SkU 1977/78:29

Skatteutskottets betänkande
1977/78:29

med anledning av motioner om realisationsvinstbeskattningen

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1977/78:321 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari under punkten 4 hemställs att
riksdagen uttalar sin anslutning till de i motionen framlagda förslagen
innebärande bl. a. skärpning av realisationsvinstbeskattningen genom att
den grundas på följande principer:

a) hela realisationsvinsten bör vara skattepliktig,

b) även realisationsvinst från avyttring av lös egendom avsedd för
personligt bruk bör vara skattepliktig,

c) beskattningen av realisationsvinsten bör vara av minst samma skärpa
som beskattningen av arbetsinkomster;

1977/78:955 av Bertil Johansson (c) och Martin Olsson (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar om sådan ändring av kommunalskattelagen att vid
uppkommen realisationsvinst på grund av fastighetsförsäljning alla legala
möjligheter till uppskov eller avdrag står öppna under samma tidsrymd;

1977/78:956 av Gunnar Johansson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär översyn av reglerna för realisationsvinstbeskattning av
jordbruksfastigheter i syfte att åstadkomma en begränsning av det kapital
som vid avyttring av fastigheter skall realisationsvinstbeskattas;

1977/78:1441 av Jan Bergqvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning och förslag om beskattning av stora privata
innehav av konst, antikviteter o. d.

I motionen 1977/78:321 framställs yrkanden om skärpningar även av
förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten. Motionen har i denna del
behandlats i utskottets betänkande SkU 1977/78:28.

Gällande bestämmelser m. m.

Realisationsvinst vid avyttring av fastighet

Vinst vid icke yrkesmässig försäljning av fastighet beskattas vid inkomsttaxeringen
oavsett innehavstidens längd, det sätt på vilket fastigheten
förvärvats och skälet för försäljningen. Beskattningen träffar i stort sett
fastighetens värdestegring under innehavstiden utöver vad som hänför sig till
förbättringskostnader och penningvärdets fall. Sin nuvarande utformning

1 Riksdagen 1977/78. 6 sami. Nr 29

SkU 1977/78:29

fick reglerna vid riksmötet 1975/76 (prop. 1975/76:180, SkU 63). Den
lagstiftning som då genomfördes innebar i första hand ändringar av teknisk
karaktär beträffande realisationsvinstbeskattningen i dess helhet, men också
en skärpning av beskattningen i vissa hänseenden. Denna skärpning
balanserades för fastighetsvinsternas del åtminstone delvis av utvidgade
regler för uppskov med beskattningen.

Realisationsvinstreglerna beträffande fastighet återfinns i 35 § 2 mom. och
36 § KL med tillhörande anvisningar. Uppskovsreglerna har intagits i 35 § 2
mom. och i lagen (1968:276) om uppskov i vissa fall med beskattning av
realisationsvinst.

Vid vinstberäkningen skall som intäkt tas upp försäljningspriset med
avdrag för försäljningsprovision och liknande kostnader. Härifrån medges i
princip avdrag för samtliga omkostnader för egendomen (omkostnadsbeloppet),
såsom erlagd köpeskilling, stämpelskatt m. m. (ingångsvärdet) och
förbättringskostnader m. m., och - i regel - med ett belopp av 3 000 kr. för
varje år som bostadsbyggnad under innehavstiden funnits på den avyttrade
fastigheten.

Erhållna värdeminskningsavdrag skall i princip avräknas från omkostnadsbeloppet.
Ingångsvärdet, förbättringskostnaderna och värdeminskningsavdragen
indexuppräknas som framgår av det följande.

Fastighet som förvärvats genom arv, gåva eller liknande anses förvärvad
genom det köp, byte eller liknande fång som skett närmast dessförinnan. Vid
beräkning av omkostnadsbeloppet skall fastighet, som förvärvats före 1952,
anses ha förvärvats den 1 januari 1952, och hänsyn tas inte till omständigheter
som inträffat dessförinnan. Man bortser således från förbättringskostnader
och värdeminskningsavdrag före 1952.

Ingångsvärdet skall i princip motsvara köpeskillingen. Om fastigheten
förvärvats före 1952 skall dock ingångsvärdet anses motsvara 150 % av 1952
års taxeringsvärde eller köpeskillingen om den är högre. Alternativt får den
skattskyldige ta upp 150 % av taxeringsvärdet 20 år före avyttringen såsom
ingångsvärde, förutsatt att innehavstiden är längre än 20 år. Efter arv eller
bodelning i anledning av makes död tillkommer att ingångsvärdet får tas upp
till 150 % av taxeringsvärdet året före dödsfallet. Ingångsvärde som beräknas
med ledning av 1970 eller senare års fastighetstaxering får dock tas upp endast
till 133 % av taxeringsvärdet.

Förbättringskostnader beaktas endast om de uppgått till minst 3 000 kr.
under ett år eller om de uppförts på värdeminskningsplan. Kostnader som
nedlagts före 1952 får inte medräknas.

Ingångsvärdet för fastigheten, nedlagda förbättringskostnader och återvunna
värdeminskningsavdrag omräknas med hänsyn till förändringarna i
det allmänna prisläget. Inte heller indexberäkningen får avse tid före 1952.
Systemet att beräkna ingångsvärdet med utgångspunkt i ett senare åré
taxeringsvärde innebär dock i viss mån en automatisk indexreglering även för
tiden före 1952.

SkU 1977/78:29

Uppskov med beskattningen av realisationsvinster kan enligt de nya reglerna
erhållas om den skattskyldige utnyttjat den avyttrade fastigheten som
permanentbostad och inom viss tid förvärvar en ersättningsfastighet där han
skall mantalsskrivas. Beskattningen av vinsten sker i så fall först vid avyttring
av ersättningsfastigheten genom att uppskovsbeloppet avräknas från ingångsvärdet
på denna fastighet. Uppskov kommer i fråga om realisationsvinsten
överstiger 10 % av köpeskillingen för den avyttrade fastigheten och
är större än 15 000 kr. Om köpeskillingen för ersättningsfastigheten är lägre
än köpeskillingen för den avyttrade fastigheten begränsas uppskovsmöjligheterna
i motsvarande mån.

Vid expropriation eller liknande tvångsförfarande kan uppskov dessutom
erhållas om realisationsvinsten uppgått till 3 000 kr. och den skattskyldige
inom viss tid förvärvar en jämförlig fastighet. Reglerna om uppskov vid
tvångsförsäljning gäller även i fråga om andra fastigheter än bostadsfastigheter.

För att uppskov skall kunna erhållas gäller att ersättningsfastigheten skall
anskaffas inom viss tid. Tidsfristen för anskaffning av ersättningsfastigheten
är två år eller - för andra fastigheter än villor - tre år från utgången av
deklarationsåret. Dessutom gäller en dispensregel för att tillgodose de fall där
särskilda skäl kan anses medföra att en längre tidsfrist är oundgänglig. I
sådana fall kan tidsfristerna förlängas med ytterligare högst tre år.

Med anledning av motionsyrkanden om avslag på de i propositionen
föreslagna uppskovsreglerna anförde utskottet (SkU 1975/76:63) bl. a. att skäl
förelåg för att uppskovsreglerna skulle få omfatta även frivilliga försäljningar
och att erfarenheterna av reglerna bör bedömas när resultatet av 1972 års
skatteutrednings översyn av skattesystemet föreligger.

Hösten 1977 prövade utskottet (SkU 1977/78:9) en motion som framställts
mot bakgrund av svårigheterna att förvärva en ersättningsfastighet. Enligt
motionärernas mening borde man här överväga att reducera beskattningen
eller att utvidga uppskovsreglerna genom att tillåta andra typer av ersättningsobjekt,
t. ex. en rörelse. Utskottet avstyrkte motionen och anförde:

Som framgår av den förut lämnade redogörelsen prövades hithörande
frågor ingående i samband med de omfattande ändringar av realisationsvinstbeskattningen
som beslutades vid riksmötet 1975/76. Principen är fortfarande
att beskattningen endast träffar värdestegringen utöver penningvärdets
fall och nedlagda förbättringskostnader. Möjligheterna till uppskov med
denna beskattning förbättrades väsentligt. Med hänsyn till de svårigheter
som kan föreligga att anskaffa lämplig ersättningsfastighet, förlängdes
tidsfristen härför beträffande jordbruksfastigheter till utgången av det fjärde
året efter avyttringen med möjlighet dessutom till ytterligare förlängning
genom dispens. Vidare tillskapades möjligheter för den som varit bosatt på
den avyttrade jordbruksfastigheten att såsom ersättningsfastighet anskaffa
en bostadsfastighet. Därmed har enligt utskottets uppfattning hänsyn redan
tagits till de omständigheter som åter åberopas i motionen.

1* Riksdagen 1977/78. 6 sami. Nr 29

SkU 1977/78:29

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionen. Utskottets
betänkande godtogs av riksdagen.

Aktier m. m.

Realisationsvinst på grund av avyttring av aktier m. m. är i sin helhet
skattepliktig, om den skyldige innehaft egendomen mindre än två år. Om
innehavstiden är två år eller mera, är 40 % av vinsten skattepliktig. Från
realisationsvinsten medges ett schablonavdrag med 500 kr. Motsvarande
regler gäller beträffande realisationsvinst vid avyttring av andel i aktiefond,
delbevis eller teckningsrätt till aktie. Reglerna omfattar också andel i
ekonomisk förening eller i handelsbolag eller annan jämförlig rättighet, dock
ej aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bostadsförening som avses i 24 §
3 mom.

Av prop. 1977/78:60, som behandlats i utskottets betänkande SkU
1977/78:17 och godtagits av riksdagen, framgår att departementschefen inom
kort kommer att ta upp frågan om en teknisk översyn av aktievinstbeskattningen.

Annan lös egendom än aktier o. d.

Vinst vid försäljning av annan lös egendom än aktier o. d. beskattas i full
utsträckning om innehavstiden understiger 2 år. Därefter trappas skatteplikten
av stegvis och upphör helt beträffande tillgångar som innehafts 5 år eller
mer.

Vid förmögenhetsbeskattningen utgör s. k. inre lösöre såsom möbler,
husgeråd, konstverk, boksamlingar och antikviteter icke skattepliktiga
tillgångar. För s. k. yttre inventarier (bilar, båtar och hästar m. m.) och
smycken gäller däremot att tillgångar av detta slag är förmögenhetsskattepliktiga
om det sammanlagda värdet överstiger 1 000 kr.

I samband med 1976 års reform av realisationsvinstbeskattningen hade
utskottet att ta ställning till olika motioner med yrkanden om utredning i
syfte att införa vinstbeskattning av konst, antikviteter m. m. som innehafts
mer än 5 år. Motionerna innehöll också yrkanden om förmögenhetsbeskattning
av konst o. d. och om åtgärder för att komma till rätta med kapitalflykt
via handel med konst.

Utskottet (SkU 1975/76:63) åberopade, att departementschefen vid sin
behandling av hithörande frågor konstaterat att det visserligen kan framstå
som önskvärt att även vinster vid försäljning av annan lös egendom än aktier
beskattas oavsett innehavstidens längd, men att realisationsvinstkommitténs
förslag i detta hänseende avvisats bl. a. med hänsyn till svårigheterna att
kontrollera en sådan beskattning. Utskottet instämde i departementschefens
bedömning i detta hänseende men förutsatte att frågan togs upp på nytt inom
1972 års skatteutredning eller i samband med ställningstagandet till utred -

SkU 1977/78:29

ningens förslag. Det anförda gällde i motsvarande mån också förmögenhetsbeskattningen
av konstsamlingar m. m. Med hänvisning härtill och till att
frågan om kapitalflykt till utlandet uppmärksammades inom riksbanken och
riksskatteverket avstyrkte utskottet motionerna.

Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.

1972 års skatteutredning

1972 års skatteutredning konstaterar i sitt slutbetänkande Översyn av
skattesystemet (SOU 1977:91) att man i dag har fem principiellt olika sätt att
beräkna skattepliktig realisationsvinst:

1. 100 % av den reala värdestegringen (gäller för fastigheter, dock att
reglerna är ännu något förmånligare för bostadsfastigheter).

2. 100 % av den nominella värdestegringen (gäller för aktier och annan lös
egendom vid kortare innehav än två år).

3. En procentuell andel av den nominella värdestegringen (gäller för aktier
vid innehav på minst två år och annan lös egendom vid innehav mellan två
och fem år).

4. 20 % av försäljningsintäkten (används som supplementärregel för aktier
vid innehav på minst två år).

5. Ingen del av värdestegringen beskattas (gäller för annan lös egendom än
aktier om innehavet varat minst fem år).

Utredningen anför att de olika reglerna uppenbarligen ger samma resultat
endast för det fall att ingen värdestegring alls förekommit, vare sig realt eller
nominellt. I övriga situationer blir resultaten markant olika. Hur stora och
vilka skillnaderna blir beror på förhållandet mellan inflationstakten och
värdestegringstakten. I vissa fall inverkar därtill innehavstidens längd. Vid
sin jämförelse av utfallet av de olika modellerna framhåller utredningen bl. a.,
att det för en principiell diskussion om realisationsvinstbeskattningens
utformning är av betydelse att det finns tillgångar där man knappast kan
tänka sig att någonsin ha annat än en schablonregel för vinstbeskattningen
vid längre innehav, nämligen i fråga om konst, frimärken, mynt etc. där en
rimlig bestämning av faktiska anskaffningskostnader ofta måste vara omöjlig
att åstadkomma.

Utredningen fortsätter:

Goda principiella skäl kan anföras för ståndpunkten att realisationsvinstbeskattningen
genomgående bör vara real som nu i princip gäller för
fastigheter. En kombination av real realisationsvinstbeskattning och helt
nominell behandling av låneräntor kan emellertid vid inflation medföra
stötande resultat. Ett införande av en konsekvent genomförd real realisationsvinstbeskattning
skulle därför behöva kombineras med en real behandling
även av räntebärande fordringar. 1 första hand är det nämligen det
faktum att låntagare med nuvarande regler tjänar på inflationen som är roten
till problemen. Den kritik som i dag skjuter in sig på den reala realisations -

SkU 1977/78:29

vinstberäkningen för fastigheter är egentligen riktad mot fel punkt. Fastighetsägarens
vinst beror inte på att vinstberäkningen inte är nominell utan på
att han gynnas av inflationseffekten på belåningen. Principiellt samma
vinster kan göras vid värdesäker placering av upplånade medel i aktier eller
annan lös egendom. Möjligheten till högbelåning på förmånliga villkor är
visserligen ofta större vid investering i fastigheter än i andra tillgångar, men i
gengäld kan en framgångsrik placering med snabb real värdestegring bli
betydligt lindrigare beskattad vid alternativa placeringar. Vi vill också
framhålla det grundläggande faktum att inga skatteregler kan förhindra att
låntagare gynnas och långivare missgynnas om utgående räntor av olika skäl
kommit att understiga inflationstakten, vilket ofta varit fallet under senare
år.

Det kan inte vara önskvärt att det reella beskattningsresultatet i olika
situationer skall bli väsentligen påverkat av vilken den faktiska inflationstakten
råkar bli. Såväl den samhällsekonomiska effektiviteten som den
fördelningsmässiga rättvisan blir lidande när det inte går att med rimlig
säkerhet förutse utfallet av olika avtal och när skilda former av sparande och
kapitalplacering blir helt olika behandlade. Enligt vår mening är det därför
klart att de inflationseffekter vi diskuterat här, vittnar om brister i skattesystemet.
Visserligen bör man kunna ha förhoppningen att inflationen kan
pressas ner från de senaste årens särskilt höga nivå, men det förefaller inte
rimligt att förlita sig på att den skall kunna hållas så lågt framgent att
effekterna i skattesystemet mister sin praktiska betydelse.

Åtgärder för att eliminera eller i vart fall dämpa de nuvarande snedvridande
effekterna av icke-inflationsanpassade skatteregler är alltså angelägna.
Samtidigt är det väl känt att problemen är mycket svårlösta. Man kan peka
t. ex. på möjligheten att införa en konsekvent real beskattning av räntor eller
att vid realisationsvinstberäkningen ta hänsyn till hur tillgångar finansierats.
Möjligheten av att på kreditmarknaden införa s. k. indexlån har under
senaste tid också blivit mycket diskuterad. Att belysa innebörden av dessa
olika möjligheter och att klarlägga deras konsekvenser i olika avseenden är
emellertid en omfattande utredningsuppgift. Vi har med den tidsfrist som
givits oss genom tilläggsdirektiven i november 1976 och så som utredningsarbetet
tidigare, med hänsyn till pågående lagstiftningsarbete i fråga om
realisationsvinstbeskattningen, varit upplagt inte haft möjlighet att genomföra
den. Vi vill därför rekommendera att de problem som sammanhänger
med inflationens inverkan på skattesystemet i de avseenden vi här pekat på
görs till föremål för en särskild utredning, där bl. a. också effekterna på
kreditmarknaden och bostadsfinansieringen kan beaktas. Ett nära samband
föreligger med vad vi i avsnitt 8.1 anfört om ränteavdragen och deras
betydelse för dagens småhusfinansiering.

I en till betänkandet fogad reservation anför utredningens socialdemokratiska
ledamöter bl. a. att avdragssystemet och reglerna om beskattning av
realisationsvinster gynnar höginkomsttagarna, som via egna dispositioner - i
form av t. ex. upptagande av stora lån - kan få ner den beskattningsbara
inkomsten i förhållande till bruttoinkomsterna och sedan använda lånen för
att finansiera en privat konsumtion eller för placering i förmögenhetstillgångar
som ger starka värdestegringsvinster. Reservanterna fortsätter:

Innebörden i detta är att man omvandlat högt beskattade arbetsinkomster
till kapitalinkomster som sedan beläggs med en låg realisationsvinstskatt. Så

SkU 1977/78:29

länge inflationen höll sig på 60-talets nivå spelade dessa möjligheter en
mindre roll men med en inflation av nuvarande omfattning skapar dessa
orättvisor som enligt vår mening måste föranleda åtgärder.

Här föreligger ett samband mellan avdragssystemet och realisationsvinstbeskattningen
som över huvud taget inte har behandlats på ett seriöst sätt av
majoriteten i 1972 års skatteutredning. Detta får betraktas som anmärkningsvärt
med hänsyn till den under senare år omfattande allmänna diskussionen
om skattesystemets orättvisor som just rört denna möjlighet att omvandla
arbetsinkomster till klart lägre beskattade eller rent av obeskattade realisationsvinster.
Det enda utredningsmajoriteten föreslår på denna punkt är en
ny utredning som skall behandla inflationens verkningar vid beräkning av
realisationsvinster. Under den tid som utredningen kommer att kräva
kommer emellertid ytterligare miljardbelopp att överföras till de höginkomsttagargrupper
som utnyttjar dessa möjligheter.

Dessutom kan man inte se frågan om realisationsvinstbeskattningen som
enbart en fråga om inflationens effekter. Vi finnér att hela frågan om
realisationsvinsternas beräkning, deras beskattning och deras samband med
avdragssystemet borde ha tillhört ett av de viktigaste områdena för 1972 års
skatteutredning. De krav på ett beaktande av dessa frågor som vi framfört i
utredningen har emellertid genomgående avvisats.

Vi framhöll redan tidigare att kombinationen av ränteavdrag, höga
marginalskatter för höga inkomsttagare och jämförelsevis låga realisationsvinstskatter
utgör en kombination som möjliggjort en snabb förmögenhetsökning
åt de höginkomsttagare som utnyttjat dessa möjligheter. Som vi
tidigare framhållit kräver vi för den skull en snabb utredning av möjligheterna
att skärpa realisationsvinstskatterna. Så länge denna utredning emellertid
inte är färdig och gett upphov till den enligt vår mening vid nuvarande
höga inflationstakt helt nödvändiga skärpningen av beskattningen kan man
motverka dess negativa fördelningspolitiska effekter genom att som ovan
föreslogs begränsa ränteavdragen för dessa typer av lån. När sedermera ett
nytt förslag till realisationsvinstbeskattning föreligger kan detta föranleda en
omprövning av ett eventuellt räntetak och dess konstruktion.

Vänsterpartiet kommunisternas representant i utredningen anser att det är
nödvändigt med en genomgripande reform av skattesystemet. Bl. a. måste
beskattningen av kapital och kapitalvinster skärpas kraftigt. Skattepolitiken
måste användas som ett medvetet instrument för att utjämna förmögenhetsfördelningen.
När det gäller realisationsvinsterna understryker reservanterna
att en stark anhopning av stora inkomster från s. k. tillfällig förvärvsverksamhet,
där realisationsvinsterna ingår, kommer till synes hos inkomsttagare
med över 500 000 kr. i bruttoinkomst.

Förslaget i reservationen innebär för realisationsvinstbeskattningens del
att hela realisationsvinsten skall beskattas, att även realisationsvinst från
avyttring av lös egendom avsedd för s. k. personligt bruk bör vara skattepliktig
och att beskattningen skall vara av minst samma skärpa som beskattningen
av arbetsinkomster.

SkU 1977/78:29

Utskottet

I motionen 1977/78:321 yrkar motionärerna att realisationsvinstbeskattningen
skärps och grundas bl. a. på principen att hela vinsten skall beskattas
och att beskattningen bör vara av minst samma skärpa som beskattningen av
arbetsinkomster.

Det bör framhållas att innebörden av 1976 års omläggning av realisationsvinstbeskattningen
i fråga om försäljning av fastigheter är att hela den vinst
som uppkommer sedan hänsyn tagits till anskaffningsvärde, nedlagda
förbättringskostnader m. m. och inträffade förändringar i penningvärdet i
princip skall tas upp till beskattning. Vidare syftade de då genomförda
ändringarna i aktievinstbeskattningen till att så långt möjligt tillgodose de
rättvisekrav och fördelningspolitiska skäl, som talade för en skärpning av
denna beskattning, och samtidigt avväga beskattningen på sådant sätt att den
i inte alltför hög grad avviker från fastighetsbeskattningen och realisationsvinstbeskattningen
i övrigt. Av det anförda framgår att kraven i motionen i
viss utsträckning redan beaktats, åtminstone om man med beskattningen
avser att träffa den reala vinst som uppkommer vid avyttringen.

Vinst vid försäljning av annan lös egendom än aktier o. d. beskattas i full
utsträckning om innehavstiden understiger två år. Därefter trappas skatteplikten
av stegvis och upphör helt beträffande tillgångar som innehafts fem år
eller mer. Gällande regler vid förmögenhetsbeskattningen innebär att s. k.
yttre inventarier (bilar, båtar o. d. för personligt bruk) och smycken skall
förmögenhetsbeskattas, om det sammanlagda värdet härav överstiger 1 000
kr., medan däremot s. k. inre lösöre (möbler, prydnadsföremål m. m. för
personligt bruk) utgör icke skattepliktiga tillgångar.

I motionen 1977/78:1441 upprepar motionärerna ett utredningsyrkande
från tidigare år i syfte att införa förmögenhetsbeskattning av konstsamlingar
och antikviteter m. m. och realisationsvinstbeskattning av tillgångar av detta
slag som innehafts fem år eller mer. Även yrkandet i motionen 1977/78:321
avser att få till stånd realisationsvinstbeskattning av lösegendom för privat
bruk.

Utskottet har vid sin tidigare behandling av sistnämnda frågor instämt i att
det visserligen kan framstå som önskvärt att beskattningsreglerna ändras i
nämnda hänseenden men har avstyrkt då aktuella motioner med hänvisning
till föreliggande kontrollsvårigheter. Samtidigt har utskottet förutsatt att
frågorna skulle tas upp på nytt inom 1972 års skatteutredning eller i samband
med ställningstagandena till utredningens förslag.

Skatteutredningen har i sitt numera framlagda slutbetänkande inte gått in
på en närmare prövning av realisationsvinstbeskattningens och förmögenhetsbeskattningens
utformning men har föreslagit att vissa frågor rörande
realisationsvinstbeskattningen blir föremål för en särskild utredning.

Utskottet saknar f. n. skäl att frånträda sin tidigare ståndpukt rörande
avvägningen av realisationsvinstbeskattningen. Utskottet förutsätter emel -

SkU 1977/78:29

lertid att den av skatteutredningen förordade utredningen kommer till stånd
samt att detaljutformningen av fastighetsvinstbeskattningen och aktievinstbeskattningen
liksom de i motionerna berörda frågorna rörande lösegendom
kommer att behandlas av den nya utredningen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1977/78:321
i vad avser realisationsvinstbeskattningen och motionen 1977/78:1441.

I motionen 1977/78:956 anför motionärerna att detaljutformningen av
realisationsvinstreglema medfört ej åsyftade skärpningar av beskattningen
vid avyttring av jordbruksfastigheter, som förvärvats före 1952, och begären
översyn av bestämmelserna. Motionärerna åsyftar framför allt den schablonregel
som innebär, att man i dessa fall bortser från de förhållanden som
inträffat före 1952, och att man regelmässigt skall utgå från ett anskaffningsvärde
som motsvarar 150 % av taxeringsvärdet 1952.

Utskottet har inte anledning att nu ta upp dessa frågor till förnyad prövning
men har givetvis inte något att erinra mot att effekterna av de nya reglerna får
ingå i den planerade utredningen. Med det anförda avstyrker utskottet
motionen 1977/78:956.

De uppskovsregler, som gäller i fråga om fastighetsvinster, kan på grund av
den begränsade tillgången på jordbruksfastigheter orsaka vissa problem
särskilt i samband med expropriation. Reglerna om uppskov med beskattningen
förutsätter att en ersättningsfastighet anskaffas, och de svårigheter
som ofta föreligger i detta hänseende har bl. a. föranlett att tidsfristerna härför
förlängts till fyra år från utgången av det år då jordbruksfastigheten
avyttrades med möjlighet till ytterligare förlängning genom dispens.

I motionen 1977/78:955 framhålls att utformningen av dessa regler i
förening med svårigheterna att anskaffa ersättningsfastighet kan medföra att
uppskov ej kan erhållas. Realisationsvinsten kommer således att beskattas,
och när tidsfristen utgått kan den skattskyldige inte längre utnyttja tidigare
möjligheter att utjämna realisationsvinstbeskattningen genom att ta en
pensionsförsäkring. Det i motionen framställda yrkandet avseratt få till stånd
en omedelbar lagändring i detta hänseende.

Utskottet kan vitsorda, att de angivna effekterna givetvis inte är avsedda.
Utskottet är emellertid inte berett att utan närmare överväganden utforma
förslag till tekniska lösningar av frågan. Vid 1976 års ändringar av uppskovsbestämmelsema
anförde utskottet, att erfarenheterna av reglerna bör
bedömas när resultatet av skatteutredningens översyn av skattesystemet
föreligger. Enligt utskottets uppfattning bör den nu aktuella frågan prövas i
detta sammanhang eller eventuellt vid den nu planerade översynen av
realisationsvinstbeskattningen. 1 den mån motionen 1977/78:955 inte
därmed är tillgodosedd avstyrker utskottet densamma.

SkU 1977/78:29

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna skärpningar av realisationsvinstbeskattningen
m. m.

att riksdagen avstyrker

a) motionen 1977/78:321 i denna del,

b) motionen 1977/78:1441;

2. beträffande realisationsvinstbeskattningen av jordbruksfastigheter
att riksdagen avslår motionen 1977/78:956;

3. beträffande uppskovsreglerna m. m.

att riksdagen avslår motionen 1977/78:955.

Stockholm den 28 februari 1978

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), andre vice talmannen Tage Magnusson (m),
Alvar Andersson (c), Valter Kristenson (s), Stig Josefson (c), Tage Johansson*
(s), Nils Hörberg (fp), Rune Carlstein (s), Tage Sundkvist (c), Olle Westberg i
Hofors (s), Hagar Normark (s), Karin Ahrland (fp), Margit Odelsparr (c), Bo
Lundgren (m) och Bo Forslund (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 57601 Stockholm 1978