NU 1977/78:16

Näringsutskottets betänkande
1977/78:16

med anledning av motioner om ansvaret för elinstallationer
Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1976/77:64 av Tommy Franzén (vpk) och Rolf Hagel (vpk), vari hemställs
att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till sådan ändring av
elinstallatörsförordningen att endast den behörige installatören personligen
skall kunna göras straffrättsligt ansvarig för felaktighet eller skada som
uppkommit till följd av fel vid sådan elinstallation som avses i 3 §
elinstallatörsförordningen, om felet icke varit uppsåtligt,

1976/77:528 av Gusti Gustavsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om ett förslag till ändring av gällande regler så att dessa
utformas så att såväl skadestånds rättsligt som straffrättsligt strikt ansvar för
elinstallationsarbete åvilar den behörige installatören.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från statens industriverk,
Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet.

Motionerna

I motionerna kritiseras gällande regler för ansvarighet vid elinstallationsarbeten.
Det sker mot bakgrund av en dom år 1976 av Svea hovrätt. I domen
fälldes en montör - anställd hos en installatör som innehade föreskriven
behörighet - till ansvar enligt brottsbalken för felkopplingar.

Enligt motionen 1976/77:528 finns det i lagstiftningen och övriga bestämmelser
om elinstallationsarbeten ingenstans föreskrivet att ansvaret kan åvila
den enskilde befattningshavaren. Tvärtom har lagstiftarna enligt motionärerna
ansett att ansvaret skall vila på andra personer och då i första hand den
behörige installatören. Domen visar att rättsläget, trots en omfattande
lagstiftning och detaljreglering, är oklart, anser motionärerna.

I motionen 1976/77:64 påpekas att på den montör som i det aktuella fallet
fällts till ansvar inga som helst krav ställts från myndigheter eller annat håll
att han skulle ha genomgått skola som motsvaras av behörighet eller
liknande. Till grund för meddelande av installatörsbehörighet ligger däremot
bl. a. viss utbildning. Det är därför enligt motionärerna orimligt att lägga
ansvaret för felaktiga installationer på någon annan än den behörige
installatören så länge garantiansvar föreligger. En felkoppling tillkommer inte
medvetet och därför skall den som utför arbetet inte heller kunna åläggas
ansvar annat än om uppsåt kan bevisas, menar motionärerna. De erinrar i

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 16

NU 1977/78:16

2

detta sammanhang om att arbetstagare numera kan åläggas skadeståndsansvar
för fel och försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl
föreligger. I praktiken torde utdömandet av skadestånd i det närmaste
förutsätta uppsåt från skadevållarens sida, uttalar motionärerna. De anser att
endast den behörige installatören personligen skall kunna göras straffrättsligt
ansvarig för felaktighet eller skada som har uppkommit till följd av fel vid
sådan elinstallation som avses i 3 § elinstallatörsförordningen, om felet icke
varit uppsåtligt.

Ansvarsregler vid elinstallationsarbeten

Straffrättsliga bestämmelser

Uppkommer person- eller sakskada genom brott eller föreligger risk för att
sådan skada skall uppkomma genom brottsligt förfarande skall, i fråga om
den straffrättsliga bedömningen, brottsbalkens bestämmelser om brott mot
liv och hälsa (3 kap.), skadegörelse (12 kap.) osv. gälla för så vitt inte
specialstraffsrättsliga regler är tillämpliga. Sådana regler finns i en mängd
författningar och är vanliga bl. a. inom den näringsrättsliga lagstiftningen.

Vad särskilt angår förhållandena när det gäller elinstallationer av den typ
som har aktualiserats genom motionerna återfinns vissa regler om straffrättsligt
ansvar i elinstallatörsförordningen (1975:967). Förordningen ersatte den 1
april 1976 den s. k. behörighetskungörelsen från 1939. Enligt 3 § elinstallatörsförordningen
får elinstallationsarbete - med vissa undantag - utföras
endast av den som har meddelats behörighet till detta (elinstallatör) eller av
yrkesman, om arbetet utförs under överinseende av elinstallatör hos vilken
yrkesmannen är anställd eller vilken är anställd i samma företag som
yrkesmannen. Elinstallatör skall tillse att yrkesman som utför installationsarbete
under hans överinseende hårde kunskaper och färdigheter som fordras
för arbetet samt att den anläggning eller anordning som arbetet har avsett inte
tas i bruk förrän den har blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom
elinstallatörens försorg. I 15 § finns bestämmelser om straff för den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet utför elinstallationsarbete i strid mot vad som
föreskrivs i 3 § eller som underlåter att utöva tillsyn som åligger honom enligt
3 §. Det bör understrykas att straffbudet enbart tar sikte på den situationen att
installatören ej har följt de formella bestämmelserna om tillsyn m. m. i 3 §.
Har skada uppkommit som en indirekt följd av bristande tillsyn eller kontroll
blir däremot brottsbalkens regler tillämpliga1.

Enligt allmänna straffrättsliga principer är var och en i straffrättsligt
hänseende ansvarig för sina handlingar, även om någon annan har att utöva
tillsyn i syfte att förebygga att misstag begås. Detta hindrar naturligtvis inte

'Även behörighetskungörelsen innehöll vissa ansvarsregler, i huvudsak motsvarande
innehållet i 3 och 15 §§ elinstallatörsförordningen. Dock fanns i kungörelsen ingen
motsvarighet till förordningens stadgande om tillsyn.

NU 1977/78:16

3

att även den som brustit i tillsyn kan dömas för gärningen, bl. a. enligt
reglerna om medverkan m. m. i 23 kap. brottsbalken. Domstolarna kan även
finna att vållandet i så hög grad ligger den senare till last att den som har gjort
sig skyldig till det egentliga felet - t. ex. en montör som gjort en felaktig
elinstallation - kan undgå ansvar.

Reglerna om straffrättsligt ”företagaransvar” kan möjligen sägas innebära
en viss modifiering av principen att var och en straffas efter måttet av sin
skuld. En fråga är då i vilken utsträckning en företagare enligt gällande rätt
kan göras straffrättsligt ansvarig för felaktigheter som begåtts i hans rörelse
men till vilkas uppkomst han själv inte direkt medverkat. En utförlig
redogörelse angående företagaransvarets förekomst och innebörd i straffrättsliga
sammanhang har lämnats i justitiedepartementets promemoria (Ds
Ju 1975:23) Vissa specialstraffrättsliga problem.

De typer av företagaransvar som förekommer benämns självständigt
företagaransvar och accessoriskt företagaransvar. Med s. k. självständigt
företagaransvar i straffrättsligt hänseende avses det straffansvar som läggs på
ett företags chef eller företagsledningen på grund av förseelser som begås i
företagets verksamhet. Denna placering av ansvaret sker antingen genom att
ett straffbud direkt eller indirekt riktas mot företagaren (med användande av
termer som ”arbetsgivare”, ”tillverkare”, ”ägare”, ”innehavare” m. m.)
såsom s. k. specialsubjekt, legalt företagaransvar, eller genom att domstolar
eller åklagare i sin praxis lägger ansvaret på företagaren även i fall där denne
inte direkt utpekats av straffbudet men heller ingen annan utpekats.

En liknande form av företagaransvar utgör det s. k. accessoriska företagaransvaret.
Karakteristiskt för detta är att det ges uttryckliga regler om att
företagaren ansvarar för brott som begåtts i hans rörelse av någon annan än
han själv (bl. a. vissa stadganden om redaransvar i sjölagen). En äldre form av
accessoriskt företagaransvar är s. k. husbondeansvar. I stadganden som
föreskriver husbondeansvar, s. k. husbondestadganden, betecknas företagaren
som ”husbonde”. Denne åläggs ansvar för förseelser vilka begås av
personal, som vanligen anges med termerna ”husfolk och i hans arbete
antagen person”.

Syftet med såväl det självständiga som det accessoriska företagaransvaret i
dess modema former är främst att förmå företagaren att energiskt övervaka
att hans rörelse drivs författningsenligt. Många gånger befinner sig emellertid
företagaren i en sådan situation att han inte kan genomföra en sådan
övervakning effektivt, och emellanåt skulle det vara rättspolitiskt mindre
lämpligt att utkräva en sådan övervakningsplikt av honom. Särskilt gäller
detta stora företag, där det är omöjligt för högste chefen att i detalj övervaka
företagets verksamhet, men även i mindre företag kan chefen möta
svårigheter i detta hänseende på grund av sjukdom, ålder, bristande
erfarenhet eller bortovaro. I sådana fall kan det vara motiverat att delegera
företagaransvaret till chefer eller självständiga befattningshavare på ett lägre
plan inom företaget, t. ex. platschefer, fabrikschefer och avdelningschefer.

NU 1977/78:16

4

Möjligheter till sådan delegation har också skapats av rättsordningen, först till
stor del genom lagstiftning men sedermera huvudsakligen genom rättspraxis
utan uttryckligt stöd i lagtext, ehuru ofta med stöd i författningarnas
förarbeten.

I den tidigare nämnda departementspromemorian konstateras bl. a. att
lagregler om självständigt företagaransvar är tämligen vanliga inom specialstraffrätten,
vilket, anförs det, inte är förvånande om man betänker att många
specialstraffrättsliga författningar har till syfte att reglera utövningen av en
viss näring och att det vid stiftandet av en sådan författning ligger nära till
hands att lägga vissa med företagets drift förbundna skyldigheter med
särskild tyngd på näringsidkaren själv.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är frågan om det, för att
företagaren skall kunna straffas, krävs att han har förfarit oaktsamt eller
uppsåtligt eller om s. k. strikt ansvar föreligger, dvs. ansvar oberoende av om
han iakttagit normal aktsamhet eller inte.

Vid legalt företagaransvar är till en början att observera att ett flertal
stadganden mer eller mindre noggrant anger vilka förutsättningar på det
subjektiva planet som erfordras för straffbarhet. Vanligen krävs uppsåt, inte
sällan endast oaktsamhet eller grov oaktsamhet. 1 många fall anges inte i
lagen vilket subjektivt rekvisit som erfordras. I allmänhet torde i sådana fall få
förutsättas att åtminstone vårdslöshet skall ligga företagaren till last (promemorian
s. 90). Även vid företagaransvar enligt rättspraxis anses gälla att
företagaren måste ha varit åtminstone vårdslös för att straffansvar skall
inträda. I promemorian framhålls att man beträffande vissa företagarstadganden
av förarbeten och rättspraxis kan sluta sig till att strikt ansvar inträder
hos företagaren eller att mycket lindrig oaktsamhet leder till ansvar. Det är,
anförs det, dock uppenbart att antalet sådana fall avtagit och att nu endast ett
fåtal bestämmelser med strikt företagaransvar kvarstår.

För att en ”husbonde” skall kunna göras ansvarig enligt de s. k.
husbondestadgandena krävs i princip att den underordnades förseelse har
begåtts med husbondens ”vetskap” eller med ”hans vetskap och vilja”, med
andra ord att husbonden har haft uppsåt i straffrättslig mening. Viss
osäkerhet synes råda i frågan om huruvida i den situationen att husbondeansvar
utkrävs även den underlydande kan straffas för sin förseelse
(promemorian s. 120).

Vad till sist angår annat accessoriskt företagaransvar än husbondeansvar
förekommer sådant ansvar både som företagaransvar och i samband med
förseelser som helt saknar anknytning till någon av huvudmannen bedriven
rörelse. I subjektivt hänseende synes alltid krävas att företagaren för att
kunna göras ansvarig skall ha haft eller bör ha haft vetskap om gärningen.
Enligt vad som anförs i den ovannämnda promemorian torde, vid samtliga
fall av lagstadgat accessoriskt ansvar, möjlighet finnas att straffa såväl den
som förverkligat gärningen som företagaren.

Av det sagda framgår sammanfattningsvis att svensk rätt innehåller vissa

NU 1977/78:16

5

regler om företagaransvar men att förekomst av företagaransvar på ett visst
område i regel inte utesluter att även annan person än företagaren - ordet
företagare här använt i egentlig mening - kan göras straffrättsligt ansvarig för
en felaktighet som begåtts vid utövandet av rörelsen.

Skadeståndsrättsliga bestämmelser

Den 1 juli 1972 trädde en ny skadeståndslag(1972:207, omtryckt 1975:404) i
kraft. Lagen innebar en väsentlig ändring i reglerna om anställdas skadeståndsansvar.
Fram till skadeståndslagens tillkomst gällde att arbetstagaren
hade ett i princip oinskränkt skadeståndsansvar för skador han själv vållat. På
vissa verksamhetsområden - särskilt där risken för omfattande skador var
särskilt stor - kunde han dock få nedsättning i oskäligt betungande ansvar.
Även om arbetstagaren inte kunde åberopa någon jämkningsregel av sådant
slag inträffade det emellertid endast sällan att arbetstagaren verkligen
krävdes på skadestånd. I praktiken fordrades det nämligen i allmänhet ett
särskilt klandervärt beteende från arbetstagarens sida för att skadestånd
skulle utgå. En viktig nyhet i skadeståndslagen är att principen om fullt
skadeståndsansvar inte längre gäller ens formellt. Enligt 4 kap. 1 $ är
arbetstagaren skadeståndsrättsligt ansvarig för skada som han vållar genom
fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger
med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den
skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Paragrafen är tillämplig
såväl när det gäller skadestånd till arbetsgivaren (t. ex. när denne utövar sin
regressrätt) som i fråga om skadestånd till skadelidande arbetskamrat eller
utomstående person. Den kan även åberopas då försäkringsregress är aktuell.
Att arbetstagaren blir skadeståndsskyldig endast när ”synnerliga skäl”
föreligger innebär att skyldigheten inträder endast i undantagsfall.

Att man i lagen starkt inskränkt arbetstagarens skadeståndsansvar skall ses
mot bakgrunden av att uttryckliga bestämmelser om generellt och i princip
oinskränkt s. k. principalansvar för arbetsgivare införs. Enligt 3 kap. 1 §
skadeståndslagen skall således den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta
person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i
tjänsten. Ersättningen till den skadelidande för sakskada kan dock enligt en
bestämmelse i 6 § jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Skadeståndslagen är dispositiv, dvs. reglerna skall tillämpas om ej annat är
särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om
skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 § skadeståndslagen). Om det
exempelvis finns skadeståndsrättsliga bestämmelser i annan lagstiftning eller
i kollektivavtal skall dessa gälla framför skadeståndslagen. Sådana bestämmelser
avviker i allmänhet på det sättet från skadeståndslagens regler att de
föreskriver ett skadeståndsansvar som är strängare i fråga om förutsättningarna
för ersättningsskyldighet. Ett exempel på detta utgör skadeståndsreg -

NU 1977/78:16

6

lema om ”rent objektivt skadeståndsansvar” - dvs. ansvar oberoende av fel
eller försummelse - i jämvägsansvarighetslagen. Det bör emellertid understrykas
att en företagare, även om rent objektivt skadeståndsansvar föreligger
gentemot den skadelidande, enligt dessa specialskadeståndsrättsliga stadganden
i regel har regressrätt gentemot en arbetstagare som av oaktsamhet
vållat skadan. (Ett av de fåtaliga undantagen härifrån återfinns i atomansvarighetslagen,
enligt vilken regressrätt kan utövas mot fysisk person endast
om denne har vållat skadan uppsåtligen.) Av vissa uttalanden i skadeståndslagens
förarbeten synes å andra sidan framgå att skadevållande arbetstagares
ställning i specialstraffrättsliga sammanhang ej skall vara sämre än om
skadeståndslagen varit tillämplig.

Av det anförda kan den slutsatsen dras att det efter skadeståndslagens
tillkomst mycket sällan torde bli aktuellt att utkräva skadestånd av arbetstagaren
och detta oavsett om skadeståndslagen eller andra skadeståndsregler
skall tillämpas.

Elinstallatörsförordningen innehåller inga särskilda skadeståndsregler. I
princip är alltså skadeståndslagen att tillämpa i fråga om skador som
uppkommer till följd av bristfälliga installationer. Av den tidigare redogörelsen
följer att det i framtiden endast undantagsvis kan bli aktuellt att kräva
t. ex. en elmontör i underordnad ställning på skadestånd även om montören
förfarit felaktigt vid installationen.

Bestämmelser i kollektivavtal

I gällande kollektivavtal mellan Elektriska arbetsgivareföreningen och
Svenska elektrikerförbundet avseende elektriska installationsarbeten (Elinstallationsavtalet
15 maj 1977-31 mars 1978) finns i 12 § vissa regler av
intresse i detta sammanhang.

I mom. 6 stadgas bl. a. att arbetaren är skyldig att noggrant följa allmänna
föreskrifter angående elektriska anläggningar ävensom de särskilda bestämmelser
som är utfärdade angående anslutning till ortens elektricitetsverk. I
varje fall där oklarhet råder skall arbetaren tillfråga arbetsbefälet, som lämnar
förklaring och upplysningar. Enligt mom. 7 skall varje arbete överlämnas till
en ledande montör. Denne är ansvarig för arbetets utförande enligt gällande
föreskrifter och arbetsbefälets order samt utövar tillsyn över hjälparbetarnas
arbetstid och uppförande. Oegentligheter skall ovillkorligen genast inrapporteras
till arbetsbefälet. I mom. 8 uttalas att arbetare med mindre än tre års
fackvana betraktas som lärling och, med vissa undantag, inte får sättas att
självständigt utföra installation för belysning eller kraft.

I motionerna åberopat rättsfall

1 det följande refereras de delar av åtalet, Stockholms tingsrätts överklagade
dom den 25 april 1975 och Svea hovrätts dom den 27 februari 1976 som torde
vara av störst intresse mot bakgrund av vad motionärerna anfört.

NU 1977/78:16

7

Åklagaren yrkade ansvar på personerna M., R. och A. enligt 3 kap. 8 § och
9 § brottsbalken för grovt vållande till kroppsskada och för framkallande av
fara för annan enligt i huvudsak följande gärningsbeskrivning. Ett elinstallationsföretag
installerade hösten 1969 - våren 1970 elektrisk värme i två
fastigheter i Stockholm. Därvid blev i två lägenheter höljena till vissa
värmepaneler spänningsförande med 220 volt till följd av felaktiga kopplingar.
Vidare kom i en av dessa lägenheter manteln till en till installationen
hörande s. k. kuloledning i kontakt med ett av de spänningsförande
panelhöljena, varför även denna mantel och genom överledning även andra
kulomantlar blivit spänningsförande med 220 volt. Panelhöljena och kuloledningsmantlarna
blev genom den felaktiga installationen livsfarliga att
beröra, i vart fall till slutet av oktober 1972. Vid denna tidpunkt tillfogades en
kvinna avsevärd kroppsskada då hon genom samtidig beröring med ett
panelhölje och ett kuloledningshölje fick elektrisk ström med spänning av
380 volt genom handen och därvid erhöll brännskador. - Ansvariga för vad
som förekommit var enligt åklagaren personerna M. i egenskap av företagets
behörige installatör, R. i egenskap av arbetsledare med uppgift att leda och
fördela installationsarbetet samt A. som varit s. k. ledande montör. Genom
att ej med erforderlig noggrannhet utfärda anvisningar och övervaka arbetena
och genom att ej sedan arbetena utförts företaga eller låta företaga isolationsmätningar
eller på annat sätt förvissa sig om att vad som installerats ej var
spänningsförande, hade de enligt åklagaren förfarit grovt oaktsamt och utsatt
personer som haft anledning att vistas i de aktuella lägenheterna för livsfara
samt åsamkat en person avsevärd kroppsskada.

[De av åklagaren åberopade lagrummen i brottsbalken innehåller följande.
Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller
sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom
till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, dömes till
fängelse i högst två år(BrB 3:8). Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för
livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för
framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år (BrB
3:9).]

Vid sin bedömning av ansvarsfrågan erinrade Stockholms tingsrätt inledningsvis
om de vid denna tidpunkt gällande föreskrifterna i behörighetskungörelsen1
och om bestämmelserna i gällande kollektivavtal mellan
Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet angående
s. k. ledande montör2. Tingsrätten konstaterade bl. a. att M. sedan 1930-talet innehade föreskriven behörighet, att arbetsledaren R. uppfyllde de
fordringar som gällde för att erhålla behörighet men ej innehade sådan och att
montören A. sedan 1930-talet arbetat som yrkesman i branschen. Vidare
redogjordes för de direktiv för kontrollåtgärder som utfärdats av företagsledningen
och tillställts samtliga montörer. Montören A. hade haft att övervaka
cirka sex andra montörer och lärlingar på arbetsplatsen och vid vissa tillfällen
riktat anmärkningar mot deras arbete. Vidare uppgav A. att han visste vilken
montör som hade utfört den felaktiga koppling som orsakat olyckan, men han
ville ej uppge dennes namn. Tingsrätten fann att den behörige installatören
M. hade förfarit på det sätt som är brukligt inom branschen. Systemet kunde
enligt tingsrätten sägas innebära att den behörige installatören överlåter den

'Föreskrifterna i behörighetskungörelsen har återgetts ovan (s. 2).

2Dessa bestämmelser överensstämmer med nu gällande kollektivavtal, vilket har
återgetts ovan (s. 6).

NU 1977/78:16

8

närmare kontrollen av arbetet till en arbetsledare och en ledande montör. M.
befanns därför icke ansvarig för de påtalade felaktigheterna, varför åtalet
ogillades. Skiljaktiga meningar anmäldes dock, bl. a. av ordföranden som
ansåg att M. visserligen inte hade uppfyllt behörighetskungörelsens krav på
kontroll men att i åtalat hänseende den oaktsamhet M. visat ej hade varit
tillräckligt grov för att föranleda ansvar. Åtalen mot arbetsledaren R. och
montören A. ansåg tingsrätten styrkta, och de dömdes båda enligt 3 kap. 8 §
och 9 § brottsbalken för grovt vållande till kroppsskada och för framkallande
av fara för annan. Ordföranden och en nämndeman ville dock frikänna
arbetsledaren, eftersom de ansåg att denne hade anledning räkna med att
montören A. var kompetent att utföra detaljarbetet vid installationen och
företa erforderliga rutinkontroller.

Målet överklagades till Svea hovrätt, som fastställde den friande domen
beträffande M., ogillade åtalet mot arbetsledaren R. och fastställde tingsrättens
dom beträffande montören A. i ansvarsdelen.

Beträffande åtalet mot M. erinrade hovrätten om dennes skyldighet enligt
behörighetskungörelsen att kontrollera det installationsarbete som utförts av
övriga anställda. Hur en sådan kontroll skulle anordnas fick enligt hovrätten
avvägas med hänsyn till installationens art och vederbörande yrkesmäns
erfarenhet. Den i målet aktuella installationen bedömdes av hovrätten som
relativt enkel. Med hänsyn härtill och till att M. hade utsett R. som
arbetsledare och A. som ledande montör, vilka båda fick anses vara väl
skickade för sina uppgifter, kunde det enligt hovrätten i och för sig inte ha
krävts av M. att denne personligen skulle ha vidtagit sådana kontroller som
kunde ha avslöjat de i målet aktuella felkopplingama. Enligt hovrättens
mening hade det emellertid ålegat M. i hans egenskap av behörig installatör
att ge anvisningar för prov av de ifrågavarande panelerna och anordna
effektiv kontroll av att sådana prov företogs. Detta hade M. underlåtit och
han hade därigenom, uttalade hovrätten, brustit i sin kontrollskyldighet
enligt 2 § 1 mom. behörighetskungörelsen. Genom denna oaktsamhet hade
M. enligt hovrätten uttsatt de personer som uppehållit sig i lägenheterna för
livsfaraoch av oaktsamhet vållat kvinnans skador. Hovrätten bedömde dock
icke M:s oaktsamhet som grov. Till följd härav ogillade hovrätten talan för
framkallande av fara för annan. Åtalspunkten vållande av kroppsskada
kunde hovrätten av formella skäl inte ta upp till prövning - målsäganden
hade nämligen inte angivit brottet till åtal.

Beträffande åtalet mot arbetsledaren R. anförde hovrätten att R. med
hänsyn till A:s yrkeskunnighet och långa erfarenhet av installationsarbeten
inte haft anledning att räkna med annat än att A., som ledande montör, var
kompetent att utföra detaljarbetet vid installationen och göra erforderliga
rutinkontroller. Med beaktande härav kunde det enligt hovrätten bl. a. inte
anses ha ålegat R. att undersöka sådana detaljer som hur kopplingar utfördes
eller att verkställa avprovning av skyddsjordningar och dylikt. Hovrätten,
som fann att R. inte förfarit oaktsamt, ogillade därför åtalet.

I fråga om åtalet mot montören A. uttalade hovrätten bl. a. att den främsta
anledningen till att de aktuella panelerna inte hade kopplats i överensstämmelse
med kopplingarna i gruppcentralerna torde ha varit bristande samarbete
mellan A., som utfört kopplingarna i gruppcentralerna, och de honom
underställda montörer, som utfört kopplingarna i panelerna. Om A. gjort
vederbörliga kontroller kunde det enligt hovrättens bedömning tagas för visst
att ifrågavarande felkopplingar inte skulle ha gjorts eller i vart fall inte varit
bestående när anläggningen anslöts till elnätet. Hovrätten fann A:s forsum -

NU 1977/78:16

9

Remissyttranden

Normalt är, enligt stålens industriverk, straffreglerna i 15 § elinstallatörsförordningen
tillräckliga för att felaktig installation skall kunna beivras. Vid
en elektrisk installation kan emellertid i vissa fall slarv i sådana elementära
detaljer, att de praktiskt inte låter sig kontrolleras av behörig installatör,
medföra så allvarliga konsekvenser att det finns ett naturligt utrymme för
tillämpning av vissa av brottsbalkens regler i en sådan undantagssituation.
Enligt industriverkets uppfattning finns ingen anledning till ändring av
denna gällande ordning.

Också Elektriska arbetsgivareföreningen är negativ till motionärernas yrkanden.
Föreningen instämmer i uppfattningen i motionen 1976/77:528 att
ansvaret enligt olika säkerhetsföreskrifter för elektriska installationsarbeten i
första hand vilar på den behörige installatören men påpekar att det i det
aktuella målet endast gällt att tillämpa brottsbalkens regler. Uttalandet i
motionen 1976/77:64 att felkopplingar inte tillkommer medvetet och åberopandet
av de skadeståndsrättsliga reglerna som grund för en förändring anser
föreningen bygga på en orimlig tankegång. Konsekvensen skulle, uttalar
föreningen, bjuda att trafikolyckor - som ju också tillkommer oavsiktligt -när de vållas av arbetstagare i tjänsten inte heller skulle kunna medföra
ansvar för vårdslöshet i trafik.

Svenska elektrikerförbundet ställer sig däremot bakom motionärernas
yrkanden. Förbundet menar att praxis beträffande ansvaret för installationsarbeten
är otillfredsställande och att ansvarsfördelningen vid sådana arbeten
sker slentrianmässigt och på ett sätt som strider mot elinstallatörsförordningen.
Förbundet anför:

De i elbranschen verksamma företagen är, bortsett från ett fåtal storföretag,
regelmässigt mindre företag med lokal verksamhet. Den särskilda lagstiftningen
för att tillgodose samhällets krav på säkerhet bevakas av flera
myndigheter och utmynnar i ett flertal lagar och förordningar av olika
karaktär. Regleringen av elsäkerheten som således är omfattande och
detaljerad torde inte få anses anpasssad till branschens förhållanden och det är
förståeligt att avvikelser från lagstiftarens intentioner ofta förekommer i
företagens praktiska arbeten. Å andra sidan måste kraven på kunskap och
efterlevnad av lagstiftningens bestämmelser ställas avsevärt högre än som
föranleds enbart av en anpassning till företagens praktiska verksamhet. Ur
alla synpunkter måste det anses olämpligt att överlämna frågan om ansvaret
för installationsarbeten till rättspraxis som för avgörande i det enskilda fallet
beaktar en branschpraxis som får anses otillfredsställande. En lösning ur detta
dilemma är att ställa högre krav på utbildning för erhållande av behörighet.

Utbildningen bör därvid omfatta även andra områden än de specifikt
eltekniska t. ex. arbetsmarknadslagstiftning, arbetsmiljö och företagsskötsel
ur ekonomiska och administrativa synvinklar.

De nu föreslagna åtgärderna är emellertid av mera långsiktig karaktär men
bör självfallet beaktas vid eventuella lagstiftningsåtgärder.

De omedelbara lagstiftningsåtgärder varom motionärerna hemställer bör

NU 1977/78:16

10

ses mot bakgrund dels av att ansvarsfördelningen vid installationsarbete
torde ske slentrianmässigt och på ett sätt som strider mot elinstallatörsförordningen
och dels att det i motionerna åberopade rättsavgörandet inom
yrkeskåren upplevs som djupt orättfärdigt och ger upphov till känslor av olust
och osäkerhet.

Svenska Eiektrikerförbundet anser att redan av det sistnämnda skälet
lagstiftningsåtgärder bör vidtas och ställer sig sålunda bakom motionärernas
krav.

Förarbeten till elinstallatörsförordningen

I en promemoria till industridepartementet den 24 november 1970 med
förslag till ny kungörelse angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete
redovisade kommerskollegium resultatet av en översyn av den då
gällande behörighetskungörelsen.

Efter remissbehandling år 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium
att dels komplettera förslaget i vissa avseenden, dels förbereda förslag
till föreskrifter för tillämpningen av den föreslagna författningen. Arbetet
skulle ske i samråd med representanter för huvudorganisationer och
myndigheter som berördes av eller eljest var sakkunniga i behörighetsfrågor.

Uppdraget övertogs år 1973 av statens industriverk, som år 1974 till
industridepartementet redovisade ett förslag till ny elinstallatörskungörelse
jämte tillämpningsbestämmelser.

Den nämnda promemorian år 1970 innehåller bl. a. en sammanställning av
de utslag angående förseelser mot behörighetskungörelsen som hade
inkommit till kollegiet under åren 1939-1968. Sammanställningen visar
enligt kollegiet att det inte fanns någon entydig syn på sådana förseelser
(promemorian s. 13). Vidare diskuteras hur behörighetssystemet bör utformas,
varvid bl. a. berörs frågan om vilken kontrollskyldighet som skall anses
åvila en behörig installatör.

Enligt promemorian (s. 13) är det vid installationsföretag i allmänhet
företagets chef som har behörighet. Kollegiet fortsätter:

Även i stora företag är det vanligt att det bara finns en behörig installatör.
Vid kommunala elverk brukar elverkschefer eller driftschefer ha behörighet
och i allmänhet också arbetsgivaransvar enligt arbetarskyddslagen. I stor
utsträckning har även verkmästare och montörer behörighet av klass B eller
C. Elverkschefen eller driftschefen torde dock utåt gälla som företagets
behörige installatör. Inom de stora kraftföretagen är det företrädesvis
avdelningschefer som fungerar som behöriga installatörer. Inom de medelstora
distributionsföretagen torde vederbörande chef ha behörighet medan de
mindre distributionsföretagen ofta torde anlita utomstående installatörer för
installationsarbeten. Härav följer att elektriska installationer i stor utsträckning
utföres av elektriska yrkesmän som själva icke innehar behörighet, men
arbetar under kontroll av behörig installatör. Kontrollen över utförda arbeten
torde till övervägande delen utövas av arbetsledning och arbetsbefal och i

NU 1977/78:16

huvudsak endast när det gäller större arbeten utövas av den behörige
installatören. 1 stor utsträckning torde kontrollen från den behörige installatörens
sida utövas på så sätt att denne upprättar eller kontrollerar arbetsplanerna
samt har uppsikt över att de yrkesmän som utför arbetena har tillräcklig
erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter och därjämte efter arbetets
slutförande genom samtal med arbetsbefälet förskaffar sig kännedom om hur
detta utförts.

Under rubriken Kravet på kontroll av installationsarbeten anförde kollegiet
följande (s. 50-53):

Kompetensregleringen innebär att installationsarbete får utföras-förutom
av behörig installatör - av yrkesman anställd hos behörig installatör eller av
yrkesman anställd i samma företag som sådan installatör, under förutsättning
tillika att yrkesmannen utför arbetet under kontroll av den behörige
installatören. Kungörelsen anger inte hur denna kontroll skall vara beskaffad.

I förarbetena framhölls att den behörige installatören bör utöva ledningen
av arbetet och är ansvarig för hur detta utföres av de arbetare han anlitar.
Vidare underströks skyldigheten att ha viss uppsikt över arbetet men det
klargjordes inte hur omfattande uppsikten skall vara. Inte heller rättstillämpningen
ger något entydigt svar på denna fråga. I det fåtal utslag där frågan
beröres finns exempel både på uppfattningen att den behörige installatören
har att genom besök på platsen kontrollera arbetet och på uppfattningen att
kontrollen får avvägas med hänsyn till arbetets art och montörens erfarenhet.

Den oklarhet som råder i förevarande hänseende har medverkat till att
kontrollen är av varierande omfattning inom olika företag. Det synes vara en
vanlig företeelse att även företag med betydande verksamhet och stort antal
montörer har endast en behörig installatör. I ett litet företag kan den behörige
installatören vara närvarande och kontrollera flertalet arbetsmoment men ju
större företaget är desto mindre möjligheter har han att personligen utöva en
effektiv kontroll. I stor utsträckning torde kontrollsystemet fungera på det
sättet att den behörige installatören avväger kontrollen med hänsyn till
vederbörande yrkesmans kompetens. Är den yrkesman som beordrats att
utföra visst arbete ovan vid arbetet, torde den behörige installatören anse det
nödvändigt att i detalj kontrollera hans arbete. Är det däremot uppenbart att
yrkesmannen är väl förtrogen med arbetet, lär på många håll kontroll av detta
slag endast undantagsvis förekomma. Den behörige installatören torde i stor
utsträckning uppfatta sin kontrolluppgift så att han har ansvar för att arbetet
anförtros tillräckligt erfarna och sakkunniga yrkesmän och att han också kan
till annan delegera funktionen att på arbetsplatsen kontrollera hur arbetet
utförts.

Kritiska synpunkter anföres ibland mot den nuvarande ordningen och det
finnes enligt kollegiets mening anledning överväga om det är lämpligt och
möjligt att närmare ange vilken kontroll den behörige installatören skall
utöva över förekommande arbeten.

Kollegiet har härvid övervägt om ett kontrollsystem liknande det som
gäller i Norge och som innebär att vissa kvalifikationskrav uppställes inte
endast för installatörer utan även för montörer bör införas i vårt land. Enligt
de norska elverkens installationsbestämmelser är en installatör skyldig att
alltid ha fullt utlärda, kompetenta och väl uppövade montörer. En montör får
inte ha fler än två hjälparbetare eller lärlingar med på arbetet och de skola

NU 1977/78:16

12

alltid arbeta under tillsyn och ledning av montören.

Kollegiet har emellertid inte ansett sig böra föreslå att regler liknande de
norska införes i Sverige. Enligt kollegiets mening skulle ett system av detta
slag i många fall bli onödigt betungande och inte vara tillräckligt motiverat ur
säkerhetssynpunkt. Det bör också beaktas att de norska bestämmelserna
gäller inom ramen för ett auktorisationssystem. Det kan ifrågasättas om det är
lämpligt att inordna sådana bestämmelser i en kompetensreglering och ålägga
den behörige installatören ansvar för deras efterlevnad. Hans ställning i
företaget är ofta sådan att han inte kan påverka utformningen av organisationen
och mot den bakgrunden ter det sig orimligt att pålägga honom ansvar
exempelvis för hur många hjälparbetare som biträder varje montör.

En analys av olika installationsarbeten visaratt de i viss utsträckning består
av moment som inte kräver egentl ig elektrisk sakkunskap. Som exempel kan
nämnas att problemen i samband med framdragande av friledningar-även
sådana med högre spänningsnivåer - till stor del rymmer hållfasthetsfrågor
och problem om framkomligheten i terräng och andra spörsmål som inte ärav
elektrisk natur. Även vissa avsnitt av inomhusinstallationer består av
åtgärder som inte fordrar särskild elektrisk sakkunskap. Vad nu sagts innebär
givetvis inte att kontrollen skulle kunna undvaras men det är svårt att i detalj
precisera hur noggrann den bör vara och det skulle uppenbarligen inte vara
rationellt om en behörig installatör skulle vara skyldig att ha kontinuerlig
uppsikt över varje moment i ett arbete. Ett generellt utformat krav på kontroll
skulle leda till kostnadsökningar som i det stora antalet fall inte är motiverade
av säkerhetsskäl. Det är å andra sidan erforderligt att bättre än som nu sker i
behörighetskungörelsen klargöra innebörden av kravet på kontroll över
installationsarbeten.

En särskild bestämmelse om installatörens skyldigheter härvidlag bör
införas i kungörelsen. Däri bör föreskrivas att installatören har att övervaka
att envar yrkesman som utför installationsarbete under hans ledning besitter
sådan yrkeskunnighet som i varje särskilt fall erfordras samt att anläggning
innan den tas i bruk efter utfört installationsarbete kontrolleras i den
utsträckning som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall är
erforderlig.

Det skulle i och för sig vara önskvärt att i kungörelsen närmare ange i
vilken omfattning kontroll sker och i vilken utsträckning den behörige
installatören själv bör utöva kontrollen. Det är emellertid knappast möjligt att
i en lagstiftning på ett tillräckligt differentierat sätt ange kontrollskyldigheten.
I 14 § detaljmotiveringen föreslås att kollegiet skall bemyndigas utge
tillämpningsföreskrifter till behörighetskungörelsen. Med den uppläggning
av dessa föreskrifter som skisseras i detaljmotiveringen bör det enligt
kollegiets mening vara lättare att däri klargöra exempelvis vilka arbetsmoment
som kräver kontroll från den behörige installatörens sida och i vilken
utsträckning kontrolluppgiften bör kunna delegeras till underordnad personal.

Vid utfärdandet av sådana föreskrifter är det naturligt att rådgöra med den
samrådsgrupp för behörighetsfrågor, som föreslås skola knytas till kollegiet.

Kommerskollegiums ursprungliga förslag till ny kungörelse innehöll en
bestämmelse enligt vilken behörig installatör skulle övervaka bl. a. att
yrkesman, som utför installationsarbete under hans ledning, besitter för
arbetet erforderlig kunnighet. Som har framgått av det föregående förutsattes

NU 1977/78:16

13

i promemorian också att kollegiet skulle utfärda tillämpningsföreskrifter till
den nya kungörelsen. I dessa tillämpningsföreskrifter skulle enligt promemorian
närmare kunna klargöras vilka arbetsmoment som krävde kontroll
från den behörige installatörens sida och i vilken utsträckning kontrolluppgiften
skulle kunna delegeras till underordnad personal.

I industriverkets förslag år 1974 till ny elinstallatörskungörelse hade denna
föreskrift omarbetats något. Enligt förslaget skulle elinstallatör tillse att
yrkesman som utför arbete under hans överinseende har för arbetet
erforderliga kunskaper och färdigheter samt att den anläggning eller anordning
som arbetet avsett ej tages i bruk förrän den genom elinstallatörens
försorg kontrollerats i den utsträckning som krävs med hänsyn till omständigheterna.

Industriverkets förslag - liksom ett förslag till tillämpningsbestämmelser -hade utarbetats efter överläggningar i en s. k. samrådsgrupp för elinstallatörsfrågor.
I denna samrådsgrupp ingick företrädare för bl. a. Elektriska
arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet. Gruppen diskuterade
bl. a. frågan om installatörernas kontrollerande funktion. Enighet rådde
därvid om att det är omöjligt att närmare precisera vad som skall kontrolleras
och hur kontroll skall ske. -1 industriverkets förslag till tillämpningsbestämmelser
berördes inte denna fråga. Frågan aktualiserades inte heller av de
närmast berörda parterna under den remissbehandling av förslaget som
skedde innan elinstallatörsförordningen utfärdades år 1975. Som framgått av
den föregående redogörelsen (s. 2) för nu gällande bestämmelser ansluter sig
dessa nära till industriverkets förslag.

Enligt 17 § elinstallatörsförordningen meddelas närmare föreskrifter för
verkställigheten av denna förordning av statens industriverk. Verket har år
1976 utfärdat kungörelse (SIND FS 1976:2) med tillämpningsbestämmelser
till förordningen. I dessa tillämpningsbestämmelser berörs inte frågan om hur
elinstallatör skall utföra sina åligganden enligt 3 § elinstallatörsförordningen.

Utskottet

De två motioner som utskottet behandlar i detta betänkande innehåller
kritik mot gällande ansvarsregler i fråga om elinstallationsarbeten. Kritiken
framförs mot bakgrund av en dom år 1976 av Svea hovrätt. 1 målet, som avsåg
felaktiga elinstallationer vilka ledde till kroppsskador, åtalades en behörig
installatör, en arbetsledare och en elmontör för grovt vållande till kroppsskada
och framkallande av fara för annan. Endast montören fälldes till
ansvar.

Frågor om tillsyn och kontroll av elinstallationsarbeten regleras sedan den
1 april 1976 i elinstallatörsförordningen (1975:967). Dessförinnan gällde den
s. k. behörighetskungörelsen (1939:219) med i huvudsak samma ansvarsregler.
Enligt 3 § elinstallatörsförordningen får elinstallationsarbeten i regel

NU 1977/78:16

14

utföras endast av s. k. behörig installatör eller av yrkesman under installatörens
överinseende. Installatören skall se till att yrkesmannen har erforderlig
kompetens. Anläggningen skall, innan den tas i bruk, kontrolleras genom
installatörens försorg. Om installatören eller annan uppsåtligen eller av
oaktsamhet utför installationsarbete i strid med bestämmelserna eller
underlåter att utöva föreskriven tillsyn kan han dömas till böter (15 §). Om
skada eller skaderisk uppkommer till följd av felaktig installation kan dock
brottsbalkens regler om t. ex. brott mot liv och hälsa bli tillämpliga. Har flera
personer medverkat till skadan svarar de i straffrättsligt hänseende var och en
för sin skuld.

Särskilda skadeståndsregler för elinstallationsförhållanden finns inte.
Numera gäller på detta område skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser.
Beträffande skada som uppkommer genom fel eller försummelse i tjänsten
gäller som huvudregel att arbetsgivaren, oavsett vem inom företaget som
direkt har förorsakat skadan, blir skadeståndsskyldig gentemot den skadelidande.
Är arbetstagaren vållande till skadan är han ansvarig endast om
synnerliga skäl föreligger. Detta innebär att arbetstagaren endast i undantagsfall
kommer att kunna avkrävas ersättning.

Enligt motionen 1976/77:64 bör elinstallatörsförordningen (1975:967)
ändras så att endast behörig installatör personligen - och alltså inte yrkesman
som utför arbetet - skall kunna göras straffrättsligt ansvarig för felaktighet
eller skada som har uppkommit till följd av fel vid sådan elinstallation som
avses i 3 § nämnda förordning, om felet icke varit uppsåtligt.

I motionen 1976/77:528 föreslås att ansvarsreglerna utformas så att såväl
skadeståndsrättsligt som straffrättsligt strikt ansvar för elinstallationsarbete
åvilar den behörige installatören. Enligt motionärerna har lagstiftarna ansett
att ansvaret för felaktiga installationer skall vila på andra personer än den
enskilde befattningshavaren och då i första hand på den behörige installatören.

Av remissyttranden över de båda motionerna framgår att statens industriverk
- som handlägger behörighetsfrågor, meddelar föreskrifter för verkställigheten
av elinstallatörsförordningen och är chefsmyndighet för statens
elektriska inspektion - inte ser någon anledning till ändring av gällande
ordning. Också Elektriska arbetsgivareföreningen motsätter sig motionärernas
förslag. Dessa stöds däremot av Svenska elektrikerförbundet, som
menar att den aktuella domen grundas på en branschpraxis i fråga om
arbetsledning och ansvarsfördelning som är otillfredsställande och som
dessutom strider mot elinstallatörsförordningen. Inom yrkeskåren upplevs
enligt förbundet det i motionerna åberopade rättsavgörandet som djupt
orättfärdigt.

Utskottet vill för sin del framhålla följande. En huvudprincip i svensk
straffrätt är att, om flera personer deltar i eller medverkar till brott, var och en
av dessa straffas efter måttet av sin skuld. Denna princip upprätthålls även
när brottet har vållats genom fel eller försummelse i tjänsten och oavsett

NU 1977/78:16

.15

tjänstens art. Yrkandet i de båda motionerna på denna punkt - nämligen att
arbetstagare vid elinstallationsarbeten aldrig skall kunna ådömas straff eller
skall dömas endast om han har förfarit uppsåtligt - skulle, såvitt utskottet kan
finna, innebära att en för svensk straffrätt unik ordning (möjligen med
undantag av vissa äldre bestämmelser om s. k. husbondeansvar) införs just
för elinstallationsarbeten. Utskottet kan inte finna detta motiverat. Liknande
skäl kan anföras gentemot yrkandet om strikt skadeståndsansvar för den
behörige installatören utan möjlighet för denne att föra regresstalan mot
försumlig arbetstagare. Utskottet är därför inte berett att förorda några
särbestämmelser för elinstallationsarbeten i skadeståndshänseende men vill
understryka att syftet med motionen 1976/77:528 i denna del synes vara i
huvudsak tillgodosett genom det sätt varpå arbetsgivarens och arbetstagarens
skadeståndsansvar har reglerats i skadeståndslagen.

Bl. a. omständigheterna i det av motionärerna åberopade rättsfallet visar
dock enligt utskottets uppfattning att förhållandena inte är helt tillfredsställande
när det gäller tillsyn och kontroll av att elinstallationer av nu
ifrågavarande typ görs på ett riktigt sätt. I samband med elinstallatörsförordningens
tillkomst diskuterades, såsom framgått, inom industriverket möjligheten
att i tillämpningsbestämmelser precisera vilka moment i en elinstallation
som skulle kräva kontroll av den behörige installatören personligen och
följaktligen också i vilken utsträckning kontrolluppgiften skulle kunna
delegeras. Diskussionen ledde dock fram till uppfattningen att sådana
föreskrifter inte var lämpliga. Utskottet finner det emellertid angeläget att
regeringen och vederbörande myndigheter mot bakgrund av vunna erfarenheter
ånyo överväger behovet av tillämpningsföreskrifter på området, ägnade
att skapa garanti för en effektiv tillsyn av elinstallationsarbeten.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1976/77:64 och 1976/
77:528 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört rörande den tillsynsskyldighet som enligt 3 § elinstallatörsförordningen
(1975:967) åligger elinstallatör.

Stockholm den 24 november 1977

På näringsutskottets vägnar
FRITZ BÖRJESSON

Närvarande: Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven
Andersson i Örebro (fp), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), KarlAnders
Petersson (c), Ivar Högström (s), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart
Pettersson (s), Sten Svensson (m), Rune Jonsson i Husum (s), Holger
Bergqvist (fp), Wivi-Anne Radesjö (s) och Lars Ljungberg (m).

GOTAB 56010 Stockholm 1977