SoU 1977/78:26

Socialutskottets betänkande
1977/78:26

med anledning av motioner om vissa abortfrågor
Motionerna

I motionen 1977/78:445 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att
snabbt arbeta fram förslag till ny abortlagstiftning som tar hänsyn till barnets
rätt till liv.

I motionen 1977/78:1089 av Sven Johansson m. fl. (c, m, fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av abortlagen och
informationen om denna i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen, med hänvisning till regeringsrättens dom den 6 oktober
1977, hos regeringen begär införande av en lagfäst rätt för sjukvårdspersonal,
som av etiska eller religiösa skäl finner det oacceptabelt att medverka vid
abortingrepp, att avstå från medverkan vid sådana ingrepp.

I motionen 1977/78:1501 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning och förslag till lagstiftning, av vilken klart
framgår att ingen inom sjukvården anställd, som av etiska eller religiösa skäl
finner det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, skall kunna tvingas
härtill.

I motionen 1977/78:1502 av Yvonne Hedvall (m) och Blenda Littmarck (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn syftande
till att erforderlig ”kurativ” hjälp i samband med abortansökan skall kunna
ges.

Abortlagen (1974:595)

Abortlagen (1974:595, ändrad 1975:747) trädde i kraft den 1 januari 1975.
Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning och
1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre lagstiftningen
innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap fick avbrytas
om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan
av kvinnan själv. Hon för vägras abort endast om åtgärden skulle
medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas
av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan fordras i
regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en särskild
kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 26

SoU 1977/78:26

omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter
18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För abort
krävs då socialstyrelsens tillstånd, som för lämnas endast om det föreligger
synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är livsdugligt, får
tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Då det gäller frågan om abort i sist angivna undantagsfall anförde
socialutskottet vid behandlingen av förslaget till abortlag bl. a. följande (SoU
1974:21 s. 37).

I förhållande till vad som gäller enligt 1938 års lag innebär den i
propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta ordningen att den
tidsgräns, efter vilken abort endast för ske i undantagsfall och efter tillstånd av
socialstyrelsen, sänks från utgången av 20:e havandeskapsveckan till
utgången av 18:e veckan. Vidare kommer i princip alla aborter efter utgången
av nämnda tidsgräns att prövas av socialstyrelsen. F. n. fordras inte tillstånd
av socialstyrelsen då åtgärden sker på grund av sjukdom eller kroppsfel hos
kvinnan. Slutligen tas i den nya lagen in en uttrycklig bestämmelse om att
tillstånd till abort inte får lämnas om det kan antas att fostret är livsdugligt.
Undantag från regeln för göras blott i fall då fortsatt graviditet på grund av
sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes
liv eller hälsa. Enligt utskottets mening innebär den nya lagen en klar
förbättring av det lagfästa skyddet för livsdugliga foster.

Beträffande de överväganden som låg till grund för den nya abortlagstiftningen
hänvisar utskottet i första hand till prop. 1974:70 med förslag till
abortlag, m. m. och till utskottets ovan nämnda betänkande i ärendet, SoU
1974:21, vilket i alla punkter godkändes av riksdagen. Utskottet hänvisar
vidare till sina betänkanden SoU 1975/76:20 och 41 samt 1977/78:11, i vilka
behandlas vissa av de frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.

Abortrådgivning och verksamhetsredovisning

Vid behandlingen av propositionen med förslag till abortlag, m. m.
uppehöll sig utskottet utförligt vid frågan om abortrådgivning. Detta skedde
bl. a. mot bakgrunden av att det i ett flertal motioner tagits upp frågan om
obligatorisk information eller rådgivning i abortärenden. Utskottet anförde i
huvudsak följande (SoU 1974:21 s. 32).

Som utskottet tidigare anfört bygger utskottets ställningstagande i fråga om
utgångspunkten för abortlagstiftningen på förutsättningen att samhället på
ett effektivt sätt kan erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för
att fatta sitt beslut i abortfrågan. Departementschefen framhåller att det bör
ingå som ett naturligt led i varje abortärende att kvinnan underrättas om sina
möjligheter att fö rådgivning och att hon bereds tillfälle att ta del av
informationen. Sådan underrättelse bör lämnas redan när kvinnan tar den
första kontakten i abortärendet, antingen det är med läkare, kurator eller
annan personal som har befattning med abortfrågan. Då abortutredning i

SoU 1977/78:26

enlighet med det nyss anförda skall göras torde ett eventuellt behov av
rådgivning kunna tillgodoses inom ramen för den kontakt med kurator som
ett sådant förfarande kommer att innebära.

Utskottet kan helt instämma i de synpunkter, som sålunda anförs av
departementschefen.

Då det gäller frågan om rådgivning bör vara obligatorisk eller ej vill
utskottet erinra om att socialstyrelsen, en del medicinska remissinstanser och
Svensk kuratorsförening framhållit att det bör vara kvinnans egen önskan
som blir helt avgörande. Utskottet delar denna uppfattning. I enlighet med
vad som också förordas av departementschefen skall alltså ingen kvinna
behöva inställa sig för rådgivning mot sin vilja.

Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anföra följande. Vad som
anförs i de ovan redovisade motionerna visar enligt utskottets mening att det
är ytterst betydelsefullt att understryka att i begreppet abortrådgivning inte
får inläggas den betydelsen att verksamheten har till syfte att påverka den
abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller att låta utföra abort.
En sådan tolkning av begreppet kan lätt få den inte önskvärda psykologiska
effekten på en kvinna, som överväger abort, att hon undviker att ta del också
av den information hon kan få om det bistånd, som samhället i olika
avseenden kan erbjuda, om hon fullföljer graviditeten. Utskottet vill därför
framhålla att det framstår som nödvändigt - och detta gäller självfallet i
särskilt hög grad fall där kuratorsutredning inte är aktuell - att kvinnan
muntligt underrättas såväl om att rådgivning finns tillgänglig och hur denna
är utformad som om de alternativa möjligheter hon kan erbjudas i fråga om
samtal med personer som har kännedom om förhållandena på olika områden
av betydelse för kvinnan i en abortsituation. Många gånger torde föreliggande
informationsbehov kunna tillgodoses i direkt anslutning till den första
kontakten i abortärendet. 1 det fall då den första kontakten sker med
gynekolog kan det dock inte krävas att denne alltid skall ha möjlighet att
lämna några mer detaljerade upplysningar om exempelvis samhällets
hjälpmöjligheter för en kvinna som är gravid. Det är därför, i enlighet med det
ovan sagda, viktigt att kvinnan i ett sådant fall tillförsäkras den information
hon behöver som underlag för sitt beslut. Med hänsyn till det anförda finner
utskottet det angeläget att vägledande anvisningar utarbetas rörande lämplig
organisation och utformning av den informationsverksamhet som utskottet
ovan berört.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av ett antal motioner gavs på
utskottets hemställan regeringen till känna.

Under år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen (MF1974:100). I cirkuläret - som ändrats endast i
det avseende som anges i nästa avsnitt - ges anvisningar bl. a. om
abortrådgivningen med utgångspunkt i de principer som lades fast vid
antagandet av den nya abortlagstiftningen.

Som närmare berörs nedan följer socialstyrelsen fortlöpande tillämpningen
av abortlagen bl .a. då det gäller abortrådgivningen. Utskottet vill här särskilt
nämna att det förra året i socialstyrelsens regi anordnades en planeringskonferens
kring abortrådgivningens innehåll och organisation och att det därvid
skedde en summering av erfarenheterna av abortrådgivningen under den tid
den nya abortlagstiftningen varit gällande.

1* Riksdagen 1977178. 12 sami. Nr 26

SoU 1977/78:26

Socialutskottet diskuterade vid abortlagstiftningens tillkomst bl. a. frågan
om uppföljning av abortverksamheten (SoU 1974:21 s. 41). Därvid uttalade
utskottet bl. a. att man kunde utgå från att socialstyrelsen noggrant kommer
att följa tillämpningen av den nya abortlagen. Styrelsen har fastställt formulär
för rapportering av uppgifter gällande verkställda abortoperationer. Formulären
är så utformade att styrelsen skall kunna följa utvecklingen av den på
den nya abortlagstiftningen grundade verksamheten.

Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort

Beträffande frågan om skyldighet för sjukvårdspersonal att medverka vid
abort anförde föredragande departementschefen i propositionen 1974:70 bl. a.
följande (s. 76).

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av
att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för
fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och
blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de
anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför
undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis
moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta gäller
inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra om att vad
jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda cirkuläret
(MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande tidiga
abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser jag
f. n. inte behövliga.

1 några motioner framfördes yrkanden, vilka syftade till att läkare och
annan sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra medverka vid abortingrepp.
Socialutskottet anförde följande (SoU 1974:21 s. 40).

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande
drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad
insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som
departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i
övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika
avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan
sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera
abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon
författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan
förutsätter utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet
hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är
nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen utfärdade under år 1974 cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100). I cirkuläret anfördes bl. a.
följande.

SoU 1977/78:26

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
behandlats i förarbetena till abortlagen, varvid man framhållit vikten av att
det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (SFS 1972:676; MF 1972:101) vilar
ansvaret på fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på
klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de
anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. (Se även MF
1972:59.)

I början av år 1975 tog JO Bertil Wennergren som initiativärende upp
frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. I ärendet
inhämtades bl. a. yttrande från socialstyrelsen. JO hemställde att socialstyrelsen
skulle dels yttra sig över varför styrelsen i sina anvisningar förbigått
socialutskottets uttalande, dels i övrigt anlägga de synpunkter på förhållandet
mellan sjukvårdspersonals tjänsteplikt och samvetsfrihet när det gäller
medverkan till abort som styrelsen fann ägnade att ytterligare belysa
frågan.

Beträffande innehållet i socialstyrelsens yttrande - som avgavs samma dag,
den 27 november 1975, som socialutskottets ovan nämnda betänkande SoU
1975/76:20-samt innehållet i JO:s utlåtande i ärendet, vilket avgavs i januari
1976 hänvisar utskottet till utskottets betänkande SoU 1975/76:41 samt till
JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 165.

I mars 1976 gjorde socialstyrelsen - i överensstämmelse med vad JO
förordat i sitt utlåtande - en omprövning av sina uttalanden i MF 1974:100
rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka vid abort till
förmån för den avsevärt mera restriktiva ståndpunkt utskottet gett uttryck för
vid abortlagens tillkomst. Socialstyrelsen utfärdade då cirkuläret SOSFS (M)
1976:14 om ändring i ovan angivna cirkulär MF 1974:100.1 cirkuläret anförs
efter en erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning
till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom
arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i
olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas
i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras så
att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt med sin
etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen
förutsätter sålunda att den, som under åberopande av sådana betänkligheter
förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abortverksamheten,
skall slippa deltaga däri. Sådant undantagande får dock icke innebära befrielse
från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara
föreligger för moderns liv och hälsa. Sjukvårdshuvudmännen bör som en
beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt
sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen
av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att
abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna få
ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

SoU 1977/78:26

Beträffande det här aktuella målet, som avgjordes av regeringsrätten den 6
oktober 1977 och som åberopas i motionen 1977/78:1089, finns skäl redovisa
följande.

Domen avsåg besvär som en överläkare vid ett lasarett inom visst landsting
anfört över ett av sjukvårdsstyrelsen meddelat beslut angående sjukvårdspersonals
rätt att slippa medverka vid abort. I det överklagade beslutet hade
sjukvårdsstyrelsen avslagit begäran såväl om generell befrielse för all berörd
sjukvårdspersonal från medverkan vid abortverksamhet som om befrielse för
överläkares och en annan läkares personliga del.

1 besvären yrkade överläkaren undanröjande av sjukvårdsstyrelsens
beslut. Han hävdade att beslutet inte stod i överensstämmelse med vad
justitieombudsmannen och riksdagen uttalat samt vad socialstyrelsen föreskrivit
i numera gällande tillämpningsanvisningar till abortlagen, dels att
beslutet kränker hans enskilda rätt.

Regeringsrätten lämnade besvären utan bifall. Som skäl härför anförde
domstolen följande.

Varken genom lag eller genom annan författning har landstinget betagits
sin befogenhet att av läkare i landstingets stjänst fordra medverkan vid abort
enligt abortlagen. Såvitt visats i målet har ej heller eljest meddelats någon
föreskrift, som sjukvårdsstyrelsen har att följa men med vilken det klandrade
beslutet ej är förenligt. Beslutet strider följaktligen ej mot lag eller annan
författning och överskrider ej heller på annat sätt styrelsens befogenhet.

Annan omständighet, som enligt 7 kap. 1 § kommunallagen skulle
medföra att beslutet är olagligt, har ej anförts i målet.

Utskottet

Abortlagen (1974:595) trädde i kraft den 1 januari 1975. Frågan om abort
avgörs före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får
vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv
eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men
före utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare
abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges
abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen
för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i
undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd. Sådant får lämnas
endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden.

Vid abortlagens tillkomst underströks utomordentligt starkt betydelsen av
att, om ett havandeskap skall avbrytas, detta sker i ett tidigt skede. Utskottet
hänvisar till sitt betänkande i ämnet (SoU 1974:21 bl. a. s. 25 och 28).
Utskottet ansåg bl. a. att en abortlagstiftning som utgår från att kvinnan skall
haen principiell rätt att bestämma om hennes graviditet skall avbrytas eller ej
kan utformas så att det formella förfarandet görs mycket okomplicerat, vilket
i sin tur generellt sett bör få till följd att abort kan utföras i ett mycket tidigt

SoU 1977/78:26

skede. Abortlagen är utformad i enlighet med den angivna principen. Då det
gäller sena aborter innebär ordningen enligt abortlagen i förhållande till vad
som gällde enligt 1938 års lag att den tidsgräns, efter vilken abort får ske
endast i undantagsfall, sänkts från utgången av 20:e havandeskapsveckan till
utgången av 18:e veckan. I motsats till vad som gällde tidigare - då abort i
angivna fall inte fordrade tillstånd av socialstyrelsen om åtgärden skedde på
grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan - skall i princip alla aborter
efter utgången av nämnda tidsgräns prövas av socialstyrelsen. I abortlagen
finns också en uttrycklig bestämmelse om att tillstånd till abort inte får
lämnas om det kan antas att fostret är livsdugligt. Undantag från denna regel
får göras bara i fall då fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Som utskottet uttalade vid abortlagens tillkomst innebär abortlagen i
förhållande till tidigare gällande lagstiftning på området en klar förbättring av
det lagfästa skyddet för livsdugliga foster. Utskottet anser inte att det nu finns
skäl för omprövning av bestämmelserna i abortlagen om förutsättningarna
för sena aborter. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen 1977/
78.445 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m)omen ny abortlagstiftning
innehållande regler som ger livsdugliga foster ett bättre skydd än den
nuvarande lagen. Utskottet vill i detta sammanhang nämna att för första
gången sedan år 1960 antalet legala aborter år 1976 visade en nedgång i
förhållande till nästföregående år och att det år 1977 skett en ytterligare
nedgång av antalet aborter.

Yvonne Hedvall (m) och Blenda Littmarck (m) yrkar i motionen 1977/
78:1502 att en översyn skyndsamt skall göras som syftar till att varje
abortsökande kvinna skall kunna få all erforderlig hjälp av det slag som kan
ges av kuratorer. Kvinnan bör upplysas om vilka konsekvenser en abort
medför i fysiskt och psykiskt hänseende, vilka stöd- och hjälpinsatser som
samhället kan lämna om barnet föds samt om möjligheterna att låta
bortadoptera barnet.

Av bl. a. socialutskottet underströks vid abortlagens tillkomst att abort
måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter får betraktas som
en preventivmetod. Det underströks också att fortsatta insatser måste göras
inom familje- och socialpolitiken så att vid inträffad graviditet abort inte av
sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet. I betänkandet i
ämnet framhölls att samhället på ett effektivt sätt måste kunna erbjuda all
den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för att fatta sitt beslut i
abortfrågan. I sistnämnda hänseende har utskottet i det föregående lämnat en
utförlig redovisning för vad utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande i ämnet (s. 2).

Socialstyrelsen har i slutet av år 1974 utfärdat cirkuläret (MF1974:100) med
anvisningar om tillämpningen av abortlagen (SFS 1974:595; MF 1974:76)
m. m. I cirkuläret ger myndigheten utförliga anvisningar beträffande abortrådgivningen.
Enligt cirkuläret avses med abortrådgivning vid personligt

SoU 1977/78:26

besök meddelad information om möjligheterna att vid icke önskad graviditet
erhålla abort samt om samhällets stödåtgärder vid graviditet m. m. I
anvisningarna understryks - i överensstämmelse med utskottets och riksdagens
ställningstagande - att rådgivningen inte har till syfte att påverka den
abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller låta utföra abort.
Rådgivningskontakten är uteslutande avsedd att vara kvinnan till stöd och
hjälp i en för henne svår situation. Vidare anförs bl. a. följande.

Det måste kraftigt understrykas att rådgivningen är helt frivillig. Kvinnans
egen önskan om hon vill ha en sådan rådgivning eller ej måste vara helt
avgörande. Däremot ingår det som ett naturligt led i varje abortärende, att
kvinnan så tidigt som möjligt - helst redan vid den första kontakten i ärendet
- underrättas om möjligheterna att få rådgivning, vem som meddelar den och
var sådan finns att tillgå. Kvinnan bör också underrättas om att hon till
rådgivningen får ta med sig någon närstående, om hon så önskar.

I cirkuläret tas även upp frågan om organisationen av abortrådgivningen.
Det framhålls att i första hand kuratorer bör vara verksamma i denna.
Kontakten med kuratorn, sägs det, innebär en värdefull möjlighet för
kvinnan att få ett behov av närmare information och rådgivning i skilda frågor
tillgodosett på ett ibland mer avspänt sätt än som i allmänhet är möjligt i
samband med en gynekologisk undersökning.

Enligt utskottets mening har i socialstyrelsens cirkulär riksdagens intentioner
då det gäller abortrådgivningen kommit till klart uttryck. Självfallet är
det viktigt att det från socialstyrelsens sida sker en uppföljning av att
abortrådgivningen också i praktiken får ett innehåll och en organisation som
motsvarar intentionerna. I detta hänseende vill utskottet framhålla att det i
socialstyrelsens regi förra året hölls en konferens med 40 deltagare från hela
landet, nämligen läkare och kuratorer som arbetar inom abortverksamheten
samt företrädare från socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Mot
bakgrunden att skillnaderna visat sig vara stora då det gäller frekvensen
psykiater- och kuratorskontakter för abortsökande var avsikten att skillnaderna
skulle diskuteras, hur stort behovet av rådgivning är, vilket innehåll
den bör ha och hur man skall tillgodose dessa krav på bästa sätt. I en rapport
från konferensen redovisas en enkät om abortrådgivningens organisation.
Genom enkäten bekräftas att det finns betydande variationer mellan olika
upptagningsområden då det gäller abortrådgivning.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att socialstyrelsen i mån av
resurser även i fortsättningen tar initiativ av det slag anordnandet av den
nämnda konferensen innebär. Sådana konferenser bör kunna ge underlag till
bl. a. revision och komplettering av de gällande anvisningarna på området.
Det bör också kunna ge impulser åt sjukvårdshuvudmännen i fråga om deras
abortrådgivning.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionen inte är erforderlig. Vid denna bedömning beaktar
utskottet att socialstyrelsen även genom den verksamhetsstatistik som förs

SoU 1977/78:26

rörande aborter har möjlighet att översiktligt följa utvecklingen och
därigenom får information som kan ge anledning till ytterligare insatser på
området.

Liksom flera gånger tidigare har det i år väckts motioner i vilka framställs
yrkanden som avser frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka
vid abort, nämligen motionen 1977/78:1089 (yrkandet 2) av Sven Johansson
m. fl. (c, m, fp) och motionen 1977/78:1501 av Filip Fridolfsson (m).Yrkandena
syftar till att det genom lag skall fastslås att sjukvårdspersonal, som av
etiska eller religiösa skäl finnér det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp,
inte skall kunna tvingas därtill.

Vid abortlagens tillkomst diskuterades frågan ingående. Därvid erinrades
bl. a. om att sjukvårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet är
skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem och att
ansvaret för fördelningen av arbetet enligt 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen
(1972:676) i första hand vilar på klinik- och blockchefer. Socialutskottet
anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att beträffande fördelningen
av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är
ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på
arbetsplatserna, och att man bör, som departementschefen framhållit i
propositionen i ämnet, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta
hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot
denna bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal,
som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall
slippa delta i verksamheten härmed. Utskottet ansåg därför någon författningsmässig
reglering av frågan inte vara påkallad. Å andra sidan förutsatte
utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende
inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för
att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

I slutet av år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974:100). Dessa anvisningar
omprövades i mars månad 1976 i överensstämmelse med vad utskottet (SoU
1975/76:20) och JO förordat. Socialstyrelsen utfärdade dåettändringscirkulär
som avser den här aktuella frågan om sjukvårdspersonalens medverkan vid
abort. 1 cirkuläret (SOSFS (M) 1976:14) anförs efter en erinran om de
motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna i
13—15 §8 sjukvårdskungörelsen följande.

SoU 1977/78:26

delta däri. Sådant undantagande får dock icke innebära befrielse från
skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara föreligger
för moderns liv eller hälsa.

Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av
abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med
alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för
ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är
berättigad till abort enligt lagen, skall kunna få ingreppet utfört utan onödigt
dröjsmål.

Som utskottet tidigare framhållit skall de anvisningar som socialstyrelsen
utfärdar på det här aktuella området vara vägledande för sjukvårdshuvudmännens
organisation av abortverksamheten (SoU 1977/78:11 s. 6). De nu
gällande anvisningarna stämmer väl överens med de synpunkter utskottet
redovisade vid abortlagens tillkomst. Det finns också skäl att nämna att det,
såvitt utskottet känner till, varken i det ärende som åberopas i motionen
1977/78:1089 och som nyligen avgjorts av regeringsrätten eller i något annat
fall har förekommit att sjukvårdshuvudman sökt tvinga läkare eller annan
som är verksam inom sjukvården att mot dennes vilja medverka vid abort.
Tilläggas kan att regeringsrättens ställningstagande i angivna ärende - för
vilket tidigare redogjorts (s. 6)- inte torde innebära någon förändring av det
redan kända rättsläget på förevarande område.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte föreligger något
skäl att ompröva riksdagens ställningstagande från år 1974 rörande frågan om
lagreglering av sjukvårdspersonals medverkan vid abort. Utskottet vill
samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan
för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker
tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att
vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan
medverkan oacceptabel och trots att det inte är fråga om abortingrepp som är
nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa. Under hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motionen 1977/78:1089 yrkandet 2 och
motionen 1977/78:1501.

I motionen 1977/78:1089 av Sven Johansson m. fl. (c, m, fp) vill
motionärerna ha en utvärdering av abortlagen och informationen om denna
(yrkandet 1).

Motionärerna preciserar inte i vilket avseende utvärderingen av abortlagen
skulle ske i vidare mån än att de uttalar att det bör ske en undersökning av hur
sjukvårdspersonalen ser på abortlagen samt av i vad mån aborterna tar
orimligt stora resurser i anspråk inom sjukvården.

Genom att utvecklingen på abortområdet redan före abortlagens ikraftträdande
alltmera kommit att innebära att aborter utförs i ett tidigt skede av
graviditeten har aborterna i stor utsträckning kommit att utföras polikliniskt.
Detta minskar belastningen på sjukhusens vårdresurser. Mot bakgrund härav
och med hänsyn till att - sedan en kvinna med stöd av gällande lag fått rätt till
abort - hon måste ha rätt att få denna utförd med anlitande av samhällets

Soli 1977/78:26

vårdresurser anser utskottet det inte påkallat med en sådan utvärdering av
abortlagen som motionärerna synes önska.

I överensstämmelse med vad som ovan angetts har det i många sammanhang
- både inom och utom riksdagen - med skärpa understrukits att abort
måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter får betraktas som
en preventivmetod. Med hänsyn till vad som sålunda framhållits och till vad
som anförs i motionen anser utskottet det inte heller vara motiverat med
någon utvärdering av informationen om abortlagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om en ny abortlagstiftning att riksdagen
avslår motionen 1977/78:445,

2. beträffande abortrådgivningen att riksdagen avslår motionen
1977/78:1502,

3. beträffande frågan om en utvärdering av abortlagen och informationen
om denna att riksdagen avslår motionen 1977/
78:1089 yrkandet 1,

4. beträffande frågan om sjukvårdspersonals medverkan vid abort
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1089 yrkandet 2 och
motionen 1977/78:1501.

Stockholm den 11 april 1978

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c),
Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s)*, John Johnsson (s), Bengt
Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Karl Leuchovius (m)*. Britt Wigenfeldt (c),
Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Lena
Öhrsvik (s) och Iris Mårtensson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av Gunnar Biörck i Värmdö (m) som anfört:

Sedan socialutskottet genom en admonition till socialstyrelsen fått denna
att ändra sitt ursprungliga cirkulär med anvisningar om tillämpningen av
abortlagen i den riktning, som riksdagen genom bifall till utskottets
betänkande 1974:21 avsett, har utskottet - nu liksom tidigare i höstas - icke
ansett lagreglering av sjukvårdspersonalens rätt att avstå från medverkan vid
abortingrepp erforderlig. Man har ansett sig kunna lita på sjukvårdshuvud -

SoU 1977/78:26

männens hörsamhet gentemot vad riksdagen uttalat, och endast velat hålla
lagstiftningsmöjligheten i reserv för det fall någon skulle bryta detta
underförstådda ”gentlemens’ agreement”.

Om man emellertid får läsa, dels att JO i denna fråga tidigare uttalat att

”Socialstyrelsens (dåvarande) tillämpningsanvisningar måste

anses mer bindande för sjukvårdsstyrelsen än socialutskottets uttalanden”,
dets att regeringsrätten i oktober 1977 fastslagit att ”varken genom lag eller
annan författning har landstinget betagits sin befogenhet att av läkare i
landstingstjänst fordra medverkan vid abort enligt abortlagen”, så kan det
inte hjälpas att man måste fråga sig, vilken den faktiska innebörden är av ett
riksdagsbeslut om bifall till ett utskottsbetänkande, i vilket klara riktlinjer
fastlagts för hur en viss samhällelig verksamhet avses skola utövas. Icke
sällan avstyrks ju motionsyrkanden just under hänvisning till vad utskottet
för egen del anfört i sakfrågan, varvid motionärens intentioner ofta helt eller
delvis bejakas, medan man formellt icke anser sig kunnat tillstyrka bifall.
Detta gäller exempelvis socialutskottets betänkande 1975/76:20 där frågan
om befrielse från medverkan till abort behandlas. Enligt JO:s och regeringsrättens
uppfattning skulle vad ett utskott uttalat i ett av riksdagen bifallet
betänkande icke utgöra hinder för myndighet eller annan att - intill dess ”lag
eller annan författning” utfärdats - handla utan hänsynstagande til! viljeyttringar
från riksdagen.

I debatten i kammaren den 30 november 1977 bedyrade bl. a. socialutskottets
ordförande och Nils Carlshamre att vad utskottet uttalat - och riksdagen
därmed ”sagt ifrån” - till sina effekter är likvärdigt med lagstiftning och
endast utgör ”en annan metod”. I samma debatt framhöll jag att frågan
uppenbarligen främst är juridisk. Jag anser fortfarande att det skulle vara
önskvärt att riksdagen finge tillfälle att uttala sig i frågan, huruvida
avsaknaden av bestämmelser i ”lag eller annan författning” gör uttalanden i
utskottsbetänkande^ som godtagits av riksdagen, mindre värda än föreskrifter
utfärdade av statliga myndigheter eller beslut fattade av kommunala
organ. Detta är i grunden icke oväsentligt, vare sig för uppfattningen om
riksdagens faktiska kompetens och uttrycksmöjligheter eller för utformningen
av skyddet för samvetsfriheten i den aviserade nya lagstiftningen om
medborgerliga fri- och rättigheter.

GOTAB 57909 Slockholm 1978