SfU 1977/78:9

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1977/78:9

med anledning av motioner om samordningen av offentliganställdas
tjänstepension med ATP m. m.

Motionerna m. m.

I motionen 1976/77:681 av Per Gahrton (fp) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande de f. d. offentliganställda
pensionärernas förhållanden.

I motionen 1976/77:694 av Per-Eric Ringaby m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar att regeringen på lämpligt sätt skall låta pröva möjligheten
att värdesäkra äldre livräntor för före detta offentliganställda.

I motionen 1976/77:1082 av Blenda Littmarck (m) och Nils Carlshamre(m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om lämpliga åtgärder
syftande till att ATP på offentliganställdas sidoinkomster ställs utanför
samordningen i enlighet med vad i motionen anförts.

Per Gahrton riktar i motionen 681 kritik mot det nuvarande samordningssystemet.
Han anser det orimligt att ökningar av folkpensions- och ATPförmåner
för den som uppbär statlig eller kommunal pension skall ha
betydelse endast i det fall ökningen innebär att nämnda förmåner tillsammans
överstiger 65 % av den lön den anställde hade vid avgången med
pension. De flesta stats- och kommunalpensionärer har ingen ATP på
sidoinkomster trots att de i de flesta fall är tvingade betala ATP-avgift. Om
någon däremot under en del av sitt liv haft privata inkomster och sedan statlig
tjänst, utgår privat intjänad ATP ograverad, eftersom samordningen enbart
gäller sådana pensioner som intjänats samtidigt. Motionären anser att man
som princip borde kunna slå fast att den lagfästa rätten till ATP skall ha
samma innebörd för offentligt som för privat anställda. Han hänvisar till att
Statspensionärernas riksförbund och Pensionerade lärares riksförbund i en
gemensam skrivelse till de tre stora löntagarorganisationerna krävt långtgående
förbättringar av pensionerna och menar att bl. a. detta klart torde visa att
missnöjet bland de f. d. offentliganställda pensionärerna är betydande. Även
om dessa pensionärer saknar formell förhandlingsrätt måste - framhåller
motionären - riksdagen lyssna på deras synpunkter och via sin lönedelegation
visa dem rimlig hänsyn.

Liknande synpunkter har framförts i motionen 1082 av Blenda Littmarck
och Nils Carlshamre. De framhåller att det nuvarande samordningssystemet
särskilt hårt drabbar dem som inte kan nå upp till en tjänstepension som är
lika stor som eller större än högsta ATP. Offentliganställda, som inte har så

1 Riksdagen 1977/78. 11 sami. Nr 9

SfU 1977/78:9

2

hög slutlön att de når upp till en pensionsnivå motsvarande högsta ATPpension,
bör enligt motionärernas mening tillgodoräknas en pension där såväl
statliga (kommunala) som privata sidoinkomsterger full utdelning i form av
en ATP som inte samordnas med tjänstepensionen.

Per-Eric Ringaby m. fl. framhåller i motionen 694 att tjänstelivräntor före
1973 inom det statliga pensionssystemet fortfarande inte är värdesäkrade och
att de inte ens varit föremål för någon uppräkning; exempel finns på livräntor
som stått oförändrade sedan 1950-talet. Motionärerna anser det inte rimligt
att äldre statsanställda skall vara de enda som inte får kompensation för
inflationen. Livräntorna utgår ofta som kompletteringspension till den
allmänna pensionen. Enligt gällande samordningsbestämmelser reduceras då
tjänstel i vräntan i samma grad som den allmänna pensionen höjs. Detta kan -menar motionärerna - inte godtas. Med hänsyn härtill och till att en
värdesäkring av de äldre livräntorna på grund av deras ringa antal kan
beräknas medföra en ringa kostnad yrkar motionärerna att regeringen skall
pröva möjligheterna att genomföra en sådan värdesäkring.

Motioner av i huvudsak samma innebörd som de förevarande har
behandlats av riksdagen vid såväl 1975 som 1976/77 års riksmöten. En
utförlig redogörelse för gällande bestämmelser, frågornas tidigare behandling
m. m. återfinns i socialförsäkringsutskottets betänkande 1976/77:9. Utskottet
hänvisar till denna redogörelse och till vad utskottet i övrigt anfört i
nämnda betänkande. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att
utskottet i betänkandet 1976/77:9 anfört att statspensionerna är värdesäkrade
på det sättet att de bestäms på grundval av basbeloppet vid ingången av det år
då de utbetalas. Om till följd av basbeloppets ändring folkpensionerna höjs
under året höjs också de offentliganställdas pensioner i motsvarande mån.

Uppräkning av äldre livräntor m. m.

Riksdagen antog vid 1976/77 års riksmöte förslag till bestämmelser om
uppräkning av äldre livräntor vilka grundas på minst 25-procentig invaliditet
(prop. 1976/77:64, SfU 1976/77:21. rskr 201). Bestämmelserna innebär en
uppräkning av livräntorna till dem som skadats före år 1955 med 30 96, till
dem som skadats under åren 1955-1967 med 20 % och till dem som skadats
efter år 1967 med 10 96.

Pensionskommittén har i ett i augusti i år avgivet delbetänkande (Pensionsfrågor
m. m., SOU 1977:46) föreslagit att samtliga livräntor enligt den av
riksdagen vid 1975/76 och 1976/77 års riksmöten beslutade lagstiftningen om
ersättning vid skada i arbetet skall standardsäkras genom en i förhållande till
värdesäkringen fristående uppräkning den 1 januari varje år. Uppräkningen
grundas på utvecklingen mellan två på varandra följande kalenderår av
summan av de aktiva förvärvsarbetandes löner enligt nationalräkenskaperna,

SfU 1977/78:9

3

sedan hänsyn tagits till förändringar i sysselsättningen och det allmänna
prisläget. Uppräkning skall enligt förslaget ske första gången med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1978 och avse också sådana livräntor enligt äldre
lagstiftning som kan anses ersätta ett inkomstbortfall. Förslaget i denna del
innebär att äldre livränta som utgår till försäkrad vars arbetsförmåga är
nedsatt med minst en fjärdedel liksom livränta som utgår til! försäkrads
efterlevande skall räknas upp efter väsentligen samma grunder som de nya
arbetsskadelivräntorna.

Utskottet

I motionerna tas bl. a. upp frågor rörande samordningen av offentliga
pensioner och pensionsförmånerna inom den allmänna försäkringen. De i
motionerna framställda yrkandena och skälen härför redovisas i inledningen
till detta betänkande.

Motionsyrkanden av samma innebörd som de nu förevarande har tidigare
prövats av utskottet. Senast skedde det förra året. De skäl mot bifall till
motionerna som utskottet därvid framförde (SfU 1976/77:9) och som
godkändes av riksdagen är enligt utskottets mening alltjämt bärande.

I den allmänna debatten görs stundom gällande att statstjänstemännens
folkpension och ATP "förhandlats bort” och att statstjänstemännen genom
kollektivavtal ”berövats” sin lagliga rätt till den allmänna försäkringens
förmåner. Detta resonemang bygger sannolikt på ett missförstånd. Varje
svensk medborgare är enligt lag tillförsäkrad det grundskydd som folkpensionen
ger och den ATP han intjänat under sin aktiva tid. Att statstjänstemannen
i allmänhet inte får någon direkt fördel i pensionshänseende av
inkomster förvärvade vid sidan om den statliga tjänsten sammanhänger -som utskottet tidigare framhållit - med det förhållandet att statspensionen är
en kompletteringspension till pensioner från den allmänna försäkringen. Så
länge den statliga pensionen är högre än den allmänna pensionen - och det
torde vara regel - utgår alltid statlig pension med fulla beloppet. Om däremot
folk- och tilläggspension tillsammans vid något utbetalningstillfälle skulle
överstiga tjänstepensionens belopp skall det högre beloppet utbetalas.
Statspensionären kan alltså aldrig bli sämre ställd i pensionshänseende än den
som uppbär enbart förmåner från den allmänna försäkringen.

Utskottet uttalade i sitt betänkande förra året den meningen att frågor
avseende offentligt anställdas pensioner borde avgöras efter förhandlingar
mellan berörda parter på arbetsmarknaden. Vad sorn vid utskottets behandling
av de nu aktuella motionerna muntligen framförts av representanter för
de tre största löntagarorganisationerna har styrkt utskottet i denna uppfattning.

Statspensionärerna har genom överenskommelser under senare år mellan
de statsanställdas organisationer och avtalsverket erhållit betydligt förbättrade
förmåner. Utskottet vill i sammanhanget särskilt erinra om att

SfU 1977/78:9

4

statspensionerna - i likhet med bl. a. folkpensionen - numera är värdesäkrade
genom anknytning till basbeloppet och att vissa statliga lönetillägg -däribland alla de mera betydande - fr. o. m. i år grundar rätt inte bara till ATP
utan också till statspension.

Vad särskilt angår frågan om äldre livräntor vill utskottet erinra om att
riksdagen vid förra riksmötet antog bestämmelser om viss uppräkning av
livräntor vilka grundas på minst 25 96 invaliditet och att pensionskommittén
i ett i år avlämnat delbetänkande (Pensionsfrågor m. m., SOU 1977:46)
föreslagit att alla livräntor enligt den lagstiftning om ersättning för skada i
arbetet,som trätt i kraft den 1 juli i år, skall standardsäkras. Uppräkning skall
enligt förslaget ske första gången med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978 och
avse också sådana livräntor enligt äldre lagstiftning som kan anses ersätta ett
inkomstbortfall.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1976/77:681,

2. motionen 1976/77:694 och

3. motionen 1976/77:1082.

Stockholm den 7 december 1977

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Eric Carlsson* (c), Per-Eric Ringaby (m), Gillis
Augustsson (s), Arne Magnusson (c), Helge Karlsson (s), Britta Bergström
(fp), Doris Håvik (s). Maj Pehrsson (c), Eric Marcusson (s), Allan Åkerlind (m),
Ralf Lindström (s), Elis Andersson (c), Barbro Engman (s) och Martin Olsson
(c).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser
dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

I motionerna — (= majoriteten s. 3) — detta betänkande.

I den -- (= majoriteten s. 3) -- försäkringens förmåner. Detta är en
polemisk beskrivning av situationen. Varje svensk --(= majoriteten s. 3) —
aktiva tid. Men det går inte att förneka att denna lagfästa rätt inte får fullt ut
samma innebörd för offentliganställda som för privatanställda. De här

SfU 1977/78:9

5

påtalade skillnaderna i det beräkningssätt som de slutgiltiga pensionerna
grundas på för å ena sidan de ofTentliganställda och å den andra de
privatanställda beror på att som ett resultat av förhandlingarna mellan
parterna på den offentliga sidan de offentliganställdas pensioner bruttosamordnas.

Utskottet är väl medvetet om att detta är och bör förbli en fråga där den fria
förhandlingsrätten skall respekteras, en mening som också vid utskottets
behandling av de nu aktuella motionerna muntligen framförts av representanter
för de tre största löntagarorganisationerna. - Utskottet vill dock erinra
om att statsmakterna har ett speciellt ansvar i detta fall. Regeringen utgjorde
förhandlingspart när samordningen kom till. - Vidare står det fullt klart att
det offentliga pensionssystemet har en del påtagliga fördelar framför det
system som tillämpas på den enskilda sektom. Detta torde vara förklaringen
till att bruttosamordningen ursprungligen införts och nu trots den sänkta
pensionsåldern inom den allmänna försäkringen bibehållits med löntagarparternas
goda minne. Ett nettosamordningssystem hade annars berett mark för
en ordning där folkpensionen och ATP inte samordnats för ofTentliganställda
men det hade, som antytts, inneburit försämringar i andra avseenden. Att
den offentliganställde i allmänhet inte får någon direkt fördel i pensionshänseende
av inkomster förvärvade vid sidan om den offentliga tjänsten
sammanhänger alltså med det förhållandet att tjänstepensionen är en
kompletteringspension till pensioner från den allmänna försäkringen. Så
länge tjänstepensionen är högre än den allmänna pensionen - och det torde
vara regel - utgår alltid tjänstepensionen med fulla beloppet. Om däremot - -(= majoriteten s. 3) -- beloppet utbetalas. Den offentliganställde, som gör
arbetsinsatser på fritiden för att förbättra sin ekonomi och för att sedermera nå
upp till en pensionsnivå som överstiger vad vederbörande eljest skulle ha
nått, finner ofta när pensionen så småningom betalas ut att hans arbetsinsats i
sistnämnda avseende varit förgäves. Detta är inte minst beklagansvärt när det
gäller offentliganställda med låga och medelmåttiga slutlöner. Den privatanställde
i motsvarande slutlöneläge skulle visserligen utan extra arbetsinsatser
få något lägre slutpension, men alla inkomster förvärvade genom sidoarbete
skulle bygga på pensionstryggheten upp till i varje fall den maximala
tilläggspensionen utan inskränkningar i t. ex. ITP eller motsvarande. Den
privatanställde i den aktuella situationen kan således försäkra sig om en bättre
ekonomi efter pensioneringen genom att förvärva sidoinkomster.

Innebörden av ATP upplevs således inte vara densamma av den ofTentliganställde
som av den privatanställde.

Eftersom det mestadels inte går att göra undantaganden från ATP för de
sidoinkomster som kan bli aktuella - undantaganderätten föreslås f. ö. i
pensionskommitténs senaste betänkande bli helt slopad - och på den vägen
friställa ekonomiskt utrymme för privat pensionsförsäkring, måste enligt
utskottets mening utvägar skapas som tillgodoser offentliganställdas berättigade
intresse av att förstärka pensionstryggheten genom sidoinkomster. De

SfU 1977/78:9

6

förbättringar som de senaste årens avtalsuppgörelser resulterat i och som
bl. a. innebär att vissa lönetillägg fr. o. m. i år grundar rätt såväl till ATP som
till statspension röjer inte på långt när problematiken ur världen.

Man bör ha i åminnelse att alla extrainkomster beskattas hårt, vilket länder
den offentlige arbetsgivaren till fördel, liksom att den offentliganställde, som
förbättrar sin ATP genom privat fritidsarbete minskar den offentlige
arbetsgivarens utgifter i form av kompletteringspension. Vidare inbetalas
ATP-avgifter av den offentliganställde eller dennes uppdragsgivare för
privata extrainkomster. Om inkomsttagaren själv betalar avgifterna sker det
upp till basbeloppstaket och eljest - vilket är det vanligaste - utan hänsyn till
försäkringsmässiga begränsningar. Enligt utskottets mening skulle det mot
denna bakgrund vara rimligt att ATP grundad på inkomster, som härrör från
den enskilda sektorn, i princip betraktades som icke samordningsbar.

Utskottet vill för tydlighetens skull framhålla att inte endast pensioner av
tillfälliga privata sidoinkomster utan också av inkomster från sammanhängande
perioder av privat tjänst, under vissa betingelser samordnas så med
offentlig pension att konsekvenserna blir stötande för rättskänslan.

Vad särskilt -- (= majoriteten s. 4) -- ett inkomstbortfall.

Sådana statliga livräntor, som inte ersätter ett inkomstbortfall utan
motsvarar en avkortad statspension, är inte berörda av vad som nu nämnts.
Emellertid har utskottet inhämtat sådana informationer som antyder att det
är mycket sannolikt att också äldre livräntor av den sistnämnda typen inom
en rimlig framtid kan komma att räknas upp. Utskottet hälsar en sådan
utveckling med tillfredsställelse.

dels att utskottet under mom. 1 och 3 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1976/77:681 och 1976/
77:1082 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

av Britta Bergström (fp) som anför:

Statspensionernas anknytning till basbeloppet har i betänkandet 1976/77:9
fått en ofullständig beskrivning. Där nämns nämligen inte att även de
offentliganställdas pensioner höjs om under året folkpensionerna höjs på
grund av basbeloppsändring. Denna ofullständighet förklarar delvis innehållet
i motionen 1976/77:681.

Vid behandlingen i utskottet av de motioner som redovisas i föreliggande
betänkande framkom att statspensionärernas organisation är av den uppfattningen
att de yrkesaktivas förbund skall ha förhandlingsansvaret beträffande
de offentliganställdas pensioner. Detta kan anses styrka det uttalande som
utskottet tidigare gjort att frågor avseende offentliganställdas pensioner borde
avgöras efter förhandlingar mellan berörda parter på arbetsmarknaden.
Därmed understryks också det riktiga i att utskottet vidhåller denna tidigare
intagna ståndpunkt.