SoU 1977/78:14

Socialutskottets betänkande
1977/78:14

med anledning av motion om en ny internationell konvention
rörande arbetstiden

Motionen

I motionen 1976/77:190 av Knut Johansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar begära att den svenska regeringen, i samråd med övriga
nordiska länders regeringar, verkar för att frågan om en ny internationell
konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO.

ILO (International Labour Organisation - internationella arbetsorganisationen) ILO

(internationella arbetsorganisationen) är FN:s organ för socialpolitik
och arbetsmarknadsfrågor. Organisationen har till skillnad från andra
mellanstatliga organisationer en trepartsstruktur, dvs. inom ILO deltar inte
bara företrädare för regeringarna utan också representanter för arbetsgivare
och arbetstagare i de olika styrningsorganen.

ILO grundades år 1919. Genom sin anslutning till Nationernas förbund den
9 mars 1920 inträdde Sverige som medlem av organisationen. Fr. o. m. år
1946 är ILO ett av Förenta nationernas fackorgan. Den 1 juli 1977 var antalet
medlemsstater 135 och är nu efter USA:s utträde i början av november
134.

Organisationens huvudprinciper och socialpolitiska principprogram innefattas
i dess nu gällande stadga (konstitution), som antogs den 19 september
1946, och en vid stadgan fogad bilaga, den s. k. Philadelphiadeklarationen,
som antogs år 1944.

ILO:s program förverkligas dels genom antagandet av internationella
överenskommelser som är avsedda att reglera arbetsförhållanden och sociala
villkor i medlemsstaterna, dels genom att ILO utarbetar och genomför
program för tekniskt bistånd för utvecklingsländer. Beslut om nyssnämnda
normer får i regel formen av en internationell konvention, avsedd att
ratificeras av ILO:s medlemmar, eller en rekommendation, avsedd att
övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karaktär
som tillkommer en ratificerad konvention. Andra av ILO fattade beslut, som
är av mindre räckvidd eller väsentligen av formell natur, t. ex. då det gäller en
begäran om utredning, ges vanligen formen av en resolution.

Tillkomsten och genomförandet av en konvention eller rekommendation
sker i korthet enligt följande.

Efter omfattande förberedelser framläggs ett utkast till konvention eller
rekommendation inför organisationens beslutande församling, internatio 1

Riksdagen 1977/78. 12 sami. A'r 14

SoU 1977/78:14

nella arbetskonferensen. En sådan konferens sammanträder normalt i juni
varje år. Konferensen underkastar förslaget en detaljerad granskning. För att
det skall godtas fordras två tredjedels majoritet i konferensen. Sedan
konventionen eller rekommendationen antagits av konferensen skall varje
medlemsstats regering inom ett år (undantagsvis arton månader) underställa
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) denna för lagstiftning eller
andra åtgärder.

Medlemsstaterna blir inte automatiskt bundna av konventioner som
arbetskonferensen antagit. Om en medlemsstat vill ansluta sig till en viss
konvention sker detta genom en ratifikation, varigenom medlemsstaten
godtar konventionens bestämmelser och förpliktar sig att - i den mån så inte
redan skett - genomföra motsvarande regler i sin lagstiftning.

Rekommendationerna utgör till medlemsstaterna riktade uppmaningar att
vid utformning av lagstiftning och praxis följa rekommendationernas
anvisningar. Rekommendationerna ratificeras inte.

Medlemsstaterna är skyldiga att genom rapporter underrätta ILO om vad
staten har gjort för att uppfylla bestämmelserna i en av staten ratificerad
konvention, skälen till att vissa konventioner inte ratificerats och hur staten
anpassat sin lagstiftning och praxis till rekommendationerna.

ILO har hittills antagit 149 konventioner och 157 rekommendationer.

Behandlingen av arbetstidsfrågor inom ILO

ILO har genom åren antagit ett stort antal konventioner om arbetstiden,
såväl generella som speciella (gällande viss bransch eller liknande). Den första
konvention som över huvud taget antogs av ILO var 1919 års konvention (nr
1) om begränsning av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om
dagen och fyrtioåtta timmar i veckan. Därefter har arbetstidsfrågor många
gånger stått på arbetskonferensens dagordning.

Den mest kända av ILO:s arbetstidskonventioner torde vara den år 1935
antagna konventionen (nr 47) om arbetstidens förkortning till 40 timmar i
veckan. Konventionen är en principkonvention, som inte i och för sig kan
omsättas i lagstiftning. Den är avsedd att utgöra en ram för en serie av
specialkonventioner för olika industrier. I specialkonventionema skall den
allmänna principen om 40 timmars arbetsvecka i detalj genomföras under
hänsynstagande till särskilda förhållanden inom vaije industri. I ingressen till
konventionen anförs som motivering till densamma att arbetslösheten fått
avsevärd utsträckning och varaktighet samt att det är önskvärt att arbetarna
såvitt möjligt bereds tillfälle fl del av de förmåner som härflyter ur den snabba
tekniska utveckling som kännetecknar den moderna industrin. Ratifikation
av konventionen innebär att medlemsstaten förklarar sig gilla dels principen
om 40-timmarsveckan, tillämpad på sådant sätt att den inte medför sänkning
av arbetarnas levnadsnivå, dels vidtagande eller främjande av åtgärder som
kan anses ägnade att leda till detta mål. Däijämte förbinder sig medlems -

Sol) 1977/78:14

staten att i enlighet med detaljföreskrifter, som kan komma att meddelas i
särskilda konventioner som ratificeras av staten, tillämpa nämnda princip på
olika slag av sysselsättningar.

Konventionen har uppnått en mycket begränsad formell anslutning,
nämligen fem ratifikationer (Australien, Nya Zeeland, Sovjetunionen,
Ukraina och Vitryssland). Det kan nämnas att i tillägg till konventionen har
antagits konventioner om arbetstid inom bestämda näringsgrenar. Också
dessa konventioner har fött en mycket begränsad anslutning bland medlemsstaterna.

Sverige har inte ratificerat konventionen (nr 1) om 48-timmarsvecka eller
konventionen (nr 47) om 40-timmarsvecka. Frågan om ratifikation av ILOkonventionen
nr 47 togs upp senast av ILO-kommittén år 1970. Kommittén
kom till slutsatsen att det för det dåvarande inte var möjligt att föreslå
ratifikation av konventionen. Frågan borde emellertid tas upp av kommittén
till förnyat övervägande sedan lämplig tid förflutit efter det att 1970 års
arbetstidslag börjat tillämpas i full utsträckning. Lagen trädde i kraft den 1
januari 1971.

Arbetstidsfrågor har även diskuterats inom ILO på 1960-talet. År 1962
antogs rekommendationen nr 116 om förkortning av arbetstiden. Rekommendationen
antogs först efter behandling på tre arbetskonferenser, eftersom
den under det andra året (1961) inte fick tillräckligt stöd vid konferensen.

I detta sammanhang bör även nämnas att en expertgrupp inom ILO i en
nyligen publicerad rapport om den stigande arbetslösheten i Europa rekommenderat
regeringarna och arbetsmarknadens parter i Europas industriländer
att lösa sysselsättningsproblemen genom en förkortning av arbetstiden, t. ex.
genom införande av fyradagarsvecka eller genom utökning av antalet
deltidsarbeten.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om Sveriges anslutning till ILO-konventionen nr 47 om 40 timmars
arbetsvecka behandlades av andra lagutskottet i betänkandet 2LU 1936:19.
Utskottet uttalade därvid bl. a. att ratificering av en konvention om 40-timmarsvecka knappast överensstämde med den omständigheten, att vårt
land ännu inte ansett sig kunna biträda den år 1919 antagna konventionen nr
1 om 48-timmarsvecka. Ett godkännande av 40-timmarskonventionen
skulle, enligt utskottets mening, även på ett annat område medföra en alltför
stor motsats mellan teori och praktik - en reglering efter helt andra linjer hade
nämligen ifrågasatts beträffande den tillämnade lagstiftningen angående
arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel. Någon utredning om de
samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska följderna av införande i
svenskt näringsliv av 40 timmars arbetsvecka hade ej åvägabragts. Utskottet
avstyrkte ratifikation av konventionen, och riksdagen följde utskottets
förslag.

1* Riksdagen 1977/78. 12 samt. Nr 14

SoU 1977/78:14

Rekommendationen nr 116 om förkortning av arbetstiden behandlades av
andra lagutskottet i betänkandet 2LU 1963:9. Utskottet ansåg i likhet med
departementschefen och ILO-kommittén att rekommendationen inte borde
föranleda några särskilda åtgärder från svensk sida.

Socialutskottet har årligen och senast i våras behandlat motioner vari
yrkats generell förkortning av arbetstiden. Utskottet framhöll i sitt av
riksdagen godkända betänkande SoU 1976/77:30 att det råder enighet mellan
löntagarorganisationerna och regeringen om att det långsiktiga målet på
arbetstidsområdet är en 30 timmars arbetsvecka som skall uppnås genom
förkortning av den dagliga arbetstiden. I betänkandet framhölls vidare att det
råder en långtgående enighet om att det i första hand är arbetsmarknadens
parter som har att avgöra hur och i vilken takt reformeringen av arbetstiden
skall ske. Genom representationen i delegationen för arbetstidsfrågor
(DELFA) har arbetsmarknadens parter också möjlighet att få de frågor belysta
som de anser relevanta för att kunna göra denna bedömning. Utskottet
anförde avslutningsvis att det mot bakgrund av långtidsutredningens
bedömning och den bedömning av vårt samhällsekonomiska läge som gjorts i
kompletteringspropositionen (prop. 1976/77:150) var uppenbart att en så
resurskrävande reform som en allmän arbetstidsförkortning av den storleksordning
motionärerna förespråkade (7 timmars arbetsdag under år 1977 och 6
timmars arbetsdag senast år 1980) inte kunde genomföras under de närmaste
åren utan att det blev en fråga på betydligt längre sikt.

I nämnda betänkande (s. 4-5) lämnas även en redogörelse för tillsättandet
av DELFA samt för dess direktiv och pågående verksamhet.

Medlemsförslag i Nordiska rådet

Ett medlemsförslag om en ny internationell konvention om arbetstiden har
den 28 mars 1977 väckts i Nordiska rådet av bl. a. de svenska medlemmarna
Knut Johansson (s) och Olof Palme (s). 1 medlemsförslaget hemställs att
Nordiska rådet beslutar rekommendera regeringarna i de nordiska länderna
att verka för att frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden
aktualiseras inom ILO. Motiveringen i medlemsförslaget överensstämmer
med motiveringen i motionen 1976/77:190. Medlemsförslaget har hänvisats
till Nordiska rådets social- och miljöutskott och har genom dess försorg
remitterats till ett stort antal myndigheter och organisationer i de nordiska
länderna. Remissutfallet kan i korthet anges på så sätt att medlemsförslaget
tillstyrks av arbetstagarorganisationerna, arbetarskyddsmyndigheterna ställer
sig positiva till förslaget, medan arbetsgivarorganisationerna avstyrker
bifall.

ILO-kommittén, som hörts över förslaget, anför bl. a. följande.

Det remitterade medlemsförslaget syftar till att regeringarna i de nordiska
länderna inom ILO skall aktualisera frågan om en ny internationell konvention
om arbetstiden. ILO-kommittén vill erinra om att antagande av en ILOkonvention
normalt kräver en tvåårsbehandling av arbetskonferensen.

SoU 1977/78:14

Dennas dagordning begränsas vanligen till ett litet antal ämnen (två nya
ämnen per år) och fastställs av ILO:s styrelse mycket lång tid i förväg. Sålunda
fastställer styrelsen i november 1977 dagordningen för 1979 års konferens,
och valet av nya ämnen kommer att ske från en lista med ämnen i vilka
föreskrivna s. k. law and practice reports föreligger. Listan upptar inget
generellt arbetstidsämne. Närmast arbetstidsproblematiken ligger ett föreslaget
ämne om deltidssysselsättning. Härav följer att frågan om antagande
eller revision av en arbetstidskonvention kan tas upp tidigast år 1980 och leda
till beslut tidigast år 1981.

ILO-kommittén, som själv är ett trepartiskt sammansatt organ, vill fästa
Nordiska rådets uppmärksamhet vid ILO:s trepartsstruktur. 1 ILO-arbetet
deltar som självständiga och oberoende parter företrädare för regeringar,
arbetsgivare och arbetstagare. En eller flera företrädare representerande en
eller flera av de tre parterna kan fritt ta initiativ av det slag som föreslås i den
text varöver kommittén har att yttra sig. I det här fallet syftar förslaget till ett
regeringsinitiativ. För att ett sådant skall bli framgångsrikt i ILO:s styrelse
krävs i regel stöd också från arbetsgivar- och arbetstagargrupperna. Enligt
kommitténs uppfattning bör möjligheterna att vinna sådant stöd sonderas på
ett tidigt stadium. Kommittén finnér inget hinder föreligga för närmare
sondering hos parterna om intresset för en revision av konventionen nr
47.

Enligt vad utskottet inhämtat har ILO:s styrelse numera beslutat att på
dagordningen för 1979 års arbetskonferens ta upp endast ett nytt ämne,
nämligen ”Older workers”.

Social- och miljöutskottet tar ställning till medlemsförslaget under
december månad, och Nordiska rådet behandlar frågan vid sitt sammanträde
i februari 1978.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen av socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR och SAF.

Motionsyrkandet tillstyrks av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, LO, TCO och SACO/SR. Landstingsförbundet
förklarar att förbundet inte har några invändningar emot motionsyrkandet.
Svenska kommunförbundet finnér det vara tveksamt om det nu finns
anledning att vidta de åtgärder som föreslås i motionen. SAF avstyrker
motionen.

Remissinstanserna framhåller allmänt att frågan om en förkortning av
veckoarbetstiden till 30 timmar är en reform på lång sikt. Vidare betonas att
det är parterna på arbetsmarknaden som skall avgöra i vilken takt och på
vilket sätt en arbetstidsförkortning skall genomföras.

Särskilda synpunkter i övrigt som förs fram av remissinstanserna redovisas
i det följande.

Socialstyrelsen anför att styrelsen har en positiv inställning till arbetstidsförkortning
men vill starkt understryka behovet av noggranna analyser och

SoU 1977/78:14

studier av effekterna för bl. a. vårdområdet. Som positiv faktor framhåller
styrelsen möjligheterna till ett förändrat familjemönster, som bl. a. skulle
innebära förändring av mans- och kvinnoroller. Socialstyrelsen anför
vidare följande.

Ett motiv för arbetstidsförkortning, som inte särskilt ofta framhålles, är
möjligheterna att skapa fler arbetstillfällen eller rättare sagt möjlighet att
bättre fördela arbetstillfällen. Vad arbetslöshet innebär i form av identitetsförlust
och sociala påfrestningar med åtföljande socialhjälpsbehov kan inte
nog understrykas.

Styrelsen finner således att det är motiverat att aktualisera frågan om ny
ILO-konvention om arbetstiden men förutsätter därvid att riktlinjer för den
framtida arbetstidsreformen dras upp på grundval av så noggranna analyser
som möjligt av de tänkbara effekterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att utredningsverksamheten i de nordiska
länderna beträffande konsekvenserna av en större arbetstidsförkortning i
möjligaste mån bör samordnas. En sådan samordning skulle enligt styrelsens
mening även bidra till att skapa förutsättningar för en harmonisering av den
nordiska arbetsmarknaden även i detta avseende.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att frågan om en arbetstidsförkortning
inte primärt är en arbetarskyddsfråga. Allmänna arbetstidslagen har i mycket
förlorat karaktären av skyddslagstiftning och övergått till att bli ett regelsystem
som anger vad som enligt allmänt accepterad uppfattning skall gälla
som maximinorm för arbetstidens längd. Förkortningen av arbetstiden bör
enligt styrelsens mening i stället grundas på individens val mellan olika sätt
att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden.

Även Svenska kommunförbundet betonar att skyddsaspekter inte längre
kan anses aktuella när det gäller frågan om arbetstidens längd. Förbundet
pekar på den konfliktsituation som finns mellan bemanningsproblem
beträffande sjuk- och hälsovård samt social service inklusive barnomsorg å
ena sidan och medborgarnas alltmer ökade krav på service å andra sidan.
Förbundet anför vidare.

Arbetstids- och bemanningsproblem på den kommunala arbetsmarknaden
synes f. n. och möjligen även på sikt vara dominerade av dels å ena sidan att
söka tillskapa möjligheter till nedsättning av arbetstid i samband med
delpension, dels å andra sidan att söka uppnå ökade möjligheter till
deltidsanställningar och/eller öka sysselsättningsgraden i de redan befintliga
anställningarna av denna typ. Åtgärder av denna typ representerar i princip
en önskvärd flexibilitet ur sysselsättningssynpunkt.

Den flexibilitet mellan arbete, fritid och utbildning, som en ny ILOkonvention
om arbetstidens längd skulle ge ett stöd för, finnér styrelsen
sammanfattningsvis dels redan aktuell och delvis förverkligad på den
svenska arbetsmarknaden, dels i princip hemmahörande under arbetsmarknadens
parters domvärjo; parter vars agerande och kompetens successivt
stärks bl. a. genom ILO:s arbete. Även om det i motionen betonas att
förverkligandet av en reform av den art och omfattning som en 30-timmars

SoU 1977/78:14

arbetsvecka innebär ligger långt fram i tiden finnér styrelsen det därför vara
tveksamt om det nu finns anledning att vidtaga de åtgärder som föreslås i
motionen.

Landstingsförbundet anför att ett alltför snabbt genomförande av en
arbetstidsförkortning till 30 timmar per vecka skulle allvarligt försvåra eller
t. o. m. göra det omöjligt för landstingen att fullgöra sina sjukvårdspolitiska
skyldigheter och ambitioner. Förbundet framhåller att personalbristen är
mycket stor redan i dag inom vissa yrkesgrupper.

LO utgår från att regeringen samråder med arbetsmarknadens parter om
hur frågan lämpligen bör aktualiseras inom ILO.

TCO hänvisar till den av 1976 års TCO-kongress antagna rapporten
”Arbetstid - förslag till reformer”, i vilken framhålls vikten av en arbetstidsförkortning
för alla med det långsiktiga målet 30 timmar per vecka och 6
timmar per dag. TCO anför vidare.

Huvudmålsättningen i arbetstidsfrågan bör vara en generell förkortning av
den dagliga arbetstiden till 6 timmar, men för vissa arbetstagare, exempelvis
för dem som är bundna till arbetsplatsen också under fritiden, för vissa
skiftarbetande och för dem som är sysselsatta i arbete utanför hemorten, kan
en annan utläggning av en arbetstidsförkortning vara starkt motiverad. Dessa
grupper kan ha större nytta av en förkortning som läggs ut i form av flera
fridagar eller längre sammanhängande ledighet. Frågan om i vilken takt en
arbetstidsförkortning kan genomföras och hur generella arbetstidsförkortningar
skall vägas mot andra sätt att ta ut en standardökning måste i första
hand avgöras av de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden.

TCO ser6-timmarsdagen i första hand som ett medel att öka välfärden och
att skapa ett mjukare och mänskligare samhälle. Bl. a. skulle den öka
möjligheterna att förena ett heltidsarbete med ansvar för hem och familj, att
delta i facklig, politisk och kulturell verksamhet och att förbättra omsorgen
om barnen.

Även SACO/SR anser att huvudlinjen för en förkortning av arbetstiden
bör vara en förkortning av arbetsdagen. SACO/SR anför bl. a. följande.

SACO/SR anser dock inte att det för närvarande finns underlag för ett
kategoriskt avståndstagande från andra former av arbetstidsförkortning,
t. ex. fyra dagars arbetsvecka. Snarare återfinns i rapporten från delegationen
för arbetstidsfrågor (SOU 1976:34) uppgifter som talar för att en kortare
arbetstid i form av färre arbetsdagar i en del fall kan framstå som en bättre
lösning. Det kan ifrågasättas om inte arbetstagarna själva bör ges möjlighet att
individuellt bestämma hur arbetstidsförkortningen skall förläggas. Hittills
vunna erfarenheter om flexibel arbetstid är övervägande positiva. SACO/SR
anser därför att effekterna av en individuell valfrihet beträffande arbetstidsförkortningens
förläggning närmare bör utredas.

SAF framhåller att arbetstidsfrågan har en väsentlig kostnadsaspekt som
måste beaktas inte minst med hänsyn till det svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft. Denna synpunkt får enligt SAF:s mening en ökad
tyngd genom den under de senaste åren i jämförelse med tidigare perioder
mycket svaga produktionstillväxten i den svenska ekonomin. Föreningen

SoU 1977/78:14

finnér därför anledning att ifrågasätta möjligheterna över huvud taget för en
arbetstidsreform f. n.

SAF efterlyser ett mer okonventionellt grepp på arbetstidsfrågan och anser
att ett antal alternativa arbetstidsformer för olika kategorier arbetstagare eller
delar av näringslivet bör studeras. Möjligheterna att i ökad utsträckning
kunna erbjuda individuellt anpassade arbetstider bör utredas liksom i vilken
utsträckning arbetstidens längd skulle kunna variera med konjunkturutvecklingen.
SAF konstaterar att diskussionen om förkortning av veckoarbetstiden
ner mot 30 timmar ännu inte vunnit någon större internationell spridning och
anför vidare.

En allmän regel för ILO-konventioner är att de bör vara universella. Den
nu gällande ILO-konventionen om 40 timmar som mål för veckoarbetstidens
längd från 1935 har hittills endast ratificerats av fem medlemsländer. Först
sedan gällande konvention ratificerats av ett större antal länder är det enligt
vår uppfattning lämpligt att aktualisera frågan om en ny konvention. För
närvarande synes frågan om en ny arbetstidskonvention i huvudsak endast
vara av intresse för vissa industriländer. I Sverige, som i nämnda hänseende
kan anses ligga väl framme, kan som angivits ovan frågan om en förkortning
av veckoarbetstiden till 30 timmar få aktualitet först på mycket lång sikt. För
många länder inom ILO torde redan en veckoarbetstid på 40 timmar framstå
som orealistisk.

Mot denna bakgrund kan föreningen inte dela den i motionen anförda
uppfattningen att det är hög tid att frågan om en ny arbetstidskonvention
aktualiseras inom ILO.

Föreningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla att de internationella
aspekterna på arbetstidsfrågoma har stor betydelse. Inte minst gäller
detta effekterna av olika arbetstidsreformer på de olika ländernas internationella
konkurrenskraft. Föreningen delar därför uppfattningen att det är
angeläget att diskussionen om arbetstidsfrågoma stimuleras. Denna diskussion
bör dock föras i andra former än de i motionen föreslagna.

Utskottet

Internationella arbetsorganisationen (ILO)antog år 1919 sin första konvention
som samtidigt var den första arbetstidskonventionen, nämligen konvention
nr 1 om begränsning av arbetstiden inom industrin. Konventionen
syftade till införande av 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. År
1935 antogs den senaste generella arbetstidskonventionen, konvention nr 47
om 40 timmars arbetsvecka. Denna konvention är utformad som en
principkonvention och avsedd att vara en ram för branschanpassade
specialkonventioner. ILO har under senare delen av 1930-talet antagit flera
sådana specialkonventioner. Arbetstidsfrågan togs upp igen på ILO:s dagordning
år 1960 och efter behandling av frågan på tre arbetskonferenser antog
ILO år 1962 en rekommendation (nr 116) om arbetstidens förkortning. I
inledningen till rekommendationen anges 40 timmars arbetsvecka som en
social målsättning.

SoU 1977/78:14

Konventionerna och rekommendationerna om arbetstiden har tillhört de
konventioner och rekommendationer som vunnit minst stöd bland ILO:s
medlemmar. Konventionen nr 47 har hittills ratificerats av endast fem
medlemmar och även specialkonventionerna har fått en mycket begränsad
anslutning. Förantagandet av rekommendationen nr 116 krävdes behandling
på tre arbetskonferenser mot normalt två, eftersom rekommendationen vid
1961 års konferens inte vann tillräcklig anslutning bland medlemmarna.

I motionen 1976/77:190 av Knut Johansson (s), Paul Jansson (s) och AnnaGreta
Skantz (s) begärs att den svenska regeringen, i samråd med övriga
nordiska länders regeringar, verkar för att frågan om en ny internationell
konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO. Motionärerna framhåller
bl. a. att det också i framtiden blir naturligt att se en successiv arbetstidsförkortning
som en väg att fördela ett ökat produktionsresultat. Motionärerna
anför att diskussionen härom redan har inletts i många länder och att i Sverige
en huvudströmning i denna diskussion har varit tanken på en förkortning av
veckoarbetstiden till 30 timmar, fördelade på sex timmar per dag under fem
dagar. Ett viktigt motiv för en på detta sätt utformad arbetstidsförkortning
har enligt motionärerna varit ambitionen att uppnå ökad jämställdhet mellan
män och kvinnor i arbetslivet, i samhällsarbetet och i omsorgen om barnen.
Motionärerna understryker att möjligheterna att förverkliga en sådan reform
ligger långt fram i tiden men anser likväl att det är angeläget att diskussionen
om hithörande frågor stimuleras både här hemma och i vår omvärld. Mot
bakgrund bl. a. härav och av att den senaste allmänna arbetstidskonventionen
antogs i mitten av 1930-talet anser motionärerna att det är hög tid att
frågan om en ny arbetstidskonvention aktualiseras inom ILO. Motionärerna
framhåller att i en sådan konvention riktlinjer bör dras upp för arbetstidsreformerna,
och att genom bestämmelser i konventionen ett stöd bör skapas för
kravet på flexibilitet mellan arbete, fritid och utbildning.

Ett med motionsyrkandet i huvudsak överensstämmande medlemsförslag
har väckts i Nordiska rådet av bl. a. huvudmotionären Knut Johansson (s)
och Olof Palme (s). Förslaget bereds inom social- och miljöutskottet som
fattar beslut i frågan under december månad. Nordiska rådet behandlar
därefter medlemsförslaget vid sitt sammanträde i februari.

I de nordiska länderna har i princip 40 timmars arbetsvecka nu genomförts
och inom några år kan samma reform förväntas vara genomförd i det stora
flertalet industriländer av betydelse. I flera länder förekommer diskussioner
om ytterligare kraftiga begränsningar av arbetstiden och om flexibla arbetstider,
dvs. arbetstider som förläggs på så sätt att de bättre överensstämmer
med individens eller vissa arbetstagargruppers önskemål.

För Sveriges vidkommande har dessa diskussioner hittills lett fram till
bl. a. att löntagarorganisationerna genom antagna program uttalat att det
långsiktiga målet för en arbetstidsförkortning är en 30 timmars arbetsvecka
uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden. Vid överlägg -

SoU 1977/78:14

ningar år 1974 mellan regeringen och löntagarorganisationerna angående
formerna för det fortsatta utredningsarbetet rörande arbetstidsfrågorna rådde
enighet om denna målsättning. Vidare var regeringen och arbetsmarknadens
parter överens om att det är arbetsmarknadens parter som måste bestämma
takten i det fortsatta reformarbetet på arbetstidsområdet. Överläggningarna
resulterade i att delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) tillsattes för att
underlätta för parterna på arbetsmarknaden att överblicka och kontinuerligt
följa pågående arbete rörande arbetstidsfrågorna och för att ta fram det
underlag som erfordras för att bedöma i vilken takt framtida generella
arbetstidsförkortningar kan ske. DELFA har med utgångspunkt i att det
långsiktiga målet bör vara en 30 timmars arbetsvecka lagt fram en rapport
(SOU 1976:34) Kortare arbetstid-När? Hur?, och delegationen förbereder nu
ytterligare en rapport som beräknas kunna publiceras under senare delen av år
1978. Vidare kan här nämnas att SAF, LO och PTK vid 1977 års
avtalsförhandlingar har överenskommit om gemensamt utredningsarbete
bl. a. i syfte att föreslå åtgärder för att trygga sysselsättningen och öka
produktionen samt för att begränsa orsakerna till frånvaron i arbetslivet. I
detta utredningsarbete ingår arbetstidsfrågor som en naturlig del.

Utskottet har tidigare i år i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1976/77:30 framhållit att en så resurskrävande reform som en mera
betydande förkortning av arbetstiden blir en fråga på lång sikt. Såväl
motionärerna som remissinstanserna ger uttryck för samma uppfattning.
Mot bakgrund av det utredningsarbete om en framtida arbetstidsförkortning
som pågår i Sverige anser dock utskottet att det skulle vara av värde att frågan
tas upp även på det internationella planet.

ILO-konventionen nr 47 från år 1935 får numera anses föråldrad och några
ytterligare ratifikationer av denna torde knappast kunna förväntas. Med
hänsyn till den ringa anslutning som konventionen flitt skulle kunna hävdas
att det är små utsikter för att en ny arbetstidskonvention skulle komma att få
en bredare anslutning, och att därför dylika konventioner saknar betydelse för
arbetstidsfrågorna i medlemsstaterna. Utskottet anser dock inte att man bör
underskatta den normbildande verkan som de av ILO antagna konventionerna
har även för länder som inte ratificerar dem. Även rekommendationer
kan ha en avsevärd normbildande betydelse.

Frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden kan tas upp på
lLO:s dagordning tidigast år 1980 och det kan därför synas som om en
aktualisering av frågan inte är särskilt brådskande. Med hänsyn till att
dagordningen fastställs två år i förväg och att den framdeles sannolikt
kommer att uppta endast ett nytt ämne per år bör emellertid frågan
aktualiseras redan nu för att det skall finnas någon reell möjlighet att fö den
behandlad av arbetskonferensen under början av 1980-talet.

Vid det förberedelsearbete som föregår frågans behandling inom ILO bör
enligt utskottets mening beaktas vad som förs fram i motionen beträffande
utformningen av konventionen, nämligen att denna bör vara en principkon -

SoU 1977/78:14

vention som anger vissa allmänna målsättningar. En av dessa målsättningar
bör givetvis vara en längre gående begränsning av arbetstiden än som
innefattas i gällande konvention. Utskottet vill i detta sammanhang i likhet
med remissinstanserna understryka att denna begränsning på de skäl som
anges i motionen i första hand bör ske genom en förkortning av den dagliga
arbetstiden (se bl. a. SoU 1971:34 och 1974:7).

En annan målsättning i konventionen bör vara flexibilitet mellan arbete,
fritid och utbildning. Kravet på en ökad anpassning av arbetstiden till
arbetstagarnas önskemål har med allt större tyngd förts fram under senare år.
En sådan anpassning ligger helt i linje med den sociala och tekniska
utvecklingen i samhället och bör komma till uttryck i en ny konvention om
arbetstiden.

Frågan om en ny internationell konvention om arbetstiden fordrar som
framhålls av remissinstanserna en grundlig beredning. Beträffande inriktningen
av det utredningsarbete som måste föregå frågans behandling på
arbetskonferensen vill utskottet anföra följande synpunkter.

Utredningsarbetet bör självfallet innehålla en analys av de effekter som en
betydande arbetstidsförkortning skulle fö för olika medlemsstater. Av stort
intresse är givetvis att man undersöker vilka effekterna skulle bli i
samhällsekonomiskt avseende och för ländernas internationella konkurrenskraft.
Utredningsarbetet synes även böra omfatta frågan om förhållandet
mellan sociala framsteg i olika länder och ländernas inbördes konkurrensmöjligheter.
Utredningsarbetet bör även närmare belysa arbetsmarknadseffekterna
av en arbetstidsförkortning, särskilt beträffande sysselsättning och
arbetskraftsutbud. De sociala konsekvenserna av såväl en arbetstidsförkortning
som en ökad flexibilitet i arbetstidsuttaget bör även studeras närmare. I
detta sammanhang bör även undersökas möjligheten av att varva arbete med
utbildning med hänsyn till bl. a. att den snabba utvecklingen på många
områden innebär ökade krav på vidareutbildning av arbetstagarna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det är av värde att man för en
internationell diskussion om utformningen av framtida arbetstidsreformer
och en belysning av hithörande frågor. I enlighet med det anförda tillstyrker
utskottet motionen 1976/77:190. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om
att ILO-kommittén i sitt yttrande till Nordiska rådet uttalat att det är en
förutsättning för ett framgångsrikt regeringsinitiativ att ett sådant initiativ
har stöd från arbetsmarknadens parter.

SoU 1977/78:14

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:190 hos regeringen
begär att regeringen i samråd med övriga nordiska länders
regeringar verkar för att frågan om en ny internationell
konvention om arbetstiden aktualiseras inom ILO.

Stockholm den 6 december 1977

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert
Svensson (s), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s),
Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp). Ulla Tillander (c)*, Stig Alftin (s),
Gunnar Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s)*, Iris Mårtensson (s) och
Margot Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 57032 Stockholm 1977