NU 1977/78:51

Näringsutskottets betänkande
1977/78:51

med anledning av motioner om krigsmaterielindustrin
Ärendet

Frågor rörande krigsmaterielindustrin har tagits upp i fem motioner,
nämligen

1976/77:394av Nils Berndtson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt
utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som kan frigöras
genom en nedskärning av krigsmaterielproduktionen,

1977/78:801 av Essen Lindahl (s) och Roland Brännström (s), vari
hemställs att riksdagen uttalar att regeringen bör tillsätta en utredning om
effektivitet, prissättning och vinstnivå i försvarsmateriel produktionen,

1977/78:1153 av Alf Lövenborg (apk) och Rolf Hagel (apk), vari hemställs
att riksdagen uttalar sig för att en skyndsam planering för övergång till civil
produktion inom vissa industrigrenar inleds,

1977/78:1284 av Nils Berndtson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att en utredning tillsätts med uppdrag att
skyndsamt utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som kan
frigöras genom en nedskärning av krigsmaterielproduktionen,

1977/78:1649 av Maj Britt Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begären utredning av formerna för en alternativ produktionsoch
sysselsättningsplanering vid bl. a. de företag som är beroende av militära
beställningar.

Motiveringen för yrkandet i motionen 1977/78:1153 återfinns i motionen
1977/78:289 om en ny försvarsordning, vilken har hänvisats till försvarsutskottet.

Motionerna

Det är, sägs det i fyra av motionerna, nödvändigt att de industrier som
arbetar med militär produktion planerar för en alternativ tillverkning,
inriktad på civila produkter.

I motionen 1977/78:1649 anförs att bl. a. sysselsättningsskäl och krav på
bevarande av teknologi har anförts som argument i de senaste årens
diskussion kring den svenska militära produktionen. Möjligheterna till
sådana beslut om framtida vapenproduktion som grundar sig enbart på

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami Nr 51

NU 1977/78:51

försvarspolitiska bedömningar har härigenom minskat. Motionärerna anser
att planer för alternativ, civil produktion är åtgärder som ökar friheten i det
försvarspolitiska arbetet och samtidigt tryggheten för de anställda inom den
militära produktionen. De hävdar att enighet borde kunna uppnås om
följande mål för den långsiktiga planeringen inom försvarsindustrin.
Försvarspolitiken bör kunna bedömas på strikt sakliga grunder, och kortsiktiga
beslut grundade på sysselsättningsproblem bör undvikas. Det är
angeläget att inte de anställda inom den militära produktionen får betala
priset för de omställningar som av skilda skäl kan bli nödvändiga. En
alternativ produktion och sysselsättningsplanering är av utomordentligt stor
betydelse för samhällsplaneringen i de orter som är beroende av försvarsindustrin.

De företag som producerar försvarsmateriel kan, anförs det, ha svårigheter
att få fram kommersiellt lönsamma produkter. Motionärerna förordar att en
utredning tillsätts för att undersöka bl. a. kostnader, metoder och
ansvarsfördelning för en alternativ planering. Utredningen bör enligt motionärerna
även studera på vilket sätt och i vilken omfattning statsmakternas
försvarspolitiska beslut är uppbundna genom försvarsindustrins planering
och sysselsättningsläge. Denna undersökning bör omfatta inte endast stora
företag utan även de mindre företag som fungerar som underleverantörer.
Utredningen bör också söka finna former för en alternativ planering som gör
det möjligt ätt fatta beslut om förändrad omfattning eller inriktning av det
svenska försvaret utan att det får allvarliga konsekvenser förde anställda eller
för berörda kommuner och företag.

I motionen 1976177:394 erinras om att vänsterpartiet kommunisterna i
flera år har krävt åtgärder för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrins
resurser. Motionärerna anser att debatten om flygplanstillverkningen vid
Saab-Scania AB, främst frågan om utvecklingen av ett nytt flygplan, B3LA,
aktualiserar problemet. Om Saab-Scanias flygplanstillverkning läggs ner
skulle Linköpings kommun enligt vissa undersökningar förlora ca 9 000
arbetstillfällen.

Det är enligt motionärerna helt orimligt att tusentals arbetares och
tjänstemäns anställningstrygghet skall vara beroende av militärpolitiska
bedömningar. De menar att det bör ställas krav på att företagen i helt annan
utsträckning än vad hittills skett söker civila produktionsalternativ. Detta
krav befriar dock på intet sätt statsmakterna från ansvaret för utvecklingen,
anför motionärerna. Krigsmaterielindustrin har i hög grad byggts upp och
utvecklats på grundval av statsmakternas beslut. Samhällets ansvar har
hittills begränsats till att följa utvecklingen och anlita gängse arbetsmarknadspolitiska
resurser vid en eventuell nedgång i den militära produktionen.
Motionärerna hävdar att detta är en alltför passiv inställning.

I huvudsak samma synpunkter förs fram i motionen 1977/78:1284. I denna
motion hävdas att Saab-Scanias uppgift enligt företagets ledning är att
tillverka militärflygplan. Bristen på andra produktionsalternativ har ofta

NU 1977/78:51

skyllts på svårigheten att fullfölja denna uppgift och samtidigt satsa på annan
produktion. Motionärerna anser att dataverksamhet, projekt med civilt
transportflygplan och andra produktionsalternativ kan bli av betydelse först
då en klar inriktning på övergång från militär till civil produktion kommer till
stånd i företagets planering. Härför krävs även statsmakternas aktiva
medverkan. Den militära flygplanstillverkningen är så omfattande att det
krävs stora satsningar för att skapa motsvarande sysselsättningstillfällen. Ett
utarbetat program för övergång till alternativ civil produktion är därför
nödvändigt.

I den motivering till hemställan i motionen 1977/78:1153 som lämnas i
motionen 1977/78:289 hävdas att ett argument som i den försvarspolitiska
debatten förs fram mot en minskning av försvarsutgifterna är att en sådan
skulle kunna medföra svåra sysselsättningsproblem för vissa regioner.
Motionärerna anser det orimligt att höga militärkostnader motiveras med
sysselsättningsskäl. Det är givetvis fullt möjligt, säger de, att åstadkomma en
omläggning till annan produktion om bara viljan finns. Forskningsresurser
kan överföras för att främja fredlig utveckling. Enligt motionärerna bör en
minskning av militäranslagen innebära att medel kan avsättas för att snabbt
planera för en produktionsomläggning så att sysselsättningen garanteras även
om den militära produktionen skärs ned.

Tendenserna till koncentration inom den svenska försvarsindustrin påtalas
i motionen 1977/78:801. Motionärerna erinrar om att det är ett fåtal företag
som står för leveranserna av vapen och annan utrustning till det svenska
försvaret. För flertalet produktslag finns det numera, hävdar de, en enda
leverantör inom landet. Som exempel på långtgående koncentration nämns
ett avtal om bl. a. produktuppdelning som har slutits mellan AB Bofors och
förenade fabriksverken. Avtal av denna typ kan säkerligen innebära en
värdefull rationalisering från företagsekonomisk synpunkt, säger motionärerna.
En viktig fråga är emellertid om rationaliseringsvinsten i tillbörlig
utsträckning kommer det allmänna till godo. Genom att leverantören i
praktiken har en monopolställning finns det risk för att staten-köparen inte
fullt får del av rationaliseringsvinsterna och att prisnivån allmänt sett drivs
upp. Motionärerna anser att det bör skapas sådana metoder för insyn och
kostnadskontroll att samhället fortlöpande får del av de rationaliseringsvinster
som uppstår.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Vissa utredningar

Vid sin behandling år 1974 av motioner i samma ämne redovisade
näringsutskottet (NU 1974:24) uppgifter som krigsmaterielexportutredningen
i sitt betänkande (SOU 1970:63) Svensk krigsmaterielexport lämnat
om storleken av denna export och om dess betydelse från försvarspolitisk och

NU 1977/78:51

arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Vidare redogjorde utskottet för de slutsatser
som en arbetsgrupp inom försvarets materielverk hade kommit fram
till rörande konsekvenserna för den svenska försvarsindustrin av 1972 års
försvarsbeslut. Denna arbetsgrupp, vars utredningsresultat redovisades år
1974, påpekade att materielverkets inköp av varor och tjänster uppgick till ett
värde av närmare 2,5 miljarder kr. per år. Inköpen gjordes till 90 96 hos svensk
industri.

Näringsutskottet lämnade i samma betänkande även en redogörelse för
1969 års försvarsforskningsutrednings delbetänkande (SOU 1970:54) Forskning
för försvarssektom. I detta betänkande ges en översiktlig beskrivning av
försvarsforskningens roll i den totala forskningen. Det konstateras att i ett
stort antal länder, däribland Sverige, försvaret svarar för mellan en femtedel
och hälften av de totala nationella forsknings- och utvecklingsinsatserna.

Vid behandling år 1976 av motioner om krigsmaterielindustrin (NU 1975/
76:26) gav utskottet en kort sammanfattning av fakta som en projektgrupp vid
försvarsdepartementets planerings- och budgetsekretariat år 1975 hade lagt
fram i rapporten Försvarsindustriella problem.

I denna rapport lämnas bl. a. följande uppgifter. Anslagen för materielanskaffning
uppgick budgetåret 1975/76 till 2 719 milj. kr. i prisläge februari
1974. Av anslagen för materielanskaffning har flygvapnet svarat för drygt
56 96 i genomsnitt under perioden 1972/73-1975/76. Flygmaterielen utgör
dessutom den tekniskt mest avancerade inom försvaret. Av anslagen för
objektbunden forskning och utveckling avser drygt fyra femtedelar flygmateriel.
Den genomsnittliga andelen forskning och utveckling (FoU) i flygmaterielen
är mer än tre gånger så stor som i armé- och marindelarna.

Antalet leverantörer till försvarets materielverk är enligt rapporten stort, ca
2 000. Huvuddelen av upphandlingen sker emellertid från ett relativt litet
antal företag. Av de totala utbetalningarna 1973/74 om nära 3 000 milj. kr.
gick tre fjärdedelar till de 15 största leverantörerna. I rapporten redovisas
dessa utbetalningar enligt tabell 1 (se nästa sida). Tabellen avser endast
leverantörer utanför försvaret. I de totala utbetalningarna är dock även
leverantörer inom försvaret medräknade.

Av tabellen framgåratt fem företag intog en mycket dominerande position,
vart och ett med en försäljning till materielverket på mer än 100 milj. kr.
under det aktuella året. Tillsammans svarade dessa fem företag för drygt
60 96 av leveranserna. 1 rapporten påpekas att leverantörskoncentrationen är
särskilt markant vad gäller flygmateriel. 80 96 av utbetalningarna från
huvudavdelningen för flygmateriel gick 1973/74 till endast fem företag.

Projektgruppen har även gjort vissa beräkningar av de tretton viktigaste
försvarsindustriföretagens beroende av försvarets beställningar. Dessa
företag svarade för mer än hälften av försvarsbeställningarnas totala sysselsättningseffekt
i industrin. Överslagsmässigt skulle enligt projektgruppen
kunna antas att de sex företag, där minskade försvarsbeställningar slår

NU 1977/78:51 5

Tabell 1. Leveranser till försvarets materielverk budgetåret 1973/74 (milj.
kr.)

Företag	Armé- materiel	Marin- materiel	Flyg- materiel	Summa	Orderstock 1/7 1974
Saab-Scania	114	4	795	913	1 355»
Volvo	79	0	229	308	460
Förenade fabriksverken	123	13	92	228	414
Bofors	140	62	19	221	383
LM Ericsson	19	6	112	137	139
Svenska Radio AB	4	1	64	69	87
Hägglund & Söner	48	0	0	48	71
Svenska Philips	7	33	6	46	115
Karlskronavarvet	0	44	0	44	139
Telub	15	3	19	37	55
Kockums	2	28	0	30	81
Stansaab	0	1	25	26	2
Teleplan	3	2	21	26	16
AGA	1	2	18	21	67
Marindiesel	0	24	0	24	25
15 största leverantörerna	554	224	1 400	2 178	3 407
Övriga	335	214	256	805	1042
Totalt	889	438	1 656	2 983	4 449
Andel 15 största av totalt	63%	51 %	85 %	74 %	77 %

1 inklusive Stansaab

2 ingår i Saab-Scania

igenom med mer än 10 % på den totala omsättningen, åtminstone på kort sikt
får problem att kompensera bortfallet med civila beställningar. Självfallet
krävs en analys av marknadsförhållanden m. m. för varje enskilt företag för
att mer specifika uttalanden om problemens vidd skall kunna göras.

De kortsiktiga försvarsindustriella och sysselsättningspolitiska konsekvenser
som orsakas av förändringar i beställningsvolymen under en
programplaneperiod är, konstaterar projektgruppen, inte av avgörande
betydelse. Med några undantag kan den förändrade beställningsvolymen
antas falla inom ramen för normala omsättningsfluktuationer hos företaget.
Sysselsättningseffekterna inryms med något enstaka undantag inom naturlig
avgång. Intresset borde enligt projektgruppen i stället fokuseras på de
långsiktiga strukturella problem som betingas bl. a. av att den inhemska
marknaden tenderar att inte bli tillräckligt stor för att det skall gå att till rimlig
kostnad upprätthålla utvecklings- och produktionskapacitet på alla systemoch
teknikområden.

I rapporten anförs vidare att möjligheterna för försvarsindustrin att ställa
om sig till andra marknader är beroende bl. a. på hur specifikt försvarsan -

NU 1977/78:51

knuten denna industri är. Det är inte bara produkterna som är i olika grad
specialiserade. Ett mellanled i utvecklingen utgörs av det stadium då
företagets styrka ligger i att det behärskar en viss produktionsteknik. Denna
kan användas för att framställa både civila och militära produkter. 1 stora
delar av försvarsindustrin är, framhåller projektgruppen, största delen av
materielen speciellt anpassad för militärt bruk och tillverkad vid speciellt
utformade produktionsställen. Att i ett sådant läge söka genomföra en
produktionsomställning som ersätter militär produktion med civil kan vara
mycket svårt. 1 detta sammanhang diskuteras olika förändringsstrategier
varigenom försvarsindustrin skulle kunna minska sitt beroende av militära
beställningar. Hit hör bl. a. en marknadsutveckling, som kan innebära att
företaget söker civila köpare för produkter som tidigare har avyttrats till
försvaret, och en diversifiering, som innebär att företaget söker utveckla nya
produkter för andra marknader än det traditionellt har bearbetat. Särskilt
diversifieringen är företagsekonomiskt sett riskfylld.

Projektgruppen påpekar vidare att beroendeförhållandet mellan försvaret
och försvarsindustrin understryks av att antalet kontrakt när det gäller både
utvecklings- och produktionsarbeten är litet i förhållande till den totala
ordersumman. Den civila marknadens situation med varierande marknadsandelar
för konkurrerande företag föreligger sällan. I stället är förhållandet ett
antingen-eller, som tillsammans med de stora ordersummorna kan ge en
svårhanterlig ryckighet i företagens planering. Förhållandet leder lätt till ett
starkt omsättningstänkande hos både kund och säljare. En fortlöpande
förfining av etablerade vapenidéer tar därvid lätt överhanden. Eftersom den
lägger tyngdpunkten vid den kostsamma utvecklingsfasen är den en mycket
dyrbar förbättringsstrategi, och den ståtlige köparen med sin känslighet för
sysselsättningsaspekter etc. kan lämnas utan reell möjlighet att satsa på nya,
mera okonventionella tekniska lösningar. Ryckigheten accentueras av att
produktionen av specialiserad försvarsmateriel så gott som uteslutande sker
mot order. Möjligheten att jämna ut beläggningen på produktionsapparaten
genom tillverkning mot lager finns därför ytterst sällan.

Möjligheterna att utnyttja försvarsindustrins teknologiska bas för annan
produktion tas även upp i rapporten. Vad beträffar företagens diversifieringssträvanden
menar projektgruppen att företagen för att lyckas bör söka sig till
en verksamhet som ligger så nära den traditionella som möjligt. Detta skulle
innebära att försvarsindustrin i första hand bör söka omställningsmöjligheter
inom den civila, offentliga marknaden, där tillräckligt tekniskt avancerade
och systemliknande projekt kan tänkas förekomma.

Projektgruppen anför att vapensystemtillverkarna inte kan förväntas på
eget initiativ starta och själva finansiera utvecklingsarbete på sådana projekt.
Med sitt sätt att bedöma risker satsar företagen hellre sina tillgängliga fonder
på säkrare men potentiellt mindre lönsamma projekt. Även en rad andra
faktorer bidrar till att minska benägenheten för FoU-insatser i företagens
egen regi. Företagens bristande intresse innebär dock ingalunda att behovet

NU 1977/78:51

av FoU-insatser skulle vara litet. Det skall snarare ses som ett exempel på
marknadsekonomins begränsningar, eftersom det samhällsekonomiska
utbytet i många fall kan vara fullt tillfredsställande, samtidigt som den
företagsekonomiska lönsamheten är låg. 1 sådana situationer måste, menar
projektgruppen, offentliga organ vara beredda att stå för en stor del av
finansieringen om utvecklings- och produktionsarbete som förbättrar företagens
effektivitet skall kunna komma till stånd. Projektgruppen anser att det
är en viktig uppgift att söka kartlägga vilka samhällssektorer som på ett
meningsfullt sätt skulle kunna tillgodogöra sig en ökad FoU-insats och
därmed fylla en roll motsvarande den som försvaret hittills har fyllt gentemot
försvarsindustrin.

Näringsutskottet lämnade i samma betänkande en redogörelse för det
delbetänkande (SOU 1975:6) Säkerhetspolitik och totalförsvar som 1974 års
försvarsutredning avlämnade i januari 1976. Av denna redovisning framgår
bl. a. följande.

Utredningen påpekade att för försvarets utveckling erfordras handlingsfrihet
att kunna ändra försvarets sammansättning, inriktning och styrka.
Handlingsfriheten är därför av flera slag. Den avser möjligheterna att utbilda
personal och bygga ut krigsorganisationen samt att anskaffa materiel,
anläggningar och förnödenheter. Långsiktig beredskap och handlingsfrihet
bör prioriteras.

Beträffande försvarets utrustning förordade utredningen bl. a. att en
vidareutveckling av JA 37 Viggen - flygplan A 20 - skulle genomföras.
Beträffande luftförsvarsförband anfördes att ett ställningstagande till frågan
om utveckling av ersättning för JA 37 Viggen ännu inte var förestående.
Anskaffning av jaktflygplan (jaktattackflygplan) för 1990-talets behov kan
grundas på egen utveckling, licenstillverkning av i utlandet konstruerat
flygplan eller direktköp av utländskt flygplan. Möjligheterna att under 1980-talet inom landet påbörja utveckling av jaktflygplan påverkas av ställningstaganden
beträffande anskaffning av attackflygplan och skolflygplan. Utredningen
hade funnit att ett kompletterande underlag rörande luftförsvarets
framtida utformning erfordrades. Detta underlag borde översiktligt belysa de
anskaffningsmöjligheter för jaktflygplan för behoven under 1990-talet som
föreligger.

I sitt slutbetänkande (SOU 1977:1) Totalförsvaret 1977-82 förordade
försvarsutredningen att jaktversionen av Viggen, JA 37, skulle utvecklas till
ett medeltungt attackflygplan, kallat A 20. Utifrån det då tillgängliga
underlaget ansåg utredningen sig inte kunna förorda utveckling och anskaffning
av det lätta attack- och skolflygplanet B3LA. Beslutsunderlaget borde
enligt utredningen fördjupas och förbättras.

1 propositionen 1976/77:74 anslöt sig regeringen i allt väsentligt till
försvarsutredningens rekommendationer. Beträffande flygplanet A 20
anfördes dock att det fortsatta utredningsarbetet också borde innefatta en
noggrann prövning av lämpligt antal flygplan och erforderliga prestanda hos

NU 1977/78:51

dessa. Om de fortsatta övervägandena skulle leda till ett beslut att B3LA inte
skall anskaffas borde, anfördes det, i stället ett skolflygplan anskaffas och
förses med lämplig beväpning. Riksdagen (FöU 1976/77:13, rskr 1976/
77:311) beslöt enligt regeringens förslag.

Ett fördjupande beslutsunderlag har sedan utarbetats inom berörda
myndigheter. För att följa och utvärdera detta arbete tillkallades i mars 1977
en särskild beredning inom regeringskansliet - B3LA-beredningen (ordförande
statssekreterare Gunnar Norbeck). Beredningen har framlagt sin
rapport (Ds Fö 1977:7) i oktober 1977.

För att skaffa fram ytterligare beslutsunderlag, främst avseende alternativ
som innebär att B3LA inte utvecklas, har i januari 1978 en kommitté
tillkallats. I direktiven (Dir 1978:2) anges bl. a. följande uppgifter för
kommitténs arbete.

Kommittén bör klarlägga vilken kapacitet för utveckling, produktion och
underhåll som behövs för att stödja resp. genomföra produktionen och driften
av Viggensystemet fram till omkring sekelskiftet samt överväga hur denna
totala kapacitet lämpligen bör vara fördelad och organiserad i det fall att B3LA
inte skall utvecklas. Kommittén bör i detta sammanhang överväga vilken
inhemsk kompetens vi bör ha för att i framtiden kunna licenstillverka
utländska flygplan och/eller uppträda som kompetenta köpare av sådana.

I samband med övervägandena om den framtida flygindustrins utformning
i det fall att B3LA inte skulle utvecklas bör kommittén studera
möjligheterna att genom annat utvecklingsarbete bidra till att vår industris
teknologiska standard och kompetens hålls på en tillfredsställande nivå.

Enligt direktiven bör regeringen kunna fatta slutligt beslut i flygplansfrågan
i samband med budgetarbetet inför budgetåret 1979/80. Kommitténs
arbetsresultat bör därför kunna redovisas senast i oktober 1978.

Riksrevisionsverket (RRV) har som ett led i sin förvaltningsrevision av
statliga myndigheter i november 1977 framlagt en granskning av upphandlingen
vid försvarets materielverk, huvudavdelningen för armémateriel
(FMV-A). Tidigare har RRV granskat upphandlingen vid FMV-As avdelning
för intendenturmateriel samt huvudavdelningen för marinmateriel. I revirevisionsrapporten
Upphandlingen inom försvarets materielverk, huvudavdelningen
för armémateriel (Dnr 1975:190) behandlas bl. a. några av de
viktigare medel och tekniker som FMV-A har i upphandlingsarbetet. 1 det
sammanhanget anförs att en utvärdering av erfarenheterna av nuvarande
föreskrifter angående upphandling av försvarsmateriel bör komma till stånd.
Vidare uttalas att FMV-A bör iaktta en större restriktivitet vid förskottsgivning.
I en sammanfattande bedömning av hur FMV-A har utnyttjat den
konkurrens som har förelegat på marknaden konstateras bl. a. att inhemsk
konkurrens utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Tänkbara utländska
leverantörer bör enligt RRV beredas tillfälle att lämna anbud i högre grad än
f. n.

Rapporten tar även upp upphandlingsorganisationens stödjande och

NU 1977/78:51

styrande förmåga, prioritering av upphandlingsresurser samt uppföljning och
erfarenhetsåterföring. 1 detta sammanhang konstateras att det finns behov av
ekonomisk expertis. Man erinrar om att RRV i en tidigare rapport har förordat
en utvärdering av förfarandet med revisorsgranskning. Vad gäller uppföljning
och erfarenhetsåterföring betonas bl. a. vikten av en noggrannare
uppföljning av royalty- och licensinkomster från FMV-As leverantörer.

1 rapporten framhålls att FMV-As upphandling är koncentrerad till ett
relativt begränsat antal leverantörer. Budgetåret 1974/75 gjordes, såsom
framgår av tabell 2, ca 75 % av inköpen från de tio största leverantörerna.

Tabell 2. De tio största leverantörerna till FMV-A budgetåret 1974/75

Leverantör	Belopp i milj. kr.	Procent av de 141 största leverantörerna
AB Bofors	357	37
Förenade fabriksverken	128	13
Volvo AB	50	7
Telub AB	36	4
Norma Projektilfabrik AB	33	3
Hägglund & Söner AB	26	3
Saab-Scaniagruppen	25	3
Lindesbergs Industri AB	22	2
L M Ericsson AB	18	2
Volkswagen Sv. AB	18	2
Summa	713	74

Det är således relativt få leverantörer och ett litet antal kostnadskrävande
upphandlingar som dominerar FMV-As upphandling.

En väsentlig fråga är, enligt rapporten, hur stor krets av leverantörer som en
upphandlande myndighet kan ha kontakt med. Denna fråga för särskild
aktualitet när det gäller föga standardiserade produkter som kräver omfattande
utvecklingsarbete och för vilka endast ett begränsat antal leverantörer
har den kompetens som krävs.

1 detta sammanhang anförs bl. a. följande.

En upphandlande myndighet har som regel endast möjlighet att upparbeta
och vidmakthålla ett tämligen begränsat antal sådana relationer. Etablerade
leverantörer intar därmed en förmånsställning i förhållande till andra
tänkbara leverantörer, eftersom de redan har kunskap om köparens behov
och dennes sätt att fatta beslut. Ett problem med dessa relationer är att andra
tänkbara leverantörer kan uppfatta det som meningslöst att offerera, varför de
tidigare anlitade leverantörerna mer eller mindre hamnar i en monopolställning.
En upphandlande myndighet som FMV-A måste därför balansera
dessa etablerade relationer med uppbyggandet av nya.

Det finns flera exempel påen leverantörsutveckling av denna typ för FMVAs
del. Något systematiskt sökande efter nya leverantörer synes emellertid

NU 1977/78:51

inte ske.

Från FMV-As sida har hävdats att de relativt sett minskande anslagen till
försvarsmateriel leder till att FMV-A möter ett svagare intresse för försvarsbeställningar
från industrins sida. Utsträckningen härav kan dock diskuteras
med tanke på att FMV-A fortfarande utgör en mycket stor kund, vars köp
innebär betydande fördelar, såsom teknikutveckling, långa serier samt stabil
sysselsättnings- och produktionsplanering. Utrymme bör således finnas för
en mer aktiv styrning av den framtida leverantörsstrukturen inom vissa
produktområden, exempelvis elektronik. Inom områden där dessa möjligheter
ter sig begränsade kan relationen mellan leverantör och beställare
behöva regleras i form av ett huvudavtal. I samband med revisionen har
diskuterats behovet av att vissa förhållanden i FMV-As relation till dess
största leverantör, AB Bofors, formellt kodifieras. Arbetet med ett sådant
huvudavtal med AB Bofors har pågått sedan 1973. Även med Hägglund &
Söner AB avser FMV senare att försöka få ett huvudavtal till stånd.

Problem som rör materielanskaffningen för armén belyses även i promemorian
(Ds Fö 1978:1) Beställningsbemyndiganden och betalningsmedel.
Bakgrunden till denna utredning är att FMV i december 1977 anmälde att det
under budgetåret 1977/78 behövs nära 300 milj. kr. mer än vad tidigare har
beräknats för att genomföra den planerade anskaffningen av materiel för
arméförbanden. Bristen på betalningsmedel beror bl. a. på att det under
budgetåren 1975/76 och 1976/77 har beställts mer materiel än vad betalningsmedlen
medger. Promemorian omfattar en utredning av orsakerna till
att nuvarande medelsbrist har kunnat uppstå och en granskning av om
gällande regler har följts. Vidare lämnas synpunkter på hur planeringsmetodiken
m. m. kan förbättras så att ett upprepande kan förhindras. Sammanfattningsvis
konstateras att den uppkomna medelsbristen i första hand kan
hänföras till överintecknade planer. Det har inte framkommit något som talar
för att gällande regler i fråga om upphandling inte har följts eller att de har
tillämpats på ett felaktigt sätt. Vissa regler är emellertid ofullständiga eller
inte helt entydiga.

Arbetsgruppen för bevakning av sysselsättningsfrågor i Linköping

Mot bakgrund av försvarssektorns betydelse för sysselsättningen i Linköpings
kommun tillsatte regeringen år 1974 en särskild arbetsgrupp för
bevakning av sysselsättningsfrågor i Linköping. Arbetsgruppen leds av
landshövding Per Eckerberg, och där finns i övrigt representanter för
försvars-, arbetsmarknads- och industridepartementen, Linköpings kommun
och fackliga organisationer. Gruppen har inriktat sitt arbete på åtgärder
som skall göra det möjligt dels att differentiera sysselsättningen i Linköpingsområdet,
dels att möta en eventuell friställning av i första hand utvecklingspersonal.
Den har lagt fram förslag om upprättande av bl. a. en livsmedels -

NU 1977/78:51

industri, ett produktutvecklingscentrum och ett plastforskningsinstitut. 1
gruppens regi bedrivs bl. a. en studie av försvarsbeställningarnas betydelse
för industrin i Östergötland.

In terpellationssvar

I sitt betänkande 1975/76:26 refererade näringsutskottet det svar som
industriminister Johansson lämnade den 9 december 1974 (RD 1974:138 s.
56) på en interpellation (1974:163)av Maj Britt Theorin (s). Industriministern
framhöll därvid bl. a. att en fortsatt nedgång i beställningsvolymen, mätt i
antalet sysselsatta inom svensk försvarsmaterielindustri, såvitt man kunde
bedöma var oundviklig. Han uttalade vidare bl. a. att planering av produktion
och sysselsättning inom svensk industri åvilar i forsta hand företagen och att
det är självklart att företagen har huvudansvaret försina anställdas trygghet.
Han erinrade vidare om att i de företag som tillverkar försvarsmateriel denna
tillverkning utgör endast en mindre del av deras totala verksamhet. För
exempelvis Saab-Scania utgjorde försvarsmaterielleveranserna ca 15 % av
omsättningen. Saab-Scania hade i sammanhanget inte heller anmält några
särskilda svårigheter.

Försvarsminister Kronmark besvarade den 18 november 1976 (RD 1976/
77:29 s. 87) en interpellation (1976/77:19) av Nils Berndtson (vpk) om
produktionsinriktningen vid försvarsindustrin. Frågan var riktad till statsministern
och gällde hur regeringen bedömde produktionsinriktningen vid den
nuvarande försvarsindustrin och efter vilka linjer statsmakterna enligt
regeringens uppfattning kunde medverka till civila produktionsalternativ i
berörda företag. I sitt svar erinrade försvarsministern om arbetet inom 1974
års försvarsutredning och om att regeringen avsåg att på grundval av
utredningens kommande förslag under våren 1977 lägga fram förslag om
försvarets fortsatta inriktning. Försvarsministern anförde vidare följande.

Genom det beslut som riksdagen kommer att fatta kommer också
försvarets fortsatta inriktning med åtföljande konsekvenser för den svenska
försvarsindustrin att klarläggas. Denna del av industrin skall ju vara anpassad
till försvarets behov och dess tillverkning omfatta sådan materiel där svensk
industri ekonomiskt och kvalitetsmässigt väl hävdar sig gentemot utlandet.
Dessutom kan i vissa fall säkerhetspolitiska aspekter spela en viktig roll.

Om ett nytt försvarsbeslut skulle medföra att delar av industrin inte längre
kan uppehålla samma volym på produktion av försvarsmateriel som tidigare
är det i första hand industrin själv som har att utarbeta alternativ till den
nuvarande produktionen. Regeringen kommer givetvis i ett sådant läge att
beakta försvarsindustrins problem i sammanhang med och i samma utsträckning
som när det gäller andra industrigrenar med motsvarande problem.

I interpellationsdebatten,som främst rörde den framtida flygplansanskaffningen,
redovisade försvarsministern sin grundsyn i fråga om produktion
inom Sverige av militär utrustning. Med utgångspunkt i bedömningen att det
svenska försvaret för överskådlig tid behöver flygstridskrafter framhöll han

NU 1977/78:51

att samhället även i framtiden måste ta på sig de utgifter detta medför. Det är,
sade försvarsministern, en ganska självklar princip att det är bättre att skapa
sysselsättning och trygghet för dem som arbetar inom svenskt näringsliv än
att skapa sysselsättning i andra vapenproducerande länder, detta förutsatt att
kostnaderna är konkurrenskraftiga i förhållande till utlandet och att vi kan fä
effektiv försvarsmateriel. Samtidigt måste också de säkerhetspolitiska aspekterna
komma med i bilden.

Försvarsindustrin ligger i fråga om teknisk kapacitet och utvecklingsstandard
i jämnhöjd med vad som kan presteras i andra länder, anförde
försvarsministern vidare. Man skall inte göra sig av med en sådan resurs
annat än om man har väl underbyggda skäl till det. Några sådana finns
absolut inte i dag. När det gällde den passus i interpellationssvaret enligt
vilken det i första hand är industrins sak att utarbeta alternativ till den
nuvarande produktionen för den händelse statsmakterna inte kan fortsätta
att uppehålla samma produktionsvolym, underströks att detta måste vara
grundregeln. Skulle detta inte lyckas har statsmakterna på detta område,
liksom på andra, det övergripande ansvaret.

Det är, sade försvarsministern, inte lätt att finna civila marknader för den
kapacitet som finns f. n. inom svensk försvarsindustri. De försök som har
gjorts inom olika sektorer av svenskt näringsliv att slå in på nya marknader
har inte i alla lägen varit lyckosamma. Om det blir möjligt att inom de
samhällsekonomiska ramarna även fortsättningsvis behålla försvarsmateriel -tillverkningen i Sverige, erhålls på det viset verkligen ett tillskott till
sysselsättningen. Härigenom skapas den största tryggheten för de anställda i
Saab-Scania, sade försvarsministern.

Beträffande tidsaspekten när det gällde de anställda på verkstadsgolvet i
Saab-Scania nämnde han att det fanns beställningar som medgav full
produktion fram t. o. m. 1985.

Tidigare riksdagsbehandling av liknande motioner

Motionsyrkanden med samma innebörd som de i motionerna 1976/77:394,
1977/78:1284 och 1977/78:1153 har tidigare behandlats åren 1971-1974 och
1976 (NU 1971:54, 1972:43, 1973:11, 1974:24 1975/76:26). När ämnet senast
behandlades underströk utskottet att det var synnerligen väsentliga frågor
som aktualiserades i motionerna. Utskottet framhöll med hänvisning till sina
uttalanden tidigare år att det primära ansvaret för företagens produktionsinriktning
måste åvila företagen själva. Företagen har under senare år genom
statsmakternas beslut fått ett ökat ansvar för sina anställdas trygghet. Med
hänsyn bl. a. till de sysselsättningspolitiska problem som förändringar i
försvarets beställningar kan orsaka är det, anförde utskottet, motiverat att
samhället deltar i en planering för eventuella omställningar och i vissa fall
bidrar till att underlätta övergången till civil produktion. Utskottet erinrade
om den planerings- och utredningsverksamhet på området som bedrivs på

NU 1977/78:51

central och regional nivå och ansåg sig därför inte ha skäl att tillstyrka en
särskild utredning. Häremot reserverade sig vänsterpartiet kommunisternas
representant.

I samma betänkande behandlade utskottet ett förslag om att alternativa
produktionsplaner ständigt skulle hållas i beredskap av företagen. Utskottet
uttalade i detta sammanhang bl. a. att det för säkerställande av att full
handlingsfrihet kan bibehållas även på det arbetsmarknadspolitiska området
krävs ökade insatser för en mer långsiktig och samordnad planering. I denna
planering borde frågan om behovet av och möjligheterna att göra upp
alternativa produktionsplaner och redovisa alternativa användningar av
resurserna beaktas. Utskottet föreslog att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna vad utskottet anfört. Riksdagen anslöt sig till utskottets
förslag.

Utskottet

I fyra av de motioner som utskottet behandlar i detta betänkande föreslås
åtgärder i syfte att förebygga de negativa samhällsekonomiska och sysselsättningspolitiska
konsekvenser som en minskning av försvarets beställningar
kan föra med sig. Frågan om möjligheterna att skapa en handlingsberedskap
inom försvarsindustrin för omställning från militär till civil
produktion har utskottet tidigare behandlat åren 1971-1974 och 1976.
Yrkandena i de nu föreliggande motionerna ansluter nära till de förslag som
då förelåg.

Enligt hemställan i motionen 1977/78:1153 bör riksdagen uttala att en
skyndsam planering för övergång till civil produktion inom vissa industrigrenar
skall inledas. Om militäranslaget minskas måste, menar motionärerna,
medel kunna avsättas så att man snabbt kan genomföra en planering
för en produktionsomläggning som innebär att sysselsättningen garanteras
inom den nuvarande försvarsindustrin. Enligt de likalydande yrkandena i
motionerna 1976/77:394 och 1977/78:1284 bör en utredning tillsättas med
uppdrag att skyndsamt utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de
resurser som kan frigöras genom en nedskärning av krigsmateriel produktionen.
1 motionen 1977/78:1649 föreslås att formerna för en alternativ
produktions- och sysselsättningsplanering vid bl. a. de företag som är
beroende av militära beställningar skall utredas:

Liksom vid de föregående tillfällen när i huvudsak likartade motioner har
behandlats vill utskottet nu framhålla att det är synnerligen väsentliga frågor
som aktualiseras. 1972 och 1977 års riksdagsbeslut om försvarets fortsatta
inriktning har medfört minskade försvarsbeställningar för vissa företag inom
försvarsindustrin. Som framgår av den redovisning som lämnats i det
föregående har konsekvenserna härav belysts i flera undersökningar. För att
följa utvecklingen i Linköpingsområdet finns en särskild arbetsgrupp tillsatt.
1 denna ingår representanter för lokala myndigheter, för fackliga organisa -

NU 1977/78:51

tioner samt för försvars-, arbetsmarknads- och industridepartementen.
Gruppen, som skall föreslå de åtgärder på kort och lång sikt som anses
påkallade, har bl. a. initierat en studie av försvarsbeställningarnas betydelse
för industrin i Östergötland.

Frågan om utveckling och anskaffning av ett lätt attack- och skolflygplan,
vilken är av betydelse för sysselsättningen vid Saab-Scania AB, har utretts av
en särskild beredning inom regeringskansliet. I januari 1978 har en kommitté
tillsatts för att bl. a. överväga den framtida flygindustrins utformning.
Kommittén har även i uppdrag att studera vilka möjligheter det finns att
genom annat utvecklingsarbete bidra till att svensk industris teknologiska
standard och kompetens hålls på en tillfredsställande nivå. Liksom tidigare
vill utskottet påpeka att det primära ansvaret för företagens produktionsinriktning
måste åvila företagen själva. Under senare år har företagen genom
statsmakternas beslut fått ett ökat ansvar för sina anställdas trygghet. Att
samhället deltar i en planering för eventuella omställningar och i vissa fall
bidrar till att underlätta övergången till civil produktion är väl befogat med
hänsyn bl. a. till de sysselsättningspolitiska problem som förändringar i
försvarets beställningar kan medföra. Utskottet finner inte anledning att
föreslå riksdagen att göra ett särskilt uttalande enligt motionen 1977/
78:1153.

Förslagen i motionerna 1976/77:394 och 1977/78:1284 om att ett program
för övergång från militär till civil produktion skall utarbetas är främst
sysselsättningspolitiskt motiverade. Motionärerna pekar på att Linköpingsregionen
skulle bli särskilt hårt drabbad vid en driftsinskränkning vid SaabScania
AB till följd av minskade försvarsbeställningar. Av vad ovan anförts
framgår att berörda myndigheter följer den allmänna utvecklingen inom
försvarsindustrin och överväger vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för att
åstadkomma en alternativ produktion. Utskottet finner därför inte att en
särskild utredning enligt motionärernas förslag är påkallad.

Den utredning som föreslås i motionen 1977/78:1649 skulle undersöka
bl. a. kostnader, metoder och ansvarsfördelning för en alternativ planering.
Den skulle vidare söka finna sådana former för planeringen inom företagen
som gör det möjligt att fatta beslut om en förändrad omfattning eller
inriktning av det svenska försvaret utan att detta får allvarliga konsekvenser
för de anställda eller för berörda kommuner och företag.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt uttalande i ämnet år 1976.
Utskottet framhöll då att ökade insatser för en mer långsiktig och samordnad
planering krävs för att säkerställa handlingsfrihet även på det arbetsmarknadspolitiska
området, så att sysselsättning kan skapas fördem som berörs av
försvarsbesluten. Utskottet ansåg att frågan om behovet av och möjligheterna
att göra upp alternativa produktionsplaner och redovisa alternativa
användningar av resurserna borde beaktas i denna planering.

Vad utskottet då anförde överensstämmer till stora delar med de
synpunkter som motionärerna nu för fram. Utskottet vill ånyo understryka

NU 1977/78:51

behovet av en långsiktig planering för försvarsindustrin. Utskottet delar
försvarsministerns i det föregående refererade uppfattning att grundregeln
måste vara att det i första hand är industrins sak att utarbeta alternativ till den
nuvarande produktionen om statsmakterna inte kan fortsätta att upprätthålla
nuvarande produktionsvolym. Men om detta inte lyckas har statsmakterna
på detta område liksom på övriga det övergripande ansvaret. De företag som
tillverkar försvarsmateriel har vissa svårigheter att utveckla en kommersiellt
lönsam civil produktion. Det finns därför skäl för att en särskild utredning
tillkallas. 1 utredningsuppdraget bör, såsom föreslås i motionen 1977/
78:1649, ingå att undersöka kostnader, metoder och ansvarsfördelning för en
alternativ produktionsplanering för krigsmaterielindustrin. Utskottet föreslår
att riksdagen begär att regeringen föranstaltar om en sådan utredning.

I motionen 1977/78:801 föreslås att regeringen skall tillsätta en utredning
om effektivitet, prissättning och vinstnivå i försvarsmaterielproduktionen.
Motionärerna vill att det skall skapas sådana metoder för insyn och
kostnadskontroll att de rationaliseringsvinster som uppstår i företagen även
kommer samhället till godo.

Huvudansvarig myndighet för upphandling av materiel för försvaret är
försvarets materielverk. Av den redogörelse som har lämnats i det föregående
framgår att verksamheten vid försvarets materielverk är föremål för ingående
uppmärksamhet. Riksrevisionsverket har i april 1977 redovisat en rapport om
upphandlingen vid materielverkets huvudavdelning för armémateriel.

Upphandlingen har granskats mot bakgrund av dels gällande bestämmelser
i upphandlingskungörelsen och andra författningar, dels de tekniska
och ekonomiska krav som kan ställas på bl. a. upphandlingsunderlag och
anbudsprövning. Projektet har syftat till att söka bedöma om upphandlingen
bedrivs effektivt och affärsmässigt. Genom huvudavtal med flera av de
industrier där upphandlingen inte sker i konkurrens är materielverket
tillförsäkrat insyn genom egna revisorer som har rätt att granska företagens
budget, kalkyler och årsredovisning. Materielverket kan även låta revisorerna
granska kostnadsutfallet för enskilda beställningar. När det gäller AB Bofors
finns inte en sådan generell kontrollrätt stadfäst genom huvudavtal.
Materielverket har dock enligt särskilda överenskommelser rätt att granska
Bofors kalkyler vid de affärsuppgörelser där det inte föreligger en konkurrenssituation.

Mot denna bakgrund anser sig utskottet kunna konstatera att motionärernas
önskemål om insyn i och kontroll av försvarsindustrin i väsentlig mån
är tillgodosett. Utskottet räknar med att de överläggningar som pågår mellan
materielverket och dels AB Bofors, dels Hägglund & Söner AB inom en nära
framtid leder fram till att parterna sluter huvudavtal. Utskottet förutsätter att
resultatet av den insyn i företagens kalkylunderlag och prissättning som
materielverket skaffar sig kommer kunden-staten till godo samt att de
påpekanden som görs i riksrevisionsverkets rapport noga övervägs av
materielverket.

NU 1977/78:51

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1976/77:394 och 1977/
78:1284,

2. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1153,

3. att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1649 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. att riksdagen avslår motionen 1977/78:801.

Stockholm den 11 april 1978

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande:Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s),
Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s). Sven Andersson i Örebro (fp), Nils
Erik Wååg (s), Birgitta Hambraeus (c). Anders Wijkman (m), Lilly Hansson
(s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s), Ingegärd Oskarsson (c),
Lennart Pettersson (s) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

GOTAB 57960 Slockholm 1978