SfU 1977/78:5

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1977/78:5

med anledning av motioner om en enhetlig tandvårdsersättning
m. m.

Motionerna

1 motionen 1976/77:1078 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag syftande till införande
av enhetlig tandvårdsersättning inom tandvårdsförsäkringen.

I motionen 1976/77:1086 av Per-Eric Ringaby (m)och Karl Leuchovius(m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till en till 4 000
kr. höjd förhandsprövningsgräns inom tandvårdsförsäkringen.

Motionärerna i motionen 1078 framhåller att den nuvarande trappstegskonstruktionen
i ersättningssystemet bör bytas mot en enhetlig ersättning.

De uttalar sig inte om ersättningens nivå men anser att alla tänkbara
alternativ måste underkastas en noggrann prövning. De menar att en
rationalisering skulle vara av största värde för att utvinna mer aktiv vårdtid.

Tandläkarna skulle därigenom kunna ta hand om fler nya patienter för
konsultation och för behandling inom rimlig tid därefter. De nuvarande
tidsutdräkterna anser motionärerna vara mycket otillfredsställande för såväl
patienter som tandläkare.

I motionen 1086 framhåller motionärerna att förhandsprövningar av alla
ärenden avseende kostnader under 4 000 kr. f. n. som regel alltid godkänns av
kassorna. En höjning av gränsen till denna nivå skulle innebära att man
minskade tidsåtgången för kassornas prövningsarbete med nästan hälften
och därigenom frigjorde 32 000 timmar för aktiv tandvård. Det motsvarar -menar motionärerna - vård av 20 000 patienter med en genomsnittlig
behandlingstid av över en och en halv timme.

Gällande bestämmelser

Fr. o. m. den 1 januari 1974 gäller i Sverige en allmän tandvårdsförsäkring.

Denna är inordnad i den allmänna sjukförsäkringen och omfattar alla
försäkrade över 19 års ålder, i ett inledningsskede också åldersgruppen 17-19
år. Försäkringen avser alla former av tandvård, alltså även förebyggande
sådan, som ges såväl inom folktandvården som vid odontologisk fakultet och
hos privatpraktiserande tandläkare. För försäkringen gäller en särskild
tandvårdstaxa avsedd att vara en maximitaxa såväl för den behandling som
en till försäkringen ansluten tandläkare utför som för den tandvård som ges
vid folktandvårdens olika polikliniker och vid de odontologiska fakulteterna.

1 Riksdagen 1977/78. II sami. Nr 5
Omtryckning

SfU 1977/78:5

2

Av beloppen i tandvårdstaxan skall patienten och försäkringen i regel
betala hälften vardera. Överstiger den sammanlagda kostnaden för en
behandlingsomgång enligt taxan 1 000 kr., ersätter försäkringen 75 % av den
del av kostnaden som överstiger nämnda belopp. Vid en behandlingskostnad
på t. ex. 2 000 kr. betalar alltså patienten 750 kr. och försäkringen 1 250 kr.
Kostnaden för vissa behandlingar, däribland förebyggande åtgärder, ersätts
alltid till 75 procent av försäkringen, medan andra, exempelvis utgifter för
ädla metaller och proteständer, helt faller på försäkringen.

Om den beräknade kostnaden för tandvården uppgår till ett högre belopp
än 3 000 kr., skall tandläkarens behandlingsförslag underkastas förhandsprövning
av försäkringskassan.

I samband med att riksdagen vid 1975/76 års riksmöte behandlade ett av
regeringen framlagt förslag till nya anslutnings- och etableringsregler för
tandläkare antog riksdagen också ett förslag till åtgärder i syfte att ge nya
patienter ökade möjligheter till tandvård inom ramen för tandvårdsförsäkringen
(prop. 1975/76:44, SfU 1975/76:15, rskr 66). Systemet, som bygger på
ett frivilligt åtagande från Tandläkarförbundets sida, har prövats fr. o. m. den
1 januari 1976 och innebär att försäkrade som är i akut behov av vård - liksom
tidigare - skall tas om hand omgående enligt överenskommelse om akut- och
jourtandvård mellan de lokala tandläkarföreningarna och huvudmännen för
folktandvården. Övriga försäkrade, som saknar tandläkare men som söker
tandvård, skall så snart som möjligt och i regel inom 3-6 månader få
konsultera tandläkare. Behandling skall därefter äga rum inom tid som är
rimlig med hänsyn till konsultationens resultat.

Frågornas tidigare behandling

Såväl frågan om en enhetlig ersättning inom tandvårdsförsäkringen som
frågan om en uppräkning av förhandsprövningsgränsen har tidigare prövats
av riksdagen. Vid 1975/76 års riksmöte väcktes en motion med yrkande om
en enhetlig återbäring om 60 procent för alla tandvårdsarbeten, kombinerad
med ett särskilt högkostnadsskydd för mycket dyrbara åtgärder. Vid samma
riksmöte yrkades i en annan motion en fördubbling eller rnera av då gällande
förhandsprövningsgräns om 2 000 kr. med motivering bl. a. att försäkringskassornas
förtroendetandläkare genom en sådan höjning skulle avlastas
avsevärt med arbete och därmed i ökad omfattning få tillfälle att ägna sig åt
praktisk tandvård.

Socialförsäkringsutskottet framhöll med anledning härav (SfU 1975/76:15)
att det, med hänsyn till angelägenheten av att man beredde även försäkrade
med begränsade inkomster möjligheter till större tandvårdsarbeten, inte
kunde anses motiverat att höja självkostnadsandelen vid sådana arbeten.
Utskottet hänvisade också till att införandet av en generell självkostnadsandel
om 40 procent kunde antas komma att menligt inverka på den
förebyggande vården, för vilken f. n. gäller en självkostnadsandel om endast
25 procent oavsett vårdkostnad. Inte heller ansåg utskottet motionärernas

SfU 1977/78:5

3

förslag vara förenat med några påtagliga administrativa fördelar, eftersom det
förutsatte att man införde ett kompletterande högkostnadsskydd för mycket
dyrbara åtgärder.

Yrkandet om en uppräkning av gränsen för forhandsprövning i ersättningssystemet
avstyrkte utskottet med i huvudsak den motiveringen att
riksförsäkringsverket och dess tandvårdsdelegation hade till uppgift att
noggrant följa utvecklingen i fråga om försäkringen och dess effekter på
tandvården. Utskottet förutsatte att verket därvid skulle framlägga de förslag
till justeringar i ersättningssystemet som verket fann påkallade och utskottet
framhöll i sammanhanget att det måste vara en fördel för både patienten och
tandläkaren att omfattande vårdavgifter underkastades en förhandsgranskning
av försäkringskassan och dess förtroendetandläkare.

Utskottet

I de förevarande båda motionerna behandlas frågor avseende tandvårdsförsäkringens
ersättningsnivå och gränsen för forhandsprövning inom tandvårdsförsäkringen.

För tandvårdsförsäkringen gäller en särskild tandvårdstaxa avsedd att vara
en maximitaxa såväl för den behandling som en till försäkringen ansluten
tandläkare utför som för den tandvård som ges vid folktandvårdens olika
polikliniker och vid de odontologiska fakulteterna. Av beloppen i taxan skall
patienten och försäkringen i regel betala hälften vardera. Överstiger den
sammanlagda kostnaden för en behandlingsomgång enligt taxan 1 000 kr.,
ersätter försäkringen emellertid 75 procent av den del av kostnaden som
överstiger detta belopp. Kostnader för behandling med hel över- eller
underkäksprotes och helprotes samt för förebyggande åtgärder ersätts till 75
procent av försäkringen oavsett vårdkostnadens storlek, medan exempelvis
utgifter för ädla metaller och proteständer helt faller på försäkringen.

Om den beräknade kostnaden för tandvården uppgår till ett högre belopp
än 3 000 kr. skall tandläkarens behandlingsförslag underkastas förhandsprövning
av försäkringskassan.

Nils Carlshamre m. fl. yrkar i motionen 1078 utredning och förslag om en
enhetlig tandvårdsersättning inom tandvårdsförsäkringen. De framhåller att
införandet av en sådan ersättning skulle innebära en rationalisering av
försäkringen. Tandläkarna skulle då ha möjlighet att ta hand om fler nya
patienter för konsultation och för behandling inom rimlig tid efter den första
konsultationen. Motionärerna anser de nuvarande tidsutdräkterna otillfredsställande
för såväl patienter som tandläkare. Yrkandet i motionen 1086 av
Per-Eric Ringaby och Karl Leuchovius har tillkommit i samma syfte som
yrkandet i motionen 1078. Motionärerna har beräknat att en höjning av
förhandsprövningsgränsen till 4 000 kr. skulle innebära att man kunde frigöra
32 000 timmar för aktiv tandvård.

Yrkanden av i huvudsak samma innebörd som de nu förevarande

SfU 1977/78:5

4

behandlades av riksdagen vid 1975/76 års riksmöte. De skäl som socialförsäkringsutskottet
därvid anförde mot ett bifall till motionsyrkandena och
som redovisats ovan äger enligt utskottets mening alltjämt i hög grad
giltighet. Utskottet vill särskilt erinra om att tandvårdsreformen bl. a. bygger
på den förutsättningen, att riksförsäkringsverket med biträde av den till
verket knutna tandvårdsdelegationen, vari ingår företrädare för såväl tandläkare
som tandtekniker, noggrant skall följa utvecklingen i fråga om
försäkringen och dess effekter på tandvården i allmänhet, på vårdefterfrågan
och på tandtillståndet hos olika befolkningsgrupper och därvid föreslå de
justeringar och kompletteringar i systemet som verket kan finna påkallade.

En enhetlig ersättningsnivå så utformad att den inte kräver ett särskilt
högkostnadsskydd skulle möjligen kunna innebära vissa administrativa
förenklingar. Med hänsyn till att kostnader för förebyggande åtgärder och
protesbehandlingar i dag ersätts till 75 procent av tandvårdsförsäkringen,
oavsett vårdkostnad, skulle emellertid en enhetlig ersättning behöva fastställas
vid minst denna nivå om man inte vill försämra försäkringens
ersättning för sådana kostnader och om man vill undvika ett högkostnadsskydd
för särskilt dyrbara behandlingar. Enligt uppgifter som utskottet
inhämtat från riksförsäkringsverket kan en enhetlig ersättning om 75 procent
beräknas medföra en ökning av utgifterna för tandvårdsförsäkringen på drygt
230 milj. kr., beräknat på 1976 års kostnader. Med hänsyn till vad sålunda
anförts är utskottet inte berett biträda yrkandet i motionen 1078.

Vad särskilt angår frågan om förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen
vill utskottet erinra om att den gräns om 2 000 kr., som tidigare
gällde, så sent som den 1 januari i år på förslag av riksförsäkringsverket
räknats upp med 1 000 kr. till 3 000 kr. 1 skrivelse till socialdepartementet i
december 1976 framhöll verket bl. a. att de taxehöjningar som skett efter
tandvårdsförsäkringens genomförande i och för sig endast motiverade en
höjning av gränsen med 500 kr. till 2 500 kr. Med hänsyn till att den nya
gränsen enligt verkets mening borde kunna tillämpas för en längre tid framåt
föreslog emellertid verket att gränsen sattes vid 3 000 kr. Som utskottet
tidigare framhållit måste det ligga i både patienternas och tandläkarnas
intresse att kostsammare behandlingar underkastas försäkringskassans
granskning. Den nuvarande förhandsprövningsgränsen medför att förhandsprövning
sker så snart patientens kostnad överstiger 1 000 kr. Detta får anses
innebära en skälig avvägning. På grund av det anförda och då det enligt
utskottets mening kan förutsättas att riksförsäkringsverket kommer att
fortlöpande föreslå de justeringar i gällande ersättningssystem som verket
finner påkallade avstyrker utskottet bifall även till motionen 1086.

SfU 1977/78:5 5

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1976/77:1078 och 1976/77:1086.

Stockholm den 16 november 1977

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s). Eric Carlsson (c), Per-Eric Ringaby (m), Gillis
Augustsson (s), Arne Magnusson (c), Helge Karlsson (s). Britta Bergström
(fp). Maj Pehrsson (c), Allan Åkerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson
(c), Ralf Lindström (s), Börje Hörnlund* (c), Barbro Engman (s) och Lars-Åke
Larsson* (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anför:

Sedan utskottet handlagt förevarande ärende har det kommit till vår
kännedom att socialdepartementet i samband med den i fjolårets regeringsdeklaration
aviserade översynen av tandvårdsförsäkringens regler om etableringskontroll
planerar att också ta upp frågan såväl om enhetlig ersättningsnivå
som om höjd förhandsprövningsgräns. Därmed måste yrkandena i
motionerna i stort sett anses tillgodosedda varför vi i nuläget avstår från att
yrka bifall till motionerna.

■

55979 Stockholm 1977