NU 1977/78:54

Näringsutskottets betänkande
1977/78:54

med anledning av motion om avgifter för banktjänster
Ärendet

I motionen 1977/78:1296 av Sune Johansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen av regeringen begär[förslag till] ändring i gällande banklagstiftning,
så att riksbanken i framtiden blir beslutande organ för bankavgifternas
storlek.

Motionen

Motionärerna anför att det inte finns några fasta regler för de avgifter som
bankerna tar ut av sina kunder för olika tjänster och att avgifterna till följd
därav varierar kraftigt mellan olika banker. Bankerna gör en subjektiv,
skönsmässig bedömning av vilken avgift de skall ta ut, säger motionärerna
och menar att det kan ifrågasättas om bankernas arbete är så omfattande att
det står i relation till avgifternas storlek. Härvidlag borde i stället samhället ha
ett avgörande inflytande.

Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen(1956:519) med vissa föreskrifter enligt lagen (1956:245)
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden har bankinspektionen
befogenhet att i fråga om bankväsendet och övrig verksamhet
som är föremål för bankinspektionens tillsyn inhämta uppgift jämlikt lagen.
Bankinspektionen har vidare enligt instruktionen (1970:538) för bankinspektionen
att bl. a. följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om prisoch
konkurrensförhållanden i fråga om bankväsendet.

Redogörelse beträffande priser och avgifter på banktjänster

Bankinspektören Hans Henrik Abelin har i Svenska bankföreningens
tidskrift Ekonomisk revy nr 1978:3 publicerat en redogörelse med rubriken
Priser och avgifter på banktjänster - några reflexioner sett ur bankinspektionens
synvinkel. Den återges här med ett särskilt markerat tillägg.

Bakgrund

Före februari 1975 rådde ett tariffsamarbete mellan affärsbankerna.
Samarbetet medförde att alla banker höll i princip samma priser och avgifter

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 54

NU 1977/78:54

2

för de tjänster som respektive bank tillhandahöll sina kunder. Efter
ingripande från näringsfrihetsombudsmannen (NO) upphörde tariffsamarbetet
i allt väsentligt och bankerna hade att i fortsättningen ta ut de priser och
avgifter som man ansåg nödvändiga utan hänsyn till övriga banker.
Sparbankerna och föreningsbankerna hade ingen egentlig motsvarighet till
den typ av tariffsamarbete som gällde för affärsbankerna. Sparbankerna
tillämpar emellertid ett slags vägledning i fråga om vissa avgifter och priser på
banktjänsterna. Eftersom sparbankerna inte i alla lägen följer dessa rekommendationer,
har NO inte ansett att motsvarande konkurrensbegränsning
föreligger i detta hänseende som när det gällde affärsbankernas tariffsamarbete.

Syftet med NO:s aktion var att få till stånd en friare konkurrens på
prisområdet. Hans tanke var sannolikt att priskonkurrensen på sikt skulle bli
effektivitetsfrämjande och medföra prissänkningar till följd av förbättrad
kostnadsanalys och kostnadssänkande åtgärder. Ännu har den ökade
konkurrensen emellertid inte lett till sänkta priser och avgifter. På grund av
bl. a. den kraftiga utvecklingen på löneområdet med starkt stigande kostnader
som följd men också till följd av att bankerna blivit alltmera
företagsekonomiskt inriktade skedde visserligen en ingående översyn inom
avgiftsområdet. En bidragande orsak till att en sådan översyn kom till stånd
torde också ha varit svårigheterna för bankerna att via ökade räntemarginaler
skaffa sig höjda intäkter. Bankerna, som dittills inte låtit kostnaderna för de
olika tjänsterna slå igenom i prissättningen, började alltså att i allt större
utsträckning göra kostnadskalkyler och avgiftsbelägga tjänster som inte varit
prissatta eller också varit avgiftsbelagda slentrianmässigt. Men i takt med att
bankerna började föra en egen prispolitik skedde en explosionsartad utveckling
på avgiftsområdet. En rad prishöjningar företogs på olika områden bland
banktjänsterna och nya avgifter infördes. På mindre än två år har sålunda
bankerna höjt avgiftsnivån med över 50 procent.

Bankinspektionens prisövervakning

Bankinspektionen, som är prisövervakande myndighet när det gäller
banker och andra som står under inspektionens tillsyn, har noggrant följt den
nya utvecklingen på prisområdet. I slutet av år 1975 gick inspektionen ut med
en skrivelse till samtliga bankinstitut och redovisade vissa allmänna
synpunkter på prissättningen. I skrivelsen ombads bankerna att årligen
senast den 15 januari inkomma med uppgift till inspektionen om de avgifter
och priser som debiteras kunderna. Uppgifterna skulle också avse den
timersättning som debiteras t. ex. i notariatverksamheten. Om ändring
skedde i fråga om avgiftens storlek eller i fråga om annan prissättning, skulle
banken anmäla ändringen till inspektionen, dagen för ändringen och grunden
för den nya prissättningen. Om en bank tillämpade olika avgifter eller priser i
olika regioner, skulle uppgift lämnas även om sådana förhållanden.

NU 1977/78:54

3

[Bankinspektionens synpunkter på prissättningen gick i huvudsak ut på
följande. Principiellt kan fri prissättning sägas råda, men detta innebär inte att
principen om kostnadstäckning för tillhandahållna tjänster skall frångås.
Bankerna börsålunda sträva efteratt vid prissättningen av sina tjänster uppnå
täckning för sina kostnader utan att därvid gå utöver vad som behövs för att
sådan täckning skall erhållas.]

Skrivelsen äger fortfarande giltighet. Detta innebär alltså att bankerna
fortlöpande skall hålla kontakt med inspektionen beträffande förekommande
priser och avgifter på banktjänsterna. Så sker också genom bankernas årliga
rapportering till inspektionen och genom att bankerna åtagit sig att före
planerat införande av ny avgift eller planerad avgiftshöjning inkomma till
inspektionen med besked i dessa avseenden. På detta sätt har inspektionen
möjlighet att före avgiftens införande eller ändring bedöma att denna inte är
oskälig och, om så behövs, ta upp förhandlingar med banken.

För att man på ett så tidigt stadium som möjligt skulle få klarhet i vilka
beräkningsmetoder som borde komma till användning vid prissättningen
sammankallade inspektionen under 1976 representanter för olika banker och
för bankorganisationerna till sammanträden. I detta sammanhang ville
inspektionen också diskutera, hur bankerna på lämpligaste sätt borde
informera om priser och avgifter som man debiterar kunderna. Tre arbetsgrupper
tillsattes under inspektionens ledning, en grupp för affärsbankerna,
en för sparbankerna och en för föreningsbankerna. Arbetet i de två
sistnämnda grupperna har i stor utsträckning blivit beroende av arbetet i
affärsbanksgruppen. I denna ingick representanter för PKbanken, Skandinaviska
Enskilda banken, Handelsbanken, Götabanken och Östgötabanken.
Dessutom ingick en företrädare för Bankföreningen. Kontakterna med
sparbankerna och föreningsbankerna skedde via respektive bankorganisation.
Även fortlöpande sammanträder inspektionen med arbetsgrupperna.

På ett tidigt stadium i diskussionerna framhölls från inspektionens sida,att
inspektionen i första hand såg som sin uppgift att stödja bankerna i deras
ambition att driva sin rörelse sunt och med insättarnas säkerhet för ögonen.
Samtidigt framhöll emellertid inspektionen att konsumenternas intressen
måste bevakas också i så måtto att man uppmärksammar att bankerna inte tar
oskäligt höga avgifter för sina tjänster. I detta avseende har inspektionen
enligt sin instruktion samma uppgifter som statens pris- och kartellnämnd
(SPK) har beträffande näringslivet i stort. Inspektionen var angelägen att
framhålla att de synpunkter på kalkylmetoder som från inspektionens sida
kunde läggas i själva kostnadsresonemangen inte fick betraktas som
självklara. Tvärtom kunde det med hänsyn till den individuella bankens sätt
att beräkna kostnaderna vara fullt naturligt att banken för samma tjänst
bestämmer priset efter andra metoder än en annan bank.

Någon för alla situationer klar och allmängiltig regel för hur priset på en
banktjänst bör räknas fram kunde - och kan - bankinspektionen inte ange.
Vissa principiella synpunkter anfördes dock från inspektionens sida och

1* Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 54

NU 1977/78:54

4

borde kunna tjäna som vägledning för de vidare diskussionerna.

En viktig fråga, som snart nog inställde sig, var i vad mån bankerna kunde
finna någon anledning att, som en kompensation för den mycket restriktiva
räntepolitik som f. n. förs, finansiera sin verksamhet genom höga avgifter och
priser. Även om man i resonemangen kunde spåra en tendens till att
bankerna i det låsta läget på räntesidan gärna såg en möjlighet att skaffa
intäkter genom kraftigt höjda avgifter, kan man dock konstatera enighet om
att en klar åtskillnad bör hållas mellan intäkterna via utlåningsräntan, å ena
sidan, och intäkterna av avgifter, å andra sidan. Resonemangen förde med
andra ord fram till att huvudprincipen för avgiftssättningen bör vara pris efter
prestation. Inspektionen har också sökt att i huvudsak följa denna linje.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som under hösten 1977 tog sig
uttryck i ett allmänt prisstopp, har undantag dock fått göras från nämnda
princip. Vidare bör i detta sammanhang framhållas att principen givetvis inte
kan upprätthållas i alla lägen. Om kostnaderna för utförandet av diverse
tjänster stiger alltför kraftigt, torde det vara svårt för banken att genom en
rimlig prissättning skaffa sig kostnadstäckning. Den enda utvägen att i ett
sådant läge finansiera underskottet torde vara via ränteintäkterna. Man har
mot denna bakgrund anledning fråga sig, om inte under sådana omständigheter
ett alternativ till den nuvarande räntepolitiken kunde övervägas utan
att för den skull de bärande idéerna i denna behöver raseras. Under alla
förhållanden kan ett högt kostnadsläge för bankerna leda till att dessa måste
överväga nya möjligheter till rationalisering med en sänkning i vissa fall av
servicenivån eller ett eventuellt slopande av vissa kostnadskrävande tjänster
som följd.

Allmänna kostnadsresonemang

Diskussionerna med de olika bankgrupperna gav vid handen att bankerna i
princip har tre vägar att gå för att fastställa priserna mot bakgrund av de
kostnader som man anser bör belasta den ifrågavarande tjänsten. Man utgår
härvid från särkostnader, samkostnader och vinstpåslag.

Vad man särskilt försöker att få fram är de olika komponenter som en
banktjänst kan sägas bestå av. Så gott som all service som bankerna utför
syftar ytterst till att åstadkomma någon form av betalningsverksamhet. Den
förutsätter tillgång på organisation och utrustning, både i personellt och
materiellt avseende. Kostnaderna för de olika delarna av bankservicen bör så
långt möjligt analyseras och mätas. Särkostnaderna, dvs. kostnaderna för det
arbete och det material som är nödvändiga för att den ifrågavarande tjänsten
skall kunna lämnas, bör härvid fastställas. Givetvis är det inte alltid lätt att slå
fast, vilka kostnader som skall hänföras till den ena eller den andra tjänsten.
Detta har också från bankinspektionens sida framhållits i diskussionerna med
bankerna. Man har emellertid varit tämligen enig om att vissa tjänster kan
betraktas som särskilt konsumentberoende eller konsumeptinriktade och att

NU 1977/78:54

5

viss återhållsamhet vid avgiftssättningen här bör eftersträvas. Detta gäller
framför allt vissa tjänster på utlåningssidan. Här kan nämnas t. ex. den
service som bankerna ger vid avisering av lån eller uppläggning av olika
former av krediter. Ett annat exempel gäller försäljning av resevaluta. Från
inspektionens sida har i dessa fall framförts önskemål att banken vid sin
prissättning inte överskrider särkostnaderna.

Man har i en del fall ansett att banken vid sin prissättning bör kunna
inkalkylera också samkostnader, dvs. kostnader som är gemensamma för
flera tjänster och som alltså inte kan hänföras till en viss tjänst/produkt. Detta
resonemang innebär sålunda att t. ex. kostnaderna för styrelse, verkställande
direktör, stabsorgan m. m. slås ut på flera tjänster och till någon del belastar
en viss tjänst. Exempel på tjänster, där sådana kostnader kan tas ut, är vissa
former av betalningsservice. Även på utlåningssidan förekommer givetvis
också tjänster, för vilka kan utgå både sär- och samkostnader. Generellt kan
man säga att samkostnaderna kan leda till ett ca 30-procentigt påslag på
särkostnaderna.

Ibland kan det, som tidigare antytts, vara svårt att dra en gräns mellan de
tjänster, för vilka banken bör ta ut endast särkostnaderna, och tjänster för
vilka även samkostnadspåslag kan ske. I sådana fall kan en lösning vara att
frågan avgörs efter samråd med inspektionen. Härigenom kan man bl. a.
komma fram till en ståndpunkt, som från principiella utgångspunkter kan
vara av intresse också för andra banker med samma avvägningsproblem.
Hittills har dock sådana tveksamma fall inte vållat några praktiska olägenheter.

En ytterligare möjlighet för bankerna att prissätta sina tjänster är att räkna
med vinstpåslag. Allmänt sett kan det synas naturligt att bankerna kalkylerar
med vinstpåslag på avgifter och provisioner när det gäller tjänster utanför inoch
utlåningssidan, under förutsättning att dessa inte finansieras via
ränteintäkterna. Ett exempel där sådant påslag, åtminstone i princip, ter sig
motiverat är notariatverksamheten. Normalt torde ingen vara tvungen att
använda sig av en notariatavdelning på bank, eftersom andra möjligheter i
regel står till buds. Man kan sålunda anlita advokat, revisor eller någon annan
för de uppdrag man vill överlämna till notariatavdelningen. Väljer man att gå
till en banks notariatavdelning får man därför - givetvis inom rimliga gränser
- betala vad banken anser att uppdragets utförande kostat. Banken är själv
medveten om att man här befinner sig i en konkurrenssituation och man tar
därför i regel inte särskilt höga timavgifter eller arvoden. Motsvarande
resonemang gäller i tillämpliga delar i fråga om utlandssidan. Bankerna har
visserligen här i särskild grad en oligopolställning, men konkurrensen är
erfarenhetsmässigt tillräckligt hård för att risk inte skall finnas för att
bankerna tar ut oskäliga avgifter inom denna sektor.

Det bör i sammanhanget framhållas att bankerna genomgående vid
diskussionerna med inspektionen visat förståelse förde avvägningsproblem
som man står inför. Samtidigt som bankerna med stor saklighet bidragit - och

NU 1977/78:54

6

fortlöpande bidrar - till meningsfulla överläggningar i ämnet har de också
visat en betydande vilja att nå lösningar, som varit till nytta i vidare mening.
Detta har inte minst kommit till uttryck vid de överläggningar som
inspektionen nyligen hållit med bankerna i anledning av regeringens
önskemål om en mycket intensiv prisövervakning inom näringslivet.

Vissa klagomål

I det föregående har nämnts att vissa avgifter kan sägas vara särskilt
konsumentberoende eller konsumentinriktade. Det kanske mest typiska
exemplet torde vara aviserings- eller omsättningsavgiften. Denna avgift
kallas ibland också förlängningsavgift. Bankerna tillämpade tidigare i fråga
om aviseringskostnaden mycket olika prissättning. Ursprungligen tog en del
banker, framför allt föreningsbankerna men också åtskilliga sparbanker, inte
alls betalt för avisering av förfallande amorteringar och räntor. Detta gäller
alltjämt vissa hypoteksinstitut. Efter hand infördes emellertid avgifter och
dessa steg snabbt från några kronor till tio kronor per aviseringstillfälle.
Samtidigt passade en del banker på att lägga om sina lån från halvårsamortering
till kvartalsamortering. Mycket vanligt var att bankerna därvid höjde
aviseringsavgiften; höjningar från fem till tio kronor var det vanliga
mönstret.

De samtidigt genomförda ändringarna ledde alltså till en fyrdubbling av
aviseringskostnaden per år. Förfarandet var särskilt vanligt under år 1976. En
mängd klagomål kom in till bankinspektionen, både skriftligen och muntligen.
Klagomålen gällde både fyrdubblingen av årskostnaden och det
förhållandet att banken ensidigt och utan kundens medgivande lagt om
låneamorteringarna från halvår till kvartal. Många ansåg sig lurade på ett
sådant tillvägagångssätt från bankens sida. Efter ingående överläggningar
inom verksledningen och kontakter med bankorganisationerna skrev
bankinspektionen till berörda banker och anmodade dem att i de fall, där man
s. a. s. brutit upp gamla lån, se till att omläggningen till kvartalsamortering
skedde med kundens medgivande. Om sådant medgivande inte erhölls,
borde banken stå kvar vid den tidigare amorteringsplanen. Inspektionens
aktion ledde till att några banker fick gå tillbaka till den gamla ordningen i de
fall där kunden inte accepterade en omläggning till kvartalsamortering.

Bankinspektionen tillämpade i sitt resonemang två principer. Den ena
principen är att ett s. k. bundet lån inte ensidigt kan sägas upp av banken
såvida inte förbehåll om detta intagits i låneavtalet. Ett bundet lån innebär
nämligen i princip att banken förbundit sig att låta krediten stå kvar så länge
avtalet löper. Även om avtalet mellan banken och kunden skulle strida mot
banklagens bestämmelser om amorteringsskyldighet, får banken anses
skyldig att stå vid sitt ord och hålla sin civilrättsligt ingångna förpliktelse. Det
bör dock i sammanhanget påpekas att bundna lån numera förekommer i
relativt liten utsträckning och därför i viss mening kan sägas sakna större

NU 1977/78:54

7

praktisk betydelse.

Men även om banken garderat sig i låneavtalet genom uppsägningsklausul,
borde banken inte utan vidare ha rätt att ensidigt säga upp lånet och ändra
amorteringsvillkoren. Banken har nämligen - och här kommer den andra av
inspektionens principiella synpunkter in i bilden - att enligt banklagen
bedriva verksamheten sunt. Banketiska skäl talar härvid för att t. ex. en
villaägare, som erhållit ett lån med huset som säkerhet och där amorteringsplanen
är upplagd på låt oss säga lOår, inte skall behöva räkna med att banken
- under åberopande av uppsägningsklausulen - säger upp lånet redan efter ett
år. Han skall inte heller behöva räkna med att lånetiden förkortas i sådan
utsträckning att detta påverkar hans möjlighet att betala sin skuld på rimliga
villkor. Detta resonemang gäller självfallet under förutsättning att bankens
likviditet eller säkerhet inte kräver att en snabbare tillströmning av utlånade
medel sker till banken.

Information om priser och avgifter

En viktig fråga, som inspektionen tagit upp med bankerna i samband med
resonemangen om priser och avgifter, gäller informationen om dessa.
Givetvis är det av intresse för kunderna att de känner till vad de har att betala
för olika tjänster som banken erbjuder. Detta är av betydelse både för att
kunderna i förväg skall ha klart för sig de förestående kostnaderna och för att
de skall kunna jämföra priset med andra bankers avgifter för samma slags
tjänst. Tidigare fick inspektionen också ta emot klagomål från allmänheten
över att bankerna inte tillkännager priser och avgifter som de tar ut för sina
tjänster. Efter överläggningar med bankerna har inspektionen kommit
överens med dessa om att de svarar för att skriftlig information - utan
anmodan från kundernas sida - lämnas på bankkontoren om de vanligaste
priserna och avgifterna. Så gott som samtliga affärsbanker har sörjt för att
broschyrer innehållande uppgifter i dessa hänseenden finns utlagda på
bankkontoren. Enligt vad inspektionen erfarit kommer också övriga bankinstitut
att inom kort lämna motsvarande information.

Den aktuella situationen

Allmänt prisstopp infördes som bekant den 26 augusti 1977. Prisstoppet
gällde i första hand varor och tjänster inom näringslivet. Undantagna från
bestämmelserna om prisstopp var bank- och försäkringstjänster. Emellertid
skrev regeringen till bankinspektionen och anmodade den att ta upp
överläggningar inom sitt område i syfte att begränsa prishöjningar så länge
prisstoppet varade. Resultatet skulle redovisas till regeringen. Inspektionen
kom överens med bankerna om att dessa, så länge det allmänna prisstoppet
varade, inte utan speciella skäl skulle höja förekommande avgifter eller införa
nya sådana. Prisstoppet löpte ut den 31 oktober 1977. Dessförinnan

NU 1977/78:54

8

avlämnade regeringen en proposition (prop. 1977/78:45), i vilken SPK ålades
att i fortsättningen utöva en mycket intensiv prisövervakning. Denna skulle
framfor allt syfta till att företag inom näringslivet inte genom prishöjningar
kompenserade sig för löneglidning, minskad försäljningsvolym eller väntade
kostnadsökningar.

Regeringens uttalanden i propositionen avsåg SPK:s prisövervakande roll
när det gäller näringslivet i stort. De omfattade dock inte uttryckligen
banksektorn. Bankinspektionen har dock, bl. a. efter överläggningar med
ekonomidepartementet, utgått från att inspektionen inom sitt tillsynsområde
skall utöva samma intensifierade prisövervakning som i enlighet med
nyssnämnda proposition skall åvila SPK. Inspektionen har uppfattat regeringens
önskemål så, att stor återhållsamhet bör eftersträvas när det gäller
höjningar av bankernas priser och avgifter och att, i vart fall under år 1978,
helst inga andra prishöjningar bör ske än de som uppkommit till följd av den
allmänna fördyringen under det senaste året. Inspektionen har i enlighet
härmed rekommenderat bankerna att inte höja avgifterna mer än nödvändigt
och helst ej över i genomsnitt 10 procent för aktuella tjänster. Givetvis har
undantag fått godtas, även om inspektionen i mycket stor utsträckning hållit
på 10-procentsrekommendationen.

Inspektionen är medveten om att dess rekommendation innebär ett avsteg
från principen om pris efter prestation. Bankerna har emellertid även i den nu
aktuella situationen visat förståelse för de framförda önskemålen och
förklarat sig beredda att med dessa insatser på avgiftsområdet ta sitt
samhällsansvar i det allvarliga ekonomiska läge vi befinner oss i. Hur länge
denna situation på prisområdet skall bestå är naturligtvis svårt att ha en
bestämd mening om. Sannolikt torde det bli aktuellt att bankerna företar en
allmän översyn av avgiftsnivån redan om något år igen. Detta hindrar inte att
särskilt angelägna önskemål om höjningar får tas upp fortlöpande.

Framställning till regeringen från Sveriges köpmannaförbund

I en skrivelse som inkom till ekonomidepartementet den 8 november 1977
hemställde Sveriges köpmannaförbund att regeringen i anslutning till
upphävandet av det allmänna prisstoppet skulle uppdra åt bankinspektionen
att överenskomma med bankväsendet att aviserade avgifter och höjning av
avgifter vid insättning på bankräkning av dagskassor samt vid leverans av
växelmynt inte skulle verkställas.

Regeringen lämnade framställningen utan åtgärd. I regeringens beslut
hänvisades till att bankinspektionen som ett led i den intensifierade
prisövervakning som bedrevs redan hade inlett överläggningar med representanter
för bankerna i syfte att förmå dessa att så långt möjligt undvika nya
avgifter eller höjningar av avgifter på banktjänster.

NU 1977/78:54

9

Utskottet

En väsentlig inkomstkälla för bankerna är de avgifter som de tar ut av
kunderna för olika tjänster. Bankerna får nu själva sätta dessa avgifter, som
sålunda för likvärdiga tjänster kan variera från bank till bank. I motionen
föreslås att banklagstiftningen skall kompletteras med bestämmelser om att
riksbanken skall fastställa bankavgifternas storlek.

Bankinspektionen är tillsynsmyndighet för bankerna och skall enligt sin
instruktion bl. a. följa utvecklingen av pris- och konkurrensförhållanden i
fråga om bankväsendet. De avgiftsvariationer som nu förekommer är delvis
ett resultat av att tidigare förekommande tariffsamarbete mellan affärsbankerna
har upphört efter ingripande från näringsfrihetsombudsmannen. Som
framgår av redogörelsen i det föregående är bankernas prissättning föremål
för ingående uppmärksamhet från bankinspektionens sida. I nuläget utövar
inspektionen inom banksektorn samma intensifierade prisövervakning som
åligger statens pris- och kartellnämnd när det gäller näringslivet i stort.

Utskottet vill understryka att bankinspektionens insatser på detta område
är betydelsefulla. Någon åtgärd från riksdagens sida finner utskottet inte
anledning till. Motionen avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1296.

Stockholm den 18 april 1978

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s),
Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s). Sven Andersson i Örebro (fp), Nils
Erik Wååg (s), Lilly Hansson(s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s),
Ingegärd Oskarsson (c). Lennart Pettersson (s). Sten Svensson (m), Johan
Olsson (c) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

GOTAB 58008 Stockholm 1978