NU 1977/78:28

Näringsutskottets betänkande
1977/78:28

med anledning av motion om åtgärder mot märkesdifferentiering
Ärendet

I motionen 1976/77:1239 av Bonnie Bernström (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om åtgärder mot märkesdifferentiering.

Begreppet märkesdifferentiering

Med märkesdifferentiering avses produktdifferentiering med hjälp av
varukännetecken. Begreppet kan definieras på skilda sätt.

1 konsumentverkets rapport (1974:9) ”Märkesdifferentiering - ett konsumentproblem”
anges två definitioner. Enligt den ena är innebörden att
praktiskt taget identiska produkter med olika märkesnamn saluförs av ett och
samma företag (koncern). Enligt den andra innefattar begreppet försäljning av
praktiskt taget identiska produkter med olika märkesnamn oberoende av
vem de är tillverkade av.

1 ett meddelande från näringsfrihetsombudsmannen (NO) i tidskriften
Pris- och kartellfrågor (1975:9 s. 41) sägs märkesdifferentiering innebära att
identiska eller praktiskt taget identiska produkter tillverkade inom samma
koncern saluförs under olika märkesnamn. I anslutning härtill påpekas att
förekomsten av praktiskt taget identiska produkter tillverkade av olika
koncerner orsakar liknande problem för konsumenterna och att det därför
kan göras gällande att även denna variant bör - såsom enligt den senare av
definitionerna i konsumentverkets rapport - föras in under begreppet
märkesdifferentiering.

Motionen

Många företag saluför i dag helt eller nästan identiska produkter under
olika varunamn och skiljer på prissättning efter varunamnen, framhålls i
motionen. Sådan märkesdifferentiering medför svårigheter för konsumenten
att göra sitt val av vara till lägsta pris. Motionären hänvisar till ett
tidningsreportage om tillämpning av märkesdifferentiering beträffande spisar
och dammsugare och påpekar att liknande förhållanden förekommer i fråga
om TV-apparater, tvättmaskiner, diskmaskiner, utombordsmotorer, glödlampor,
cyklar m. m. Konsumentverkets rapport i ämnet år 1974 åberopas
också. Motionären nämner skäl som från företagens sida kan anföras för
märkesdifferentiering men menar att det sett från konsumenternas sida är
fråga om att företagen ägnar sig åt att lura kunderna. Man har inte heller,

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 28

NU 1977/78:28

tillägger motionären, genom konsumentupplysning lyckats komma till rätta
med de konsekvenser som märkesdifferentieringen medför.

Rättsregler

Varumärkeslagstiftning

Bestämmelser om varumärken finns i varumärkeslagen (1960:644) och
kollektivmärkeslagen (1960:645). Till lagstiftningen ansluter vissa administrativa
bestämmelser.

Med varumärke menas särskilt kännetecken för att från andras varor skilja
sådana varor som näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Enligt varumärkeslagen
kan näringsidkare få ensamrätt till varumärke genom att låta
registrera det i varumärkesregistret hos patent- och registreringsverket.
Ensamrätt kan emellertid också förvärvas utan registrering, nämligen om
märket blivit inarbetat. Därmed menas att märket här i riket har blivit allmänt
känt som beteckning på innehavarens varor bland de personer till vilka det
riktar sig.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror samt av säregen
utstyrsel av vara eller dess förpackning. Genom inarbetning kan ensamrätt
erhållas även till s. k. slagord (slogan) och annat särskilt varukännetecken.
Släktnamn och firma är uteslutna från varumärkesregistrering men skyddas
enligt varumärkeslagen som s. k. naturliga varukännetecken.

Ensamrätten till varumärke innebär att annan än innehavaren inte får i
näringsverksamhet använda ett med varumärket förväxlingsbart kännetecken
för sina varor vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller
affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet muntlig användning.

Med varor likställer lagen tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet.
Detta medför att även s. k. servicemärken, dvs. kännetecken som används av
t. ex. banker, resebyråer eller skönhetsinstitut, kan skyddas.

För att ett varumärke skall kunna registreras krävs att det har särskiljningsförmåga,
dvs. att det är ägnat att särskilja innehavarens varor från
andras. I vissa fall får registrering inte ske. Detta gäller t. ex. om märket är
förväxlingsbart med annans registrerade märke, om det uppenbart är ägnat
att vilseleda allmänheten eller om man i märket har tagit in skyddade
internationella eller statliga beteckningar eller kommunala vapen. Registrering
av varumärke gäller för tio år och kan förnyas, varje gång för ytterligare
tio år.

I princip förutsätter varumärkesskyddet att märket används. Denna
princip kommer emellertid bara indirekt till uttryck i lagen.

Enligt kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom registrering
eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat
varukännetecken att användas av medlem för varor eller tjänster som han
tillhandahåller i sin rörelse. Offentliga myndigheter, stiftelser och andra
sammanslutningar som bedriver kontroll av varor eller tjänster kan också få

NU 1977/78:28

ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas förvaror
eller tjänster som är föremål för kontroll. Varumärke som avses i kollektivmärkeslagen
kallas kollektivmärke. För kollektivmärken gäller i huvudsakliga
delar bestämmelserna i varumärkeslagen.

Varumärkesrätten har liksom patenträtten och upphovsrätten stark internationell
anknytning. Sedan länge har man också strävat efter ett internationellt
samarbete på detta område. Ett uttryck härför är Pariskonventionen
av år 1883 för industriellt rättsskydd.

Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (1975:1418) har till ändamål att främja konsumenternas
intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor,
tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är
otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Centrala bestämmelser i
lagen är tre generalklausuler, av vilka två är aktuella i detta sammanhang.

Den ena av dessa generalklausuler (2 §) gör det möjligt att meddela förbud
mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som
genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. Denna generalklausul ingick tidigare i
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring, som den 1 juli 1975
efterträddes av den nuvarande, utvidgade marknadsföringslagen.

Den andra av de här avsedda generalklausulerna (3 §) gäller information.
Om näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet
underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt
kan han åläggas att lämna sådan information. Åläggandet får
innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på våra, i annonser
eller andra framställningar eller på vissa andra i lagen angivna sätt.

Sådant förbud eller åläggande som här nämnts skall i regel förenas med
vite.

För tillämpning av lagen svarar konsumentombudsmannen (KO) - vilken
befattning är förenad med tjänsten som chef för konsumentverket - och
marknadsdomstolen. KO skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar
och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det
allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna - om vars sammansättning
m. m. stadgas i lagen (1970:417) om marknadsdomstol rh. m. - avgör
som slutinstans ärenden om förbud resp. åläggande enligt de båda nämnda
generalklausulerna. I fall som ej är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande
resp. informationsföreläggande.

Livsmedelslagen

Enligt 13 § livsmedelslagen (1971:511) skall färdigförpackat livsmedel som
saluhålls vara tydligt och otvetydigt märkt med uppgifter om livsmedlets slag

1* Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 28

NU 1977/78:28

och sammansättning, dess nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället,
förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt i vissa fall hemort, i
vissa fall anvisning om förvari ngssätt och uppgift om hållbarhetstid samt
slutligen sådana uppgifter i övrigt av betydelse för konsumenterna som
föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer(normalt
livsmedelsverket). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
kan dels begränsa märkningsskyldigheten enligt livsmedelslagen, dels föreskriva
märkning även av annat livsmedel än fardigförpackat.

För att tillgodose konsumentintresset får - enligt 15 § - regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att särskild beteckning
skall vara förbehållen livsmedel av visst slag.

Kompletterande bestämmelser till livsmedelslagen finns i livsmedelskungörelsen
(1971:807).

Konkurrensbegränsningslagen

1 lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet stadgas dels att förbud skall gälla mot vissa arter av
konkurrensbegränsning (bruttoprissättning, anbudskarteller), dels att det
skall ankomma på marknadsdomstolen att genom förhandling söka undanröja
skadlig verkan av annan konkurrensbegränsning, som bringas under
dess bedömning (1 §). Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås
att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt
påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller
försvårar eller hindrar annan näringsutövning (5 §).

Om förhandling har avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning
har kunnat undanröjas och ärendet avser vägran av företagare att
sälja förnödenhet till företagare i senare försäljningsled på villkor som
motsvarar vad han erbjuder andra företagare, får marknadsdomstolen
meddela leveransföreläggande vid vite. 1 andra fall av förhandlingsmisslyckanden
skall domstolen om saken bedöms vara av större vikt göra anmälan till
regeringen (21 §).

Rapport från konsumentverket

Konsumentverket genomförde år 1974 en förstudie rörande märkesdifferentiering.
Syftet var bl. a. att kartlägga de konsumentproblem som är
förknippade med märkesdifferentieringen. Arbetet bedrevs i en projektgrupp
och en referensgrupp, den senare med representanter även för konsumentombudsmannen
- då en myndighet utan anknytning till konsumentverket -,
näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd. Resultatet
av förstudien publicerades i september 1974 i konsumentverkets rapport
(1974:9) Märkesdifferentiering - ett konsumentproblem.

1 rapporten konstaterades att märkesdifferentiering var mycket utbredd på

NU 1977/78:28

kapitalvarusidan men även förekom inom andra branscher, t. ex. beträffande
bilreservdelar, målarfärg, skor och damstrumpor. De uppgifter som lämnades
i rapporten avsåg i regel läget ett par år tidigare. I stort sett ansågs emellertid
de beskrivna förhållandena gälla även vid rapporttidpunkten.

InomTV-branschen saluförs ofta apparater av samma fabrikat under olika
varumärken, uppgavs det i rapporten. Av samtliga TV-apparater såldes ca
hälften under fler än ett varumärke. Motsvarande andel angavs vara drygt
hälften för dammsugare, omkring två tredjedelar för kyl- och frysenheter,
diskmaskiner och tvättmaskiner, omkring tre fjärdedelar för spisar och fyra
femtedelar för cyklar. Den enda svenska tillverkaren av utombordsmotorer
sålde sådana under tre märken. Två typfall, glödlampor och cyklar, behandlades
mera utförligt i rapporten. I det senare fallet visades hur den största
tillverkaren, Monark-Crescént, sålde cyklar under 13 olika varumärken.

Av märkesdifferentieringen föranledda konsumentproblem i samband
med val av inköpsställe och produkt sammanfattades i sex punkter. Dessa var
i korthet följande. Märkesdifferentiering innebär att konsumenternas utvärdering
av försäljningsinformation försvåras. Den innebär att konsumenten
ägnar tid och tankeverksamhet åt onödiga val. Skenbara sortimentsskillnader
mellan butiker försvårar för konsumenter att bedöma prisnivåer. Valet av
inköpsställe försvåras. Märkesdifferentiering försvårar för konsumenten att
ta del av andra konsumenters märkeserfarenhet och fördröjer sålunda
förändringar i efterfrågan. Ofta kombineras hög reklamintensitet med försök
av producenterna att skapa en ”kvalitetsimage” som kan användas för att ta
ut högre priser än som kan motiveras av kostnadsskillnader mellan praktiskt
taget identiska varumärken.

Några argument som från företagens sida brukar anföras för märkesdifferentiering
togs också upp i rapporten och bemöttes med motargument. Bland
argumenten var följande. Märkesdifferentiering är ofta en förutsättning för
skapandet av lågpriskanaler inom detaljhandeln. Genom ”private brands”
kan även lågpriskanaler få leveranser av marknadens bästa produkter. Fler
märken kan ge större säljchans. Det kan finnas inarbetade preferenser hos
konsumenterna för ett märke, vilket gör att företag vid fusioner föredrar att
behålla det uppköpta märket.

Sammanfattningsvis framhöll projektgruppen som sin uppfattning att
märkesdifferentiering försvårar konsumentens valsituation, ger ökade kostnader
och minskar konkurrensen.

Möjligheterna att komma åt märkesdifferentieringen med stöd av marknadsföringslagen,
varumärkeslagen och livsmedelslagen diskuterades.
Vidare förtecknades tänkbara myndighetsåtgärder för att minska konsumentproblemen
i samband med märkesdifferentiering. Dessa åtgärder var
konsumentupplysning, märkning - som kunde åstadkommas genom överenskommelser
med företagen eller genom lagstiftning -, förbud i konkurrensbegränsningslagen
mot att ett varumärke förbehålls vissa utvalda
detaljister (s. k. selektiv försäljning) och förbud mot märkesdifferentiering

NU 1977/78:28

över huvud taget (med undantag av modellbeteckningar för olika estetiska
funktioner).

Redogörelse från näringsfrihetsombudsmannen

Vid de nordiska pris- och konkurrensmyndigheternas höstmöte 1975 i
Norge diskuterades bl. a. pris- och konkurrensförhållanden inom dagligvaruområdet.
Från svensk sida förekom då ett inledningsanförande om
märkesdifferentiering. Huvudinnehållet däri har publicerats i Pris- och
kartellfrågor 1975:9 såsom meddelande från näringsfrihetsombudsmannen
(NO). Vad som anfördes i definitionsfrågan har delvis återgivits ovan (s. 1).
Av framställningen i övrigt - som delvis nära ansluter sig till konsumentverkets
ovan refererade rapport -återges här följande (delvis i sammandragen
form).

Motiv och uppkomstsätt

Förekomsten av olika märken på samma vara hos en fabrikant har inte
sällan uppkommit genom uppköp av annat företag. Det köpande företaget vill
utnyttja det uppköpta företagets/märkets goodwill hos återförsäljare och
kunder. Att låta märket försvinna i samband med köpet eller senare antas
innebära förlust av en betydande del av det uppköpta företagets marknad.
Samordning av tillverkningen av olika märken kan ge stordriftsfördelar
såsom lägre kostnader och priser och högre lönsamhet.

En fabrikant kan också, i sin strävan att öka marknadsandel och
produktion, utan uppköp ta upp ett eller flera nya produktnamn/märken på
en i sortimentet befintlig vara såsom en marknadsföringsåtgärd. Att ha flera
märken anses nämligen mer eller mindre automatiskt ge större säljchans. Det
kan vara så att säljaren genom att ge de olika märkena olika image, eventuellt
i samband med olika prisnivåer, kan nå ut till flera grupper av konsumenter
och därmed öka sin försäljning. En del konsumenter är mindre priskänsliga
och anser kanske att det är status att köpa varor som getts en lyxigare image,
medan andra köper så billigt som möjligt. Om företaget ökar sin produktion
på detta sätt kan också i vissa lägen stordriftsfördelar uppkomma.

Märkesdifferentieringen kan också mer eller mindre tvingas fram av
återförsäljarledet eller vara resultatet av strävanden inom såväl fabrikantsom
distributörsled. Olika distributionskanaler vill ofta ha olika märken bl. a.
för att hindra kostnadsövervältring mellan låg- och högservicekanaler.
Fabrikanten har intresse av att tillgodose dessa krav för att få sälja till olika
kategorier av återförsäljare. Lågpriskanaler erbjuds private brands på goda
märkesprodukter, vilket ansetts underlätta skapandet av lågpriskanaler.
Härigenom ”störs” inte andra försäljningskanaler i sådan utsträckning att de
vägrar köpa produkten. Olika private brands kan också vara önskemål från
exempelvis konkurrerande varuhuskedjor som söker särprägel och enhetlig

NU 1977/78:28

profil på sitt sortiment. Lågpris på private brands är svårare för konkurrenterna
att kopiera och antas ge en allmän lågprisimage som drar kunder.
Private brands kan innebära sortimentsrationalisering i en del fall. Märkesdifferentiering
kan också vara en förutsättning för befogad eller obefogad
prisdifferentiering mellan olika återförsäljarkategorier. En återförsäljare,
t. ex. kedjeföretag, som gör stora inköp kan lättare få förmånliga priser om
han accepterar ett private brand eller varor utan varumärke åsatt. Producenten
kan koncentrera sin marknadsföring till andra områden än kedjans
och därmed minska marknadsföringskostnaderna.

Ytterligare en variant i märkesdifferentieringens uppkomstsätt är det fall
att en fabrikant A av kapacitets- och kostnadsskäl väljer att låta legotillverka
viss produkt eller andel av försåld mängd av en produkt hos en annan
tillverkare B med ledig kapacitet. A önskar att samtliga produkter han säljer
bär samma märke, varför B måste märkesdifferentiera sin produktion.
Likartat är det fall att en distributör med visst eget märke vill ha detta kvar
oberoende av eventuellt byte av leverantör. Alternativet kan vara en mera
kostsam egen tillverkning.

Förekomsten av märkesdifferentiering med särskild hänsyn till dagligvaruområdet Försäljning

av produkter från en fabrikant under olika märken är i Sverige
särskilt vanlig på kapitalvarusidan.

Från andra, icke kapitalvaruområden i Sverige kan nämnas märkesdifferentiering
i fråga om bilreservdelar, målarfärg, skor, damstrumpor och
glödlampor.

Såväl på livsmedelssidan som inom non-food-sektorn finns olika former av
märkesdifferentiering. Inom non-food-sektorn torde försäljning från en
fabrikant under olika märken förekomma i fråga om bl. a. pappersservietter
samt disk- och tvättmedel.

När det gäller livsmedel har den i Sverige år 1972 införda nya livsmedelslagstiftningen
inneburit att möjligheterna att märkesdifferentiera minskat.
Enligt livsmedelslagen skall nämligen tillverkarens eller förpackarens namn
anges på livsmedelsförpackningar om inte livsmedelsverket medger dispens.
Denna bestämmelse hindrar visserligen inte formellt en tillverkare att
saluföra sina produkter under olika märkesnamn men minskar naturligen
intresset härför, eftersom flera av de så att säga normala effekterna av en
sådan märkesdifferentiering försvagas eller upphör. Icke desto mindre finns
exempel på marknadsföring av livsmedel från en tillverkare under olika
märkesnamn. Här kan nämnas grönsaks- och fiskkonserver.

Ett exempel från livsmedelssidan illustrerar de värderingsproblem som
märkningskrav och märkesdifferentiering kan leda till. Inom konsumentkooperationen
säljs en kakaoprodukt som tillverkas av ett företag utanför KFsektorn.
Produkten säljs till högre pris under annat namn i enskild handel. KF

NU 1977/78:28

ansåg det billigare att låta det andra företaget tillverka produkten än att självt
investera i maskiner med onödigt hög kapacitet. En förutsättning för att
planerna skulle gå i lås var att KF hade ett eget märke på produkten och att ett
KF-företag stod som tillverkare. KF fick en mycket omdiskuterad dispens
från livsmedelslagens krav om märkning med verklig tillverkare, bl. a.
eftersom det ansågs att en billig produkt annars skulle försvinna från
marknaden.

Åtgärder mot skadlig märkesdifferentiering

I de fall märkesdifferentiering kan betraktas som skadlig konkurrensbegränsning
torde de nordiska konkurrenslagstiftningarna i princip möjliggöra
ingripanden. Någon omfattande praxis med problematiken verkligen ställd
på sin spets har inte redovisats. Ett flertal fall finns dock på olika håll där
myndigheterna ingripit för att få till stånd leveranser av vissa kända
märkesvaror till distributionskanaler som i fråga om uppbyggnad och
prispolitik skiljer sig från gängse affärstyper. Från sådana fall kan möjligen
dräs slutsatsen att myndigheterna även kan ingripa för att få till stånd
leveranser av visst märke och inte bara en viss produkt ur en fabrikants
sortiment.

I svensk praxis finns några få fall där märkesdifferentiering mera direkt
berörts. Inget av dem rör dagligvaruområdet. I några fall - ett par äldre
rörande cyklar, damunderkläder och klänningar samt ett nyare rörande
symaskiner - har återförsäljare anmält leverantörer för vägran att leverera
visst märke. Efter förhandlingar har klagandeföretagen erbjudits leveranser
av likvärdiga eller identiska produkter under annat, eventuellt eget, märke
eller utan märke. Klagandeföretagen har förklarat sig nöjda med detta resultat
och inte längre velat driva ärendena. NO har ansett den skadliga verkan
undanröjd och har alltså accepterat märkesdifferentieringen under de i
respektive fall rådande konkurrensförhållandena. Det har också ansetts svårt
att driva ett fall av leveransvägran då klaganden dragit sig tillbaka.
Symaskinsfallet får också ses mot bakgrund av att lösningen innebar en
uppluckring av tidigare allenarådande direktförsäljningssystem. - För några
år sedan anmälde emellertid en lågpriskanal i fråga om damskor en
skofabrikant för leveransvägran av visst känt märke (Lejonsko/Katja of
Sweden). Fabrikanten erbjöd samma skotyp under annat märke men detta
godtogs inte av klaganden och inte heller av NO, som till slut hemställde hos
marknadsdomstolen om förhandling. Vägran att leverera av märket ansågs
negativt påverka priskonkurrens, effektivitet och klagandens näringsutövning.
Innan huvudförhandlingen inför marknadsdomstolen ägde rum
meddelade fabrikanten att önskade leveranser skulle upptas.

Åtgärder för att undvika skadliga effekter av märkesdifferentiering kan
även vidtas inom ramen för myndigheternas konsumentupplysning samt

NU 1977/78:28

genom överläggningar med företagen på frivillig grund. Så sker också för
närvarande.

Synpunkter på ätgärdsbehov och åtgärdsinriktning

I Sverige har speciellt konsumentverket ägnat märkesdifferentieringen
uppmärksamhet på senare tid. Det är också där som man framfört tanken att
införa förbud mot märkesdifferentiering eller så långtgående upplysningsoch
märkningsplikt att märkesdifferentiering i praktiken torde försvinna.
Som en annan tänkbar åtgärd har verket anfört ändring av konkurrensbegränsningslagen
så att selektiv försäljning av märkesvaror förbjuds.

De svenska konkurrensmyndigheterna har som nämnts inte någon
omfattande praxis rörande märkesdifferentieringsfall. NO har avskrivit några
ärenden sedan klagande återförsäljare förklarat sig nöjd med att få varor
under eget märke. Det kan ifrågasättas om konsumentintresset verkligen
tillgodoses härigenom, i synnerhet som en vanlig orsak till märkesdifferentiering
är just återförsäljares strävan att undvika priskonkurrens.

I allmänhet torde de konkurrensvårdande myndigheterna få göra sina
bedömningar från fall till fall när det gäller konkurrensbegränsningar i form
av märkesdifferentiering såväl som i andra former. Avvägningar mellan föroch
nackdelar från allmän konsumentsynpunkt måste göras. Ett generellt
förbud mot selektiv försäljning av märkesvaror skulle medföra såväl positiva
som negativa verkningar.

Formellt förbud mot eller praktiskt omöjliggörande av märkesdifferentiering
kan tänkas försvåra eller hindra vissa företagsöverl åtel ser som från
allmän synpunkt är önskvärda. 1 ett existerande företags produktion kan man
vidare gå miste om långserieeffekter, vilket kan resultera i högre priser per
enhet än om märkesdifferentiering tillåts som ett medel att öka produktionen.
Ett förbud mot märkesdifferentiering kan också tvinga företag till
kostsam utbyggnad av egen tillverkning i stället för legotillverkning som
utnyttjar ledig kapacitet. En viktig fråga är också hur lågpriskanalernas
möjligheter att få varor skulle påverkas, om private brands omöjliggörs.
Skulle följden här bli ökad egen tillverkning, kanske till högre kostnad, eller
skulle NO få flera leveransvägransfall att lösa eller skulle priset bli ännu
mindre intressant som konkurrensmedel? Kanske skulle ett förbud som
omöjliggör profilering genom private brands hos återförsäljare minska
konkurrensviljan eller medföra användning av dyrbarare konkurrensmedel.

Dessa och andra tveksamma följder av generella förbud och långtgående
märkningstvång såsom medel mot märkesdifferentiering gör att NO i Sverige
är benägen att förorda ytterligare åtgärder som riktar sig direkt mot skadliga
effekter av märkesdifferentiering. Sådana åtgärder kan vara ökad konsumentupplysning,
överläggningar mellan fabrikanter och konsumentföreträdare,
t. ex. konsumentverket, och ökad informationsplikt, möjligen märk -

NU 1977/78:28

ning med tillverkarnamn. Konkurrensens positiva verkningar bygger ju bl. a.
på att konsumenterna är väl informerade och prismedvetna. Märkesdifferentiering
kan verka i motsatt riktning och får därför inte bagatelliseras.
Effekterna förefaller dock inte vara så entydigt negativa att det är befogat att
helt förbjuda märkesdifferentiering eller vidta andra drastiska lagstiftningsåtgärder.
Härtill kommer att förbud och långtgående märkningskrav kan leda
till svåra tolknings- och kontrollproblem och till strävan att kringgå
bestämmelserna genom t. ex. faktisk produktdifferentiering som splittrar
serierna.

Aktuellt rättsfall

Marknadsdomstolen har den 23 augusti 1977 efter talan av konsumentombudsmannen
(KO) fattat beslut i ett ärende rörande märkesdifferentiering
vid marknadsföring av fernissa.

KO:s talan

KO hade med stöd av 2 § marknadsföringslagen yrkat förbud för AB Alfort
& Cronholm (i fortsättningen kallat bolaget) i första hand att vid marknadsföring
av en och samma produkt på sätt närmare angavs använda olika
benämningar på produkten, i andra hand att vid marknadsföring av fernissa
under benämningen Skagerak Båtfernissa underlåta att upplysa om att
samma fernissa av bolaget även marknadsfördes under benämningen Alcro
Trälack Blank eller att företa annan liknande handling. (Det bör observeras att
KO:s talan grundades enbart på 2 § marknadsföringslagen - om otillbörlig
åtgärd vid marknadsföring - vilken i sak har gällt sedan år 1971, inte på 3 § -om information - vilken trädde i kraft först den 1 juli 1975.)

Sakläget vari korthet följande. Undertiden 1971-1975 saluförde bolaget en
och samma fernissa under olika namn, nämligen Alcro Trälack Blank och
Alcro Skagerak Båtfernissa. Numera används skilda recept på produkterna,
men under den angivna tiden förelåg receptidentitet. Förhållandet uppmärksammades
av KO till följd av en anmälan. Enligt denna såldes Trälack Blank
för 16 kr. 50 öre och Skagerak Båtfernissa för 19 kr. 40 öre. På burkarna för
Skagerak Båtfernissa angavs bl. a. att produkten hade ”extra god väder- och
vattenbeständighet”. Som illustration på burken förekom stäven på en båt. 1
en broschyr riktad ”till alla båtägare” upptogs Skagerak Båtfernissa såsom en
av flera lämpliga produkter för behandling av båtar. Alcro Trälack Blank
omnämndes inte i broschyren. På de burkar vilkas innehåll betecknades som
Trälack Blank angavs att denna var en ”fernissa för trä ute och inne”; vissa
träslag nämndes som undantag. Det sades vidare att den var ”tillverkad på
alkyder med mycket hög väderbeständighet”.

Ett av syftena med marknadsföringslagen är, anförde KO, att underlätta för
konsumenterna att orientera sig på marknaden. En förutsättning för att

NU 1977/78:28

konsumenterna skall kunna träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna
varor är att de kan göra meningsfulla jämförelser av varornas pris, kvalitet och
användbarhet. Konsumenternas möjligheter att på sakliga grunder välja
mellan olika varor torde därför avsevärt försvåras om identiska varor
marknadsförs under olika namn, med angivande av olika användningsområden
och till olika pris. Bolagets förfarande att marknadsföra en och samma
fernissa med olika bruksanvisningar och till olika priser medförde svårigheter
för konsumenterna att orientera sig på marknaden. Dessutom blev eventuella
försök av konsumenterna att göra kvalitetsjämforelser meningslösa. Det
påtalade förfarandet stod därför enligt KO:s mening i strid med de principer
på vilka marknadsföringslagen bygger.

Därest marknadsdomstolen skulle anse att bolaget inte kunde förbjudas att
marknadsföra en och samma produkt under olika benämningar var det enligt
KO:s mening angeläget att bolaget ålades att vid marknadsföringen upplysa
om att samma produkt såldes även under annan benämning. Vid marknadsföringen
hade inte uttryckligen påståtts att Skagerak Båtfernissa var mer
lämplig än Trälack Blank vid behandling av båtar. KO fann det dock
uppenbart att den konsument som bedömde utbudet av fernissor på
marknaden fick intrycket att Skagerak Båtfernissa var bättre lämpad för båtar.
Denna villfarelse kunde motverkas om bolaget ålades en upplysningsplikt i
enlighet med KO:s andrahandsyrkande.

KO framhöll att hans talan i det aktuella fallet inte innebar att han ansåg att
s. k. märkesdifferentiering borde förbjudas generellt. De nackdelar varmed
en märkesdifferentiering är förenad därigenom att konsumenternas valsituation
försvåras måste emellertid, om förfarandet skulle godtas, uppvägas av
klara fördelar för konsumentkollektivet. Närmast till att påvisa sådana
fördelar var det företag som tillämpade märkesdifferentiering i det enskilda
fallet. Under alla förhållanden måste ett minimikrav vara att nackdelarna av
märkesdifferentieringen så långt möjligt eliminerades genom upplysning.

Motpartens talan

Bolaget bestred KO:s talan och anförde bl. a. följande.

KO:s uppgift att det under viss tid hade förelegat receptidentitet mellan de
båda produkterna var korrekt. En viktig anledning till att bolaget lanserade
Skagerakserien för båtfärger var att det hade visat sig omöjligt att konkurrera
inom båtsektorn med i och för sig lämpliga produkter ur standardsortimentet.
En särskild båtserie behövdes för att komma in på marknaden för fritidsbåtar.

En stor del av båtfärgsprodukterna kan användas endast till båtar.
Båtfärgskonsumenter som grupp skiljer sig starkt från färgkonsumenter i
allmänhet. Gruppen är mycket mindre, köpintresse föreligger endast under
två månader per år men regelbundet varje år, varukännedomen är större och
likaså märkestroheten. Försäljning av färg till båtägare kräver en annorlunda
och mera kostnadskrävande marknadsföring, t. ex. skötselråd och bruksan -

NU 1977/78:28

visningar, än beträffande färg i allmänhet och dessutom en särskild
båtvårdsserie. Detta sammanhänger bl. a. med att det starkt marknadsledande
märket - med en marknadsandel av 70-75 % - sedan länge hade
använt sig av en sådan. Skageraks marknadsandel -10-15 % - hade sannolikt
vunnits på bekostnad av ett annat märke än det marknadsledande. Bolaget
hade alltså ingen stark ställning på båtfärgsmarknaden. Däremot torde det på
den övriga konsumentfargsmarknaden vara det ledande märket med en
andel av ca 38 %. Båtfärgsmarknaden måste därför från marknadsföringssynpunkt
ses som en separat marknad.

De av KO angivna priserna var detaljhandelspriser. Bolagets listpriser på de
ifrågavarande produkterna till färghandeln var 10 kr. 20 öre resp. 8 kr. 48 öre.
Den verkliga prisskillnaden var dock mindre till följd av skilda rabattsatser.
Att bolaget tillämpade olika priser för de båda produkterna vid försäljningen
till färghandeln berodde helt och hållet på kostnadsskillnader. Båtfernissan
belastades med högre provningskostnader och såldes i mindre kvantiteter.
Styckkostnaden för emballage, lagring m. m. var också högre. Båtprodukternas
karaktär av säsongprodukter medförde ytterligare betydande merkostnader.
Prisskillnaden kompenserade inte bolaget för de högre kostnaderna
beträffande båtfernissan.

Bolaget ville i första hand göra gällande att Skagerak Båtfernissa och
Trälack Blank var olika produkter från marknadsföringssynpunkt. I färgbranschen
liksom i många andra branscher haren viss märkesvara inte någon en
gång för alla given teknisk definition, utan ändringar görs från tid till annan av
recept eller specifikation. Produktbenämningen däremot bibehålls oförändrad
så länge som det är naturligt att se varan som samma kommersiella
produkt. Produktbenämningen är en värdefull good-will-bärare och ett
viktigt långsiktigt redskap i marknadsföringen, likaså förpackning och
utstyrsel. En produkt är alltså någonting dynamiskt och bestämt snarare till
funktion än till tekniskt innehåll. Även om det skulle anses vara fråga om
samma produkt är det legitimt att profilera en viss vara för att kunna bearbeta
skilda konsumentgrupper. Den i ärendet aktuella märkesdifferentieringen
hade f. ö. tillkommit av en slump. En fernissa av ”trälack”-kvalitet som vid
ett tillfälle hade medtagits vid bolagets fortlöpande provningar av båtfernissa
hade visat sig ge bästa resultat. På grund härav kom de båda märkena att
under viss tid ha samma recept.

Enligt varumärkesrätten finns, hävdade bolaget, en principiell rätt att
använda olika varumärken för samma tekniska produkter. Bolaget insåg väl
att vissa slag av märkesdifferentiering i vissa situationer kan bedömas som
olämpliga. Däremot hävdade bolaget att själva märkesdifferentieringen som
sådan inte kunde angripas som otillbörlig enligt marknadsföringslagen. I det
aktuella fallet var det fråga om en legitim och på intet vis olämplig
differentiering. Den innebar för konsumenternas del ett värdefullt hjälpmedel
för att underlätta valet av olika färgprodukter genom att produkter för
behandling av båtar hade sammanförts under gruppnamnet Skagerak. Ett

NU 1977/78:28

ingripande enligt marknadsföringslagen skulle vidare vara oförenligt med de
konkurrensrättsliga principerna. Bolaget hade med hjälp av märkesdifferentieringen
lyckats ta sig in på båtfärgsmarknaden och därvid förstärkt
konkurrensen på denna.

Marknadsdomstolens beslut

Marknadsdomstolen fann att bolagets marknadsföring inte var otillbörlig
enligt 2 § marknadsföringslagen. KO:s talan lämnades således utan bifall.

KO:s förstahandsyrkande var enligt marknadsdomstolen så generellt
utformat att dess räckvidd sträckte sig långt utöver vad som erfordrades för
att förhindra ett upprepande av den påtalade marknadsföringen. Ett sådant
förbud kan icke lagligen utfärdas med stöd av marknadsföringslagen, sade
domstolen.

Beträffande andrahandsyrkandet anförde domstolen följande.

Vid bedömningen av huruvida en åtgärd är att anse såsom otillbörlig enligt
2 § marknadsföringslagen bör enligt lagens förarbeten hänsyn tas i första
hand till konsumenternas behov av skydd mot metoder som är vilseledande
eller som på annat sätt försvårar för dem att träffa ett rationellt val mellan
olika utbjudna varor och tjänster (prop. 1970:57 s. 63 f.).

Märkesdifferentiering förekommer i en rad olika former. Allmänt förstås
härmed det förhållandet att identiska eller nästan identiska produkter,
tillverkade inom samma företag, saluförs under olika märkesnamn. Märkesdifferentiering
innefattar inte i sig något vilseledande men kan i förening med
andra åtgärder från marknadsförarens sida möjliggöra ett vilseledande av de
konsumenter till vilka produkten riktar sig. Frågan var då om något sådant
vilseledande kunde anses föreligga i det aktuella fallet.

KO:s förbudsyrkande var inte knutet till prissättningen på de båda
produkterna, men KO syntes vid sitt ställningstagande ha fäst avseende vid
den aktuella prisskillnaden. Om bolaget i en serie av båtprodukter tillhandahöll
en särskild förpackning av fernissa för båtändamål med särskild
bruksanvisning och därmed ansvarade för att fernissan var avpassad för det
speciella användningsområdet skulle det, om priset på båtfernissan var
detsamma som priset på trälacken, knappast kunna hävdas att förfarandet
innefattade vilseledande av konsumenterna. I det aktuella fallet var emellertid
priset på de båda produkterna inte detsamma, och frågan blev då om
prisskillnaden borde föranleda en annan bedömning. Riktigheten av bolagets
uppgifter om att marknadsföringen av båtfernissa var mer kostnadskrävande
än försäljningen av annan fernissa hade inte bestritts av KO.

Syftet med märkesdifferentieringen var att bolaget, i konkurrens med
andra fabrikat på området, ville förenkla informationen till konsumenterna
om att bolaget tillhandahöll en för båtändamål lämplig fernissa. Inte minst i
ett konkurrensläge som det aktuella, där ett företag hade en liten marknadsandel
på ett speciellt produktområde, kunde märkesdifferentiering av detta

NU 1977/78:28

slag vara en mer effektiv och mindre kostnadskrävande konkurrens- och
informationsåtgärd än andra tänkbara åtgärder. Frågan var då om prisskillnaden
var större än som motiverades av de speciella kostnader som var
förknippade med marknadsföringen för båtändamål. Marknadsdomstolen
kunde inte finna att så var fallet. Den aktuella prissättningen innebar att
försäljningen till båtkonsumenterna fick bära de kostnader som var föranledda
av den. Det var därför inte vid den föreliggande prisskillnaden
vilseledande att vid försäljning av Skagerak Båtfernissa underlåta att upplysa
om att samma fernissa tillhandahölls under annan beteckning för andra
ändamål.

KO hade också hävdat att den aktuella marknadsföringen försvårade
konsumenternas val mellan olika produkter. Bolagets nämnda informationsåtgärder
medförde enligt marknadsdomstolens mening att båtkonsumenterna
effektivt upplystes om bolagets båtfernissa såsom ett av de på
marknaden förekommande produktalternativen. Så långt underlättades
konsumenternas val. Med hänsyn härtill och till vad marknadsdomstolen
uttalat om arten av och bakgrunden till prisskillnaden ansåg domstolen
sammanfattningsvis att den aktuella marknadsföringen inte på ett otillbörligt
sätt försvårade konsumenternas produktval.

A vvikande mening inom marknadsdomstolen

Inom marknadsdomstolen anmäldes avvikande mening av ordföranden,
justitierådet Peter Westerlind, och av tre andra ledamöter. Reservanterna
uttalade bl. a. följande.

Märkesdifferentiering är en mycket utbredd företeelse på marknaden.
Prövningen av om den här aktuella marknadsföringen var att anse såsom
otillbörlig i marknadsföringslagens mening borde därför ske under hänsynstagande
till förhållandena kring marknadsdifferentiering i allmänhet.
Genomgående torde det förhålla sig så, att det i första hand är i näringsidkarens
intresse som märkesdifferentiering tillämpas. I den mån märkesdifferentieringen
bidrar till en effektivare konkurrens på marknaden åstadkoms
emellertid från samhällelig synpunkt önskvärda effekter som även konsumenterna
är betjänta av.

Med hänsyn till att användningen av märkesdifferentiering i huvudsak
sker i näringsidkarens intresse och till att märkesdifferentiering i allmänhet
utgör sådan metod som försvårar konsumenternas möjligheter att orientera
sig på marknaden måste det anses rimligt att de former av märkesdifferentiering
som i alltför hög grad försvårar konsumenternas valsituation bedöms
såsom otillbörliga enligt marknadsföringslagen. Vid ett sådant övervägande
bör i första hand konsumenternas intressen beaktas. Vilka omständigheter
som vid en värdering enligt marknadsföringslagen skall anses ha särskild
betydelse för märkesdifferentieringens betecknande såsom otillbörlig får
fastläggas genom marknadsdomstolens fortlöpande rättsgestaltning.

NU 1977/78:28

Märkesdifferentiering är inte i sig att anse såsom otillbörlig marknadsföring.
Att såsom i förevarande fall tillämpa en märkesdifferentiering, där den
presumtive köparen inte bereds minsta möjlighet att inse att den ena varan,
som utbjuds till ett betydligt högre pris än den andra, är helt produktidentisk
med den billigare varan, måste dock anses såsom en vilseledande och därmed
otillbörlig marknadsföring.

KO:s förstahandsyrkande avvisades även av reservanterna, ehuru med en
annan motivering än majoritetens. Däremot borde enligt reservanterna
andrahandsyrkandet - om upplysningsplikt - bifallas och vitet för den
händelse informationsplikten inte fullgjordes bestämmas till 100 000 kr.
Genom att bolaget åläggs en sådan upplysningsplikt som begärts kommer,
sade reservanterna, de för konsumenterna negativa verkningarna att
motverkas i sådan utsträckning att bolagets märkesdifferentiering inte längre
framstår såsom otillbörlig enligt marknadsföringslagen.

Vissa rättsfrågor med anknytning till ärendet

I handlingarna rörande det ovan refererade ärendet hos marknadsdomstolen
ingår en översikt av professorn i civilrätt vid Stockholms universitet
Ulf Bernitz över vissa i sammanhanget aktuella rättsfrågor. Översikten har
kommit till på begäran av KO:s motpart. Författaren förklarar emellertid att
hans avsikt har varit att - utan att ingå i bedömning av själva yrkandena i
målet - sammanställa en översikt över vissa bakomliggande rättsfrågor som
ter sig centrala. I översikten anges sammanfattningsvis följande utgångspunkter
för bedömningen av frågor om märkesdifferentiering.

Att en näringsidkare begagnar sig av flera varumärken, också för samma
produkt eller slag av tjänst, utgör i och för sig en normal och förutsedd
varumärkesanvändning. Detta är en grundläggande utgångspunkt både för
Pariskonventionen och för den nationella varumärkeslagstiftningen i länder
med marknadsekonomi, häribland Sverige. Varumärkeslagstiftningen ser
nämligen varumärket såsom ett individualiseringsmedel knutet till näringsidkaren
och ej som ett identifieringsmedel för en viss specifik produkt eller
tjänst. Skälen till att näringsidkare inte sällan tillämpar varumärkesdifferentiering
är högst olikartade. I vissa situationer torde varumärkesdifferentiering
medföra positiva konkurrenseffekter som får antas ytterst komma också
konsumenterna till godo. I andra situationer kan tillämpningen av varumärkesdifferentiering
utgöra ett missbruk som innefattar skadlig konkurrensbegränsning,
och marknadsdomstolen har då möjlighet att ingripa enligt
5 § konkurrensbegränsningslagen. I åter andra situationer förefaller varumärkesdifferentiering
kunna missbrukas i näringsidkares marknadsföring på
ett sätt som innefattar otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen.
Främst torde härvid märkas fall av varumärkesdifferentiering som
verkar vilseledande. Dylika fall kan ses som en specialtyp av vilseledande
varumärkesanvändning vid marknadsföring. Vilseledande varumärkesdiffe -

NU 1977/78:28

rentiering synes föreligga närén näringsidkares marknadsföring i visst fall har
givits en sådan utformning att konsumenterna av varan eller tjänsten
bibringas en till varumärkesdifferentieringen knuten, oriktig föreställning om
vad som marknadsförs. Det kan härvid erinras om att Pariskonventionen
utgår från att ingripande kan ske mot konkurrensåtgärder som innefattar
vilseledande varumärkesanvändning och att etiska synpunkter är grundläggande
för bedömningen enligt 2 § marknadsföringslagen.

Varumärkesutredningen

Varumärkesutredningen (Ju 1974:10; ordförande: justitierådet Anders
Knutsson) har i uppdrag att göra en översyn av varumärkeslagstiftningen
m. m. En av uppgifterna är att utarbeta förslag till de ändringar och
kompletteringar av den svenska varumärkeslagstiftningen som behövs vid
ett tillträde till den överenskommelse om internationell varumärkesregistrering,
Fördraget om registrering av varumärken (Trademark Registration
Treaty, TRT), som antogs vid en diplomatisk konferens i Wien år 1973. En
översyn av varumärkeslagstiftningen är emellertid, sägs i utredningsdirektiven,
önskvärd också från andra utgångspunkter:

1 dagens moderna konsumtionssamhälle spelar varumärkena en viktig roll
för att identifiera olika varor. Denna roll har förstärkts genom utvecklingen
inom varudistributionen. Varuutbudet ökar ständigt och den enskilde
konsumenten,som i allt mindre omfattning kan få personlig handledning vid
sitt val av vara, är ofta hänvisad till den ledning som han kan fä genom olika
varukännetecken, framför allt då varumärkena. Med hänsyn till den roll som
dessa spelar är det viktigt att vi har en lagstiftning om varumärken som är
avpassad till tidens krav. De sakkunnigas uppdrag bör därför inte begränsas
till sådana frågor som har samband med ett svenskt tillträde till TRT utan
omfatta en mera allmän översyn av lagstiftningen på området. Härvid bör
särskilt konsumentpolitiska synpunkter tillmätas stor vikt.

I detta sammanhang erinrar direktiven om den möjlighet till ingripande
mot användning av vilseledande varukännetecken som (numera) marknadsföringslagen
erbjuder. Det betecknas som angeläget att även varumärkeslagen
är utformad på ett sätt som bereder allmänheten ett gott skydd mot
vilseledande varukännetecken. De sakkunniga skall undersöka vilka möjligheter
som finns att i varumärkeslagen ytterligare bygga ut det skydd som
allmänheten bör ha i detta avseende. En rad speciella frågor som bör tas upp i
utredningsarbetet nämns vidare i direktiven. De sakkunniga har också frihet
att ta upp andra frågor inom varumärkesrätten som kan bli aktuella under
utredningsarbetet.

NU 1977/78:28

Utskottet

Med märkesdifferentiering (varumärkesdifferentiering) förstås i första
hand att identiska eller praktiskt taget identiska produkter, tillverkade inom
samma företag (koncern), saluförs under olika märkesnamn - och därvid ofta
till olika pris. Märkesdifferentiering förekommer i Sverige särskilt i fråga om
konsumentkapitalvaror men också i fråga om andra varor, även s. k.
dagligvaror. Motionären kritiserar detta system och vill att riksdagen skall
begära att regeringen lägger fram förslag till åtgärder mot märkesdifferentiering.

De problem som kan uppkomma för konsumenterna till följd av märkesdifferentiering
kan sammanfattas i att konsumenternas val försvåras, att
varukostnaderna ökar och att konkurrensen minskar. I en del fall torde
emellertid märkesdifferentiering vara förmånlig för konsumenterna. Den
kan t. ex. bidra till ökad konkurrens genom att möjliggöra att en vara utom på
traditionellt sätt saluförs via en lågpriskanal.

Frågan i vad mån märkesdifferentiering skall kunna angripas inom
varumärkeslagstiftningens ram prövas f. n. av varumärkesutredningen (Ju
1974:10).

Konkurrensbegränsningslagen (1953:603) och marknadsföringslagen
(1975:1418) ger vissa möjligheter till ingripanden mot märkesdifferentiering
som bedöms ha skadliga verkningar. Av stort intresse är ett aktuellt rättsfall -refererat ovan - där marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen
(KO) prövade om marknadsföring av en viss produkt under två olika
varumärken till skilda priser var otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen
såsom vilseledande för konsumenterna. Majoriteten inom domstolen
lämnade KO:s talan utan bifall. Härav bör man dock inte dra slutsatsen att
marknadsföringslagen är verkningslös i samband med märkesdifferentiering.
Omständigheterna i det berörda fallet var delvis speciella. Räckvidden av 2 §
kan komma att prövas i nya ärenden rörande märkesdifferentiering. Därtill
kommer att bestämmelsen i 3 § - om åläggande för näringsidkare att lämna
information som har särskild betydelse för konsumenterna - inte kunde
åberopas i detta fall, eftersom den är av yngre datum än den påtalade
åtgärden. KO har, bl. a. i intervjuer, förklarat att han avser att i en nära
framtid bringa ett nytt fall under marknadsdomstolens prövning och då lägga
även 3 § till grund för sin talan.

Av diskussionen i ämnet, vilken har belysts genom referat i det föregående,
framgår enligt utskottets mening att något generellt förbud mot märkesdifferentiering
f. n. knappast kan komma i fråga. Här som ofta eljest på det
marknadsrättsliga området gäller det i stället att genom rättspraxis få gränser
uppdragna mellan godtagbar och icke godtagbar tillämpning av en omdiskuterad
metod. Den fortsatta aktivitet beträffande fall av märkesdifferentiering
som KO har aviserat är från denna utgångspunkt väsentlig.

Vid sidan av de åtgärder som kan grundas på konkurrensbegränsnings -

NU 1977/78:28

lagen och marknadsföringslagen kan den allmänna konsumentupplysning
som bedrivs av samhällets konsumentpolitiska organ och i massmedierna
vara ett betydelsefullt medel i kampen mot skadlig märkesdifferentiering.
Utskottet förutsätter att konsumentverket beaktar frågan om märkesdifTerentiering
även vid planeringen av verkets allmänna information.

Mot bakgrund av vad här anförts finner utskottet inte någon framställning i
ämnet till regeringen vara motiverad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:1239.

Stockholm den 6 december 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Arne Blomkvist (s), Nils Erik Wååg (s), Birgitta
Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström
(s), Rune Ångström (fp), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten
Svensson (m) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

GOTAB 57109 Stockholm 1977