SoU 1977/78:1

Socialutskottets betänkande
1977/78:1

med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag
m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1976/77: 149 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag
till

1. arbetsmiljölag,

2. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),

3. lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av

gods som skall inlastas å fartyg,

4. lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103),

5. lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift,

6. lag om ändring i lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder.

Lagförslagen redovisas i bilaga 1 till betänkandet.

Lagrådet har hörts över förslagen till arbetsmiljölag och lag om
ändring i byggnadsstadgan och därvid lämnat förslagen utan erinran.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet
till vad utskottet anför på s. 9—11.

I samband med propositionen behandlar utskottet helt eller delvis nio
under allmänna motionstiden år 1977 väckta motioner, 1976/77: 359,

563, 706, 733, 899, 986, 1118, 1119 och 1309, och sex med anledning av
propositionen väckta motioner, 1976/77: 1671—1676. Motionsyrkandena
redovisas i följande avsnitt.

Utskottet har inhämtat yttrande från jordbruksutskottet över motionen
1976/77: 1675, såvitt avser yrkandet 15 om en utbyggnad av produktkontrollnämnden.
Yttrandet (JoU 1977/78: 1 y) fogas vid betänkandet
som bilaga 4.

Motionerna

Under allmänna motionstiden år 1977 väckta motioner
I motionen 1976/77: 359 av Paul Jansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om snara åtgärder för att förbättra arbetsmiljön
för kyrkogårdsarbetare i enlighet med vad som i motionen
anförts.

I motionen 1976/77:563 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om ändringar i arbetarskyddslagen
i syfte att minska arbetshets och utslagning genom att den lokala fack 1

Riksdagen 1977/78.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

2

föreningen tillerkänns rätt att stoppa skiftarbete och arbete på obekväm
arbetstid, som icke är nödvändigt på grund av tekniska förhållanden.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1976/77: 562.

I motionen 1976/77: 706 av Karl Hallgren m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar hos regeringen anhålla att i den kommande arbetsmiljölagstiftningen
beaktas vad som anförts i motionen beträffande enmansarbete.

I motionen 1976/77: 733 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt
här är i fråga, att riksdagen uttalar

1. att ändrade utredningsdirektiv ges till utredningen om företagshälsovård
och yrkesmedicinsk verksamhet enligt principen att all företagshälsovård
skall stå fri från arbetsköparinflytande genom att ekonomiskt
och organisatoriskt brytas ut ur företagen, ledas av en betryggande
arbetarmajoritet och samordnas med landstingens hälso- och sjukvård,

2. att i de föreslagna kompletterande utredningsdirektiven skall anges
ett utbyggnads- och utbildningsprogram för full företagshälsovård enligt
Företagshälsovårdsutredningens normer (SOU 1968: 44) för samtliga
anställda i Sverige,

3. att de grundläggande kostnaderna för all företagshälsovård skall
tas ut via avgifter från arbetsköparna,

5. att utredningen om företagshälsovård och yrkesmedicinsk verksamhet
ges tilläggsdirektiv i syfte att utredningen skall arbeta fram förslag
till (utbyggnad av yrkesmedicinska kliniker på länsplanet och) nödvändiga
utbildningsresurser för att kunna uppnå ett uppskattat behov
av ca (150 yrkesmedicinska specialister och) 200 yrkeshygieniker före
år 1985,

6. att yrkeshygienikerutbildning med arbetarskyddsstyrelsen som huvudman
igångsättes hösten 1977, bl. a. som underlag för den begärda
framtida yrkeshygienikerutbildningen i ovanstående krav,

7. att kurser i arbetarskyddsfrågor för kvalificerade skyddsombud
möjliggörs för 200—500 skyddsombud per år i arbetarskyddsstyrelsens
regi och att kurserna utökas stegvis med målsättning att kunna erbjuda
kurser för 500 per år fr. o. m. år 1981,

8. att antalet ämnen i hygieniska gränsvärdeslistan utökas från ca
120 ämnen till ca 500,

9. att alla ämnen som misstänks vara cancerframkallande på människan
åsätts nollvärde och att inga dispenser kan ges efter år 1980,

10. att den dokumentation som gränsvärdet är satt efter redovisas för
varje enskilt gränsvärde,

11. att en generell sänkning till högst en fjärdedel av nu gällande
gränsvärden genomföres för att minska riskerna och öka eventuell säkerhetsfaktor,

SoU 1977/78:1

3

12. att importförbud för asbest och asbesthaltiga produkter införes,
där endast utomordentligt restriktiva dispenser kan ges.

Yrkandet 4, som avser tjänster och medel för yrkesmedicinska kliniker,
och yrkandet 5, såvitt avser yrkesmedicinska kliniker och yrkesmedicinska
specialister, har behandlats av utskottet i det av riksdagen
godkända betänkandet SoU 1976/77: 24.

I motionen 1976/77: 899 av Eivor Marklund m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar sig för en sådan ändring i arbetarskyddslagens bestämmelser
att där inskrivs att kvinna skall ha rätt att amma sitt barn på
arbetstid och utan löneavdrag.

Motionen har överflyttats till socialutskottet från arbetsmarknadsutskottet.

I motionen 1976/77:986 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar att åtgärder bör vidtas för att sörja för utgivning av
arbetarskyddsbestämmelser och förteckningar över skadliga ämnen på
invandrarspråk.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1976/77: 985.

I motionen 1976/77: 1118 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen måtte besluta

1. att hos regeringen anhålla om översyn av de befintliga reglerna i
arbetarskyddslagen som skall ha till syfte att skydda minderårig,

2. att hos regeringen anhålla om förslag till ändringar i arbetarskyddslagens
bestämmelser om användandet av minderårig i arbete så
att ej undantag och kryphål mot huvudreglerna förekommer.

I motionen 1976/77: 1119 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen måtte besluta

1. att hos regeringen hemställa om en översyn av arbetarskyddslagens
och allmänna arbetstidslagens bestämmelser om de minderårigas arbetstid,

2. att denna översyn skall ha som uppgift att för riksdagen lägga förslag
om borttagande av samtliga undantag från huvudreglerna vad gäller
minderårigas arbetstid.

I motionen 1976/77: 1309 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar

1. att speciellt stora säkerhetsmarginaler bör tillämpas för ämnen
som misstänks ha effekter som kan komplicera graviditeter och att nollvärden
införes för år 1981, i enlighet med kravet rörande cancerframkallande
ämnen,

2. att ämnen som misstänks komplicera graviditeten markeras i
hygieniska gränsvärdeslistan på likartat sätt som de cancerframkallande
ämnena.

SoU 1977/78:1

4

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1976/77: 1671 av Kerstin Anér (fp) hemställs att riksdagen
vid behandlingen av propositionen 1976/77: 149 understryker att de anställda
med hjälp av arbetsmiljölagen skall kunna påverka också datoriseringen
i arbetslivet.

1 motionen 1976/77: 1672 av Birger Nilsson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar att Jämtlands län fr. o. m. budgetåret 1978/79 skall
utgöra ett eget distrikt inom yrkesinspektionen.

I motionen 1976/77: 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-)
hemställs att riksdagen med anledning av propositionen 1976/77: 149
beslutar

1. att 3 kap. 7 § andra stycket arbetsmiljölagen ges följande lydelse:
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket
skall de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha
ansvar för samordningen. Sådan överenskommelse skall vara skriftlig.,

2. att 4 kap. 1 § första stycket andra meningen ges följande lydelse:
Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand. Ingen rast får
vara kortare än 30 minuter.,

3. att i 4 kap. 1 § andra stycket första meningen ”fern timmar i följd”
ändras till fyra timmar i följd,

4. att i 4 kap. 6 § första stycket ”trettiosex timmars” ändras till ”sextio
timmars”,

5. att 5 kap. 5 § första stycket får följande lydelse: Minderårig får
icke anlitas till arbete mer än sju timmar av dygnet eller trettiofem timmar
i veckan.

I motionen 1976/77: 1674 av Kurt Hugosson (s) och Lennart Pettersson
(s) hemställs, såvitt här är i fråga, att riksdagen i anslutning till behandlingen
av propositionen 1976/77: 149 beslutar

1. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
arbetsmarknadens parter bereds tillfälle att medverka i arbetarskyddsstyrelsens
arbete med att utarbeta föreskrifter,

2. att hos regeringen begära att utgångspunkten för de anvisningar till
arbetsmiljölagen som arbetarskyddsstyrelsen skall utarbeta skall vara att
de anställda genom sina organisationer skall kunna styra datoriseringen
inom arbetslivet.

övriga yrkanden i motionen har överflyttats från socialutskottet till
andra utskott, nämligen yrkandena 3—5 till arbetsmarknadsutskottet,
som behandlar dessa i betänkandet AU 1977/78: 4, och yrkandet 6 till
utbildningsutskottet, som behandlar detta i ett kommande betänkande.

I motionen 1976/77: 1675 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen 1.

antar det i propositionen framlagda förslaget till arbetsmiljölag

SoU 1977/78:1

5

med i motionen föreslagna ändringar (bilaga 2 till betänkandet),

2. uttalar att såväl farliga ämnen som finns på arbetsplatsen som
alla ämnen som i den yrkesmässiga hanteringen kan medföra hälsorisker
bör förtecknas på arbetsstället,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om en plan för utarbetande av föreskrifter inom arbetarskyddsverket,

4. som sin mening ger regeringen till känna att arbetsmarknadens parter
bör beredas tillfälle att i enlighet med vad som i motionen anförts
medverka i arbetarskyddsstyrelsens arbete med att utarbeta föreskrifter,

5. hos regeringen begär att permanenta organ med partsrepresentation
inrättas för olika verksamhetsområden inom arbetarskyddsstyrelsens
tillsynsverksamhet,

6. hos regeringen begär en utredning som syftar till att bestämmelserna
i allmänna arbetstidslagen och i arbetsmiljölagen skall sammanföras
i en lag,

7. som sin mening ger regeringen till känna att de fackliga organisationerna
bör erhålla full ersättning för kostnader som är förenade med
den regionala skyddsverksamheten,

8. som sin mening ger regeringen till känna att suppleanter i yrkesinspektionsnämnderna
bör jämställas med ordinarie ledamöter när det
gäller kallelse till nämndernas sammanträden och ekonomisk ersättning
för uppdraget,

9. som sin mening ger regeringen till känna att yrkesinspektionsnämndemas
behörighet bör vidgas till att omfatta även tjänstetillsättningar,

10. hos regeringen begär förslag om formerna för överförandet av den
kommunala tillsynen till yrkesinspektionen,

11. som sin mening ger regeringen till känna att skyddsombud eller
lokal facklig organisation bör underrättas om ansökningar eller anvisningar
enligt miljöskyddskungörelsen,

12. som sin mening uttalar att regler om gränsvärden och andra föreskrifter
om arbetsmiljöns utformning bör utformas med utgångspunkt i
principen att arbetstagare oavsett kön skall ha tillgång till alla arbeten i
arbetslivet,

13. som sin mening uttalar att gravida kvinnor bör ha rätt till sådan
tillfällig förändring av sina arbetsförhållanden och arbetsuppgifter att de
inte på grund av arbetets art behöver tidigarelägga sin graviditetsledighet,

14. begär att regeringen lägger fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad
av arbetarskyddsverket,

15. begär att regeringen lägger fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad
av produktkontrollnämnden med eget kansli,

16. som sin mening uttalar att målet för företagshälsovårdens utbyggnad
skall vara företagshälsovård åt alla anställda,

SoU 1977/78:1

6

17. begär att regeringen skall låta utreda frågan om tillståndsgivning
för mätteknisk konsultverksamhet,

18. beslutar att till Arbetarskyddsstyrelsen: Information om arbetsmiljölagen
på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78
under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.

I motionen 1976/77: 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar

1. att arbetsmiljölagen skall leda till en riskfri fysisk arbetsmiljö utan
arbetshets och utslagning och att 2 kap. 1 § ändras enligt förslag i motionen,

2. att alla arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård och att

2 kap. 2 § får ett tillägg enligt förslag i motionen,

3. att arbetsmiljölagen stadgar att ämne som misstänks vara hälsooch
miljöfarligt inte får användas, att cancerframkallande ämnen skall
förbjudas och att gränsvärden skall skydda hälsan under ett helt liv och
att 2 kap. 6 § ändras enligt förslag i motionen,

4. att arbetsmiljölagen skall tillerkänna lönearbetarna maktbefogenheter
för att åstadkomma en sund och säker arbetsmiljö och att 3 kap.
1 § ändras enligt förslag i motionen,

5. att arbetares rätt att avbryta arbete utvidgas och att den lokala
fackliga organisationen är den enda instans som kan pröva åtgärden
samt att 3 kap. 4 § ändras enligt förslag i motionen,

6. att ämne skall bevisas ofarligt innan det får användas i arbetslivet
och att 3 kap. 9 § ändras enligt förslag i motionen,

7. att pausernas längd, antal och förläggning avgörs av den lokala
fackliga organisationen, om inte förhandlingar ger resultat och att 4 kap.

3 § ändras enligt förslag i motionen,

8. att skiftarbete och nattarbete endast får förekomma när produktionsteknik,
säkerhetsskäl och allmänhetens behov av service påkallar
detta och att 4 kap. 5 § ändras enligt förslag i motionen,

9. att veckovilan skall vara 48 timmar och att 4 kap. 6 § ändras enligt
förslag i motionen,

10. att nattvilan för minderåriga som ej fyllt 16 år skall vara mellan
19 och 7 och att 5 kap. 5 § ändras enligt förslag i motionen,

11. att det lokala skyddsarbetet skall organiseras genom förhandlingar,
att arbetarparten skall ha strejkrätt och att 6 kap. 1 § ändras enligt
förslag i motionen,

12. att skyddsombud, ledamot i skyddskommitté och huvudskyddsombud
kan utses från arbetarorganisation, som inte är bunden av kollektivavtal,
enligt vad som föreslås i 6 kap. 2, 3 och 8 §§ enligt förslag i
motionen,

13. att utbildningen av skyddsombud tillkommer den fackliga organisationen,
att arbetsköparna bekostar utbildningen och att 6 kap. 4 §
ändras enligt förslag i motionen,

SoU 1977/78:1

7

14. att fackliga förtroendemän och fackliga experter har fritt tillträde
till arbetsplatsen och att en ny lagparagraf, 6 kap. 4 a §, införs enligt
förslag i motionen,

15. att skyddsombud har rätt att avbryta allt hälsofarligt arbete och
allt ensamarbete samt att endast lokal facklig organisation kan pröva
skyddsombuds åtgärd och att 6 kap. 7 § ändras enligt förslag i motionen,

16. att lokal fackförening tillerkänns vetorätt i arbetsmiljöfrågor i
vad avser ackords- och prestationsarbete, personalstyrkornas storlek,
avbytare, reservstyrkor, tidmätningar, rationaliseringar, produktionsuppläggningar,
avskedanden samt vid byggnadslov och att därför en ny paragraf,
6 kap. 7 a §, införs enligt förslag i motionen,

17. att skyddskommitté skall vara forum för förhandlingar mellan
parterna och att arbetarparten kan vidta strejk i arbetsmiljöfrågor samt
att 6 kap. 9 § ändras enligt förslag i motionen,

18. att yrkesinspektionen skall vara huvudman även för den kommunala
tillsynen och att 7 kap. 2 § utgår,

19. att tystnadsplikten för skyddsombud och fackets förtroendevalda
skall avgöras av fackföreningens medlemmar och att 7 kap. 13 § ändras
enligt förslag i motionen,

20. att straffbestämmelserna i lagen inte gäller facklig organisation
eller dess företrädare och att en ny paragraf, 8 kap. 5 §, införs enligt
förslag i motionen,

21. att tillsynsmyndighet ej kan förhindra lokal facklig organisations
och skyddsombuds rätt att utnyttja strejkrätt, vetorätt och rätten att
avbryta arbete och att 9 kap. 5 § får ett tillägg enligt förslag i motionen,

22. att beträffande arbetsmiljön inom försvaret

a) arbetsmiljölagen i fredstid skall gälla inom hela försvaret utan inskränkningar,

b) inga inskränkningar i skyddsombudets rättigheter får förekomma
inom försvaret,

c) de värnpliktiga skyddsassistenterna får skyddsombuds status,

23. att hos regeringen hemställa om att berörd myndighet åläggs

a) att utöka antalet ämnen i hygieniska gränsvärdeslistan från ca 120
ämnen till ca 500,

b) att redovisa den dokumentation som ligger till grund för fastställandet
av varje enskilt gränsvärde,

c) att genomföra en generell sänkning till högst en fjärdedel av nu
gällande gränsvärden för att minska riskerna och för att öka den s. k.
säkerhetsfaktorn,

d) att förbjuda import av asbest och asbesthaltiga produkter och att
ge dispenser utomordentligt restriktivt,

24. att hos regeringen hemställa om att det skall uppdras åt berörd
myndighet att vidta åtgärder för att

a) dels lokal facklig organisation skall ges möjlighet att utarbeta ar -

SoU 1977/78:1

8

betsmiljöprogram, som skall vara underlag vid förhandlingar om åtgärdsprogram,
och att detta skall ske på betald arbetstid, dels studiegrupper
bland de anställda kontinuerligt skall kunna studera och utforska sin
egen miljö på betald arbetstid, dels i övrigt verka för vad i motionen anförs
om planering och förhandsgranskning,

b) att fackföreningens experter, som kallas till arbetsplatsen, ges fritt
tillträde och att kostnaderna bestrids av arbetsköparen,

c) att planeringstiderna förlängs, så att fackföreningen och dess experter
har möjligheter till meningsfull förhandsgranskning,

25. att hos regeringen hemställa om förslag om kompletteringar av arbetsmiljölagen
i syfte

a) att regler för vad som skall gälla som farligt arbete för minderåriga
och regler för skiftarbete för minderåriga utformas i enlighet med vad
i motionen anförs,

b) att kraftiga straffavgifter och förverkande av egendom eller dess
värde skall utdömas för företag, som inte följer arbetsmiljölagen eller
förelägganden om förbättringar, och att en bättre tillämpning av straffbestämmelserna
garanteras mot enskild arbetsköpare eller dess ställföreträdare
som försummar arbetsmiljön i enlighet med vad som anförs i
arbetsmiljölagen 8 kap. om ansvar,

c) att arbetarrepresentanterna i arbetarskyddsstyrelsen och i yrkesinspektionsnämnderna
skall ha vetorätt när beslut uppenbart strider mot
lönearbetamas intresse,

d) att representanter för de handikappade skall ingå i arbetarskyddsstyrelsen
och i yrkesinspektionsnämnderna,

26. att uttala att målsättningen för företagshälsovården är företagshälsovård
för alla senast år 1985 och att utredningen ”företagshälsovård
och yrkesmedicinsk verksamhet” bör ges tilläggsdirektiv, i enlighet med
vad som anförs i motionen,

27. att uttala att dygnsmaximeringen bör utgå från att bestämmelserna
om allmän och extra övertid utgår ur allmänna arbetstidslagen och
att endast arbete som föranleds av fara för liv och egendom får bedrivas
utöver ordinarie arbetstid samt att hemställa hos regeringen om förslag
till ändringar i allmänna arbetstidslagen i enlighet därmed,

28. att uttala sitt stöd för inrättandet av fackliga arbetsmiljö- och kontrollinstitut,
i enlighet med vad som anförs i motionen.

De i motionen under punkterna 1—21 framlagda förslagen till ändringar
i och tillägg till lagtexten redovisas i bilaga 3 till betänkandet.

SoU 1977/78:1

9

Utskottet

Inledning

Under 1970-talet har beslut fattats om en rad reformer på arbetslivets
område. I detta hänseende kan nämnas de omfattande ändringar som
år 1973 gjorts i arbetarskyddslagstiftningen samt tillkomsten av lagen
(1974: 12) om anställningsskydd, lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder, lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning
på arbetsplatsen, lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet
och semesterlagen (1977: 480).

I propositionen 1976/77: 149 om arbetsmiljölag m. m. framläggs förslag
som syftar till fortsatt reformarbete på arbetslivsområdet i linje
med de tidigare reformerna. Bakgrunden till propositionen är i korthet
följande. Riksdagen hemställde år 1969 (2LU 1969: 58, rskr 273) om en
allmän översyn av arbetarskyddslagen (1949: 1). År 1970 tillsattes arbetsmiljöutredningen.
Utredningen lämnade år 1972 sitt första betänkande
(SOU 1972: 86) Bättre arbetsmiljö. Den år 1973 beslutade delreformen
av arbetarskyddslagstiftningen grundades på detta betänkande.
Genom reformen ökades på en rad olika sätt de anställdas inflytande
över arbetsmiljön. Arbetarskyddsmyndigheterna omorganiserades och
förstärktes. Arbetarskyddsfonden, som startade sin verksamhet år 1972,
fick ökade resurser och därigenom kunde forskningen intensifieras och
en omfattande utbildningsverksamhet om grundläggande arbetsmiljöfrågor
genomföras. I början av år 1976 redovisade arbetsmiljöutredningen
sitt slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag jämte tre bilagor
(SOU 1976: 2—4) med bakgrundsmaterial till betänkandet. Betänkandet
innehöll förslag till arbetsmiljölag, som skall ersätta nuvarande
arbetarskyddslag, och arbetsmiljöförordning. Lagförslaget innebar
i väsentliga delar en helt ny reglering jämfört med vad som nu gäller.
Vid remissbehandlingen av betänkandet ställde sig remissinstanserna i
allt väsentligt bakom utredningsförslaget. LO och TCO stödde sig därvid
på arbetsplatsremisser där över 100 000 medlemmar deltagit. Vid
utformningen av propositionen har endast i ett fåtal fall avvikelse skett
från de förslag som utredningen framlagt.

I det följande lämnas en översiktlig redovisning för innehållet i det
i propositionen framlagda förslaget till arbetsmiljölag (i det följande
benämnd AML). Vid behandlingen av de olika delavsnitten i propositionen
ges i allmänhet en mera fullständig redovisning för lagförslaget.

AML är uppbyggd som en ramlag med allmänt hållna bestämmelser.
Avsikten är att dessa bestämmelser successivt skall konkretiseras genom
föreskrifter som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

AML skall vara allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete.
Skyddsföreskrifter om tekniska anordningar och farliga ämnen föreslås
bli tillämpliga även på ensamföretagarna. Försvaret förs i princip in

SoU 1977/78:1

10

under lagen. Föreslagna skyddsföreskrifter gäller även elever fr. o. m.
grundskolans årskurs 7 samt vårdtagare och värnpliktiga.

I lagförslaget anges de allmänna krav som skall kunna ställas på
arbetsmiljöförhållandena. Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med
hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i
samhället. Arbetet skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende. Man skall sträva efter att anordna arbetet så att
arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation.

Enligt lagförslaget är det en grundläggande regel för arbetet i arbetsmiljöfrågor
att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att
åstadkomma en god arbetsmiljö.

Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga
att de anställda utsätts för ohälsa eller olycksfall. I vissa avseenden anger
förslaget den närmare innebörden av arbetsgivarens förpliktelser. Så
är fallet i fråga om bl. a. instruktion och utbildning. I en särskild bestämmelse
anges att arbetet skall planläggas och anordnas med beaktande
av att människors förutsättningar att utföra arbete är olika. Vidare
skall arbetsgivare ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar
för arbetet.

Enligt lagförslaget skall huvudansvaret för arbetsmiljön ligga på
arbetsgivaren. Även de anställda åläggs emellertid ett skyddsansvar.
Arbetstagare skall använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet
i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

I lagförslaget anges också det ansvar i skyddshänseende som skall
finnas för dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen
som sedan utnyttjas i arbetslivet. Även för dem som upplåter lokaler
eller markområde för arbete föreskrivs ett ansvar. Vidareutveckling sker
av de regler som år 1973 infördes om ett särskilt skyddsansvar för dem
som driver verksamhet på gemensamt arbetsställe.

Beträffande förhandsbedömning föreslås långtgående befogenheter för
regeringen eller, efter regeringens bstämmande, arbetarskyddsstyrelsen
att föreskriva om prövning av arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar
innan de tas i bruk. Krav på godkännande skall kunna ställas
innan maskiner eller andra tekniska anordningar överlåts eller används
liksom på fortlöpande kontroller. Även i fråga om användningen av
kemiska produkter skall godkännandeprövning kunna införas. Vid sidan
härav skall generellt eller i enskilda fall kunna föreskrivas om arbetshygieniska
undersökningar. Instrument tillhandahålls för meddelande av
föreskrifter om märkning av tekniska anordningar och kemiska produkter.
Som ett led i möjligheterna att föranstalta om förhandsbedömning
skall kunna föreskrivas skyldighet att anmäla planerade åtgärder av
olika slag. När det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt skall
användningen av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller
kemisk produkt kunna generellt förbjudas. Vidare föreslås ett allmänt

SoU 1977/78:1

11

bemyndigande att meddela föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare
att låta utföra läkarundersökningar.

I lagförslaget tas liksom i arbetarskyddslagen upp särskilda regler om
arbetstidens förläggning och om minderåriga. Nya regler föreslås bl. a.
om raster och pauser samt om veckovila. Den allmänna minimiåldern
för tillträde till arbete föreslås höjd med hänsyn till de bestämmelser
om skolgång som nu gäller. Skyddsreglerna för minderåriga har utformats
även med hänsyn till att ungdomen inte får avskärmas från arbetslivet.

Nya regler föreslås när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns
utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande
redan på planeringsstadiet uppmärksammas sålunda ytterligare.
Skyddsombudens möjligheter att ingripa mot ensamarbete utvidgas.
Arbetsgivare skall vara skyldig att underrätta skyddsombud om för
ändringar av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren
får en uttrycklig rätt att i farosituationer avbryta sitt arbete för
att rådgöra med skyddsombud och arbetsledare. En regel föreslås om att
den anställde skall vara fri från skadestånd i sådana fall.

Sanktionssystemet enligt lagförslaget överensstämmer i princip med
motsvarande system i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen skall
dock i avsevärt ökad omfattning kunna meddela direkt straffsanktionerade
föreskrifter. Vid överträdelse av föreskrift om förprövning m. m
skall frihetsstraff kunna följa. Förslaget innebär också att arbetarskydds
myndigheternas befogenheter att göra direkta ingripanden stärks. Även
möjlighet att i vissa fall förverka egendom föreslås.

Den lokala tillsynen föreslås ske genom allmänna yrkesinspektionens
olika distrikt. Sprängämnesinspektionen och elektriska inspektionen försvinner
som specialinspektioner enligt arbetarskyddslagstiftningen.

Nya regler föreslås också om fullföljd av talan. Bl. a. skall huvudskyddsombud
eller, om sådant inte finns, annat skyddsombud få föra
talan mot beslut i ärende enligt AML. Även i byggnadslovsärenden föreslås
rätt för skyddsombud att föra talan mot beslut som avser hans
skyddsområde.

AML föreslås träda i kraft den 1 juli 1978.

Utskottet anser att de i propositionen angivna riktlinjerna för en
modern och framåtsyftande arbetsmiljölagstiftning är riktiga. Lagstiftningen
bör garantera en tillfredsställande standard på arbetsplatser och
vara en bas för vidare förbättringar (prop. s. 188—189). En av de viktigaste
riktlinjerna är att lagstiftningen bör klart spegla att bedömningen
av arbetsmiljön skall ske utifrån ett vidare hälsobegrepp; en renodlat
teknisk och fysiologisk syn på arbetsplatsens hälsorisker har sålunda
efter hand avlösts av en insikt om att man bör sträva efter bästa möjliga
arbetsförhållanden också från social och psykologisk synpunkt. Med utgångspunkt
i detta betraktelsesätt bör skärpt uppmärksamhet riktas mot

SoU 1977/78:1

12

såväl fysiska faktorer i arbetsmiljön som omständigheter sammanhängande
med arbetets uppläggning och innehåll. Ett krav som också bör
ställas är att lagstiftningen måste ge underlag för strävanden att allvarligt
tillgodose de arbetandes behov. Med utgående från arbetets centrala
betydelse för människans möjligheter till ett fullvärdigt liv bör man med
detta krav kunna sikta till att oberoende av skyddssynpunkter skapa
betingelser för att arbetet skall främja möjligheterna till arbetstillfredsställelse.
Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan ses som
ett ytterligare instrument för att förverkliga de krav som slås fast i
arbetsmiljölagstiftningen. Liksom hittills skall lagstiftningen i första
hand vara förebyggande. Som anges i det följande måste arbetsmiljöarbetet
också fortsättningsvis grundas på samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare. I övrigt hänvisar utskottet i här aktuellt avseende till
propositionen. Det finns vidare skäl att särskilt framhålla vikten av att
en arbetsmiljölag ger en vid ram för den centrala arbetarskyddsmyndigheten
att utfärda generella föreskrifter, som preciserar den arbetsmiljöstandard
som i olika hänseenden bör gälla. Genom en sådan lagstiftningsteknik
är det möjligt att ingripa med nya föreskrifter i takt med
att nya erfarenheter görs och nya rön sker.

De principer som sålunda bör vara vägledande för arbetsmiljölagstiftningen
återspeglas väl i förslaget till AML. Utskottet kan också konstatera
att propositionen genomgående fått ett positivt mottagande i de
motioner som väckts med anledning av denna. Krav på mera långtgående
ändringar av propositionen har framställts endast i en partimotion
av vänsterpartiet kommunisterna (motionen 1676).

Med hänsyn till vad i nämnda motion anförs vill utskottet särskilt
understryka att i lagförslaget en fortsatt utveckling skett av principen
om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att en god
arbetsmiljö skall åstadkommas. Utskottet vill med anledning härav
framhålla att de resultat som hittills uppnåtts på det traditionella
arbetarskyddsområdet genom samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare
är positiva. Därvid måste naturligtvis beaktas att resultaten i åtskilliga
fall är att se som en följd av fackliga krav. Mot denna bakgrund
finns det enligt utskottets mening inte skäl att i en ny lag på det
här aktuella området frångå principen om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare. En konsekvens härav blir att utskottet avstyrker
yrkanden från vänsterpartiet kommunisterna i nämnda motion om långtgående
maktbefogenheter för arbetstagarsidan. I följande avsnitt i betänkandet
tar utskottet upp dessa lika väl som övriga motionsyrkanden.
Utskottet anser det dock motiverat att redan här i korthet redovisa sitt
ställningstagande till propositionen och till vissa motionsfrågor.

Utskottet tillstyrker att riksdagen utan ändring antar det i propositionen
framlagda förslaget till AML. Utskottet tillstyrker också de följdändringar
som föreslås i annan lagstiftning. Med anledning främst av

SoU 1977/78:1

13

motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) förordar utskottet att riksdagen
gör vissa uttalanden rörande innebörden av arbetsmiljölagstiftningen.
Utskottet förordar dessutom visst ytterligare utredningsarbete, bl. a. om
den statliga produktkontrollorganisationen och om en samordning av
reglerna i allmänna arbetstidslagen och de regler i AML, som avser
arbetstidens förläggning.

Arbetsmiljölagens tillämpningsområde

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde har successivt utvidgats till
att omfatta i princip allt arbete som utförs av arbetstagare. I propositionen
föreslås att AML skall tillämpas på ännu fler grupper än vad
som är fallet enligt arbetarskyddslagen. Utgångspunkten är att lagen
skall vara allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete. Förslaget
innebär bl. a. att bestämmelser om skyddsföreskrifter beträffande tekniska
anordningar och farliga ämnen skall gälla även för ensamföretagare.
Verksamheten inom försvaret förs i princip in under lagen.
Skyddsföreskrifter, som tas upp i lagen, skall gälla även elever fr. o. m.
grundskolans årskurs 7 samt vårdtagare och värnpliktiga. Nuvarande
undantag för familjemedlemmars arbete slopas, något som får betydelse
främst för familjejordbruken.

Utskottet kommer i det följande att närmare behandla AML:s tillämpning
på försvaret och inom elevområdet. I övrigt godtar utskottet förslagen
i propositionen i här aktuell del utan särskilda uttalanden.

Försvaret

Det föreslås i propositionen att AML i princip skall vara tillämplig
inom området för det samlade försvaret. Detta innebär bl. a. att nuvarande
undantag för militära övningar slopas. Departementschefen förordar
dock att med stöd av bemyndigande i AML (1 kap. 4 §) en bestämmelse
tas in i arbetsmiljöförordningen av innebörd att skyddsombuds
rätt att avbryta arbete i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande
inte skall gälla övning inom försvaret. Vidare föreslås att reglerna om
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare inte skall vara direkt
tillämpliga på de värnpliktiga. Detta innebär bl. a. att de värnpliktiga
inte kan verka som skyddsombud eller ledamöter i skyddskommittéer.
I propositionen framhålls att ett lämpligt system synes vara att' de värnpliktiga,
såsom f. n. sker, utser skyddsassistenter och adjungerade ledamöter
i skyddskommittéer. Tillsynen över arbetsmiljön inom försvaret
skall utövas av arbetarskyddsmyndigheterna. Den förutsätts i huvudsak
ske genom att arbetarskyddsmyndigheterna efter kallelse går in och
diskuterar militära frågor och lämnar erforderligt bistånd i övrigt. I
propositionen framhålls dock att man bör söka åstadkomma en regelbunden
tillsyn även inom försvarets område.

SoU 1977/78:1

14

Förslagen i propositionen överensstämmer i dessa avseenden med arbetsmiljöutredningens
förslag. TCO:s representant i utredningen reserverade
sig mot utredningens förslag såvitt gällde bl. a. det föreslagna
undantaget beträffande skyddsombuds rätt att stoppa verksamheten
under militära övningar. Reservanten anförde att det förhållandet, att
stopp för en verksamhet ibland kan ge upphov till en ny säkerhetsrisk,
inte är unikt för övning inom försvaret och nämnde som exempel skyddsombuds
arbete inom andra områden, t. ex. verksamhetsområdena för
polis, brandkår och järnvägspersonal. Någon olägenhet av att skyddsombuds
stoppningsrätt gäller fullt ut inom dessa och andra områden,
där motsvarande situationer som vid övningar kan tänkas uppstå, hade
enligt reservanten inte kunnat konstateras. Undantag från AML:s bestämmelser
vid övning inom försvaret borde därför inte göras. Reservanten
anförde även att tillsynen inom försvarets område borde ske på
samma sätt och med samma tidsintervaller som för civil verksamhet och
inte endast efter kallelse av part. I remissvaret över betänkandet delade
TCO helt reservantens mening.

I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att AML i fredstid
skall gälla inom hela försvaret utan inskränkningar (yrkandet 22 a).
Motionärerna preciserar sig i vissa avseenden, nämligen genom att yrka
att inga inskränkningar i skyddsombuds rättigheter skall förekomma
inom försvaret (yrkandet 22 b) och att de värnpliktiga skyddsassistentema
skall få skyddsombuds status (yrkandet 22 c). Motionärerna ansluter
sig helt till den uppfattning som TCO enligt det ovan sagda intagit
och framhåller dessutom att det är särskilt viktigt att yrkesinspektionen
får möjlighet att arbeta på samma villkor inom försvaret som inom
andra samhällssektorer. Vad beträffar de värnpliktiga menar motionärerna
att det är viktigt att de värnpliktiga får möjlighet att kontrollera
tillämpningen av AML, eftersom lagen skall gälla även för dem. De
värnpliktiga skyddsombuden bör därför få samina ställning som skyddsombuden
har inom arbetslivet i övrigt.

Utskottet instämmer i propositionens förslag att i fredstid AML i
princip skall vara tillämplig inom hela försvaret. Som framhålls av departementschefen
kan den sociala lagstiftningen inte anpassas efter de
extraordinära förhållanden som råder vid krig och beredskap, utan de
lagar som stiftas på det sociala området bör skrivas för normala fredsförhållanden.
För att försvarsmakten skall fylla sin uppgift i krig måste
dock utbildning och övningar bedrivas så realistiskt som möjligt även
i fredstid. Militär materiel och militära befästningar, som utformats med
hänsyn till största möjliga effekt i krig, måste utnyttjas vid utbildning
och övningar i fredstid.

Kravet på krigsanpassning ger den militära övningsverksamheten en
i förhållande till civil verksamhet så särpräglad karaktär, att detta enligt
utskottets mening motiverar att det i arbetsmiljöförordningen förs in en

SoU 1977/78:1

15

undantagsbestämmelse beträffande skyddsombuds rätt att stoppa arbete
under övning inom försvaret. I detta sammanhang bör även framhållas
att kravet på säkerhet för dem som deltar i sådana övningar tillgodoses
genom ett system av mycket omfattande och detaljerade säkerhetsföreskrifter.
Det kan här särskilt nämnas att enligt den s. k. Säkl F (Säkerhetsinstruktion
för vapen och ammunition m. m. Försvarsmakten) gäller
beträffande all personal att den, som under övning uppmärksammar
något som han bedömer kan äventyra säkerheten, utan dröjsmål skall
ingripa. Om omedelbar fara är för handen kan han avbryta verksamheten.

Vad gäller tillämpningen beträffande värnpliktiga av samverkansreglerna
i 6 kap. förslaget till AML vill utskottet understryka vad som
anförs i propositionen om nödvändigheten av att skyddsombud och ledamot
av skyddskommitté har ingående kunskaper och erfarenhet beträffande
sitt verksamhetsområde. Med hänsyn till att värnpliktstjänstgöringen
är en form av utbildning och att utbildningstiden i de flesta fall inte
överstiger åtta månader torde inte de värnpliktiga rent allmänt sett hinna
förvärva den kunskap och erfarenhet som skyddsombud och ledamot i
skyddskommitté förutsätts besitta. Utskottet anser därför att nuvarande
ordning, som innebär att de värnpliktiga utser skyddsassistenter och
adjungerade ledamöter i skyddskommittéer, är ett till omständigheterna
väl anpassat system. Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla betydelsen
av att man inom ramen för detta system verkligen bemödar sig
om att få till stånd ett aktivt deltagande från de värnpliktigas sida i
skyddsarbetet.

Utskottet delar även i övrigt den uppfattning som framförs i propositionen
om lagens tillämpning inom försvaret. Med hänvisning till såväl
vad i propositionen anförs i detta avseende som vad utskottet ovan
uttalat tillstyrker utskottet förslagen i propositionen och avstyrker motionen
1676 i motsvarande del (yrkandena 22 a—c).

Elevområdet

Enligt propositionen skall AML i princip gälla inom hela elevområdet
fr. o. m. grundskolans årskurs 7. Liksom när det gäller de värnpliktiga
görs emellertid vissa undantag, bl. a. för samverkansreglerna i 6 kap.
förslaget till AML.

Utskottet anser att det finns anledning att göra viss åtskillnad mellan
äldre och yngre elever när det gäller samverkansreglerna. Utvecklingen
på utbildningsområdet under senare år har medfört att antalet vuxna
elever ökat avsevärt. Många av dessa, t. ex. inom arbetsmarknadsutbildningen,
s. k. AMU-elever, har lång erfarenhet av arbetslivet och finner
det självklart att skyddsarbetet skall bedrivas på samma sätt under
utbildningstiden som i arbetslivet. Även utskottet anser att starka skäl
talar för att samverkansreglerna i dessa fall skall tillämpas fullt ut. Ut -

SoU 1977/78:1

16

skottet delar departementschefens uppfattning att man beträffande
AML:s tillämpning inte bör göra någon åtskillnad mellan elever som
genomgår teoretisk utbildning och elever som genomgår praktisk utbildning.
Man bör därför enligt utskottets mening överväga att i princip
tillämpa samverkansreglema beträffande alla vuxna elever, dvs. inom
högskoleområdet samt inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen.
Även i propositionen framförs denna uppfattning (s. 202). Departementschefen
anför att chefen för utbildningsdepartementet och
statsrådet Mogård kommer att föreslå regeringen att uppdra åt skolöverstyrelsen
och universitets- och högskoleämbetet att tillsammans med
arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens parter närmare utreda
dessa frågor. Utskottet utgår därvid från att vad utskottet ovan anfört
kommer att beaktas i utredningsarbetet.

Arbetsmiljöns beskaffenhet

Allmänt

De centrala bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet återfinns
i 2 kap. 1 och 2 §§ förslaget till AML. Där stadgas att arbetsmiljön skall
vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala
och tekniska utvecklingen i samhället (1 § första stycket). Arbetsförhållandena
skall anpassas till människomas förutsättningar i fysiskt och
psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas på sådant
sätt, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation (1 § andra
stycket). Arbetet skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras
i en sund och säker miljö (2 §).

I den allmänna motiveringen i propositionen (s. 220—230) framhålls
att det är av grundläggande betydelse att AML speglar en helhetssyn på
arbetsmiljön. Väsentligt är också att i lagen slås fast att arbetsmiljön
skall vara i jämnbredd med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället
och att kraven skall kunna skärpas i takt med att utvecklingen
fortskrider. Man skall vidare ta hänsyn till människans förutsättningar

i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Departementschefen framhåller
beträffande den psykiska sidan av arbetsförhållandena att det bör lämnas
stort spelrum för fortsatt utveckling och för de fackliga organisationernas
handlande. Arbetsmiljön är sålunda helt och hållet omfattad
av MBL. Frågor om arbetsmiljön i vid bemärkelse behandlas även i
annan lagstiftning, t. ex. lagen om anställningstrygghet och lagen om
vissa anställningsfrämjande åtgärder. De psykiska och sociala faktorerna
utgör enligt departementschefen inte någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer
utan framkommer genom att arbetsmiljön betraktas från
psykologisk och sociologisk synpunkt. Den psykosociala aspekten sammanfaller
därför i mycket med den helhetssyn på arbetsmiljön som förordas
i propositionen. Avsikten är således att de ovan angivna bestäm -

SoU 1977/78:1

17

melserna skall ge underlag för allsidiga bedömningar från såväl fysiska
som psykiska aspekter. Det betonas i sammanhanget att synpunkter från
de anställda blir en självklar utgångspunkt vid en allsidig bedömning av
arbetsmiljön. Till grund för bestämmelserna ligger enligt departementschefen
att arbetet i möjligaste mån skall vara riskfritt i fysiskt och psykiskt
avseende men även ge möjlighet till engagemang, arbetsglädje och
personlig utveckling. Samtidigt måste hänsyn tas till att arbetstillfredsställelse
i hög grad beror av enskilda människor skiftande läggning. Genom
bestämmelsen om att arbetet skall anordnas på sådant sätt att arbetstagaren
själv kan påverka sin arbetssituation vidgas syftet med arbetarskyddslagstiftningen
på ett påtagligt sätt. Departementschefen framhåller
att det förebyggande skyddet givetvis kommer att vara utgångspunkten
vid bedömningen av hur arbetsmiljön skall utformas. I avvägningen
måste dessutom ingå att man i rimlig mån tar hänsyn till tekniska och
ekonomiska faktorer liksom till olika samhällsbehov. Ett rationellt produktionssätt
fritt från riskabla, tunga och psykiskt onödigt påfrestande
moment skall emellertid inte heller vara hela det mål man söker uppnå
med arbetsmiljölagstiftningen. Man skall även väga in i vad mån en
lösning främjar den anställdes självständighet och ansvar i arbetet. Det
framhålls i propositionen att ökat självbestämmande och ökat yrkesmässigt
ansvar i vissa fall kan åtadkommas genom självstyrande grupper
eller sammansatta arbetsuppgifter och att man vid planeringen av
arbetsmiljön skall se till att man tar vara på de möjligheter som finns
att tillföra arbetet sådana värden. Av grundläggande betydelse är vidare
att arbetsmiljömässiga värderingar förs in redan vid arbetets planläggning
och uppläggning. Departementschefen framhåller att redan vid teknisk
forskning och tekniskt utvecklingsarbete bedömningar bör ske även
av miljömässiga och sociala konsekvenser.

Utskottet anser att de grundläggande bestämmelser om arbetsmiljöns
beskaffenhet som föreslås i 2 kap. 1 och 2 §§ förslaget till AML överensstämmer
med de allmänna målsättningar som man bör ha för att
utforma en från alla synpunkter tillfredsställande arbetsmiljö. Utskottet
vill i övrigt anföra följande.

Det hade naturligtvis i och för sig varit önskvärt om det, i överensstämmelse
med vad som framhållits vid remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens
betänkande, i förslaget till AML hade gjorts ytterligare
preciseringar av vilka krav som bör ställas på arbetsmiljön i psykosocialt
hänseende. Samtidigt måste det emellertid konstateras att AML
är avsedd att bli en ramlag och att liksom när det gäller andra arbetsmiljöfaktorer
en precisering av kraven måste i väsentlig utsträckning
hänskjutas till tillsynsmyndigheterna. Med hänsyn till den föreslagna
konstruktionen av sanktionssystemet innebär den omständigheten att
kraven preciseras först i tillämpningsföreskrifter inte att kraven är
mindre bindande för arbetsgivaren. Utskottet vill också framhålla att,

2 Riksdagen 1977/78. 12 samt. Nr 1

SoU 1977/78:1

18

i den mån lagreglerna får sitt materiella innehåll genom tillämpningsföreskrifter,
det är förhållandevis lätt att få till stånd en snabb anpassning
till utvecklingen, något som kan vara av särskild betydelse då det
gäller psykosociala arbetsmiljöfaktorer. Utskottet vill härvid peka på den
omfattande arbetslivsforskning som bedrivs och planeras. Det sagda
innebär inte att utskottet tror att de mest väsentliga förbättringarna av
psykosociala arbetsmiljöfaktorer kan åstadkommas genom författningsbestämmelser.
Även om — som klarläggs i propositionen (s. 223) — de
psykosociala faktorerna inte utgör någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer,
är det utskottets förhoppning att det samarbete mellan parterna
på arbetsplatsen som kommer att äga rum genom MBL-förhandlingar
blir av särskild betydelse för att lösa de psykosociala arbetsmiljöproblemen.
Det sagda visar enligt utskottets mening att den vidgade syn på
arbetsmiljön, som slås fast i AML, kommer att innebära starkt ökade
krav inte bara på arbetsgivarna utan även på tillsynsmyndigheterna och
de fackliga organisationerna.

1 motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en annan lydelse
av 2 kap. 1 § AML (yrkandet 1). Motionärerna utgår i likhet med förslaget
i propositionen från den grundläggande målsättningen att arbetsmiljön
skall vara tillfredsställande från såväl fysiska som psykiska
utgångspunkter. Av motionärernas förslag till lagtext och motiveringen
till denna framgår emellertid att motionärerna har en helt annan grundinställning
till hur arbetet i arbetsmiljöfrågor skall bedrivas. Motionärerna
menar att arbetet skall föras genom en facklig kamp av arbetstagarna
mot arbetsgivarna och att AML skall ge arbetstagarna fackliga
maktbefogenheter i olika avseenden.

Flera gånger tidigare och senast under våren i samband med riksdagsbehandlingen
av vissa ändringar i MBL har vänsterpartiet kommunisterna
fört fram liknande krav och synpunkter. Arbetsmarknadsutskottet
avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande AU 1976/77: 32
(s. 8) dessa och andra motionsyrkanden från vänsterpartiet kommunisterna
med den av inrikesutskottet tidigare framförda motiveringen (InU
1975/76: 45 s. 23) att vänsterpartiet kommunisternas förslag inte var
möjligt att förena med vårt demokratiska och ekonomiska system och
att det föll utanför inrikesutskottets uppgift att diskutera den omläggning
av samhällssystemet som motionärernas förslag förutsatte.

Socialutskottet har i det inledande avsnittet i detta betänkande anslutit
sig till den i propositionen framförda uppfattningen att samverkan mellan
arbetstagare och arbetsgivare är en förutsättning för ett framgångsrikt
arbete när det gäller att skapa en god arbetsmiljö. Arbetsgivare och
arbetstagare bör i samförstånd och med avvägning av de olika intressen
som måste beaktas gemensamt söka åstadkomma en tillfredsställande
arbetsmiljö. Den metod som vänsterpartiet kommunisterna anvisar står
i motsats till den för arbetsmiljölagstiftningen grundläggande principen

SoU 1977/78:1

19

om samverkan. Utskottet vill i detta sammanhang även peka på de
möjligheter till inflytande över sin arbetsmiljö som arbetstagarna har
enligt MBL. Enligt denna lag finns även en s. k. kvarlevande stridsrätt,
som innebär att part, som vid förhandling om kollektivavtal om löner
och anställningsvillkor begärt att medbestämmandefråga skall regleras i
avtal, har möjlighet att, om detta inte sker, vid senare förhandlingar
som inte leder till avtal använda stridsåtgärder.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen
i här aktuell del och avstyrker motionen 1676 i motsvarande
mån (yrkandet 1).

I detta sammanhang tar utskottet även upp frågan om tobaksrökning
på arbetsplatserna, som på senare tid tilldragit sig stor uppmärksamhet.
Därvid har särskilt diskuterats riskerna för att inverkan av viss miljöfaktor
i arbetslivet leder till särskilt skadlig påverkan i de fall då de
som utsätts för miljöfaktorn är rökare. Utskottet vill liksom arbetsmiljöutredningen
och departementschefen slå fast att arbetsmiljölagstiftningen
inte bör syfta till att arbetstagare skall kunna förbjudas röka
i sådana fall. Däremot är det en viktig uppgift bl. a. för företagshälsovården
att upplysa om att rökning i kombination med inverkan av vissa
ämnen kan innebära särskilda hälsorisker. Utskottet kan även i övrigt
instämma i vad departementschefen anför om tobaksrökning (s. 234).
För egen del vill utskottet erinra om att den mera övergripande frågan
om åtgärder mot tobakens skadeverkningar behandlas av tobakskommittén
(S 1977: 37), som tillsatts under våren 1977. Kommittén
skall avge förslag till ett fortsatt samlat åtgärdsprogram med syfte att
minska tobakskonsumtionen och motverka dess skadeverkningar. Resultatet
av kommitténs överväganden kan självfallet bli av betydelse
även för frågan om tobaksrökning på arbetsplatserna.

Datoriseringen i arbetslivet

I två motioner, motionen 1671 av Kerstin Anér (fp) och motionen
1674 av Kurt Hugosson (s) och Lennart Pettersson (s), har tagits upp
frågan om hur man skall undvika de risker som användningen av styrsystem
baserade på ADB kan medföra för demokratiseringen av arbetslivet.
Frågan diskuteras i propositionen, och departementschefen betonar
angelägenheten av att dessa risker uppmärksammas. Samtidigt framhåller
departementschefen att de system det här rör sig om i stor utsträckning
redan är etablerade och har visat sig vara en viktig del i en rationell
utveckling inom arbetslivet och samhället i övrigt. Redan 1973 års ändringar
i arbetarskyddslagen, vilka förs vidare i förslaget till AML, innebär
att representanter för arbetstagarna skall vara med från början vid
förberedelse av sådana system. Ytterligare garantier för arbetstagarnas
deltagande i planeringsprocessen har skapats genom MBL. Reglerna
i MBL om primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren medför att

SoU 1977/78:1

20

denne är skyldig att förhandla med den fackliga organisationen innan
han får fatta beslut som rör datorisering och innebär viktigare förändringar
av verksamheten. Enligt departementschefens mening lämpar sig
frågor, som inte är av omedelbar skyddskaraktär och inte heller ingår
i en allsidig bedömning av den fysiska arbetsmiljön, bäst för avgöranden
mellan parterna. Departementschefen anser därför att man, när det gäller
datoriseringen inom arbetslivet, i stor utsträckning bör förlita sig på
parternas handlande med utgångspunkt i grundläggande bestämmelser
i AML.

I motionen 1674 anger motionärerna i nio punkter de principer
som enligt deras mening bör vara vägledande för hur staten som arbetsgivare
skall möta löntagarorganisationernas krav på medbestämmande
över datasystem som påverkar de anställdas arbetssituation. En stor del
av de problem som datoriseringen medför på arbetsmiljöns område bör
enligt motionärerna kunna lösas av arbetarskyddsstyrelsen genom föreskrifter.
Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall ge regeringen
till känna vad som i motionen anförs om att arbetsmarknadens parter
skall beredas tillfälle att medverka i arbetet med att utarbeta föreskrifter
på området (yrkandet 1) och att utgångspunkten för föreskrifterna skall
vara att de anställda genom sina organisationer skall kunna styra datoriseringen
inom arbetslivet (yrkandet 2). Övriga yrkanden i motionen
behandlas av arbetsmarknadsutskottet (yrkandena 3—5) i betänkandet
AU 1977/78: 4 och av utbildningsutskottet (yrkandet 6) i ett kommande
betänkande.

Även i motionen 1671 framhålls det väsentliga i att de anställda
får möjlighet att medverka när datorer beställs, så att de inte i onödan
blir fastlåsta vid vissa rutinartade arbetsuppgifter utan i stället får ett
mer omväxlande och stimulerande arbete. Motionären vill dock framför
allt fästa uppmärksamheten på den praktiska sidan av arbetet vid dataterminaler.
I motionen framhålls att sådant arbete ofta ger fysiska
besvär och kan verka psykiskt påfrestande genom att arbetstagaren
måste vara ständigt uppmärksam för att inte oöverskådliga konsekvenser
skall drabba arbetskamrater, tredje man eller honom/henne själv. Motionären
yrkar att riksdagen skall understryka att de anställda med hjälp
av AML skall kunna påverka också datoriseringen i arbetslivet.

Det svenska arbetslivet har under senare år kännetecknats av en
snabb mekanisering och automatisering som gått hand i hand med en
omfattande strukturrationalisering. Detta har varit en förutsättning för
att arbetslivet skall utvecklas och fungera rationellt och effektivt när det
gäller att utnyttja tillgängliga resurser och ny teknik. Datateknologin
utgör ett av flera inslag i denna snabba tekniska utveckling. Datatekniken
ingriper emellertid på flera sätt i de anställdas arbetsförhållanden
och har hos många skapat oro för att arbetsmiljön skall förändras i
sådan riktning att den kommer att präglas av en än starkare automatik

SoU 1977/78:1

21

och därmed också kommer att karakteriseras av mycket monotona
arbetsuppgifter. Vid tidigare utformning av arbetsorganisation och
arbetsförhållanden i samband med införandet av datasystem har man
ofta försummat att ta tillräcklig hänsyn till de anställdas krav på frihet
i arbetet, ansvar och meningsfyllda arbetsuppgifter. De möjligheter som
föreligger att i samband med införandet av datatekniken skapa goda
arbetsmiljöer synes inte ha utnyttjats i tillräcklig omfattning.

Som framhålls i propositionen har arbetstagarna redan genom 1973
års delreform av arbetarskyddslagstiftningen garanterats medverkan i
projekteringsarbetet när det gäller system för planläggning och uppläggning
av arbetet. Ytterligare garantier för arbetstagarnas medverkan har
skapats genom MBL. Beträffande arbetstagarnas medverkan i arbetarskyddsstyrelsens
föreskriftsarbete bör framhållas att representanter för
arbetstagarnas fackliga organisationer ingår i arbetarskyddsstyrelsens
verksstyrelse och vidare att det i propositionen betonas på en rad ställen
att det är väsentligt att arbetsmarknadens parter deltar i det kommande
författningsarbetet.

Utskottet anser att man genom förslaget till AML skapat betryggande
garantier för att arbetstagarna genom sina organisationer skall kunna
påverka sin arbetsmiljö. Detta gäller givetvis även uppläggningen av arbetet
i samband med datorisering. Utskottet vill dock gärna understryka
angelägenheten av att man i samband med införandet av datasystem
på arbetsplatserna verkligen tillvaratar de möjligheter som ges att skapa
goda arbetsmiljöer. För att arbetstagarna effektivt skall kunna deltaga i
denna process, fordras att både forskning och utbildning inriktas på
deras behov. Det bör framhållas att de anställdas organisationer har
uppmärksammat de problem som uppkommer vid datorisering av arbetslivet.
Sålunda har TCO år 1976 och LO i år lagt fram rapporter i ADBfrågor
och även tillsatt arbetsgrupper för att följa utvecklingen på området,
och SACO/SR avser att under hösten börja arbetet med ett datapolitiskt
program.

Med hänsyn till vad som anförs i propositionen om vikten av att de
anställda deltar i arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete och betydelsen
av att föreskrifterna får god förankring hos arbetstagarna anser utskottet
att syftet med motionen 1674 i här aktuell del (yrkandena 1 och 2)
får anses tillgodosett. Utskottet återkommer i avsnittet om Tillsyn m. m.
(s. 60) till övriga frågor som rör arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet.

Då det gäller de praktiska aspekter på arbetet vid dataterminaler som
tas upp i motionen 1671 vill utskottet — med hänsyn till att det här
rör sig om en relativt ny teknik och nya arbetsformer — framhålla att
det finns anledning för såväl de fackliga organisationerna som tillsynsmyndigheterna
att med särskild uppmärksamhet följa utformningen av
arbetsmiljön vid sådana terminaler.

SoU 1977/78:1

22

Med hänvisning till det ovan anförda är det enligt utskottets mening
inte erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna
1671 och 1674 (yrkandena 1 och 2).

Gränsvärden m. m.

Olika gränsvärdesfrågor har under senare år dragit till sig allt större
uppmärksamhet. Detta får ses mot bakgrunden av den alltmer ökande
insikten om de risker den tekniska utvecklingen för med sig. I propositionen
betonas (s. 242) särskilt risker genom strålning av olika slag och
risker i samband med att olika kemiska ämnen i ökad utsträckning framställs,
används och sprids i miljön. Motsvarande synpunkter kan enligt
departementschefen också i stor utsträckning läggas på faktorer som
buller, vibrationer, klimat och belysning. Även vissa frågor som t. ex.
arbetsutrymme, arbetstyngd eller arbetsställningar kan diskuteras från
gränsvärdessynpunkt. I propositionen framhålls att det därför finns starka
skäl för att gränsvärdessystemet skall utsträckas till allt fler kemiska och
fysikaliska faktorer i arbetsmiljön efter hand som förutsättningar härför
föreligger. Departementschefen framhåller dock samtidigt att det finns
påtagliga begränsningar i möjligheterna att förebygga kemiska och fysikaliska
risker genom gränsvärden, eftersom det fortfarande bara i relativt
begränsad utsträckning finns forskningsmässigt underlag liksom underlag
för regler beträffande den arbetshygieniska kontrollen. Skilda miljöfaktorer
lämpar sig också i olika grad för reglering genom gränsvärden.
Det betonas vidare att man måste anlägga en totalsyn på belastande
miljöfaktorer i den yttre miljön och i arbetsmiljön. Kriterierna för
gränsvärden bör enligt propositionen vara stränga, bl. a. med hänsyn
till människors olika känslighet för besvär. Vidare framhålls i propositionen
att alla möjligheter bör tas till vara för att hindra att människor
som är särskilt känsliga utsätts för inverkan som för dem kan innebära
speciella risker. Det påpekas även att företagshälsovården här har en
viktig uppgift och att arbetstagarnas medverkan i gränsvärdesarbetet är
av stor betydelse.

Vad gäller frågan om s. k. nollvärde för vissa ämnen erinras i
propositionen om att all mänsklig aktivitet kan ha ogynnsamma
effekter och att det då ofta gäller att finna medel mot dessa utan att
hindra verksamheten. Vidare måste de fackliga organisationerna och den
ansvariga myndigheten väga in även alternativa hälsorisker som följd
av omplaceringar, nedläggningar av företag e. d. Man måste också
se till att ingripandet inte orsakar större säkerhetsrisker på andra
områden, där man kan vara beroende av viss produktion eller vissa
tjänster. Sådana ytterligare överväganden kan leda till att man går in
för förbättringar etappvis. Det framhålls i propositionen att under vissa
omständigheter ett absolut förbud bör kunna tillgripas mot användning
av t. ex visst slags ämne eller teknisk anordning. Slutligen betonas i pro -

Soll 1977/78:1

23

positionen att gränsvärden uttrycker minimikrav. Möjligheter måste således
finnas för arbetstagarparten och tillsynsmyndigheterna att med
stöd av den föreslagna lagstiftningen kräva förbättringar som innebär att
värden under fastställt gränsvärde skall uppnås.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen angivna riktlinjerna för
arbetet med gräns värdesfrågor och vill särskilt framhålla vikten av att
gränsvärdessystemet utsträcks så snart förutsättningarna föreligger. Vidare
vill utskottet understryka betydelsen av att man vid kontrollen och
åtgärderna beträffande kemiska och fysikaliska faktorer strävar efter en
helhetssyn som omfattar både den yttre miljön och arbetsmiljön. Ett
nära samarbete mellan arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden
i dessa frågor är enligt utskottets mening en given förutsättning för
att man skall få en sådan samlad bedömning avseende flera miljösektorer.

I motionen 1676 yrkas att det i AML skall stadgas att ämne
som misstänks vara hälso- och miljöfarligt inte får användas och att
gränsvärden skall skydda hälsan under ett helt liv (yrkandet 3 delvis).
Vidare yrkas att ämne skall bevisas ofarligt innan det får användas i
arbetslivet (yrkandet 6). Av motionärernas förslag till lagtext i detta avseende
framgår att det är tillverkare av ämne som skall bevisa ofarligheten
av detta.

Sistnämnda yrkande innefattar krav på en förhandsgranskning av kemiska
ämnen. En generell förhandsprövning diskuterades vid införandet
av lagen om hälso- och miljöfarliga varor (prop. 1973: 17, JoU 1973: 19)
och det konstaterades att en sådan prövning skulle möta stora praktiska
svårigheter och knappast vara sakligt motiverad. I den nu aktuella propositionen
framhålls (s. 274) att snart sagt alla ämnen kan ge skadeverkningar
under vissa förhållanden. En generell förhandsprövning
skulle förutsätta att det i den officiella prövningen skulle ingå att man
tog ställning till verkningarna på alla tänkbara användningsområden
och med alla tänkbara användningssätt. Dessutom beror verkningarna
även av vilka andra ämnen som används samtidigt och vilka miljöfaktorer
som i övrigt råder. En sådan förhandsgranskning skulle förutsätta
enorma resurser hos den prövande myndigheten, och systemet skulle
administrativt inte kunna fungera.

De redovisade synpunkterna beträffande frågan om officiell förhandsprövning
av kemiska ämnen kan i huvudsak anläggas också på
motionärernas krav att tillverkare skall åläggas att visa att ett ämne
är ofarligt innan det får införas i arbetslivet. Även om målsättningen
bör vara att man skall ersätta farliga ämnen med sådana som är ofarliga
är det självfallet inte möjligt att generellt förbjuda användningen i
arbetslivet av alla ämnen som kan ge skadliga verkningar om de hanteras
på ett olämpligt sätt. Man måste i stället söka eliminera de risker som
kan uppstå vid användningen av sådana ämnen. I förslaget lill AML

SoU 1977/78:1

24

slås fast att såväl arbetsgivare som producenter är skyldiga att vidta
alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Dessa
bestämmelser tillsammans med arbetarskyddsstyrelsens tillsynsansvar
inom området ger enligt utskottets mening den rättsliga grund som behövs
för kontroll av farliga ämnen i arbetslivet.

Motionärerna har föreslagit en annan lydelse av såväl 2 kap. 6 § som

3 kap. 9 § AML. Med hänvisning till vad som i propositionen anförs i
berörda avseenden och vad utskottet ovan uttalat godtar utskottet den
i propositionen föreslagna lagtexten och avstyrker motionsyrkandena.

I motionen 1676 yrkas även att cancerframkallande ämnen skall förbjudas
(yrkandet 3 delvis) samt att arbetarskyddsstyrelsen skall åläggas
dels att utöka antalet ämnen i listan över hygieniska gränsvärden från
120 ämnen till ca 500 (yrkandet 23 a), dels att redovisa den dokumentation
som ligger till grund för fastställande av varje enskilt gränsvärde
(yrkandet 23 b), dels att genomföra en generell sänkning till högst en
fjärdedel av nu gällande gränsvärden för att minska riskerna och för att
öka den s. k. säkerhetsfaktorn (yrkandet 23 c).

I motionen 1309 av Lars Werner m. fl. (vpk), som väckts under den
allmänna motionstiden i år, yrkas beträffande gränsvärdeslistan, dels att
speciellt stora säkerhetsmarginaler bör tillämpas för ämnen som misstänks
ha effekter som kan komplicera graviditeter och att nollvärden
införs för år 1981 i enlighet med kravet rörande cancerframkallande
ämnen (yrkandet 1), dels att ämnen som misstänks komplicera graviditeten
markeras i gränsvärdeslistan på likartat sätt som de cancerframkallande
ämnena (yrkandet 2).

Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om hygieniska gränsvärden (nr
100) trädde i kraft den 1 januari 1975. Styrelsen har nu utarbetat ett
förslag till ny gränsvärdeslista och förslaget har remissbehandlats. Den
nya gränsvärdeslistan kommer att innehålla betydligt fler ämnen än den
nuvarande. I den särskilda förteckningen över vissa cancerframkallande
ämnen avser man att införa en ny lista, ”Ämnen under särskild observation”,
och under en särskild rubrik skall även lämnas uppgifter om
vissa ämnen med stark hälsopåverkan i övrigt. Man avser även att sänka
gränsvärdena för ett antal ämnen.

Beträffande frågan om dokumentation framhåller departementschefen
att det som grundval för gränsvärdena måste finnas ett väl fungerande
dokumentationssystem, men att denna fråga torde få lösas efter flera
linjer. En allmän kartläggning på det kemiska området har påbörjats
inom ramen för produktkontrollnämndens verksamhet med upprättande
av det s. k. produktregistret som avses omfatta ca 60 000 produkter, och
en uppbyggnad sker f. n. av ett informationssystem för miljövården
(MI). Av betydelse är vidare den kontinuerliga förstärkningen av arbetarskyddsstyrelsens
resurser. I propositionen framhålls dock att det
forskningsmässiga underlaget för fastställande av gränsvärden fortfaran -

SoU 1977/78:1

25

de bara finns i relativt begränsad omfattning och att det krävs forsknings-
och utvecklingsinsatser på en mängd områden.

Utskottet anser, i likhet med vad som framhålls i propositionen, att
ett gränsvärdessystem inte får vara alltför komplicerat och att man
måste ställa rimliga krav på underlaget för myndighetens avgörande.

I takt med att det forskningsmässiga underlaget förbättras kommer
självfallet även dokumentationen att bli alltmer omfattande. Det bör
betonas att produktkontrollnämndens verksamhet här är av största betydelse.
Frågan om produktkontrollnämndens utbyggnad behandlas närmare
av utskottet i avsnittet Tillsyn m. m. nedan (s. 60).

Vad avser kravet på förbud för cancerframkallande ämnen bör framhållas
att arbetarskyddsstyrelsen i förslaget till ny gränsvärdeslista tagit
upp ett fördubblat antal cancerframkallande ämnen som inte får användas
i arbetslivet. Utskottet vill även peka på den möjlighet som ges i
förslaget till AML att förena förbud mot farliga ämnen, t. ex. cancerframkallande
ämnen, med direkt straffsanktion (3 kap. 14 §). Arbetet
med gränsvärdesfrågor sker fortlöpande som en viktig del av arbetarskyddsstyrelsens
verksamhet. Det kan därför förutsättas att såväl de av
motionärerna framförda kraven beträffande ändringar i och utvidgning
av gränsvärdeslistan som liknande krav från andra håll, t. ex. från de
fackliga organisationerna, kommer att uppmärksammas av arbetarskyddsstyrelsen
i detta arbete och prövas mot bakgrund av de i propositionen
angivna riktlinjerna för arbetet och det vid varje tidpunkt föreliggande
vetenskapliga underlaget. Enligt vad utskottet inhämtat beräknar
arbetarskyddsstyrelsen att kunna utfärda den nya gränsvärdeslistan
före årets slut. Utskottet vill i sammanhanget kraftigt understryka vikten
av att listan utfärdas utan dröjsmål.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1676
i här aktuell del (yrkandet 3 delvis samt yrkandena 23 a—c) och motionen
1309.

Utskottet tar härefter upp ett motionsyrkande som rör asbest. I motionen
1676 yrkas att behörig myndighet skall åläggas att förbjuda import
av asbest och asbesthaltiga produkter och att ge dispenser utomordentligt
restriktivt (yrkandet 23 d).

Frågan om förbud mot import och användning av asbest och asbesthaltigt
material har behandlats flera gånger tidigare av utskottet och
senast i fjol (SoU 1975/76: 40 s. 28). Utskottet har avvisat tanken på
ett totalförbud i lag mot användning av asbest, bl. a. på grund av att ett
förbud skulle kunna medföra att man går över till andra material som
inte kontrollerats från arbetarskyddssynpunkt och som i framtiden kan
komma att visa sig vara förknippade med lika allvarliga eller ännu
större hälsorisker än vad fallet är beträffande asbest. Hälsoriskerna vid
asbesthanteringen bör i stället mötas genom åtgärder inom ramen för
gällande arbetarskyddslagstiftning. Målet för åtgärderna bör vara att

SoU 1977/78:1

26

asbest och asbestprodukter skall försvinna från arbetslivet. Utöver vad
sorn redovisats i nämnda betänkande beträffande arbetarskyddsstyrelsens
arbete med att begränsa användningen av asbest vill utskottet med hänsyn
till frågans vikt lämna följande utförliga upplysningar i saken.

Arbetarskyddsstyrelsen har i meddelande 1976: 20 utfärdat anvisningar
för kapning av cementrör, som innebär att rör av asbestcement inte får
kapas eller på annat sätt bearbetas med höghastighetsmaskiner. Anvisningarna
i styrelsens meddelande 1976: 8, som med vissa undantag innebär
att arbetstagare efter utgången av juni 1976 inte får sysselsättas i
arbeten med nyinstallation av asbestcementprodukter, upphävs enligt
meddelande 1976: 21 från och med den 1 januari 1978 beträffande installation
av vatten- och avloppsrör samt fjärrvärmekulvertar från AB
Eternitrör, och särskilda anvisningar meddelas beträffande användningen
av sådana rör. Bakgrunden till detta undantag är att nämnda företag
tagit fram förbättrade metoder för kapning och koppling av rör som
företaget tillverkar. Enligt anvisningar i meddelande 1976: 39 får asbest
efter utgången av september månad 1977 inte användas vid arbete med
framställning av golv- och väggbeklädnader, och vidare får efter utgången
av september månad 1978 arbetstagare inte sysselsättas med installation
av golv- och väggbeklädnader med asbest. I arbetarskyddsstyrelsens informationsserie
kommer i dagarna en broschyr om avlägsnande av asbest
vid svetsningsarbete, från skyddsutrustning och från laboratorier. Före
årsskiftet utges ännu en broschyr i samma serie om asbest inom motorbranschen,
och arbete pågår med ytterligare en broschyr om åtgärder
vid rivning av asbest. Dessutom kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsens
referensgrupp för asbestfrågor, vari ingår bl. a. representanter för arbetsmarknadens
parter, fortsätter sitt arbete med att följa upp arbetarskyddsstyrelsens
anvisningar om asbest. Frågan om asbest i arbetslivet ingår
även i arbetarskyddsstyrelsens s. k. silikosuppföljningsprojekt.

Utskottet har fortfarande samma uppfattning beträffande förbud mot
import och användning av asbest och asbesthaltigt material som redovisades
i utskottets betänkande SoU 1975/76: 40. Utskottet vill även
peka på de utvidgade möjligheter som den föreslagna lagstiftningen ger
beträffande förhandsbedömning. Bl. a. är avsikten att arbetarskyddsstyrelsen
skall kunna bemyndigas att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter
om olika slag av förhandsbedömning (3 kap. 12 § AML). I
detta sammanhang bör även nämnas att man inom LO nyligen påbörjat
arbete med att utforma ett fackligt handlingsprogram mot asbest med
den långsiktiga målsättningen att man helt skall få bort asbest ur arbetslivet.
Utskottet förutsätter att arbetarskydds verket liksom hittills med
uppmärksamhet följer utvecklingen på området och fortlöpande vidtar
alla åtgärder som är erforderliga för att så långt möjligt garantera betryggande
säkerhetsförhållanden för arbetstagarna. Utskottet anser under
hänvisning till det anförda att motionen 1676 i aktuell del (yrkandet
23 d) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Soll 1977/78: 1

27

Motionen 733 av Lars Werner m. fl. (vpk) har väckts under den allmänna
motionstiden i år. Yrkandena 8—12 överensstämmer i allt väsentligt
med vad som sedermera yrkats i motionen 1676 (yrkandet 3 delvis,
yrkandena 23 a—d). Med hänvisning till vad ovan anförts beträffande
motionen 1676 i motsvarande delar avstyrker utskottet även motionen
733 (yrkandena 8—12). Beträffande motionen 733 i övrigt, såvitt motionen
behandlas i detta betänkande, hänvisas till vad utskottet anför i
avsnittet Företagshälsovård m. m. (s. 39).

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp ett annat yrkande i motionen
1676, nämligen ett yrkande om att riksdagen skall uttala sitt stöd
för inrättandet av ett fackligt arbetsmiljö- och kontrollinstitut (yrkandet
28). Motionärerna menar att ett sådant institut är nödvändigt som bas
för bl. a. facklig, obunden forskning om arbetsmiljörisker i den fysiska
miljön och för en facklig kontroll av arbetsmiljöns utveckling.

Frågan om ett fackligt institut har diskuterats av riksdagen i samband
med tillkomsten av arbetarskyddsfonden (SfU 1971: 17) och i samband
med delreformen av arbetarskyddslagstiftningen år 1973 (Soli 1973: 25).
Riksdagen ansåg vid dessa tillfällen att det inte var lämpligt att
riksdagen fattade beslut som innebar att den fackliga rörelsen ålades att
starta och driva ett sådant institut utan att det torde få bli fackföreningsrörelsens
egen sak att fatta beslutet härom. Frågan har även behandlats
av riksdagen i år (AU 1976/77: 21). Riksdagen hänvisade då bl. a. till
den av arbetarskyddsfonden understödda forskningen på arbetsmiljöområdet.
Det framhölls därvid att företrädare för arbetstagarsidan ingår
i fondens styrelse. Vad riksdagen sålunda tidigare uttalat i frågan
äger enligt utskottets mening fortfarande giltighet. Med hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet behandlar slutligen även ett annat yrkande i motionen 1676
som har nära samband med frågan om arbetslivsforskning. Motionärerna
yrkar (yrkandet 14) att fackliga förtroendemän och experter skall få
fritt tillträde till arbetsplatserna och att detsamma skall gälla dem
som anlitas av arbetstagarna eller lokal facklig organisation i arbetet
med att förbättra arbetslivets villkor samt forskare som på eget
initiativ vill bedriva forskning i arbetsmiljöfrågor. Motionärerna yrkar
även (yrkandet 24 b) att kostnaderna för facklig expert som kallas till
arbetsplatsen skall bestridas av arbetsgivaren.

De av motionärerna aktualiserade frågorna ligger inom ramen för nya
arbetsrättskommitténs uppdrag. Enligt vad utskottet inhämtat kommer
kommittén att i dagarna lägga fram ett delbetänkande vari behandlas
dels utvidgning av förtroendemannalagen och finansiering av den fackliga
verksamhet som berörs därav, dels arbetslivsforskning, dels facklig
information på betald arbetstid. Utskottet anser att behandlingen av
kommitténs förslag bör avvaktas. Utskottet avstyrker således motionen
1676 i motsvarande del (yrkandena 14 och 24 b).

SoU 1977/78:1

28

Mätteknisk konsultverksamhet

En förutsättning för att systemet med gränsvärden skall fungera är
att det finns tillfredsställande mättekniska resurser för kontroll av miljön.
I motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) framhålls att av den undersökning
om kemiska hälsorisker i arbetsmiljön som presenterades vid
1976 års LO-kongress framgick att resurserna på området är klart otillräckliga.
Nuvarande brister på mättekniska resurser har enligt motionärerna
fått till följd att det etablerats ett betydande antal företag som på
kommersiell grund erbjuder mättjänster. Motionärerna framhåller att
kvaliteten hos de erbjudna tjänsterna är mycket skiftande och anser att
verksamheten bör kontrolleras. I motionen yrkas därför att frågan om
ett tillståndsförfarande för mätteknisk konsultverksamhet bör utredas
med förtur av företagshälsovårdsutredningen (yrkandet 17).

I företagshälsovårdsutredningens uppdrag ingår enligt direktiven bl. a.
att utreda hur tillgången på mät- och analysresurser för arbetsmiljön
skall säkras för framtiden. Enligt vad utskottet inhämtat har utredningen
nu fastställt en plan för denna del av sitt arbete. Utredningen skall bl. a.
beskriva befintliga mät- och analysresurser och under år 1978 göra arbetsplatsundersökningar
och enkäter. På grundval av resultatet av detta
arbete samt övrigt bakgrundsmaterial skall sedan förslag arbetas ut angående
den framtida mättekniska verksamheten. I samband därmed
kommer också att tas upp frågan om auktorisation för mättekniska konsulter.
Eftersom utredningen således redan har börjat arbeta med den
fråga, som tagits upp av motionärerna, anser utskottet att motionärernas
önskemål får anses tillgodosett. Utskottet vill dock understryka vikten av
att arbetet bedrivs skyndsamt. Utskottet utgår också från att utredningen
överväger möjligheterna att framlägga ett delbetänkande rörande den
här aktuella frågan. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
motionen 1675 i här behandlad del (yrkandet 17) inte behöver föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Möjligheterna till arbete

I propositionen (s. 247) framhålls att AML i princip skall gälla för
alla människor i arbetslivet. Det betonas att avsikten är att lagen skall
tjäna som underlag vid strävandena efter en arbetsmarknad med stor
variation på arbetsuppgifterna, där var och en kan få sysselsättning efter
sina fysiska och psykiska förutsättningar. Arbetsmiljön måste i så stor
utsträckning som möjligt planeras på ett sätt som gör att alla människor
som vill förvärvsarbeta också skall kunna tas emot i arbetslivet. Det
följer av lagens karaktär av ramlag att speciella förhållanden för särskilda
grupper av arbetstagare får beaktas av arbetarskyddsstyrelsen vid
utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till lagen.

De handikappades riksförbund (DHR) har vid remissbehandlingen av
arbetsmiljöutredningens slutbetänkande anfört att det i AML bör in -

SoU 1977/78:1

29

föras en bestämmelse som skall ange att arbetsförhållandena bör anpassas
till förutsättningarna hos arbetstagare med särskilda behov i
fysiskt och psykiskt avseende. Departementschefen har med anledning
därav framhållit att det enligt förslaget till AML (3 kap. 3 §) åligger
arbetsgivare att ta hänsyn till att människor har olika förutsättningar
att utföra arbetsuppgifter. Vidare finns det också ett ansvar för de
handikappades arbetssituation inom ramen för den partssamverkan som
sker i anpassningsgrupperna. Departementschefen framhåller även det
områdesansvar beträffande tillämpningsföreskrifter om handikappanpassning
som finns hos flera myndigheter, bl. a. statens planverk och
arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att utöver vad som
stadgas i 3 kap. 3 § förslaget till AML någon särskild bestämmelse om
de handikappades arbetssituation inte behöver tas in i lagen. Vad som
ovan anförts innebär att de författningsbestämmelser som föreslagits i
angivna avseende är tillräckliga för att ge förutsättningar för att tillgodose
det behov som finns att hjälpa de handikappade i arbetslivet.

I arbetarskyddslagen finns särskilda bestämmelser om kvinnors användande
i arbete (5 kap.). Någon motsvarighet till dessa föreslås inte
ingå i AML. Speciella förhållanden för kvinnor, t. ex. under graviditet,
skall i stället beaktas genom tillämpningsföreskrifter.

Den tidigare delegationen (Ju 1973: 03) för jämställdhet mellan män
och kvinnor har i skrivelse till dåvarande departementschefen föreslagit
en kompletterande bestämmelse i AML av innehåll att kvinna, som på
grund av havandeskap inte kan utföra sitt ordinarie arbete, skall beredas
annat arbete eller, om detta inte är möjligt, ha rätt till ledighet. Departementschefen
erinrar med anledning av skrivelsen först om den ledighet
som arbetstagare har rätt till enligt lagen om föräldraledighet och anför
därefter följande (s. 250).

Som delegationen har framhållit i sin skrivelse kan det emellertid inte
anses riktigt att kvinnor med vissa arbetsuppgifter tvingas ta ut föräldraledighet
långt före förlossningen. I likhet med delegationen anser jag att
det är angeläget att havande kvinna har möjlighet att vara kvar i arbetet
och att därför i första hand en omplacering inom arbetsplatsen bör försökas
om hennes ordinarie arbetsuppgifter påkallar det. Frågan om ersättning
för bortfallen lön i fall där förhållandena på arbetsplatsen inte
medger omplacering får övervägas i annan ordning. Jag vill emellertid
framhålla att havande kvinna enligt lagen om anställningsskydd får anses
skyddad i sin anställning även i fall då längre ledighet än normalt
behövs med hänsyn till hennes arbetsuppgifter.

I anslutning till det anförda vill utskottet erinra om att en promemoria
med förslag till vidgad rätt till ledighet för vård av barn m. m. nyligen
lagts fram av en arbetsgrupp inom socialdepartementet (Ds S 1977: 7).

I motionen 1675 yrkas att riksdagen som sin mening uttalar dels
att regler om gränsvärden och andra föreskrifter om arbetsmiljöns ut -

SoU 1977/78:1

30

formning bör utformas med utgångspunkt i principen att arbetstagare
oavsett kön skall ha tillgång till alla arbeten i arbetslivet (yrkandet 12),
dels att gravida kvinnor bör ha rätt till sådan tillfällig förändring av
sina arbetsförhållanden och arbetsuppgifter att de inte på grund av arbetets
art behöver tidigarelägga sin graviditetsledighet (yrkandet 13).

Av utformningen av lagförslaget och de uttalanden som gjorts i den
allmänna motiveringen i propositionen framgår klart att arbetstagare
oavsett kön i princip skall ha tillgång till alla arbeten i arbetslivet.
Arbetarskyddsstyrelsen har därför en skyldighet att i sin författningsverksamhet
utgå från denna princip. Något särskilt uttalande med anledning
av motionsyrkandet erfordras enligt utskottets mening därför inte.

Beträffande arbetssituationen för gravida kvinnor ansluter sig utskottet
till vad som anförts av departementschefen och som kommer till
uttryck i motionen 1675. Utskottet förutsätter att de uttalanden som
sålunda gjorts beträffande omplacering inom arbetsplatsen av kvinna
som på grund av havandeskap inte kan fullgöra sitt ordinarie arbete
kommer att uppmärksammas av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen i dess tillsynsverksamhet.
I de undantagsfall där omplacering inte kan ske är det
naturligtvis angeläget att kvinnan får kompensation för uteblivna löneförmåner.
Hur ersättningsfrågan skall lösas får emellertid övervägas
bl. a. i samband med det fortsatta reformarbetet på föräldraförsäkringens
område. Det behövs enligt utskottets mening inte heller i detta avseende
något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Enligt 4 kap. 4 § förslaget till AML skall kvinna som ammar sitt barn
ha rätt till ledighet för amningen. En motsvarighet till den föreslagna
regeln finns f. n. i 35 § arbetarskyddslagen.

Under den allmänna motionstiden i januari i år har väckts en motion,
motionen 899 av Eivor Marklund m. fl. (vpk), i vilken yrkandet innebär
att det i arbetarskyddslagstiftningen skall tas in en bestämmelse av innebörd
att, då kvinna utnyttjar sin rätt till ledighet från arbetet för att
amma, avdrag på lönen inte får göras.

Frågan om vidgade möjligheter till ersättning till föräldrar för det
inkomstbortfall som uppstår till följd av ledighet i samband med barnsbörd
är enligt utskottets mening en fråga som i första hand får diskuteras
i anslutning till utformningen av reglerna för föräldraförsäkringen.
Utskottet avstyrker därför motionen 899.

Övrigt

Arbetsmiljön för en särskild grupp av arbetstagare, nämligen kyrkogårdsarbetarna,
tas upp i motionen 359 av Paul Jansson m. fl. (s), som
avgivits under den allmänna motionstiden i år. Motionärerna framhåller
att på kyrkogårdarna i nästan samtliga mindre församlingar kyrkogårdsarbetare
saknar tillgång till dricks- och tvättvatten, toalett, lämplig plats
för ombyte och förvaring av kläder samt lämplig plats för intagande av

SolJ 1977/78:1

31

måltid. Församlingarnas representanter har angivit att orsakerna till
bristerna i arbetsmiljön är att församlingarna har för få skattebetalare
och därmed också för små ekonomiska resurser för att kunna klara kraven
på en god arbetsmiljö för sina kyrkogårdsarbetare. Motionärerna
föreslår som en tänkbar åtgärd för att förbättra arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetarna
att de skattesvaga församlingarna får möjlighet att uppta
förmånliga lån till arbetsmiljöförbättrande åtgärder, t. ex. ur kyrkofonden.

Utskottet vill slå fast att de krav på en god arbetsmiljö som arbetstagarna
äger ställa med stöd av den nya arbetsmiljölagstiftningen självfallet
kommer att kunna ställas av den här angivna arbetstagargruppen
med samma rätt som andra grupper.

Såvitt avser det konkreta yrkande som tas upp i motionen vill utskottet
framhålla följande. Kyrkoministerns stat-kyrka grupp (U 1976: 15),
som tillkallades enligt regeringens bemyndigande i april 1975 för överläggningar
med företrädare för svenska kyrkan om de framtida förhållandena
stat-kyrka, kommer enligt vad utskottet inhämtat att lägga
fram sitt förslag i början av nästa år. Frågan om huvudmannaskapet för
begravningsväsendet kommer därvid att behandlas. Utredningsgruppens
förslag bör avvaktas.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att något riksdagens
initiativ med anledning av motionen 359 inte bör tas.

Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl.

Samverkans principen

I 3 kap. förslaget till AML behandlas de allmänna skyldigheter som
enligt lagen skall vila på arbetsgivare, arbetstagare och vissa andra kategorier,
som har möjlighet att medverka till goda arbetsmiljöer, exempelvis
tillverkare av tekniska anordningar och framställare av kemiska produkter.
Den grundläggande principen för arbetet i arbetsmiljöfrågor
föreslås bli lagfäst i 3 kap. 1 § AML, där det stadgas att arbetsgivare och
arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

Motsvarande bestämmelse finns nu i arbetarskyddslagen (39 §). Bestämmelsen
tillkom vid 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen.
Reformen byggde på tanken att samarbete mellan arbetsgivare och
arbetstagare är en förutsättning för att man skall kunna skapa goda
arbetsförhållanden. Det framhölls såväl av arbetsmiljöutredningen som
av departementschefen i propositionen 1973: 130 att många arbetsmiljöfrågor
är av den art att en samverkan mellan de närmast berörda är en
nödvändighet för att man skall nå resultat. I den nu aktuella propositionen
anförs (s. 251) att de fortsatta strävandena med utgångspunkt i de
nya reglerna har gett framgångar, och att det finns all anledning att gå
vidare på de vägar mot en bättre arbetsmiljö som redan anträtts. Skyl -

SoU 1977/78:1

32

digheten för arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma
en god arbetsmiljö bör därför enligt propositionen även framdeles
vara grundläggande för arbetsmiljöarbetet.

1 motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att den föreslagna
samverkansregeln skall ersättas med ett stadgande av innebörd att AML
skall tillerkänna arbetstagarna maktbefogenheter för att åstadkomma en
sund och säker arbetsmiljö (yrkandet 4). I huvudsak samma yrkande
framfördes av vänsterpartiet kommunisterna vid riksdagsbehandlingen
av 1973 års delreform. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1973: 25 (s. 43) avstyrkte utskottet yrkandet. Utskottet anförde bl. a. att
den i propositionen föreslagna lagtexten väl återspeglade den huvudprincip
på vilken den lokala skyddsverksamheten i fortsättningen skulle
vila.

Som anförts redan i inledningen till detta betänkande ansluter sig
utskottet till de föreslagna principerna för den nya lagstiftningen. Med
hänsyn härtill och med hänvisning till vad utskottet uttalat i det inledande
avsnittet i denna fråga (s. 12) avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet
och tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget till
lydelse av 3 kap. 1 § AML.

Ensamarbete

Arbetsmiljöfrågorna vid ensamarbete behandlas utförligt i propositionen.
I förslaget till AML har flera bestämmelser som har betydelse för
arbetsmiljön vid ensamarbete tagits in. Den grundläggande regeln som
gäller allt arbete finns i 2 kap. 1 § andra stycket förslaget till AML. Där
stadgas att arbetet skall anpassas efter människans förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende. Enligt 3 kap. 2 § andra stycket åligger det
arbetsgivare att beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som
kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam. Slutligen bör nämnas
att skyddsombud enligt 6 kap. 7 § andra stycket i avvaktan på yrkesinspektionens
ställningstagande kan avbryta arbete som arbetstagare utför
ensam, om det är påkallat ur skyddssynpunkt och rättelse inte kan
uppnås genast genom hänvändelse till arbetsgivaren.

Som motivering till de angivna bestämmelserna anförs i propositionen
bl. a. (s. 255) att ensamarbete inte bara kan innebära särskilda risker
från skadesynpunkt utan även innehåller moment som i psykiskt och
socialt avseende kan göra arbetsformen särskilt påfrestande. I propositionen
betonas det angelägna i att närmare föreskrifter angående ensamarbete
utarbetas för olika områden. Arbetarskyddsstyrelsen bör enligt
propositionen (s. 256) i samråd med arbetsmarknadens parter också
överväga i vad mån ensamarbete under vissa omständigheter skall förbjudas
och meddela föreskrifter härom. Departementschefen framhåller
även att förslaget till AML inrymmer möjlighet att förena förbud mot

SoU 1977/78:1

33

ensamarbete med direkta straffsanktioner (3 kap. 14 § och 8 kap. 2 §
första stycket).

I motionen 706 av Karl Hallgren m. fl. (vpk), som avgivits under den
allmänna motionstiden i år, vill motionärerna att arbetstagaren i samråd
med den lokala fackliga organisationen skall avgöra om arbete får utföras
som ensamarbete. Motionärerna tar särskilt sikte på lokpersonalens
arbetsförhållanden vid enmansbetjäningen på expressgodståg och
andra godståg och anser att ett förbud mot enmansbetjäning av sådana
tåg bör införas.

Arbetsmiljöfaktorerna vid ensamarbete har varit föremål för en ingående
diskussion och behandling av arbetsmiljöutredningen, remissinstanserna
och i propositionen. Enligt utskottets mening bör de i propositionen
redovisade förslagen till bestämmelser vara ett gott stöd då
man skall lösa de problem som kan uppstå i samband med ensamarbete.
Utskottet har vid denna bedömning beaktat att bestämmelserna skall
följas upp med närmare föreskrifter på olika områden, och att man
därvid mer detaljerat kommer att gå in på i vad mån och under vilka
omständigheter ensamarbete skall kunna utföras. Utskottet förutsätter
att man i samband därmed kommer att behandla även den nu förekommande
enmansbetjäningen på godståg och expressgodståg. Vad gäller
frågan om vem som skall ha ansvaret för avbrytande av ensamarbete
anser utskottet att ansvaret bör ligga hos skyddsombudet och i sista
hand hos yrkesinspektionen. Utskottet grundar detta ställningstagande
dels på de i föregående avsnitt gjorda övervägandena rörande arbetstagarsidans
medinflytande på arbetarskyddsfrågorna, dels på principen
att det inom arbetsmiljölagstiftningens ram ytterst bör ankomma på
arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen att avgöra vilka krav som
från arbetsmiljösynpunkt bör ställas på arbetsplatsens utformning och
på arbetsprocesserna. Utskottet avstyrker således motionen 706.

Gemensamma arbetsställen

Vid 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen infördes särskilda
bestämmelser om skyddsansvar på gemensamma arbetsställen.
Dessa bestämmelser innebär att när två eller flera arbetsgivare samtidigt
bedriver arbete på samma arbetsställe de skall samråda och gemensamt
verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället.
Ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe
för byggnadsverksamhet ligger på byggherren, som dock kan överlåta
detta ansvar till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället. Nu
nämnda bestämmelser om obligatoriskt samordningsansvar föreslås bli
överförda till AML och desutom föreslås att ett samordningsansvar
läggs på den som råder över fast driftställe som är gemensamt arbetsställe
för flera verksamheter. Även i sistnämnda fall skall ansvaret kunna
överlåtas. Utanför kretsen av gemensamma arbetsställen där det finns ett

3 Riksdagen 1977/78.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

34

obligatoriskt samordningsansvar kommer att falla dels andra tillfälliga
arbetsställen än byggarbetsplatser, dels rörliga arbetsställen, dels fasta
arbetsställen där ingen arbetsgivare eller annan företagare kan sägas råda
över det gemensamma arbetsstället. För sistnämnda slag av gemensamma
arbetsställen föreslås att i 3 kap. 7 § andra stycket AML tas in en
bestämmelse av innebörd att de som bedriver arbete där kan överenskomma
att en av dem skall ha ansvaret för samordningen. Enligt 7 kap.
6 § förslaget till AML kan yrkesinspektionen efter bedömning i det enskilda
fallet bestämma om samordningsansvar beträffande alla typer av
gemensamma arbetsställen.

I motionen 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-) yrkas att
det obligatoriska samordningsansvaret utsträcks till att omfatta alla gemensamma
arbetsställen. Enligt motionen skall de som bedriver arbete
på gemensamt arbetsställe, där det enligt propositionen inte skall råda
obligatoriskt samordningsansvar, överenskomma att en av dem skall ha
ansvar för samordningen. Sådan överenskommelse skall vara skriftlig
(yrkandet 1).

Genom förslaget i propositionen att även den som råder över fast
driftställe, som är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter, skall
ha ett obligatoriskt samordningsansvar har området för ett sådant obligatoriskt
ansvar utvidgats betydligt. Mot bakgrund av vad i propositionen
anförs om det angelägna i att man finner former för ett obligatoriskt
samordningsansvar beträffande fasta driftställen, där olika slag av entreprenadverksamhet
bedrivs, anser utskottet att den föreslagna utvidgningen
är väl avvägd. Bland de gemensamma arbetsställen där även fortsättningsvis
samordningsansvaret inte kommer att vara obligatoriskt
finns en rad olika typer av arbetsställen. Dessa kan ofta inte klart avgränsas
mot arbetsställen som inte är gemensamma. Det skulle enligt
utskottets mening innebära svåra gränsdragningsproblem att införa ett
obligatoriskt samordningsansvar för alla gemensamma arbetsställen. Utskottet
vill därmed inte bestrida att det kan brista i skyddsarbetet på
vissa av dessa arbetsställen. Det finns emellertid anledning anta att detta
i första hand beror på att bestämmelserna om skyddsansvar på gemensamma
arbetsställen inte fått den önskvärda genomslagskraften. I propositionen
förutsätts att arbetarskyddsmyndigheterna med uppmärksamhet
följer utvecklingen på samtliga de gemensamma arbetsställen där skyddsförhållandena
behöver regleras. Utskottet vill understryka det angelägna
i att så sker och att man i första hand genom information söker avhjälpa
förekommande brister. Utskottet vill tillägga att i de fall överenskommelse
om samordningsansvar frivilligt träffas, det självfallet är önskvärt
att överenskommelsen får skriftlig form. En regel härom bör dock i
första hand tas in i tillämpningsföreskrifterna. Utskottet vill även peka
på den möjlighet som yrkesinspektionen har att efter bedömning i det
enskilda fallet bestämma om samordningsansvar beträffande alla typer

SoU 1977/78: 1

35

av gemensamma arbetsställen. Enligt vad utskottet inhämtat har yrkesinspektionen
utnyttjat denna möjlighet endast i något enstaka fall vilket
kan tyda på att behovet av ett obligatoriskt samordningsansvar för dessa
arbetsställen inte är särskilt stort. Utskottet tillstyrker således förslaget i
propositionen och avstyrker motionen 1673 i motsvarande del (yrkandet
1).

Förhandsbedömning m. m.

Allmänt

I propositionen framhålls att arbetarskyddet i första hand bör vara
förebyggande och att ett moment av förhandsbedömning bör ingå i allt
skyddsarbete och i alla föreskrifter av tillsynsmyndighet. Tyngdpunkten
när det gäller att bevaka arbetsmiljösynpunkter vid olika projekt måste
ligga i de anställdas deltagande och granskning vid projekteringen. Liksom
i arbetsmiljöutredningens slutbetänkande och remissyttrandena understryks
i propositionen att det är väsentligt att man beaktar arbetsmiljösynpunkter
på ett tidigt stadium av planeringsprocessen. F. n. finns
det i arbetarskyddslagen vissa regler om ansvar för tillverkare och
leverantörer av maskiner och annan teknisk utrustning. 1 propositionen
föreslås att dessa regler kompletteras och förs över till AML. Syftet med
de nya reglerna är enligt propositionen att det skall skapas garantier
för att hänsyn tas till arbetsmiljön innan t. ex. en anläggning, maskin,
kemisk produkt, arbetsprocess eller arbetsmetod börjar användas. Ansvaret
för förhandsbedömningen föreslås ligga i första hand på tillverkare
och leverantörer samt på arbetsgivare. Myndigheternas förhandsprövning
skall gälla de fall där särskild kontroll behövs.

Utskottet har inte något att erinra mot de överväganden sorn innefattas
i det sagda. Utskottet vill dessutom understryka vad som anförs
i motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) om vikten av facklig medverkan
vid arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete beträffande olika former
av förhandsgranskning.

I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkar motionärerna att
planeringstiderna förlängs så att fackföreningen och dess experter får
möjligheter till meningsfull förhandsgranskning (yrkandet 24 c). Det
framhålls i motionen att de utrymmen och resurser som byggherrar
anslår för planering och projektering av byggnader, anläggningar m. m.
har under 1960- och 1970-talen förkortats så att omsorgsfulla insatser
från konsulters sida nu längre knappast är möjliga. Som en förutsättning
för att arbetsmiljöerna skall kunna förbättras krävs det enligt motionärernas
mening längre planeringstider med tillräckligt utrymme för de
anställda både i arbetsmiljöerna och de anställda i konsultföretagen att
gemensamt tränga in i miljöproblemen och ta fram alternativa lösningar.

SoU 1977/78:1

36

Utskottet anser att det ligger i sakens natur att en förhandsgranskning,
som gör skäl för sitt namn, endast kan komma till stånd om de
anställda ges sådant tidsutrymme för granskningen som motionärerna
förordar. För att syftet med granskningen inte skall äventyras är det
därför av vikt att bl. a. yrkesinspektionen uppmärksammar det behov
som finns att ge arbetstagarparten tillräcklig tid för en granskning som
ger parten en reell möjlighet att påverka planeringen. Det torde, såvitt
utskottet kan bedöma, vara svårt att närmare precisera hur långa planeringstiderna
bör vara i olika fall, eftersom mycket skiftande förhållanden
råder i olika planeringssituationer. Väsentliga faktorer som måste
tillmätas betydelse i sammanhanget är omfattningen av projektet och
vilken svårighetsgrad i tekniskt och likartat avseende som föreligger i
det enskilda fallet. Med det anförda får motionen 1676 anses besvarad i
motsvarande del (yrkandet 24 c).

I samma motion tas även upp frågan om möjligheter för de anställda
att utarbeta arbetsmiljöprogram och studera sin arbetsmiljö på betald
arbetstid. Motionärerna yrkar även att det skall uppdras åt berörd myndighet
att i övrigt verka för vad i motionen anförs om planering och
förhandsgranskning (yrkandet 24 a).

Nya arbetsrättskommittén skall enligt sina direktiv med förtur ta upp
frågor om ändringar i förtroendemannalagen, om arbetslivsforskning
och om facklig information på betald arbetstid. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer kommittén att i dagarna lägga fram ett delbetänkande.
Med hänsyn till att frågor av den karaktär som aktualiseras av motionärerna
kommer att behandlas i betänkandet anser utskottet att detta
bör avvaktas.

Med hänvisning till det nu anförda och vad utskottet i övrigt anfört
beträffande planering och förhandsgranskning avstyrker utskottet motionen
1676 i här aktuell del (yrkandet 24 a).

Samordning med miljöskyddslagstiftningen

Samordningen mellan AML och miljöskyddslagstiftningen diskuteras
ingående i propositionen. Miljöskyddslagen (1969: 387) avser att skydda
den yttre livsmiljön och har ett vidsträckt tillämpningsområde. Den
gäller i princip all förorening och störning som kan drabba omgivningen
vid användningen av fast egendom. Dit hör vattenföroreningar, luftföroreningar,
buller, skakningar, ljus och andra liknande olägenheter. Den
som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet har rätt att begära
prövning om han får driva verksamheten och under vilka villkor det får
ske. I stor utsträckning finns också en skyldighet att begära prövning av
verksamheten på förhand. Tillståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden
för miljöskydd. I förarbetena till lagen framhålls att begreppet
omgivningen inte omfattar den störande anläggningen och att
personer som är verksamma inom själva störningskällan skyddas genom
arbetarskyddslagstiftningen.

SoU 1977/78:1

37

Arbetsmiljöutredningen framhöll i sitt slutbetänkande att miljöskyddslagen
med sina tillåtlighetsregler har en annan uppbyggnad än arbetarskyddslagstiftningen
och att utredningar i samband med tillåtlighetsprövning
ofta torde sakna intresse för arbetarskyddet och i vart fall inte
kan ligga till grund för en motsvarande prövning av arbetsmiljön. I den
mån arbetsmiljösynpunkter berörs i ett miljöskyddsärende måste man
dock enligt utredningen se till att hänsyn tas till dessa redan vid den
planering som föregår behandlingen enligt miljöskyddslagstiftningen.
Utredningen förslog därför att i miljöskyddskungörelsen (1969: 388)
skulle föreskrivas att underrättelse om inkomna ansökningar eller anmälningar
i miljöskyddsärenden skulle lämnas av vederbörande miljöskyddsmyndighet
till skyddsombud eller, om sådant ej fanns, facklig
organisation som företrädde arbetstagarna.

1 propositionen har utredningens förslag inte tagits upp. Motiveringen
för detta är dels att antalet miljöskyddsärenden är mycket stort samtidigt
som de utredningar som miljöskyddsmyndigheterna kräver ofta saknar
intresse från arbetsmiljösynpunkt, dels att det föreligger risk för att
skyddsombud eller facklig organisation som får underrättelse om en
ansökan eller anmälan enligt miljöskyddslagen kan bibringas uppfattningen
att även arbetsmiljöfrågor prövas i miljöskyddsärendet. I propositionen
framhålls vidare att en sådan underrättelseskyldighet, som utredningen
förordat, i onödan skulle försvåra handläggningen så mycket
mera som risken för direkt konflikt mellan olika miljöintressen torde
föreligga endast i ett begränsat antal fall. I propositionen understryks i
sammanhanget vikten av att skyddsombud eller facklig organisation
genom arbetsgivarens försorg kopplas in vid planering av åtgärder som
faller under miljöskyddslagen så snart åtgärderna har anknytning till
arbetsmiljön.

I motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) yrkar motionärerna att
underrättelseskyldighet för miljöskyddsmyndighet införs enligt utredningens
förslag (yrkandet 11). I motionen anges att bedömningen av
frågan om det i ett ärende enligt miljöskyddslagen också finns arbetsmiljöaspekter
att ta hänsyn till inte bör göras av arbetsgivaren utan att
skyddsombudet och den fackliga organisationen i varje enskilt fall bör
få möjlighet att själva göra bedömningen.

Utskottet anser att de farhågor som uttalas i propositionen för att
den av utredningen föreslagna lösningen skulle kunna försvåra och tynga
arbetet för myndigheten är värda beaktande. Utskottet anser emellertid
också att det är angeläget att det syfte som ligger bakom motionsyrkandet
tillgodoses. Efter ingående överväganden har utskottet stannat för att
förorda att arbetsgivare som gör ansökan eller anmälan i miljöskyddsärende
skall bli skyldig att underrätta skyddsombud, skyddskommitté
eller facklig organisation. Vad utskottet anfört med anledning av motionen
1675 i här aktuell del (yrkandet 11) bör ges regeringen till känna.

SoU 1977/78:1

38

Förteckning över farliga ämnen

Enligt 3 kap. 13 § förslaget till AML kan regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva att förteckning
skall föras över bl. a. ämne som avses i 3 kap. 9 §, dvs. ämne som kan
föranleda ohälsa eller olycksfall.

Departementschefen har i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsmiljöutredningens
förslag (SOU 1976: 1 s. 197) uttalat (s. 293) att,
för att en förteckning av angivet slag skall tjäna sitt ändamål, det synes
nödvändigt att föreskrifter härom tar sikte på bl. a. ämnen där särskilda
försiktighetsmått är nödvändiga vid hanteringen och som speciellt bör
observeras vid tillsynen.

Enligt utskottets mening kan det i åtskilliga fall vara av stort värde
att samtliga ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall finns redovisade
i en särskild förteckning på arbetsplatsen. Denna uppfattning står
i överensstämmelse med vad LO uttalat i sitt remissvar över utredningens
förslag och med vad som anförs i motionen 1675 (yrkandet 2). I det
bemyndigande som regeringen torde komma att ta in i arbetsmiljöförordningen
bör det därför enligt utskottets mening inte göras någon begränsning
i fråga om omfattningen av sådana förteckningar. Den föreslagna
lagtexten ger regeringen möjlighet att utfärda ett sådant bemyndigande.
Det ankommer därefter på arbetarskyddsstyrelsen att pröva i
vilken utsträckning bemyndigandet skall utnyttjas. Utskottet utgår emellertid
från att arbetarskyddsstyrelsen, då myndigheten skall utfärda föreskrifter
angående farliga ämnen, beaktar vad utskottet ovan uttalat. Med
det anförda får motionen 1675 i motsvarande del (yrkandet 2) anses
tillgodosedd.

Tillstånd för nyanläggningar

I motionen 1675 tas även upp frågan om hur arbetsmiljöintressena
skall kunna tillgodoses vid planering av nyanläggningar. Motionärerna
framhåller att det i dessa fall är svårt att ge arbetstagarsidan möjlighet
att på ett tidigt stadium påverka planeringen från arbetsmiljösynpunkt.
En viss bevakning av arbetsmiljöintressena sker visserligen genom yrkesinspektionens
förhandsgranskning av byggnadslovsärenden som avser
arbetslokaler och liknande, men denna bevakning är enligt motionärerna
inte till fyllest, eftersom man ofta inte känner till vilken verksamhet som
skall bedrivas i lokalerna. Det krävs inte heller byggnadslov för alla typer
av anläggningar. Motionärerna yrkar därför att arbetarskyddsstyrelsen
skall ges möjlighet föreskriva att anläggning, i vars planering för aktuellt
ändamål arbetstagarna inte deltagit på sätt som anges i AML, får tas
i bruk endast efter tillstånd (yrkandet 1 delvis). Motionärerna föreslår i
detta syfte att en bestämmelse med nämnda innehåll förs in som punkt

4 i 3 kap. 12 § första stycket förslaget till AML.

I förslaget till AML stadgas att regeringen eller, efter regeringens

SoU 1977/78:1

39

bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen om det är påkallat från skyddssynpunkt,
kan föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning
avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd
(3 kap. 12 § första stycket punkt 1). Utskottet tillstyrker denna lagregel.
Genom bestämmelsen får arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att föreskriva
tillståndstvång för nyetablerade anläggningar, bl. a. i sådana fall som
motionärerna åsyftar. Något tillägg till lagtexten erfordras således inte
för att tillgodose motionärernas önskemål. Utskottet vill dock framhålla
att den omständigheten att arbetstagarparten inte medverkat vid planeringen
av anläggning för aktuellt ändamål bör vara ett skäl för arbetarskyddsstyrelsen
att föreskriva att anläggningen får användas endast efter
tillstånd. Detta bör enligt utskottets mening gälla alla anläggningar, såväl
nyetablerade som övriga.

Företagshälsovård m. m.

Utbyggnaden av företagshälsovården

Företagshälsovården har en av de viktigaste funktionerna att fylla
inom företag och förvaltningar då det gäller arbetsgivarens möjligheter
att tillhandahålla resurser för kontrollen av arbetsmiljön samt dennes
ansvar för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från säkerhets-,
hälso- och anpassningssynpunkt. Även om företagshälsovården i
första hand skall vara tekniskt och medicinskt förebyggande ges i regel
också viss sjukvård inom denna. I många fall utgör sjukvården en betydande
del av företagshälsovården.

Som framhölls i samband med 1973 års delreform på arbetarskyddsområdet
har företagshälsovården ute på arbetsplatserna bedömts som en
av de mer väsentliga faktorerna för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö
(SoU 1973: 25 s. 61). Det är därför viktigt att företagshälsovården
har en nära anknytning till skyddsarbetet i övrigt på arbetsplatserna.
Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund att frågor om företagshälsovård,
liksom varit fallet sedan delreformens genomförande, skall tillhöra
skyddskommitténs kompetensområde.

Av det sagda följer också att det är mycket angeläget med en utbyggnad
av företagshälsovården. Sedan början av 1970-talet har en avsevärd
utbyggnad ägt rum. Särskilt då det gäller små arbetsplatser — där de
organisatoriska problemen på området kan vara betydande — är det
emellertid långt kvar innan alla löntagare har tillgång till företagshälsovård.
Här kan dock nämnas att flera landstingskommuner har planerat
för företagshälsovård för andra arbetstagargrupper än landstingens egna,
och vissa landsting har redan företagshälsovård som organiserats på detta
sätt. Med stöd av arbetarskyddsfonden och i samråd med berörda parter
planeras även en viss försöksverksamhet där de organisatoriska formerna
för och inriktningen av sådan företagshälsovård kan prövas.

SoU 1977/78:1

40

Utskottet anser att det bör slås fast att målet för utbyggnaden av
företagshälsovården bör vara att alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård.
Denna åsikt har också uttalats av departementschefen
(s. 193), och samma uppfattning har kommit till uttryck i direktiven för
den förra året tillsatta utredningen (A 1976: 01) om företagshälsovården
och den yrkesmedicinska verksamheten (företagshälsovårdsutredningen).
Enligt direktiven bör utbyggnaden av företagshälsovården liksom nu ske
på frivillighetens väg och frågor om dess innehåll m. m. regleras genom
avtal och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Takten för
förverkligandet av det ovan angivna målet skall bestämmas av parterna
under hänsynstagande till de resurser som kan ställas till förfogande. Härvid
åsyftas såväl direkta resurser avsatta genom avtal mellan parterna
som tillgång till personal etc. Delar av arbetsmarknaden omfattas inte av
avtal om företagshälsovård. Om utredningen finner att en utbyggnad
beträffande dessa områden inte är att förutse, bör utredningen överväga
alternativa vägar att åstadkomma en sådan utbyggnad. Direktiven innehåller
också ett uppdrag att pröva frågan om en ändamålsenlig fördelning
och planering av läkarresurserna inom företagshälsovården. Utredningen
skall även ta upp frågor rörande utbildning av företagshälsovårdens
personal. En särskild uppgift för utredningen blir att göra en allmän
bedömning av hur företagshälsovården vid små och geografiskt
spridda företag skall läggas upp.

Genom vad sålunda anförts om målet för företagshälsovårdens utbyggnad
får enligt utskottets mening motionen 1675 av Olof Palme m. fl.
(s) anses tillgodosedd i motsvarande del (yrkandet 16). Ett yrkande i
motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) (yrkandet 2) — vari föreslås
att det i ett andra stycke i 2 kap. 2 § AML skall tas in en regel om att
alla arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård — bör inte heller
föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anser nämligen att det inte
skulle vara meningsfullt med en sådan regel, eftersom den i nuläget
måste kombineras med mycket omfattande dispensmöjligheter. Utbyggnaden
av företagshälsovården skulle enligt utskottets mening inte påskyndas
om en regel infördes i AML enligt motionsyrkandet. I den av
motionärerna föreslagna lagtexten behandlas även huvudmannaskapsfrågan.
Denna fråga tas upp i det följade.

Vad som anförts i det föregående innebär bl. a. att det inte kan eller
bör anges någon exakt tidpunkt då målet företagshälsovård för alla löntagare
skall vara uppnått. Ett yrkande i detta hänseende i motionen
1676 (yrkandet 26 delvis) avstyrks därför. Det är inte heller motiverat
att med anledning av samma motion (yrkandet 26 delvis) eller motionen
733 av Lars Wemer m. fl. (vpk) (yrkandet 2) förorda att tillägg eller
förtydligande till direktiven för företagshälsovårdsutredningen utfärdas
om utbyggnads- och utbildningsresurserna för de olika personalkategorierna
inom företagshälsovården. I sitt av riksdagen godkända betän -

SoU 1977/78:1

41

kande SoU 1975/76: 40 avstyrkte utskottet förra året ett liknande yrkande.
Utskottets ställningstagande innebar att utskottet ansåg att direktiven
för företagshälsovårdsutredningen är tillräckliga för att tillgodose
motionsyrkandets syfte. Utskottet vidhåller denna uppfattning och
avstyrker således även de nu aktuella yrkandena (motionen 733 yrkandet

2 och motionen 1676 yrkandet 26 delvis).

Organisationen av företagshälsovården

Frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården har behandlats
av utskottet flera gånger tidigare. Enligt de principer som nu råder
kan företagshälsovården vara inbyggd i företagen, om dessa är tillräckligt
stora för att ha egen företagshälsovård. För övriga arbetsplatser är
det vanligt att företagshälsovården ordnas genom olika former av samverkan,
t. ex. genom företagshälsovårdscentraler som är gemensamma
för flera företag. Som delvis framgår av framställningen i det föregående
är möjligheterna till samarbete med samhällets hälso- och sjukvård
här av särskild betydelse. Organisationsmodellerna har sin utgångspunkt
i de riktlinjer för företagshälsovård som antogs av SAF och LO år 1967.
Förra året träffades ett arbetsmiljöavtal mellan SAF, LO och PTK. Avtalet
har gett de anställda ett väsentligt ökat inflytande över bl. a. företagshälsovården.
Även på den offentliga sektorn finns avtal som avser
riktlinjer för företagshälsovården.

Med hänsyn till att de nuvarande organisationsformerna för företagshälsovården
har sin grund i avtal mellan arbetsmarknadens parter och då
organisationsformerna är väl förenliga med det synsätt som präglar
reglerna i AML om ansvaret för skyddsverksamheten i företagen är
utskottet inte berett tillstyrka att — som förordas i motionen 733 (yrkandet
1) och motionen 1676 (yrkandet 26 delvis) — företagshälsovårdsutredningen
skulle få tilläggsdirektiv av innebörd att huvudmannaskapet
för företagshälsovården skulle överföras till organ där arbetarna hade
majoritet och att den skulle samordnas med landstingens hälso- och
sjukvård. Vid denna bedömning beaktar utskottet att det i direktiven
för utredningen understryks bl. a. att det är viktigt att samverkan kommer
till stånd mellan den allmänna hälso- och sjukvården samt arbetarskyddet
då det gäller frågan om tillgodoseendet av sjukvård; i direktiven
anges att behovet av sjukvård i största möjliga utsträckning bör
tillgodoses inom den offentliga primärsjukvården. I enlighet med det
sagda avstyrks motionsyrkandena.

Beträffande ett yrkande i motionen 733 (yrkandet 3) om att de grundläggande
kostnaderna för företagshälsovård skall tas ut via avgifter från
arbetsgivarna, vill utskottet framhålla att motionärerna inte närmare
motiverat yrkandet men att detta torde vara att se som ett följdyrkande
till det i nästföregående stycke behandlade yrkandet i huvudmannaskapsfrågan.
På grund av utskottets ställningstagande i sistnämnda fråga är

SoU 1977/78:1

42

något riksdagens yttrande med anledning av det här aktuella yrkandet
inte erforderligt.

Utbildningen av yrkeshygieniker

Utskottet tar här också upp yrkanden i motionen 733, dels om att
företagshälsovårdsutredningen skall ges tilläggsdirektiv med syfte att
utredningen skall utarbeta förslag till nödvändiga utbildningsresurser för
ett uppskattat behov av ca 200 yrkeshygieniker före år 1985 (yrkandet

5 delvis), dels att yrkeshygienikerutbildning med arbetarskyddsstyrelsen
som huvudman skall igångsättas under hösten, bl. a. som underlag för
den begärda framtida yrkeshygienikerutbildningen i nyssnämnda krav
(yrkandet 6).

Frågor om utbildning av yrkeshygieniker behandlades relativt ingående
av utskottet våren 1976. I sitt av riksdagen godkända betänkande
SoU 1975/76: 40, till vilket utskottet hänvisar (s. 24 och 25), erinrade
utskottet om att yrkeshygien ingår i kursplanerna för arbetarskyddsstyrelsens
utbildning av företagshälsovårdens personal, att skyddsingenjörema
erhåller den mest omfattande utbildningen i ämnet, att arbetsmiljöutredningen
framhållit bl. a. att det behövs kvalificerade specialister
för de komplicerade mätningar som krävs för att man skall kunna tilllämpa
fastställda gränsvärden och att detta behov uppmärksammats i
direktiven för företagshälsovårdsutredningen. I direktiven understryks
att den tekniska utvecklingen och de alltmer komplicerade kemiska och
fysikaliska frågorna medför att den tekniska delen av företagshälsovården
får allt större tyngd. Det kommer i stor utsträckning att krävas
specialister på olika områden av yrkeshygien, mätteknik, ergonomi m. m.
Utredningen skall därför undersöka behovet av olika miljötekniker.
Utskottet uttalade att mot bakgrund av det anförda och med hänvisning
till vad direktiven i övrigt innehåller utskottet ansåg sig kunna
räkna med att utredningen kommer att ingående överväga de frågor som
motionärerna tagit upp. Utskottet nämnde också att arbetarskyddsstyrelsen
kommit långt i förberedelserna på att få till stånd en kvalificerad
yrkeshygienisk utbildning samt att frågan även behandlas inom en arbetsgrupp
för arbetsmedicin och arbetshygien under nordiska ministerrådets
ämbetsmannakommitté för arbetsmiljöfrågor.

Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena tilllägga
följande. Vid arbetarskyddsstyrelsen har fr. o. m. den 1 juli i år
inrättats tre utbildningstjänster för yrkeshygieniker. I myndighetens anslagsframställning
för budgetåret 1978/79 framhålls det att avsikten är
att innehavarna av dessa tjänster under två år genom praktiskt arbete
kombinerat med teoretiska studier skall lära sig yrkeshygienisk mät- och
undersökningsmetodik. Tillkomsten av dessa tjänster innebär att avsevärda
resurser inom olika delar av arbetsmedicinska avdelningen måste
avsättas för denna utbildning men tjänsterna är samtidigt av betydelse

SoU 1977/78:1

43

för planeringen av den kommande högre utbildningen av yrkeshygieniker.

Utskottet anser mot bakgrunden av det anförda att något riksdagens
initiativ med anledning av motionen 1676 i här aktuell del inte är påkallat
(yrkandet 5 delvis och yrkandet 6).

Slutligen tar utskottet i detta sammanhang upp frågan om yrkesskadestatistiken.
Förra året lade yrkesskadestatistikutredningen fram betänkandet
(SOU 1976: 17) Skador i arbetet, statistik och information. I motionen
1675 framhålls angelägenheten av att den förbättring av statistiken
som utredningen föreslagit snarast förverkligas.

Som motionärerna i viss mån utvecklar är det av betydelse både för
arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen, de fackliga organisationerna
och den lokala skyddsorganisationen att en förbättring av yrkesskadestatistiken
kommer till stånd. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse
det faktum att, enligt vad som numera har upplysts, regeringen
under hösten kommer att lägga fram förslag för riksdagen med anledning
av betänkandet. Något riksdagens initiativ är därför inte påkallat.

Arbetstidens förläggning

Allmänt

Lagbestämmelser om arbetstiden finns såväl i allmänna arbetstidslagen
(1970: 103) som i arbetarskyddslagen. De grundläggande reglerna
om arbetstidens längd finns i allmänna arbetstidslagen, medan motsvarande
regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan
har sin plats i arbetarskyddslagen. Denna uppdelning av reglerna
bör ses bl. a. mot den bakgrunden att statsmakterna vid allmänna arbetstidslagens
tillkomst år 1970 inte längre bedömde det nödvändigt att låta
skyddssynpunkter vara i främsta rummet avgörande för arbetstidslagstiftningens
utformning. Sådana borde i stället tillgodoses genom en
moderniserad arbetarskyddslagstiftning och genom ökade insatser för
arbetarskyddet.

Som närmare kommer att redovisas i det följande föreslås i propositionen
att reglerna i arbetarskyddslagen om arbetstidens förläggning
under dygnet i princip överförs till AML. I fråga om veckovilan föreslås
en väsentlig förbättring för arbetstagarna. Även beträffande de övriga
arbetstidsregler, som nu finns i arbetarskyddslagen, föreslås förändringar.
Från de generella arbetstidsregler, som kommer att finnas i lagen
och som närmare diskuteras i det följande, skall enligt propositionen
avvikelse kunna göras, dels genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts av facklig organisation på förbundsnivå,
dels genom myndighetsdispens.

I motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen skall begära
en utredning som syftar till att bestämmelserna i allmänna arbets -

SoU 1977/78:1

44

tidslagen och i AML skall sammanföras i en lag (yrkandet 6). Motionärerna
anför bl. a. att regler om övertidens omfattning finns i allmänna
arbetstidslagen, trots att frågan därom i stor utsträckning är en skyddsfråga.

Den av motionärerna aktualiserade frågan har diskuterats såväl av
arbetsmiljöutredningen och vissa remissinstanser som av departementschefen.
Denne anför att det f. n. pågår åtskilligt utrednings- och forskningsarbete
som berör arbetstidsfrågorna. Han hänvisar till att arbete
inom delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) pågår och att forskningsprojekt
inletts beträffande bl. a. sociala och hälsomässiga konsekvenser
av olika former av obekväm arbetstid. Departementschefen
anför att resultaten av dessa och andra aktiviteter kan efter hand bidra
till att skapa det förbättrade underlag som torde behövas innan man tar
ställning till en mera vittgående förändring i systematiskt avseende beträffande
arbetstidsregleringen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande understrukit att det
såväl för de tjänstemän som har att tolka och tillämpa arbetstidslagstiftningen
som för den dispenssökande allmänheten framstår som svårbegripligt
att bestämmelserna om arbetstidens längd skall finnas i en
lag och bestämmelserna om arbetstidens förläggning i en annan, även
om rena skyddssynpunkter spelat en mindre roll vid utformningen av
de förra än av de senare. Styrelsen anser att det därför ligger nära till
hands att låta allmänna arbetstidslagstiftningen ingå som ett kapitel av
AML. Även LO och TCO har uttalat sig för ett sammanförande av
reglerna om arbetstiden. Utskottet ansluter sig till denna ståndpunkt,
vilken står i överensstämmelse med motionärernas inställning i frågan.
Inte heller departementschefen har gett uttryck åt någon annan uppfattning
i principfrågan.

Enligt utskottets mening bör man inte överdriva de svårigheter som
kan finnas att sammanföra de aktuella lagbestämmelserna i ett enhetligt
regelsystem. Eftersom det i första hand gäller att finna en lämplig lagteknisk
lösning bör bl. a. den omständigheten att arbete pågår inom
DELFA beträffande frågor om arbetstidens längd inte utgöra något hinder
för att ett sådant regelsystem arbetas fram. Regeringen bör därför
ta initiativ till att bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen och reglerna
i AML om arbetstidens förläggning sammanförs i ett regelsystem.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1675 i här
aktuell del (yrkandet 6) bör ges regeringen till känna.

Utskottet vill framhålla att det i dag måste anses vara självklart att
en arbetstagare så snart som det är möjligt skall informeras om vilken
arbetstidsförläggning som gäller för honom så att han kan planera sin
fritid på bästa sätt. Som departementschefen framhåller (s. 303) är det
för arbetstagarna förenat med betydande olägenheter att inte i god tid
få besked om tjänstgöringsförhållandena, något som självfallet i särskilt

SoU 1977/78:1

45

hög grad gäller arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning.
Utskottet vill därför med skärpa understryka vad departementschefen
framhåller i sammanhanget, nämligen att det är nödvändigt att arbetstidsschema
upprättas och företes i god tid i alla de fall då detta är möjligt.
MBL bör kunna verksamt bidra till att överenskommelser i dessa
frågor kommer till stånd i större utsträckning än f. n. För den händelse
det skulle visa sig att förhoppningarna härvidlag inte infrias, får frågan
om behovet av en lagreglering av informationsskyldigheten och av andra
i sammanhanget aktuella frågor tas upp till nya överväganden. Utskottet
anser med hänvisning till det anförda att det nu inte är erforderligt med
något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1675 i denna del
(yrkandet 1 delvis).

Raster och pauser

Det föreslås i propositionen att liksom i gällande arbetarskyddslag
föreskrifter om raster och pauser för arbetstagare skall finnas i den
nya lagen. Rast definieras som avbrott i den dagliga arbetstiden, under
vilket arbetstagare inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Rast
får under vissa, snävt avgränsade förutsättningar utbytas mot måltidsuppehåll,
som inräknas i arbetstiden. Paus utgör ett kortare avbrott i
arbetsdagen som arbetstagaren får ta då och då för att erhålla tillfällig
avkoppling. I motsats till rast inräknas paus i den dagliga arbetstiden.

Enligt propositionen bör i 4 kap. 1 § AML tas in en bestämmelse
om att längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så
noga som omständigheterna medger. Med beaktande av att det har
förutsatts att den närmare regleringen av arbetsuppehållen skall ske
avtalsvägen tillstyrker utskottet denna utformning av bestämmelsen.
Förslag i motionen 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-) om
att lokutionen ”så noga som omständigheterna medger” skall utgå avstyrks
således (yrkandet 2 delvis). Utskottet tillstyrker också förslag om
att det i samma paragraf skall stadgas att rasternas antal, längd och förläggning
skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.
På de skäl som anges i propositionen (s. 305) avstyrker utskottet framförda
önskemål om att det i lagtexten skall anges viss minimilängd för
rast; i ovan nämnda motion förordas en sådan minimilängd om 30 minuter
(yrkandet 2 delvis). I propositionen anförs bl. a. som skäl för den
intagna ståndpunkten att en sådan reglering skulle bli onödigt stel och
dessutom kunna få normerande verkan utöver vad som åsyftas och
därigenom leda till inskränkning av raster som är längre än det minimum
som regeln anger. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
rast inte inräknas i arbetstiden.

F. n. gäller att arbetstagare som utför arbete under minst sex timmar
av dygnet skall ha rast. Det föreslås i propositionen en ändring av regelkonstruktionen
på så sätt att det i AML skall föreskrivas att arbete

SoU 1977/78:1

46

inte får pågå mer än visst antal timmar i sträck. En tidsgräns om fem
timmar föreslås. Tidsgränsen har motiverats med hänvisning till arbetsmedicinska
synpunkter. Utskottet ansluter sig till förslaget och avstyrker
motionen 1673, såvitt däri förordats en ännu lägre tidsgräns, nämligen
fyra timmar (yrkandet 3).

Då det gäller pauser föreslås i propositionen att i 4 kap. 3 § AML
skall stadgas att arbete skall anordnas så, att arbetstagare kan ta de
pauser som behövs utöver raster, att, i den utsträckning som påkallas av
arbetsförhållandena, särskilda arbetspauser skall beredas arbetstagare,
samt att sådana pausers längd och förläggning skall anges på förhand så
noga som omständigheterna medger. Det skall också uttryckligen anges
att pauser inräknas i arbetstiden.

Enighet råder om att den närmare bestämningen av när särskilt paussystem
skall tillämpas liksom av pausernas antal och längd i första hand
får ske avtalsvägen. I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås
att om förhandlingar på området inte leder till resultat arbetarpartens
(den lokala fackliga organisationens) ståndpunkt skall gälla och att tillsynsmyndighet
inte skall äga ompröva det beslut som innefattas i ett
sådant ståndpunktstagande (yrkandet 7).

I överensstämmelse med vad utskottet i det inledande avsnittet uttalat
beträffande de grundläggande principerna för skyddsarbetet kan utskottet
inte tillstyrka motionsyrkandet. Det får vid behov ankomma på tillsynsmyndighet
att liksom då det gäller andra frågor ge råd och vägledning
samt i sista hand ta ställning rörande tillämpningen i det särskilda
fallet. Som påpekas i propositionen kan det för vissa arbetsuppgifter även
bli aktuellt att meddela generella verkställighetsföreskrifter (s. 307).

Nattvila, dygnsmaximering

Frågorna om nattarbetsförbud och maximering av arbetstid diskuteras
mycket utförligt i propositionen (s. 307—313).

Det är obestridligt att det i viss utsträckning förekommer att man
gör en arbetstidsförläggning, som inrymmer mycket långa arbetsskift.
Detta är inte acceptabelt, vare sig från allmän hälsosynpunkt eller
med hänsyn till de konsekvenser från allmän social synpunkt som långa
skift kan leda till. De i olika sammanhang framförda kraven på en begränsning
av dygnsarbetstiden förtjänar därför noggrant beaktande. I
förevarande sammanhang har krav framställts om en regel som maximerar
dygnsarbetstiden till 10 timmar, nämligen i motionen 1675 (yrkandet
1 delvis). Vidare har i motionen 1676 framställts ett yrkande som
bl. a. syftar till införande av en dygnsmaximiregel (yrkandet 27). Vid
sina överväganden av frågan har utskottet ingående diskuterat de synpunkter
som redovisas i propositionen. Därvid har utskottet kommit
fram till att det inte är möjligt att utan närmare utredning utforma reg -

SoU 1977/78:1

47

ler som tillgodoser motionärernas önskemål om en dygnsmaximering.

I sammanhanget bör noteras att de regler om dygnsmaximering som
fanns före den allmänna arbetstidslagens ikraftträdande avsåg enbart
den ordinarie arbetstiden och således inte utgjorde hinder för uttag av
övertid vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Utskottet anser att
frågan om införandet av bestämmelser som begränsar dygnsarbetstiden
bör utredas i samband med det arbete på en samordning av reglerna i
allmänna arbetstidslagen och reglerna om arbetstidens förläggning i
AML som utskottet i det föregående förordat. Vad utskottet sålunda
anfört med anledning av motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 1
delvis) och motionen 1676 i motsvarande del (yrkandet 27) bör ges
regeringen till känna.

Det föreslås i propositionen att till AML skall överföras den regel
som nu finns i arbetarskyddslagen av innehåll att arbetstagare skall ha
behövlig ledighet för nattvila och att tiden mellan kl. 24 och 5 skall
ingå i ledigheten (4 kap. 5 § första stycket AML).

Utskottet vill inledningsvis framhålla att, som också anförs i propositionen,
den arbetsvetenskapliga expertisen torde stå ganska enig bakom
rekommendationer om begränsning av nattarbete till fall där sådant
arbete är starkt motiverat av arbetsuppgifterna. Mot denna bakgrund
kan utskottet helt ansluta sig till vad departementschefen uttalar därom
(s. 308), att AML:s bestämmelser om ledighet för nattvila måste bygga
på att det från samhällets synpunkt är önskvärt att nattarbete i möjligaste
mån undviks. De bestämmelser som ger den grundläggande regleringen
av nattarbete bör liksom hittills och enligt vad som föreslås i propositionen
ge uttryck för den i samhället förhärskade synen på nattarbete
och tjäna som grund för ett system som erbjuder en tillfredsställande
kontroll av att nattarbete inte tillgrips i andra fall än då det är försvarligt
från allmän synpunkt. Utskottet ansluter sig även i övrigt till vad
departementschefen uttalar om åtgärder för att begränsa sådant arbete
eller för att motverka skadeverkningar därav. Då utskottet inte heller
har något att erinra mot den tidrymd som enligt lagförslaget skall omfattas
av nattarbetsförbudet tillstyrker utskottet den aktuella lagtexten.

Vissa samhällsfunktioner är så viktiga att de oundgängligen måste
fortgå även på natten. Detta gäller i främsta rummet vårdsektorn. Det
finns emellertid även andra samhällsviktiga arbetsuppgifter, där det med
fog kan hävdas att de måste utföras även nattetid. I propositionen nämns
särskilt servicefunktioner inom kommunikationssektorn och arbeten
inom den kontinuerliga driften i processindustrin.

Utskottet tillstyrker mot den angivna bakgrunden att avvikelse från
nattarbetsförbudet liksom hittills skall gälla för arbeten som med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
måste utföras nattetid (4 kap. 5 § andra stycket). Enligt utskottets
mening bör denna bestämmelse få en restriktiv tillämpning med hänsyn

SoU 1977/78:1

48

till den allmänna grundsyn på nattarbete som utskottet gett uttryck åt.
Enligt vad som föreslås i propositionen och som utskottet tillstyrker,
skall dispens från nattarbetsförbudet kunna ges när särskilda skäl föreligger.
Vidare bör, som inledningsvis berörts, avsteg från huvudregeln
om nattarbetsförbud också kunna göras kollektivavtalsvägen (4 kap. 7 §).
Med hänsyn till denna möjlighet torde även vid en restriktiv tillämpning
av bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra stycket AML arbetarskyddsstyrelsen
inte behöva belastas av något mera betydande antal dispensärenden.

I propositionen föreslås att den bestämmelse i arbetarskyddslagen som
stadgar att arbetstagare i överordnad ställning ej omfattas av nattarbetsförbudet
inte skall föras över till AML. Utskottet tillstyrker detta förslag.

Vad utskottet i det föregående anfört rörande reglerna i AML om
nattarbete innebär att utskottet helt ansluter sig till den restriktiva syn
på nattarbete som kommer till uttryck i propositionen. Utskottets ställningstagande
till de olika reglerna innebär att utskottet samtidigt gjort
en bedömning av yrkandena i motionen 563 av Lars Werner m. fl. (vpk)
och av motionen 1676 (yrkandet 8). I den mån yrkandena inte besvarats
genom vad utskottet ovan anfört avstyrks dessa.

Ve eko vila

Då det gäller ledighet för veckovila finns i arbetarskyddslagen en
generell regel om att arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande
ledighet för varje period om sju dagar.

I propositionen föreslås att det också i AML skall tas in ett stadgande,
som ger ett grundskydd beträffande regelbunden veckovila. Det
föreslås att minsta tid för veckovila skall vara 36 timmar (4 kap. 6 §
första stycket). Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut.
Undantag från de redovisade reglerna får göras tillfälligtvis, om det föranleds
av särskilt förhållande som ej har kunnat förutses.

På de skäl som redovisas i propositionen (s. 313—316) ansluter sig
utskottet till förslaget. Detta innebär att utskottet avstyrker motionen
1673 (yrkandet 4) och motionen 1676 (yrkandet 9), såvitt i motionerna
yrkas en ytterligare höjning av den undre gränsen för veckovila, nämligen
till 60 respektive 48 timmar. I sistnämnda motion yrkas också en
skärpning av undantagsbestämmelsen. Med anledning av innehållet i
motionsyrkandena och av att motionärerna i motionen 1675 uttalar sig
för önskvärdheten av en ytterligare höjning av den undre gränsen för
veckovila inom en nära framtid, vill utskottet framhålla att erfarenheterna
av den nya regeln om veckovila får bli avgörande för frågan om
man kan införa en bestämmelse om en ännu längre veckovila utan att
man i samband härmed tvingas vidga möjligheterna till undantag från
huvudregeln.

SoU 1977/78:1

49

Minderåriga

Allmänt

Såväl enligt gällande lagstiftning som enligt förslaget till AML avses
med minderårig den som inte har fyllt 18 år.

De nuvarande bestämmelserna i arbetarskyddslagen om minderårigas
användande i arbete (22—33 §§) torde utan överdrift kunna betecknas
som mycket komplicerade och oöverskådliga. Det finns inte minst med
hänsyn härtill anledning räkna med att i vart fall vissa av bestämmelserna
inte sällan eftersätts oavsiktligt och utan att detta medför något
ingripande från tillsynsmyndigheterna.

Med hänsyn bl. a. till den nioåriga skolplikten och den starkt utbyggda
gymnasieskolan är behovet av särskilda skyddsregler för minderåriga
avsevärt mindre än vid tidpunkten för tillkomsten av arbetarskyddslagen.
I likhet med arbetsmiljöutredningen och departementschefen anser
utskottet det dock inte vara möjligt att helt undvara särbestämmelser
för den aktuella gruppen. I överensstämmelse med vad som föreslås i
propositionen är det emellertid uppenbarligen både nödvändigt och
lämpligt att bestämmelserna i AML förenklas och begränsas i förhållande
till motsvarande bestämmelser i arbetarskyddslagen. Härvidlag beaktar
utskottet också möjligheten att i AML införa bestämmelser som ger
regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen bemyndigande att utfärda straffsanktionerade
föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete;
flera sådana bemyndiganden har enligt propositionen föreslagits ingå
i 5 kap. AML, som skall innehålla bestämmelser om minderåriga.

Minimiålder

Det föreslås i propositionen att i 5 kap. 2 § AML skall intas bestämmelser
om minimiålder vid yrkesarbete. Minderårig skall i princip få ta
anställning först under det kalenderår han fyller 16 år. Då krav på fullgjord
skolplikt också ställs upp blir det i praktiken först efter vårterminens
slut nämnda år, som tillträde till förvärvsarbete allmänt medges.
Främst för att möjliggöra för skolungdom att ta förvärvsarbete vid sidan
av skolarbetet och under ferier föreslås att det skall finnas undantag
från huvudregeln om minimiålder. Undantaget avser lätt arbete som inte
är ägnat att inverka menligt på hälsan, på utvecklingen eller på skolgången.
Det förutsätts i propositionen att arbetarskyddsstyrelsen skall
meddela närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som här avses
samt beträffande de villkor som bör gälla för arbetets bedrivande, exempelvis
om arbetstidens längd och förläggning; en bestämmelse som
ger stöd för bemyndigande för styrelsen att utfärda föreskrifter föreslås.
Föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet skall vara direkt
straffsanktionerade.

Utskottet tillstyrker att paragrafen utformas i enlighet med förslaget
i propositionen.

4 Riksdagen 1977178.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

50

I motionen 1676 av Lars Werner m. fl. (vpk) (yrkandet 25 a delvis)
vill motionärerna att riksdagen skall begära förslag om kompletterande
regler i AML som syftar till att skiftarbete skall förbjudas för den som
är under 16 år och i övrigt — således för den som är 16—18 år gammal
— vara tillåtet endast om särskilda skäl föreligger.

Då det gäller minderåriga under 16 år torde det endast i ett begränsat
antal fall komma att bli aktuellt med skiftarbete. Med hänsyn till förekomsten
av feriearbete är den av motionärerna upptagna frågan dock
inte helt utan betydelse för denna grupp. Det är emellertid enligt utskottets
mening uppenbart att frågan om reglering av arbetstidens förläggning
måste påkalla särskild uppmärksamhet, då arbetarskyddsstyrelsen
skall meddela föreskrifter om användande av minderåriga under 16 år
till arbete. I fråga om 16—18-åringar bör nämnas att ett i förhållande
till de allmänna reglerna i 4 kap. om nattvila vidgat skydd för
minderåriga föreslås bli intaget i 5 kap. 5 § och att i samma paragraf
också skall tas in en regel om dygnsmaximering för minderåriga. Dispens
från de sålunda angivna reglerna skall kunna ges endast om särskilda
skäl föreligger. Till det sagda kommer att föreskrifter skall
kunna utfärdas om villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas
till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller för överansträngning
eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa eller utveckling
(5 kap. 3 § andra stycket). Enligt utskottets mening är det mot bakgrund
av den lämnade redovisningen inte motiverat att samtidigt som en ny
reglering av minderårigas arbete sker begära en komplettering av reglerna
i sådant avseende som motionärerna förordar. Utskottet anser att
lagbestämmelserna ger tillräckligt utrymme för att hindra skiftarbete
som kan vara till men för minderårig. Motionsyrkandet avstyrks därför
i här aktuell del (yrkandet 25 a delvis).

Farligt arbete

Motionärerna i motionen 1676 vill också att de bestämmelser om farligt
arbete som nu finns i 24 § arbetarskyddslagen skall föras in i AML
(yrkandet 25 a delvis). Reglerna innebär att den minderårige skall ha
fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år för att få användas för vissa
slag av arbeten, som ansetts vara mera påfrestande för minderåriga.
Bl. a. avses hantverks- eller industriellt arbete och byggnadsarbete.

I propositionen föreslås i här aktuellt avseende en allmän bestämmelse
av innehåll att arbetsgivare skall se till att minderårig arbetstagare inte
anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall, överansträngning
eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling
(5 kap. 3 § första stycket). Denna bestämmelse har f. n. en motsvarighet
i 26 § arbetarskyddslagen. Dessutom föreslås en skärpning i AML,
då det gäller möjligheterna att ingripa med generella föreskrifter beträffande
sysselsättningar som anses påtagligt farliga för minderåriga. Nu

SoU 1977/78:1

51

krävs att synnerlig fara skall föreligga medan — som framgår av vad
tidigare anförts i detta avsnitt — enligt förslaget till AML det skall bli
möjligt att förbjuda att minderårig anlitas till visst arbete så snart det
föreligger påtaglig risk för den minderårige.

Utskottet anser att den författningsmässiga konstruktion som valts i
propositionen då det gäller att hindra skador eller annan menlig inverkan
på minderåriga genom farligt arbete — och som i praktiken innebär
att arbetarskyddsstyrelsen kommer att anpassa reglerna för farligt arbete
allteftersom arbetsförhållandena ändrar sig — är överlägsen den nuvarande.
Att så skulle vara fallet har inte heller ifrågasatts av motionärerna,
utom såvitt avser reglerna för den grupp minderåriga som är yngre
än 16 år. Utskottet vill beträffande denna grupp minderåriga instämma
i vad departementschefen anför därom att, i den mån arbetarskyddsstyrelsen
finner skäl meddela förbud för minderårig att utföra vissa farliga
arbeten, dispens från förbudet endast bör medges den som uppnått 16
års ålder.

Under hänvisning till det anförda anser utskottet att motionsyrkandet
inte heller i nu aktuell del bör föranleda någon riksdagens åtgärd (yrkandet
25 a delvis).

Arbetstid och nattvila

Som delvis redan berörts föreslås i propositionen att vissa särskilda
bestämmelser om minderårigas arbetstid och nattvila skall tas in i AML.

Det föreslås att i 5 kap. 5 § tas in en bestämmelse av innehåll dels
att minderårig inte får anlitas till arbete mer än 9 timmar av dygnet
eller 45 timmar i veckan, dels att minderårig arbetstagare för nattvila
skall beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar
varje dygn och att i ledigheten skall ingå tiden mellan kl. 22 och kl. 5,
dels att tillsynsmyndighet får medge undantag från de redovisade reglerna
om särskilda skäl föreligger.

De föreslagna reglerna om dygns- och veckomaximum innebär att
de nu gällande maximigränserna sänks, nämligen från 10 till 9 timmar,
respektive från 54 till 45 timmar. På de skäl som anförs i propositionen
(s. 326—327) tillstyrker utskottet förslaget. Utskottets ställningstagande
innebär att ett yrkande i motionen 1673 av Rolf Hagel (-) och Alf
Lövenborg (-) om ännu lägre maximigränser avstyrks (yrkandet 5).

I fråga om de föreslagna reglerna om längden av obruten nattvila
och förläggningen av viss del av denna har motionsvägen framställts
erinringar endast såvitt avser minderåriga som ej fyllt 16 år. I motionen
1676 (yrkandet 10) föreslås att för minderåriga som tillhör nämnda
grupp den oavbrutna nattvilan skall vara minst 12 timmar och att i ledigheten
skall ingå tiden mellan klockan 19 och klockan 7.

Utskottet vill erinra om att, enligt vad som framgår av den tidigare
redogörelsen i detta avsnitt, avsikten är att arbetarskyddsstyrelsen skall

SoU 1977/78:1

52

meddela närmare föreskrifter, bl. a. om arbetstidens längd och förläggning
beträffande minderårig arbetstagare som under kalenderåret ej
uppnått 16 års ålder och som ej slutat sin obligatoriska skolgång. Som
framhålls i propositionen (s. 328) bör därför AML:s bestämmelser om
nattvila för minderåriga kunna inriktas på ungdomar som fullgjort sin
skolplikt men ännu ej fyllt 18 år. Mot denna bakgrund anser utskottet
att reglerna i AML i här aktuellt avseende bör få det innehåll som
föreslagits i propositionen. Utskottet anser att det finns befogad anledning
räkna med att motionsyrkandets syfte i princip kommer att bli
tillgodosett genom de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen kommer
att utfärda. På grund av det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen
och avstyrker motionsyrkandet (yrkandet 10).

Två motioner — motionerna 1118 av Lars Werner m. fl. (vpk) och
1119 av Lars Werner m. fl. (vpk) — i vilka framställs yrkanden avseende
regler i den nuvarande arbetarskyddslagen, som föreslås upphävd,
påkallar inte något riksdagens yttrande.

Lokal skyddsverksamhet

Allmänt

Vid 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen lades tyngdpunkten
på att regler skulle skapas om de anställdas medverkan vid
utformningen av arbetsmiljön. En tidigare bestämmelse om samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare under arbetsgivarens ledning ersattes
med den i ett tidigare avsnitt (s. 31) behandlade regeln av innebörd
att arbetsgivare och arbetstagare som jämställda parter skall samverka
för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden. De anställdas
inflytande på det lokala skyddsarbetet ökades också bl. a. genom
att skyddsombudens lagfästa befogenheter vidgades, genom att skyddskommittéer
skulle tillsättas i ökad omfattning och få ytterligare uppgifter
och genom att utbildningen av skyddsombud byggdes ut kraftigt.

Skyldigheten för arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att
åstadkomma en god arbetsmiljö skall i enlighet med det sagda även
framledes vara en grundläggande princip (3 kap. 1 § förslaget till AML).
Den lokala skyddsverksamheten skall bedrivas gemensamt av arbetsgivare
och arbetstagare (6 kap. 1 § förslaget till AML). Det föreslås i propositionen
att den ställning skyddsombuden nu har i den lokala skyddsverksamheten
skall bibehållas även i framtiden. De centrala bestämmelserna
i arbetarskyddslagen om skyddsombudens uppgifter förs därför
över till AML. De föreslagna reglerna om skyddsombud har vidare anpassats
till vad som gäller enligt lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen. Dessutom föreslås i viss utsträckning
nya regler när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning.
Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan

SoU 1977/78:1

53

på planeringsstadiet uppmärksammas sålunda ytterligare. Skyddsombudens
möjligheter att ingripa mot ensamarbete föreslås utvidgade. Arbetsgivare
skall vara skyldig att underrätta skyddsombud om förändringar
av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren får
enligt propositionen en uttrycklig rätt att i farosituationer avbryta sitt
arbete för att rådgöra med skyddsombud och arbetsledare. Arbetstagaren
skall i sådana fall vara fri från skadestånd.

Flera motionsyrkanden har väckts beträffande den lokala skyddsverksamheten,
vad gäller såväl principerna för verksamheten som de
lösningar vilka i enskildheter valts i lagförslaget.

Principen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare behandlas,
som tidigare redovisats, i motionen 1676 av Lars Werner
m. fl. (vpk). Motionärerna underkänner samverkansprincipen som utgångspunkt
för den föreslagna lagstiftningen. De vill i stället att AML
skall utformas som ett stöd för arbetstagarna i den fackliga kampen,
och att de anställda och deras organisationer genom bestämmelser i
lagen i betydande omfattning skall tillförsäkras maktbefogenheter. Enligt
motionärerna skall det lokala skyddsarbetet organiseras genom förhandlingar,
varvid arbetstagarparten skall ha strejkrätt och vetorätt
(yrkandet 11). Den lokala fackföreningen skall tillerkännas vetorätt dels
i arbetsmiljöfrågor vad avser ackords- och prestationsarbete, personalstyrkornas
storlek, avbytare, reservstyrkor, tidmätningar, rationaliseringar,
produktionsuppläggningar och avskedanden, dels vid byggnadslov
(yrkandet 16). Skyddskommitté skall vara forum för förhandlingar mellan
parterna och arbetstagarparten skall ha rätt att tillgripa strejk när
förhandlingar i arbetsmiljöfrågor inte leder till överenskommelse (yrkandet
17). Vidare skall tillsynsmyndighet ej kunna ändra lokal facklig organisations
och skyddsombuds beslut enligt AML att utnyttja strejkrätt,
vetorätt och rätten att avbryta arbete (yrkandet 21).

Utskottet har i avsnittet Arbetsmiljöns beskaffenhet behandlat ett
övergripande yrkande av motionärerna (yrkandet 1) om de grundläggande
principerna för skyddsarbetet. Med hänvisning till vad som där
uttalats (s. 18) avstyrker utskottet de nu redovisade motionsyrkandena
(yrkandena 11, 16,17 och 21).

Utseende av skyddsombud

I 6 kap. 2 § andra stycket förslaget till AML stadgas att skyddsombud
utses av lokal arbetstagarorganisation, som är eller brukar vara bunden
av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation,
utses skyddsombud av arbetstagarna. Enligt 6 kap. 8 § andra
stycket förslaget till AML gäller samma ordning vid utseende av arbetstagarrepresentant
i skyddskommitté. Om det vid arbetsställe finns mer
än ett skyddsombud skall enligt 6 kap. 3 § förslaget till AML ett av
ombuden utses till huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens
verksamhet.

SoU 1977/78:1

54

I motionen 1676 (yrkandet 12) yrkas att beslutanderätten då det
gäller att utse skyddsombud inte skall vara förbehållen kollektivavtalsbunden
lokal arbetstagarorganisation utan att även annan lokal facklig
organisation, som företräder minst en femtedel av arbetstagarna på
arbetsstället, skall kunna utse skyddsombud. Vidare skall enligt motionärerna
arbetstagarrepresentant i skyddskommitté utses dels av kollektivavtalsbunden
organisation under förutsättning att denna företräder minst
en tredjedel av arbetstagarna på arbetsstället, dels av annan lokal facklig
organisation om denna företräder två tredjedelar av arbetstagarna. Motionen
innehåller slutligen förslag till vissa regler om fördelning av
skyddsombud och arbststagarrepresentanter i skyddskommitté mellan
flera organisationer och om utseende av huvudskyddsombud.

Vänsterpartiet kommunisterna har flera gånger tidigare framställt
yrkanden som i huvudsak överensstämmer med det nu framförda. Utskottet
hänvisar till vad som i detta avseende anförts av socialutskottet
i betänkandena SoU 1975: 4 (s. 37) och 1975/76: 40 (s. 32). Utskottet
har givit uttryck för uppfattningen att det är naturligt att kollektivavtalsslutande
organisation, som tagit på sig ansvaret för utvecklingen i olika
avseenden, även har ansvaret för arbetarskyddsfrågor. Vidare har utskottet
i överensstämmelse med vad inrikesutskottet uttalat bl. a. i InU
1974: 15 (s. 29) framhållit att kopplingen till kollektivavtalsslutande
organisation är uttryck för en princip som används i hela det arbetsrättsliga
reformarbetet. Socialutskottet, som erinrar om att arbetsmarknadsutskottet
senare i höst kommer att behandla frågan cm minoritetsorganisationers
ställning inom den arbetsrättsliga lagstiftningen (AU
1977/78: 11), vidhåller sin uppfattning i frågan och tillstyrker således
förslagen i propositionen och avstyrker motionen 1676 i här aktuell del
(yrkandet 12).

Utbildning av skyddsombud

Frågan om vem som skall ha ansvaret för utbildningen av skyddsombud
diskuterades utförligt vid genomförande av 1973 års delreform
av arbetarskyddslagstiftn ingen. I enlighet med starka önskemål från LO
och TCO infördes en bestämmelse i arbetarskyddslagen (40 § a tredje
stycket) av innehåll att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar
för att skyddsombud får erforderlig utbildning. Vid riksdagsbehandlingen
av reformen yrkade vänsterpartiet kommunisterna att ansvaret för utbildningen
skulle läggas helt på de anställdas organisationer. Utskottet
avstyrkte i betänkandet SoU 1973: 25 (s. 52) detta yrkande och anförde
att arbetsmarknadens parter redan hade ett väl fungerande samarbete
på området och att inte minst arbetstagarnas organisationer ställt sig
starkt positiva till att det existerande systemet i princip skulle bibehållas
och byggas ut.

I den nu aktuella propositionen föreslås att bestämmelsen om utbildningsansvaret
skall överföras oförändrad från arbetarskyddslagen till 6

SoU 1977/78:1

55

kap. 4 § tredje stycket AML. I motionen 1676 (yrkandet 13) upprepas
kravet på att de fackliga organisationerna skall ha hela ansvaret för
utbildningen av skyddsombud. Vidare yrkas att arbetsgivaren skall bekosta
utbildningen.

Beträffande frågan om vem som skall ansvara för utbildningen av
skyddsombud hänvisar utskottet till sitt uttalande år 1973 och vill dessutom
tillägga att det är naturligt att principen om partssamarbete som
ligger till grund för lagstiftningen skall gälla även i detta avseende.
Beträffande frågan om kostnadsansvaret för utbildningen av skyddsombud
m. fl. vill utskottet framhålla att arbetsgivaren i princip redan
står för dessa utgifter dels direkt genom att det i avtal år 1974 mellan
arbetsmarknadens parter överenskommits att sådan utbildning skall ske
på betald arbetstid, dels indirekt genom att studiematerial o. d. till sådan
utbildning bekostas genom bidrag från arbetarskyddsfonden som
finansieras genom arbetsgivaravgifter. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motionsyrkandet (yrkandet 13).

Kurser i arbetarskyddsfrågor för kvalificerade skyddsombud bör enligt
ett yrkande i motionen 733 av Lars Wemer m. fl. (vpk) ordnas i betydande
omfattning i arbetarskyddsstyrelsens regi. Kurserna bör utökas
stegvis och målsättningen bör vara att kurser för 500 ombud per år
anordnas fr. o. m. år 1981 (yrkandet 7).

Med ekonomiskt stöd från arbetarskyddsfonden anordnade arbetarskyddsstyrelsen
under budgetåret 1975/76 en försökskurs i arbetarskyddsfrågor
för kvalificerade skyddsombud. De 25 deltagarna, av vilka
krävdes viss grundläggande arbetsmiljöutbildning och god erfarenhet i
arbetarskyddsfrågor, togs ut av arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med
LO och TCO. Deltagarna var verksamma som skyddsombud, huvudskyddsombud,
regionala skyddsombud eller centralt anställda funktionärer
inom arbetsmiljöområdet. En systematisk utvärdering av kursen har
genomförts och redovisats av arbetarskyddsstyrelsen (Arbetarskyddsstyrelsen
Utbildning 13/76). På grundval av de erfarenheter som vunnits
genom försöksverksamheten ämnar arbetarskyddsstyrelsen enligt vad
som framgår av arbetarskyddsverkets nyligen ingivna anslagsframställning
för budgetåret 1978/79 (s. 36) med ekonomiskt stöd från arbetarskyddsfonden
anordna en liknande kurs även under nästa budgetår.

Motionärerna menar att nuvarande begränsade kursverksamhet betingas
av resurs- och lärarknapphet och att riksdagen bör verka för att
resurserna utökas. Av den nämnda redovisningen av försöksverksamheten
framgår (s. 103) att ett mycket begränsat antal skyddsombud per
år har behov av en sådan mera omfattande utbildning som försöksverksamheten
avsett. Mot bakgrund härav har i rapporten föreslagits att det
i fortsättningen inte skall anordnas mer än en kurs per år och att antalet
deltagare inte skall överstiga 25—30.

Den lokala skyddsverksamheten befinner sig i ett uppbyggnadsskede

SoU 1977/78:1

56

och det är därför naturligt att utbildningsverksamheten i första hand
inriktas på att alla skyddsombud får en grundläggande utbildning och
att grundutbildningen sedan byggs på med en vidareutbildning som är
bransch- och företagsinriktad. Den kvalificerade utbildning som arbetarskyddsstyrelsen
planerar för nästa budgetår synes med hänsyn till vad
som redovisas i den ovan angivna rapporten motsvara det nuvarande
behovet av sådan utbildning. Utskottet vill dock framhålla att, i den
mån antalet kvalificerade skyddsombud med behov av avancerad utbildning
ökar, man bör överväga att ge utbildningsverksamheten en större
omfattning. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen
733 i här behandlad del (yrkandet 7).

Skyddsombuds stoppningsrätt, m. m.

År 1973 infördes bestämmelser i arbetarskyddslagen (40 § b) om rätt
för skyddsombud att avbryta arbete dels i fall då omedelbar och allvarlig
fara hotar arbetstagares liv eller hälsa och rättelse inte genast kan
ske genom hänvändelse till arbetsgivaren, dels i fall då arbetsgivare överträder
tillsynsorgans förbud mot visst arbete eller mot användning av
viss lokal, maskin e. d. Beslut av skyddsombud om avbrytande av arbete
gäller i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

I propositionen föreslås att den möjlighet som skyddsombud har att
avbryta arbete som bedrivs i strid mot tillsynsmyndighets förbud i
enskilda fall nu skall utvidgas till att gälla även då arbete bedrivs i
strid mot generella förbud. Vidare föreslås att skyddsombud får möjlighet
att avbryta ensamarbete, när det är påkallat från skyddssynpunkt
och rättelse inte kan uppnås genast genom hänvändelse till arbetsgivaren
(6 kap. 7 § förslaget till AML).

I motionen 1676 yrkas att skyddsombud skall få rätt att avbryta
allt hälsofarligt arbete och allt ensamarbete samt att endast lokal facklig
organisation skall kunna pröva skyddsombuds åtgärd. Vidare yrkas att
arbetstagare, vars arbete stoppas av skyddsombud, skall få full lön under
tiden arbetet är stoppat (yrkandet 15). Även i motionen 1675 av
Olof Palme m. fl. (s) vill motionärerna att arbetstagare under sådana
omständigheter skall ha rätt till full lön.

Utskottet behandlade år 1973 (SoU 1973: 25 s. 45) ett yrkande från
vänsterpartiet kommunisterna om att skyddsombud skulle få avbryta
arbete så snart visst arbete innebar fara för den anställdes hälsa samt att

— utom då regionalt skyddsombud utsetts — den lokala fackföreningen
och inte yrkesinspektionen skulle äga pröva det berättigade i skyddsombudets
åtgärder. Utskottet avstyrkte motionen och anförde bl. a. att
det enligt utskottets mening hade gjorts en lämplig avgränsning i propositionen
av situationer i vilka skyddsombud skulle äga avbryta arbetet.
Med hänsyn till dels den principiella inställningen att parterna på jämställd
grund skall samarbeta i arbetarskyddsfrågor, dels principen att det
inom arbetarskyddslagstiftningens ram ytterst ankommer på arbetar -

SoU 1977/78:1

57

skyddsstyrelsen och yrkesinspektionen att avgöra vilka krav som från
skyddssynpunkt bör ställas på arbetsplatsers utformning m. m., kunde
utskottet inte biträda yrkandet om att den lokala fackföreningen skulle
pröva skyddsombuds beslut att avbryta visst arbete. Utskottet har samma
uppfattning nu som år 1973 i dessa frågor och tillstyrker således förslaget
i propositionen i detta avseende. Utskottet vill med anledning
av vad som anförs i motionen 1675 framhålla att bestämmelsen i 6 kap.

7 § innebär bl. a. att skyddsombud kommer att ha stoppningsrätt även
i situationer där skadeeffekten skulle visa sig först efter en tid.

Vad avser skyddsombuds rätt att avbryta ensamarbete har utskottet
i ett tidigare avsnitt av detta betänkande behandlat frågan om sådant
arbete och får därför i första hand hänvisa till vad som där anförts
(s. 32). Den i propositionen föreslagna lagregeln i 6 kap. 7 § andra
stycket, som innebär att skyddsombud får en mycket vidsträckt befogenhet
att stoppa ensamarbete, är avsedd att kompletteras med närmare
föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. Som utskottet tidigare framhållit
kan ensamarbete innebära allvarliga påfrestningar för arbetstagaren
och det är därför enligt utskottets mening mycket tillfredsställande
att skyddsombud nu får utvidgad möjlighet att stoppa sådant arbete.
Utskottet vill i sammanhanget understryka att man vid bedömningen
av om det är påkallat från skyddssynpunkt att avbryta ensamarbete
självfallet skall ta samma hänsyn till den psykiska hälsan som till den
fysiska hälsan. Det bör likaså framhållas att skyddsombuds stoppningsrätt
innefattar möjlighet att förklara att hinder föreligger mot visst
arbete redan innan detta påbörjas.

Då det gäller frågan om ersättning till anställd som berörs av att
arbete avbrutits av skyddsskäl vill utskottet framhålla att regeringen
nyligen beslutat tillsätta en utredning för att göra en översyn av anställningsskyddslagstiftningen.
Utredningen skall enligt sina direktiv närmare
studera bl. a. frågan om ersättning till arbetstagare vid permittering.
Då den av motionärerna aktualiserade frågan har nära samband
därmed, förutsätter utskottet att även denna fråga kommer att behandlas
av utredningen i dess fortsatta arbete.

Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen och avstyrker motionsyrkandet (yrkandet 15).

I detta sammanhang tar utskottet också upp frågan om arbetstagares
rätt att inställa sitt arbete. I 3 kap. 4 § andra stycket förslaget till AML
föreslås att arbetstagare skall ha rätt att vid omedelbar och allvarlig
fara för liv eller hälsa inställa sitt arbete för att rådgöra med arbetsledare
eller skyddsombud. Arbetstagaren skall vara fri från ersättningsskyldighet
för skada på grund av att arbetet avbrutits. De föreslagna
bestämmelserna saknar motsvarighet i gällande arbetarskyddslagstiftning.

I motionen 1676 (yrkandet 5) vill motionärerna att arbetstagares rätt

SoU 1977/78:1

58

att inställa sitt arbete skall utvidgas och utformas enligt motionärernas
förslag beträffande skyddsombuds stoppningsrätt.

Utskottet instämmer med den i propositionen framförda uppfattningen
att oavsett att den föreslagna ordningen i allmänhet torde tillämpas
redan nu och även delvis följer av MBL det torde vara av värde att
frågan uttryckligen regleras i AML. Utskottet biträder således förslaget
i propositionen. Motionen 1676 i motsvarande del (yrkandet 5) avstyrks
med hänvisning till vad som ovan anförts vid behandlingen av yrkandet
om utvidgning av skyddsombuds stoppningsrätt.

Tystnadsplikt för skyddsombud m. fl.

Nuvarande regler om tystnadsplikt för skyddsombud m. fl. i 51 § arbetarskyddslagen
föreslås i propositionen överförda i oförändrat skick
till 7 kap. 13 § AML. Reglerna innebär att den som tagit befattning med
tillsyn enligt lagen eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté
inte får obehörigen yppa eller utnyttja vad han eller hon
under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande
av betydelse för landets försvar. Samma tystnadsplikt gäller
även i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med
avseende på vad denne erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté.

I motionen 1676 yrkas att tystnadsplikten för skyddsombud och
andra fackliga företrädare skall avgöras av fackföreningens medlemmar
(yrkandet 19).

De aktuella bestämmelserna om tystnadsplikt infördes i samband med
delreformen år 1973 av arbetarskyddslagstiftningen. Med anledning av
ett motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna om en jämkning
av den då föreslagna lagtexten av väsentligen samma innebörd som den
nu aktuella uttalade utskottet att den föreslagna lagtexten måste ses i
relation till den vidsträckta informationsrätt som samtidigt gavs skyddsombud.
Utskottet ansåg att det inte fanns någon risk för att skyddsombud
eller skyddskommittéledamot på grund av tystnadsplikten inte
skulle kunna agera effektivt i arbetarskyddshänseende, eftersom propositionsförslaget
också när det gällde sådant som omfattades av tystnadsplikten
tillgodosåg dessa företrädares behov av att kunna samråda med
styrelsen för den fackliga organisationen (SoU 1973: 25 s. 48). Utöver
vad utskottet tidigare uttalat kan anföras följande.

Ett bifall till motionsyrkandet skulle i realiteten innebära att tystnadsplikten
för angivna grupper i det närmaste skulle avskaffas, eftersom
informationen skulle kunna spridas i en så vid krets att tystnadsplikten
skulle bli i det närmaste illusorisk. Utskottet anser i enlighet med sitt
tidigare uttalande att det är givet att en vidsträckt informationsrätt
måste kompletteras med bestämmelser om tystnadsplikt i vissa avseen -

SoU 1977/78:1

59

den. Utskottet tillstyrker således förslaget i propositionen och avstyrker
motionsyrkandet (yrkandet 19).

Regionala skyddsombud

Efter förslag av arbetsmiljöutredningen och enligt vad som redovisas
i propositionen (s. 445) kommer departementschefen att föreslå regeringen
en förenkling av reglerna om ersättning för de regionala skyddsombudens
verksamhet samt en höjning av bidragsramen med 50 % från
12 milj. kr. till 18 milj. kr. I motionen 1675 (yrkandet 7) anför motionärerna
att enligt de fackliga organisationernas mening den föreslagna
höjningen av bidragsramen inte på långa vägar är tillräcklig. Produktionen
skall bära kostnaderna för verksamheten i dess helhet liksom
redan nu är fallet beträffande kostnaderna för de lokala skyddsombudens
verksamhet. För att möjliggöra en snabb utbyggnad av verksamheten
bör därför riksdagen enligt motionärerna fatta ett principbeslut
om att de fackliga organisationerna skall få ersättning fullt ut för de
kostnader som är förenade med den verksamhet som bedrivs genom
regionala skyddsombud.

Vid 1973 års delreform slogs fast att kostnaden för arbetsmiljöförbättrande
åtgärder ute på arbetsplatserna är en del av produktionskostnaden
och därför i princip bör bäras av produktionen. I förevarande
proposition anför departementschefen (s. 192) att detta uttalande alltjämt
äger giltighet och att samhället inte bör avlasta arbetsgivarna deras
ansvar för arbetsmiljön. Den i propositionen redovisade inställningen
angående kostnadsansvaret innebär bl. a. att produktionen i princip skall
bära kostnaden för hela den lokala skyddsverksamheten inbegripet den
regionala skyddsverksamheten. Utskottet ansluter sig till vad som anförs
i propositionen och anser att motionärernas önskemål om ett principuttalande
i frågan om full kostnadstäckning redan är tillgodosett.
Motionsyrkandet påkallar således inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motionen tillägga
följande. Den höjning av bidragsramen som kommer att föreslås är
avsedd att ge en större kostnadstäckning än f. n. och får ses som ett led
i strävan att full kostnadstäckning skall uppnås. Då det gäller såväl ersättning
för den regionala skyddsverksamhet som nu bedrivs som motsvarande
ersättning i ett läge då man i princip uppnått full kostnadstäckning
är det enligt utskottets mening både lämpligt och nödvändigt
att ett relativt långtgående schablonsystem tillämpas vid fördelningen av
tillgängliga medel. Därigenom bör man kunna begränsa det administrativa
förfarandet och liksom hittills undvika att i detalj pröva vilka faktiska
kostnader som uppstått. Vid utformningen av ersättningsreglerna
bör självfallet hänsyn tas till den regionala skyddsverksamhet som redan
bedrivs eller som planeras inom de olika fackförbundens verksamhetsområden.
Det sagda ligger väl i linje med vad som anförs i propositionen.

SoU 1977/78: 1

60

Skyddsfrågor beträffande invandrare

Det framhålls i propositionen (s. 348) att skyddsfrågor som gäller
invandrares arbetsuppgifter bör fortlöpande uppmärksammas inom ramen
för den lokala skyddsorganisationen. Varningsskyltar och liknande
måste vara begripliga även för utländska arbetstagare, och bruksanvisningar
för användning av tekniska anordningar och hantering av farliga
ämnen måste vid behov finnas även på invandrarspråken. Vidare understryks
vikten av att garantier skapas så att arbetstagaren förstår varför
nödvändig personlig skyddsutrustning skall användas och hur den skall
brukas för att ge avsett skydd. I propositionen behandlas också frågor
om tillgång till tolkservice samt om information och introduktion beträffande
skyddsfrågor för invandrare på mindre arbetsställen.

I motionen 986 av Lars Wemer m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen uttalar
att åtgärder bör vidtas för att sörja för utgivning av arbetarskyddsbestämmelser
och förteckningar över skadliga ämnen på invandrarspråk.

Motionen har väckts under den allmänna motionstiden i år. Utskottet
anser att det av motionärerna framställda yrkandet besvarats genom
de uttalanden i propositionen som ovan redovisats och som utskottet
inte har något att erinra emot. Någon riksdagens åtgärd med anledning
av motionen 986 är därför inte erforderlig.

Tillsyn m. m.

Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet, m. m.

Avsikten är att det i arbetsmiljöförordningen skall tas in ett bemyndigande
för arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter för
tillämpningen av AML. I dessa föreskrifter skall således göras en precisering
av de allmänna bestämmelser som tas upp i AML och i arbetsmiljöförordningen.
Nu åsyftade föreskrifter blir inte direkt straffsanktionerade.
Föreskrifterna skall emellertid ge möjlighet till ingripande i
enskilda fall av tillsynsmyndigheterna — arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen — i syfte att få till stånd konkreta åtgärder för att
undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar
av arbetsförhållandena. Med stöd av — förutom AML eller arbetsmiljöförordningen
— nu angivna föreskrifter skall tillsynsmyndigheterna
kunna meddela föreläggande och förbud som i enskilda fall behövs
(7 kap. 7—10 §§). Brott mot sådana påbud skall, om inte vite har utsatts,
kunna föranleda straffpåföljd.

Arbetarskyddsstyrelsen skall dessutom efter regeringens bemyndigande

— sådant torde komma att tas in i arbetsmiljöförordningen — kunna
meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter i betydligt ökad omfattning
(förslaget till AML 3 kap. 12—17 §§, 5 kap. 2 § andra stycket, 3 §
andra stycket och 4 §).

Utskottet, som i ett senare avsnitt återkommer till frågan om sank -

SoU 1977/78:1

61

tionssystemet, vill här uttala sin anslutning till den principiella uppbyggnaden
av det föreskriftssystem som i enlighet med det sagda kommer
att gälla enligt AML. Utskottet förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen
liksom hittills verkar för att en tillfredsställande arbetsmiljö åstadkommes
genom att vid sidan av föreskrifterna utfärda rekommendationer,
råd och upplysningar. Det är också viktigt att arbetarskyddsstyrelsen
även fortsättningsvis ger ut norm- och standardsamlingar samt
medverkar vid standardiseringsarbete som bedrivs av Sveriges standardiseringskommission
eller av annan huvudman. Utskottet vill understryka
vikten av att arbetstagarrepresentationen ökas i standardiseringsarbetet.

Enligt lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar
och författningssamlingsförordningen (1976: 725, ändrad 1976:
877) torde enligt vad som anförs i propositionen (s. 353) bland arbetarskyddsstyrelsens
uppgifter i och med AML:s ikraftträdande ingå att utge
författningssamling enligt de bestämmelser som meddelas i nämnda förordning.
Med hänsyn tili det mycket stora författningsmaterial som
torde böra ingå i denna författningssamling och till de olika slag av författningar
som kommer att finnas på arbetsmiljöområdet är det av yttersta
vikt att stor möda läggs ned på arbetet att ge författningssamlingen
en i systematiskt avseende tillfredsställande utformning.

Som tidigare framhållits i detta betänkande medför AML:s karaktär
av ramlag att arbetarskyddsstyrelsens författningsarbete blir av största
betydelse för att ge lagstiftningen ett konkret innehåll. En effektiv tillsyn
förutsätter också att stor vikt läggs vid utformningen av tillämpningsföreskrifterna
till lagen. I propositionen betonas på ett flertal ställen att
arbetarskyddsstyrelsens författningar bör komma till i nära samarbete
med partsorganisationerna på arbetsmarknaden. Det framhålls att det
sedan lång tid inom arbetarskyddsstyrelsen har utbildat sig olika former
för parternas deltagande vid utarbetande av s. k. anvisningar m. m. och
att vid det kommande författningsarbetet detta samarbete bör kunna
intensifieras.

Den fackliga medverkan vid utarbetandet av föreskrifter tas upp i
motionen 1675 av Olof Palme m. fl. (s) (yrkandet 4). Motionärerna anser
att bemyndigandet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrifter
bör utformas så, att arbetsmarknadens parter garanteras ett stort mått av
inflytande på föreskrifternas utformning. I arbetsmiljöförordningen bör
därför klargöras att arbetsmarknadens parter skall beredas tillfälle att
yttra sig över arbetarskyddsstyrelsens förslag till föreskrifter och över
det underlag som ligger till grund för förslaget. Det framhålls av motionärerna
att detta dock inte får uppfattas så att ett formellt remissförfarande
skulle vara tillräckligt. Motionärernas yrkande innebär inte heller,
anförs det, att arbetarskyddsstyrelsen skall vänta med utfärdandet
av föreskrifter tills arbetsmarknadens parter tillstyrkt förslag till föreskrifter,
eftersom ansvaret för att föreskrifter verkligen kommer till stånd

SoU 1977/78:1

62

ligger hos arbetarskyddsstyrelsen. Motionärerna yrkar vidare att det i
instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen skall inskrivas att en plan för
utarbetandet av föreskrifter skall underställas styrelsen för godkännande
(yrkandet 3). För att förstärka det fackliga inflytandet på samma sätt
som skett lokalt genom tillkomsten av yrkesinspektionsnämnderna bör
enligt motionärerna permanenta organ med partsrepresentation inrättas
för olika verksamhetsområden inom arbetarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet,
exempelvis för de områden där tillsynen handhas av maskinbyrån,
byggnadsbyrån och kemibyrån (yrkandet 5).

Som tidigare anförts uttalar departementschefen vid upprepade tillfällen
att det är av största betydelse att arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet
sker i nära samråd och samarbete med parterna på
arbetsmarknaden. Mot bakgrund av dessa uttalanden förutsätter utskottet
att arbetarskyddsstyrelsen kommer att sträva efter att ytterligare
utveckla det samarbete som redan finns. Motionsyrkandet (yrkandet 4)
bör därför enligt utskottets mening inte föranleda någon åtgärd.

1 arbetarskyddsverkets anslagsframställning för budgetåret 1978/79
anges att det för anvisningsverksamheten i dess helhet finns en rullande
flerårsplanering. Vid planeringen av verksamheten övervägs även vilket
stöd som kan behövas, t. ex. genom information, när anvisningarna ges
ut och reglerna skall omsättas i praktiska åtgärder ute på arbetsplatserna.
1 anslagsframställningen anges vidare att det i samband med övergången
från anvisningar till föreskrifter i och med AML:s ikraftträdande kommer
att göras vissa ändringar i arbetet. Bl. a. kommer arbetet i större
utsträckning att inriktas på att utforma mer övergripande föreskrifter
för branscher och funktioner, så att man så snabbt som möjligt får fram
ett grovt regelverk som sedan efter hand kan förfinas.

Med hänsyn till att det således redan nu finns en flerårsplan för anvisningsverksamhet
och att denna innefattar arbetarskyddsstyrelsens kommande
författningsarbete med anledning av AML anser utskottet att
motionärernas önskemål i detta avseende (yrkandet 3) är tillgodosett.
Utskottet vill även framhålla att det på detta område är nödvändigt
med en elastisk form av planering i likhet med den nuvarande, eftersom
omprioriteringar ofta måste göras på grund av larmrapporter beträffande
effekterna av vissa ämnen, m. m.

Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om spridningen
av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Enligt 3 kap. 3 g första stycket
förslaget till AML skall arbetsgivare se till att arbetstagare får god kännedom
om de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, och upplyses om
de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall även
förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning sorn behövs och vet
vad han skall iaktta för att undgå riskerna i arbetet. I arbetsgivarens
skyldighet enligt det föreslagna lagrummet ingår enligt utskottets mening
att se till att de föreskrifter, som berör den verksamhet som bedrivs på

SoU 1977/78:1

63

arbetsstället, finns tillgängliga där. Enligt vad som anförs i propositionen
(s. 371) kommer också bestämmelser av denna innebörd att tas in i arbetsmiljöförordningen.
Det bör även framhållas att yrkesinspektionen
vid sitt tillsynsarbete ute i företag och förvaltningar kan tillhandahålla
den lokala skyddsorganisationen erforderliga föreskrifter utan kostnad.

Utskottet anser mot bakgrund av den ökade betydelse som föreskrifterna
kommer att få när AML börjar tillämpas att det är angeläget att
föreskrifterna får största möjliga genomslagskraft. Det är därför önskvärt
att föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen utan kostnad
kan tillhandahållas skyddsombud och andra inom skyddsverksamheten
på de arbetsställen som berörs av föreskrifterna. I vilken takt detta
kan förverkligas får prövas i samband med budgetarbetet.

1 detta sammanhang bör även nämnas att arbetarskyddsstyrelsens
informationssektion sedan några år ger ut lättillgängliga sammanfattningar
av styrelsens anvisningar i broschyrform. Hittills har närmare ett
40-tal sådana broschyrer kommit ut och målsättningen är att varje föreskrift
även skall finnas i broschyrform. Denna typ av information är
effektiv men samtidigt mycket kostnadskrävande. Arbetarskyddsstyrelsen
har därför under senare år fått kraftigt ökade resurser för information
som skall göra det möjligt för styrelsen att successivt bygga ut denna
verksamhet.

Beträffande motionsyrkandet om partsrepresentation inom arbetarskyddsstyrelsens
tillsynsverksamhet vill utskottet framhålla att en sådan
representation kan innebära vissa fördelar. Utskottet anser emellertid
det inte vara lämpligt att man nu föreskriver att arbetarskyddsstyrelsen
skall inrätta permanenta organ av viss utformning. Däremot bör myndigheten
ha möjlighet att, i de fall arbetsmarknadens parter så önskar,
inrätta organ för särskilda funktioner med företrädare för parterna.
Genom det anförda får motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 5)
anses besvarad.

Underställningsförf arandel

Ett spörsmål som har nära samband med arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet
är frågan om det s. k. underställningsförfarandet,
dvs. frågan i vad mån arbetarskyddsstyrelsen skall underställa föreskrifter,
som utarbetats av myndigheten, regeringens prövning. I propositionen
föreslås att i 9 kap. 4 § AML en bestämmelse tas in av innehåll att
arbetarskyddsstyrelsen beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger
underställa regeringen fråga av särskild betydelse.

Departementschefen framhåller att den föreslagna underställningsmöjligheten
enligt AML bör kunna ersätta underställningsförfarandet
enligt kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndigheters rätt att
meddela föreskrifter, anvisningar och råd (numera ändrad genom förordningen
1977: 629). Enligt den tidigare lydelsen av kungörelsen skul -

SoU 1977/78:1

64

le myndighet underställa regeringen frågor om att meddela ändrade eller
nya föreskrifter, anvisningar eller råd som i väsentlig grad kunde leda till
kostnadsökningar. Den föreslagna rätten för arbetarskyddsstyrelsen att
inom vida ramar självständigt meddela tillämpningsföreskrifter motiveras
av departementschefen bl. a. med att arbetarskyddsstyrelsen effektivt
och utan onödig tidsutdräkt skall kunna driva arbetsmiljöfrågor.
Ytterligare ett skäl att reservera underställningsförfarandet för speciella
fall är enligt departementschefen svårigheterna att på ett entydigt sätt
beräkna kostnaderna för arbetsmiljöförbättringar. På grund av det
nära samarbete med partsorganisationer och andra sammanslutningar
inom arbetslivet som förutsätts i arbetarskyddsstyrelsens författningsarbete
bör nödvändiga prioriteringar med hänsyn till samhällsekonomin
kunna göras redan på detta stadium. Vad gäller den närmare tolkningen
av den föreslagna paragrafen anför departementschefen i den allmänna
motiveringen bl. a. följande (s. 378).

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter kan komma att gälla frågor av
stor samhällsekonomisk betydelse. Det synes för sådana fall lämpligt att
i arbetsmiljölagen anvisa en väg att få fråga underställd regeringens
prövning. Vidare kan mellan arbetarskyddsstyrelsen och annan myndighet
vars verksamhetsområde berörs uppkomma olika uppfattning om hur
ett författningsärende bör avgöras. Självfallet bör här eftersträvas att
inom ramen för en allsidig avvägning komma till en samlad lösning.
Misslyckas detta är det emellertid på regeringen det bör ankomma att
göra den slutliga bedömningen. Eftersom arbetsmiljölagen avses vara
övergripande i förhållande till annan lagstiftning, kommer arbetarskyddsstyrelsens
kompetens att överlappa en rad sektorsansvariga myndigheters
verksamhetsområden. Det är därför av särskild betydelse att underställningsmöjlighet
införs i arbetsmiljölagen. Vad gäller beslutsfattandet
inom arbetarskyddsstyrelsen bör verksstyrelsen som redan nämnts ha en
allsidig sammansättning. Företrädare för olika intressen har härigenom
möjlighet att söka nå fram till ett resultat som från skilda synpunkter
framstår som tillfredsställande. Uppnås emellertid inte enighet, bör detta
i fråga av större samhällsekonomisk eller principiell betydelse vara ett
skäl att underställa frågan regeringens prövning. Det bör samtidigt framhållas
att, även om verksstyrelsen är enig i sakfrågan, styrelsen bör
kunna besluta om underställning om frågan är av principiell betydelse,
lag finner det naturligt att styrelsen vid avgörande av frågor av stor
principiell betydelse från samhällsekonomisk eller annan synpunkt begagnar
sig av underställningsmöjligheten enligt lagen.

I motionen 1675 yrkar motionärerna (yrkandet 1 delvis) att 9 kap.

4 § utgår ur lagtexten. Motionärerna anser att de uttalanden, som departementschefen
gör i den allmänna motiveringen och som redovisats ovan,
innebär att en minoritet i arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna få till
stånd en underställning. Risken är därför avsevärd, menar motionärerna,
att, om bestämmelsen tas in i lagen, den kan användas av en minoritet
för att försena tillkomsten av angelägna regler för förbättring av arbetsmiljön.

SoU 1977/78:1

65

Genom förslaget i propositionen utvidgas arbetarskyddsstyrelsens självständiga
befogenheter väsentligt. Myndigheten får rätt att i avsevärt
ökad omfattning självständigt utfärda straffsanktionerade föreskrifter.
Av propositionen framgår att myndigheten tillagts dessa vidsträckta befogenheter
för att föreskriftsarbetet skall kunna bedrivas effektivt och
utan förseningar. Beslut i myndighetens styrelse fattas med enkel majoritet,
och någon ändring i detta avseende är inte avsedd att komma till
stånd. Det kommer således inte att finnas formell möjlighet för en minoritet
att mot majoritetens vilja få till stånd en underställning. Motionärerna
menar emellertid att departementschefens uttalande skulle innebära
en så stark press på majoriteten vid de i propositionen angivna förhållandena
att minoriteten i realiteten kunde framtvinga ett underställningsförfarande.
Motionärerna vänder sig emellertid ej mot det föreslagna
underställningsförfarandet som sådant utan mot att detta kan användas
av minoriteten i förhalningssyfte.

F. n. finns det inte några uttryckliga bestämmelser som ger arbetar -skyddsstyrelsen möjlighet att tillämpa en motsvarighet till det underställningsförfarande
som föreslås i propositionen. Arbetsmiljöutredningen
utgick i sitt slutbetänkande från att den ovan nämnda kungörelsen
(1970: 641) om begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter,
anvisningar eller råd inte är tillämplig på arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet,
eftersom styrelsen hittills utfärdat sina anvisningar
med stöd av allmän lag. Kungörelsen har som ovan angetts ändrats genom
förordningen 1977: 629. Förordningen innebär en avsevärd skärpning
av myndigheternas skyldighet att underställa regeringen vissa
frågor.

Den av utredningen redovisade uppfattningen att 1970 års kungörelse
inte gäller för arbetarskyddsstyrelsen har även framförts av myndigheten.
Mot denna bakgrund är det — bl. a. för att förebygga oklarhet i
rättsläget då det gäller frågan om kungörelsen blir tillämplig på föreskrifter
enligt AML ■— lämpligt att man i samband med den nya lagstiftningen
reglerar underställningsförfarandet.

Med hänsyn till de vidsträckta befogenheter som tilläggs arbetarskyddsstyrelsen
och som saknar motsvarighet för andra myndigheter
inom statsförvaltningen, anser utskottet att det är motiverat att det i
AML tas in en bestämmelse som ger arbetarskyddsstyrelsen uttrycklig
rätt att underställa regeringen föreskrift. Det ankommer på verksstyrelsen
att avgöra i vilka fall föreskrifter skall underställas regeringen. De
synpunkter som redovisas i propositionen får inte tolkas så, att om oenighet
råder inom verksstyrelsen i ett ärende om vissa föreskrifter, detta
skulle innebära att frågan om utfärdandet av dessa föreskrifter automatiskt
underställs regeringen. Det kommer nämligen säkerligen i vissa
fall att föreligga skäl som med styrka talar emot en underställning, och
utskottet vill härvidlag i likhet med motionärerna särskilt framhålla att
underställningsförfarandet inte får leda till att angelägna föreskrifter

5 Riksdagen 1977178.12 sami Nr 1

SoU 1977/78:1

66

försenas. Även i propositionen (s. 356) understryks det angelägna i att
arbetarskyddsstyrelsen effektivt och utan onödig tidsutdräkt skall kunna
bedriva arbetet i arbetsmiljöfrågor. I fall då underställning sker är det
enligt utskottets mening av yttersta vikt att regeringen avgör den aktuella
frågan med största skyndsamhet. Då härtill kommer att utskottet förutsätter
att underställning kommer att ske endast i undantagsfall bör
motionsyrkandet (yrkandet 1 delvis) inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det anförda innebär bl. a. att vad i kungörelsen 1970: 641 stadgas om
underställning av föreskrifter, anvisningar eller råd inte blir tillämpligt
för arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsområde. Utskottet har inhämtat
att regeringen inom kort kommer att förordna om undantag från kungörelsen
för arbetarskyddsverket.

Utbyggnaden av arbetarskyddsverket

Arbetarskyddsverket får, som framgår av vad som anförts i det föregående,
ökade uppgifter genom att den nya lagstiftningen i förhållande
till den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen kommer att ha ett utvidgat
tillämpningsområde, bl. a. i fråga om familjejordbruken, ensamföretagarna,
utbildningen och försvaret. AML får också en vidare ram än
den nuvarande lagstiftningen genom att den kommer att rymma åtgärder
mot alla slag av hälso- och säkerhetsrisker, såväl fysiska som psykiska,
som anknyter till arbetsmiljön. Detta medför ökade krav på både arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen. Vidgade uppgifter kommer
också att läggas på arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till det omfattande
föreskriftsarbete som AML förutsätter.

En kraftig utbyggnad av arbetarskyddsverket har skett under senare
år. Utbyggnaden har motiverats bl. a. med de ökade krav på verket som
den nya lagstiftningen kommer att ställa. För innevarande budgetår har
85 nya tjänster inrättats vid verket. I arbetarskyddsverkets anslagsframställning
för nästa budgetår framhålls att utbyggnaden av verket bör
fortsättas i huvudsak enligt den plan som presenterades i föregående års
anslagsframställning. Enligt denna bör arbetarskyddsstyrelsen byggas ut
till nästan det dubbla under en femårsperiod och yrkesinspektionen tillföras
tjänster av i det närmaste motsvarande storleksordning. För styrelsen
föreslås ett 140-tal och för yrkesinspektionen ett 90-tal nya tjänster
för budgetåret 1978/79. Härtill kommer även en ökning av tekniska
hjälpmedel och annan utrustning.

Med hänsyn till att det redan finns en fungerande flerårsplanering för
utbyggnaden av arbetarskyddsverket, i vilken hänsyn tagits till den väntade
arbetsmiljölagstiftningen, anser utskottet att ett yrkande i motionen
1675 — vari begärs en flerårsplan från regeringen rörande utbyggnaden
av verket (yrkandet 14) — får anses till viss del tillgodosett. Härvid
beaktar utskottet även att riksdagen ges möjlighet att uttala sig i utbygg -

SoU 1977/78:1

67

nadsfrågan vid den årliga budgetbehandlingen. Utskottet vill slutligen
med hänsyn till vad sorn anförs i motionen betona betydelsen av att det
sker en planmässig utbyggnad av arbetarskyddsverkets resurser.

Arbetsformerna för arbetarskyddsverket

I propositionen föreslås ingen ändring av nuvarande arbetsformer för
arbetarskyddsverket. Under remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens
slutbetänkande framfördes krav på en allmän översyn av arbetsformerna
för verket. Som svar på detta anges i propositionen bl. a.
(s. 361—362) att arbetarskyddsstyrelsen har inlett ett samarbete med
statskontoret för att få underlag för bedömning av hur en översyn av
arbetarskyddsverkets organisation skall kunna ske. Vidare anförs att
arbetarskyddsverket hösten 1976 startat en undersökning rörande personalens
attityder till och upplevelse av arbetet inom verket, och att arbetarskyddsstyrelsen
under år 1976 tillsatt en särskild arbetsgrupp med
uppgift att närmare undersöka yrkesinspektionens arbetsformer och så
snart som möjligt avge de förslag som föranleds därav. Departementschefen
anser sig därför inte f. n. böra förorda någon allmän översyn av
arbetsformerna för arbetarskyddsverket genom en särskild utredning.

I motionen 1676 av Lars Wemer m. fl. (vpk) yrkar motionärerna
(yrkandet 25 c) att arbetstagarrepresentanterna i arbetarskyddsstyrelsen
och i yrkesinspektionsnämnderna skall ha vetorätt, när beslut uppenbart
strider mot arbetstagarnas intressen. Motionsyrkandet överensstämmer
med den principiella linje som vänsterpartiet kommunisterna driver beträffande
arbetet i arbetsmiljöfrågor. Med hänvisning till vad utskottet
tidigare uttalat i denna fråga (s. 12) avstyrker utskottet detta motionsyrkande.

I motionen 1676 yrkas vidare (yrkandet 25 d) att representanter för de
handikappade skall ingå i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse och i
yrkesinspektionsnämnderna.

Samma krav har under remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens
slutbetänkande framförts av Handikappförbundens Centralkommitté.
Departementschefen anför med anledning därav bl. a. (s. 351) att även
andra intressen än rena partsintressen kan tillgodoses inom ramen för
partsrepresentationen i verksstyrelsen. Handikappfrågor faller inom
arbetstagarorganisationernas intresseområde i deras bevakning av att
arbetsmiljön också anpassas till personer med arbetshandikapp. Utskottet
delar departementschefens uppfattning i denna fråga och avstyrker motionsyrkandet.
Beträffande anpassningen av arbetsmiljön till de handikappades
särskilda behov hänvisar utskottet till vad som anförts i ett
tidigare avsnitt (s. 29).

Yrkesinspektionsnämndernas arbetsformer tas upp även i motionen
1675. Motionärerna vill dels att suppleant i yrkesinspektionsnämnd —

SoU 1977/78:1

68

för att ha möjlighet att genom kontinuerligt deltagande i nämndens sammanträden
skaffa sig den erfarenhet som krävs för att på ett effektivt
sätt träda in i den ordinarie ledamotens ställe — skall jämställas med
ordinarie ledamot, när det gäller kallelse till nämndens sammanträden,
samt att suppleant skall få ekonomisk ersättning för uppdraget, eftersom
detta särskilt för löntagarorganisationernas representanter kan vara en
förutsättning för deras deltagande (yrkandet 8), dels att yrkesinspektionsnämndens
behörighet skall vidgas till att omfatta även tjänstetillsättningar
(yrkandet 9).

Frågan om suppleants närvarorätt i statliga styrelser m. m. behandlades
i fjol av riksdagen. I sitt av riksdagen godkända betänkande
KU 1976/77: 11 anförde konstitutionsutskottet bl. a. att det inte finns
några särskilda regler om suppleanters rätt att närvara, rätt till arvode
m. m. vid sammanträde i statliga styrelser och nämnder, och att praxis
är högst varierande. Konstitutionsutskottet anförde att suppleanter givetvis
borde ha möjlighet att följa styrelsearbetet och hålla sig informerade
om verksamheten. Det var därför inte tillfredsställande, när suppleanter
inte ens fått underrättelse om tidpunkt för sammanträde och om vilka
ärenden som då skulle behandlas. Konstitutionsutskottet angav olika
möjligheter att lösa problemet och ansåg att frågan borde bli föremål
för närmare överväganden inom regeringen (rskr 1976/77: 26). Regeringen
har sedermera utfärdat en förordning (1977: 625) om information
till ersättare i statliga styrelser och nämnder. I förordningen anges att
suppleant skall beredas tillfälle att genom information följa arbetet i styrelsen
eller nämnden och i övrigt ges möjlighet till insyn i verksamheten.
Myndigheten eller motsvarande organ skall medverka till att informationskravet
tillgodoses. Vidare bör suppleant underrättas om sammanträden
och de ärenden som då skall tas upp. Om det är lämpligt skall
suppleant kallas till sammanträde även när ordinarie ledamot inte har
förfall. Denna möjlighet skall uppmärksammas dels i början av suppleantens
förordnande, dels då denne besitter särskild sakkunskap, dels då
dennes närvaro av annat skäl är önskvärd men inte nödvändig. Dessutom
stadgas att det vid behov bör anordnas särskilda informationsmöten
för suppleanter.

Enligt utskottets mening har genom den nämnda förordningen, som
tillkommit efter det att motionsyrkandet väcktes och som trädde i kraft
den 1 september, motionsyrkandets huvudsyfte tillgodosetts. Bestämmelserna
i förordningen bör ge suppleanterna i yrkesinspektionsnämnderna
garanti för att de skall få en sådan tillfredsställande information att de
kan tjänstgöra när ordinarie ledamot har förfall. Utskottet förutsätter att
arbetarskyddsverket vid tillämpningen av förordningen och av gällande
ersättningsbestämmelser också beaktar vad motionärerna påtalat om betydelsen
av att suppleant får ekonomisk ersättning vid närvaro vid sammanträden
och informationsmöten. Med hänvisning till det anförda anser

SoU 1977/78:1

69

utskottet att motionen 1675 i här aktuell del (yrkandet 8) inte påkallar
någon åtgärd av riksdagen.

Motionsyrkandet om utvidgning av yrkesinspektionsnämnds kompetens
utvecklas i motionen på så sätt att motionärerna vill att det i instruktionen
för yrkesinspektionen skall tillfogas att yrkesinspektionsnämnd
skall beredas tillfälle att yttra sig över sökande till tjänst inom distriktet.
LO har i sitt remissyttrande över arbetsmiljöutredningens slutbetänkande
framhållit att det upplevs som otillfredsställande att yrkesinspektionsnämnd
inte har något inflytande vid tjänstetillsättningar. Departementschefen
har i anslutning till en redovisning för detta uttalande anfört (s.
351) att det även enligt hans uppfattning kan vara lämpligt att yrkesinspektionsnämnd
i den omfattning som är praktiskt möjlig bereds tillfälle
att yttra sig över sökande till tjänst inom distriktet. Mot bakgrund av
vad departementschefen sålunda anfört förutsätter utskottet att ett
remissförfarande kommer till stånd. Innan man tar ställning till om förfarandet
skall formaliseras genom en ändring i instruktionen för yrkesinspektionen
bör man enligt utskottets mening först avvakta hur förfarandet
kommer att fungera i praktiken. Utskottet anser därför att inte
heller detta motionsyrkande (yrkandet 9) bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Yrkesinspektionens distriktsindelning

I motionen 1672 av Birger Nilsson m. fl. (s) yrkas att Jämtlands län
fr. o. m. nästa budgetår skall utgöra ett eget distrikt inom yrkesinspektionen.

Utskottet har flera gånger tidigare och senast under våren behandlat
motionsyrkanden av samma innebörd. Utskottet förutsatte i sitt betänkande
SoU 1976/77: 22 att regeringen i samband med att propositionen
om arbetsmiljölag lades fram skulle ta upp frågan till övervägande. I
propositionen anför departementschefen att han ämnar inhämta regeringens
bemyndigande att i särskild ordning utvärdera erfarenheterna av
nuvarande distriktsindelning och avge de förslag som föranleds därav
(s. 447—449). Rättesnöret i utredningsarbetet skall, enligt vad som anförs
i propositionen, vara att distriktsindelningen bör vara sådan att goda
kontaktmöjligheter erhålls mellan yrkesinspektionen och arbetslivet.
Samtidigt skall eftersträvas en organisation som med hänsyn till tillsynsverksamhetens
behov av specialister ger underlag för en tillräckligt allsidig
personalsammansättning. Det framhålls att utredningsarbetet bör
bedrivas skyndsamt.

Utskottet, som hyser förståelse för de skäl som motionärerna anfört
för att Jämtland skulle utgöra ett eget yrkesinspektionsdistrikt, konstaterar
med tillfredsställelse att en utvärdering av erfarenheterna av den
nuvarande distriktsindelningen kommer till stånd. Resultatet av utred -

SoU 1977/78:1

70

ningsarbetet och de förslag som detta kan leda till bör avvaktas innan
riksdagen tar ställning till frågan om Jämtlands län bör utgöra ett eget
distrikt inom yrkesinspektionen. Utskottet, som utgår från att utredningsarbetet
bedrivs med skyndsamhet, anser med hänsyn till det anförda
att motionen 1672 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Den kommunala tillsynen

I flera motioner tas upp frågan om den kommunala tillsyn som bedrivs
på mindre arbetsställen. Enligt arbetarskyddslagen åligger det kommun
att efter samråd med yrkesinspektionen utse kommunala tillsynsmän
att biträda inspektionen vid tillsynen. Bestämmelserna föreslås i
propositionen bli överförda till AML (7 kap. 2 §).

I motionen 1675 anför motionärerna att det från fackligt håll har
påpekats att tilldelningen av resurser för kommunal tillsyn i många
kommuner är helt otillräcklig, och att det är principiellt oriktigt att en
statlig uppgift överförs till enskilda kommuners ansvarsområde och därmed
blir avhängig deras förmåga och vilja att avsätta resurser för ändamålet.
Motionärerna anser att yrkesinspektionen bör överta det direkta
ansvaret för tillsynen även på de små arbetsplatserna och yrkar att en
utredning tillsätts med uppgift att närmare ange hur överförandet av
den kommunala tillsynen till yrkesinspektionen skall ske (yrkandet 10).
Ett yrkande av i huvudsak samma innehåll framförs i motionen 1676
(yrkandet 18).

Vid 1973 års delreform på arbetsmiljöområdet genomfördes en lagändring
som syftade till att ge den kommunala tillsynen ökad effektivitet
och starkare förankring hos kommunernas ledning. Arbetsmiljöutredningen
har emellertid konstaterat att tillsynen ännu inte fått den
utbyggnad och inriktning som då förutsattes. Sorn redovisas i propositionen
(s. 162) har remissinstanserna varit mycket kritiska mot den nuvarande
organisationen av tillsynen på mindre arbetsställen. Även utskottet
anser att den kommunala tillsynen i stor utsträckning fungerar mindre
tillfredsställande, låt vara att den i enstaka kommuner synes skötas väl.
I nuvarande situation anser sig utskottet emellertid inte kunna tillstyrka
något av de förslag som förs fram i de här aktuella motionsyrkandena.
Nuvarande bestämmelser om den kommunala tillsynen bör därför tas in
i AML. Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten av att
yrkesinspektionen håller en nära kontakt med de kommunala tillsynsmännen
och bistår kommunerna vid tillsynen. Samtidigt måste det slås
fast att det, liksom hittills varit fallet, blir ett obligatoriskt åliggande för
kommunerna att ha en väl fungerande tillsyn av de mindre arbetsplatserna.
Arbetarskyddsverket bör informera kommunerna och påvisa för
dem vilka förpliktelser som AML i här aktuellt avseende innebär för
dem.

SoU 1977/78:1

71

Utbyggnaden av produktkontrollnämnden, m. m.

De centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor åvilar produktkontrollnämnden. Nämnden, som övertagit
den tidigare giftnämndens arbetsuppgifter, har att meddela generella
föreskrifter om hantering och import samt att leda, samordna och i stort
övervaka produktkontrollen i övrigt. Nämnden handlägger vidare ärenden
rörande registrering av bekämpningsmedel och skall därvid bl. a.
pröva behovet av villkor och föreskrifter för användningen.

Produktkontrollnämnden är i administrativt hänseende knuten till
naturvårdsverket, och verkets styrelse svarar för frågor om ekonomi och
administration som berör produktkontrollnämnden. Nämnden är dock
helt självständig när det gäller att tillämpa lagen om hälso- och miljöfarliga
varor.

Nämnden skall företräda såväl myndighetsintressen som andra intressen.
Regeringen beslutar om nämndens sammansättning. Som ledamöter
i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen,
socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket samt representanter
för arbetstagarna och näringslivet.

För beredning av frågor som nämnden handlägger har vid naturvårdsverket
inrättats en särskild produktkontrollbyrå som i huvudsak organiserats
genom att den tidigare giftnämndens kansli överförts till naturvårdsverket.

Det centrala ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av lagen om
hälso- och miljöfarliga varor och med stöd av lagen meddelade föreskrifter
ankommer i princip på arbetarskyddsstyrelsen inom dess verksamhetsområde
och på naturvårdsverket i övrigt. Under arbetarskyddsstyrelsen
utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt
utövar, med i det följande nämnda undantag, länsstyrelsen den närmare
tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tillsynen
inom kommunen. I fråga om transporter av hälso- och miljöfarlig vara
med luftfartyg eller fartyg utövas tillsyn som här avses av vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet, dvs. luftfartsverket resp. sjöfartsverket.

I motionen 1675 hemställs att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden
med eget kansli (yrkandet 15). Motionärerna anför att det var naturligt
när nämnden inrättades att den administrativt knöts till en redan
etablerad myndighet — naturvårdsverket — för att ge stadga åt dess
verksamhet. Genom de senaste årens snabba utveckling på arbetsmiljöområdet
har nämndens arbete i större utsträckning än tidigare rört
arbetsmiljöfrågor, varför anknytningen till naturvårdsverket inte längre
är lika självklar. De stora arbetsuppgifterna inom den framtida produktkontrollen
kommer att kräva att nämnden får egna kansliresurser. Motionärerna
betonar också vikten av att nämnden utvidgar sitt samarbete
med arbetarskyddsverket. Motionärerna anser därför att, i samma ord -

SoU 1977/78:1

72

ning som motionärerna tidigare föreslagit för arbetarskyddsverket, en
treårs- eller femårsplan bör upprättas för nämndens långsiktiga resursutbyggnad
och att planen bör innefatta bl. a. förslag till parlamentarisk
medverkan i nämnden.

Jordbruksutskottet har på hemställan av socialutskottet yttrat sig över
motionsyrkandet och därvid anfört bl. a. följande.

I det nu till utskottet remitterade avsnittet av motionen 1675 hävdas
att produktkontrollnämndens resurser ej visat sig tillräckliga för de
snabbt växande arbetsuppgifter som rör produktkontroll av kemiska
hälsorisker i arbetslivet. Utskottet kan för sin del så till vida instämma
häri, som att det varit uppenbara och naturligen förklarliga svårigheter
att rekrytera kvalificerad expertis till produktkontrollen i en omfattning
som motsvarar den kraftigt expanderande marknaden för kemiska och
fysikaliskt-kemiska produkter av olika slag. Förbättringar och förstärkningsåtgärder
har som framgår av det föregående vidtagits, men självfallet
återstår åtskilligt som ännu måste göras. Såväl från riksdagens
som från regeringens sida har också framhållits att arbetet med att få
till stånd en effektiv produktkontroll är en av de viktigaste uppgifterna
inom miljövården under de närmaste åren.

Med anledning av den nu behandlade motionen i ämnet vill utskottet
hänvisa till att departementschefen i propositionen 1973: 17 med förslag
till lag om hälso- och miljöfarliga varor, m. m. i samband med behandlingen
av produktkontrollens organisation allmänt betonade att det kunde
bli anledning att se över organisationsfrågorna i deras helhet när resultatet
av arbetsmiljöutredningens och miljökontrollutredningens fortsatta
arbete förelåg. Intill dess fick den föreslagna organisationen betraktas
som ett provisorium. Riksdagen anförde ingen annan mening härvidlag.
Miljökontrollutredningen har numera slutfört sitt arbete, och beslut i
olika frågor på grundval av utredningens förslag har fattats av riksdagen,
bl. a. i fråga om utveckling av ett informationssystem för miljövården
(prop. 1974: 46, JoU 1974: 20, rskr 1974: 218). Arbetsmiljöutredningens
förslag ligger till grund för den proposition (1976/77: 149) om arbetsmiljölag
m. m. som nu behandlas av socialutskottet. Mot bakgrund av
riksdagens tidigare ståndpunkt i hithörande frågor och under hänsynstagande
till den snabba utveckling som skett på området finner utskottet
för sin del starka skäl tala för att en översyn av den statliga produktkontrollorganisationen
nu kommer till stånd. Översynen bör i överensstämmelse
med vad som anförs i motionen syfta till en planmässig resursuppbyggnad
som möjliggör effektivast möjliga kontroll av hälso- och
miljöfarliga ämnen och som motsvarar utvecklingens krav. Utskottet
finner det naturligt att produktkontrollnämnden ges en mera självständig
ställning. Det finns dock enligt utskottets mening inte anledning för
riksdagen att redan i detta sammanhang ta definitiv ställning till sådana
frågor som kansliets organisatoriska uppbyggnad och placering i administrativt
hänseende. Vid översynen bör det tas fram underlag som kan
läggas till grund för beslut i sådana frågor.

Utskottet förordar att socialutskottet föreslår riksdagen att i den
remitterade frågan som sin mening ge till känna vad utskottet här anfört.

Socialutskottet delar jordbruksutskottets uppfattning och föreslår därför
att riksdagen med anledning av motionen 1675 (yrkandet 15) som sin

SoU 1977/78:1

73

mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om en översyn
av den statliga produktkontrollorganisationen.

Motionärerna i samma motion, motionen 1675, framhåller även att
det är ytterligt angeläget att det planerade centrala produktregister, som
skall innehålla uppgifter om innehållet i de kemisk-tekniska produkterna
på marknaden, kommer till stånd utan dröjsmål. F. n. är de myndigheter
som har att kontrollera kemiska miljöfaktorer, t. ex. arbetarskyddsverket,
naturvårdsverket och produktkontrollnämnden, ofta hänvisade till
att från leverantörerna begära in uppgifter om varje enskild produkt, för
vilken misstanke om skadeverkningar framkommit. När man får tillgång
till nya forskningsresultat om t. ex. ett ämnes giftighet, saknar man möjlighet
att på ett enkelt sätt skaffa fram uppgifter om i vilka produkter
detta ämne ingår. Detta medför att myndigheternas möjligheter till en
mera offensiv verksamhet på detta område är allvarligt beskurna.

Jordbruksutskottet har i sitt yttrande i likhet med motionärerna understrukit
vikten av att arbetet med produktregistret bedrivs skyndsamt så
att det snarast kommer till praktisk användning. Även socialutskottet
anser att det är angeläget att produktregistret snarast blir färdigställt.

Sanktionssystemet

Nuvarande ansvarsregler i arbetarskyddslagstiftningen innebär i stort
sett att straffhot för brister i arbetsmiljön inträder först när tillsynsmyndighet
i det enskilda fallet har meddelat föreläggande, förbud eller föreskrift
och påbudet inte har efterkommits. Vissa i arbetarskyddslagen och
arbetarskyddskungörelsen preciserade gärningar är dock direkt straffsanktionerade.
Möjligheterna för arbetarskyddsstyrelsen att meddela
generella föreskrifter med direkt straffpåföljd är begränsade till några
speciella fall. Här avses främst besiktning av arbetslokal för riskfylld
verksamhet, besiktning och provning av tryckkärl, lyftanordning, transportanordning
eller lyftredskap samt i vissa fall undersökning av luftförhållanden.
Sanktionssystemet kompletterades genom 1973 års reform.
Tillsynsmyndigheterna fick då möjlighet att dels förena föreläggande
och förbud med vite, dels förordna om rättelse på arbetsgivarens bekostnad
om arbetsgivaren underlåter att vidta åtgärd som åligger honom
enligt föreläggande.

Det föreslagna sanktionssystemet enligt AML överensstämmer i princip
med nuvarande system. Såsom utskottet tidigare anfört i avsnittet
Tillsyn m. m. är avsikten att det i arbetsmiljöförordningen skall tas in ett
bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter
för tillämpningen av AML. I dessa föreskrifter skall således göras
en precisering av de allmänna bestämmelser som tas upp i AML och
i arbetsmiljöförordningen. Nu åsyftade föreskrifter blir inte direkt straffsanktionerade.
Föreskrifterna skall emellertid ge möjlighet till ingri -

SoU 1977/78:1

74

pande i enskilda fall av tillsynsmyndigheterna — arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen — i syfte att få till stånd konkreta åtgärder för
att undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar
av arbetsförhållandena. Med stöd av — förutom AML eller arbetsmiljöförordningen
— nu angivna föreskrifter skall tillsynsmyndigheterna
kunna meddela föreläggande och förbud som i enskilda fall
behövs (7 kap. 7—10 §§). På samma sätt som enligt arbetarskyddslagen
knyts till sådana påbud straffhot, vitesmöjlighet och möjlighet att förordna
om tvångsutförande. Dessutom skall arbetarskyddsstyrelsen i betydande
utsträckning med stöd av AML kunna meddela generella föreskrifter
som är direkt straffsanktionerade. Detta kan gälla t. ex. särskilda
villkor för användande av kemiskt ämne eller krav på tillstånd för användning
av en arbetsprocess eller arbetsmetod. En nyhet i förslaget till
AML är att om teknisk anordning eller ämne har använts i strid mot
förbud förverkande skall ske av egendomen eller dess värde, om inte
detta är uppenbart obilligt.

Utskottet anser att det är väsentligt att arbetsmiljölagstiftningen inrymmer
ett sanktionssystem som ger tillsynsmyndigheterna möjlighet till
effektiva och konstruktiva ingripanden. Systemet bör enligt utskottets
mening vara så utformat, att det verkar pådrivande på arbetsmiljöarbetet
och därigenom har en förebyggande och framåtsyftande effekt. Ett
sådant system innebär också att skyddsombuden får ökat stöd i sitt
arbete med att förbättra arbetsmiljön och att yrkesinspektionen får ett
fast underlag för sina åtgärder. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna
konstruktionen av sanktionssystemet och anser att utvidgningen
och kompletteringen av nuvarande sanktionsregler är välgrundad.

Fängelsestraff skall enligt förslaget kunna utdömas i betydligt ökad
omfattning. Fängelse föreslås således ingå i straffskalan vid överträdelse
av föreskrift om förprövning, kontroll och särskilt villkor för brukande
samt vid överträdelse av föreskrift om förbud mot användning av arbetsprocess,
arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne. Såväl
under utredningsarbetet som vid remissbehandlingen har meningarna
varit delade beträffande utvidgningen av möjligheterna att ådöma försumlig
arbetsgivare frihetsstraff. Utskottet anser i likhet med departementschefen
att det är väsentligt att nämnda slag av generella föreskrifter
får en avsevärd tyngd. Det är därför viktigt att överträdelse av dessa
föreskrifter uppfattas som allvarliga förseelser. Utskottet anser att en
skärpning av ansvarsreglerna medverkar till att åstadkomma en preventiv
effekt och tillstyrker förslaget i propositionen. Som anförs i motionen

1675 av Olof Palme m. fl. (s) kan överträdelse av märkningsföreskrift
medföra risk för att en vara hanteras på sätt som medför allvarlig risk
för hälsan. Det skulle därför kunna ifrågasättas om inte fängelse bör
ingå i straffskalan även vid brott mot sådan föreskrift. Med hänsyn till
att propositionen redan innebär en kraftig skärpning av ansvarsreglerna

SoU 1977/78:1

75

anser utskottet emellertid att man bör avvakta tills den nya lagstiftningen
varit i kraft någon tid, innan man tar ställning till frågan om det
är motiverat med en ytterligare skärpning. Utskottet förutsätter dock att
regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen på området. Härav
följer att utskottet anser att motionen 1675 i här aktuellt avseende (yrkandet
1 delvis) inte bör föranleda någon åtgärd.

I samma motion, motionen 1675, och i motionen 1676 av Lars Werner
m. fl. (vpk) (yrkandet 25 b delvis) förordar motionärerna att det skall
införas straffavgifter för juridiska personer. Även LO har under remissbehandlingen
av arbetsmiljöutredningens slutbetänkande anfört att det
föreligger ett stort behov av att man kan fastställa straffavgift för juridiska
personer.

Även om redan de föreslagna reglerna ger myndigheterna viss möjlighet
att förhindra att någon gör ekonomisk vinst genom överträdelse av
arbetsmiljölagstiftningen anser utskottet att det finns starka skäl som
talar för att införa straffavgift för juridisk person såväl i AML som i
miljöskyddslagstiftningen. Erfarenheten har visat att det ofta är av föga
värde från skyddssynpunkt att det finns möjlighet att t. ex. bötfälla enskild
företrädare för företag som drivs av juridisk person. Straffavgift
för den juridiska person som driver företaget torde vara en betydligt
effektivare sanktion och skulle sannolikt i hög grad medverka till att
lagstiftningen får den förebyggande verkan som är avsedd. Frågan om
ekonomiska sanktioner mot juridiska personer behandlas emellertid f. n.
av utredningen (Ju 1973: 11) om eventuell reformering av det ekonomiska
sanktionssystemet, och utredningen väntas inom kort lägga fram
sitt betänkande. Utskottet anser i likhet med departementschefen att utredningens
arbete inte bör föregripas.

I motionen 1676 anför motionärerna att myndigheterna hittills i hög
grad undvikit att tillämpa nuvarande sanktionsbestämmelser. Motionärerna
anser att dessa bör tillämpas mer konsekvent mot arbetsgivare som
försummar arbetsmiljön (yrkandet 25 b delvis).

Tillsynsfunktioner vilar på både arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.
Den omedelbara tillsynen på arbetsställen utövas i regel
av yrkesinspektionen, som har skyldighet att vaka över att gällande föreskrifter
iakttas. Myndigheterna, som har möjlighet men inte skyldighet
att tillgripa sanktioner, måste givetvis i det enskilda fallet göra en bedömning
av samtliga omständigheter för att avgöra hur en tillfredsställande
lösning av de aktuella arbetsmiljöproblemen skall kunna
åstadkommas. Utskottet anser inte att det är påkallat med något uttalande
från riksdagens sida när det gäller myndigheternas tillämpning
av lagstiftningen i de enskilda fallen. Utskottet vill dock i detta sammanhang
framhålla att det är viktigt att domare, åklagare och poliser
får erforderlig utbildning på arbetsmiljölagstiftningens område och hänvisar
till vad utskottet tidigare uttalat i denna fråga i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1975/76: 40 (s. 25).

SoU 1977/78:1

76

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1676
i behandlad del (yrkandet 25 b).

I samma motion yrkas även att straff- och skadeståndsbestämmelserna
i AML inte skall gälla facklig organisation eller dess företrädare (yrkandet
20). I motionen anges särskilt den föreslagna bestämmelsen i 8 kap.
3 § AML, där det stadgas att reglerna i 20 kap. 3 § brottsbalken skall
tillämpas när de som tagit befattning med tillsyn enligt AML eller
utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté bryter sin
tystnadsplikt enligt 7 kap. 13 § AML. Detsamma gäller även styrelseledamot
i lokal facklig organisation om ledamoten bryter sin tystnadsplikt
beträffande information som han fått av skyddsombud eller skyddskommittéledamot.
Den i 20 kap. 3 § brottsbalken angivna påföljden för
brott mot tystnadsplikt är böter eller fängelse i högst ett år. Utskottet
har i avsnittet Lokal skyddsverksamhet (s. 52) tillstyrkt de föreslagna
reglerna i AML om tystnadsplikt. Brottsbalkens bestämmelser om påföljd
för brott mot tystnadsplikt är av generell karaktär. Att undanta
ovan nämnda grupper från tillämpningsområdet för de allmänna straffbestämmelserna
i 20 kap. 3 § brottsbalken kan enligt utskottets mening
inte komma i fråga.

Enligt propositionen skall förtroendemannalagens bestämmelser i princip
gälla för skyddsombud och ledamot i skyddskommitté. Detta föreslås
ske på så sätt att motsvarande bestämmelser i viss utsträckning tas
in i AML och att det i övrigt görs en allmän hänvisning i AML (6 kap.
16 §) till bestämmelserna i förtroendemannalagen. Detta medför att förtroendemannalagens
bestämmelser om arbetstagarorganisations skadeståndsansvar
kan bli tillämpliga. Dessa regler innebär att arbetstagarorganisation
kan åläggas att utge skadestånd om organisationen har föranlett
en felaktig tillämpning av förtroendemannalagen eller kollektivavtal
som trätt i lagens ställe och har insett eller uppenbarligen borde ha
insett felaktigheten. Detsamma gäller om organisationen inte vidtar skäliga
åtgärder för att hindra facklig förtroendeman från ett motsvarande
förfarande eller om organisationen inte söker förebygga skada av ett felaktigt
förfaringssätt. Facklig förtroendeman kan inte åläggas att utge
skadestånd eller återbära erhållen lön för facklig verksamhet som han
har bedrivit med organisationens godkännande.

Utskottet anser att det är väsentligt att facklig förtroendeman som
verkar som skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ett skydd
som är likvärdigt med skyddet enligt förtroendemannalagen. Utskottet
tillstyrker därför propositionens förslag till samordning mellan förtroendemannalagen
och AML. Med den principiella uppläggningen av
den föreslagna samordningen blir resultatet att skadeståndsreglerna beträffande
facklig organisation blir desamma oavsett vilken av de båda
lagarna som tillämpas.

Den av motionärerna aktualiserade frågan om skadeståndsansvar för
facklig organisation bör mot denna bakgrund bedömas i samband med

SoU 1977/78:1

77

att ställning tas till ändringar i förtroendemannalagen. Riksdagen kommer
under hösten att pröva den frågan med anledning av motioner som
behandlas i arbetsmarknadsutskottet (AU 1977/78: 6). Som utskottet
tidigare redovisat lägger dessutom nya arbetsrättskommittén i dagarna
fram ett delbetänkande, vari bl. a. behandlas frågan om utvidgning av
förtroendemannalagens tillämpningsområde. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionen 1676 i denna del (yrkandet 20).

Information om arbetsmiljölagen

I propositionen anges att avsikten är att sammanlagt ca 7,4 milj. kr.
skall ställas till förfogande under budgetåret 1977/78 för information
om AML. Departementschefen anför att han avser att i särskild ordning
förorda att 4 milj. kr. ställs till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för
en informationskampanj inför ikraftträdandet av den nya lagstiftningen
och att regeringen avser att anvisa 600 000 kr. för en informationsskrift
av arbetsmarknadsdepartementet. Härtill kommer 2 810 000 kr. för arbetarskyddsstyrelsens
normala informationsverksamhet som genom regleringsbrev
ställts till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för upplysning
m. m. på arbetarskyddets område (se budgetpropositionen 1976/77: 100
bilaga 15 s. 154, SoU 1976/77: 22). Enligt vad utskottet inhämtat kommer
regeringen att föreslå riksdagen att på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1977/78 anvisa det angivna beloppet om 4 milj. kr.
för informationskampanjen.

Departementschefen anför (s. 449) att det behövs informationsinsatser
av två slag beträffande den nya lagstiftningen. Ett mera omedelbart informationsbehov
föreligger i anslutning till lagstiftningens ikraftträdande
för att man skall översiktligt informera de grupper som berörs om de
viktigaste nyheterna i lagen. Dessutom finns ett mer långsiktigt informationsbehov
som uppkommer i takt med att nya föreskrifter meddelas
med stöd av AML och nya forskningsrön och andra nyheter tillkommer.

Behovet av information inför lagens ikraftträdande föreslås i första
hand bli tillgodosett genom en särskild informationskampanj. Kampanjen
bör enligt departementschefen genomföras av arbetarskyddsstyrelsen
i samarbete med nämnden för samhällsinformation. Arbetet bör
bedrivas i nära samråd med arbetsmarknadsparterna och andra intressenter,
och det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att närmare finna
ut de lämpliga formerna för detta samråd. Syftet med kampanjen är i
första hand att sprida kännedom om att en ny lagstiftning på arbetsmiljöområdet
skall träda i kraft. Informationen skall även ge vid handen
vart den intresserade kan vända sig för att få ytterligare upplysningar.
Departementschefen framhåller särskilt vikten av att grupper, som inte
omfattas av gällande arbetarskyddslag men som kommer att omfattas
av den föreslagna lagstiftningen, nås av information på ett tillfredsställande
sätt. Detta gäller bl. a. ensamföretagare, värnpliktiga och skol -

SoU 1977/78:1

78

elever. Departementschefen understryker även behovet av information
på olika invandrarspråk. Kampanjen föreslås kompletterad med en informationsskrift
från arbetsmarknadsdepartementet som skall innehålla
de aktuella författningarna samt en översiktlig redogörelse för vad den
nya lagstiftningen innebär.

Departementschefen framhåller även vikten av att vid sidan av de
statliga informationsåtgärderna parterna på arbetsmarknaden och även
andra verkar för att sprida ytterligare information om den nya lagstiftningen.
Arbetarskyddsfonden har, enligt vad som anförs i propositionen,
förklarat sig beredd att stödja sådana informationsinsatser.

Frågan om storleken av det belopp som skall användas till informationskampanjen
i anslutning till AML:s ikraftträdande tas upp i motionen
1675 av Olof Palme m. fl. (s). Motionärerna menar att beloppet bör
uppgå till 6 milj. kr., vilket utgör 2 milj. kr. mer än vad regeringen avser
att föreslå och motsvarar det belopp som arbetsmiljöutredningen föreslog
i sitt slutbetänkande.

Utskottet anser i likhet med departementschefen och motionärerna att
det i samband med lagens ikraftträdande behövs en omfattande och väl
förberedd informationsinsats som bör göras såväl genom arbetsmarknadens
parter som genom statliga insatser. Utskottet vill här erinra om sitt
tidigare uttalande om önskvärdheten av att nya föreskrifter utan kostnad
kan tillhandahållas skyddspersonal som berörs av föreskrifterna (s. 63).
Mot denna bakgrund kan utskottet godta att den samlade statliga informationsinsatsen
i övrigt blir av den omfattning som anges i propositionen.
Utskottet kommer att ta formell ställning till medelsanvisningen,
såvitt avser beloppet om 4 milj. kr., i samband med behandlingen av
regeringens förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande
budgetår. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1675
i här aktuell del (yrkandet 18).

Utskottet vill i övrigt anföra följande. För att AML skall kunna tilllämpas
i enlighet med de intentioner, som anges i propositionen och som
utskottet anslutit sig till, är det väsentligt att skyddsombuden har tillfredsställande
kunskap om den nya lagstiftningen. Skyddsombuden måste
därför ges information och utbildning om denna. Även om gällande
utbildningsavtal mellan arbetsmarknadens parter inte omfattar detta
informationsbehov är det enligt utskottets mening uppenbart att det
ligger i såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas intresse att informationen
och utbildningen av skyddsombuden påbörjas före AML:s ikraftträdande
den 1 juli 1978. Utskottet vill framhålla betydelsen av att så
sker. Utskottet anser därför att när det gäller information och utbildning
det är önskvärt att skyddsombuden jämställs med fackliga företrädare
enligt förtroendemannalagen redan från årsskiftet.

Utöver det anförda föranleder propositionen inga erinringar eller
särskilda uttalanden från utskottets sida.

SoU 1977/78:1

79

Hemställan

Utskottet hemställer

såvitt avser AML 1 kap. Tillämpningsområde

1. beträffande arbetsmiljölagens tillämpning inom försvaret att
riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del

(yrkandena 22 a, b och c) antar 1 kap. 2 och 4 §§ i det i

propositionen framlagda förslaget till arbetsmiljölag,

såvitt avser AML 2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

2. beträffande riktlinjerna för arbetsmiljöns beskaffenhet att

riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del

(yrkandet 1) antar 2 kap. 1 § förslaget till arbetsmiljölag,

3. beträffande datoriseringen i arbetslivet att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1671 och motionen 1976/77: 1674 i denna
del (yrkandet 2),

4. beträffande möjlighet till arbete oavsett kön att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 12),

5. beträffande arbetssituationen för gravida kvinnor att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 13),

6. beträffande utbyggnaden och organisationen av företagshälsovården
att riksdagen

a) med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet
2) antar 2 kap. 2 § förslaget till arbetsmiljölag,

b) avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandena 1 och

2), motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 16) och
motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 26),

7. beträffande finansieringen av företagshälsovården att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandet 3),

8. beträffande utbildningen av yrkeshygieniker att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandet 5 delvis och
yrkandet 6),

9. beträffande användningen av farligt ämne m. m. att riksdagen
med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet

3) antar 2 kap. 6 § förslaget till arbetsmiljölag,

10. beträffande gränsvärden att riksdagen avslår motionen 1976/
77:733 i denna del (yrkandena 8, 9, 10 och 11), motionen
1976/77: 1309 och motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandena
23 a, b och c),

11. beträffande förbud mot import av asbest m.m. att riksdagen
avslår motionen 1976/77:733 i denna del (yrkandet 12) och
motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 23 d),

12. beträffande mätteknisk konsultverksamhet att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 17),

SoU 1977/78:1

80

13. beträffande arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetare att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 359,

såvitt avser AML 3 kap. Allmänna skyldigheter

14. beträffande principen om samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:

1676 i denna del (yrkandet 4) antar 3 kap. 1 § förslaget till
arbetsmiljölag,

15. beträffande ensamarbete att riksdagen avslår motionen 1976/
77: 706,

16. beträffande arbetstagares rätt att avbryta sitt arbete att riksdagen
med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del
(yrkandet 5) antar 3 kap. 4 § förslaget till arbetsmiljölag,

17. beträffande obligatoriskt samordningsansvar på gemensamma
arbetsställen att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:
1673 i denna del (yrkandet 1) antar 3 kap. 7 § förslaget till
arbetsmiljölag,

18. beträffande skyddsansvar för leverantör av farligt ämne att
riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del
(yrkandet 6) antar 3 kap. 9 § förslaget till arbetsmiljölag,

19. beträffande tillstånd för anläggning att riksdagen med avslag
på motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar
3 kap. 12 § förslaget till arbetsmiljölag,

20. beträffande förteckning över farliga ämnen att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 2),

såvitt avser AML 4 kap. Arbetstidens förläggning

21. beträffande sammanförande av reglerna i allmänna arbetstidslagen
och bestämmelserna i arbetsmiljölagen om arbetstidens
förläggning att riksdagen med anledning av motionen 1976/
77: 1675 i denna del (yrkandet 6) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

22. beträffande förhandsbesked om rast att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 2 delvis),

23. beträffande minsta tid för rast att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 2 delvis),

24. beträffande längsta arbetstid före rast att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 3),

25. att riksdagen antar 4 kap. 1 § förslaget till arbetsmiljölag,

26. beträffande rätt för lokal facklig organisation att avgöra pausers
längd m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/
77: 1676 (yrkandet 7) antar 4 kap. 3 § förslaget till arbetsmiljölag,

27. beträffande amning på arbetstid att riksdagen avslår motionen
1976/77: 899,

SoU 1977/78:1

81

28. beträffande begränsning av dygnsarbetstiden, m. m. att riksdagen a)

med anledning av motionen 1976/77: 1675 i denna del
(yrkandet 1 delvis) och motionen 1976/77: 1676 i denna del
(yrkandet 27) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

b) avslår motionen 1976/77: 563 och motionen 1976/77: 1676

i denna del (yrkandet 8),

c) antar 4 kap. 5, 7 och 8 §§ förslaget till arbetsmiljölag,

29. beträffande veckovila att riksdagen med avslag på motionen
1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 4) och motionen 1976/
77: 1676 i denna del (yrkandet 9) antar 4 kap. 6 § förslaget
till arbetsmiljölag,

30. beträffande arbetstidsschema att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1 delvis),

såvitt avser AML 5 kap. Minderåriga

31. beträffande arbetstid för minderåriga att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1673 i denna del (yrkandet 5),

32. beträffande nattvila för minderåriga under 16 år att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 10),

33. att riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget till arbetsmiljölag,

34. beträffande farligt arbete för minderåriga m. m. att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 a),

35. beträffande översyn av arbetarskyddslagens regler om minderårigs
arbete, m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:
1118 och motionen 1976/77: 1119,

såvitt avser AML 6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare 36.

beträffande strejkrätt för arbetstagare m. m. att riksdagen med
avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandena 11
och 17) antar 6 kap. 1 och 9 §§ förslaget till arbetsmiljölag,

37. beträffande utseende av skyddsombud m. fl. att riksdagen med
avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 12)
antar 6 kap. 2, 3 och 8 §§ förslaget till arbetsmiljölag,

38. beträffande förlängning av planeringstider att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 24 c),

39. beträffande underrättelseskyldighet i miljöskyddsärende att
riksdagen med anledning av motionen 1976/77: 1675 i denna
del (yrkandet 11) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

40. beträffande arbetstagares rätt att på betald arbetstid utarbeta
arbetsmiljöprogram m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/
77: 1676 i denna del (yrkandet 24 a),

6 Riksdagen 1977178.12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

82

41. beträffande rätt för fackliga förtroendemän m. fl. att få fritt
tillträde till arbetsplats m. m. att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1676 i denna del (yrkandena 14 och 24 b),

42. beträffande ansvaret för utbildning av skyddsombud att riksdagen
med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet
13) antar 6 kap. 4 § förslaget till arbetsmiljölag,

43. beträffande kurser för kvalificerade skyddsombud att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 733 i denna del (yrkandet 7),

44. beträffande skyddsombuds stoppningsrätt m. m. att riksdagen
med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet
15) antar 6 kap. 7 § förslaget till arbetsmiljölag,

45. beträffande vetorätt för lokal fackförening att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 16),

46. beträffande regionala skyddsombud att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 7),

47. beträffande skyddsfrågor för invandrare att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 986,

såvitt avser AML 7 kap. Tillsyn

48. beträffande utbyggnad av arbetarskyddsverket att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 14),

49. beträffande arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet att
riksdagen avslår motionen 1976/77: 1674 i denna del (yrkandet
1) och motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandena 3
och 4),

50. beträffande partsorgan i arbetarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna
del (yrkandet 5),

51. beträffande vetorätt för arbetstagarrepresentanter i arbetarskyddsstyreisen
m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:
1676 i denna del (yrkandet 25 c),

52. beträffande representation för handikappade i arbetarskyddsstyrelsens
verksstyrelse m. m. att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 d),

53. beträffande suppleant i yrkesinspektionsnämnd att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 8),

54. beträffande yrkesinspektionsnämnds behörighet att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 9),

55. beträffande yrkesinspektionens distriktsindelning att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1672,

56. beträffande den kommunala tillsynen att riksdagen

a) med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet
18) antar 7 kap. 2 § förslaget till arbetsmiljölag,

b) avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 10),

SoU 1977/78:1

83

57. beträffande tystnadsplikt för skyddsombud m. fl. att riksdagen
med avslag på motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet
19) antar 7 kap. 13 § förslaget till arbetsmiljölag,

58. beträffande den statliga produktkontrollorganisationen att
riksdagen med anledning av motionen 1976/77: 1675 i denna
del (yrkandet 15) som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i betänkandet,

såvitt avser AML 8 kap. Ansvar

59. beträffande skärpning av påföljdsreglerna att riksdagen med
avslag på motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet 1
delvis) antar 8 kap. 2 § förslaget till arbetsmiljölag,

60. beträffande straffavgift för juridisk person m. m. att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 25 b),

61. beträffande straff- och skadeståndsbestämmelser för facklig
organisation eller dess företrädare att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1676 i denna del (yrkandet 20),

såvitt avser AML 9 kap. Fullföljd av talan

62. beträffande underställning av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter
att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1675 i
denna del (yrkandet 1 delvis) antar 9 kap. 4 § förslaget till
arbetsmiljölag,

63. beträffande tillsynsmyndighets rätt att ändra beslut av skyddsombud
m. fl. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:
1676 i denna del (yrkandet 21) antar 9 kap. 5 § förslaget till
arbetsmiljölag,

såvitt avser övriga frågor

64. beträffande fackligt arbetsmiljö- och kontrollinstitut att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1676 i denna del (yrkandet
28),

65. beträffande anslag för information om arbetsmiljölagen att
riksdagen avslår motionen 1976/77: 1675 i denna del (yrkandet
18),

66. att riksdagen antar förslaget till arbetsmiljölag i den mån det
inte omfattas av utskottets hemställan under punkterna 1, 2,

6 a, 9, 14, 16—19, 25, 26, 28 c, 29, 33, 36, 37, 42, 44, 56 a,

57, 59, 62 och 63,

67. att riksdagen antar följande i propositionen framlagda förslag,
nämligen förslag till

lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),

lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa

fall av gods som skall inlastas å fartyg,

SoU 1977/78:1

84

lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103),
lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift,
lag om ändring i lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder.

Stockholm den 26 oktober 1977

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson
(c), Nils Carlshamre (m), John Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar
Nordberg (s), Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt
(c), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Stig
Alftin (s) och Iris Mårtensson (s).

SoU 1977/78:1

85

Bilaga 1

I propositionen 1976/77:149 framlagda lagförslag (1—6), vilka
tillstyrkts av utskottet

1 Förslag till

Arbetsmiljölag

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 3 §, varje
verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare
finns bestämmelser i 3 kap.

2 § Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap. 1—14 §§, 17 § andra stycket och
18 § samt 7—9 kap. skall med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbildning, dock ej elev i lägre årskurs än årskurs
7 i grundskolan eller motsvarande,

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,

3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som deltager i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall likställas
med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§.

I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet utföres.

3 § Lagen gäller ej

1. skeppstjänst,

2. arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll.

Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. 5 § gäller ej arbete som utföres

1 arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det
ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat.

4 § Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyndighet,
som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten och civilförsvaret
meddela särskilda föreskrifter i frågor som avses i lagen.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1 § Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas
så, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

2 § Arbete skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en
sund och säker miljö.

3 § Arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig
från arbetsmiljösynpunkt.

4 § Luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden
skall vara tillfredsställande.

SoU 1977/78:1

86

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras,
brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.

5 § Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så
beskaffade och placerade och brukas på sådant sätt, att betryggande
säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

6 § Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast
under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

7 § Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall icke nås på annat
sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Denna skall tillhandahållas
genom arbetsgivarens försorg.

8 § I den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetstagarnas
behov skall finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien,
förtäring och vila samt för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

Fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet.

9 § Om konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet

i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd därav meddelade bestämmelser.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1 § Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma
en god arbetsmiljö.

2 § Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga
att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall
ägna uppmärksamhet åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en
tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.

Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall
som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

3 § Arbetsgivare skall se till att arbetstagare får god kännedom om
de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, och upplyses om de risker
som kan vara förbundna med arbetet. Han skall förvissa sig om att
arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att
iakttaga för att undgå riskerna i arbetet.

Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda
förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande
skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter
är olika.

4 § Arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en tillfredsställande
arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar
och iakttaga den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga
ohälsa och olycksfall.

Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara
för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta företrädare för arbetsgivaren
eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren underlåter
att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han
fri från ersättningsskyldighet.

5 § I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar.

SoU 1977/78:1

87

Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt
driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten
bedrives endast av medlemmar av samma familj.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig
verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och
med stöd därav har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne,
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt
arbetsställe.

6 § När två eller flera samtidigt driver verksamhet på samma arbetsställe,
skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma tillfredsställande
skyddsförhållanden.

7 § Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig
för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemensamt
arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället
motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon
av dem som bedriver arbete på arbetsstället.

I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket
kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall
ha ansvar för samordningen.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att samordning
sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som
arbetar där skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte.

8 § Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin,
redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att
anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall,
när den avlämnas för att tagas i bruk eller utställes till försäljning eller
i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering,
användning och skötsel skall medfölja vid avlämnandet. Anordningen
skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga
ohälsa och olycksfall.

9 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne, som kail
föranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidtaga de åtgärder som behövs
för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär
risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk
skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller
förpackning, kärl eller liknande, vari det förvaras, skall vara tydligt märkt
med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

10 § Den som installerar anordning som avses i 8 § skall se till att
behövliga skyddsanordningar uppsattes och att i övrigt erforderliga
skyddsåtgärder vidtages.

11 § 17 kap. 8 och 9 §§ föreskrives om skyddsansvar i vissa fall för
den som råder över arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde
för arbete eller såsom personalutrymme.

12 § Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet
av visst slag får användas endast efter tillstånd,

2. att visst slag av anordning som avses i 8 § endast efter godkännande
får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

SoU 1977/78:1

88

3. att visst ämne som avses i 9 § får användas endast efter godkännande
eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant
ämne.

Som förutsättning för godkännande som avses i första stycket 2 kan
föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fastställas
krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning,
när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan anges villkor
för brukandet. Tillstånd eller godkännande som avses i första stycket
kan förenas med villkor för brukandet.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan i angiven
ordning föreskrivas om kontroll, provning eiler fortlöpande tillsyn vid
användning av anordning, som där avses, samt om undersökning av de
arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

13 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
kan föreskriva

1. att visst slag av anordning som avses i 8 § skall ha skylt eller annan
märkning som upptager tillverkarens namn eller annan uppgift om
anordningen,

2. att ämne som avses i 9 § eller förpackning, kärl eller liknande, vari
ämnet förvaras, skall vid användningen ha märkning,

3. att förteckning skall föras över sådan anordning och sådant ämne.
I samma ordning kan meddelas föreskrifter i fråga om installation av

visst slag av anordning som avses i 8 §.

14 § Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regeringen
eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva
förbud att använda arbetsprocess, arbetsmetod, anordning som avses i

8 § eller ämne som avses i 9 §.

15 § Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall kan
regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsättes eller skall
sysselsättas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud att till
arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett sjuklighet eller
svaghet som gör honom särskilt mottaglig för sådan risk.

16 § Medför visst slag av arbete särskild risk för vissa grupper av
arbetstagare kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utföres
av arbetstagare, som tillhör sådan grupp, eller föreskriva att särskilt villkor
skall gälla när arbetet utföres av sådan arbetstagare.

17 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
kan föreskriva att vid läkarundersökning som har föreskrivits
med stöd av 15 eller 16 § skall föras register med uppgifter om de undersöktas
namn och om undersökningsresultat.

I samma ordning kan meddelas föreskrifter för dem som har skyddsansvar
enligt 2 eller 5 § att göra anmälan eller lämna uppgifter till tillsynsmyndighet
eller att förvara handling som har betydelse från skyddssynpunkt.

18 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
kan meddela föreskrifter i fråga om skyldighet för läkare att hos

SoU 1977/78:1

89

tillsynsmyndighet göra anmälan om sjukdom, som kan ha samband med
arbete, och att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

4 kap. Arbetstidens förläggning

1 § Med rast avses i denna lag avbrott i den dagliga arbetstiden, under
vilket arbetstagare icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället.
Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som
omständigheterna medger.

Raster skall anordnas så, att arbetstagare ej utför arbete mer än fem
timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande
med hänsyn till arbetsförhållandena.

2 § Rast får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om detta
är oundgängligen påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena eller
med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som ej har kunnat
förutses. Sådant måltidsuppehåll inräknas i arbetstiden.

3 § Arbete skall anordnas så, att arbetstagare kan taga de pauser som
behövs utöver raster.

I den utsträckning som påkallas av arbetsförhållandena skall särskilda
arbetspauser beredas arbetstagre. Sådana pausers längd och förläggning
skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Pauser inräknas i arbetstiden.

4 § Kvinna som ammar sitt barn får ej vägras ledighet härför.

5 § Arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila. I ledigheten
skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Avvikelse från första stycket får göras, om visst arbete med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5 eller
efter klockan 24.

6 § Arbetstagare skall beredas minst trettiosex timmars sammanhängande
ledighet under varje period om sju dagar. Sådan veckovila skall
såvitt möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis, om det föranledes
av särskilt förhållande som ej har kunnat förutses.

7 § Avvikelse från 1 § andra stycket, 5 § första stycket och 6 § första
stycket får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har
slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.
Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltidsuppehåll
vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i första
stycket, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare,
som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under
förutsättning att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med
avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 § Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 § andra stycket, 5 §
första stycket och 6 § första stycket, om särskilda skäl föreligger.

9 § Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyndighet,
som regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om arbetstidens
förläggning vid vägtransport och luftfart.

SoU 1977/78:1

90

5 kap. Minderåriga

1 § Med minderårig avses i denna lag den som icke har fyllt aderton
år.

2 § Minderårig får ej anlitas till arbete före det kalenderår under
vilket han fyller sexton år och ej heller innan han har fullgjort sin
skolplikt.

Utan hinder av första stycket får minderårig anlitas till lätt arbete
som icke är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller
skolgång. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
meddelar särskilda föreskrifter i fråga om sådant arbete.

3 § Arbetsgivare skall se till att minderårig arbetstagare icke anlitas
till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller för överansträngning
eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
kan meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att
minderårig anlitas till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller
för överansträngning eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa
eller utveckling.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
kan föreskriva att vid läkarundersökning, som har föreskrivits
med stöd av 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket, skall föras register
med uppgifter om de undersöktas namn och om undersökningsresultat.

5 § Minderårig får icke anlitas till arbete mer än nio timmar av dygnet
eller fyrtiofem timmar i veckan.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå
tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från första och andra stycket,
om särskilda skäl föreligger.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare

1 § Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt
organiserad skyddsverksamhet.

2 § På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes,
skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud.
Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförhållandena
påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar
vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns
ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna.

För arbetsställe där skyddskommitté som avses i 8 § ej har tillsatts
äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal
avdelning av förbund eller med sådan avdelning jämförlig sammanslutning
av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagarna
på arbetsstället (regionalt skyddsombud).

3 § Finns vid arbetsställe mer än ett skyddsombud, skall ett av ombuden
utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna
skyddsombudens verksamhet.

SoU 1977/78:1

91

4 § Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall
verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I detta syfte skall ombudet
inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall.
Ombudet skall deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom vid planering av
användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbetsgivare
skall underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för
skyddsförhållandena inom ombudets område.

Skyddsombud skall söka vinna arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud
får erforderlig utbildning.

5 § Skyddsombud, som avses i 2 § andra stycket, har rätt till den ledighet
som fordras för uppdraget. Vid sådan ledighet bibehåller ombudet
sina anställningsförmåner.

6 § Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla
de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

7 § Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares
liv eller hälsa och kan rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse
till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas
i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

Om det är påkallat från skyddssynpunkt och rättelse icke genast kan
uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud i avvaktan
på yrkesinspektionens ställningstagande avbryta arbete som arbetstagare
utför ensam.

Överträdes tillsynsmyndighets förbud, som har vunnit laga kraft eller
som på grund av förordnande enligt 9 kap. 5 § skall lända till efterrättelse
omedelbart, kan skyddsombud avbryta arbete som avses med förbudet.

För skada till följd av åtgärd som avses i denna paragraf är skyddsombud
fri från ersättningsskyldighet.

8 § Vid arbetsställe, där minst femtio arbetstagare regelbundet sysselsattes,
skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för
arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även
vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av arbetstagarna.

Företrädare för de anställda utses bland arbetstagarna av lokal arbetstagarorganisation
som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal

i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses företrädare
av arbetstagarna.

9 § Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället.
Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden.
I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård,
frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar,
arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som
kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och
utbildning rörande arbetsmiljön.

SoU 1977/78:1

92

10 § Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter.
Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade

arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall
arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvillkor,
vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle
ha rått om han ej hade haft uppdraget.

11 § Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot 10 §, skall han ersätta
uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått
skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra
omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla.

Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas
mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

12 § Den som vill fordra skadestånd enligt 11 § skall underrätta motparten
om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade.
Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen
(1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal,
skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen
avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader
från skadans uppkomst.

Första stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om anspråk
på anställningsförmåner enligt 5 §.

Iakttages ej vad som föreskrives i första eller andra stycket, är rätten
till talan förlorad.

13 § Mål om tillämpning av 10 och 11 §§ handlägges enligt lagen
(1974: 371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbetstagare
gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

14 § I förhållande till arbetsgivare vinner 4—7 och 10—13 §§ tillämpning
när den organisation eller de arbetstagare, som har utsett skyddsombudet,
har underrättat arbetsgivaren om valet eller, om arbetsgivaren
icke har kunnat nås, sänt underrättelse om valet till arbetsstället.

15 § Vad som sägs i 5 § och 10—14 §§ skall tillämpas på motsvarande
sätt på ledamot av skyddskommitté.

16 § Beträffande skyddsombud och ledamot av skyddskommitté, vilka
har utsetts av organisation som avses i 2 § andra eller tredje stycket,
äger även lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
tillämpning. Detta gäller dock ej i den mån ombuds eller
ledamots rättigheter enligt detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

7 kap. Tillsyn

1 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under
dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen.

2 § Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse
en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att biträda
yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 §.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen lämna redogörelse för
den kommunala tillsynens utövande.

SoU 1977/78:1

93

Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kommer
det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till
kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstadkomma
rättelse.

3 § Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar,
handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs
för tillsyn enligt denna lag.

4 § Den som i sin verksamhet använder viss produkt eller har uppdragit
åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på tillsynsmyndighets
begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller
utför arbetet.

5 § För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet tillträde till arbetsställe
och får där göra undersökningar och taga prov. För uttaget
prov utgår ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs
för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
kan föreskriva skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet sådana
kostnader för provtagning och undersökning av prov som har varit skäligen
påkallade.

6 § Finns på gemensamt arbetsställe ej någon som har samordningsansvar
enligt 3 kap. 7 §, kan yrkesinspektionen bestämma vem som skall ha
sådant ansvar. När särskilda skäl föreligger kan yrkesinspektionen bestämma
att annan än den som har ansvaret enligt nämnda paragraf
skall vara samordningsansvarig.

Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på
någon av dem som driver verksamhet på det gemensamma arbetsstället.

7 § Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt

3 kap. 2—10 § eller 6 § i detta kapitel meddela föreläggande eller förbud
som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta
ut vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggande,
får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande åtgärd till vilken fordras
byggnadslov enligt byggnadsstadgan (1959: 612) men beviljas ej sådant
lov, är föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

8 § Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk för ohälsa
eller olycksfall för någon som arbetar där, kan yrkesinspektionen rikta
föreläggande eller förbud enligt 7 § mot den som råder över arbetsstället
även när denne ej är arbetsgivare i förhållande till den som utsättes
för risken.

9 § Föreligger missförhållande i skyddshänseende beträffande lokal
eller markområde som har upplåtits för arbete eller såsom personalutrymme,
kan yrkesinspektionen meddela förbud enligt 7 § mot sådan
upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen eller markområdet.

10 § Även arbetarskyddsstyrelsen äger besluta om åtgärd enligt 6—9 §.

SoU 1977/78:1

94

11 § För att säkerställa förbud enligt 7—9 § kan tillsynsmyndighet
meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning,
utrymme eller anordning. Sådant beslut verkställes genom myndighetens
försorg.

12 § Regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter skall tagas ut i
ärende enligt denna lag.

13 § Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller
utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej obehörigen
yppa eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten har
erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds
personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ledamot
i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne
har erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som har
utsetts av organisationen.

8 kap. Ansvar

1 § Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats
med stöd av 7 kap. 7—10 §. Detta gäller dock ej om föreläggandet
eller förbudet har förenats med vite.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift
eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 § dömes
till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2 § första stycket,

2. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13
eller 15—17 § eller 5 kap. 2 § andra stycket, 3 § andra stycket eller 4 §,

3. vid fullgörande av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 § lämnar oriktig
uppgift rörande förhållande av betydelse,

4. utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur
bruk.

3 § Om ansvar för den som överträder 7 kap. 13 § finns bestämmelser
i 20 kap. 3 § brottsbalken.

4 § Har vid brott som avses i detta kapitel anordning eller ämne använts
i strid mot förbud enligt 3 kap. 14 § eller 7 kap. 7 §, skall förverkande
ske av egendomen eller dess värde, om denna rättsverkan ej
är uppenbart obillig.

9 kap. Fullföljd av talan

1 § Talan mot beslut av yrkesinspektionen föres hos arbetarskyddsstyrelsen
genom besvär.

2 § Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 kap. 5 §
eller 6 kap. 2 § tredje stycket får talan ej föras. Detsamma gäller styrelsens
beslut i ärende som avser tillämpning av föreskrifter meddelade
med stöd av 5 kap. 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen i särskilt fall har
meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande
enligt lagen, föres hos regeringen.

SoU 1977/78:1

95

Talan får ej förås mot arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrift
till allmän efterrättelse.

3 § För att tillvarataga arbetstagarnas intresse i ärende enligt denna
lag får talan enligt 1 eller 2 § föras av huvudskyddsombud eller, om
sådant ombud ej finns, av annat skyddsombud. Finns ej skyddsombud,
får talan förås av arbetstagarorganisation i den mån saken rör medlemmarnas
intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet.

4 § Beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger arbetarskyddsstyrelsen
underställa regeringen fråga av särskild betydelse, innan styrelsen
meddelar beslut i ärendet.

5 § Tillsynsmyndighet äger förordna att dess beslut skall lända till
efterrättelse omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978 då arbetarskyddslagen
(1949: 1) och skogsförläggningslagen (1963: 246) skall upphöra att gälla.
Till dess regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen
enligt bemyndigande i den nya lagen meddelar bestämmelser
som motsvarar kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare
till målningsarbete med blyfärg, kungörelsen (1949:211) om läkarundersökning
och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar,
kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt
ämne vid tillverkning av läderskodon och kungörelsen (1966: 521) om
förbud att använda minderårig till vissa arbeten skall dock 14 och 16 §§,
26 § andra stycket, 74 § första stycket och 75 § arbetarskyddslagen
fortfarande gälla.

Vid ikraftträdandet gällande föreskrift, råd eller anvisning, som har
meddelats med stöd av 8 a § tredje stycket, 45 § andra eller tredje
stycket eller 74 § andra stycket arbetarskyddslagen, äger fortsatt giltighet
inom sitt tidigare tillämpningsområde och skall vid tillämpningen
av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt denna. Arbetsmiljölagens

8 kap. 2 § skall dock tillämpas endast så till vida, att första stycket
skall gälla i fråga om föreskrift som har meddelats med stöd av 8 a §
tredje stycket arbetarskyddslagen.

Vad som sägs i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i
fråga om föreskrift, råd eller anvisning, som där nämns men som avses
träda i kraft den 1 juli 1978 eller senare.

Föreläggande, förbud eller föreskrift, som har meddelats med stöd av
53—59 § arbetarskyddslagen, skall såvitt avser tid efter ikraftträdandet
av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse

1 denna.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses
eljest däri föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i arbetsmiljölagen,
tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom föreskrives att 72 § byggnadsstadgan (1959: 612)1 skall
ha nedan angivna lydelse.

1 Stadgan omtryckt 1972: 776.

SoU 1977/78:1

96

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

72 §

Kommunstyrelsen äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan,
byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej
klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen är
utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan
och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga
om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning,
flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller
omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsverket
om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda
tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor eller annan
atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet
som denne bestämmer.

Mot beslut om byggnadslov för
byggnadsföretag som avses i 55 §

4 mom. äger huvudskyddsombud
eller, om sådant ombud inte finnes,
annat skyddsombud inom
verksamheten föra talan. Finnes ej
skyddsombud, får talan i stället
föras av arbetstagarorganisation
som enligt utlåtande som avses i
56 § 1 mom. andra stycket har yttrat
sig i saken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av
gods som skall inlastas å fartyg

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 2 § lagen (1932: 55) om viktmärkning
i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2

Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna
i 1 § första—fjärde
styckena utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionen;
och skall därvid i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat röran 1

Senaste lydelse 1973: 839.

Föreslagen lydelse

i1

Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna
i 1 § första—fjärde
styckena utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionen;
och skall därvid i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat röran -

SoU 1977/78:1

97

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de tillsyn över efterlevnaden av de tillsyn över efterlevnaden av

arbetarskyddslagen (1949:1). arbetsmiljölagen (1977: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

4 Förslag till

Lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970:103)

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 7, 8 och 10—13 §§ allmänna
arbetstidslagen (1970: 103) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge
undantag från 4 och 5 §§, om
det stora flertalet av de arbetstagare
som beröres samtycker eller
annars särskilda skäl föreligger.

Tillsynsmyndighet får medge undantag
från 4 och 5 §§, om det stora
flertalet av de arbetstagare som
beröres samtycker eller annars särskilda
skäl föreligger.

8 §i

Har natur- eller olyckshändelse eller annan därmed jämförlig omständighet,
som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört
överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa
eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena
kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan
till arbetarskyddsstyrelsen om
sådant arbete med angivande av
anledning till samt omfattning och
varaktighet av arbetet inom två
dygn från arbetets början. Arbetet
får icke fortsättas utöver denna
tid, utan att tillstånd till arbetet
sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.
Anmälan eller ansökan anses
gjord, när denna avlämnats till posten
i betalt brev.

Arbetarskyddsstyrelsen får medge
undantag från andra stycket.
Därvid får styrelsen föreskriva särskilda
villkor.

Arbetsgivaren skall göra anmälan
till tillsynsmyndighet om sådant
arbete med angivande av anledning
till samt omfattning och
varaktighet av arbetet inom två
dygn från arbetets början. Arbetet
får icke fortsättas utöver denna tid,
utan att tillstånd till arbetet sökts
hos myndigheten. Anmälan eller
ansökan anses gjord, när denna avlämnats
till posten i betalt brev.

Tillsynsmyndighet får medge
undantag från andra stycket. Därvid
får myndigheten föreskriva särskilda
villkor.

10 §!

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 §
tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår.
Har övertid, som avses i 9 §, tagits ut skall den övertid som medges
enligt detta stycke minskas med den sålunda uttagna tiden.

1 Senaste lydelse 1976: 597.

7 Riksdagen 1977178. 12 sami. Nr 1

SoU 1977/78:1

98

Nuvarande lydelse

När synnerliga skäl föreligger,
får arbet ar sky ddssty reisen medge
ytterligare övertid med högst 150
timmar under ett kalenderår.

Föreslagen lydelse

När synnerliga skäl föreligger,
får tillsynsmyndighet medge ytterligare
övertid med högst 150 timmar
under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras
genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §.
Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

11 §

Arbetsgivare skall föra anteckningar
om jourtid och övertid enligt
anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetstagare har rätt att
själv eller genom annan taga del
av anteckningarna. Samma rätt tillkommer
facklig organisation som
företräder arbetstagare på arbetsstället.

Arbetsgivare skall föra anteckningar
om jourtid och övertid enligt
föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetstagare har rätt att
själv eller genom annan taga del
av anteckningarna. Samma rätt tillkommer
facklig organisation som
företräder arbetstagare på arbetsstället.

12

Tillsyn över efterlevnaden av
denna lag och föreskrifter, som
meddelats med stöd av lagen, utövas
av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och
ledning, av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar gälla
vad som föreskrives om tillsyn
över efterlevnaden av arbetarskyddslagen
(1949:1).

§2

Tillsyn över efterlevnaden av
denna lag och föreskrifter, som
meddelats med stöd av lagen, utövas
av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och
ledning, av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar gälla
vad som föreskrives om tillsyn
över efterlevnaden av arbetsmiljölagen
(1977: 000).

13 §3

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande
av ärende angående tillämpningen
av denna lag eller föreskrift
som meddelats med stöd av lagen
skall i den omfattning och i den
ordning regeringen bestämmer deltaga
särskilda ledamöter, utsedda
efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och arbetstagare.

I tillsynsmyndighets avgörande
av ärende angående tillämpningen
av denna lag eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen skall

i den omfattning och i den ordning
regeringen bestämmer deltaga
särskilda ledamöter, utsedda efter
förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får
talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

2 Senaste lydelse 1973: 837.

3 Senaste lydelse 1975: 728.

SoU 1977/78:1

99

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 3 § lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

4

Av arbetarskyddsavgiften skall
en fjärdedel utgöra bidrag till statsverkets
kostnader för arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens
verksamhet och tre fjärdedelar
bidrag till kostnader i övrigt
för forskning och utveckling samt
utbildning och upplysning beträffande
arbetarskydd ävensom till
kostnader för skyddsarbete som utföres
av skyddsombud som utsetts
enligt 40 § tredje stycket arbetarskyddslagen
(1949:1). Den sistnämnda
delen skal) föras till en
fond, benämnd arbetarskyddsfonden,
som förvaltas enligt grunder
som regeringen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

51

Av arbetarskyddsavgiften skall
en fjärdedel utgöra bidrag till statsverkets
kostnader för arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens
verksamhet och tre fjärdedelar
bidrag till kostnader i övrigt
för forskning och utveckling samt
utbildning och upplysning beträffande
arbetarskydd ävensom till
kostnader för skyddsarbete som utföres
av skyddsombud som utsetts
enligt 6 kap. 2 § tredje stycket arbetsmiljölagen
(1977: 000). Den
sistnämnda delen skall föras till en
fond, benämnd arbetarskyddsfonden,
som förvaltas enligt grunder
som regeringen fastställer.

1978.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 15 § lagen (1974: 13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

15

Beträffande den som företräder
arbetstagarorganisation i frågor enligt
denna lag och icke omfattas av
lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen
äger 42—44 §§ arbetarskyddslagen
(1949:1) motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1 Senaste lydelse 1974: 796.

2 Senaste lydelse 1974: 368.

Föreslagen lydelse
§2

Beträffande den som företräder
arbetstagarorganisation i frågor enligt
denna lag och icke omfattas av
lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen
äger 6 kap. 10—14 §§ arbetsmiljölagen
(1977: 000) motsvarande
tillämpning.

1978.

SoU 1977/78:1

100

Bilaga 2

I motionen 1976/77:1675 framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag till arbetsmiljölag

Regeringens förslag Motionärernas förslag

3 kap.

12 §

Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet
av visst slag får användas endast efter tillstånd,

2. att visst slag av anordning som avses i 8 § endast efter godkännande
får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

3. att visst ämne som avses i 9 § får användas endast efter godkännande
eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant
ämne.

4. att anläggning på vars planering
för aktuellt ändamål 6 kap.
inte ägt tillämpning får tas i bruk
endast efter tillstånd.

Som förutsättning för godkännande som avses i första stycket 2 kan
föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fastställas
krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning,
när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan anges villkor
för brukandet. Tillstånd eller godkännande som avses i första stycket
kan förenas med villkor för brukandet.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan i angiven
ordning föreskrivas om kontroll, provning eller fortlöpande tillsyn
vid användning av anordning, som där avses, samt om undersökning av
de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

4 kap.

5 §

Arbetstagare skall ha behövlig Arbetstagare skall ha behövlig

ledighet för nattvila. I ledigheten ledighet för nattvila. I ledigheten

skall ingå tiden mellan klockan 24 skall ingå tiden mellan klockan 24

och klockan 5. och klockan 5.

Arbetstagare får icke anlitas till
arbete mer än 10 timmar av dygnet.

Avvikelse från första stycket får Avvikelse från första och andra

göras, om visst arbete med hänsyn stycket får göras, om visst arbete

till sin natur, allmänhetens behov med hänsyn till sin natur, allmän eller

annan särskild omständighet hetens behov eller annan särskild

måste fortgå även nattetid eller an- omständighet så kräver,

nars bedrivas före klockan 5 eller
efter klockan 24.

SoU 1977/78:1

101

Regeringens förslag

Motionärernas förslag
6a §

När arbetstagare skall arbeta efter
oregelbundna arbetstider skall
arbetstidsschema fastställas. Detta
skall upprättas i så god tid att rimlig
hänsyn las till arbetstagarens
behov av att planera sin fritid.

7 §

Avvikelse från 1 § andra stycket,
5 § första stycket och 6 §
första stycket får göras med stöd
av kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts
av organisation som är att anse
som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet. Vidare
får genom sådant kollektivavtal
rast utbytas mot måltidsuppehåll
vid arbetsplatsen.

Avvikelse från 1 § andra stycket,
5 § första och andra stycket
och 6 § första stycket får göras
med stöd av kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av organisation som är
att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:
580) om medbestämmande i arbetslivet.
Vidare får genom sådant
kollektivavtal rast utbytas mot
måltidsuppehåll vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket,
får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare, som
ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning
att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med avtalet
och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 §

Tillsynsmyndighet får medge
undantag från 1 § andra stycket,

5 § första stycket och 6 § första
stycket, om särskilda skäl föreligger.

Tillsynsmyndighet får medge
undantag från 1 § andra stycket,

5 § första och andra stycket och

6 § första stycket, om särskilda
skäl föreligger.

8 kap.

2 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrift
eller villkor som har meddelats
med stöd av 3 kap. 12 eller 14 §
dömes till böter eller fängelse i
högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2§ första
stycket,

2. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 3 kap. 13

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrift
eller villkor som har meddelats
med stöd av 3 kap. 12, 13 eller

14 § dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 kap. 2 § första
stycket,

2. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 3 kap.

SoU 1977/78:1

102

Regeringens förslag Motionärernas förslag

eller 15—17 § eller 5 kap. 2§ 15—17 §§ eller 5 kap. 2§ andra

andra stycket, 3 § andra stycket stycket, 3 § andra stycket eller 4 §,

eller 4 §,

3. vid fullgörande av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 § lämnar oriktig
uppgift rörande förhållande av betydelse,

4. utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur
bruk.

9 kap.

4 §

Beträffande föreskrift till allmän
efterrättelse äger arbetarskyddsstyrelsen
underställa regeringen fråga
av särskild betydelse, innan styrelsen
meddelar beslut i ärendet.

SoU 1977/78:1

103

Bilaga 3

I motionen 1976/77:1676 framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag till arbetsmiljölag

Regeringens förslag

2 kap.

Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande
med hänsyn till arbetets
natur och den sociala och tekniska
utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas
till människans förutsättningar
i fysiskt och psykiskt avseende.
Det skall eftersträvas att
arbetet anordnas så, att arbetstagare
själv kan påverka sin arbetssituation.

Motionärernas förslag
1 §

Arbetsplatsen skall utformas efter
lönearbetarnas sociala och kulturella
behov, med en god fysisk
arbetsmiljö, mänsklig arbetstakt
och omväxlande arbete, överordnade
målsättningar är en bra arbetsmiljö,
trygghet i anställningen
och arbetstillfredsställelse. Kraven
på effektivitet och produktivitet
underordnas dessa målsättningar.

Arbetsförhållandena skall anpassas
efter människans förutsättningar.
Arbetshets och utslagning
och den ständiga sänkningen av
lönearbetarnas produktiva ålder
stoppas, sjukskrivning och förtidspensioneringar
nedbringas radikalt
samt att arbetshandikappade
bereds i ökad omfattning plats

i produktion och arbetsliv.

Arbetsmiljöns beskaffenhet avgörs
av maktförhållandena i samhället.
Lönearbetarna skall därför
påverka arbetsmiljöns utformning
och sin arbetssituation genom
fackliga maktbefogenheter.

Arbete skall

2 kap.

Ämne som kan föranleda ohälsa
eller olycksfall får användas
endast under förhållanden som ger
betryggande säkerhet.

2 kap. 2 §

säker miljö.

Arbetare skall ha tillgång till
företagshälsovård som under facklig
kontroll bedrivs av landstingskommun
eller kommun som inte
hör till landstingskommun.

6§

Ämne som kan misstänkas föranleda
ohälsa eller olycksfall får
inte användas. Alla ämnen som
misstänks vara cancerframkallande
åsätts gränsvärde 0 (noll). De
hygieniska gränsvärdena skall utformas
så att de skyddar mot
ohälsa under ett helt liv.

SoU 1977/78:1

104

Regeringens förslag

3 kap.

Arbetsgivare och arbetstagare
skall samverka för att åstadkomma
en god arbetsmiljö.

3 kap.

Arbetstagare skall —

Finner arbetstagare att arbete
innebär omedelbar och allvarlig
fara för liv eller hälsa, skall han
snarast underrätta företrädare för
arbetsgivaren eller skyddsombud.
För skada till följd av att arbetstagaren
underlåter att utföra arbetet
i avvaktan på besked om det
skall fortsättas är han fri från ersättningsskyldighet.

3 kap.

Den som tillverkar, importerar
eller överlåter ämne, som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall, skall
vidtaga de åtgärder som behövs
för att hindra eller motverka att
ämnet vid avsedd användning innebär
risk från skyddssynpunkt.
När ämnet avlämnas för att tagas
i bruk skall de anvisningar medfölja
som behövs för hanteringen.
Ämnet eller förpackning, kärl eller
liknande, vari det förvaras,
skall vara tydligt markt med uppgifter
av betydelse för att förebygga
ohälsa och olycksfall.

Motionärernas förslag
1 §

För att åstadkomma en sund
och säker arbetsmiljö skall maktbefogenheter
tillförsäkras de anställda
och deras organisationer.

4 §

och olycksfall.

Innebär visst arbete fara för de
anställdas hälsa kan anställd avbryta
arbetet och kräva rättelse
hos arbetsköparen; kan icke rättelse
ske genom hänvändelse till
arbetsköparen kan anställd och
skyddsombud avbryta arbetet tills
rättelse skett.

Den anställdes och skyddsombudets
fackliga organisation skall
ensam pröva det berättigade i att
avbryta arbetet.

För skada till följd av att arbetet
icke utförts i avvaktan på rättelse
från arbetsköparen är den
anställde och skyddsombudet fria
från ersättningsskyldighet.

9 §

Det åligger tillverkaren till ämne
att framta adekvata data för
att visa olika substansers förväntade
hälso- och miljöeffekt och
påvisa ämnets ofarlighet innan det
får införas i arbetslivet. Den som
tillverkar, importerar eller överlåter
ämne skall före produktion
och användning informera berörd
myndighet. Informationen skall
avse ämnets kemiska egenskaper,
tillverknings- och förbrukningskvantitet,
användningsområde, antal
berörda arbetare samt resultat
av utförda försök där hälso- och
miljöeffekter undersökts. Undersökningen
av ämnets hälso- och
miljöeffekter skall testas avseende
biologiska effekter. När ämnet avlämnas
för att tagas i bruk skall
de anvisningar medfölja som behövs
för hanteringen. Ämnet eller
förpackning, kärl eller liknande,
vari det förvaras, skall vara tydligt
märkt med uppgifter av betydelse
för att förebygga ohälsa och
olycksfall.

SoU 1977/78:1

105

Regeringens förslag Motionärernas förslag

4 kap. 3 §

Arbete skall utöver raster.

I den omständigheterna medger.

Pauser inräknas i arbetstiden.

Om förhandlingar om pausers
längd, antal och förläggning ej
kommer till överenskommelse, gäller
arbetarpartens ställningstagande.
Detta ställningstagande får ej
upphävas av tillsynsmyndighet.

4 kap. 5 §

Arbetstagare skall —1 — klockan 5.

Avvikelse från första stycket får Afvikelse från första stycket får

göras, om visst arbete med hänsyn ske endast när produktionstekni till

sin natur, allmänhetens behov ken så oundgängligen kräver detta

eller annan särskild omständighet av säkerhetsskäl, allmänhetens be måste

fortgå även nattetid eller hov av service och när fara för liv

annars bedrivas före klockan 5 och egendom föreligger. Lokal

eller efter klockan 24. facklig organisation har rätt att

stoppa arbete som bedrivs i strid
med denna paragraf.

4 kap. 6 §

Arbetstagare skall beredas minst Arbetare skall beredas minst 48

trettiosex timmars sammanhängan- timmars sammanhängande ledig de

ledighet under varje period om het under en period om sju dagar,

sju dagar. Sådan veckovila skall Sådan veckovila skall såvitt möj såvitt

möjligt förläggas till vecko- ligt förläggas till veckoslut,

slut.

Undantag från första stycket får Undantag från första stycket får

göras tillfälligtvis, om det föran- göras tillfälligtvis, om det förelig ledes

av särskilt förhållande som ger fara för liv eller egendom,

ej har kunnat förutses.

5 kap. 5 §

Minderårig får ; i veckan.

Minderårig arbetstagare klockan 5.

Minderårig som icke fyllt 16 år
skall för nattvila beredas oavbruten
ledighet från arbetet under
minst 12 timmar varje dygn. I ledigheten
skall ingå tiden mellan
klockan 19 och 7.

Tillsynsmyndighet får skäl föreligger.

6 kap. 1 §

Arbetsgivare och arbetstagare Det lokala skyddsarbetet or gaskall
bedriva en på lämpligt sätt niseras genom förhandlingar mel organiserad

skyddsverksamhet. lan parterna, där arbetarparten

SoU 1977/78:1

106

Regeringens förslag Motionärernas förslag

har maktbefogenheter till sitt förfogande
i form av strejkrätt och
vetorätt.

6 kap. 2 §

På arbetsställe, ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal ar- Skyddsombud utses dels av lobetstagarorganisation
som är eller kal facklig organisation som är

brukar vara bunden av kollektiv- eller brukar vara bunden av kol avtal

i förhållande till arbetsgiva- lektivavtal i förhållande till arbetsren.
Finns ej sådan organisation, givaren och dels av lokal facklig

utses skyddsombud av arbetstagar- organisation som företräder minst

na. en femtedel av arbetstagarna på

arbetsstället.

Fördelningen av skyddsombuden,
då fler än en facklig organisation
enligt andra stycket är berättigade
utse skyddsombud, sker
i förhållande till antalet arbetstagare
som respektive organisation
företräder, dock att den kollektivavtalsslutande
organisationen erhåller
minst ett skyddsombud.

För arbetsställe (regionalt skyddsombud).

6 kap. 3 §

Finns vid skyddsombudens verksamhet.

Lokal facklig organisation som
är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren
utser huvudskyddsombud
om organisationen företräder
mer än en tredjedel av arbetstagarna
på arbetsstället. I annat fall
utses huvudskyddsombudet av annan
lokal facklig organisation som
företräder mer än två tredjedelar
av arbetstagarna på arbetsstället.

Finns ej sådana organisationer
som avses i andra stycket, utses
huvudskyddsombuden av arbetstagarna
på arbetsstället.

6 kap. 4 §

Skyddsombud företräder ombudets område.

Skyddsombud skall i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare De anställdas organisationer svasvarar
gemensamt för att skydds- rar för att skyddsombudet får erombud
får erforderlig utbildning. forderlig utbildning.

SoU 1977/78:1

107

Regeringens förslag Motionärernas förslag

6 kap. 4 a §

Fackliga förtroendemän och experter
på alla nivåer inom fackföreningsrörelsen
äger fritt tillträde
till arbetsplatserna. Denna rätt tillkommer
även andra enskilda personer
som anställda och lokal facklig
organisation önskar anlita som
biträde i arbetet för att förändra
arbetslivets villkor. Den tillkommer
också forskare som på eget
initiativ vill bedriva forskning i arbetslivsfrågor.

6 kap. 7 §

Innebär visst arbete omedelbar Innebär visst arbete fara för den

och allvarlig fara för arbetstagares anställdes hälsa och kan ej rättelse

liv eller hälsa och kan rättelse icke ske vid hänvändelse till arbetskö genast

uppnås genom hänvändelse pare, kan skyddsombud bestämma

till arbetsgivaren, kan skyddsom- att arbetet skall avbrytas,

bud bestämma att arbetet skall av- Skyddsombudets lokala fackliga

brytas i avvaktan på ställningsta- organisation är den enda instans

gande av yrkesinspektionen. som äger rätt att pröva det berätti gade

i skyddsombudets åtgärd.

Om det är påkallat från skydds- Om det är påkallat från skyddssynpunkt
och rättelse icke genast synpunkt och sociala skäl och rät kan

uppnås genom hänvändelse till telse icke genast kan uppnås gearbetsgivaren,
kan skyddsombud i nom hänvändelse till arbetsköpare,

avvaktan på yrkesinspektionens kan skyddsombud bestämma att

ställningstagande avbryta arbete arbete som utförs ensamt avbryts,

som arbetstagare utför ensam. Skyddsombudets lokala fackliga

organisation är den enda instans
som äger rätt att pröva det berättigade
i skyddsombudets åtgärd.

Arbetare som berörs av skyddsombuds
åtgärd, att avbryta arbete,
skall erhålla full lön under tiden
arbetet är stoppat.

Överträdes tillsynsmyndighets med förbudet.

För skada från ersättningsskyldighet.

6 kap. 7 a §

Om förhandlingar om arbetsmiljön
ej kommit till överenskommelse
eller arbetsköparen i kraft
av sitt ägande beslutar genomföra
förändringar eller vägrar vidta
nödvändiga åtgärder för att förbättra
arbetsmiljön, äger den lokala
fackföreningen rätt att förhindra
eller stoppa visst arbete el -

SoU 1977/78:1

108

Regeringens förslag Motionärernas förslag

ler åtgärd genom vetorätt mot arbetsköparens
beslut. Vetorätten
gäller följande områden:

— Rätt att förbjuda ackordsarbete
och andra prestationssy stern
som utgör en fara från skyddssynpunkt.

— Personalstyrkornas storlek, avbytare
och reservstyrkor vid löpandebandsarbete
och liknande
processer.

— Tidmätningar, produktionsuppläggningar
och rationaliseringar.

— Avskedanden som är påkallade
av arbetsmiljöskäl.

Därest vid förhandsgranskning
av ny-, om- eller tillbyggnad planlösningarna
ej godkänts av skyddsombudet
och den lokala fackliga
organisationen, skall detta utgöra
hinder för medgivande av byggnadslov.

6 kap. 8 §
Vid arbetsställe, —

Företrädare för de anställda utses
bland arbetstagarna av lokal
arbetstagarorganisation som är eller
brukar vara bunden av kollektivavtal
i förhållande till arbetsgivaren.
Finns ej sådan organisation,
utses företrädare av arbetstagarna.

Skyddskommitté skall planera
och övervaka skyddsarbetet på ar -

ny arbetstagarna.

Företrädare för de anställda utses
dels bland arbetstagare av lokal
facklig organisation som är
bunden av kollektivavtal om organisationen
företräder minst en
tredjedel av arbetstagarna på arbetsstället
och dels av annan lokal
facklig organisation som företräder
två tredjedelar av arbetstagarna
på arbetsstället.

Fördelningen av de anställdas
företrädare då mer än en arbetstagarorganisation
enligt andra stycket
är berättigad utse företrädare
sker i förhållande till antalet arbetstagare
som respektive organisation
företräder, dock att den kollektivavtalsslutande
organisationen
erhåller minst en företrädare.
Finns ej sådana organisationer som
sägs i andra stycket utses företrädare
av arbetstagarna.

§

Skyddskommitté är första instans
för förhandlingar mellan ar -

6 kap. 9 §

SoU 1977/78:1

109

Regeringens förslag

betsstället. Den skall noga följa
utvecklingen i frågor som rör
skyddet mot ohälsa och olycksfall
samt verka för tillfredsställande
skyddsförhållanden. I skyddskommitté
skall behandlas frågor om
företagshälsovård, frågor om planering
av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser
och arbetsmetoder liksom av användning
av ämnen som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall samt
frågor om upplysning och utbildning
rörande arbetsmiljön.

Motionärernas förslag

betsplatsens parter i arbetsmiljöfrågor.
Tvister skall föras vidare
till ordinarie förhandlingsverksamhet
mellan parterna. När förhandlingar
i arbetsmiljöfrågor inte leder
till överenskommelse äger arbetarparten
rätt att tillgripa strejk.
Skyddskommitté skall planera och
övervaka skyddsarbetet och noga
följa utvecklingen i frågor som rör
skyddet mot ohälsa och olycksfall
samt verka för tillfredsställande
skyddsförhållanden. I skyddskommitté
skall behandlas frågor om
företagshälsovård, frågor om planering
av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser
och arbetsmetoder liksom användning
av ämnen som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall samt frågor
om upplysning och utbildning rörande
arbetsmiljön.

7 kap. 2 §

Det åligger kommun att efter
samråd med yrkesinspektionen utse
en eller flera kommunala tillsynsmän
med erforderlig kompetens
att biträda yrkesinspektionen vid
tillsyn enligt 1 §.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen
lämna redogörelse för
den kommunala tillsynens utövande.

Fullgör kommunal tillsynsman
ej vad som åligger honom och
kommer det genom anmälan av
yrkesinspektionen eller på annat
sätt till kommunens kännedom,
skall kommunen vidtaga åtgärder
för att åstadkomma rättelse.

7 kap. 13 §

Den som har tagit befattning Den som tagit befattning med

med tillsyn enligt denna lag eller tillsyn enligt denna lag eller ut utsetts

till skyddsombud eller leda- setts till skyddsombud eller ledamot
i skyddskommitté får ej obe- mot i skyddskommitté får ej obehörigen
yppa eller utnyttja vad hörigen, såvitt ej angår de anställ han

under uppdraget eller i tjäns- das arbetsmiljö och skyddsintres ten

har erfarit om yrkeshemlighet, sen, yppa eller utnyttja vad han

arbetsförfarande, affärsförhållan- under uppdraget eller i tjänsten

SoU 1977/78:1

110

Regeringens förslag

de, enskilds personliga förhållande
eller förhållande av betydelse för
landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på
motsvarande sätt i fråga om ledamot
i styrelsen för lokal facklig organisation
med avseende på vad
denne har erfarit av skyddsombud
eller ledamot i skyddskommitté
som har utsetts av organisationen.

8 kap.

9 kap,

Tillsynsmyndighet äger

Motionärernas förslag

har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller
förhållande av betydelse för
landets försvar.

Skyddsombuds och förtroendemans
mottagande av information i
arbetsmiljö- och skyddsfrågor får
föras vidare till den fackliga organisationens
medlemmar som äger
att besluta om medlem skall bindas
vid sekretess.

5§

Vad som sägs om skadestånd
och straffbestämmelser i detta kapitel
avser inte fackliga organisationer
eller dessas företrädare.

■5§

efterrättelse omedelbart.

Tillsynsmyndighet kan ej ändra
på beslut av skyddsombud eller lokal
facklig organisation i kraft av
lagens stadganden om vetorätt,
strejkrätt och rätten att avbryta
arbete.

SoU 1977/78:1 lil

Bilaga 4

Jordbruksutskottets yttrande
1977/78: 1 y

över motion väckt med anledning av propositionen 1976/77:149
om arbetsmiljölag m. m.

Till socialutskottet

Genom beslut den 29 augusti 1977 har socialutskottet hemställt om
yttrande från jordbruksutskottet över den med anledning av propositionen
1976/77: 149 väckta motionen 1976/77: 1675, yrkande 15, angående
en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden med
eget kansli.

Motionsyrkandet

I motionen 1976/77: 1675 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkande 15), att riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en flerårsplan för utbyggnad av produktkontrollnämnden
med eget kansli.

I motionen erinras om att produktkontrollnämnden, som tillkom genom
beslut av riksdagen 1973, har till uppgift att pröva frågor som avses
i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Motionärerna framhåller
att produktkontrollnämnden under uppbyggnadsfasen har fått expandera
i en takt som avgjorts av vad som bedömts praktiskt möjligt. De
vittomfattande arbetsuppgifterna har emellertid i kombination med svårigheter
att rekrytera kvalificerad personal medfört att nämnden haft
svårigheter att hinna med sin omfattande arbetsbörda. I rapporten Arbetsmiljö
till LO-kongressen 1976 betonas att produktkontrollnämndens
resurser ej visat sig tillräckliga för de snabbt växande arbetsuppgifter
som rör produktkontroll av kemiska hälsorisker i arbetslivet:

Det har visat sig att produktkontrollnämnden inte har kunnat fungera
som en kraftfull och initiativtagande myndighet. Detta bl. a. på grund
av dess brist på resurser och alltför starka administrativa och resurs mässiga

knytning till naturvårdsverket Fackföreningsrörelsen

kräver mot bakgrund av detta att produktkontrollnämndens fristående
ställning ytterligare befästs. Fackföreningsrörelsen anser att det måste
vara i hög grad angeläget att produktkontrollmyndigheten får resurser
att göra mer övergripande produktutredningar.

Då produktkontrollnämnden inrättades var det enligt motionen naturligt
att den administrativt anknöts till en redan etablerad myndighet,

SoU 1977/78:1

112

detta för att ge stadga åt den nyinrättade myndighetens verksamhet.
Eftersom dess arbetsuppgifter i detta skede närmast anknöt till naturvårdsverket,
var det lämpligast att produktkontrollnämnden administrativt
anknöts till denna myndighet. Produktkontrollnämndens kansliresurser
skapades genom en utbyggnad av naturvårdsverkets produktkontrollbyrå,
som samtidigt fungerar som produktkontrollnämndens kansli.

Genom de senaste årens snabba utveckling på arbetsmiljöområdet har
produktkontrollbyråns arbete i större utsträckning än tidigare rört arbetsmiljöfrågor,
varför knytningen till naturvårdsverket inte längre är
lika självklar som då produktkontrollnämnden inrättades, anför motionärerna.
De stora arbetsuppgifterna inom den framtida produktkontrollen
kommer också att kräva att nämnden får helt egna kansliresurser.
Det är härvid viktigt att produktkontrollnämnden utvidgar sitt samarbete
med arbetarskyddsstyrelsen och med yrkesinspektionen.

De myndigheter som har att kontrollera kemiska miljöfaktorer, t. ex.
arbetarskyddsverket, naturvårdsverket och produktkontrollnämnden, har
hittills ofta varit hänvisade till att från leverantörerna begära in uppgifter
om varje enskild produkt, för vilken misstanke om skadeverkningar
framkommit. När man fått tillgång till nya forskningsresultat om
t. ex. ett ämnes giftighet, har man saknat möjlighet att på ett enkelt sätt
skaffa fram uppgifter om i vilka produkter detta ämne ingår. Detta
medför att myndigheternas möjligheter till en mer offensiv verksamhet
på detta område är allvarligt beskurna. Dessa kommer dock att förbättras
genom det planerade centrala produktregister som avses innehålla
uppgifter om innehållet i de kemisk-tekniska produkter som förekommer
på marknaden. Det är, anser motionärerna, ytterligt angeläget att
registret kommer till stånd utan dröjsmål.

Produktkontrollnämndens långsiktiga resursuppbyggnad bör enligt
motionen prövas med angivna målsättningar och i samma ordning som
på annat ställe i samma motion föreslagits för arbetarskyddsverket,
dvs. genom att en 3- eller 5-årsplan upprättas med utgångspunkt i de
väsentliga utvidgningar av verksamheten som krävs för att myndigheten
skall kunna uppfylla de krav som arbetstagarna har rätt att ställa på
kontroll av sin arbetsmiljö. Motionen utmynnar på förevarande punkt
i ett yrkande att riksdagen bör ge till känna att en sådan långtidsplan
bör upprättas, innefattande bl. a. förslag till parlamentarisk medverkan
i nämnden.

Nuvarande organisation

De centrala bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor åvilar produktkontrollnämnden. Nämnden har bl. a. att
meddela generella föreskrifter om hantering och import samt att leda,
samordna och i stort övervaka produktkontrollen i övrigt. Nämnden

SoU 1977/78:1

113

handlägger vidare ärenden rörande registrering av bekämpningsmedel
och skall därvid bl. a. pröva behovet av villkor och föreskrifter för användningen.

Produktkontrollnämnden, som bl. a. övertagit den tidigare giftnämndens
arbetsuppgifter, är i administrativt hänseende knuten till naturvårdsverket.
Nämnden är i förhållande till naturvårdsverket helt självständig
när det gäller att tillämpa lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
Naturvårdsverkets styrelse svarar däremot för frågor om ekonomi
och administration som berör produktkontrollnämnden.

Produktkontrollnämnden skall företräda såväl myndighetsintressen
som andra intressen. Som självskrivna ledamöter i nämnden ingår cheferna
för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket
och konsumentverket. Vidare ingår representanter för arbetstagarna
och näringslivet i nämnden.

I fråga om produktkontrollnämndens sammansättning beslutar regeringen.

För beredning av frågor som produktkontrollnämnden handlägger har
vid statens naturvårdsverk inrättats en särskild produktkontrollbyrå som
i huvudsak organiserats genom att giftnämndens kansli överförts till
naturvårdsverket.

Det centrala ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av lagen och
med stöd av denna meddelade föreskrifter har, med visst undantag, arbetarskyddsstyrelsen
inom sitt verksamhetsområde och naturvårdsverket
i övrigt. Under arbetarskyddsstyrelsen utövas den närmare tillsynen av
yrkesinspektionen. I övrigt utövar, med i det följande nämnda undantag,
länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden
den omedelbara tillsynen inom kommunen. I fråga om transport av
hälso- och miljöfarlig vara med luftfartyg eller fartyg utövas tillsyn som
här avses av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, dvs. luftfartsverket
resp. sjöfartsverket.

Utskottet

De riktlinjer för organisationen av kontrollen av hälso- och miljöfarliga
varor som godkändes av 1973 års riksdag innebar bl. a. att ett särskilt
produktkontrollorgan i form av en självständigt beslutande nämnd
skulle inrättas den 1 juli 1973 för att göra de centrala bedömningar som
blev aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor. Ifrågavarande
organ, produktkontrollnämnden, som bl. a. övertagit den tidigare giftnämndens
arbetsuppgifter, är i administrativt hänseende knutet till statens
naturvårdsverk, vars styrelse svarar för frågor om ekonomi och
administration som berör nämnden.

Produktkontrollnämndens främsta uppgift är att meddela generella
föreskrifter om import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor,

8 Riksdagen 1977178.12 sami Nr 1

SoU 1977/78:1

114

att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen samt att —
med den begränsning som följer av vad i det följande sägs beträffande
löpande tillsyn över lagstiftningens efterlevnad — i övrigt fungera som
centralt organ för ärenden som kan aktualiseras genom den nya lagstiftningen
om hälso- och miljöfarliga varor. Produktkontrollnämndens
arbete är inriktat på att ta initiativ till och samordna kartläggning och
undersökning av varor som kan misstänkas vara farliga.

För beredning av de frågor som produktkontrollnämnden handlägger
har vid naturvårdsverket inrättats en särskild produktkontrollbyrå, som
i huvudsak har organiserats genom att giftnämndens kansli överförts till
naturvårdsverket.

Det centrala ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av lagen om
hälso- och miljöfarliga varor och med stöd av denna meddelade tillämpningsbestämmelser
åvilar, med visst undantag, arbetarskyddsstyrelsen
inom dess verksamhetsområde. I övrigt är naturvårdsverket ansvarig
tillsynsmyndighet.

Enligt 1973 års riksdagsbeslut skall produktkontrollnämnden företräda
såväl myndighetsintressen som andra intressen. Detta sker genom att
som självskrivna ledamöter i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket,
arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket.
Vidare ingår representanter för arbetstagarna och näringslivet
i nämnden. Det ankommer på regeringen att besluta om produktkontrollnämndens
sammansättning.

Utskottet har under senare år vid upprepade tillfällen haft anledning
att återkomma till frågan om den statliga produktkontrollens organisatoriska
uppbyggnad i samband med behandlingen av olika framställningar
och förslag i propositioner och motioner, syftande till ökad effektivitet
och ändamålsenlighet vid utövandet av sagda kontroll. Senast utskottet
hade hithörande fråga uppe till behandling var i slutet av riksmötet
1976/77, då ett antal motioner om hälso- och miljöfarliga varor
var föremål för prövning (se JoU 1976/77: 31).

Alltifrån tillkomsten av den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor har utskottet betonat det självfallna i att lagstiftningen får
en sådan utformning som vid tillämpningen medger en så effektiv produktkontroll
som möjligt. Detta har också varit tanken med den moderna
svenska lagstiftningen på området som gällt fr. o. m. den 1 juli
1973. Mycket hänger emellertid på hur tillämpningen sker och där kräver,
som utskottet i olika sammanhang anfört, den snabba utvecklingen
på förevarande område ett oavlåtligt framflyttande av positionerna fråD
de produktkontrollerande samhällsorganens sida.

I samband med motionsyrkanden om en mera strikt tillämpning av
kraven på bevis för ofarlighet vid kontrollen av hälso- och miljöfarliga
ämnen har utskottet framhållit att den i lagen föreskrivna s. k. omvända
bevisbördan inte bara får bli en vacker devis utan att bestämmelserna

SoU 1977/78:1

115

härom verkligen tillämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens syfte.
Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas strävandena att
så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor orsakar skadeverkningar
på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns område,
har utskottet utgått från att regeringen och berörda myndigheter
ägnar hithörande frågor den största uppmärksamhet och bl. a. tillser att
arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet för lagstiftningen
bedrivs i så snabb takt som möjligt. Utskottet har som nyss nämnts
vid upprepade tillfällen understrukit att utvecklingen på förevarande
område kräver ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande
samhällsorganens sida.

I sammanhanget kan vidare nämnas att riksdagen förra året på utskottets
tillstyrkan anvisade medel för förstärkningar av resurserna för
kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Medel beräknades därvid
för upprättande av ett produktregister, som skulle läggas upp i nära samarbete
med arbetarskyddsstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Vidare
erhöll naturvårdsverket medel för viss ytterligare personalförstärkning
vid produktkontrollbyrån. En forsknings- och undersökningsavdelning
inrättades vidare fr. o. m. den 1 juli 1976 för samordning av naturvårdsverkets
forsknings- och undersökningsverksamhet.

De beslutade organisationsförändringarna och tillkomsten av det angivna
produktregistret, vilket beräknats bli färdigställt år 1977, har enligt
utskottets mening varit ägnade att i avsevärd utsträckning öka produktkontrollens
effektivitet.

Nyssnämnda produktregister kommer enligt utskottets uppfattning att
få en avgörande betydelse för uppnåendet av målen för produktkontrollen.
Det är främst produktkontrollnämnden som har att ta ställning
till registrets närmare utformning och uppbyggnad. Utskottet har dock
i annat sammanhang understrukit vikten av att det fortsatta arbetet med
produktregistret bedrivs så att det snarast kommer till praktisk användning.
Samtidigt har utskottet med skärpa framhållit nödvändigheten av
att registret kan utnyttjas så att skyddsombuden på effektivast möjliga
sätt bereds tillgång till för deras verksamhet relevanta uppgifter ur
registret.

I det nu till utskottet remitterade avsnittet av motionen 1976/77: 1675
hävdas att produktkontrollnämndens resurser ej visat sig tillräckliga för
de snabbt växande arbetsuppgifter som rör produktkontroll av kemiska
hälsorisker i arbetslivet. Utskottet kan för sin del så till vida instämma
häri, som att det varit uppenbara och naturligen förklarliga svårigheter
att rekrytera kvalificerad expertis till produktkontrollen i en omfattning
som motsvarar den kraftigt expanderande marknaden för kemiska och
fysikaliskt-kemiska produkter av olika slag. Förbättringar och förstärkningsåtgärder
har som framgår av det föregående vidtagits, men självfallet
återstår åtskilligt som ännu måste göras. Såväl från riksdagens

SoU 1977/78:1

116

som från regeringens sida har också framhållits att arbetet med att få
till stånd en effektiv produktkontroll är en av de viktigaste uppgifterna
inom miljövården under de närmaste åren.

Med anledning av den nu behandlade motionen i ämnet vill utskottet
hänvisa till att departementschefen i propositionen 1973: 17 med förslag
till lag om hälso- och miljöfarliga varor, m. m. i samband med behandlingen
av produktkontrollens organisation allmänt betonade att det kunde
bli anledning att se över organisationsfrågorna i deras helhet när resultatet
av arbetsmiljöutredningens och miljökontrollutredningens fortsatta
arbete förelåg. Intill dess fick den föreslagna organisationen betraktas
som ett provisorium. Riksdagen anförde ingen annan mening
härvidlag. Miljökontrollutredningen har numera slutfört sitt arbete, och
beslut i olika frågor på grundval av utredningens förslag har fattats av
riksdagen, bl. a. i fråga om utveckling av ett informationssystem för
miljövården (prop. 1974:46, JoU 1974:20, rskr 1974:218). Arbetsmiljöutredningens
förslag ligger till grund för den proposition (1976/77:
149) om arbetsmiljölag m. m. som nu behandlas av socialutskottet. Mot
bakgrund av riksdagens tidigare ståndpunkt i hithörande frågor och
under hänsynstagande till den snabba utveckling som skett på området
finner utskottet för sin del starka skäl tala för att en översyn av den
statliga produktkontrollorganisationen nu kommer till stånd. Översynen
bör i överensstämmelse med vad som anförs i motionen syfta till en
planmässig resursuppbyggnad som möjliggör effektivast möjliga kontroll
av hälso- och miljöfarliga ämnen och som motsvarar utvecklingens krav.
Utskottet finner det naturligt att produktkontrollnämnden ges en mera
självständig ställning. Det finns dock enligt utskottets mening inte anledning
för riksdagen att redan i detta sammanhang ta definitiv ställning
till sådana frågor som kansliets organisatoriska uppbyggnad och placering
i administrativt hänseende. Vid översynen bör det tas fram underlag
som kan läggas till grund för beslut i sådana frågor.

Utskottet förordar att socialutskottet föreslår riksdagen att i den remitterade
frågan som sin mening ge till känna vad utskottet här anfört.

Stockholm den 18 oktober 1977

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister
(m), Maj Britt Theorin (s), Bertil Jonasson (c), Filip Johansson
(c), Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson
(s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s), Ove
Karlsson (s), Kerstin Anér (fp) och Sven Eric Lorentzon (m).

SoU 1977/78:1
Register över motionerna

117
Bilaga 5

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan

under moment

1976/77:359 (s) 30, 31 13

(arbetsmiljön för kyrkogårdsarbetare) 1976/77:563

(vpk) 48 28

(begränsning av dygnsarbetstiden,
m. m.)

1976/77:706 (vpk) 33 15

(ensamarbete)

1976/77: 733 (vpk)
yrkandena 1 och 2 40, 41 6

(utbyggnaden och organisationen
av företagshälsovården)

yrkandet 3 41, 42 7

(finansieringen av företagshälsovården) yrkandena

5 delvis och 6 42,43 8

(utbildningen av yrkeshygieni ker) yrkandet

7 55,56 43

(kurser för kvalificerade

skyddsombud)

yrkandena 8,9, 10 och 11 27 10

(gränsvärden)

yrkandet 12 27 11

(förbud mot import av
asbest m. m.)

1976/77:899 (vpk) 30 27

(amning på arbetstid)

1976/77:986 (vpk) 60 47

(skyddsfrågor för invandrare)

1976/77:1118 (vpk) och 52 35

1976/77:1119 (vpk)

(översyn av arbetarskyddslagens
regler om minderårigs arbete,
m. m.)

1976/77:1309 (vpk) 24,25 10

(gränsvärden)

1976/77: 1671 (fp) 19—22 3

(datoriseringen i arbetslivet)

1976/77:1672 (s) 69, 70 55

(yrkesinspektionens distrikts indelning) 1976/77:

1673 (—)
yrkandet 1: AML 3 kap. 7 § 34, 35 17

(obligatoriskt samordningsansvar
på gemensamma
arbetsställen)

SoU 1977/78:1

118

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan
under moment

yrkandet 2 delvis: AML 4 kap. 1 § (förhandsbesked om rast)	45	22
yrkandet 2 delvis: AML 4 kap. 1 § (minsta tid för rast)	45	23
yrkandet 3: AML 4 kap. 1 § (längsta arbetstid före rast)	46	24
yrkandet 4: AML 4 kap. 6 § (veckovila)	48	29
yrkandet 5: AML 5 kap. 5 § (arbetstid för minderåriga)	51	31
1976/77:1674 (s) yrkandet 1 (arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet)	19—22	49
yrkandet 2 (datoriseringen i arbetslivet)	19—22	3
1976/77: 1675 (s) yrkandet 1 delvis: AML 3 kap. 12 § (tillstånd för anläggning)	38, 39	19
yrkandet 1 delvis: AML 4 kap. 5, 7 och 8 §§ (begränsning av dygnsarbets-tiden, m. m.)	46, 47	28
yrkandet 1 delvis: AML 4 kap. 6 a § (ny) (arbetstidsschema)	44,45	30
yrkandet 1 delvis: AML 8 kap. 2 § (skärpning av påföljdsreglema)	74, 75	59
yrkandet 1 delvis: AML 9 kap. 4 § (underställning av arbetar-skyddsstyrelsens föreskrifter)	64—66	62
yrkandet 2 (förteckning över farliga ämnen)	38	20
yrkandena 3 och 4 (arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet)	61, 62	49
yrkandet 5 (partsorgan i arbetarskydds-styrelsens tillsynsverksamhet)	62, 63	50
yrkandet 6 (sammanförande av reglerna i allmänna arbetstidslagen och bestämmelserna i arbetsmiljö-lagen om arbetstidens för-läggning)	43, 44	21
yrkandet 7 (regionala skyddsombud)	59	46
yrkandet 8 (suppleant i yrkesinspektions-nämnd)	67—69	53

SoU 1977/78:1

119

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan

under moment

yrkandet 9 68,69 54

(yrkesinspektionsnämnds

behörighet)

yrkandet 10 70 56

(den kommunala tillsynen)

yrkandet 11 37 39

(underrättelseskyldighet i

miljöskyddsärende)

yrkandet 12 29, 30 4

(möjlighet till arbete oavsett

kön)

yrkandet 13 29, 30 5

(arbetssituationen för
gravida kvinnor)

yrkandet 14 66, 67 48

(utbyggnad av arbetar skyddsverket) yrkandet

15 71—73 58

(den statliga produktkontroll organisationen) yrkandet

16 40 6

(utbyggnaden och organisationen
av företagshälsovården)

yrkandet 17 28 12

(mätteknisk konsultverksamhet)

yrkandet 18 78 65

(anslag för information om

arbetsmiljölagen)

1976/77: 1676 (vpk)
yrkandet 1: AML 2 kap. 1 § 18, 19 2

(riktlinjerna för arbetsmiljöns
beskaffenhet)

yrkandet 2: AML 2 kap. 2 § 40,41 6

yrkandet 26

(utbyggnaden och organisationen
av företagshälsovården)

yrkandet 3: AML 2 kap. 6 § 23—25 9

(användningen av farligt ämne
m. m.)

yrkandet 4: AML 3 kap. 1 § 32 14

(principen om samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare) yrkandet

5: AML 3 kap. 4 § 57,58 16

(arbetstagares rätt att avbryta
sitt arbete)

yrkandet 6: AML 3 kap. 9 § 23,24 18

(skyddsansvar för leverantör
av farligt ämne)

yrkandet 7: AML 4 kap. 3 § 46 26

(rätt för lokal facklig organisation
att avgöra pausers längd
m. m.)

SoU 1977/78:1

120

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot i

betänkandet tets hemställan
under moment

yrkandet 8: AML 4 kap. 5 § 48 28

yrkandet 27

(begränsning av dygnsarbetstiden,
m. m.)

yrkandet 9: AML 4 kap. 6 § 48 29

(veckovila)

yrkandet 10: AML 5 kap. 5 § 51, 52 32

(nattvila för minderåriga under
16 år)

yrkandet 11: AML 6 kap. 1 § 53 36

yrkandet 17: AML 6 kap. 9 §

(strejkrätt för arbetstagare
m. m.)

yrkandet 12: AML 6 kap. 2,3 54 37

och 8 §§

(utseende av skyddsombud
m. fl.)

yrkandet 13: AML 6 kap. 4 § 55 42

(ansvaret för utbildning av

skyddsombud)

yrkandet 14: AML 6 kap. 27 41

4 a § (ny)
yrkandet 24 b

(rätt för fackliga förtroendemän
m. fl. att få fritt tillträde
till arbetsplats m. m.)

yrkandet 15: AML 6 kap. 7 § 56, 57 44

(skyddsombuds stoppningsrätt
m. m.)

yrkandet 16: AML 6 kap. 53 45

7 a § (ny)

(vetorätt för lokal fackförening)
yrkandet 17: se yrkandet 11

yrkandet 18: AML 7 kap. 2 § 70 56

(den kommunala tillsynen)

yrkandet 19: AML 7 kap. 13 § 58, 59 57

(tystnadsplikt för skyddsombud
m. fl.)

yrkandet 20: AML 8 kap. 5 § 76, 77 61

(ny)

(straff- och skadeståndsbestämmelser
för facklig organisation
eller dess företrädare)

yrkandet 21: AML 9 kap. 5 § 53 63

(tillsynsmyndighets rätt att
ändra beslut av skyddsombud
m. fl.)

yrkandena 22 a, b, c: AML 14,15 1

1 kap. 2 och 4 §§

(arbetsmiljölagens tillämpning
inom försvaret)

yrkandena 23 a, b, c 24, 25 10

(gränsvärden)

SoU 1977/78:1

121

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskot ibetänkandet

tets hemställan

under moment

yrkandet 23 d 25,26 11

(förbud mot import av asbest

m. m.)

yrkandet 24 a 36 40

(arbetstagares rätt att på betald
arbetstid utarbeta arbetsmiljöprogram
m. m.)

yrkandet 24 b: se yrkandet 14

yrkandet 24 c 35,36 38

(förlängning av planeringstider)

yrkandet 25 a 50,51 34

(farligt arbete för minderåriga
m. m.)

yrkandet 25 b 75,76 60

(straffavgift för juridisk
person m. m.)

yrkandet 25 c 67 51

(vetorätt för arbetstagarrepresentanter
i arbetarskyddsstyrelsen
m. m.)

yrkandet 25 d 67 52

(representation för handikappade
i arbetarskyddsstyrelsens
verksstyrelse m. m.)

yrkandet 26: se yrkandet 2

yrkandet 27: se yrkandet 8

yrkandet 28 27 64

(fackligt arbetsmiljö- och

kontrollinstitut)

SoU 1977/78:1

122

Innehållsförteckning Sid.

Propositionen 1

Motionerna 1

Under allmänna motionstiden år 1977 väckta motioner 1

Med anledning av propositionen väckta motioner 3

Utskottet 9

Inledning 9

Arbetsmiljölagens tillämpningsområde 13

Försvaret 13

Elevområdet 15

Arbetsmiljöns beskaffenhet 16

Allmänt 16

Datoriseringen i arbetslivet 19

Gränsvärden m. m 22

Mätteknisk konsultverksamhet 28

Möjligheterna till arbete 28

Övrigt 30

Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl 31

Samverkansprincipen 31

Ensamarbete 32

Gemensamma arbetsställen 33

Förhandsbedömning m. m 35

Allmänt 35

Samordning med miljöskyddslagstiftningen 36

Förteckning över farliga ämnen 38

Tillstånd för nyanläggningar 38

Företagshälsovård m. m 39

Utbyggnaden av företagshälsovården 39

Organisationen av företagshälsovården 41

Utbildningen av yrkeshygieniker 42

Arbetstidens förläggning 43

Allmänt 43

Raster och pauser 45

Nattvila, dygnsmaximering 46

Veckovila 48

Minderåriga 49

Allmänt 49

Minimiålder 49

Farligt arbete 50

Arbetstid och nattvila 51

Lokal skyddsverksamhet 52

Allmänt 52

Utseende av skyddsombud 53

Utbildning av skyddsombud 54

Skyddsombuds stoppningsrätt, m. m 56

Tystnadsplikt för skyddsombud m. fl 58

Regionala skyddsombud 59

Skyddsfrågor beträffande invandrare 60

Tillsyn m. m 60

Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet, m. m 60

SoU 1977/78:1 123

Sid.

Underställningsförfarandet 63

Utbyggnaden av arbetarskyddsverket 66

Arbetsformerna för arbetarskyddsverket 67

Yrkesinspektionens distriktsindelning 69

Den kommunala tillsynen 70

Utbyggnaden av produktkontrollnämnden, m. m 71

Sanktionssystemet 73

Information om arbetsmiljölagen 77

Utskottets hemställan 79

Bilagor
Bilaga 1

I propositionen framlagda lagförslag 85

Bilaga 2

I motionen 1976/77: 1675 framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag till arbetsmiljölag 100

Bilaga 3

I motionen 1976/77: 1676 framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag till arbetsmiljölag 103

Bilaga 4

Jordbruksutskottets yttrande 1977/78:1 y lil

Bilaga 5

Register över motionerna 117

NORSTEDTS TRYCKSRI STOCKHOLM 1977 770052