SoU 1977/78:11

Socialutskottets betänkande
1977/78:11

med anledning av motioner om vissa abortfrågor
Motionerna

I motionen 1976/77:723 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en ny abortlagstiftning.

I motionen 1976/77:1102 av Sven Johansson m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett klarläggande uttalande om att
abort endast är en yttersta nödlösning,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till en
tilläggskungörelse av innebörden att ingen inom sjukvården anställd som av
etiska eller religiösa skäl finnér det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp
skall kunna tvingas härtill.

Abortlagen (1974:595), m. m.

Enligt abortlagen (1974:595, ändrad 1975:747) avgörs frågan om abort före
utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort
endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
Denna förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före
utgången av 18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare
abort, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges
abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen
för förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i
undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas
endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret
är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av
sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller
hälsa.

Abortlagen trädde i kraft den 1 januari 1975. Samtidigt upphörde
brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning och 1938 års lag om
avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre lagstiftningen innebar att
abort i princip var förbjuden men att havandeskap fick avbrytas om vissa
särskilt angivna indikationer förelåg.

Beträffande de överväganden som låg till grund för den nya abortlagstiftningen
hänvisar utskottet i första hand till prop. 1974:70 med förslag till
abortlag, m. m. och till utskottets betänkande i ärendet, SoU 1974:21, vilket i
alla punkter godkändes av riksdagen. Utskottet hänvisar vidare till sina
betänkanden SoU 1975/76:20 och 41, i vilka behandlas i huvudsak samma
frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 11

SoU 1977/78:11

Sjukvårdspersonals skyldighet i medverkan vid abort

Beträffande frågan om skyldighet för sjukvårdspersonal att medverka vid
abort anförde föredragande departementschefen i propositionen 1974:70 bl. a.
följande (s. 76).

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av
att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13-15 § § sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för
fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och
blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de
anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför
undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis
moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta gäller
inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra om att vad
jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda cirkuläret
(MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande tidiga
abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser jag
f. n. inte behövliga.

I några motioner framfördes yrkanden, vilka syftade till att läkare och
annan sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra medverka vid abortingrepp.
Socialutskottet anförde följande (SoU 1974:21 s. 40).

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande
drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad
insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som
departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i
övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika
avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan
sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera
abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon
författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan
förutsätter utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet
hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är
nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen utfärdade under år 1974 cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100). I cirkuläret anfördes bl. a.
följande.

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
behandlats i förarbetena till abortlagen, varvid man framhållit vikten av att
det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13—15 sjukvårdskungörelsen (SFS 1972:676; MF 1972:101) vilar
ansvaret på fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på
klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de
anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. (Se även MF
1972:59).

SoU 1977/78:11

I början av år 1975 tog JO Bertil Wennergren som initiativärende upp
frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. I ärendet
inhämtades bl. a. yttrande från socialstyrelsen. JO hemställde att socialstyrelsen
skulle dels yttra sig över varför styrelsen i sina anvisningar förbigått
socialutskottets uttalande, dels i övrigt anlägga de synpunkter på förhållandet
mellan sjukvårdspersonals tjänsteplikt och samvetsfrihet när det gäller
medverkan till abort som styrelsen fann ägnade att ytterligare belysa
frågan.

Beträffande innehållet i socialstyrelsens yttrande -som avgavs samma dag,
den 27 november 1975, som socialutskottets ovan nämnda betänkande SoU
1975/76:20 - samt innehållet i JO:s utlåtande i ärendet, vilket avgavs i januari
1976 hänvisar utskottet till utskottets betänkande SoU 1975/76:41 samt till
JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 165.

I mars 1976 gjorde socialstyrelsen - i överensstämmelse med vad JO
förordat i sitt utlåtande - en omprövning av sina uttalanden i MF 1974:100
rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka vid abort till
förmån för den avsevärt mera restriktiva ståndpunkt utskottet gett uttryck för
vid abortlagens tillkomst. Socialstyrelsen utfärdade då cirkuläret SOSFS (M)
1976:14 om ändring i ovan angivna cirkulär MF 1974:100.1 cirkuläret anförs
efteren erinran om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning
till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom
arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i
olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas
i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras så
att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt med sin
etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen
förutsätter sålunda att den, som under åberopande av sådana betänkligheter
förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abortverksamheten,
skall slippa deltaga däri. Sådant undantagande får dock icke innebära befrielse
från skyldighet att medverka vid abort, då situationen är sådan att fara
föreligger för moderns liv och hälsa. Sjukvårdshuvudmännen bör som en
beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var och en inom sitt
sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande dispositionen
av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt säkerställa att
abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen, skall kunna fö
ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre yrkanden som avser abortlagstiftningen eller
som har nära samband med denna lagstiftning.

Abortlagen (1974:595) trädde i kraft den 1 januari 1975. Lagen har ersatt
1938 års lag om avbrytande av havandeskap. För att abort skulle vara tillåten
enligt 1938 års lag fordrades bl. a. att någon av de fem abortindikationer, som
uppställdes i lagen, var uppfylld. Prövningen skedde antingen av två läkare
(tvåläkarintyg) eller av socialstyrelsen. Utgångspunkten för den nu gällande

SoU 1977/78:11

abortlagstiftningen är att, om kvinnan efter moget övervägande finner att
abort är den lämpligaste lösningen av de problem som en väntad graviditet
medför, hon också skall fö abort.

Tore Nilsson (m) framställer i motionen 1976/77:723 ett yrkande som
syftar till att riksdagen skall begära förslag till en ny abortlagstiftning, som är
avsevärt restriktivare än den nuvarande lagstiftningen.

Frågan om lagstiftningen på abortområdet skulle bygga på samma princip
som 1938 års lag eller om den skulle ha som utgångspunkt kvinnans egen
bestämmanderätt övervägdes, som utskottet framhållit tidigare (SoU 1975/
76:20 och 41), mycket ingående såväl under det utredningsarbete, som
föregick tillkomsten av den nuvarande abortlagstiftningen, som i propositionen
i ämnet (1974:70) och vid riksdagsbehandlingen (SoU 1974:21) av
denna. Som ovan angetts stannade man för det senare alternativet. Utskottet
- som i detta sammanhang vill nämna att för första gången sedan år 1960
antalet legala aborter förra året visade en nedgång i förhållande till
nästföregående år - anser inte att någon omständighet föreligger som utgör
skäl för att utskottet skulle förorda en omprövning av sitt tidigare ställningstagande
i den här aktuella frågan. Utskottet avstyrker därför motionen 1976/
77:723.

Vid abortlagens tillkomst underströks bl. a. av socialutskottet att abort
måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter skulle få
betraktas som en preventivmetod. Det underströks också att fortsatta insatser
måste göras inom familje- och socialpolitiken så att vid inträffad graviditet
abort inte av sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet. I
betänkandet i ämnet framhölls vidare att samhället på ett effektivt sätt måste
kunna erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för att fatta sitt
beslut i abortfrågan. I det ovan angivna betänkandet SoU 1974:21 (s. 42) har
en kortfattad redovisning lämnats för insatser på familje- och socialpolitikens
område under åren närmast före abortlagens tillkomst. Även därefter har
samhället gjort insatser på området. Sålunda har bl. a. beslut fattats om
utbyggd barnomsorg och om förbättrade bostadsbidrag och höjda barnbidrag.

Det sagda visar enligt utskottets mening att det på olika sätt kommit till
klart uttryck att abort av samhället betraktas endast som en nödlösning för en
kvinna som befinner sig i en icke önskad graviditet. Utskottet anser därför att
det inte är erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionen 1976/77:1102 av Sven Johansson m. fl. (c), såvitt däri yrkas att
riksdagen hos regeringen skall begära ett klarläggande uttalande om att abort
endast är en yttersta nödlösning (yrkandet 1). Utskottet vill med hänsyn till
motionsyrkandets formella utformning tillägga att det inte ankommer på
regeringen att göra motivuttalanden avseende lagstiftning som beslutats av
riksdagen.

I motionen 1976/77:1102 (yrkandet 2) tas också upp frågan om sjukvårdspersonals
skyldighet att medverka vid abort. Motionsyrkandet syftar till att

SoU 1977/78:11

det genom uttrycklig författningsbestämmelse skall fastslås att läkare eller
annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl finner det
oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, inte skall kunna tvingas
därtill.

Frågan diskuterades ingående vid abortlagens tillkomst. Därvid erinrades
bl. a. om att sjukvårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet är
skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem och att
ansvaret för fördelningen av arbetet enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen
(1972:676) i första hand vilar på klinik- och blockchefer. Socialutskottet
anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att beträffande fördelningen
av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är
ansträngningarna att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på
arbetsplatserna, och man bör, som departementschefen framhållit i propositionen
i ämnet, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn
till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna
bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal,som av
etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta
i verksamheten härmed. Utskottet ansåg därför någon författningsmässig
reglering av frågan inte vara påkallad. Å andra sidan förutsatte utskottet att
sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall
vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att
undvika fara för moderns liv eller hälsa.

I slutet av år 1974 utfärdade socialstyrelsen cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974:100). Dessa anvisningar
omprövades i mars månad förra året i överensstämmelse med vad utskottet
(SoU 1975/76:20) och JO förordat. Socialstyrelsen utfärdade då ett ändringscirkulär
som avser den här aktuella frågan om sjukvårdspersonalens
medverkan vid abort. I cirkuläret (SOSFS(M) 1976:14) anförs efter en erinran
om de motstående intressen som föreligger och en hänvisning till bestämmelserna
i 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av
abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med
alternativa lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för
ändamålet, för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är
berättigad till abort enligt lagen, skall kunna fö ingreppet utfört utan onödigt
dröjsmål.

SoU 1977/78:11

Utskottet vill för sin del framhålla att de anvisningar som socialstyrelsen
utfärdar på det här aktuella området skall vara vägledande för sjukvårdshuvudmännens
organisation av abortverksamheten. De nu gällande anvisningarna
stämmer väl överens med de synpunkter utskottet redovisade vid
abortlagens tillkomst. Utskottet vill här också nämna att, såvitt utskottet
känner till, varken i det ärende som nyligen avgjorts av regeringsrätten och
som tilldragit sig viss uppmärksamhet i massmedia eller i något annat fall det
har förekommit att sjukvårdshuvudman sökt tvinga läkare eller annan som är
verksam inom sjukvården att mot dennes vilja medverka vid abort.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte föreligger något
skäl att ompröva sitt ställningstagande år 1974 rörande frågan om lagreglering
av sjukvårdspersonals medverkan vid abort. Nämnda ställningstagande
överensstämde med beslut av utskottet att man skulle avstå från att lagreglera
även sjukvårdshuvudmännens skyldigheter i fråga om abort.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker motionen 1976/77:1102 även i
här aktuell del (yrkandet 2).

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om en ny abortlagstiftning att riksdagen
avslår motionen 1976/77:723,

2. beträffande frågan om sjukvårdspersonals medverkan vid abort
m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:1102.

Stockholm den 22 november 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Nils
Carlshamre (m), Evert Svensson (s), Karin Andersson (c), John Johnsson (s),
Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c),
Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp). Iris Mårtensson (s) och Blenda
Littmarck (m).

■

GOTAB. Stockholm 1977