NU 1977/78:20

Näringsutskottets betänkande
1977/78:20

med anledning av motion om försäkringspremierna för motorcyklar Ärendet I

motionen 1976/77:1322 av Per Unckel (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om översyn av 282 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse
för att erhålla rimligare försäkringspremier för motorcyklar.

Motiveringen till motionen finns i motionen 1976/77:1320 om säkerhetsmässig
reglering av motorismen, vilken har behandlats av trafikutskottet i
betänkandet TU 1977/78:2.

Gällande rätt

I 282 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse (1948:433), vilket moment
infördes genom lag år 1950 (1950:320), föreskrivs om skälighetsprincipen
beträffande skadeförsäkring. Enligt denna bestämmelse åligger det styrelsen
och verkställande direktören i bolag som meddelar försäkring av annat slag än
livförsäkring att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka
att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som
försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt
omständigheterna i övrigt. Det åligger därjämte styrelsen och verkställande
direktören att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen
bestämmer, insända redogörelse för den metod som har använts för
övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Principerna för premiesättningen och frågan om lagfästande av skälighetsprincipen
diskuterades i propositionen 1950:220. Chefen för handelsdepartementet
uttalade bl. a. följande:

Det är givet att konkurrensen mellan bolagen i regel är ägnad att främja
effektiviteten. Med ökad rationalisering följer möjlighet till premiesänkning,
till förbättring av villkoren i övrigt och till ökad service. Men enbart
konkurrensen utgör icke garanti för skälig premiesättning. Bolag med en
mångfald försäkringsgrenar torde trots konkurrensen ha möjlighet - åtminstone
i viss utsträckning -att använda överskott i en gren för subventionering
av en annan, icke bärkraftig gren, eller att anlita hopsamlade vinstfonder för
att i dumpingsyfte övergående pressa ned premierna inom en viss försäkringsgren.
1 intet av dessa fall kunna skälighetsprincipens krav anses
uppfyllda.

Enligt min mening tala övervägande skäl för ett lagfästande av skälighetsprincipen.
I försäkringslagens 282 § bör - såsom ett nytt andra moment -upptagas en allmän föreskrift om att premiesättningen skall vara skäligt
avvägd. Avvägningen bör ske med hänsyn till den risk, som försäkringen är

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 20

NU 1977/78:20

2

avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna
i övrigt. Uttrycket försäkring har här kollektiv betydelse. Indelningen i
riskgrupper måste naturligtvis ske efter skäliga grunder. Tydligt är att den del
av premien, som svarar mot själva risken, bör inrymma erforderliga
säkerhetsmarginaler. Bolagets ekonomiska ställning utgör en omständighet
som bör kunna beaktas vid premiesättningen. Ett väl konsoliderat företag bör
sålunda vara oförhindrat att disponera fondavkastningen till reduktion av
premierna. Självfallet böra premierna därjämte lämna utrymme för skälig
vinstmarginal.

I propositionen behandlades försäkringsinspektionens uppgifter. Det
anfördes bl. a.:

Även om i lagen icke stadgas skyldighet för försäkringsinspektionen att
ingripa i frågor rörande premiesättningen är myndigheten naturligen oförhindrad
att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande
bolag. Det bör anmärkas att de utpräglade fallen av för hög eller för låg premie
torde falla under bestämmelsen i 288 § nya försäkringslagen att försäkringsinspektionen
skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning mot
försäkringsbolags verksamhet föreligger.

Av vikt är att försäkringsinspektionen med uppmärksamhet följer utvecklingen
på området. Det kan förutsättas att inspektionen påkallar ändring i
lagstiftningen om anledning därtill skulle yppas.

Motionen

I den motivering till hemställan i motionen 1976/77:1322 som lämnas i
motionen 1976/77:1320 påpekas att försäkringskostnaderna utgör en dryg
utgift för alla motorfordonsförare. Under senare år har fordonsförsäkringspremierna
höjts kraftigt. För vissa motorcykelkategorier närmar sig försäkringsbeloppen
per år motorcykelns inköpspris, hävdar motionären. Han
erinrar om att enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse varje skadekategori
skall bära sina egna risker och kostnader. Denna princip är riktig, säger
motionären. Han ifrågasätter dock om den kan tillåtas få sådana ”orimliga
konsekvenser som den håller på att få på motorcykelområdet”.

För att innehav av motorcykel inte skall förbehållas de besuttna i samhället
bör man, anser motionären, söka finna en mera ändamålsenlig grund för
beräkning av fordonspremien. En lösning som han visar på är att göra en
samlad bedömning av bilskador och motorcykelskador. Härigenom skulle
man kunna få ett bredare beräkningsunderlag vid premiesättningen.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Bakgrund till motionsyrkandet

I december 1976 aviserade ett större försäkringsbolag att det avsåg att
fr. o. m. januari 1977 höja sina motorcykelförsäkringspremier med 54 96 för
den obligatoriska trafikförsäkringen, 100 96 för vagnskadeförsäkring och
150 96 för delkaskoförsäkring. Efter invändningar från försäkringsinspek -

NU 1977/78:20

3

tionen och motororganisationerna genomförde bolaget sedermera höjningar
av försäkringspremierna med resp. 40 96, 40 % och 60 96. Även om de
aviserade höjningarna minskades påtagligt blev alltså de slutliga premiehöjningarna
stora. Som förklaring till att man kunde reducera de ursprungligen
avsedda höjningarna angav bolaget att man vidtagit diverse skadeförebyggande
åtgärder samt vissa åtgärder för att minska skaderegleringskostnaderna.

Antalet motorcykelförsäkringar m. m.

Antalet motorcykelförsäkringar uppgick år 1975 till ca 35 000 under årsrisk,
dvs. med giltighetstid endast för viss del av året, och till drygt 25 000 vid årets
utgång. År 1976 var antalet försäkringar drygt 32 000 under årsrisk och 20 700
vid årets utgång.

Det totala antalet trafikförsäkrade fordon vid utgången av 1975 utgjorde
3 471 000. Härav svarade personbilarna för ca 72 96.

Antalet skador per år och 1 000 fordon uppgick år 1974 - enligt försäkringsinspektionens
år 1977 utgivna redovisning Enskilda försäkringsanstalter
1975 (SOS) - för personbilar till 59 och för motorcyklar till 55.

Försäkringsinspektionens kommentar till premiesättning vid bilförsäkring

I sitt svar i april 1972 på en skrivelse från näringsfrihetsombudsmannen
(NO) om premiehöjningar för bilförsäkring gav försäkringsinspektionen bl. a.
följande principiella synpunkter på beräkning av försäkringspremier.

Karakteristiskt för skadeförsäkringsverksamheten är tillhandahållandet av
produkter vars priser baseras på uppskattningar av skadekostnaderna i form
av förväntade genomsnittsvärden. Svårigheten är att rätt uppskatta dessa
genomsnittsvärden, som måste grundas på antaganden om framtida skadefrekvens
och skadestorlek. Därvid utgör ofta det individuella bolagets
erfarenhet inte ett tillräckligt statistiskt underlag. Mot denna bakgrund finnér
inspektionen det naturligt att bedömningar avseende framtida riskkostnader
skeri samråd mellan bolagen. Med samma villkor för en viss försäkring blir —
åtminstone i princip - skadekostnaden för ett försäkringsfall densamma
oavsett försäkringsgivare.

För skadeförsäkringsverksamheten gäller dessutom att - beroende på rena
tillfälligheter (slump) - de faktiska skadekostnaderna kan för visst år uppvisa
stora variationer jämfört med de uppskattade genomsnittsvärdena, även i de
fall dessa är ”teoretiskt” riktiga. För att kunna möta ogynnsamma slumpmässiga
avvikelser - inom vissa gränser - är det därför viktigt att den
uppskattade kostnaden i genomsnitt (riskpremien) förses med en säkerhetsbelastning.

Från soliditetssynpunkt är det i princip nödvändigt att försäkringsbolagens
intäkter (premier och kapitalavkastning) för viss period i möjligaste mån

NU 1977/78:20

4

täcker kostnader som belöper på denna period. (1 sammanhanget bör nämnas
att de faktiska kostnaderna för inträffade skador kanske först åtskilliga år
efteråt kan avgöras med säkerhet; detta gäller exempelvis trafikförsäkringens
personskador.) Under förutsättning att samtliga försäkringsgivare uppskattar
den genomsnittliga riskkostnaden för en viss grupp av försäkringstagare med
samma behov av försäkringsskydd till samma belopp (riskpremien utan
säkerhetsbelastning) kan ev. olikheter i premiesättningen endast motiveras
med att försäkringsgivarna har olika behov avseende de delar av premien som
skall täcka förvaltningskostnader (försäljnings-, skadebehandlings- och
administrationskostnader) och säkerhetsbelastningar eller att bolagen har
olika stor kapitalavkastning (relativt sett). Även om det av nyssnämnda skäl
kan föreligga vissa begränsade skillnader mellan försäkringsbolagens premiebehov
har inspektionen icke ansett att bolagen av sådana anledningar måste
tillämpa olika premier.

Skrivelse från NO till försäkringsinspektionen

NO har i skrivelse till försäkringsinspektionen den 11 oktober 1977 begärt
att få en ingående belysning av hur försäkringsbolagen kalkylerar sina
premier för motorfordonsförsäkringar.

I skrivelsen anförs bl. a. följande.

Försäkringsbolagen utbjuder ett brett sortiment av försäkringstjänster.
Variationsrikedomen inom respektive försäkringstyp framstår som betydande
förden bredare allmänheten bland bolagens kunder. Vidare är det fråga
om komplicerade tjänster till både omfattning och innehåll. Flertalet enskilda
försäkringstjänsters omfattning, som de specificeras i försäkringsvillkoren,
täcker ett stort antal olika risker. Till den komplexitet som ligger i själva
antalet risktyper en försäkring omfattar kommer sedan de olika villkorspunkternas
innehåll. Riskerna kan täckas på olika sätt och i olika omfattning.
Skaderegleringen kan vara upplagd på olika sätt. Återbäringen kan vara olika
hög och servicen i övrigt olika omfattande. Det finns således betydelsefulla
skillnader mellan försäkringsbolagen med avseende på tjänsternas omfattning
och innehåll. Komplexiteten medför stora svårigheter för kunderna vid
jämförelser mellan de olika konkurrerande försäkringsbolagens produkter.
Svårigheterna att jämföra omfattning och innehåll gör att prisjämförelser blir
osäkra.

På en för försäkringstagarna praktiskt mycket betydelsefull punkt -självriskens omfattning - synes motorfordonsförsäkringarna för närvarande
utvecklas i riktning mot ökad variation. Detta är positivt från försäkringstagarsynpunkt.
Samtidigt ökar emellertid också svårigheterna för konsumenterna
att göra prisjämförelser mellan olika försäkringar. Inom ramen för en
utveckling av detta slag finns emellertid också en risk för att priskonkurrensen
mellan företagen skall skjutas i bakgrunden till förmån för den
konkurrens som tar sig uttryck i försäkringarnas utformning och omfattning.

NU 1977/78:20

5

I en på uppdrag av NO gjord utredning avseende konkurrensförhållanden
inom sakförsäkringsbranschen under 1960-talet uttalade försäkringsinspektionen
att med rådande struktur på försäkringsväsendets område konkurrensen
främst borde ta sig uttryck på prissidan. Möjligheterna till priskonkurrens
betingades enligt inspektionens uppfattning främst av företagens
effektivitet, kapitalstyrka, företagsform och i viss mån av att de skilda
företagstyperna riktar sig till olika målgrupper. Inspektionen framhöll
emellertid att produkterna borde vara i huvudsak lika men kanske präglade
av en ännu större enhetlighet än vad som var fallet när utredningen gjordes. I
beslut den 29 juni 1972 anslöt sig NO till uppfattningen att konkurrensen
inom försäkringsväsendet främst borde ta sig uttryck på prissidan. Enligt NO
var en väl fungerande konkurrens det effektivaste medlet att motverka
prisökningar även på försäkringsområdet. Samråd i prisfrågor och därav
följande kännedom om övriga företags agerande var enligt NO i princip ägnat
att minska återhållsamheten vid kalkylering och prissättning och att hämma
en från allmän synpunkt önskvärd rationalisering.

De svenska försäkringsbolagen har periodvis bedrivit en aktiv priskonkurrens.
På senare tid har dock företrädare för branschen i varierande sammanhang
antytt att den på försäkringsmarknaden rådande hårda konkurrensen
lett till att premienivån under lång tid legat ”för lågt” och att försäkringsbolagen
i avvaktan på varandra inte vågat höja premierna. Det har även
förekommit uppgifter som tyder på att försäkringsbolagen i fortsättningen
kommer att vara mindre benägna att priskonkurrera. Under de senaste åren
har försäkringsbolagen med hänvisning till bl. a. ökad skadefrekvens och den
allmänna kostnadsutvecklingen höjt sina premier vid ett flertal tillfällen med
ibland stora belopp. I vissa fall har resultatet blivit betydande premiehöjningar
under förhållandevis kort tidrymd.

NO erinrar om de premiehöjningar som ett försäkringsbolag aviserade i
december 1976 (se ovan s. 2)och de höjningar som bolaget efter invändningar
från försäkringsinspektionen och motororganisationema faktiskt genomförde.
Mot denna bakgrund önskar NO få en ingående belysning av hur
försäkringsbolagen kalkylerar sina premier för motorfordonsförsäkringar.
Utredningen bör begränsas till stickprovsvis utvalda exempel på bestämda
kategorier av försäkringsobjekt inom personbilsförsäkring och motorcykelförsäkring.
Vilka bolag och objektkategorier som skall ingå i undersökningen
torde lämpligen bestämmas först i samband med planläggningen av denna.
Undersökningen bör vidare avse samma objektkategorier för samtliga
berörda bolag. Av vikt är att utredningen läggs upp på ett sätt som medger
jämförelser mellan de i utredningen ingående bolagen. Det är därvid av
särskilt intresse att få klarlagt om och i så fall i vilken utsträckning bolagen
samarbetar vid framkalkyleringen av premierna. Klarläggas bör också om
bolagen utan att direkt samarbeta ändå beter sig likartat, t. ex. genom att
utnyttja gemensamma utgångspunkter och beräkningsgrunder vid bestämmandet
av olika komponenter i kalkylerna. Förändringar av premiens storlek

NU 1977/78:20

6

måste ses i samband med förändringar i försäkringens innehåll. Utvecklingen
av premierna bör därför sammanställas med utvecklingen av försäkringarnas
innehåll på ett sådant sätt att de båda faktorerna kan jämföras. Utredningen
bör inte inskränkas till en statisk beskrivning utan möjliggöra jämförelser
över tiden och mellan olika zoner.

Utskottet

I 282 § 2 mom. lagen om försäkringsrörelse (1948:433) föreskrivs att
premiesättningen vid skadeförsäkring skall vara skäligt avvägd med hänsyn
till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för
försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Motionären anser att denna
s. k. skälighetsprincip bör bli föremål för en översyn i syfte att få till stånd
rimligare försäkringsperioder för motorcyklar. Han anser att skälighetsprincipen
leder till att premierna för motorcykelförsäkring tenderar att bli
avskräckande höga. En möjlig lösning på detta problem skulle enligt
motionären vara att göra en samlad bedömning av bilskador och motorcykelskador
för att få ett bredare beräkningsunderlag vid premiesättning.

Skadeförsäkringspremier fastställs av försäkringsbolagen själva enligt
skälighetsprincipen. Att bolagen verkligen följer denna princip kontrolleras
av försäkringsinspektionen, som är tillsynsmyndighet. Av den redogörelse
som har lämnats i det föregående framgår att utvecklingen i fråga om
försäkringsbolagens premiesättning för motorfordonsförsäkringar noga följs
av försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen. En sådan
översyn som motionären föreslår finner utskottet inte motiverad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:1322.

Stockholm den 22 november 1977

På näringsutskottets vägnar
FRITZ BÖRJESSON

Närvarande: Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c),
Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Lilly Hansson (s), KarlAnders
Petersson (c), Ivar Högström (s), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart
Pettersson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson
(s), Pär Granstedt (c) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

GOT AB Stockholm 1977