SfU 1977/78:30

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1977/78:30

med anledning av motioner om vissa frågor rörande arbetsskadeförsäkring Motionerna 1977/78:1067

av Wiggo Komstedt (m) och Bo Lundgren (m) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag syftande till
införande av frivillig hemmamakeförsäkring inom arbetsskadeförsäkringen.

1977/78:1071 av Magnus Persson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att elever som deltar i arbetsmarknadsutbildning och uppbär
utbildningsbidrag omfattas av försäkringsskydd i samband med färdolycksfall
med resor mellan bostaden och utbildningsstället.

Historik m. m.

Arbetsskadeskydd under utbildning

Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL) hade studerande inte något
obligatoriskt skydd vid yrkesskada. Regeringen kunde emellertid (3 § andra
stycket YFL) förordna att den som studerade vid anstalt för yrkesutbildning
eller som eljest undergick yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning
eller deltog i praktisk yrkesorientering skulle anses som arbetstagare vid
tillämpning av lagen.

Med stöd härav utfärdades kungörelsen (1954:715) angående tillämpning
av lagen om yrkesskadeförsäkring å vissa elever m. fl. Enligt denna skulle
den som åtnjöt undervisning vid sådan anstalt för yrkesutbildning, som
upptogs i en vid kungörelsen fogad förteckning, anses som arbetstagare enligt
YFL, även om han inte var i tjänst hos annan. Den ursprungliga förteckningen
undergick under årens lopp åtskilliga kompletteringar och kom så
småningom att omfatta ett mycket stort antal utbildningsanstalter, olika
avdelningar av sådana anstalter samt kurser.

En förutsättning för att utbildning skulle inordnas i den förteckning över
anstalter, där eleverna var att anse som arbetstagare, var från början att
utbildningen var förenad med särskild risk för yrkesskada. Med anledning av
ett uttalande vid tillkomsten gjordes emellertid successivt avsteg från
principen att försäkringen skulle omfatta endast elever i mera riskfylld
utbildning, och förteckningen kom så småningom att omfatta åtskilliga
inrättningar med verksamhet, där risken för olycksfall var mycket liten och
där det teoretiska inslaget i undervisningen var betydande.

1 Riksdagen 1977/78. 11 sami. Nr 30

SfU 1977/78:30

Yrkesskadeförsäkringskommittén, vars betänkande (SOU 1975:84) Ersättning
vid arbetsskada låg till grund för den lag om arbetsskadeförsäkring som
antogs av riksdagen vid 1975/76 års riksmöte och som trädde i kraft den 1 juli
förra året, ansåg det uppenbart att arbetsskadeförsäkringen även i fortsättningen
borde inrymma ett obligatoriskt försäkringsskydd som i princip tog
sikte på elever som undergick yrkesutbildning. Kommittén fann emellertid
den tidigare tillämpade metoden att avgränsa elevförsäkringens personkrets
vara mindre tillfredsställande, eftersom förteckningssystemet ledde till
behov av upprepade ändringar och kompletteringar i takt med att utbildningsanstalter
upphörde eller att nya tillkom. Kommittén pekade i sammanhanget
på att sådana justeringar - genom den snabba och omfattande
utvecklingen på utbildningsområdet - på senare tid fått göras nästan årligen.
Att alltjämt låta principen om utbildningens riskfylldhet ligga i botten vid
elevskyddets avgränsning fann kommittén också principiellt oriktigt,
eftersom skyddet även omfattade färdolycksfall.

Kommittén föreslog att förteckningsmetoden övergavs och att man i stället
lät arbetsskadeskyddet omfatta de kategorier av studerande som efter
fullgjord skolplikt var berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller
endast på grund av bestämmelse om behovsprövning var uteslutna från
sådan förmån. Eftersom, enligt kommitténs mening, arbetsskadeskyddet
inte rimligen borde sättas in redan i grundskolan utan först då eleven
påbörjade yrkesutbildning eller därmed jämförlig utbildning, tog kommitténs
förslag sikte endast på elever som fullgjort sin skolplikt. Eftersom praktisk yrkesorientering
inom grundskolan och särskolan redan omfattades av försäkringsskyddet,
föreslog kommittén en kompletterande bestämmelse med
motsvarande innehåll. Kommittén ansåg det nämligen motiverat att en
grundskole- eller särskoleelev, som i samband med praktisk yrkesorientering
uppehöll sig på ett arbetsställe, omfattades av försäkringen på samma sätt
som där verksamma personer.

Med hänsyn till att en övergång till det av kommittén föreslagna systemet
innebar att elever som tidigare omfattats av försäkringen skulle komma att
hamna utanför denna, föreslog kommittén vissa andra bestämmelser. Dessa
tog sikte dels på elever som deltog i arbetsmarknadsutbildning enligt
arbetsmarknadskungörelsen eller i arbetsprövning eller arbetsträning som
anordnades av stat eller kommun, dels på vissa särskoleelever. De förstnämnda
eleverna föll utanför huvudregeln därför att de saknade rätt till
studiestöd. Då deltagare i arbetsmarknadsutbildning, arbetsprövning och
arbetsträning kunde vara utsatta för relativt stor olycksfallsrisk, fann
kommittén det motiverat att särskilt ange dem. Huvudparten av särskoleeleverna
föll utanför huvudregeln därför att skolplikten omfattade hela
särskoletiden. Kommittén ansåg inte att sådana elever skulle behandlas
mindre förmånligt än elever utanför särskolan, närde undergick yrkesutbildning
eller därmed jämförlig utbildning, och föreslog därför en särskild regel
enligt vilken elever som fyllt 16 år och som undervisades i särskolans

SfU 1977/78:30

yrkesskola inrymdes i försäkringsskyddet. För att elever som tidigare
omfattats av förteckningen inte skulle gå miste om förmåner från arbetsskadeförsäkringen
föreslog kommittén härutöver en bestämmelse som gav
regeringen möjlighet föreskriva att även annan studerande skulle jämställas
med arbetstagare.

Kommitténs förslag bemöttes i allmänhet positivt vid remissbehandlingen.
Svea hovrätt ifrågasatte emellertid om alla som omfattades av den av
kommittén föreslagna utvidgningen hade behov av särskilt arbetsskadeskydd.
Skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet förutsatte att alla
studerande som omfattades av YFL skulle komma att erhålla skydd även i
fortsättningen.

Departementschefen anslöt sig i proposition till yrkesskadeförsäkringskommitténs
uppfattning att den förteckning över anstalter, vid vilka eleverna
skulle anses som arbetstagare, var mindre tillfredsställande. En utgångspunkt
för nya bestämmelser borde dock vara att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen
skulle sträckas ut till studerande i den mån utbildningen
kunde anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd
borde enligt departementschefen finnas under utbildningsmoment då
sådan risk förelåg, och detta kom främst i fråga vid olika slag av utbildning
med praktisk inriktning.

Enligt nu gällande förordning (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och
statligt personskadeskydd gäller arbetsskadeförsäkringen bl. a. den som
deltar i arbetsmarknadsutbildning. Försäkringsskyddet är dock begränsat till
moment i utbildningen då eleven utför arbete ”sorn stämmer överens med
eller till sin art liknar sådant som vanligen utföres vid förvärvsarbete”.

I samband med behandlingen av propositionen 1975/76:197 med förslag
till lag om arbetsskadeförsäkring väcktes bl. a. en motion med yrkande att
arbetsskadeförsäkringen skulle omfatta alla elever som efter fullgjord
skolplikt bedrev studier, under förutsättning att de var berättigade till
studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund av bestämmelse om
behovsprövning var uteslutna från sådan förmån. Yrkandet, som innebar att
yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag lades till grund för lagstiftning,
motiverades med att motionärerna inte kunnat finna några motiv för den i
propositionen föreslagna avgränsningen av de elever som skulle omfattas av
försäkringen.

Utskottet uttalade med anledning härav sin anslutning till departementschefens
uppfattning att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen
borde omfatta alla studerande vilkas utbildning kunde anses vara förenad
med särskild risk för arbetsskada. Å andra sidan fanns det enligt utskottets
mening inte anledning att i arbetsskadeskyddet inrymma elever i den mån
deras utbildning inte kunde anses vara förenad med sådan risk. Om man
skulle göra försäkringstillhörigheten beroende av att den försäkrade bedrev
studier som berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller av att han
studerade vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt, skulle enligt utskot -

SfU 1977/78:30

tets bedömning skyddet i vissa fall komma att utsträckas till elever i fråga om
vilka behovet av särskilt arbetsskadeskydd kunde ifrågasättas. Utskottet
delade den av yrkesskadeförsäkringskommittén och av departementschefen i
propositionen framförda uppfattningen att det dåvarande förteckningssystemet
var mindre ändamålsenligt när det gällde att rätt avgränsa de
elevkategorier som borde omfattas av ett arbetsskadeskydd. Utskottet
förutsatte att de nya bestämmelserna skulle ges en sådan utformning att de
tillgodosåg syftet att bereda ett tillfredsställande skydd vid arbetsskada i alla
de fall där ett sådant skydd kunde anses vara motiverat.

Som svar på en enkel fråga av Gustav Lorentzon (vpk) om arbetsskadeförsäkringens
giltighet vid genomgång av utbildning - frågeställaren synes
främst ha avsett arbetsmarknadsutbildning - erinrade departementschefen
den 9 mars i år bl. a. om att yrkesskadeförsäkringen var det enda försäkringsskyddet
i modern mening, när elevförsäkringen ursprungligen kom till.
Sedan dess hade en allmän socialförsäkring vuxit fram med en grundtrygghet
för alla människor i samhället, bl. a. vid olycksfall och sjukdom. Departementschefen
pekade också på att ett enigt socialförsäkringsutskott tillstyrkt
kravet på att ett arbetsskadeskydd vid utbildning förutsatte att utbildningen
var förenad med särskild risk för arbetsskada och uttalade betänkligheter mot
att man inom arbetsskadeförsäkringen gav ett förmånligare skydd åt vissa
elevgrupper än åt andra.

Frivillig arbetsskadeförsäkring

Yrkesskadeförsäkringen var öppen för frivillig anslutning, antingen enskilt
eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller skola.
Den frivilliga försäkringen innebar för de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade
en möjlighet att komplettera den allmänna försäkringen med skydd vid
skador som inträffade under fritid eller i egen verksamhet. För övriga
utgjorde den ett ständigt komplement till denna försäkring.

I propositionen 1976/77:64 föreslogs vissa kompletteringar av den år 1976
antagna lagen om arbetsskadeförsäkring; förslaget innebar bl. a. att egenföretagare
och uppdragstagare skulle omfattas av försäkringen. Till följd av
bl. a. denna utvidgning av arbetsskadeförsäkringsskyddet ansågs någon
motsvarighet till den frivilliga yrkesskadeförsäkringen inte längre behövlig.
Denna försäkring upphörde därför i samband med att arbetsskadeförsäkringen
trädde i kraft den 1 juli 1977.

I anslutning till propositionen 1976/77:64 väcktes en motion med yrkande
bl. a. om utredning av möjligheterna för den som inte omfattades av den
obligatoriska arbetsskadeförsäkringen att frivilligt ansluta sig till denna
försäkringsform.

Med anledning av detta yrkande erinrade utskottet om att yrkesskadeutredningen
redan år 1966 föreslagit att den frivilliga försäkringen skulle slopas
och att detta förslag i allmänhet inte föranlett kritik från remissinstanserna.

SfU 1977/78:30

Genom den ytterligare utbyggnad av den allmänna försäkringen som därefter
ägt rum och framför allt genom tillkomsten av trygghetsförsäkringarna på
arbetsmarknaden torde - menade utskottet - den frivilliga yrkesskadeförsäkringen
har förlorat alltmer av sin tidigare betydelse. Utskottet pekade på att
antalet till den frivilliga försäkringen anslutna hemmamakar och studerande
enligt uppgift som lämnats i propositionen var lågt och att en mycket
betydande del av dem som var frivilligt försäkrade kunde beräknas komma
att obligatoriskt omfattas av arbetsskadeförsäkringen. För de kategorier som
skulle komma att stå utanför arbetsskadeförsäkringen fanns det enligt
utskottet möjlighet att teckna frivillig olycksfallsförsäkring hos privata
försäkringsbolag. Utskottet avstyrkte därför enhälligt bifall till motionen, och
riksdagen följde utskottets hemställan.

Utskottet

Av de förevarande motionerna tar motionen 1067 av Wiggo Komstedt och
Bo Lundgren upp frågan om införande av en frivillig hemmamakeförsäkring
inom arbetsskadeförsäkringen, medan motionen 1071 av Magnus Persson
m. fl. behandlar frågan om arbetsskadeskyddet under utbildning. Frågan om
möjligheterna för den som inte omfattas av den obligatoriska arbetsskadeförsäkringen
att frivilligt ansluta sig till denna försäkringsform prövades av
utskottet förra året i samband med behandlingen av propositionen 1976/
77:64. De av riksdagen godkända skäl mot att införa bestämmelserom rätt till
sådan anslutning som utskottet därvid åberopade och som redovisats i
inledningen till detta betänkande äger enligt utskottets mening alltjämt i hög
grad giltighet. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 1067.

Motionärerna i motionen 1071 pekar på att arbetsskadeförsäkringen endast
gäller under sådana moment i utbildningen då eleven utför arbete som
stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid
förvärvsarbete. Härigenom faller olycksfall i samband med resor mellan
bostaden och utbildningsstället utanför försäkringen, något som enligt
motionärerna av de flesta elever som deltar i arbetsmarknadsutbildningen
uppfattas som en klar försämring i förhållande till yrkesskadeförsäkringens
regler. Motionärerna, som anser att arbetsskadeförsäkringen rimligen bör
omfatta även den del av ”arbetstiden” som avser resor till och från
utbildningsstället, yrkar att elever, som deltar i arbetsmarknadsutbildning
och uppbär utbildningsbidrag, skall omfattas av försäkringsskydd i samband
med sådana resor.

Före den 1 juli 1977 var rätten till yrkesskadeskydd under utbildning i
praktiken förbehållen elever vid vissa i en särskild förteckning uppräknade
yrkesutbildningsanstalter och skyddet gällde under hela skoldagen.

Införandet av arbetsskadeförsäkringen har i flera avseenden inneburit
betydande utvidgningar och förbättringar av skadeskyddet. Genom att detta
begränsats till sådana moment i utbildningen då särskild risk för arbetsskada

SfU 1977/78:30

föreligger har emellertid elever, som tidigare varit att anse som arbetstagare
enligt yrkesskadeförsäkringen och därför åtnjutit skadeskydd under hela
skoldagen, kommit att stå utan skydd under viss del av utbildningen. Som
motionärerna framhållit faller färdolycksfall vid resor till och från utbildningsstället
utanför arbetsskadeskyddet och detsamma gäller arbetsskador
under arbetsfria raster och i samband med teoriundervisning.

Enligt utskottets mening innebär arbetsskadeförsäkringslagens bestämmelser
om arbetsskadeskydd en avgjord fördel från rättvisesynpunkt
därigenom, att samtliga elever som omfattas av lagen under utbildning som
är förenad med risk för arbetsskada har samma arbetsskadeskydd. Man kan
emellertid inte bortse från att bestämmelserna för vissa elever stundom måste
te sig otillfredsställande. Utskottet tänker härvidlag särskilt på elever som
tidigare haft ett skydd mot arbetsskador under hela skoldagen men vilkas
skydd till följd av arbetsskadeförsäkringen begränsats till vissa moment i
utbildningen. Härigenom kan elever i samma utbildning komma att
behandlas olika i försäkringsavseende beroende på om vederbörande
genomgår företagsutbildning och därigenom åtnjuter samma försäkringsskydd
som vanliga anställda eller arbetsmarknads- eller annan utbildning och
bara åtnjuter skydd under utbildningsmoment som är förenade med särskild
risk för arbetsskada.

Av den redogörelse som utskottet lämnat i inledningen till detta betänkande
framgår att yrkesskadeförsäkringskommittén, som ansåg det principiellt
oriktigt att låta principen om utbildningens riskfylldhet vara avgörande
vid elevskyddets avgränsning, föreslog en allmän regel av innebörd, att
tillhörigheten till försäkringen skulle knytas till rätten till studiestöd, med
vissa kompletterande bestämmelser om skydd under arbetsmarknadsutbildning
m. m. Anledningen till att socialförsäkringsutskottet och riksdagen - i
likhet med regeringen - frångick kommitténs förslag i denna del var främst
(jfr SfU 1975/76:40) att man med den av kommittén föreslagna avgränsningen
av elevskyddet i vissa fall skulle komma att utsträcka detta till elever i
fråga om vilka behovet av särskilt arbetsskadeskydd kunde ifrågasättas.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning att principen om
utbildningens riskfylldhet även framdeles bör vara vägledande när det gäller
att avgränsa elevskyddet vid arbetsskador. Mot bakgrund av vad utskottet
tidigare anfört kan emellertid enligt utskottets mening ifrågasättas om inte av
rättviseskäl elever vid vissa typer av utbildning med hänsyn till dennas
speciella karaktär bör jämställas med arbetstagare och därför åtnjuta samma
arbetsskadeskydd som dessa. Utskottet tänker härvid särskilt på elever som
genomgår arbetsmarknadsutbildning. Denna utbildningsform är främst
avsedd - förutom för personer som redan har en anställning - för personer
som är arbetslösa eller löper allvarlig risk att bli det, och utbildningen äger
dessutom i allmänhet rum under förhållanden som inte nämnvärt avviker
från dem som gäller för de förvärvsarbetande.

Med hänsyn särskilt till den grupp elever som på grund av arbetslöshet

SfU 1977/78:30

genomgår arbetsmarknadsutbildning kan det enligt utskottets mening finnas
anledning att pröva om och i vad mån det finns möjligheter att inom
arbetsskadeförsäkringens ram utvidga elevskyddet till att motsvara vad som
gäller i fråga om arbetstagare. Utredningen bör inte - som yrkats i motionen
1071 - begränsas till sådan del av utbildningstid som avser resor mellan
bostad och utbildningsställe och den bör inte heller begränsas till att avse
uteslutande arbetsmarknadsutbildning. Även annan utbildning, exempelvis
vuxenutbildning, bör i den mån den äger rum under former som nära
överensstämmer med förvärvsarbete kunna i försäkringsavseende jämställas
med sådant arbete. Den av utskottet förordade utredningen bör lämpligen äga
rum inom riksförsäkringsverket och i samråd med verkets arbetsskadedelegation.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionen 1977/78:1067,

2. med anledning av motionen 1977/78:1071 ger regeringen till
känna vad utskottet anfort.

Stockholm den 25 april 1978

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Per-Eric Ringaby (m), Arne Magnusson (c),
Britta Bergström (fp), Doris Håvik (s), Eric Marcusson (s), Allan Åkerlind (m),
Ralf Lindström (s), Elis Andersson (c), Christer Nilsson (s), Barbro EngmanNordin
(s), Stina Andersson (c), Lars-Åke Larsson (s), Martin Olsson (c) och
Marianne Jönsson (c).

Stockholm 1978