SoU 1977/78:12

Socialutskottets betänkande
1977/78:12

med anledning av motion om utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen Motionen I

motionen 1976/77:137 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om en kartläggning för att utröna vilka åtgärder som
behövs för att kunna erbjuda en fullgod preventivmedelsrådgivning.

Motionärerna påpekar bl. a. att då förslaget till den gällande abortlagen
(1974:595) behandlades av riksdagen allmän enighet rådde om att en ökad
satsning på preventivmedelsrådgivning måste ske och att lagförslag antogs i
samband därmed, som var avsedda att stimulera till utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen
men som dock inte tvingade landstingen att ordna
med heltäckande rådgivning. Motionärerna anför att möjligheterna för
kvinnorna att få preventivmedelsrådgivning i rätt tid är dåliga. Väntetider om
två-fyra månader torde vara vanliga inom de flesta landsting, och många
kvinnor blir gravida medan de väntar på rådgivning, anförs det vidare.
Väntetider i Västerås och Eskilstuna nämns härvid som exempel, och vissa
uppgifter lämnas om det antal aborter i Västervik som man beräknar skulle ha
kunnat undvikas, m. m.

Motionärerna framför kravet att varje landsting borde åläggas att bedriva
preventivmedelsrådgivning samt anför i anslutning härtill följande.

Rådgivningen kan ske inom mödrahälsovårdens ram. Men rådgivning och
information måste ges på olika nivåer, och därför bör speciella ungdomsmottagningar
och mottagningar inom t. ex. företagshälsovården komplettera
mödrahälsovårdens arbete i detta avseende. Det är också viktigt att satsa på
uppsökande verksamhet, som riktar sig till utsatta riskgrupper i vårt
samhälle.

Utvecklingen av preventivmedelsrådgivningen

För att främja preventivmedelsrådgivning infördes år 1945 ett särskilt
statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen för preventivmedelsrådgivning inom
mödrahälsovårdens ram. Statsbidragen avvecklades dock sedermera. Efterhand
började preventivmedelsrådgivning att bedrivas även inom andra
områden av hälso- och sjukvården m. m. I början av 1970-talet kunde sådan
rådgivning meddelas vid gynekologisk mottagning, gynekologisk eller
obstetrisk vårdavdelning, mödravårdscentral, distriktsläkarmottagning,
vårdcentral, rådgivningsbyrå i sexualfrågor, familjerådgivningsbyrå, abortrådgivningsbyrå
eller genom Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 12

SoU 1977/78:12

Dessutom förekom rådgivning i vissa skolor. Härutöver förekom att
rådgivning lämnades vid dermatologisk klinik och av privatpraktiserande
läkare.

I samband med att riksdagen år 1974 antog den nu gällande abortlagen,
vilken medförde ökade möjligheter för kvinnan att fl abort, beslutade
riksdagen om ökade insatser i fråga om preventivmedelsrådgivningoch andra
förebyggande åtgärder (prop. 1974:70, SoU 1974:21, rskr 1974:268). 1 propositionen
betonades att abort alltjämt måste betraktas som en nödfallsutväg
och att födelsekontrollen måste ske med hjälp av olika preventiva åtgärder.
Riksdagen biträdde förslag i propositionen om att huvudansvaret för
preventivmedelsrådgivningen skulle vila på sjukvårdshuvudmännen, att
sjukvårdshuvudmännen skulle få en lagfäst rätt till ersättning från den
allmänna försäkringen för preventivmedelsrådgivning och information, att
motsvarande ersättning också skulle kunna utgå till organisationer och andra
som med socialstyrelsens tillstånd bedriver preventivmedelsrådgivning, att
rådgivningen skulle vara kostnadsfri för den enskilde, att preventivmedel
skulle i viss omfattning tillhandahållas kostnadsfritt i samband med rådgivningen
samt att särskilda insatser skulle göras i fråga om preventivmedelsinformation
m. m. genom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning samt
genom ungdoms- och kvinnoorganisationer.

Inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning hade utarbetats ett
förslag till långsiktigt handlingsprogram för preventivmedelsinformationen i
landet som avsåg en tidsperiod på i första hand fem år.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt bestämmelser i lagen (1974:525) om ersättning för viss.fodelsekontrollerande
verksamhet m. m. får staten, landstingskommun eller kommun
ersättning för kostnader för rådgivning i födelsekontrollerande syfte som
meddelas den som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Motsvarande ersättning utgår enligt lagen även till
organisation, som med socialstyrelsens tillstånd bedriver sådan rådgivning.
Enligt lagen utgår även ersättning till privatpraktiserande läkare - enligt
grunder som regeringen fastställer - för rådgivning i födelsekontrollerande
syfte. Ersättningen, som även omfattar kostnaderna för preventivmedel som
utlämnas, bestrids av allmän försäkringskassa.

Lakan)år dst axan (1974:699) äger tillämpning på, förutom läkarvård enligt 2
kap. 2 $ lagen om allmän försäkring, bl. a. avgifter vid rådgivning enligt lagen
om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m. Vid rådgivning
i födelsekontrollerande syfte såväl inom offentlig läkarvård - dvs.
läkarvård som ombesörjs av staten, landstingskommun-eller kommun som
inte tillhör landstingskommun - som inom läkarvård som lämnas av

SoU 1977/78:12

privatpraktiserande läkare, som är uppförd på en av allmän försäkringskassa
uppförd förteckning, utgår inte någon patientavgift utan rådgivningsarvodet
bestrids helt av den allmänna försäkringskassan. Förskrivning av preventivmedel
och utlämning av preventivmedel i samband med rådgivning i
födelsekontrollerande syfte skall ske utan särskild kostnad för den försäkrade
såväl inom den offentliga läkarvården som inom privatläkarvården.

Enligt bestämmelser i lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedelm. m. omfattas medel, på vilka läkemedelsförordningen (1962:701)
är tillämplig och som förskrivs av läkare i födelsekontrollerande syfte, av
läkemedelsrabatten. Den del av kostnaden som den enskilde inte har att
erlägga bestrids av den allmänna försäkringskassan. De preventivmedel som
avses är p-piller. Andra slag av preventivmedel ingår bland dem som
utlämnas utan kostnad i samband med preventivmedelsrådgivningen.

1 prop. 1977/78:23 om vissa sjukförsäkrings- och avgiftsfrågor, vilken
nyligen avgivits och vilken hänvisats till socialförsäkringsutskottet, föreslås
ändringar i reglerna om läkemedelsrabatten för att möjliggöra prisnedsättning
även när p-piller skrivs ut av barnmorska.

Organisationen av preventivmedelsrådgivningen

I prop. 1974:70 förordades att det borde ankomma på varje sjukvårdshuvudman
att anpassa organisationen av preventivmedelsrådgivningen inom
sitt område till de lokala behoven och att rådgivningsverksamheten skulle få
sin organisatoriska förankring i mödrahälsovården. Socialutskottet anslöt sig i
betänkandet SoU 1974:21 härtill men underströk betydelsen av att rådgivningen
gavs en sådan inriktning och utformning att den inte skulle framstå
som avsedd enbart för kvinnor. När det gällde rådgivning till nyförlösta
kvinnor föll det sig enligt utskottet naturligt att rådgivningen borde ske i
anslutning till mödrahälsovårdscentralernas vanliga arbete. För andra grupper,
t. ex. män och ungdomar, torde det, framhöll utskottet, av psykologiska
skäl vara mindre ändamålsenligt att ha preventivmedelsrådgivning kopplad
till mödrahälsovården. Utskottet anförde att det var i hög grad angeläget att
verksamheten organiserades så att den blev tillgänglig för alla grupper samt
att - som erfarenheten visade - det inte sällan torde vara lämpligt att
organisera en särskild rådgivningsverksamhet för ungdomar. De närmare
övervägandena i angivna hänseenden borde enligt utskottet emellertid
ankomma på sjukvårdshuvudmännen.

Socialstyrelsen har i ett år 1974 utfärdat cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100) bl. a. anfört följande om organisationen
av preventivmedelsrådgivningen.

Regelmässigt bör sjukvårdshuvudmännen liksom hittills ha huvudansvaret
för verksamheten med preventivmedelsrådgivning. Det bör därför
ankomma på varje sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av

1* Riksdagen 1977178. 12 sami. Nr 12

SoU 1977/78:12

rådgivningen inom sitt område till de lokala behoven. Inom ett sjukvårdsområde
bör den omedelbara medicinskt-administrativa ledningen av verksamheten
åvila mödrahälsovårdsöverläkaren eller annan av sjukvårdshuvudmannen
utsedd överläkare vid kvinnoklinik. Härigenom markeras den
av departementschefen i proposition 1974:70 med förslag till abortlag m. m.
förordade meningen, att rådgivningsverksamheten bör få sin organisatoriska
förankring i mödrahälsovården.

Särskilda mottagningar för preventivmedelsrådgivning inom mödrahälsovårdens
ram kan anordnas också för särskilda grupper som exempelvis
ungdom och invandrare.

I den i sjukvårdshuvudmännens regi bedrivna preventivmedelsrådgivningen
bör det vara möjligt att utnyttja mödravårdscentralernas personal och
lokaler. Dock är det givetvis angeläget att tillse, att personalresurserna m. m.
är så dimensionerade att övriga uppgifter inom mödrahälsovården kan
fullgöras.

Utöver inom den allmänna sjukvårdens ram anordnad preventivmedelsrådgivning
förutsätts sådan verksamhet kunna anordnas och drivas också av
annan huvudman, i privat läkarvård eller av särskilda organisationer och skall
då stå under tillsyn av legitimerad läkare. För anordnande och bedrivande av
sådan rådgivning i privat regi, genom organisation eller annorledes, fordras
socialstyrelsens medgivande. Sådant medgivande erfordras dock icke om
verksamheten bedrivs av legitimerad läkare i dennes mottagningslokaler.

För tillstånd att meddela preventivmedelsrådgivning fordras att verksamheten
bedrivs i för ändamålet lämpliga lokaler med tillgång på erforderlig
obstetrisk-gynekologisk utrustning inklusive åtminstone ett beräknat veckobehov
av preventivmedel.

Förutom vid mödravårdscentraler kan ersättningsberättigade mottagningar
för preventivmedelsrådgivning anordnas vid t. ex. följande typer av
enheter:

- distriktssköterske/barnmorskemottagning

- distriktsläkarmottagning

- mottagning vid kvinnoklinik

- venereologisk mottagning

- sexualrådgivningsbyrå (motsvarande)

- familjerådgivningsbyrå

- ungdomsmottagning

- skolhälsovårdsmottagning

- företagshälsovårdsmottagning

- militärläkarmottagning

- RFSU-klinik

m. fl.

Det förefaller naturligt att läkare med obstetrisk-gynekologisk utbildning
och allmänläkare i stor utsträckning kommer att engageras i detta arbete. Det
är emellertid angeläget att en del av läkarnas arbetsuppgifter i sammanhanget
överförs till barnmorskor, kuratorer eller andra befattningshavare inom
organisationen, som erhållit erforderlig utbildning i ämnet.

Samma krav på utbildning måste självfallet ställas på dem som utanför den
offentliga hälso- och sjukvårdens ram meddelar preventivmedelsrådgivning.

Det bör ankomma på den läkare, som har tillsynen över verksamheten,
exempelvis mödrahälsovårdsöverläkaren, att var och en inom sitt område
bevaka, att de som meddelar preventivmedelsrådgivning besitter erforderliga
kunskaper härför.

SoU 1977/78:12

Tillstånd att bedriva preventivmedelsrådgivning har bl. a. meddelats
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Stockholms Studentkårers
Centralorganisation, Kårortsnämnden i Uppsala, Göteborgsstudenternas
hälsovårds- och motionsidrottsnämnd, Kårortsnämnden i Lund/Malmö
samt Stiftelsen linköpingsstudenternas kårortsnämnd.

Arbetsgruppen med uppgift att följa utvecklingen inom abortverksamheten
och preventivmedelsrådgivningen

Socialministern besvarade den 12 maj 1975 (prot. 1975:77 s. 125-134) en
interpellation (1975:58) om ökad preventivmedelsrådgivning. Under den
debatt som följde på interpellationssvaret ställde sig socialministern positiv
till ett förslag av interpellanten om att socialdepartementet borde kalla
Landstingsförbundet och socialstyrelsen till en arbetsgrupp, som skulle få i
uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen och analysera statistiken fortlöpande
i vad avser preventivmedelsområdet. Socialministern framhöll att det
borde övervägas om inte en sådan arbetsgrupp även borde följa abortutvecklingen.

En arbetsgrupp med uppgift att följa utvecklingen inom abortverksamheten
och preventivmedelsrådgivningen tillsattes samt började sin verksamhet
i juni 1975. Arbetsgruppen, för vars verksamhet inte några särskilda
direktiv givits, består av två representanter för socialdepartementet (ordförande
och sekreterare), två för socialstyrelsen och en för Landstingsförbundet.
Man avser att till ett sammanträde i arbetsgruppen i december i år
införskaffa uppgifter om dagsläget beträffande verksamheten med preventivmedelsrådgivning
hos sjukvårdshuvudmännen i syfte att dagsläget skall
närmare analyseras vid nämnda sammanträde.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:137 från socialstyrelsen,
Landstingsförbundet samt Riksförbundet för sexuell upplysning
(RFSU).

Ställningstaganden till motionen m. m.

Socialstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

Den utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen och informationen om
preventiv födelsekontroll som pågår enligt abortlagens intentioner har ännu
inte på alla håll nått den omfattningen lagstiftarna åsyftat. På två års tid har
emellertid genom olika åtgärder -1, ex. stimulans i form av statsbidrag - en
kraftig ökning av rådgivningsverksamheten skett. Preventivmedelsrådgivningen
är utan tvekan i stor utsträckning ett prioriterat område inom hälsooch
sjukvården. Utbildningen av barnmorskor i antikonception och preven -

Sol! 1977/78:12

tivmedelsrådgivning har givit dem ett helt nytt verksamhetsområde inom
mödrahälsovården. Allt tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta
varför det inte synes befogat med lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma en
ytterligare utbyggnad. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör istället informationsverksamheten
intensifieras och framför allt riktas till de sjukvårdshuvudmän
som ännu ej prioriterat detta område så högt.

Landstingsförbundet anför att de uppgifter, som förbundet har, visar på en
under senare år kraftig utbyggnad av preventivmedelsrådgivningsverksamheten
men att uppbyggnaden har sin begränsning beroende på brist på
personal och lämpliga lokaler. Landstingsförbundet omnämner i detta
sammanhang att förbundet hösten 1975 gjort en kartläggning beträffande
sjukvårdshuvudmännens preventivmedelsrådgivning i anslutning till verksamheten
i arbetsgruppen med uppgift att följa utvecklingen inom abortverksamheten
och preventivmedelsrådgivningen.

Landstingsförbundet framhåller avslutningsvis att preventivmedelsrådgivningen
måste bedömas och avvägas i ett totalt planeringssammanhang,
där nämnda verksamhet får vägas mot andra önskade och prioriterade
områden inom hälso- och sjukvården.

RFSU anför beträffande motionärernas krav påen kartläggning beträffande
preventivmedelsrådgivningen att en omfattande kartläggning redan har
genomförts av socialstyrelsen och att även en inom socialstyrelsen pågående
utredning om mödrahälsovårdens innehåll och organisation kommer att
lämna bidrag härvidlag.

Vad som emellertid enligt RFSU är angeläget är 1) att den fortlöpande
informationen till de förtroendevalda i landstingen förbättras, 2) att särskilda
åtgärder vidtas för rådgivning till ungdomar och vissa invandrargrupper samt
3) att riksdagen förbereder en förlängning av anslaget till den abortförebyggande
verksamheten med inriktning på nuvarande tre huvudtyper av
åtgärder, så att anslaget kan utgå även efter den preliminärt fastställda
femårsperiodens slut.

Som motivering till det först nämnda kravet anförs att socialstyrelsens
jämförande statistik över rådgivningsfrekvens, väntetider och abortfrekvens
visserligen är bekant för berörda tjänstemän inom landstingens förvaltningar
men ofta inte effektivt når de valda landstingspolitikerna. Dessa har, sägs det,
inte alltid klart för sig hur stor eftersläpningen är i deras landstingsområde i
förhållande till andra.

RFSU kommenterar det andra kravet på följande sätt.

Något som visat sig behövligt och särskilt gynnsamt är speciella preventivrådgivningsmottagningar
för ungdom. För närvarande finns ett 30-tal,
t. ex. Stockholms skoldirektions, ungdomsmottagningen i Borlänge eller
RFSU:s ”Öppet Hus” i Stockholm som bedrivs vid sidan av RFSU:s
allmänna preventivrådgivningsklinik.

Även för invandrare från länder med andra samlevnadsmönster än våra
behövs speciella mottagningstider, tillgång till tolk och i vissa fall kvinnlig

SoU 1977/78:12

gynekolog. Abortfrekvensen bland invandrarkvinnor är högre än den
genomsnittliga i landet. En uppsökande verksamhet genom dessa invandrargruppers
egna organisationer och möjligen genom hemspråkslärare är
önskvärd. Situationen kan vara den att det gäller att i första hand vinna
männens förtroende och medgivande.

De tre huvudtyper av åtgärder i den abortförebyggande verksamheten som
RFSU avser med det tredje kravet är bidraget vid varje preventivrådgivningstillfalle,
bidragen till ideella organisationer som inom sina områden genomfor
upplysande och attitydpåverkande projekt samt den verksamhet som bedrivs
under direkt medverkan av socialstyrelsen. RFSU framhålleratt den fortsatta
abortförebyggande verksamheten måste gå ut på att kraftigt nedbringa antalet
aborter.

Uppgifter om preventivmedelsrådgivningens omfattning m. m.

Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat två tabeller med uppgifter om
preventivmedelsrådgivningens omfattning år 1976, vilka grundats på
uppgifter från riksförsäkringsverkets statistik över ersättningsberättigade
rådgivningsbesök. Om detta underlag för bedömning av rådgivningsverksamheten
anför socialstyrelsen följande.

Genom riksförsäkringsverkets statistik över varje ersättningsberättigat
rådgivningsbesök kan rådgivningsverksamheten uppskattas kvantitativt. Att
bedöma verksamheten efter hur lång väntetiden är vid olika preventivmedelsmottagningar
är däremot en otillförlitlig metod. Till rådgivningsmottagningarna
i de län, vars preventivmedelsrådgivning är föga utbyggd, är köerna
ofta korta - människorna vet att möjligheterna att få rådgivning är begränsade
och bryr sig därför inte om att beställa tid. När verksamheten byggs ut växer
däremot köerna snabbt. Därtill kommer att vid många mottagningar
antecknas besökare endast ett par veckor framåt i tiden - övriga ombedes
återkomma. Den rapporterade väntetiden blir därigenom kort.

I motionen nämns att man t. ex. i Västerås kan få vänta ett helt år för att få
spiral eller p-piller. Detta säger emellertid inte så mycket om den faktiska
rådgivningssituationen. Västmanland hör till de områden där man tidigt
satsade på rådgivning och bl. a. inrättade flera mottagningar som sköts av
barnmorskor. Informationen till allmänheten om dessa mottagningar
medförde att köerna till rådgivningen inom kort blev allt längre. Antalet
rådgivningsbesök i Västmanland är stort och man kan också notera att
abortfrekvensen i länet sjunkit under år 1976 jämfört med 1975, totalt med
drygt 6 % och när det gäller ungdomsaborter med närmare 15 96.

I tabellerna lämnas uppgifter för varje län, för Göteborgs, Malmö och
Gotlands kommuner samt för hela riket totalt. I den ena tabellen redovisas
antalet läkarbesök och antalet barnmorskebesök - fördelade på första och
andra halvåret 1976 - inom preventivmedelsrådgivningen i offentlig regi.
Socialstyrelsen framhåller att uppgiftsmaterialet utvisar att det under andra
halvåret 1976 ägde rum ungefär 14 000 fler rådgivningsbesök än under årets
första hälft samt anför följande.

SoU 1977/78:12

Den höjda besöksfrekvensen kan ses som en följd av bl. a. den utbyggnad
av verksamheten som pågår. Under år 1976 skedde totalt 386 815 besök i
rådgivningsverksamheten under offentligt huvudmannaskap. Om man
räknar med även besök hos privatläkare och besök på RFSU skedde totalt
över 500 000 rådgivningsbesök under 1976, vilket jämfört med år 1975 är en
ökning med ca. 75 000 besök. Som en jämförelse kan nämnas att det under
1970-talets första år ägde rum ca. 10 000 besök per år inom mödrahälsovården
för erhållande av preventivmedelsrådgivning. Man kan också konstatera den
inbrytning som gjorts av barnmorskor på detta verksamhetsfält. Det
föreligger dock avsevärda skillnader i olika delar av landet. I några få områden
framför allt i Kristianstads län och Malmö kommun är ytterst få barnmorskor
engagerade i preventivmedelsrådgivningen. På andra håll, t. ex. Norrbottens
och Västmanlands län meddelas över 80 % av besökarna rådgivning av
barnmorskor.

I den i offentlig regi bedrivna rådgivningen ägde under 1976 totalt sett 53 %
av alla rådgivningsbesök rum hos barnmorskor. Det är också på bammorskesidan
man tydligast ser ökningen. Medan rådgivningsbesöken hos läkare
t. o. m. minskade en aning i antal under andra halvåret 1976 ökade besöken
hos barnmorskor från ungefär 97 000 under första halvåret till drygt 110 000
andra halvåret.

I den andra tabellen redovisas antalet rådgivningsbesök såväl inom den
offentliga preventivmedelsrådgivningen som hos privatpraktiserande läkare
samt antalet rådgivningsbesök per 1 000 kvinnor i åldrarna 14-44 år(de fertila
åldrarna). Socialstyrelsen anför om denna tabell bl. a. följande.

Det optimala behovet av preventivmedelsrådgivningsbesök kan uppskattas
till ungefär hälften så många besök, som det finns kvinnor i fertil ålder.
Totalt utfördes i genomsnitt under 1976 drygt 300 besök per 1 000 kvinnor i
åldrarna 14 t. o. m. 44 år. Motsvarande siffra 1975 var ungefär 200.

Med fö undantag hade man i länen (eller motsvarande) under 1976 nått upp
till 250 eller fler besök per 1 000 kvinnor dvs. till hälften eller mer av det
uppskattade behovet. Vissa län har en betydligt högre besöksfrekvens än 250
per 1 000 kvinnor.

Landstingsförbundet anför följande.

Abortstatistiken för år 1976 visar jämfört med år 1975 en, om ändock
blygsam, minskning av aborttalet. Den största minskningen kan noteras
bland tonårsaborterna. Cirka en halv miljon kvinnor har kommit i åtnjutande
av samhällets preventivmedelsrådgivning och ungefär hälften av dessa besök
har ägt rum hos barnmorskor. Man kan vidare konstatera att inom de
sjukvårdsområden där man gjort en jämförelsevis stor satsning med
preventivmedelsrådgivning detta har återspeglats i en minskning av aborttalet.
Landstingsförbundet har således vid en försiktig bedömning av
tillgänglig statistik över abort- och preventivmedelsverksamhet kunnat
konstatera att en intensifierad satsning på preventivmedelsrådgivning och
upplysning återverkar på aborttalet.

RFSU anför följande.

Under den mångåriga debatt som föregick den nya abortlagen påstods ofta
att kvinnans rätt att själv besluta om abort skulle leda till en katastrofal

SoU 1977/78:12

ökning av antalet aborter. Spådomen har hittills inte gått i uppfyllelse. Året
1976 - det andra efter den nya lagens ikraftträdande - blev tvärt om det första
på mer än 10 år då antalet aborter inte ökade. Det minskade med 0,4 96. En av
anledningarna härtill är utan tvivel de åtgärder som kunnat genomföras tack
vare riksdagens årliga anslag sedan 1975 till abortförebyggande åtgärder.
Alltjämt måste det dock betecknas som ett allvarligt socialt, psykologiskt och
medicinskt missförhållande att mer än 30 000 aborter årligen förekommer.
Man kan inte nöja sig med att ökningen för tillfället hejdats.

Preventivrådgivning bedrivs av samtliga landsting. Problemet är att
rådgivningsfrekvensen inom vissa landstingsområden är låg. Per 1 000
kvinnor i fertil ålder var den under 1976 i Kristianstads län 175 besök, i
Jönköpings län 200, i Västerbottens län 215 och i Värmlands län 225 besök.
Medelantalet besök per landstingsområde var 290, medan det beräknade
behovet är 500.

Om åtgärder för att öka preventivmedelsrädgivningen m. m.

Socialstyrelsen framhåller att socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning
har sedan år 1973 fött anslag för informationsåtgärder i enlighet med de
intentioner som sedan kom till uttryck i abortlagen - nämligen att födelsekontroll
i första hand skall ske med preventiva åtgärder och aborten alltjämt
skall ses som en nödlösning - samt att socialstyrelsen erhållit och alltjämt
erhåller medel från staten för utbildning av läkare och barnmorskor i
antikonception och preventivmedelsrådgivning.

I fråga om information till sjukvårdshuvudmännen m. m. anför socialstyrelsen
följande.

Nämnden för hälsoupplysning inom socialstyrelsen har i sin informationsverksamhet
bl. a. vänt sig till sjukvårdshuvudmännen för att informera om
den nya abortlagen och dess intentioner beträffande preventivmedelsrådgivningen
samt om erforderlig utbildning och information i sammanhanget. Ett
par konferenser har hållits samt kurser för arbetslag från olika landstingsområden
bestående av läkare ansvariga för rådgivning om preventivmedel,
informationsansvariga vid landsting och barnmorskor verksamma inom
området. Genom dessa kontakter har ett antal försöksverksamheter startats
med en bred satsning på rådgivning, utbildning och information inom olika
landstingsområden.

På många håll är ännu verksamheten på planeringsstadiet under det att
man i andra landsting drivit en försöksverksamhet under flera år. Utan
tvekan prioriteras preventivmedelsrädgivningen mycket högt inom många
landstingsområden.

Utbyggnaden av en fungerande preventivmedelsrådgivning parallellt med
informationsinsatser på bred front är emellertid en lång och mödosam process
och man kan inte förvänta en omedelbar effekt i form av sjunkande aborttal.
Antalet legala aborter var under 1976 totalt sett något mindre jämfört med
1975.1 vissa län kan man se en ökning, i andra en, visserligen blygsam, men
dock tydlig minskning, speciellt beträffande tonårsaborterna. Orsakerna till
detta är många och kan inte enbart sättas i samband med preventivmedelsrådgivningen.
Den kraftiga minskningen i antalet aborter som man sista året
kunnat iaktta på Gotland vill man emellertid gärna sätta i samband med den

SoU 1977/78:12

informationsverksamhet på bred front som där bedrivits sedan 1973. Denna
nedgång skedde emellertid först efter ett par års målmedveten utbyggnad av
preventivmedelsrådgivningen, samordnad med utbildning av personal inom
hälso-, sjuk- och socialvård samt skola och en information på bred front till
allmänheten om sexualitet och samlevnad. Till en början fick man i själva
verket en ökning av antalet aborter, sannolikt beroende på att människor
blivit medvetna om möjligheten att välja abort.

Landstingsförbundet anför att sedan den nya abortlagen den 1 januari 1975
trädde i kraft sjukvårdshuvudmännen har gjort stora ansträngningar för att
förebygga oönskade graviditeter samt framhåller att sjukvårdshuvudmännen,
efter rekommendation från Landstingsförbundet, enskilt eller i samverkan,
anordnat kurser för bl. a. barnmorskor i preventivmedelsrådgivning.

Utskottet

I samband med att riksdagen år 1974 antog den nu gällande abortlagen
(1974:595), vilken medförde ökade möjligheter för kvinnan att få abort,
beslutade riksdagen om ökade insatser i fråga om preventivmedelsrådgivning
och andra förebyggande åtgärder (prop. 1974:70, SoU 1974:21, rskr 1974:268).
Dessa insatser gjordes mot bakgrund av att abort borde betraktas som en
nödfallsutväg och att födelsekontrollen borde ske med hjälp av preventiva
åtgärder. Sjukvårdshuvudmännen skulle ha huvudansvaret för preventivmedelsrådgivningen.
De fick rätt till ersättning från den allmänna försäkringen
för sådan rådgivning som lämnas den enskilde kostnadsfritt. Motsvarande
ersättning infördes för organisationer och andra som med socialstyrelsens
tillstånd bedriver preventivmedelsrådgivning. Även privatpraktiserande
läkare fick rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för
kostnadsfri preventivmedelsrådgivning. Preventivmedel skulle i viss omfattning
tillhandahållas utan kostnad i samband med rådgivningen, och p-piller
inordnades i sjukförsäkringens läkemedelsrabattering. Vidare ställdes
väsentligt ökade anslag till förfogande för information om preventivmedelsrådgivningen
genom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, och
särskilda medel anvisades för information genom ungdoms- och kvinnoorganisationer.
Det förordades i propositionen att det skulle ankomma på varje
sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av rådgivningen inom sitt
område till de lokala behoven men att rådgivningsverksamheten skulle
organisatoriskt förankras i mödrahälsovården.

I motionen 1976/77:137 av Inga Lantz m. fl. (vpk) påpekas bl. a. att
möjligheterna för kvinnorna att få preventivmedelsrådgivning är dåliga, att
väntetider från två till fyra månader torde vara vanliga i de flesta landsting och
att många kvinnor blir gravida medan de väntar på rådgivning. Motionärerna
anser att landstingen bör fl åläggande att bedriva preventivmedelsrådgivning.
Det framhålls att rådgivning och information måste ges på olika nivåer
och att därför speciella ungdomsmottagningar och mottagningar inom t. ex.

SoU 1977/78:12

företagshälsovården måste komplettera rådgivningen inom mödrahälsovårdens
ram. Vidare framhålls att det också är viktigt att satsa på uppsökande
verksamhet, som riktar sig till vissa utsatta riskgrupper. Motionärerna begär
mot denna bakgrund en kartläggning som skall visa vilka åtgärder som
behövs för att en fullgod preventivmedelsrådgivning skall kunna erbjudas.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen.
Landstingsförbundet samt Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).
Socialstyrelsen framhåller att genom de satsningar av olika slag, som gjorts
under de senaste åren en kraftig ökning av rådgivningsverksamheten har
skett, att preventivmedelsrådgivningen utan tvekan i stor utsträckning är ett
prioriterat område inom hälso- och sjukvården samt att allt tyder på att denna
utveckling kommer att fortsätta. Det synes därför enligt socialstyrelsen inte
befogat med lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma en ytterligare utbyggnad.
Enligt socialstyrelsens uppfattning bör i stället informationsverksamheten
intensifieras och framför allt riktas till de sjukvårdshuvudmän som
ännu inte prioriterat rådgivningsverksamheten så högt. Landstingsförbundet
framhåller att preventivmedelsrådgivningen kraftigt byggts ut under senare
år men att brist på personal och lokaler begränsar utbyggnaden. Landstingsförbundet
påpekar att vid landstingens planering verksamheten med preventivmedelsrådgivning
måste vägas mot andra angelägna områden inom hälsooch
sjukvården. RFSU anser att det för den fortsatta utbyggnaden av
preventivmedelsrådgivningen är angeläget att de förtroendevalda i landstingen
- vilka, sägs det, inte alltid har klart för sig hur stor eftersläpningen är i
deras-landstingsområde i förhållande till andra landstingsområden - får
information om socialstyrelsens jämförande statistik över rådgivningsfrekvens,
väntetider m. m. Vidare framhåller RFSU angelägenheten av att
särskilda åtgärder vidtas för rådgivning till ungdomar och invandrargrupper
samt att det ekonomiska stödet till rådgivningsverksamheten och de statliga
satsningarna på information m. m. fortsätter.

Utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen kräver satsningar av
framför allt sjukvårdshuvudmännen som har huvudansvaret för verksamhetenrÄven
andra samhällsorgan och enskilda föreningar och organisationer
har möjlighet att göra viktiga insatser när det gäller exempelvis information
och attitydpåverkan. Som exempel på samordnade insatser som gett mycket
goda resultat kan erinras om den försöksverksamhet med abortförebyggande
åtgärder som bedrevs på Gotland under åren 1973-1976. Preventivmedelsrådgivningen
fördes ut på mödravårdscentralerna, och socialstyrelsens
nämnd för hälsoupplysning anordnade bl. a. kurser för hälso- och sjukvårdspersonal,
skolpersonal, fritidsledare, socialarbetare m. fl. för att de skulle få
ökade kunskaper för medverkan i preventivmedelsrådgivningen och för att
föra ut information till allmänheten om densamma. Information sändes
dessutom ut till alla hushåll. Satsningarna ledde till att Gotland år 1976 kunde
uppvisa den högsta frekvensen i landet av besök vid rådgivningsmottagning -

SoU 1977/78:12

arna bland kvinnorna i fertil ålder och till att antalet aborter minskade
kraftigt. Från 115 aborter under första halvåret 1975 minskade antalet till 72
under forsta halvåret 1976.

Det siffermaterial som socialstyrelsen redovisar i sitt yttrande visar att en
kraftig utbyggnad sker av preventivmedelsrådgivningen. Vad som anförs av
socialstyrelsen och Landstingsförbundet ger enligt utskottet anledning räkna
med att denna utveckling också kommer att fortsätta. För den fortsatta
utbyggnaden är det av vikt att bl. a. ungdomars och invandrargruppers behov
beaktas. När det gäller information i anslutning till verksamheten bör man-i
enlighet med vad socialstyrelsen och RFSU framhållit - även uppmärksamma
det behov av information sjukvårdshuvudmännen har för att de skall
kunna följa utvecklingen av preventivmedelsrådgivningen och ta erforderliga
initiativ.

Med hänsyn till det anförda och till att utvecklingen inom preventivmedelsrådgivningen
fortlöpande följs av en särskild till socialdepartementet
knuten arbetsgrupp, i vilken socialstyrelsen och Landstingsförbundet är
representerade, är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen 1976/77:137 inte erforderlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:137.

Stockholm den 1 december 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert
Svensson (s), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c)*, Ivar Nordberg (s),
Sven-Gösta Signell (s). Kersti Swartz (fp). Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s),
Gunnar Biörck i Värmdö (m). Lena Öhrsvik (s)*. Iris Mårtensson (s) och
Margot Håkansson (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 55965 Stockholm 1977