SoU 1977/78:13

Socialutskottets betänkande
1977/78:13

med anledning av motioner om mödrahälsovård och förlossningsvård Motionsyrkandena I

motionen 1976/77:98 av Karl Bengtsson (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om ökade
möjligheter till förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet.

I motionen 1976/77:719 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
måtte uttala

1) att läkare med adekvat utbildning skall finnas tillgänglig på förlossningsavdelningarna
dygnet runt,

2) att åtgärder vidtas så att de barnmorskor som i dag behärskar de metoder
som leder till effektiv smärtlindring ges reell möjlighet att utöva dessa,

3) att läkarna på förlossningsavdelningarna får skyldighet att fortlöpande
praktiskt handleda barnmorskorna i dessa metoder,

4) att tidigare utbildade barnmorskor snarast erhåller kompletterande
utbildning i detta avseende,

5) att planläggning skall ske för paracervikal-, epidural- och pudendusblockadens
införande vid kvinnoklinikerna,

6) att samtliga gravida kvinnor genom mödrahälsovården får genomgå
kurs i psykoprofylax,

7) att utvärdering av TSN-metoden och Cardiff-metoden sker,

8) att en samlad översyn företas över erforderliga initiativ för att riksdagens
principbeslut från 1971 skall kunna förverkligas.

I motionen 1976/77:732 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
måtte uttala

1) att mödrahälsovården bör ges ökad beredskap för att ge kvinnor psykisk
och social hjälp,

2) att personaltätheten bör ökas så att utrymme finns för samtal mellan
läkare och gravida kvinnor och mellan barnmorskor och gravida kvinnor,

3) att psykologtjänster bör inrättas på varje mödravårdscentral och förlossningsavdelning,

4) att ökade resurser bör anslås till upplysningsverksamhet om kontraceptiva
metoder i syfte att eliminera oönskade graviditeter.

I motionen 1976/77:1116 av Daniel Tarschys (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att socialstyrelsen ges i uppdrag att redovisa vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av de uttalanden om smärtlindring vid

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 13

SoU 1977/78:13

förlossning som görs i socialutskottets betänkande SoU 1976/77:6 och som
lämnats utan erinran av riksdagen.

Förbättring av mödrahälsovården, m. m.

Motionerna

I motionen 1976/77:719-vari främst framförs en rad förslag som syftar till
att öka möjligheterna till smärtlindring vid förlossning - anförs bl. a. att den
s. k. psykoprofylaxmetoden, som bygger på avslappning och andningsövningar,
regelmässigt borde erbjudas alla gravida kvinnor inom ramen för
mödrahälsovården, då metoden kan ge en bra psykologisk smärtlindring.
Motionärerna påpekar emellertid att eftersom denna metod bygger på många
osäkra moment metoden inte kan ses som alternativ till övriga avancerade
smärtlindringsmetoder utan som ett komplement till dessa.

I motionen 1976/77:732 framhålls sammanfattningsvis att mödrahälsovården
måste kunna ge såväl en somatisk som en psykisk och social vård.
Motionärerna påpekar bl. a. att psykiska och sociala problem ofta förstärks
under graviditeten, medan dagens mödrahälsovård emellertid är ensidigt
somatiskt inriktad och bara tar hand om kvinnorna ur kroppsligt medicinsk
synvinkel. Motionärerna påpekar vidare bl. a. att personaltätheten på mödravårdscentralerna
måste ökas så att det finns tid att tala om förlossningen, om
smärtlindring, om föräldraskapoch om annat som är viktigt för varje blivande
mamma. Trots alla kontraceptiva metoder som finns, är i dag varannan
graviditet oplanerad, framhålls det vidare. Motionärerna anför i anslutning
härtill att enligt undersökningar de svåra psykiska problemen är vanligast
bland de kvinnor vilkas graviditet är oplanerad och att för dessa kvinnor också
förlossningsupplevelsen oftare blir negativ och smärtsam.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Utskottet behandlade under förra riksmötet i betänkandet SoU 1976/77:6
motionsyrkanden om mödrahälsovården som var likartade med dem som
framförs i yrkandetö i motionen 1976/77:719och i yrkandena 1-3 i motionen
1976/77:732. I recitdelen av nämnda betänkande lämnades en närmare
redogörelse - till vilken utskottet hänvisar - för organisationen av mödrahälsovården
m. m. och för utredningsarbete som berörde de i motionsyrkandena
aktuella frågorna, nämligen utredningsarbete inom socialstyrelsen om
vårdstrukturen, om mödrahälsovårdens innehåll och organisation samt om
barnhälsovårdens organisation och innehåll, utredningsarbete om föräldrautbildning
med anknytning till landstingens organisation för förebyggande
mödra- och barnavård, vilket utförs av den år 1973 tillkallade barnomsorgsgruppen
(S 1973:07), samt utredningsarbete om en helt ny lagstiftning för
hälso- och sjukvården, vilket utförs av den år 1975 tillkallade hälso- och

SoU 1977/78:13

sjukvårdsutredningen (S 1975:04) och vilket bl. a. innefattar den förebyggande
hälsovården.

Utskottet föreslog att motionsyrkandena skulle avslås, och riksdagen
beslutade i enlighet härmed. Utskottet anförde bl. a. följande.

Mödrahälsovården och barnhälsovården har till uppgift att genom hälsovårdande
verksamhet i såväl fysiskt som psykiskt hänseende förebygga
uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos blivande och
nyblivna mödrar och hos barn intill skolåldern. Närmare föreskrifter om
mödrahälsovården, som bedrivs vid mödravårdscentraler, och om barnhälsovården,
som bedrivs vid barnavårdscentraler, har meddelats i ett av
socialstyrelsen år 1969 fastställt normalreglemente för mödra- och barnhälsovården
(MF 1969:39). Enligt föreskrifterna bör kvinnan bl. a. ges möjlighet
att bereda sig för förlossningen genom att delta i särskilt anordnad
mödraundervisning. vari övningar i andningsteknik och avslappning bör
ingå.

Socialstyrelsen påbörjade hösten 1975 en utredning om mödrahälsovårdens
innehåll och organisation. Denna görs inom ramen för ett under de
senaste åren bedrivet utredningsarbete om vårdstrukturen, som bl. a. omfattat
förlossningsvården. Under utredningsarbetet skall bl. a. frågor om det
medicinska, det psykologiska och det sociala vårdinnehållet behandlas.
Behovet av förändrat innehåll i mödraundervisningen och av psykologisk
förberedelse för förlossningen skall också beaktas. Det bör vidare nämnas att
barnomsorgsgruppen (S 1973:07) har i uppdrag att göra en övergripande
utredning rörande föräldrautbildning och bl. a. skall pröva möjligheterna att
knyta föräldrautbildning och föräldrainformation till mödra- och barnhälsovården.
Med hänsyn till det sålunda redovisade utredningsarbetet och med
beaktande av att socialstyrelsen tidigare i år påbörjat en utredning om
barnhälsovårdens organisation och innehåll - varunder bl. a. frågan om en
bättre samordning av mödrahälsovården och barnhälsovården skall
behandlas - påkallar motionerna 1975/76:270 och 1975/76:444 i här aktuella
delar inte någon åtgärd av riksdagen. Som utskottet betonade förra året - då
utskottet efter remissbehandling tog ställning till i stort sett samma frågor
som de nu behandlade - är det av vikt att utredningsarbetet bedrivs så
skyndsamt som möjligt.

Utredningsarbetet inom socialstyrelsen om mödrahälsovården och barnhälsovården
har sedermera samordnats. Det beräknas bli slutfört under våren
1978.

Barnomsorgsgruppen beräknas komma att i början av nästa år avge ett
betänkande om föräldrautbildning i anslutning till barnets födelse.

Det bör i detta sammanhang även nämnas att utskottet i betänkandet SoU
1977/78:12 behandlar en motion om utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen
och därvid lämnar en närmare redogörelse för de insatser av olika slag

- bl. a. informationsinsatser - som samhället gör för att öka omfattningen av
denna rådgivning.

1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 13

SoU 1977/78:13

Smärtlindring vid förlossning

Motionerna

I motionen 1976/77:719 och motionen 1976/77:1116 erinras om att
utskottet år 1971 i det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1971:40 bl. a.
uttalade att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna
som så önskar skall fl uppfyllt. 1 båda motionerna påpekas att detta mål ännu
inte är förverkligat.

I motionen 1976/77:719 anförs sålunda bl. a. att det år 1977 fortfarande är
nästan omöjligt för de flesta kvinnor att få effektiv lindring. Den metod som
anses ge den bästa smärtlindringen, epiduralblockaden (ryggradsbedövning),
ges, sägs det, bara till 1,7 % av kvinnorna, paracervikalblockaden (livmoderhalsbedövning)
till 3,9 96 och pudendusblockaden (bäckenbottenbedövning)
till 48 %. Sistnämnda metod, sägs det vidare, hjälper emellertid bara i sista
slutskedet av förlossningen, och smärtlindring behövs under större delen av
det aktiva förlossningsarbetet. Enligt motionärerna skulle ungefär 85 % av
kvinnorna behöva effektiv smärtlindring. Motionärerna anför vidare bl. a. att
det är särskilt svårt att fl smärtlindring under natten. Smärtlindring under
natten med avancerade metoder finns, påpekas det, bara vid de stora
kvinnoklinikerna. Motionärerna kommenterar närmare de olika motionsyrkandena.
Om den s. k. TSN-metoden, transkutan (transkutan = genom
huden) nervstimulering, anför motionärerna att denna metod går ut på att
med elektriska impulser till ryggmärgen bryta värksmärtorna och att den är
ett komplement främst till psykoprofylax och pudendusblockad. Beträffande
den s. k. Cardiff-metoden anförs bl. a. att metoden i korthet innebär att man
kan tidsplanera förlossning. Det påpekas att en tidsplanerad dagförlossning
har många fördelar - bl. a. slipper kvinnorna komma till BB på kvällen eller
under natten då de mest behöver vila och sömn, att utvilade kvinnor orkar
bättre med förlossningsarbetet och att deras smärttröskel ligger högre samt att
genom planerade dagtidsförlossningar möjligheterna är större att fl effektiv
smärtlindring, eftersom det på dagen finns mer personal att tillgå.

I motionen 1976/77:1116 erinras även om uttalanden av utskottet under
förra riksmötet om motioner angående smärtlindring vid förlossning i
betänkandet SoU 1976/77:6. Utskottet framhöll bl. a. att det krävs fortsatta,
intensiva insatser för att man så snabbt som möjligt skall nå det mål som
ställdes upp 1971 samt angav vissa åtgärder som det är angeläget för
socialstyrelsen att vidta. Motionären påpekar att socialstyrelsen mot
bakgrund härav bör(l) ta hänsyn till kravet på smärtlindring vid förlossning
då resurser på sjukvårdsområdet fördelas, (2) kartlägga läget beträffande
resurser för smärtlindring vid förlossning i olika delar av landet samt (3) göra
upp en plan för hur riksdagens uttalande från år 1971 skall förverkligas. Enligt
motionärens mening är det angeläget att riksdagen och allmänheten ges en

SoU 1977/78:13

samlad redovisning av hur socialstyrelsen fullföljer de uttalanden som
riksdagen ställt sig bakom.

Anvisningar om och metoder för smärtlindring vid förlossning

I ett cirkulär från år 1969 (MF 1969:69) har socialstyrelsen gett råd och
anvisningar rörande smärtlindring vid förlossning. Enligt cirkuläret skall
barnaföderskans önskan beträffande smärtlindring vid förlossning tillgodoses
i den utsträckning medicinska skäl medger. Smärtlindring skall ges i
enlighet med den ansvarige läkarens intentioner, och det ankommer på
denne att göra tjänstgörande barnmorskor förtrogna med de för dem nya
smärtlindringsmetoder som han önskar skall komma till användning. Den
ansvarige läkaren skall utförda skriftlig instruktion för förlossningsavdelning
beträffande den smärtlindringsmetodik som får användas av barnmorska.

För smärtlindring vid förlossning används olika metoder. De metoder som
särskilt varit aktuella i diskussionen om smärtlindring vid förlossning är
pudendusblockaden, som avser bedövning av en nerv i bäckenbotten,
paracervikalblockaden, som avser bedövning av området kring livmoderhalsen,
samt epiduralanestesin (ryggbedövning). Pudendusblockaden får läggas
av barnmorska. Utbildning häri innefattas i en läroplan för barnmorskeutbildningen,
som fastställdes av skolöverstyrelsen år 1973, samt i en
utbildningsplan och kursplaner för kompletteringsutbildning i smärtlindring
vid förlossning för barnmorskor med äldre studiegång, som fatställts av
skolöverstyrelsen år 1976. Nämnda läroplan och planer för kompletteringsutbildning
har utarbetats mot bakgrund av bl. a. 1971 års riksdagsuttalande.
Paracervikalblockaden och epiduralanestesin, som är de mest effektiva men
samtidigt mest avancerade metoderna och som jämställs med de narkosmetoder
som kommer till användning vid operationer, kräver medverkan av
läkare.

I betänkandena SoU 1971:40 och 1976/77:6 har lämnats närmare redogörelser
för organisationen av och verksamheten inom förlossningsvården, till
vilka hänvisas.

Tidigare riksdagsbehandling

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1971:40 uttalade riksdagen
att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna som så
önskar skall få uppfyllt. Motioner om smärtlindring vid förlossning har
därefter behandlats av utskottet år 1974 (SoU 1974:38), år 1975 (SoU 1975/
76:14) samt i fjol (SoU 1976/77:6). Utskottet, som gjorde de i fjol behandlade
motionerna till föremål för remissbehandling, anförde i betänkandet SoU
1976/77:6 bl. a. följande.

Av den redovisning som lämnas i tidigare avsnitt av betänkandet framgår
att en rad åtgärder vidtagits i syfte att 1971 års riksdagsuttalande skall fl

SoU 1977/78:13

effekt. Klara förbättringar i fråga om möjligheterna för kvinnor att fö
smärtlindring vid förlossning har också kommit till stånd. Samtidigt måste
emellertid konstateras att det krävs fortsatta, intensiva insatser för att det mål
som ställdes upp 1971 - att varje kvinna som så önskar kan få smärtlindring
vid förlossning - skall nås så snabbt som möjligt. Utskottet förutsätter att
man vid tilldelningen av läkartjänster liksom vid fördelningen av resurser på
sjukvårdsområdet beaktar 1971 års riksdagsuttalande. Det bör vara en
angelägen uppgift för socialstyrelsen att kontinuerligt inhämta, sammanställa
och redovisa uppgifter om utvecklingen inom de olika landstingsområdena
då det gäller resurserna för smärtlindring vid förlossning samt att informera
sjukvårdshuvudmännen om de ytterligare insatser som enligt socialstyrelsens
mening behöver göras för att 1971 års riksdagsuttalande skall förverkligas.
Utskottet vill här även framhålla, att man vid organiserandet av
förlossningsvården bör beakta angelägenheten av att det för kvinnor i t. ex.
glesbygder - vilka inte kan förutses fl förlossningsvård med de mest
kvalificerade metoderna för smärtlindring nära hemorten - finns möjlighet
att i stället välja en mindre specialiserad men närbelägen förlossningsvård.

Utskottet föreslog avslag på motionerna, vilket också blev riksdagens
beslut.

Visst uppdrag av regeringen åt socialstyrelsen m. m.

Regeringen har mot bakgrund av bl. a. socialutskottets uttalande i
betänkandet SoU 1976/77:6 genom beslut i mars 1977 uppdragit åt socialstyrelsen
att kontinuerligt inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om
utvecklingen och planerna inom de olika sjukvårdsområdena i fråga om
resurser för smärtlindring vid förlossning, att följa forskningen inom området
och fortlöpande informera sjukvårdshuvudmännen om nya rön och hur de
kan förverkligas i det praktiska sjukvårdsarbetet samt att jämväl i övrigt
beakta vad socialutskottet anfört i nämnda betänkande.

Socialstyrelsen avser att - med anledning av regeringens ovannämnda
uppdrag - i december i år lämna en första redovisning för utvecklingen
beträffande verksamheten med smärtlindring vid förlossning. Från socialstyrelsen
har inhämtats följande uppgifter beträffande användningen av
epiduralanestesi, paracervikalblockad och pudendusblockad vid förlossningar.
Uppgifterna visar andelen med nämnda smärtlindringsmetoder
förlösta kvinnor i procent av totalantalet förlösta kvinnor. Härjämte redovisas
motsvarande uppgifter beträffande användningen av kejsarsnitt, som sker
vid narkos.

SoU 1977/78:13

År	Epidural- anestesi	Paracervikal- blockad	Pudendus- blockad	Kejsar- snitt
1973	0,9	Uppgift sak-nas	34	7,0
1974	1,2	2,5	43	6,8
1975	1,7	3,8	48	7,6
1976	2,8	5,1	54	9,2
1977 (t. o. m. april)	6,8	5,4	62	10,2

Ökade möjligheter till förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet Motionen 1

motionen 1976/77:98 erinras om att sjukvårdshuvudmännen genom s. k.
utomlänsavtal reglerat ersättningen mellan sjukvårdshuvudmännen för vård
som en huvudman lämnar patient som är bosatt inom annan huvudmans
sjukvårdsområde, vilket för patienten under vissa förutsättningar kan
innebära att han inte behöver erlägga högre vårdavgift än den han skulle haft
att erlägga om han varit bosatt inom den vårdgivande huvudmannens
sjukvårdsområde. Motionären påpekar att vid förlossning denna förmån
dock gäller för patienten om förtidsbörd inträffar mer än 21 dagar före
beräknad nedkomst samt då sociala eller humanitära skäl prövas föreligga och
hemlandstinget i anledning härav utfardar betalningsförbindelse. Som ett
exempel på fall då förmånen tveklöst beviljas anges det fall, då en
abortsökande kvinna, som är bosatt på en mindre ort, av rädsla för att
förhållandet skulle bli känt föredrar att få aborten utförd på annan ort. Som ett
annat godtagbart skäl anges att en gravid kvinna, som saknar anhöriga på sin
bostadsort eller som har dåliga bostadsförhållanden, önskar komma närmare
sina föräldrar eller annan anhörig. 1 regel, sägs det, utfärdas också betalningsförbindelse
då en gravid kvinna måste företa en tjänsteresa i nära anslutning
till förlossningen och då en kvinna studerar på annan ort och kanske måste
avlägga en viktig tentamen i nära anslutning till den beräknade tidpunkten
för nedkomsten. Det påpekas att om resan däremot betraktas som en ”ren
nöjesresa” betalningsförbindelse inte utfärdas.

Motionären anför bl. a. att det är otidsenligt att begränsa de gravida
kvinnornas rörelsefrihet till det egna landstingsområdet under tre hela veckor
före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och att det inte heller kan
anses önskvärt eller lämpligt att pröva varje enskilt fall för utfärdande av
betalningsförbindelse. Motionären påpekar att den enskilde rimligtvis är den
som bäst kan avgöra om en resa kan och bör företas eller ej och att vad som av
landstinget uppfattas som en nöjesresa för den enskilde kan vara en mycket
angelägen resa. Motionären anför vidare följande.

SoU 1977/78:13

Grunden för utomlänsavtalet synes vara att det inte har någon större
betydelse för huvudmannen om vårdkostnaden betalas kontant till ett annat
landsting eller i form av vård inom det egna landstinget. Detta torde, enligt
min mening, gälla oavsett den enskildes skäl för att utnyttja sjukhusvård
utanför det egna landstingsområdet. Den naturligaste lösningen vore alltså
att ändra utomlänsavtalet på denna punkt. Regeringen bör hos sjukvårdshuvudmännen
väcka frågan. Om denna väg inte är framkomlig, bör möjligheten
att utjämna kostnaderna via den allmänna försäkringen prövas.

Vissa bestämmelser m. m.

Skyldigheten att bereda sjukvård

Skyldigheten att bereda sjukvård regleras i 3 § sjukvårdslagen (1962:242).
Det åligger landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun
att för dem, som är bosatta inom landstingskommunens respektive
kommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten
vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar
försorg härom. En person anses i regel bosatt på den ort där han är
kyrkobokförd.

Enahanda skyldighet som nyss sagts åvilar landstingskommun (varmed
här och i det följande även avses kommun som inte tillhör landstingskommun)
för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där,
då behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten
att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande inte utan men kan
flyttas till sjukhus där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar
över vårdplatser.

Enligt 3 § allmänna läkarinstruktionen (1963:241) åligger det varje läkare -vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket - bl. a. att i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient
de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar.

Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar - inom ramen för vad landstingets
sjukvårdsstyrelse bestämt - vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller
sjukhemsläkare om intagning på sjukhus. Beslutanderätten beträffande
intagning får överlåtas på annan vid sjukhuset anställd läkare. Stadgandet
innebär att det ytterst är sjukvårdsstyrelsen som bestämmer hur sjukhuset
eller klinik inom sjukhuset skall utnyttjas. Sjukvårdsstyrelsen kan påverka
patientintagningen genom generella direktiv, som preciserar en kliniks
uppgifter. Om intagning på sjukhus eller klinik inom sjukhus gäller vidare
enligt 25 § sjukvårdslagen bl. a. att på sjukhus eller klinik får intas endast
den som är i behov av vård eller observation på sjukhus, att intagning inte får
äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför sjukhuset eller
kliniken är avsedd, med mindre särskilt trängande omständigheter föreligger,
samt att det utan sjukvårdsstyrelsens medgivande på sjukhus ej heller får
intas annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt sjukvårdslagen
eller enligt avtal har att ombesörja sluten vård.

SoU 1977/78:13

Vårdavgift fö r sj u k h us v å rd

Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen att den
som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp
vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Beträffande
vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger
kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i dessa lagar är stadgat.

Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhusvård
på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde
(inomlänspatient) utgör 20 kr. per dag (fr. o. m. den 1 januari 1978 30 kr. per
dag), för vilken avgift ersättning utgår från allmänna försäkringen. Vårdavgiften
är emellertid obetydlig i förhållande till de faktiska kostnaderna för
vården, vilket medför att sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del
finansierar sjukhusvården skattevägen.

För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter)
debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga driftkostnaderna
vilka kan uppgå till avsevärda belopp beroende på specialitet.
Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting emellan så att patienten
inte behöver debiteras högre avgift än 20 kr. per dag, vilken avgift slutligen
erläggs av den allmänna försäkringen. Sjukvårdshuvudmännen har träffat
särskilt avtal (s. k. utomlänsavtal) om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter,
för vilket avtal en redogörelse lämnas i det följande.

Utomlänsavtalet

Gällande utomlänsavtal

Då det inte ansetts skäligt att utomlänspatienter genomgående skall
erlägga de höga vårdavgifter som uppstår om sjukvårdshuvudmännens
självkostnader läggs till grund för vårdavgifterna, har huvudmännen under
årens lopp träffat särskilda överenskommelser, utomlänsavtal, för vård av
vissa utomlänspatienter. Gällande utomlänsavtal, 1977 års utomlänsavtal,
har träffats mellan Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundets
sjukvårdsdelegation. Det har godkänts av samtliga landsting och av
Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner. I utomlänsavtalet anges särskilt
att huvudmännens skyldighet att ombesörja vård regleras i sjukvårdslagen
och påverkas inte av utomlänsavtalet. Utomlänsavtalet innebär att utomlänspatient
normalt inte skall behöva erlägga mer i vårdavgift än inomlänspatient
på det sjukhus där vård ges, varvid en högre avgift debiteras den
sjukvårdshuvudman inom vars område patienten är bosatt. När det gäller
förlossningsvård och abort gäller utomlänsavtalet (enligt 11 § punkten 2) till
förmån för utomlänspatient vid förtidsbörd samt vid förlossning och abort då
sociala eller humanitära skäl prövas föreligga och hemlandstinget i anledning
härav utfärdar betalningsförbindelse. Förtidsbörd skall enligt en kommentar
till nämnda regel i utomlänsavtalet anses föreligga, när förlossningen äger

SoU 1977/78:13

rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt. Denna skall styrkas av den
läkare eller barnmorska som haft kontrollen av barnaföderskan inom
mödravården eller vid motsvarande kontroll hos annan läkare. Till ledning
för prövningen huruvida sociala eller särskilda skäl kan anses föreligga
hänvisas i kommentaren till avtalsregeln till ett meddelande nr 1 som
utfärdats i januari 1975 av det s. k. utomlänsutskottet. Detta utskott utses av
parterna i utomlänsavtalet för handläggning av vissa frågor i anslutning till
utomlänsavtalet. I fråga om utomlänsavtalets tillämpning på förlossningsvård
anförs i nämnda meddelande bl. a. följande.

Vad beträffar förlossningsvård är i första hand att uppmärksamma de s. k.
obemärkta barnaföderskorna, som uppsöker främmande sjukhus för att på så
sätt uppnå största möjliga sekretess om sin belägenhet. Ett uttryck härför är
bl. a. hennes åtgärd att låta kyrkoskriva sig på den främmande orten. Starka
humanitära och sociala skäl talar här för en tillämpning av avtalet.

Men även för gifta kvinnor kan ur allmänt humanitära synpunkter hävdas
att de skall omfattas av avtalet. Utskottet har härvid beslutat att avtalet skall
tillämpas

dels när makar i brist på egen bostad nödgas innebo på olika håll, varvid
hustrun efter nedkomsten ej gärna kan vårda barnet i det förhyrda
rummet;

dels när makar vistas på främmande ort, utan att där vara i folkbokföringsförordningens
mening bosatta, t. ex. vid studier eller tillfällig tjänstgöring;
dels när hustrun rest till anhöriga på annan ort, enär mannen på grund av
arbete, militärtjänstgöring eller annan därmed jämförbar omständighet måste
vistas utom hemorten och därför ej kan vara hustrun behjälplig.

Den tidigare av samtliga berörda huvudmän godkända överenskommelsen
att jämväl utgiva ersättning enligt avtalet för obemärkta barnaföderskor vid
förlossningsvård på Karolinska sjukhuset gäller alltjämt. Överenskommelsen
avser dock icke förlossningspatienter, som är bosatta i Stockholms län.

Beträffande såväl förlossningsvård som abort har, som framgått av det
sagda, hemlandstinget att godkänna betalningsansvar för patienten.
Hemlandstingets godkännande kan ske antingen i förväg med en efter
ansökan av patienten utfärdad förbindelse eller i efterhand sedan hemlandstinget
underrättats om vården.

Ändringar beträffande förlossningsvård i utomlänsavtalet
för år 1978

Landstingsförbundet har i cirkulär 1977-10-27 (AC 48/77) rekommenderat
landstingen samt Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner att godkänna
ett nytt utomlänsavtal för tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1978. Ändring
har gjorts bl. a. av föreskrifterna beträffande förlossningsvård mot bakgrund
av att förbundets kongress i juni i år - med anledning av motioner om
utomlänsavtalets tillämpning vid förlossningsvård - uppdragit åt förbundsstyrelsen
att ompröva tillämpningsanvisningarna till 11 § punkten 2 i avtalet.
Enligt den nya lydelsen av 11 § punkten 2 i utomlänsavtalet skall det

SoU 1977/78:13

tillämpas ”vid förtidsbörd dvs. när förlossningen äger rum mer än 21 dagar
före beräknad tidpunkt samt vid förlossning och abort om särskilda skäl
föreligger och hemlandstinget utfärdar betalningsförbindelse”. I en
kommentar till regeln hänvisas beträffande grunder för bedömning om
särskilda skäl föreligger till ett meddelande nr 1 till 1978 års utomlänsavtal.
Detta meddelande har ännu inte utfardats men kan beräknas komma att ges
samma innebörd som det följande, med vilket den gjorda ändringen i
utomlänsavtalet kommenteras i ovannämnda cirkulär.

Hittillsvarande praxis bör som ändringen i avtalstexten anger justeras i
vissa avseenden. Det tidigare använda begreppet ”sociala och humanitära
skäl” har ersatts med särskilda skäl. Detta därför att man i praxis medgivit
betalningsförbindelse i en vidare omfattning än begreppet sociala och
humanitära skäl egentligen anger.

Betalningsförbindelse skall alltså kunna utfärdas om särskilda skäl föreligger.
Det finns här i princip två olika situationer dels den att den blivande
modern tillfälligt - ett par dagar - vistas utanför det egna sjukvårdsområdet
inom 21 dagar före beräknad tidpunkt för förlossning samt dels den att den
blivande modern vistas inom främmande sjukvårdsområde i avsikt att där
föda sitt barn.

Den först nämnda situationen gäller fall där vistelsen utanför det egna
sjukvårdsområdet är av tillfällig natur antingen så att den blivande mamman
är bortrest när 21-dagarsregeln träder in men beräknas återkomma i god tid
före beräknad förlossningsdag eller så att hon gör en kortvarig resa inom de 21
dagarna men likaledes beräknas vara på hemorten i god tid före beräknad
förlossningsdag. Förutsättningen för att betalningsförbindelse skall utfärdas i
dessa fall är att särskilda skäl föreligger - exempelvis yrkesarbetande kvinna
som har ett tillfälligt tjänsteuppdrag på annan ort eller en studerande som
genomgår kurs eller tentamen på ort inom främmande sjukvårdsområde.
Även i andra liknande fall skall betalningsförbindelse kunna utfärdas. Det
kan gälla rent personliga angelägenheter av stor betydelse för den gravida
kvinnan - exempelvis ett kort besök hos nära anhörig som är svårt sjuk, stor
högtidsdag inom familjen eller liknande. Ju närmare beräknad förlossningsdag
resan skall företas desto starkare motiv bör krävas för att
betalningsförbindelse skall utfärdas. För resa inom 10 dagar före beräknad
förlossningsdag bör normalt inte betalningsförbindelse utfärdas.

Den andra situationen är att den blivande mamman har för avsikt eller i
varje fall önskar föda sitt barn vid sjukhus utanför det egna sjukvårdsområdet.
Här skall hittills gällande principer vara vägledande. En blivande moder
ska alltså genom betalningsförbindelse beredas möjlighet att vistas inom
främmande sjukvårdsområde och söka förlossningsvård vid främmande
sjukhus om hon på hemorten saknar anhörig/närstående som hjälp och stöd
eller om hon har bristfälliga bostadsförhållanden. Betalningsförbindelse skall
sålunda efter prövning kunna utfärdas bl. a. i följande fall:

a) Kvinna som önskar föda sitt barn utan att detta uppmärksammas på
hemorten - dvs. i ett tidigt skede av graviditeten lämnar hemorten och inte
avser att återkomma förrän efter förlossningen. Även om denna situation
numer är mindre vanlig bör möjligheten kvarstå tills vidare.

b) Kvinna som på grund av mycket bristfällliga botadsförhållanden inte
lämpligen kan vårda sitt barn där utan tillfälligt i samband med förlossningen
vistas hos anhöriga på ort inom annat sjukvårdsområde.

SoU 1977/78:13

c) Kvinna som på grund av att hon själv eller med henne sammanboende
man studerar eller har ett tidsbegränsat arbetsuppdrag under en längre tid
vistas på annan ort än där hon är kyrkskriven.

d) Kvinna som inför förlossningen är i behov av stöd och hjälp men som på
bosättningsorten saknar anhörig eller annan närstående och därför önskar
resa till anhörig eller närstående på annan ort.

Vad här angetts är vissa typsituationer där det är motiverat att hemlandstinget
ersätter förlossningsvården. Även i andra liknande fall bör efter
särskild prövning betalningsförbindelse kunna utfärdas. En vanlig situation
är att en gravid kvinna önskar tillbringa den sista tiden före förlossningen på
sitt sommarställe utanför det egna sjukvårdsområdet. 1 normalfallet är detta -med hänsyn till framför allt kapacitetsinskränkningar under semestertider -inte ett sådant särskilt skäl att betalningsförbindelse bör utfärdas. Enstaka
undantag kan dock tänkas, exempelvis en gravid kvinna som har minderåriga
barn vilka - om hemlandstinget inte gör betalningsutfästelse - blir tvungna
att tillbringa en stor del av sommaren i stadsmiljö. En förutsättning här är att
mottagande sjukhus meddelat att man har möjlighet att ta emot den blivande
mamman. En sådan planering av förlossningsvård vid främmande sjukhus
bör i den mån det är möjligt ske i samtliga de fall som här angivits. Det bör
dock noteras att betalningsförbindelse även kan utfärdas i efterhand.

Viss utredning

Den i det föregående nämnda hälso- och sjukvårdsutredningen skall som
grundval för sitt arbete med att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för
hälso- och sjukvården föra en målsättningsdiskussion vilken skall ha som
utgångspunkt att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på
lika villkor.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade under 1975/76 års riksmöte en motion som var
likartad med motionen 1976/77:98. På förslag av socialutskottet i betänkandet
SoU 1975/76:47 avslog riksdagen motionen. Utskottet - som
samtidigt behandlade bl. a. en motion om sjukvård utanför eget sjukvårdsområde
- framhöll att sjukvårdslagstiftningen bygger på principen att
huvudmännen skall ha ett långtgående ansvar för den offentliga sjukvården
och att det är av stor vikt att det finns en omfattande kommunal självstyrelse
på området, varför samarbetet mellan huvudmännen bör bygga på frivilliga
överenskommelser mellan dessa. Utskottet påpekade att, såvitt utskottet
kunde bedöma, den nuvarande avgränsningen av huvudmännens vårdskyldighet
inte hade lett till nackdelar som påkallade något riksdagens initiativ.
Utskottet erinrade vidare om innehållet i direktiven för hälso- och sjukvårdsutredningen
samt tilläde beträffande den motion som var likartad med
motionen 1976/77: 98 att förlossningsvården tillhör en vårdsektor, där bl. a.
omfattande organisatorisk planering erfordras, varför det var förståeligt att
huvudmännen ansett en viss restriktivitet vara nödvändig vid avgränsningen
av de förlossningsfall som skall omfattas av utomlänsavtalet.

SoU 1977/78:13

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om
mödrahälsovården och förlossningsvården.

Mödrahälsovården m. m.

I motionen 1976/77:719 av Inga Lantz m. fl. (vpk)begärs bl. a. att riksdagen
skall uttala att samtliga gravida kvinnor genom mödrahälsovården bör få
genomgå kurs i psykoprofylaxmetoden för smärtlindring vid förlossning
(yrkandet 6).

I motionen 1976/77:732 av Lars Werner m. fl. (vpk) påpekas att mödrahälsovården
f. n. är ensidigt somatiskt inriktad och bara tar hand om
kvinnorna ur kroppsligt medicinsk synvinkel. Motionärerna anser att
mödrahälsovården måste kunna ge såväl en somatisk som en psykisk och
social vård och begär att riksdagen skall uttala att mödrahälsovården borges
ökad beredskap för att ge kvinnor psykisk och social hjälp, att personaltätheten
bör ökas så att utrymme finns för samtal mellan läkare och gravida
kvinnor och mellan barnmorskor och gravida kvinnor samt att psykologtjänster
bör inrättas på varje mödravårdscentral och förlossningsavdelning.
Motionärerna påpekar vidare bl. a. att de svåra psykiska problemen är
vanligast bland de kvinnor vilkas graviditet är oplanerad och begär mot denna
bakgrund att riksdagen skall uttala att ökade resurser bör anslås till
upplysningsverksamhet om kontraceptiva metoder i syfte att eliminera
oönskade graviditeter.

Mödrahälsovården har enligt ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt
normalreglemente för mödra- och barnhälsovården (MF 1969:39) till uppgift
att genom hälsovårdande verksamhet i såväl fysiskt som psykiskt hänseende
förebygga uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos blivande
och nyblivna mödrar. Mödrahälsovården bedrivs vid mödravårdscentraler
och omfattar dels vård av kvinnan under havandeskapet (förvård), vård av
den nyförlösta kvinnan under tiden närmast efter förlossningen (eftervård)
samt preventivmedelsrådgivning. Verksamheten med preventivmedelsrådgivning
avser inte enbart blivande och nyblivna mödrar utan det förutsattes i
samband med att statsmakterna år 1974 fattade beslut om ökade satsningar på
preventivmedelsrådgivning (prop. 1974:70, SoU 1974:21, rskr 1974:268) att
preventivmedelsrådgivningen även för andra grupper skulle ha sin organisatoriska
förankring i mödrahälsovården.

I likhet med vad utskottet (SoU 1976/77:6) gjorde i fjol vid behandlingen av
motionsyrkanden om undervisning i psykoprofylaxmetoden för gravida
kvinnor genom mödrahälsovården och om åtgärder - likartade dem i
motionen 1976/77:732 föreslagna - för att ge mödrahälsovården även ett
psykologiskt och socialt innehåll får utskottet hänvisa till att det inom
socialstyrelsen bedrivs ett utredningsarbete om mödrahälsovårdens innehåll

SoU 1977/78:13

och organisation. Vid detta arbete behandlas det medicinska, det psykologiska
och det sociala vårdinnehållet i mödrahälsovården. Vidare vill utskottet
erinra om att frågan om att knyta föräldrautbildning och föräldrainformation
till mödrahälsovården prövas av barnomsorgsgruppen (S 1973:07). Socialstyrelsens
utredningsarbete om mödrahälsovården, som även omfattar överväganden
om preventivmedelsrådgivningen, har samordnats med ett utredningsarbete
inom myndigheten om barnhälsovården. Detta utredningsarbete
beräknas bli slutfört under våren 1978. Barnomsorgsgruppen beräknas i
början av år 1978 redovisa resultatet av ovannämnt utredningsarbete om
föräldrautbildning m. m. Med hänsyn till att utredningsarbetet om de frågor
som tas upp i motionen 1976/77:719 i här aktuell del och motionen 1976/
77:732 befinner sig i sitt slutskede påkallar enligt utskottets mening
motionsyrkandena inte någon åtgärd av riksdagen. Då det gäller frågan om
utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen hänvisar utskottet också till
betänkandet SoU 1977/78:12, vilket avges samtidigt med förevarande
betänkande.

Smärtlindring vid förlossning

I samband med riksdagsbehandlingen år 1971 av motioner om smärtlindring
vid förlossning uttalade riksdagen på förslag av socialutskottet (SoU
1971:40) att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna
som så önskar skall fl uppfyllt. I nämnda betänkande diskuterades relativt
ingående de problem som lade hinder i vägen för att man skulle nå det
uppställda målet och de åtgärder som från samhällets sida borde vidtas
härvidlag. Härefter har under åren 1974, 1975 och 1976 under den allmänna
motionstiden väckts motioner rörande förlossningsvården i vilka med vissa
inbördes avvikelser framställts yrkanden vilka tagit sikte på frågan hur 1971
års uttalande skall förverkligas. Utskottet som gjorde 1976 års motioner till
föremål för remissbehandling anförde med anledning av dessa motioner i sitt
av riksdagen godkända betänkande SoU 1976/77:6 bl. a. att en rad åtgärder
vidtagits i syfte att 1971 års riksdagsuttalande skall få effekt och att klara
förbättringar i fråga om möjligheterna för kvinnor att få smärtlindring vid
förlossning också kommit till stånd. Samtidigt måste det konstateras, anförde
utskottet vidare, att det krävs fortsatta, intensiva insatser för att det mål som
ställdes upp 1971 skall nås så snabbt som möjligt. Utskottet förutsatte att man
vid tilldelningen av läkartjänster liksom vid fördelningen av resurser på
sjukvårdsområdet beaktar 1971 års riksdagsuttalande. Det borde enligt
utskottet vara en angelägen uppgift för socialstyrelsen att kontinuerligt

inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen inom de
olika landstingsområdena då det gäller resurserna för smärtlindring vid
förlossning samt att informera sjukvårdshuvudmännen om de ytterligare
insatser som enligt socialstyrelsens mening behöver göras för att 1971 års
riksdagsuttalande skall förverkligas.

SoU 1977/78:13

I motionen 1976/77:719 av Inga Lantz m. fl. (vpk) begärs att riksdagen skall
uttala vissa krav som syftar till att öka möjligheterna till smärtlindring vid
förlossning (yrkandena 1-5 och 7) samt att riksdagen skall kräva att en samlad
översyn företas över erforderliga initiativ för att riksdagens principbeslut från
1971 skall kunna förverkligas (yrkandet 8). I motionen 1976/77:1116 av
Daniel Tarschys (fp) begärs att socialstyrelsen skall fä i uppdrag att redovisa
vilka åtgärder som vidtagits med anledning av de uttalanden om smärtlindring
vid förlossning som gjordes i utskottets ovannämnda betänkande SoU
1976/77:6.

Mot bakgrund av bl. a. utskottets uttalanden i betänkandet SoU 1976/77:6
har regeringen genom beslut i mars i år uppdragit åt socialstyrelsen att
kontinuerligt inhämta, sammanställa och redovisa uppgifter om utvecklingen
och planerna inom de olika sjukvårdsområdena i fråga om resurser för
smärtlindring vid förlossning, att följa forskningen inom området och
fortlöpande informera sjukvårdshuvudmännen om nya rön och hur de kan
förverkligas i det praktiska sjukvårdsarbetet samt att jämväl i övrigt beakta
vad utskottet anfört i nämnda betänkande. Enligt vad utskottet inhämtat
avser socialstyrelsen att i december i år avge en första redovisning med
anledning av nämnda uppdrag.

Siffermaterial, som utskottet redovisat i ett föregående avsnitt (s. 7), visar
att andelen kvinnor som erhåller smärtlindring med de mest effektiva
metoderna - epiduralanestesi och paracervikalblockad - fortlöpande ökar
men att denna andel fortfarande är liten. Om man emellertid räknade
samman andelen kvinnor som förlösts genom kejsarsnitt, vilket sker vid
narkos, eller som erhållit smärtlindring genom pudendusblockad, vilken ger
smärtlindring i slutskedet av förlossningen, visar siffermaterialet att numera
närmare 85 % av kvinnorna erhåller smärtlindring med metoder som anses
verkningsfulla. Motsvarande siffror år 1973 torde ha varit ca 43-44 %.

Den ökning av verksamheten med smärtlindring vid förlossning som
nämnda siffermaterial utvisar tar utskottet till intäkt för att sjukvårdshuvudmännen
gör särskilda insatser för att det år 1971 uppställda målet skall nås.
Med hänsyn härtill och till den uppföljning av verksamheten med smärtlindring
vid förlossning som i enlighet med regeringens ovannämnda
uppdrag sker inom socialstyrelsen anser utskottet att motionen 1976/77:719 i
här aktuella delar och motionen 1976/77:1116 inte påkallar någon åtgärd av
riksdagen.

Förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet

Sjukvårdshuvudmännen har genom s. k. utomlänsavtal reglerat frågan om
ersättning mellan dem för vård som lämnas patient som är bosatt inom annan
huvudmans sjukvårdsområde (s. k. utomlänspatient). Om den vård som
lämnas omfattas av utomlänsavtal innebär detta för patienten att han inte
behöver erlägga högre vårdavgift än den som tas ut av patient som är bosatt

SoU 1977/78:13

inom den vårdgivande huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient).
Hemlandstinget svarar för den helt dominerande delen av vårdkostnaden,
nämligen den kostnad som inte täcks av patientens vårdavgift. Det nuvarande
utomlänsavtalet - 1977 års utomlänsavtal - gäller i fråga om
förlossningsvård till förmån för utomlänspatient vid förtidsbörd om förlossningen
äger rum mer än 21 dagar före beräknad tidpunkt samt vid förlossning
då sociala eller humanitära skäl föreligger och hemlandstinget i anledning
härav utfardar betalningsförbindelse.

I motionen 1976/77:98 av Karl Bengtsson (fp) påpekas med anledning av
ovannämnda regler om förlossningsvård i utomlänsavtalet bl. a. att det är
otidsenligt att begränsa de gravida kvinnornas rörelsefrihet till det egna
landstingsområdet under så lång tid som tre veckor före den beräknade
tidpunkten för nedkomsten samt att det inte kan anses önskvärt eller lämpligt
att pröva varje enskilt fall för utfärdande av betalningsförbindelse. Motionären
begära» det skall finnas ökade möjligheter till förlossningsvård utanför
det egna sjukvårdsområdet och påpekar att den naturligaste lösningen därvid
vore att ändra utomlänsavtalet samt att en annan möjlighet vore att utjämna
kostnaderna via den allmänna försäkringen.

Utskottet hyser förståelse för motionens syfte. I likhet med vad utskottet
gjorde i betänkandet SoU 1975/76:47 vid behandlingen av en likartad motion

- vilken riksdagen på förslag av utskottet avslog - vill utskottet emellertid
framhålla att utomlänsavtalet måste ses mot bakgrund av att sjukvårdslagstiftningen
ger sjukvårdshuvudmännen ett långtgående ansvar för den
offentliga sjukvården, att det är viktigt att det råder en omfattande kommunal
självstyrelse på området och att det därför måste få ankomma på sjukvårdshuvudmännen
att själva närmare bestämma innehållet i samarbetet mellan
dem.

Då det för förlossningsvården bl. a. krävs en omfattande organisatorisk
planering, är det förståeligt att sjukvårdshuvudmännen kommit överens om
vissa begränsningar t det ekonomiska ansvaret för utomlänsvård inom
vårdområdet. 1 ett utomlänsavtal för år 1978, som Landstingsförbundet
rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att godkänna, har ändringar gjorts i
reglerna om förlossningsvård. Ändringarna har föranletts av beslut av
Landstingsförbundets kongress i juni i år över motioner till kongressen.
Ändringarna, som jämte kommentarer redovisats i ett föregående avsnitt
(s. 10-12), innebär att sjukvårdshuvudmännen i ökad utsträckning blir
ersättningsskyldiga för förlossningsvård som lämnas utomlänspatient. I
förhållande till de regler, som gällde vid tidpunkten för motionens väckande,
kommer således fr. o. m. årsskiftet att gälla regler för förlossningsvård utom
det egna länet som ger möjlighet till utomlänsersättning i ett ökat antal fall.
Utskottet hyser förhoppningen att de nya reglerna - i likhet med vad som
varit fallet vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna - kommer att
få en generös tillämpning av sjukvårdshuvudmännen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionen 1976/77:98 inte

SoU 1977/78:13

bör föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande kurs i psykoprofylaxmetoden inom mödrahälsovården
att riksdagen avslår motionen 1976/77:719 (yrkandet
6),

2. beträffande mödrahälsovårdens innehåll m. m. att riksdagen
avslår motionen 1976/77:732,

3. beträffande vissa åtgärder för smärtlindring vid förlossning
m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:719 (yrkandena
1-5 samt 7 och 8),

4. beträffande visst uppdrag åt socialstyrelsen avseende smärtlindring
vid förlossning att riksdagen avslår motionen 1976/
77:1116,

5. beträffande förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet
att riksdagen avslår motionen 1976/77:98.

Stockholm den 1 december 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s). Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert
Svensson (s), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c)*, Ivar Nordberg (s),
Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s),
Gunnar Biörck i Värmdö (m). Lena Öhrsvik (s)*, Iris Mårtensson (s) och
Margot Håkansson (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande förlossningsvård utanför del egna sjukvårdsområdet (punkten 5 i
hemställan) av Kersti Swartz (fp), Gunnar Biörck i Värmdö (m) och Margot
Håkansson (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med
”Utskottet hyser” och slutar på s. 17 med "av riksdagen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att en generös inställning bör råda när det gäller förlossningsvård
utanför det egna sjukvårdsområdet. De skäl kvinnan anger för att
förlossning inte kommit att äga rum på sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet
bör godtas, om de inte är orimliga. Med anledning av beslut av

SoU 1977/78:13

Landstingsförbundets kongress i juni i år över motioner till kongressen har i
ett utomlänsavtal för år 1978, som Landstingsförbundet rekommenderat
sjukvårdshuvudmännen att godkänna, visserligen gjorts vissa ändringar i
reglerna om förlossningsvård, vilka innebär att sjukvårdshuvudmännen i
ökad utsträckning blir ersättningsskyldiga för förlossningsvård som lämnas
utomlänspatient. Reglerna i det nya utomlänsavtalet innebäremellertid att de
gravida kvinnornas möjligheter till resa eller vistelse utanför hemorten
fortfarande begränsas. Med hänsyn härtill bör regeringen enligt utskottets
mening hos sjukvårdshuvudmännen väcka frågan om slopande av de regler
som innebär begränsning i möjligheten till förlossningsvård mot inomlänsavgift
utanför det egna sjukvårdsområdet. Om denna väg inte är framkomlig
för att syftet med motionen 1976/77:98 skall kunna tillgodoses bör frågan om
att utjämna kostnaderna för förlossningsvård genom den allmänna försäkringen
prövas.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1976/77:98 bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande förlossningsvård utanför det egna sjukvårdsområdet
att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:98 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 55974 Stockholm 1976