NU 1977/78:27
Näringsutskottets betänkande
1977/78:27
med anledning av motion om viss översyn av resegarantilagen
Ärendet
I motionen 1976/77:122 av Sven Andersson i Örebro (fp) och Hans
Petersson i Röstånga (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en
utredning med ändamål att överse formerna för resegarantilagen,som anges i
motionen (se nedan s. 3).
Resegarantisystemet
Resegarantilagen och dess bakgrund
Lagen (1967:203) om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
trädde i kraft den 1 juli 1967. Med hänsyn till att lagstiftningen innebar en
nyhet på det näringsrättsliga området bestämdes att den skulle tas upp till
förnyad prövning sedan man haft tillfälle att studera dess verkningar. Lagen
fick därför sin giltighetstid begränsad till fem år. Den ersattes av resegarantilagen
(1972:204), som trädde i kraft den 1 juli 1972 och gäller utan
tidsbegränsning. Den nya lagen gavs samma principiella innebörd som den
tidigare lagen.
Lagstiftningen om resegarantier föranleddes av missförhållanden inom
resebranschen. Antalet sällskapsresor ökade kraftigt efter andra världskriget.
Med den snabba expansionen inom branschen följde vissa problem. Under
början av 1960-talet förekom s. k. skandalresor som arrangerades av små, icke
seriösa företag. I slutet av 1960-talet inträffade också några s. k. resekrascher,
där större reseföretag inte kunde fullgöra sina åtaganden gentemot resenärerna.
Lagstiftningen om resegarantier kom till för att undanröja sådana
missförhållanden.
Resegarantilagen innebär i huvudsak följande. Den som anordnar eller
förmedlar sällskapsresa till utomnordiskt land är skyldig att ställa säkerhet
hos kommerskollegium i form av betalningsutfästelse av bank eller försäkringsbolag.
Den som enbart förmedlar sällskapsresor skall ställa säkerhet
oavsett om resorna anordnas i Sverige eller utomlands. Säkerheterna bestäms
med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. Beloppet skall uppgå
till minst 200 000 kr. för den som anordnar eller förmedlar sällskapsresor
utomlands och till minst 50 000 kr. för den som förmedlar sällskapsresor
inom Sverige. Säkerheterna får tas i anspråk för återbetalning av medel som
har erlagts för resa som inte kommer till stånd samt för uppehälle, återresa
och skälig ersättning för förlorade förmåner vid resa som avbryts.
Ärenden om ianspråktagande av säkerheter prövas av en särskild nämnd,
1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 27
NU 1977/78:27
2
resegarantinämnden, som består av en opartisk ordförande samt två
representanter för konsument- och två för företagarintressena.
Resegarantisystemet i praktiken
Det kan konstateras att resegarantisystemet har verkat sanerande inom
resebranschen. Antalet fall där ställda säkerheter har behövt tas i anspråk har
successivt minskat. Under perioden 1967/68-1971/72 förekom nio betalningsinställelser.
I genomsnitt utbetalades då 285 000 kr. per år. Under
perioden 1972/73-1976/77 var antalet betalningsinställelser sju; den sista av
dessa - sommaren 1976 - föranledde emellertid ingen utbetalning. Utbetalningarna
hade under den senare perioden sjunkit till i genomsnitt 186 000 kr.
per år. Under år 1977 har hittills ingen säkerhet tagits i anspråk.
Samtidigt som utbetalningarna av medel har minskat har reseföretagen
måst ställa allt större summor i säkerhet i förm av betalningsutfästelser av
banker och försäkringsbolag. Detta hänger samman med dels den ökande
omfattningen av resandet, dels de stigande priserna på resor. Den praxis som
tillämpas innebär att varje enskild anordnare eller förmedlare av sällskapsresor
skall ställa en säkerhet som motsvarar företagets ekonomiska åtaganden.
Varje enskilt företag ansvarar enbart för sina egna utfästelser till
resenärerna. Endast den säkerhet som ett företag självt har ställt kan således
användas för gottgörelser till resenärerna om en resa ställs in eller blir
avbruten. Systemet medför ofrånkomligen att garantisummorna blir stora.
Säkerheternas sammanlagda belopp under några år är följande:
1968 mars
1971
1976
1977
Tidigare överväganden om resegarantisystemets utformning
Resegarantiutredningen, som tillkallades år 1971 för att pröva den fortsatta
giltigheten av lagen om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet,
påtalade - i betänkandet (Ds H 1972:1) Ny resegarantilag - att de säkerheter
varje företag måste ställa successivt hade ökat medan utbetalningarna hade
minskat. Utredningen övervägde av denna anledning om finansieringssystemet
kunde utformas efter andra principer. Två alternativa system skisserades.
Det ena innebar att reseföretagen bildade en gemensam fond och det
andra att varje företag skulle försäkra varje deltagare i en sällskapsresa mot
den skada som denne kunde drabbas av om företaget inte kunde fullgöra sina
åtaganden. Den korta tid som stod till förfogande gjorde det dock inte möjligt
för utredningen att närmare granska alternativen. Med hänsyn till de goda
erfarenheterna av lagstiftningen om resegarantier och behovet av ett
35 milj. kr.
40- 48
80-120
110-158
NU 1977/78:27
3
garantisystem förordade utredningen därför att det gällande systemet med
smärre justeringar skulle behållas tills vidare.
1 förarbetena till den gällande resegarantilagen (prop. 1972:92) uttalade
handelsminister Feldt att de alternativa förslag som resegarantiutredningen
hade skisserat inte avsåg omfattningen av skyddet för resenärerna utan mer
den tekniska frågan om olika metoder för finansiering av garantisystemet.
Han ansåg att genomförandet av en ny resegarantilagstiftning inte borde
fördröjas av ytterligare utredningsarbete men att inget hindrade att utredningens
förslag om ändring av finansieringssystemet prövades i annan
ordning. Handelsministern förklarade att han i lämplig form avsåg att ta upp
frågan om en sådan utredning.
Motionen
1 motionen erinras om resegarantilagens innebörd och om de överväganden
som gjordes när lagstiftningen fick sin nuvarande utformning. De
nackdelar i systemet som resegarantiutredningen påtalade och som är
förorsakade av systemets konstruktion kvarstår och har närmast ökat i
omfattning, säger motionärerna. Säkerheternas summa har - såsom belysts
ovan (s. 2) - ökat kraftigt samtidigt som utbetalningarna minskat. Motionärerna
finnér det angeläget att möjligheterna till en ändrad utformning av
garantisystemet, exempelvis med en gemensam fond, nu utreds närmare.
Därvid bör, menar de, också kunna övervägas en sådan utvidgning av
lagstiftningen att ersättning till resenärer vid reklamationer kan utbetalas ur
garantimedlen i de fall då allmänna reklamationsnämnden har förklarat
resenären berättigad till ersättning men sådan ej kan utgå därför att
reseföretaget har inställt sina betalningar eller gått i konkurs. Vidare torde,
tillägger motionärerna, möjligheten till inrättande av någon form av obligatoriskt
försäkringsskydd för utlandsresenärer vid dödsfall eller svårare akuta
sjukdomsfall kunna prövas inom ramen för ett fondsystem av antytt slag.
Aktuella utredningar
Översyn av resegarantilagen
Handelsminister Burenstam Linder har - enligt bemyndigande av regeringen
den 3 november 1977 - tillkallat en särskild utredare (avdelningschef
Bengt Odelgard) för översyn av resegarantilagen.
I direktiven för utredningen konstateras att förhållandena inom resebranschen
har stabiliserat sig sedan resegarantilagstiftningens tillkomst. Viss
ekonomisk garanti anses dock alltjämt behövlig om konsumenterna skall
kunna delta i sällskapsresor utan att utsätta sig för alltför stora ekonomiska
risker. Resenärerna måste, uttalas det, liksom hittills garanteras ett minimiskydd
genom lagstiftning av samma principiella innebörd som den nuvarande.
NU 1977/78:27
4
Förhållandet att enligt det tillämpade systemet allt större säkerheter måste
ställas trots att garantimedlen i allt mindre grad tas i anspråk skapar problem,
framhålls det. Konsekvensen blir ytterst att de kapitalkostnader som uppstår
får betalas av resenärerna. Det sammanlagda beloppet av ställda säkerheter
motsvarar en högst osannolik krissituation, nämligen att i stort sett alla
reseföretag som har ställt säkerheter skulle samtidigt bli ur stånd att fullgöra
sina åtaganden mot resenärerna. Det finns skäl att överväga om inte de
nuvarande formerna för finansiering av resenärernas skydd vid sällskapsresor
kan förbättras.
I direktiven erinras om den nu aktuella motionen och vad som där anförs
om nackdelar med det nuvarande finansieringssystemet. Den allmänna
uppfattningen hos berörda branschorganisationer m. fl. intressenter är också,
säger sig handelsministern ha erfarit, att vissa justeringar av finansieringssystemet
är önskvärda. Det är därför angeläget att möjligheterna att finna en
konstruktion för resegarantier som inte har det nuvarande systemets
olägenheter utreds. Systemet bör samtidigt som det ger resenärerna erforderligt
skydd medföra att varje företag har en rimlig grad av eget ansvar. Ett
villkor måste även vara att systemet är smidigt att administrera och
kontrollera.
Det skall enligt direktiven stå utredaren fritt att överväga smärre justeringar
av resegarantilagens räckvidd.
R eklamationsutredningen
Reklamationsutredningen (H 1976:02; ordförande: rättschef Staffan Magnusson)
har till uppgift att göra en samlad översyn av reklamationsförfarandet
i konsumenttvister, bl. a. genom allmänna reklamationsnämnden. I direktiven,
utfärdade av handelsminister Lidbom, anförs att det inte är tillräckligt
med förbättrade möjligheter att lösa konsumenttvister. Man bör i den
utsträckning det är möjligt förebygga att felaktiga varor bjuds ut till
konsumenterna eller att tjänster utförs på ett bristfälligt sätt. Konsumentverket
har fått i uppdrag att branschvis göra en systematisk och uttömmande
genomgång av det material som finns inom allmänna reklamationsnämnden
i syfte att finna vägar för att eliminera reklamationsorsaker. En särskild fråga
som berörs i direktiven är om reklamationsnämndsbeslut bör göras verkställbara.
Mycket talar, anförs det, för att man bör avstå från en sådan reform.
Reklamationsnämndens beslut följs f. n. i stor utsträckning. Vidare finns det
goda möjligheter att inom ramen för domstolsförfarandet - förenklat när det
gäller rättegång om mindre värden - få fram tvingande avgöranden mot
näringsidkare som inte rättar sig efter nämndens bedömning. Dessa möjligheter
skulle ytterligare kunna förbättras genom att något konsumentorgan får
rätt att föra konsuments talan i tvistemål inför allmän domstol. Utredningen
skall närmare överväga om inte konsumentombudsmannen bör kunna föra
sådan talan.
NU 1977/78:27
5
Riksdagsbehandling av motion om obligatorisk reseförsäkring
I en motion år 1976 föreslogs utredning om skyldighet för arrangörer av
gruppresor att ordna försäkring för resenärerna. Motionen avstyrktes av
näringsutskottet (NU 1976/77:4)och avslogsav riksdagen. Utskottet erinrade
om de möjligheter att få ersättning för sjukvård utomlands som ges genom
den allmänna försäkringen och i vissa fall inom ramen för utvidgad
hemförsäkring samt om det försäkringsskydd som kan erhållas genom
särskild reseförsäkring. Vidare nämnde utskottet att en särskild projektgrupp
inom konsumentverket arbetade med frågor rörande utformning och marknadsföring
av försäkringstjänster. Verket avsåg att genom överläggningar
med försäkringsbranschen åstadkomma försäkringar vilkas innehåll, utformning
och prissättning svarade mot breda konsumentintressen.
Utskottet
1 motionen begärs en översyn av resegarantilagen (1972:204). Ändamålet
med denna lag är att skapa garanti för att resenärerna kan få ersättning när
reseföretag inte kan fullgöra sina åtaganden. Antalet fall då säkerhet har
behövt tas i anspråk har varit ringa. Samtidigt har det sammanlagda beloppet
av de betalningsutfästelser som krävs såsom säkerhet stigit till mycket hög
nivå. Motionärerna vill att en ändrad utformning av resegarantisystemet skall
övervägas. De anger också ett par andra frågor - om ersättning till resenärer
vid reklamation, efter uttalande av allmänna reklamationsnämnden,ochom
visst obligatoriskt försäkringsskydd för utlandsresenärer - som skulle kunna
prövas i sammanhanget.
Handelsministern har nyligen tillkallat en särskild utredare för översyn av
resegarantilagen. Motionen åberopas i direktiven, och dess huvudsyfte har
uppenbarligen blivit tillgodosett genom utredningsuppdraget. Den i
motionen berörda frågan om ersättning vid reklamation synes tillhöra det
ämnesområde som reklamationsutredningen (H 1976:02) behandlar.
Utskottet finnér att motionen inte påkallar någon åtgärd från riksdagens
sida och hemställer alltså
att riksdagen avslår motionen 1976/77:122.
Stockholm den 1 december 1977
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG
Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i
Örebro (fp), Nils Erik Wååg (s), Ingvar Carlsson (s), Lilly Hansson (s), KarlAnders
Petersson (c), Ingegärd Oskarsson (c). Sten Svensson (m), Rune
Jonsson i Husum (s) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).
GOTAB 57103 Stockholm 1977