det borde
ankomma på varje sjukvårdshuvudman att med hänsyn till förefintlig
efterfrågan och tillgång på resurser besluta om inriktning, metoder och
organisation för befolkningen av regelbundet återkommande hälsoundersökningar.
Utredningen föreslog ett program för dessa undersökningar.

Socialstyrelsen har i enlighet med förslag av hälsokontrollutredningen
föreslagit att rapporten med tillhörande bilagematerial skall överlämnas till
den år 1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för
beaktande i samband med dess utredningsarbete. Med hänsyn till att denna
utredning på ett övergripande sätt skall se över målsättningen för hälso- och
sjukvården - innefattande även olika förebyggande åtgärder - samt skall
lägga denna översyn till underlag för en ny hälso- och sjukvårdslagstiftning
fann socialstyrelsen inte anledning att ta ställning till detaljerna i hälsokontrollutredningens
förslag. Inom regeringskansliet har hälsokontrollutredningens
rapport remissbehandlats.

Läkarutbildningen

Läkares grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med
läkarexamen.

Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en
allmäntjänstgöring om 21 månader, dels utbildning för allmänläkarkompetens
eller specialistutbildning.

Allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls efter avlagd
läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring. Legitimation
meddelas av socialstyrelsen.

Allmäntjänstgöringen (AT) skall fullgöras som läkare i underordnad
ställning. Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi
och allmänläkarvård avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.

1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 4

SoU 1977/78:4

Den fortsatta vidareutbildningen (FV) skall i fråga om utbildning för
allmänläkarkompetens omfatta tjänstgöringar som läkare under sammanlagt
tre och ett halvt år samt i fråga om specialistutbildning tjänstgöringar som
läkare från fyra till fem och ett halvt år. Härunder skall läkaren följa
systematisk undervisning. Bevis om allmänläkarkompetens och bevis om
specialistkompetens - vilken innebär att läkare för för allmänheten tillkännage
att han är specialist inom viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger
särskild kunnighet däri - meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning.

Närmare bestämmelser om bl. a. allmäntjänstgöring för vinnande av
legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens
och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i
kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om
behörighet att utöva läkaryrket och i ett socialstyrelsens cirkulär med
föreskrifter om vidareutbildning av läkare (Medicinalväsendets författningssamling,
MF 1975:135).

Bevis om specialistkompetens får avse ett 40-tal specialiteter. Den som vill
förvärva specialistkompetens skall sedan han fött legitimation som läkare
genomgå vidareutbildning bestående av dels huvudutbildning om mellan tre
och fem års tjänstgöring i allmänhet helt inom specialiteten, dels sidoutbildning
inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen.
Sidoutbildningen omfattar tjänstgöring under minst sex månader och
högst ett år och sex månader enligt föreskrifter som socialstyrelsen meddelar
efter förslag av nämnden för läkares vidareutbildning. Gällande föreskrifter
om sidoutbildning m. m. finns intagna i Medicinalväsendets författningssamling
MF 1974:143.

Undervisning i idrottsmedicin förekommer integrerad i olika prekliniska
och kliniska ämnen under läkarnas grund- och vidareutbildning.

Nämnden för läkares vidareutbildning (NLV) skall bl. a. uppmärksamt
följa den medicinska utvecklingen och lämna förslag till regeringen i frågor,
som rör krav för specialistbehörighet m. m.

De krav som ställs för att ett medicinskt verksamhetsområde skall erhålla
ställning som specialitet är i huvudsak följande.

Specialitet skall vara klart avgränsad mot andra specialiteter och mot den
allmänna medicinska verksamheten samt ha sådan karaktär att systematisk
undervisning och vetenskaplig forskning kan bedrivas inom dess gränser.
Specialitet skall dessutom vara väl infogad i sjukvårdsorganisationen och ha
ett tillräckligt antal kompetenta företrädare för att garantera en fortsatt
utveckling och möjliggöra utbildning av blivande specialister. Vidare krävs
att verksamhetsområdet i fråga skall ha ett behov av minst 150 specialister.

Nämnden för läkares vidareutbildning har i november 1976 beslutat att en
översyn skall ske av bestämmelserna om krav för allmänläkarkompetens och
specialistkompetens.

SoU 1977/78:4

Nuvarande resurser för idrottsmedicinsk service m. m.

Enligt vad som anförs i yttrande av socialstyrelsen över motionen 1976/
77:1315 hänför sig behovet av medicinska insatser i samband med idrott till
dels problemet att avgöra vederbörandes lämplighet att deltaga i mer eller
mindre ansträngande idrottsaktiviteter, dels omhändertagandet av de skador
som kan uppkomma i samband med idrottsutövning. En medicinsk bedömningav
hälsotillståndet inriktas främst på cirkulationsorganen, medan skador
som uppkommer vid idrottsutövning i stor utsträckning är av ortopediskkirurgisk
natur. För olika typer av idrott - tävlingsidrott, motionsidrott osv. -föreligger olika behov av rådgivning m. m.

För idrott specialinriktad medicinsk service finns i mindre omfattning. Vid
lasaretten i Boden, Karlstad, Malmö Växjö samt i Stockholm vid Huddinge
sjukhus. Serafimerlasarettet och Södersjukhuset bedrivs idrottsmedicinsk
mottagning vissa timmar i veckan vid ordinarie ortopedisk eller kirurgisk
poliklinik. 1 Göteborg finns en fristående idrottspoliklinik i huvudmannens
regi. Vid Boson på Lidingö finns en idrottspoliklinik i Sveriges riksidrottsförbunds
regi. Vid lasaretten i Linköping och Umeå utreds möjligheten av att
inrätta speciell mottagning för idrottsutövare. På ett flertal orter i landet
bedrivs i landstingens regi hälsokontroll av idrottsmän.

Tidigare riksdagsbehandling

I ovannämnda motion 1976/77:1314 begärdes en utredning av hur behovet
av idrottsmedicinsk forskning och undervisning i idrottsmedicin under
läkarnas grund- och vidareutbildning borde tillgodoses. På förslag av
utbildningsutskottet i ovannämnda betänkande UbU 1976/77:20 avslog
1976/77 års riksdag yrkandet. Utbildningsutskottet anförde bl. a. följande (s.
103).

Enligt utskottets mening finns redan forskningsresurser för idrottsmedicinsk
forskning inom medicinsk fakultet och inom den fysiologiska institution
vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm som fr. o. m. den 1 juli
1977 överförs till karolinska institutet. Frågor om ”friskvårdsinslag” i
läkarutbildning och forskning berörs i dag av ett antal utredningar inom
social- och sjukvårdsområdet samt i en särskild utredning utarbetad inom
socialstyrelsen. Någon ytterligare utredning nu av dessa frågor kan inte vara
nödvändig, varför utskottet avstyrker motionen 1976/77:1314.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:1315 från
socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges
riksidrottsförbund samt Sveriges läkarförbund.

Socialstyrelsen har avgivit sitt yttrande efter hörande av bl. a. vissa

Soll 1977/78:4

ledamöter av styrelsens vetenskapliga råd samt styrelsens nämnd för
hälsoupplysning.

UHÄ har anmodat konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Lund,
Göteborg, Umeå och Linköping samt vid Karolinska institutet att yttra sig i
ärendet samt vid sitt yttrande fogat yttranden från nämnda högskolor.

Med anledning av en underremiss från Uppsala universitet har gymnastikoch
idrottshögskolan (GIH) i Örebro direkt till utskottet avgivit yttrande i
ärendet. Vidare har ett yttrande inkommit från styrelsen för gymnastik- och
idrottshögskolorna.

Konsistoriet vid Karolinska institutet har som sitt yttrande åberopat ett
yttrande av professorn Bengt Pernow.

Svenska läkaresällskapet har avgivit sitt yttrande efter hörande av bl. a.
Läkaresällskapets sektioner för idrottsmedicin, ortopedisk kirurgi, rehabilitering
och fysikalisk medicin samt socialmedicin.

I remissinstansernas yttranden har med undantag för Landstingsförbundets
yttrande även behandlats frågorna om forskning och/eller utbildning i
idrottsmedicin, vilka frågor hänför sig till den av utbildningsutskottet och
riksdagen redan behandlade motionen 1976/77:1314.

Frågan om utbildning i idrottsmedicin för läkarna

Läkaresällskapet anför bl. a. att såväl elitidrottsmän som utövare av
motionsidrott drabbas av skador och sjukdom, som har samband med den
ökade fysiska aktiviteten, och att dessa skador och sjukdomar ofta erbjuder
speciella diagnostiska och terapeutiska problem, som läkare utan utbildning i
och erfarenhet av idrottsmedicin står främmande inför, varför det synes
föreligga ett behov av läkare med kunskaper vad gäller de speciella problem
som föreligger i samband med omhändertagande av idrottsskador. Det
påpekas att någon enhetlig utbildning av idrottsläkare eller bestämmelser om
kunskapsnivå inte finns och att möjligheterna att i dag skaffa sig kunskaper i
idrottsmedicinsk sjukvård i Sverige är begränsade till litteraturstudier,
bevistande av vissa årliga konferenser och kurser arrangerade av Idrottsmedicinska
föreningen och specialförbund inom Riksidrottsförbundet. Härutöver,
anförs det, anordnas en årlig skidläkarkurs samt sporadiskt vissa kurser och
symposier.

Läkaresällskapet tillstyrker en utredning av hur behovet av undervisning i
idrottsmedicin under läkarnas grund- och vidareutbildning bör tillgodoses,
varvid enligt Läkaresällskapet särskild hänsyn bör tas till handikappades
speciella problem.

Riksidrottsförbundet anser att utbildning i idrottsmedicinska frågor bör ingå
i såväl läkares grund- som vidareutbildning och att omfattningen av
utbildningen bör utredas.

Riksidrottsförbundet anför att de initiativ som tagits för att få till stånd

SoU 1977/78:4

kurser i idrottsmedicin i NLV:s regi är lovvärda men helt otillräckliga för att
tillnärmelsevis tillgodose de kvalitativa och kvantitativa behov idrottsrörelsen
och samhället i övrigt i dag har av idrottsmedicinsk service.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att UHÄ bör fä i
uppdrag att bereda frågan om inrättande av en särskild kurs i idrottsmedicin
inom högskoleorganisationen som skulle kunna stå öppen för studerande vid
medicinsk eller annan fakultet, bl. a. för gymnastik- och idrottslärare samt
sjukgymnaster.

Styrelsen anser vidare att NLV bör få i uppgift att anordna kurser i
idrottsmedicin under läkarnas fortsatta vidareutbildning.

Läkarförbundet tillstyrker en utredning om behovet av idrottsmedicinsk
utbildning. Sådan utbildning bör dock enligt förbundet knappast finnas i
läkarnas grundutbildning som ett särskild ämne utan snarare ingå i den
fortsatta vidareutbildningen, t. ex. i form av NLV-kurser. Det påpekas att för
skolläkarna liksom för barnläkarna är utbildning i idrottsmedicin av stor
betydelse.

UHÄ anför att ämbetet har för avsikt att under budgetåret 1977/78 börja
planera för översyn av utbildningen på läkarlinjen och att behovet av inslag i
utbildningen av även idrottsmedicinska moment kommer att prövas i detta
sammanhang. Vad beträffar läkarnas vidareutbildning hänvisar UHÄ till den
översyn av bestämmelserna för allmänläkar- och specialistkompetens som
NLV skall göra. UHÄ anser inte att det föreligger behov av en särskild
utredning.

I de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna
påpekas bl. a. följande.

Konsistoriet vid karolinska institutet anser att en effektiv och progressiv
idrottsmedicin erfordrar en adekvat utbildning av dess utövare och föreslår
att idrottsmedicinska moment skall ingå i den medicinska grund- och
vidareutbildningen i ämnen som är direkt relevanta för idrottsmedicinen
samt att arbets- och idrottsfysiologiska undervisningsmoment bör ingå i ökad
omfattning i fysiologiundervisningen för läkare.

Fakulteten och utbildningsnämnden vid universitetet i Linköping anser att
utbildning i idrottsmedicin bör bedrivas vid universitetssjukhusen i samarbete
med länssjukhus och länsdelssjukhus och framhåller att en grundläggande
kurs i idrottsmedicin bör ingå i utbildningen av den blivande läkaren
och förslagsvis läggas in i samband med utbildningen i medicin, kirurgi och
klinisk fysiologi, dvs. under 6:e-8:e terminen. Fakulteten och utbildningsnämnden
anser dessutom att man bör utreda frågan om en eventuell
specialistutbildning i idrottsmedicin om fyra och ett halvt år innefattande
utbildning i allmän kirurgi, ortopedisk kirurgi, internmedicin och klinisk
fysiologi.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller att vidareutbildningens
organisation är det angelägnaste området och pekar på att utbildning
av distriktsläkare och allmänläkare bör kunna ske på NLV-nivå i ämnesom -

SoU 1977/78:4

rådena preventiv medicin med friskvård, idrottsfysiologi och idrottstraumatologi.
För läkare som skall tjänstgöra på idrottspolikliniker, ortopedkirurger
eller allmänna kirurger föreslås NLV-kurs i idrottsmedicin.

Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid universitetet i Uppsala
instämmer i att undervisningen i idrottsmedicin bör tillgodoses bättre än
hittills och främjas på olika sätt. Man skulle, sägs det, kunna uppmana de
medicinska linjenämnderna att beakta behovet och man skulle även kunna
konstruera korta kurser i idrottsmedicin innebärande 4-5 veckors undervisning
om grundläggande arbetsfysiologi, den fysiska träningens metoder och
effekter samt idrottsskadornas diagnostik och behandling. Sådana enstaka
kurser skulle, sägs det vidare, kunna göras öppna inte endast för läkarstuderande
utan även för blivande idrottslärare, sjukgymnaster m. fl. Man är
tveksam om det finns underlag för och behov av en särskild kurs i
idrottsmedicin under läkarnas vidareutbildning men anser att NLV bör få i
uppdrag att överväga åtgärder för en förbättrad klinisk utbildning i idrottsmedicin.

Medicinska fakulteten anför emellertid att så länge man begränsar
frågeställningen till motionsidrott torde inom den nuvarande utbildningen de
få undervisningsmoment rymmas som kanske behöver tillföras.

Frågan om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter

Kommunförbundet, Läkaresällskapet, Riksidrottsförbundet och Läkarförbundet
tillstyrker motionsförslaget om utredning av frågan om inrättande av
idrottsmedicinska serviceenheter.

GIH i Örebro uttalar sig för en sådan enhet av visst slag.

UHÄ, Landstingsförbundet och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna
anser att överväganden om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter
ankommer på hälso- och sjukvårdshuvudmännen.

Socialstyrelsen finner inte skäl tillstyrka motionsförslaget om utredning.
Styrelsen anser att behovet av idrottsmedicinsk service bör kunna tillgodoses
inom ramen för den av styrelsen föreslagna vårdstrukturen för hälso- och
sjukvården.

Läkaresällskapet påpekar att det inte i tillräcklig omfattning finns medicinska
serviceenheter för undersökning och behandling av skador och
sjukdom som drabbar idrottsutövare.

Riksidrottsförbundet framhåller bl. a. att frågor och problem av idrottsmedicinsk
natur blivit allt flera och påträngande under senare år och att hithörande
frågor i dag är de kanske mest akuta och svårbemästrade för idrotten i stort.
Det påpekas att Riksidrottsförbundet tagit vissa initiativ men att det i Sverige
f. n. saknas förutsättningar för att i rimlig grad kunna tillgodose idrottens
behov av medicinsk kunskap och service. Det framhålls vidare bl. a. att ett
medicinskt servicebehov finns såväl inom breddidrotten som inom den mer
tävlingsinriktade idrotten. Erfarenheten har visat, sägs det, att medelålders
och äldre motionsidrottare utgör en viss riskgrupp vad gäller traumatologiska
skador och invärtesmedicinska problem m. m. Det betonas att handikappidrottens
behov av särskild medicinsk service är uppenbart. Vad gäller den

SoU 1977/78:4

tävlingsinriktade idrottens behov av medicinsk service påpekar förbundet att
detta är mer differentierat och specialiserat än breddidrottens. Det framhålls
härvid att det hos hårt tränande idrottsmän ej sällan uppstår skador och
vävnadsreaktioner som inte förekommer hos andra och som kräver speciell
kunskap och erfarenhet för att igenkännas samt att det alltmer påtagliga
behovet av ökad kunskap och information i dopingfrågor är ett annat exempel
på tävlingsidrottens speciella problem. Förbundet anser att idrottens behov
av medicinsk service bör tillgodoses genom utbyggnad hos landstingen på
basen av kunskap hos alla läkare i idrottsmedicinska frågor och med några
läkare specialinriktade på detta serviceområde.

Läkarförbundet framhåller att det är angeläget att den av förbundet
tillstyrkta utredningen beaktar möjligheterna att utnyttja det kunnande och
den organisation som redan existerar. Man bör, anför förbundet, inte utgå
från att kanske en enda person på en idrottsmedicinsk enhet kan förena det
kunnande och den erfarenhet som kan kombineras i ett samarbete mellan
klinisk arbetsfysiologi, invärtesmedicin, företagshälsovård och s. k. friskvård.
Det påpekas att idrottsskador torde även i fortsättningen bäst kunna tas
om hand av kirurger och ortopeder, att för ungdom i skolåldern skolhälsovården
har möjlighet att ge idrottsmedicinsk service samt att barnläkarnas
verksamhet också bör uppmärksammas.

GIH i Örebro anför bl. a. att man i dag har relativt liten kunskap om de
skador som hör samman med idrottsutövning, varför det sannolikt finns ett
behov av en idrottspoliklinik där såväl kirurger som fysiologer, medicinare,
frisk- och sjukgymnaster bör samarbeta. Det torde vara logiskt och lämpligt
ur många synpunkter, sägs det vidare, att en idrottsmedicinsk serviceenhet
byggs upp i anslutning till en gymnastik- och idrottshögskola och i
samverkan med medicinsk expertis. GIH påpekar att det genom motionskliniken
i Örebro redan har etablerats ett samarbete mellan GIH och
regionsjukhuset i Örebro och att GIH i samverkan med regionsjukhuset och
socialhögskolan skulle kunna göra studier angående somatiska och sociala
effekter av fysisk träning inom olika befolkningsgrupper - inklusive elitidrottsmän.
Det stora intresse för och kunskaper om dessa frågor som finns
hos flera av regionsjukhusets läkare och GIH:s lärare och ledning samt det
goda samarbete som redan existerar talar, framhålls det, för att en idrottsmedicinsk
serviceenhet enligt motionärernas intentioner på ett framgångsrikt
och lyckosamt sätt skulle kunna genomföras i Örebro.

UHÅ anför bl. a. att det främst måste vara hälso- och sjukvårdshuvudmännens
sak att bedöma behovet av en utredning om uppbyggnad av
idrottsmedicinska serviceenheter. UHÄ kan, sägs det vidare, utifrån utbildningens
och forskningens behov inte se några avgörande skäl för en utredning
om just dessa enheters uppbyggnad.

SoU 1977/78:4

Landstingsförbundet anför följande.

Vad gäller frågan om idrottsmedicinska servicecentra innehåller motionen
ingen närmare beskrivning av begreppet servicecentra. Landstingsförbundet
saknar därmed möjlighet att bedöma i vilken utsträckning ett sådant centrum
skulle skilja sig från etablerade former av öppen hälso- och sjukvård. Enligt
förbundets mening bör det ankomma på varje huvudman att organisera sin
sjukvård av de ”idrottstypiska” fallen efter tillgången på resurser.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser inte att någon särskild
utredning om idrottsmedicinska serviceenheter är erforderlig. Styrelsen anför
följande.

Det är riktigt att det ökade idrottandet, framför allt ökningen av fysisk
aktivitet och friluftsliv i högre åldrar, medför ett behov av specialinriktad
medicinsk service. Läkare med egen idrottserfarenhet och med intresse och
kunskap inom idrottsmedicin är bäst lämpade att diagnostisera och behandla
många av de olika skador eller besvär som kan uppkomma i samband med
idrott. Det rör sig till stor del om stödje- och rörelseorganen (skelett, muskler,
lederoch senor), vars sjukvård faller huvudsakligen inom området ortopedisk
kirurgi. Det kan röra sig om allvarligare skada (brott eller bristning) eller
lättare rubbningar (förslitning, blödning, inflammation). Behandlingen kan
omfatta medikamentell eller fysikalisk behandling, vila eller försiktig aktivering
etc. Det är särskilt viktigt att behandlingen även omfattar goda råd om
hur sådana skador i fortsättningen skall undvikas eller förebyggas.

En idrottsmedicinsk mottagning är därför en tänkbar organisatorisk väg att
tillgodose det nämnda behovet. Detta bör beslutas av vederbörande sjukvårdshuvudman
eftersom den organisatoriska lösningen sammanhänger
med olika lokala omständigheter och behov. En idrottsmedicinsk mottagning
borde i första hand vara inriktad på enkel diagnostik och rådgivning, medan
speciell diagnostik eller mer omfattande behandling i regel lämpligast sker på
befintliga sjukhuskliniker och avdelningar. Denna fråga skulle kunna
beredas vidare genom en framställning till Landstingsförbundet och Socialstyrelsen
men till slut ankommer det på vederbörande sjukvårdshuvudman
att besluta i frågan.

Socialstyrelsen anför under hänvisning till socialstyrelsens principprogram
för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80) följande som sin
uppfattning om hur de behov av medicinsk konsultation som uppkommer i
samband med idrottsutövande bör tillgodoses.

Det primära ansvaret för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett visst
betjäningsområde ligger enligt HS 80 hos primärvården. 1 detta ansvar ligger
såväl förebyggande åtgärder som uppgiften att primärt ta hand om människors
medicinska problem och att se till att svårigheterna blir avhjälpta på
lämpligaste sätt. Hälso- och sjukvårdsinsatser bör integreras helt. Även
hälsoupplysning ligger sålunda inom ramen för primärvårdens funktioner.

Socialstyrelsen anser att även större delen av den rådgivande och
behandlande idrottsmedicinska insatsen bör kunna utföras inom den framtida
primärvården. Den medicinska bedömning om enskilda personers
lämplighet för viss idrottsaktivitet samt rådgivning och behandling vid
mindre skador (stukningar och sårskador m. m.) i samband med såväl
motionsidrott som tävlingsidrott kan utföras av personal inom primärvården

SoU 1977/78:4

(läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster m. fl.). Krävs i det enskilda fallet
exempelvis mer omfattande kirurgi eller mer avancerad medicinsk service
inom verksamhetsområdena klinisk fysiologi, neurofysiologi m. m. måste
dock länssjukvården eller regionsjukvården anlitas.

Allmänt gäller - i ett läge där resurserna är begränsade - att den för vården
ansvarige huvudmannen dock har att göra prioriteringar mellan olika
vårdområden.

Socialstyrelsen anser sålunda att det ej finns anledning att tillskapa
fristående enheter utanför de i den offentliga vårdorganisationen strukturerade
vårdfunktionerna.

1 de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna
påpekas bl. a. följande.

Medicinska fakulteten och medicinska fakultetens utbildningsnämnd vid
universitetet i Linköping instämmer med motionärerna att en ökad idrotts- och
motionsaktivitet i vårt land medför ett ökat behov av specialinriktad service.
Fakulteten och utbildningsnämnden framhåller att det inom vissa områden
redan finns utbyggda serviceenheter som leds av läkare vid universitetssjukhusen,
och som i första hand är till för rådgivning till idrottsmän som fått
skador i samband med idrottsutövning. Fakulteten och utbildningsnämnden
anser att idrottsmedicinska enheter bör inrättas vid universitetssjukhusen i
landet samt att man bör överväga att som försöksverksamhet inrätta en
idrottsmedicinsk sektion vid något av universitetssjukhusen, förslagsvis
regionsjukhuset i Linköping under ledning av en professor. Man tillstyrker
förslaget om utredning och föreslår att en allsidigt sammansatt arbetsgrupp
snarast tillsätts.

Konsistoriet vid karolinska institutet tillstyrker förslaget om utredning och
anser det angeläget att ett idrottsmedicinskt centrum tillskapas i direkt
anslutning till ett universitetssjukhus. Konsistoriet anser att flera skäl talar
för att detta centrum placeras vid något av karolinska institutets universitetssjukhus.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet tillstyrker begärd utredning
om idrottsmedicinska serviceenheter.

Medicinska fakulteten och medicinska fakultetens utbildningsnämnd vid
universitetet i Uppsala föreslår att en idrottsmedicinsk mottagning inrättas vid
några av de större sjukhusen för att man skall få mer erfarenhet av dylika
mottagningars funktion och effekter. Det påpekas att det oftast rör sig om
enkla besvär eller skador på stödje- och rörelseorganen (skelett, muskler,
leder och senor), och att sjukvården till stor del är ortopedisk-kirurgisk men
till en del emellertid allmänt internmedicinsk eller berör andra medicinska
specialiteter. En idrottsmedicinsk mottagning borde, sägs det, i första hand
handlägga endast enklare fall och för mer allvarliga typer av skada hänvisa
patienten till sjukhusets ordinarie mottagningar. En idrottsmedicinsk
mottagning skulle, sägs det vidare, kunna spela en särskilt viktig roll genom
att samla speciell erfarenhet och utge goda råd om hur idrottsskador skall
undvikas eller förebyggas.

Fakulteten och fakultetens utbildningsnämnd avvisar motionsförslaget
om en särskild utredning beträffande idrottsmedicinska serviceenheter.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser det inte lämpligt eller
möjligt att för närvarande bygga ut speciella serviceenheter för idrottsmedicin
utan menar att behovet av idrottsmedicinsk expertis torde kunna tillgodoses
inom den befintliga sjukvårdsapparaten, där i första hand sjukgymnastikav -

SoU 1977/78:4

delningar och ortopediska kliniker bör dimensioneras för att ge erforderlig
service.

Medicinska fakulteten vid Umeå universitet är kritisk till frågan om
specialinriktad medicinsk service och framhåller att om man vill bygga upp
idrottsmedicinen som en serviceinstitution för elit- och tävlingsidrott måste
man från början vara beredd på satsningar som verkligen täcker alla aspekter
av detta krävande och specialinriktade fält. Förhållandet att i Sverige ett fåtal
intresserade specialister sysslar med idrottsmedicin har enligt fakulteten sin
förklaring just i de mångskiftande kunskaper som krävs för att tillgodose de
speciella behoven som olika idrottsgrenar har.

Frågan om inrättande av medicinsk specialitet i idrottsmedicin

Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet tillstyrker motionsförslaget
om utredning av frågan om specialitet för idrottsmedicin.

Socialstyrelsen anser att frågan bör föras över till NLV:s översyn av
bestämmelserna för allmänläkar- och specialistkompetens. Även UHÄ och
Landstingsförbundet anser att frågan bör prövas av NLV i detta sammanhang.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att det i dagens läge
inte finns ett tillräckligt behov av att inrätta specialitet för idrottsmedicin men
påpekar med hänsyn till ovannämnda översyn att det vore lämpligt att föra
över frågan till NLV för vidare beredning.

Läkaresällskapet och Läkarförbundet kan inte tillstyrka att specialitet för
idrottsmedicin inrättas.

Landstingsförbundet anser inte att idrottsmedicin kan betraktas som ett
medicinskt verksamhetsområde klart avgränsat mot t. ex. allmän internmedicin,
ortopedi eller allmänläkarvård. Landstingsförbundet framhåller att
specialistutbildningen för läkare bör anpassas till den sjukvårdsorganisatoriska
utvecklingen och att en strävan därvid bör vara att begränsa antalet
specialiteter eller i vart fall hålla tillbaka nytillskottet av specialiteter. Det
påpekas att utvecklingen följs genom NLV av företrädare för sjukvårdshuvudmännen,
myndigheter, läkarna, medicinska fakulteter m. fl.

Läkarförbundet påpekar att idrottsmedicinsk forskning och undervisning
anknyter till ett flertal teoretiska och kliniska discipliner såsom fysiologi,
klinisk fysiologi, medicinsk rehabilitering, kirurgi, ortopedi, pediatrik m. m.

I de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna
påpekas bl. a. följande.

Medicinska fakultetens utbildningsnämnd vid Göteborgs universitet framhåller
att idrottsmedicinsk specialitet bör vara realistisk och bli föremål för en
utredning som tar sikte på att dra upp riktlinjer för framtiden samt att sådan
specialitet förutsätter ett avgränsat medicinskt arbetsområde som i så fall
först måste definieras.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser inte att det f. n. finns

SoU 1977/78:4

anledning till, ej heller resurser, för inrättandet av en särskild specialitet i
idrottsmedicin.

Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid Uppsala universitet
anför att det i dagens läge inte finns ett tillräckligt behov av att införa en ny
specialitet i idrottsmedicin. Det påpekas att NLV f. n. förbereder en översyn
av bestämmelserna för specialistkompetens för läkare och att det därför vore
lämpligt att föra över frågan till NLV för vidare beredning.

Frågan om forskning i idrottsmedicin

Socialstyrelsen uttalar sitt stöd för tanken på intensifierad forskning inom
friskvårdsområdet. Socialstyrelsen anför bl. a. att eftersom erfarenheterna
visar att tävlingsidrottande är förenat med en inte oväsentlig risk för fysisk
skada och man från medicinskt håll hävdat att motionsidrottande kan
innebära vissa hälsorisker, är det emellertid angeläget att sådan forskning
kommer att omfatta hälsobefrämjande effekter respektive skadeverkningar
hos utövare av såväl tävlings- som motionsidrott.

UHÅ framhåller bl. a. att det medicinska forskningsrådet varje år tar
ställning till hur de resurser rådet disponerar bäst bör användas och att frågan i
vilken utsträckning den idrottsmedicinska forskningen kan hävda sig i
konkurrens med en lång rad andra angelägna forskningsområden även
fortsättningsvis bör avgöras av rådet år från år. Det påpekas att utöver de
eventuella resurser forskningsrådet kan komma att ställa till den aktuella
forskningens förfogande det också pågår vid universitet och högskolor viss
forskning på området.

UHÄ anser inte att det finns behov av en särskild utredning.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anför bl. a. att ur vissa
synpunkter kan man påstå att en god fysisk kondition har en gynnsam
preventiv effekt, nämligen genom att ge en bättre motståndskraft om
sjukdom eller skada skulle inträffa, men att det däremot är osäkert om fysisk
träning har någon specifik effekt mot t. ex. åderförkalkning och hjärtinfarktsjukdom.
Bristen på exakt kunskap om den eventuella förebyggande effekten
av fysisk träning eller ändrat näringsintag på vissa sjukdomar hänger, sägs
det, bl. a. samman med svårigheter och kostnader att genomföra dylik
forskning.

Styrelsen anser att det är angeläget att forskning i idrottsmedicin ges ett
tillräckligt stöd men att det också är viktigt att forskningsplaner ges en kritiskvetenskaplig
granskning och att resurstilldelning sker enligt nu gällande
principer.

GIH i Örebro påpekar att det ständigt ökande intresset för friskvård talar för
att tiden är mogen för en intensifierad forskning inom detta område.

Kommunförbundet anför att eftersom den idrottsmedicinska forskningen i
landet är otillräcklig, måste detta område mer uppmärksammas som en

SoU 1977/78:4

central uppgift. Dei påpekas att, då dessa frågor inte är speciella för vårt land,
möjligheterna till ett nordiskt samarbete bör undersökas.

Läkaresällskapet lämnar vissa uppgifter om var forskning berörande
idrottsmedicinen f. n. bedrivs i vårt land samt påpekar att någon samordnande
instans för uppläggning och behovsprövning av idrottsmedicinsk
forskning emellertid f. n. inte finns, vilket ibland medför dubblerad forskning
och forskning inom områden med låg prioritetsgrad. Läkaresällskapet
framhåller att det föreligger behov av forskning för att utröna idrottens
positiva och negativa följder, förebygga skador och förbättra idrottsmiljön.
Vidare framhålls att forskning rörande handikappades speciella problem
särskilt bör uppmärksammas.

Riksidrottsförbundet påpekar att Sverige i fråga om idrottsmedicinsk
forskningar underutvecklat vid en internationell jämförelse samt anför bl. a.
följande.

Eftersom basresurser såsom forskningsinstitution och befattningar saknas,
förekommeröver huvud taget ingen organiserad idrottsmedicinsk forskning i
vårt land. Den forskning som pågår är splittrad och bedrivs mest som bisyssla
av läkare och vetenskapsmän med annan huvudinriktning. Ett huvudskäl till
detta - utöver avsaknaden av basresurser - torde vara att idrottsmedicinen
inte utgör en egen specialitet i vårt land utan ligger i periferin av diverse andra
specialiteter såsom ortopedi, kirurgi, invärtesmedicin, endokrinologi, socialmedicin
m. m. Idrottsmedicin är därför inte ett forskningsfält som meriterar i
en fortsatt akademisk eller läkarkarriär.

Riksidrottsförbundet framhåller att idrottsmedicinsk forskning är oundgänglig
för en från hälsosynpunkt riktig utformning av all idrottsutövning,
inte minst motions- och handikappidrott. Förbundet anser det naturligt att
forskningsbehovet i första hand tillgodoses genom tillkomsten av ett
idrottsmedicinskt centrum vid något undervisningssjukhus.

Läkarförbundet tillstyrker utredning om behovet av idrottsmedicinsk
forskning.

I de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna
påpekas bl. a. följande.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet tillstyrker en utredning av
behovet av idrottsmedicinsk forskning och ett inrättande av en speciell
professur i ämnet idrottsmedicin.

Konsistoriet vid karolinska institutet påpekar att den idrottsmedicinska
forskningen är starkt eftersatt i vårt land. Man anför att det är angeläget att
den ökande frekvensen somatiska rubbningar och skador av idrottsmedicinsk
natur som blivit följden av den hårt drivna elitidrotten och den ökade
bredden på motionsidrotten möts med en intensifierad forskning runt dessa
problem. Redan idag, sägs det, bedrivs vid karolinska institutet en aktiv och
internationellt framträdande grundforskning och tillämpad forskning inom
en rad disciplinerav klar relevans för idrottsmedicinen och det ärangeläget att

SoU 1977/78:4

denna forskning ges ökade resurser samt samordnas och inriktas mot
specifika idrottsmedicinska problem. Man pekar på det ökande bruket av
hormoner och olika slag av ”kosttillägg” och andra preparat och anför att
dessa visserligen främst utnyttjas av elitidrottare i resultatförbättrande syfte,
men på senare tid även rapporteras från junior- och ungdomsidrotten. Det
påpekas att dessa preparat enligt internationella rapporter i vissa fall medför
organskador hos den växande individen. Behovet av forskning inom denna
sektor av idrottsmedicinen är mycket angeläget, sägs det vidare.

Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid universitetet i Linköping
anser att forskningen bör intensifieras inom hela ämnesområdet. Det
framhålls att det är väsentligt att den satsning på friskvård som görs i landet
får en vetenskaplig utvärdering och att metoder bör tas fram och relevanta
undersökningar läggas upp i avsikt att belysa värdet av regelbunden fysisk
träning och av riktiga kostvanor för hälsoutvecklingen i samhället.

Medicinska fakulteten vid Umeå universitet anser det mycket angeläget att
påvisa sambandet mellan motionsidrott och bättre hälsa men anför att sådan
typ av forskning kan utföras av befintliga institutioner och förutsätter inte
några idrottsmedicinska specialister.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet motsätter sig inte en speciell
utredning angående idrottsmedicinsk forskning men ser ej heller något starkt
behov av en dylik utredning.

Utskottet

I motionen 1976/77:1315 av Olle Eriksson (c) och Karl-Eric Norrby (c)
begärs utredning om hur och var idrottsmedicinska serviceenheter bör byggas
upp samt om hur bestämmelser för medicinsk specialitet i idrottsmedicin bör
utformas. I motiveringen till yrkandena - vilken lämnats i motionen 1976/
77:1314, vari motionärerna tagit upp frågorna om idrottsmedicinsk forskning
samt om undervisning för läkare i idrottsmedicin (se UbU 1976/77:20) -påpekas bl. a. att ett allt bredare motionsidrottande medför ett ökande behov
av specialinriktad medicinsk service.

Behovet av medicinska insatser i samband med idrott hänför sig främst till
prövning av den enskildes lämplighet att delta i mer eller mindre ansträngande
idrottsaktiviteter och till omhändertagande av skador som kan
uppkomma i samband med idrottsutövning. På ett flertal orter i landet
bedriver landstingen (sjukvårdshuvudmännen) hälsokontroll av idrottsmän.
Specialinriktad medicinsk service för omhändertagande av idrottsskador
m. m. finns dock endast på några orter - huvudsakligen som idrottsmedicinska
mottagningar vissa timmar i veckan vid ortopediska eller kirurgiska
sjukhuskliniker. Idrottsmedicin förekommer inte som särskilt ämne i
läkarutbildningen utan undervisningen som avser idrottsmedicinska
moment är integrerad i olika ämnen.

Om planeringen för hälso- och sjukvårdens utveckling samt om läkarnas
utbildning m. m. må redovisas följande som bakgrund till utskottets
överväganden.

Socialstyrelsen framlade i september 1975 ett principprogram för hälso- och

SoU 1977/78:4

sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1), vilket är avsett att
utgöra ett underlag för arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen.
I principprogrammet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom
primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av
vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För
den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna
repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande
nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande
normallasarett) - samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus).

Med anledning av ett utredningsuppdrag angående hälsokontroller och
annan förebyggande hälsovård överlämnade socialstyrelsen i början av
innevarande år till regeringen utredningsrapporten Hälsoundersökningar och
annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Rapporten, som har
remissbehandlats, innehåller förslag om att ett program för hälsoundersökningar
skall införas, om att ansvaret för hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande
verksamhet skall läggas på sjukvårdshuvudmännen och om att
verksamheten skall förankras inom primärvården. Socialstyrelsen föreslog
att rapporten skall överlämnas till den av regeringen år 1975 tillkallade hälsooch
sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för beaktande i samband med denna
utrednings arbete. Denna utredning har det övergripande uppdraget att
utarbeta en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården.

Läkarutbildningen omfattar dels grundutbildning om fem och ett halvt år
som avslutas med läkarexamen, dels allmäntjänstgöring (AT) om 21 månader
på underläkartjänster i sjukvården, varefter legitimation som läkare erhålls,
dels fortsatt vidareutbildning (FV) - likaledes på underläkartjänster i
sjukvården - under tre och ett halvt år till allmänläkarkompetens eller från
fyra till fem och ett halvt år till specialistkompetens, som kan erhållas i ett 40-tal medicinska specialiteter. Bevis om allmänläkarkompetens och bevis om
specialistkompetens meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning
(NLV), som bl. a. skall följa den medicinska utvecklingen och lämna förslag
till regeringen i frågor som rör krav för specialistbehörighet m. m. NLV
beslutade i november 1976 att en översyn skall ske av bestämmelserna om
krav för allmänläkarkompetens och specialistkompetens.

Utskottet har gjort motionen 1976/77:1315 till föremål för en omfattande
remissbehandling. Yttranden har inhämtats från socialstyrelsen, universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet, Sveriges riksidrottsförbund samt
Sveriges läkarförbund. Härjämte har yttranden inkommit från gymnastikoch
idrottshögskolan (GIH) i Örebro samt från styrelsen för gymnastik- och
idrottshögskolorna, vilka högskolor genom den 1 juli i år genomförda
högskolereformen uppgått i nya högskoleenheter.

Kommunförbundet, Läkaresällskapet, Riksidrottsförbundet och Läkarförbundet
tillstyrker motionsförslaget om utredning av frågan om inrättande av
idrottsmedicinska serviceenheter. GIH i Örebro uttalar sig för en sådan enhet

SoU 1977/78:4

av visst slag. UHÄ, Landstingsförbundet och styrelsen för gymnastik- och
idrottshögskolorna anser att överväganden om inrättande av idrottsmedicinska
serviceenheter ankommer på hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
Socialstyrelsen finnér inte skäl tillstyrka förslaget om utredning. Myndigheten
anser att behovet av idrottsmedicinsk service bör kunna tillgodoses
inom ramen för den av myndigheten föreslagna vårdstrukturen för hälso- och
sjukvården. Socialstyrelsen framhåller att större delen av den rådgivande och
behandlande idrottsmedicinska insatsen bör kunna utföras inom den framtida
primärvården och att länssjukvården eller regionsjukvården kan anlitas
vid behov av mera avancerad medicinsk service m. m.

Motionsförslaget om utredning av frågan om medicinsk specialitet för
idrottsmedicin tillstyrks av Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet.
Socialstyrelsen, UHÄ, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna och
Landstingsförbundet anser att frågan bör omfattas av NLV:s översyn av
bestämmelserna för allmänläkar- och specialistkompetens för läkarna. Läkaresällskapet
och Läkarförbundet kan inte tillstyrka att specialitet för idrottsmedicin
inrättas.

I ovannämnda motion 1976/77:1314 begärde motionärerna en utredning
om hur behovet av idrottsmedicinsk forskning och undervisning i idrottsmedicin
under läkarnas grund- och vidareutbildning borde tillgodoses.
Utredningskravet tillbakavisades emellertid av riksdagen under förra riksmötet
på förslag av utbildningsutskottet i betänkandet UbU 1976/77:20.
Utbildningsutskottet ansåg (s. 103) att det redan finns forskningsresurser för
idrottsmedicinsk forskning inom högskoleorganisationen och påpekade att
frågor om s. k. friskvårdsinslag i läkarutbildning och forskning berörs av ett
antal utredningar inom social- och sjukvårdsområdet m. m. Någon ytterligare
utredning av dessa frågor kunde enligt utskottet inte f. n. vara
nödvändig. Socialutskottet vill här tillägga att UHÄ enligt remissyttrandet
avser att under innevarande budgetår börja planera för en översyn av
läkarutbildningen, varvid även behovet av idrottsmedicinska moment i
denna utbildning kommer att prövas.

Med hänsyn till att frågan om behovet av utbildning för läkare i
idrottsmedicin sålunda kommer att övervägas och till att utskottet förutsätter
att frågan om inrättande av specialitet för läkare i idrottsmedicin kommer att
behandlas inom ramen för NLV.s översyn av bestämmelserna om krav för
allmänläkar- och specialistkompetens, anser utskottet det inte vara erforderligt
med något utredningsinitiativ av riksdagen beträffande utbildning av
idrottsmedicinsk expertis.

Utskottet anser i likhet med socialstyrelsen att behovet av idrottsmedicinsk
service bör kunna tillgodoses inom ramen för den vård som kommer att
kunna lämnas vid en sådan vårdstruktur för hälso- och sjukvården som
styrelsen föreslagit. Då det därtill i första hand ankommer på sjukvårdshuvudmännen
att pröva om särskilda resurser skall avdelas för idrottsmedicinsk
verksamhet inom hälso- och sjukvårdsorganisationen påkallar motionä -

SoU 1977/78:4

rernas utredningskrav beträffande idrottsmedicinska serviceenheter inte
någon åtgärd av riksdagen.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1976/
77:1315.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:1315.

Stockholm den 11 oktober 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Nils
Carlshamre (m), Evert Svensson (s). Karin Andersson (c), John Johnsson (s).
Bengt Bengtsson (c). Ivar Nordberg (s). Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s),
Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp) och Iris Mårtensson (s).

GOTAB 55565 Stockholm 1977