NU 1977/78:9

Näringsutskottets betänkande
1977/78:9

med anledning av motion om viss ändring i kreditupplysningslagen Ärendet I

motionen 1976/77:526 av Bernt Ekinge (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173) skall ha den ändrade
lydelse som föreslås i motionen (se nedan s. 2).

Remissyttrande över motionen har avgivits av datainspektionen.

Gällande bestämmelser

Kreditupplysningslagen (1973:1173), som trädde i kraft den 1 juli 1974,
innehåller regler rörande yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet.
Den omfattar dock inte förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar,
i den mån det är fråga om Sveriges riksbank, Sveriges Investeringsbank
AB eller kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn, eller mellan
företag inom samma koncern.

För kreditupplysningsverksamhet som bedrivs på annat sätt än genom
offentliggörande av upplysningar i tryckt skrift krävs tillstånd av datainspektionen,
som är tillsynsmyndighet enligt lagen.

1 lagen finns bestämmelser som begränsar kreditupplysningsföretagens rätt
att samla in, lagra och lämna ut information. Huvudsyftet är att förebygga att
kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt intrång i personlig integritet.
Ett par bestämmelser i lagen är avsedda att bereda insyn för de personer
som berörs av kreditupplysningsverksamheten. Var och en har rätt att mot
skälig avgift hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet få skriftligt
besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom (10 §). Om
personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggörande i tryckt
skrift skall skriftligt meddelande om upplysningens innehåll samtidigt
lämnas kostnadsfritt till den som upplysningen avser (11 $). Med personupplysning
avses här kreditupplysning om annan enskild person än den som är
näringsidkare eller annars har väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet.

I den mån kreditupplysningsverksamhet baseras på personregister som
förs med hjälp av automatisk databehandling omfattas den också av
bestämmelserna i datalagen (1973:289) om bl. a. (10 fj) viss rätt för registrerad
att på begäran få underrättelse om innehållet i personuppgift som ingår i
personregistret och innefattar upplysning om honom.

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 9

NU 1977/78:9

Motionen

Ett av syftemålen med kreditupplysningslagen var, framhåller motionären,
att de personer om vilka kreditupplysningar lämnas skulle få insyn i vad dessa
upplysningar innehåller. Så sker också enligt lagen. Därvid får den enskilde
emellertid inte - såsom hade föreslagits av den utredning som förberedde
lagen - veta vem som har begärt upplysning om honom. Den gällande
ordningen har, hävdar motionären, ”i flera fall lett till beklämmande
situationer”, där personer fått besked om att kreditupplysning blivit begärd
men inte kunnat förstå eller få reda på av vem och av vilken anledning
upplysningen har begärts. Härigenom har i onödan skapats oro och misstankar.
Utredningens förslag, som innebar att den enskilde skulle kunna
kontrollera att kreditupplysning om honom lämnats endast till behöriga
personer, var enligt motionärens mening grundat på en riktig bedömning.

Motionären föreslår att 11 § kreditupplysningslagen ändras på följande
sätt:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Om personupplysning lämnas på Om personupplysning lämnas på
annat sätt än genom offentliggö- annat sätt än genom offentliggörande
i tryckt skrift, skall skriftligt rande i tryckt skrift, skall skriftligt

meddelande om upplysningens in- meddelande om upplysningens innehåll
samtidigt lämnas kostnads- nehåll samt uppgift om vem som

fritt till den som upplysningen erhållit kreditupplysningen samtidigt

avser. lämnas kostnadsfritt till den som

upplysningen avser.

Bakgrund

Till grund för kreditupplysningslagen låg kreditupplysningsutredningens
delbetänkande (SOU 1972:79) Kreditupplysning och integritet. Utredningen
tog bl. a. upp frågan om insyn i kreditupplysningsverksamheten. Rätt till
insyn förden enskilde var enligt utredningen värdefull i första hand genom
att den kunde påverka hans möjlighet att få kredit. Det angavs som i hög grad
önskvärt att den enskilde skulle få tillfälle att kontrollera att de uppgifter som
lämnades om honom var korrekta och så fullständiga som erfordrades. Också
från integritetssynpunkt ansågs behov av insyn föreligga. En rätt till insyn
skulle allmänt sett skapa en trygghetskänsla som gagnade såväl de kreditsökande
som verksamhetens utövare och kreditgivarna.

Enligt utredningen borde insynsrätten i första hand ge möjlighet för den
som finns upptagen i ett kreditupplysningsregister att ta del av de uppgifter
som finns lagrade om honom. Utredningen föreslog att var och en skulle ha
rätt att mot skälig avgift erhålla skriftligt registerbesked. För att registerbe -

NU 1977/78:9

skedet skulle kunna fylla en funktion även för legitimitetskontrollen skulle
det också utvisa vem som fått kreditupplysning om vederbörande under den
senaste tiden, förslagsvis under det senaste året.

Rätten att erhålla registerbesked borde enligt utredningen kompletteras
med en rätt att erhålla kopia av lämnad kreditupplysning. Utredningens
förslag innebar att var och en skulle ha rätt att på begäran mot skälig avgift få
del av kreditupplysning som lämnats om honom under de senaste tre
månaderna jämte uppgift om vem som beställt upplysningen. När det gällde
personupplysning som innehöll uppgift om betalningsförsummelse eller
sådant råd eller omdöme som inte var klart tillstyrkande skulle uppgift om
upplysningens innehåll och om beställare kostnadsfritt sändas till den som
avsågs med upplysningen.

Vid remissbehandlingen fick utredningens förslag om insynsrätt ett blandat
mottagande. Förslaget att var och en skulle ha rätt att mot skälig avgift få
registerbesked tillstyrktes i allmänhet, åtminstone såvitt gällde privatpersoner.
Mot övriga förslag riktades fler invändningar. Bl. a. uttalades farhågor för
missbruk av uppgifter som skulle lämnas ut och för andra ogynnsamma
verkningar. Förslaget att var och en i viss utsträckning skulle ha rätt att få
uppgift om vem som erhållit kreditupplysning om honom avstyrktes bl. a. av
flera kreditupplysningsföretag. Som skäl anfördes framför allt att en sådan
rätt skulle strida mot praxis i branschen och i många fall kunna skada i övrigt
goda affärsförbindelser. Ett av företagen påpekade att det i praxis förekom att
den omfrågade kunde få besked om vem som begärt kreditupplysning efter
medgivande av denne.

Föredraganden, statsrådet Lidbom, förordade i propositionen (prop.
1973:155 s. lil f.) att utredningens förslag om insynsrätt skulle genomföras i
sina huvuddrag. De justeringar som gjordes innebar bl. a. att någon regel att
underrättelse skulle lämnas om den som erhållit kreditupplysning inte togs
med. Föredraganden anförde att den enskilde i allmänhet torde ha ett
begränsat intresse av att få en underrättelse av det berörda slaget. Mot
förslaget kunde, tilläde han, också invändas att förhållandet mellan den
enskilde och en presumtiv kreditgivare i vissa fall kunde skadas, om den
enskilde fick reda på att kreditgivaren hade begärt upplysning om honom.
Om den enskilde misstänker att kreditupplysningsföretaget inte tillräckligt
har beaktat lagens bestämmelse om legitimitetskontroll, har han möjlighet att
vända sig till tillsynsorganet och begära att detta undersöker förhållandet,
sade föredraganden vidare.

Interpellationssvar

I en interpellation år 1975 (1975/76:52) frågade Kurt Hugosson (s)
justitieministern bl. a. om denne var beredd att snarast framlägga förslag till
ändring i kreditupplysningslagen, så att av den kreditupplysningskopia som
går till den omfrågade framgår vem som fått upplysningen. Avsaknaden av

NU 1977/78:9

en bestämmelse av denna innebörd hade skapat stora problem, inte minst för
datainspektionen, sade interpellanten. Erfarenheten hade visat att ett mycket
stort intresse förelåg när det gällde att få veta vem som begärt upplysningen.
Om det förhöll sig så, anförde statsrådet Lidbom i interpellationssvaret (RD
1975/76:31 s. 131), fanns det anledning att på nytt överväga att föra in en
bestämmelse i lagen som gav den omfrågade rätt att fl besked på den
punkten. Frågan får, sade statsrådet, prövas närmare i lämpligt sammanhang.

Remissyttrande av datainspektionen

Datainspektionen påpekar inledningsvis att den för allmänheten omedelbart
märkbara förändringen vid kreditupplysningslagens ikraftträdande var
utsändandet av kopior av personupplysningar enligt 11 §. Ganska snart
visade det sig, säger datainspektionen, att ett inte ringa antal av dem som
mottog dessa kopior inte kunde identifiera någon situation där de begärt
kredit och således oroades av att eventuellt någon obehörig ”snokade” i deras
ekonomiska förhållanden. De personer som kontaktar avsändaren/kreditupplysningsföretaget
för att efterhöra vem som begärt upplysningen får
beskedet att det inte föreligger någon lagenlig skyldighet att lämna ut uppgift
om vem som begärt personupplysning. Dessa telefonsamtal har fått en
omfattning som - enligt vad datainspektionen erfarit - är tids- och
personalkrävande och därigenom kostsam för kreditupplysningsföretagen.
Personalen vid företagen sägs uppleva situationen som besvärande. Slutligen
hänvisar kreditupplysningsföretagen den uppringande att ta kontakt med
tillsynsmyndigheten, datainspektionen.

Även om inte alla personer efter det negativa beskedet från kreditupplysnings
företaget kontaktar datainspektionen, är dock dessa samtal och den
därvid tillämpade rutinen resurskrävande även för inspektionen, konstaterar
denna. Rutinen är följande. Vederbörande tillfrågas om tänkbara skäl till att
en personupplysning har begärts. Om klarhet inte nås kräver datainspektionen
besked av kreditupplysningsföretaget om vem som har begärt
personupplysningen. Detta sker med stöd av 9 5 (om skyldighet för
kreditupplysningsföretaget att göra viss legitimitetskontroll vid begäran om
personupplysning) och under åberopande av 16 i; (vari stadgas om rätt för
datainspektionen bl. a. att ta del av samtliga handlingar som rör kreditupplysningsverksamheten).
Sedan besked erhållits från företaget vidarebefordras
beskedet till den person som har vänt sig till datainspektionen. (En bieffekt
härav är, tilläggs det, att den spridda missuppfattningen att datainspektionen
har ett allomfattande dataregister förstärks.) Därvid visar det sig i övervägande
antalet fall att en förbisedd kreditansökan föreligger. I dessa senare fall
har således, säger datainspektionen, onödigt arbete nedlagts av kreditupplysningsföretaget,
och likaså har inspektionens begränsade resurser för tillsynsuppgifter
enligt kreditupplysningslagen tagits i anspråk onödigtvis. Att

NU 1977/78:9

kreditupplysningsföretagen inte direkt lämnar besked redan i kopian eller i
vart fall vid telefonförfrågan är ett konkurrensbetingat förhållande. I
avsaknad av branschförening vågar, menar datainspektionen, inte något
företag ta första steget, eftersom man föreställer sig att konkurrenterna
härigenom skulle få ett försteg i marknadsföringen av sina tjänster. Om det
däremot fanns lagenlig skyldighet att lämna uppgift om vem som begärt
personupplysning - då lämpligen i beskedet enligt lii}- skulle någon sådan
risk inte uppkomma för kreditupplysningsföretagen.

En sådan lagändring skulle, framhåller datainspektionen, innebära att den
rutinmässiga tillsynen av ändamålskontrollen överflyttades till de omfrågade
själva, vilket i och för sig vore logiskt-endast den omfrågade kan avgöra om
ett visst företag etc. har sådan kontakt med honom att kreditbedömning är
aktuell. För datainspektionens del skulle en lagändring på denna punkt
innebära att personalresurserna för tillsynsuppgifter enligt kreditupplysningslagen
- f. n. knappt en handläggare - kunde utnyttjas för väsentligare
tillsynsarbete, såsom beredning av klagoärenden och inspektionsverksamhet.

Datainspektionen har i meddelat tillstånd enligt såväl datalagen som
kreditupplysningslagen för Upplysningscentralen UC AB (ett företag som är
gemensamt för affärsbankerna och föreningsbankerna) den 28 januari 1976
föreskrivit - med stöd av 6 § datalagen - att bolaget i personupplysningskopia
enligt 11 § kreditupplysningslagen jämväl skall ange vem som har erhållit
upplysningen. Föreskriften har, säger datainspektionen, enligt uppgift
medfört vissa konkurrensmässiga nackdelar för företaget, som dock principiellt
ser positivt på föreskriften. Även ansvariga inom övriga kreditupplysningsföretag
har under hand vid kontakter med datainspektionen förklarat
sig positiva till en större öppenhet vad gäller vem som erhållit personupplysning.
Allmänt sett synes det också, anför datainspektionen, vara rimligt att
det betraktas som ett naturligt led i en kreditaffar att kreditupplysning
inhämtas om kredittagaren.

Datainspektionen stöder således, framhåller den, i sak yrkandet i motionen.
Det kan emellertid enligt datainspektionen ifrågasättas om en lagändring
i angivet hänseende bör påkallas nu. Skälet härtill är att datainspektionen
under hösten 1977 avser att slutföra och till regeringen överlämna en
utvärdering av kreditupplysningslagen i dess helhet. Denna utvärdering
kommer såvitt nu kan bedömas att innefatta en framställning om översyn av
ett flertal stadganden i lagen förutom de i motionen berörda, bl. a. lagens
kategoriindelning i personupplysningar och andra kreditupplysningar. Detta
kan medföra ytterligare ändringar, om inte av texten i 11 § kreditupplysningslagen
så i vart fall i tillämpningen av densamma, dvs. i kreditupplysningsföretagens
rutiner och registeruppläggningar.

NU 1977/78:9

Utskottet

Kreditupplysningslagen (1973:1173) ger personer som berörs av kreditupplysningsverksamhet
rätt till viss insyn i denna. Instrument härför är
registerbesked - om uppgifter som finns lagrade - och kopior av de
personupplysningar som lämnas. Kreditupplysningslagen kräver emellertid
inte att det anges vem upplysning har lämnats till. Motionären betecknar
detta som en allvarlig brist och föreslår en lagändring beträffande kopiorna.
Datainspektionen, som är tillsynsmyndighet på området, stöder förslaget i
sak men anser att frågan helst bör tas upp i ett större sammanhang.
Inspektionen aviserar en framställning hösten 1977 till regeringen om
översyn av en del bestämmelser i kreditupplysningslagen, bl. a. den här
aktuella.

Utskottet delar motionärens och datainspektionens uppfattning att kreditupplysningslagen
bör kompletteras i angivet avseende. Då utskottet räknar
med att regeringen inom kort kommer att ta upp saken på grundval av en
skrivelse från datainspektionen föreslår utskottet emellertid inte nu någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:526.

Stockholm den 27 oktober 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m),
Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart
Pettersson (s), Sten Svensson (m), Rune Jonsson i Husum (s), Holger
Bergqvist (fp), Wivi-Anne Radesjö (s), Erik Johansson i Hållsta (c), Sivert
Andersson (s), Rune Johansson i Ljungby (s)och Olle Wästberg i Stockholm
(fp).

GOTAB 55829 Stockholm 1977