Finansutskottets betänkande

FiU 1977/78: 40

1977/78: 40

med anledning av regeringens i propositionen 1977/78:150 gjorda
framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen m. m. jämte motioner

I propositionen 1977/78:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen
i

bilaga 1 (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen att godkänna
de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i
propositionen.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan 1978, har som bilaga fogats Reviderad
nationalbudget 1978.

I propositionen har regeringen vidare i

bilaga 2 (budgetdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats
i propositionen,

2. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1978/79
anvisa vissa i propositionen angivna reservationsanslag,

3. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för ibudgetåret 1978/79,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna
i dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1978/79,

5. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av
statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1978/79,

6. godkänna beräkning av driftbudgetens inkomster för budgetåret
1978/79 enligt en vid propositionen fogad specifikation,

7. godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för
budgetåret 1978/79,

8. på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande
inkomsttiteln Lånemedel till 7 657 716 000 kr.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978/79, har fogats som
Bilaga 1: Långtidsbudget för perioden 1978/79—1982/83
Bilaga 2: Riksrevisionsverkets beräkning över utfallet av statens budget
för budgetåret 1977/78
Bilaga 3: Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1978/79

Bilaga 4: Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret
1978/79

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

Bilaga 5: Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1978/79
Bilaga 6: Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1978/79

Bilaga 7: Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1978/79
sedan budgetpropositionen
Bilaga 8: Lagförslag

Vidare har regeringen i

bilaga 3 (arbetsmarknadsdepartementet) anmält frågan om slutlig reglering
av statsbudgeten för budgetåret 1978/79 såvitt avser arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde, varvid ytterligare 450 000 000
kr. begärs under tolfte huvudtiteln.

Propositionen har hänvisats såvitt avser bilaga 2, Reviderat budgetförslag
1978, moment 5 i hemställan (förslag till lag om storleken av
statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1978/79)
till skatteutskottet, såvitt avser bilaga 3, Arbetsmarknadsdepartementet,
till arbetsmarknadsutskottet och i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag
1978/79, i vad avser hemställan under moment 2 i sitt betänkande
med anledning av regeringens förslag om anslag för budgetåret 1978/79
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar (FiU 1977/78: 44), momenten
3, 4 och 6 i sitt betänkande angående inkomster på statsbudgeten
för budgetåret 1978/79 (FiU 1977/78: 47) samt momenten 7 och 8 i sitt
betänkande angående investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1978/79 (FiU 1977/78: 46).

Utskottet behandlar i detta betänkande

under avsnitt A. Ekonomidepartementet

dels bilaga 1, Reviderad finansplan 1978,

dels de med anledning av propositionen 1977/78: 150 väckta motionerna 1977/78:

1969 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under
1,

1977/78: 1971 av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 1972 av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 1974 av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser hemställan
under 1—7 och 9—24 (yrkandet under 8 som berör varvsindustrin har
överlämnats till näringsutskottet),

FiU 1977/78: 40

under avsnitt B. Budgetdepartementet

dels bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978/79, i vad avser de allmänna
riktlinjerna för budgetregleringen,

dels följande motioner

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under
2,

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser hemställan
under 25.

FiU 1977/78: 40

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Den reviderade finansplanen 1978

I propositionen 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att
godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats
i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78: 1969 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari
hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordas i den reviderade finansplanen,

2. att hos regeringen hemställa om förslag för höjda barnbidrag, pensioner
och studiebidrag i enlighet med de förslag som finns angivna i
motionen,

3. att uttala sig för pris- och hyresstopp och hos regeringen hemställa
om förslag i enlighet därmed,

4. att godkänna den politik för stoppad kapitalexport och aktievinstutdelning
som förordas i motionen,

5. att uttala sig för en alternativ sysselsättningspolitik med nationalisering
av viktiga nyckelindustrier och uppbyggandet av nya statsindustrier
i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen,

6. att uttala sig för ökat bostadsbyggande i enlighet med motionen
och hos regeringen hemställa om förslag i enlighet därmed,

7. att hos regeringen hemställa om en 50-procentig minskning av militärutgifterna,

8. att i övrigt uttala sig för den allmänna inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

1977/78: 1971 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen

1. godkänner de grunder för extra tillägg till barnbidrag som angivits
i motionen,

2. till Extra tillägg till barnbidrag (socialdepartementet) för budgetåret
1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 890 000 000 kr.,

1977/78: 1972 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen

1. godkänner de grunder för extra tillägg till studiebidrag m. m. som
angivits i motionen,

2. till Extra tillägg till studiebidrag m. m. (utbildningsdepartementet)
för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 60 000 000 kr.,

FiU 1977/78: 40

1977/78: 1974 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att hos regeringen hemställa att konsumentpriset på mjölk, ost,
nötkött, bröd och mjöl sänks med i motionen angivna belopp,

2. att till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under jordbruksdepartementets
huvudtitel anvisa ett extra anslag av 850 milj. kr.,

3. att genom utnyttjandet av dessa medel kompensera jordbruket genom
särskilda pristillägg på berörda jordbruksprodukter för de i motionen
föreslagna prissänkningarna,

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga
hemställs att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att ett bostadsbyggnadsprogram
om 85 000 lägenheter genomförs under budgetåret 1978/79,

2. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att ytterligare 20 000
barnstuge- och fritidshemsplatser skall byggas under budgetåret 1978/79
och att erforderliga statsbidrag härför utgår,

3. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att personaltätheten i
daghemmen blir 1 personal på 4 barn,

4. att hos regeringen hemställa om åtgärder för 6 000 nya tjänster
inom sjukvården,

5. att hos regeringen hemställa om åtgärder för 5 000 nya tjänster
inom äldreomsorgen,

6. att hos regeringen hemställa om åtgärder för en förbättrad kollektivtrafik
— såväl statlig som kommunal — av sådan omfattning att
12 000 ytterligare tjänster inrättas,

7. att hos regeringen hemställa om förslag till program för alternativ
energiproduktion och energibesparande åtgärder som ger 5 000 årsarbeten
ytterligare inom verksamheten,

9. att hos regeringen hemställa om förslag till sysselsättningsgaranti
inom gruv- och stålbranschen,

10. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att sysselsättningen
inom textilbranschen ej skall minska,

11. att hos regeringen hemställa om förslag till bidrag för kommunerna
och landstingen att anordna ungdomsarbeten bl. a. genom tidigareläggning
av angelägna investeringar intill 20 000 nya arbetstillfällen,

12. att hos regeringen hemställa om förslag till statligt stöd till nya
idrottsanläggningar som kan ge 1 000 nya arbetstillfällen,

13. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att verkställa ett
omedelbart och effektivt allmänt prisstopp under 12 månader,

14. att hos regeringen hemställa om förslag till lag om hyresstopp
under i första hand 12 månader,

15. att hos regeringen hemställa om förslag till slopande av mervärde -

FiU 1977/78: 40

skatten på nödvändighetsvaror, finansierade i enlighet med i motionen
angivna riktlinjer,

16. att de 2 030 000 000 kronor som anslagits som prisregleringsmedel
för det militära försvaret avräknas från försvarsbudgeten,

17. att uttala att inga militära repetitionsövningar skall hållas under
budgetåret 1978/79 och att härför anslagna medel avräknas från försvarsbudgeten,

18. att uttala sig för en skärpt restriktivitet vid tillämpningen av valutaregleringslagen
så att kapitalflykt och industriutflyttning stoppas,

19. att hos regeringen hemställa om förslag om förstatligande av privata
affärsbanker och försäkringsbolag,

20. att hos regeringen hemställa om förslag till lag om arbetstidsförkortning
till 7-timmarsdag, med full lönekompensation, med giltighet
från den 1 januari 1979,

21. att hos regeringen hemställa om förslag till ändrad inriktning av
skattepolitiken i enlighet med i motionen anförda riktlinjer,

22. att hos regeringen hemställa om åtgärder för utarbetande av ett
industripolitiskt program med sikte på ökad förädling inom landet,

23. att öka det allmänna barnbidraget till 3 050 kronor per barn och år
från den 1 juli 1978, vilket utgör 25 % av nu gällande basbelopp och att
riksdagen anvisar nödvändiga medel härför,

24. att med avslag på proposition 1977/78: 150 som sin mening uttala
vad som i motionen anförs om den ekonomiska politiken.

Propositionen

I fråga om den internationella utvecklingen konstateras i den reviderade
finansplanen att det efterhand blev allt tydligare att konjunkturtrenden
under 1977 var betydligt svagare än vad som allmänt förutsetts.
Mot bakgrund av den försvagning som ägde rum under sommarhalvåret
sattes stimulansåtgärder in i en rad länder under hösten. Dessa har bidragit
till att konjunkturläget i Västeuropa har förbättrats något under
de inledande månaderna i år. Kurvan för industriproduktionen pekar
uppåt, och viktiga konjunkturindikatorer visar på en fortsatt förstärkning.

Nya stimulansåtgärder har tillkommit i Förenta staterna, Japan och
Storbritannien. Mot en väntad förstärkning i vissa länder står dock en
fortsatt svag utveckling i de mindre ländernas ekonomier. Flera av dessa
har under de senaste månaderna tvingats vidta åtstramande åtgärder
med hänsyn till utrikesbalansen. Tillväxten i denna grupp av länder,
till vilken våra nordiska grannländer hör, kan enligt föredraganden nu
väntas bli mer dämpad än som förutsågs i årets finansplan.

Även om tillväxten i de större ländernas ekonomi, och därmed i
OECD-området totalt sett, kan förutses bli något starkare i år jämfört

FiU 1977/78: 40

med 1977, väntas flera av de nuvarande problemen kvarstå. Sålunda
är det inte sannolikt att någon utjämning av rådande bytesbalansojämvikt
kan komma till stånd under innevarande år. Med nuvarande utvecklingstendenser
finns det i stället risk för att överskottsländerna
ytterligare ökar sina överskott, medan underskottsländernas situation
förblir oförändrat besvärlig. I förening med ett fortsatt stort amerikanskt
bytesbalansunderskott kan detta leda till ett bestående tryck uppåt på
överskottsländernas valutor. En ytterligare appreciering får en direkt
depressiv effekt på dessa länders ekonomi. Samtidigt skulle underskottsländerna
kunna tvingas skärpa inriktningen av den ekonomiska politiken
ytterligare. Mot denna bakgrund är det enligt föredraganden uppenbart
att initiativ måste tas, vilka leder till en anpassning av rådande bytesbalansojämvikt.

En differentierad efterfrågepolitik, där de betalningsbalansmässigt
starka länderna går före i en expansion av den inhemska efterfrågan,
framstår som den bästa vägen att undvika de svårigheter industriländerna
riskerar ställas inför. I och med att de länder som har det största
utrymmet för expansion ökar den inhemska efterfrågan och därigenom
importen, lindras bytesbalansrestriktionen för övriga länder. Efterhand
kan därigenom allt fler länder medverka i en allmän stimulanspolitik
inom OECD-området.

I överskottsländerna hävdas i allmänhet den uppfattningen att tillräckliga
åtgärder redan vidtagits för att stimulera efterfrågan. Också
i andra länder är rädslan för inflationen en återhållande faktor för den
ekonomiska politiken. Det finns enligt föredraganden emellertid mycket
som talar för att en ökning av den ekonomiska aktiviteten kan låta sig
förenas med en fortsatt nedgång i inflationstakten. Produktivitetsutvecklingen
har genomgående varit mycket svag under det gångna året.
En av de viktigaste orsakerna härtill är att en omfattande undersysselsättning
har uppkommit genom att arbetskraften har hållits kvar inom
företagen.

Det är emellertid inte bara i fråga om bytesbalanssituationen som
utsikterna för innevarande år ger anledning till bekymmer, påpekas det
i propositionen. Också arbetslöshetsproblemet kan komma att förvärras.
OECD-sekretariatet har beräknat att en ekonomisk tillväxt i såväl hela
OECD-området som i Västeuropa på ungefär 4,5 % är nödvändig för
att arbetslösheten skall kunna nedbringas. Det är sannolikt att tillväxten
i Västeuropa väsentligt kommer att understiga detta tal. Därmed är
faran stor för att en uppgång i antalet arbetslösa äger rum i år. Det är
därför troligt, menar föredraganden, att ytterligare stimulansåtgärder
kommer att vidtas i vissa länder.

Med tanke på den tidseftersläpning man måste räkna med innan
ekonomisk-politiska beslut får någon nämnvärd effekt på konjunkturförloppet,
kommer ytterligare stimulansåtgärder att i endast begränsad

FiU 1977/78: 40

utsträckning påverka utvecklingen redan i år. För OECD-området totalt
sett förutses mot bakgrund av rådande utvecklingstendenser en ekonomisk
tillväxt på 3,5 å 4 % 1978. Detta innebär en viss nedjustering
jämfört med den prognos som lades fram i finansplanen.

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och länderområden
1975—1978

Årlig procentuell volymförändring

	1975	1976	1977	1978
Förenta staterna	-1,8	6,0	4,9	4—5
Japan	2,4	6,3	5,1	5—5,5
Förbundsrepubliken Tyskland	-3,2	5,6	2,4	3—4
Storbritannien	-1,8	2,1	0,3	3—3,5
Frankrike	-1,1	5,2	2,7	3—3,5
Italien	-3,5	5,6	2,0	2—3
Norden	0,8	2,9	-0,2	1—1,5
därav: Sverige	0,8	1,4	-2,5	0,8
Västeuropa	-1,6	4,2	2,0	2,5—3
OECD totalt	-1,0	5,2	3,5	3,5-4

Källor: För 1975, 1976 och 1977: OECD. För 1978: Ekonomidepartementet.

Den uppgång i den ekonomiska aktiviteten som förutses för Västeuropas
del äger rum från en låg utgångsnivå. Även om en avsevärd
förbättring av tillväxten äger rum under loppet av 1978, blir därför den
genomsnittliga expansionstakten för året begränsad. De stimulansåtgärder
som redan satts in, följda av eventuellt ytterligare åtgärder, väntas
dock bidra till en successiv förstärkning av konjunkturen i Västeuropa.

Den amerikanska administrationen har deklarerat att den ämnar upprätthålla
en hög tillväxt i ekonomin såväl i år som under 1979. En
sådan utveckling förutsätter att finanspolitiken bibehålls expansiv. Som
redan nämnts har administrationen lagt fram förslag om stimulans via
skattesänkningar andra halvåret i år. Med hänsyn till dels den senaste
tidens ogynnsamma utveckling av priserna, dels bytesbalansunderskottet
och den oroande kursutvecklingen för dollarn, torde dock utrymmet
för ytterligare stimulansåtgärder vara begränsat. Samtidigt kan en tyngdpunktsförskjutning
i den ekonomiska politiken mot större stramhet i
kreditpolitiken bli nödvändig. Därmed ökar risken för att produktionstillväxten
i Förenta staterna mot slutet av 1978 och under 1979 kan
undergå en försvagning.

Utsikterna för världshandeln ter sig inte heller i år särskilt ljusa. En
successiv förstärkning av handelns tillväxt, i linje med produktionsutvecklingen,
väntas dock komma till stånd under loppet av året. I
genomsnitt för 1978 förutses OECD-ländernas import stiga med endast
ca 4 %. Däremot är en något högre tillväxttakt för exporten trolig på
grund av en starkare efterfrågan från utvecklingsländerna.

Det internationella valuta- och betalningssystemet präglas av allvarlig

FiU 1977/78: 40

obalans och osäkerhet. Underhandlingar pågår om internationellt samordnade
insatser för att bringa den fortsatta utvecklingen under bättre
kontroll. En förutsättning för en stabilisering på det finansiella området
är enligt föredragandens mening att man lyckas nå enighet om åtgärder
som angriper de grundläggande orsakerna till jämviktsbristerna i bytesbalanserna.

I fråga om utvecklingen av Sveriges ekonomi erinrar föredraganden i
det avslutande avsnittet av den reviderade finansplanen om att den bristande
balansen i Sveriges ekonomi under hösten 1976 blev alltmer påtaglig.
I motsats till de mindre avvikelser från tillväxttrenden som förekommit
under tidigare konjunktursvackor var det fråga om en djupgående
balansrubbning. Vårt kostnadsläge hade under loppet av ett par
år försämrats med ca 25 % i jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer.
Betydelsefulla branscher brottades med djupgående strukturproblem.
Det starkt försämrade konkurrensläget hade lett till att svensk
industri förlorat marknadsandelar på såväl export- som hemmamarknaden.
Underskottet i bytesbalansen var stort och förutsågs komma att
stiga. Sedan början av 1975 hade industriproduktionen minskat trots att
en betydande lageruppbyggnad ägt rum. Näringslivets investeringsnivå
var vikande. De stora kostnadsstegringarna hade byggt upp ett latent
inflationstryck.

Regeringens ekonomiska politik inriktades därför på att återställa
balansen i den svenska ekonomin. Åtgärder vidtogs för att genomföra
en kostnadsanpassning i förhållande till omvärlden, för att stärka exportindustrins
och den importkonkurrerande industrins internationella
konkurrensförmåga och för att skapa förutsättningar för ett återtagande
av förlorade marknadsandelar. Som betydelsefulla inslag i denna strategi
ingick en successiv nedskrivning av den svenska kronan och beslutet
att lämna den s. k. valutaormen. Den allmänna arbetsgivaravgiften
sänktes från och med årsskiftet. Den privata konsumtionen stramades åt.

Det är, anför föredraganden, för tidigt att med säkerhet bedöma
effekterna av dessa ekonomisk-politiska åtgärder. Tydliga tecken kan
emellertid iakttas på att utvecklingen börjat vända åt rätt håll. Underskottet
i handels- och bytesbalansen blev under 1977 mindre än vad
som beräknades i årets finansplan. En klar förbättring av handelsbalansen
inträffade under de sista månaderna förra året och har fortsatt
under de första månaderna i år. För månaderna november 1977—mars
1978 uppgick överskottet till drygt 2 miljarder kr. En ökad optimism
har kunnat skönjas inom näringslivet. Konjunkturbarometern för första
kvartalet redovisar en mer positiv utveckling än tidigare barometerdata.
För andra kvartalet förutses ökad orderingång och fortsatt stigande exportorder.

Genom årets avtal mellan LO, PTK och SAF, som enligt föredragan -

FiU 1977/78: 40

dens uppfattning var präglat av medvetande om allvaret i de problem
vårt land drabbats av och en stor beredvillighet att medverka till problemens
lösning, har lagts en grund för en lugnare kostnads- och prisutveckling.
Det är angeläget att statsmakterna svarar upp mot den vilja
till medverkan som sålunda kommit till uttryck. Detta är inte minst
betydelsefullt som Sveriges ekonomiska läge enligt föredraganden i
många hänseenden alltjämt måste bedömas som allvarligt. Kapacitetsutnyttjandet
inom industrin ligger lågt. Våra relativa arbetskraftskostnader
per producerad enhet ligger alltjämt över nivån i våra konkurrentländer.
Industriproduktionen fortsätter att sjunka. Investeringsutvecklingen
är klart otillfredsställande. Antalet personer som är arbetslösa
eller som sysselsätts genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
högt. Någon snar lättnad i arbetsmarknadsläget kan inte förutses. Det
är, anför föredraganden, därför utomordentligt angeläget att kostnadsläget
ytterligare nedbringas och att den produktivitetsreserv som föreligger
i näringslivet frigörs. Behövliga stimulansåtgärder bör i dagsläget
inriktas på att förstärka industrisektorn.

Det är, anför föredraganden, mot denna bakgrund som man skall
bedöma förslaget att från 1 juli ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften.
I motsats till vad fallet skulle vara vid en motsvarande momssänkning,
är en dylik åtgärd ägnad att nedbringa de relativa arbetskostnaderna
i såväl export- som hemmamarknadsindustrin. Konkurrenskraften
i näringslivet förstärks, sysselsättningsmöjligheterna förbättras och förutsättningar
skapas för en dämpad prisutveckling. Därmed kan större
reellt innehåll ges åt träffade löneavtal. Skulle de steg som nu vidtas
icke visa sig tillräckliga för att uppnå angivna syften är, anför föredraganden,
regeringen beredd att i höst pröva om ytterligare avgiftssänkande
åtgärder erfordras.

Borttagandet av arbetsgivaravgiften leder till en ökning av statens
budgetunderskott. Enligt föredragandens mening är detta emellertid
fullt försvarbart i nuvarande samhällsekonomiska läge, där alla ansträngningar
måste inriktas på att få fart på ekonomin och återvinna
ekonomisk balans. Det är inte statsbudgeten som skall balanseras utan
ekonomin i dess helhet. Ett högre kapacitetsutnyttjande i näringslivet
är en förutsättning för att statsbudgetens underskott på sikt skall kunna
nedbringas.

Avtalet mellan LO, PTK och SAF förutsätter att omförhandlingar
skall ske om prisstegringarna skulle överstiga 7,25 % mellan januari och
december i år eller 5 % under perioden december 1978 t. o. m. oktober
1979. Det är betydelsefullt att avtalets förutsättningar håller. I syfte att
hålla prisutvecklingen under kontroll har regeringen redan tidigare vidtagit
åtgärder för att skärpa prisövervakningen. Föredragandens bedömning
i dagsläget är att förutsättningarna att nedbringa inflationstakten
1978 till 8 % kommer att förbättras genom den av regeringen

FiU 1977/78: 40

nu föreslagna åtgärden. Detta skulle innebära en lägre prisstegringstakt
än vi haft sedan 1973. Osäkerheten i sådana prisprognoser måste dock
understrykas, inte minst med hänsyn till svårigheterna att bedöma den
internationella prisutvecklingen.

De förutsägelser föredraganden i övrigt redovisar för 1978 innebäi
på vissa punkter justeringar i positiv riktning i förhållande till finansplanen.
Överskott i handelsbalansen torde för första gången sedan 1973
komma att registreras. Bruttonationalprodukten torde därmed kunna
komma att öka med knappt 1 % mot förra årets minskning på 2,5 %.
Bostadsinvesteringarna beräknas öka med nära 15 %. Det skulle vara
första gången under 1970-talet — med undantag från en mindre ökning
1972 — som bostadsinvesteringarna ökar.

Någon klar förbättring av industrisysselsättningen kan dock förutses
först under 1979. Liksom tidigare måste därför en hög arbetsmarknadspolitisk
beredskap upprätthållas. De ytterligare arbetsmarknadspolitiska
insatser som vidtas är erforderliga för att hålla arbetslösheten nere.

Trots den mer optimistiska bedömning av vårt lands ekonomiska läge
som nu kan göras, understryker föredraganden återigen att åtskilliga
allvarliga problem återstår att lösa. Industriproduktionen väntas inte
öka förrän 1979. Strukturomvandlingen inom näringslivets krisbranscher
har bara påbörjats. Industriinvesteringarna faller alltjämt. Utrymmet
för ökad privat konsumtion kommer under flera år att vara begränsat,
även om den minskning av konsumtionen som skedde förra året och
som förutses också i år därefter bör kunna undvikas. Det privata konsumtionsutrymmet
kommer inte minst att vara beroende av i vilken
utsträckning den kommunala konsumtionen kan bringas ned. För innevarande
år förutses en ökning av den kommunala konsumtionen på
inte mindre än 4,1 %. Det är en siffra som är oförenlig med de krav
på utgiftsåterhållsamhet som med ökad kraft måste ställas under kommande
år.

Sådana krav gäller också den statliga sektorn. Under 1978 beräknas
den statliga konsumtionen minska med 8,8 %. Utrymme för nya åtaganden
kommer inte heller att finnas under de närmast kommande
åren. För 1978 förutses ett underskott i den offentliga sektorns finansiella
sparande på drygt 8 miljarder kr. Detta är emellertid till stor del
konjunkturpolitiskt betingat och en följd av åtgärder som måst vidtas
inte minst på arbetsmarknadspolitikens och industripolitikens område
för att hålla sysselsättningen uppe. På sikt är dock en ökning av den
offentliga sektorns finansiella sparande erforderlig. Detta medför att
offentliga utgiftsökningar måste begränsas till starkt prioriterade områden.
Det är också nödvändigt att hushållens sparande ökas. I detta
syfte har regeringen nyligen framlagt förslag om nya sparformer som
syftar till att ge småspararna möjlighet till en långsiktig värdesäkring
av sina sparmedel, anför föredraganden.

FiU 1977/78: 40

Skulle den internationella konjunkturutvecklingen bli väsentligt snabbare
än vad som i dag kan antas, kan detta på längre sikt komma att
leda till en expansionstakt som kan äventyra de stabiliseringspolitiska
målen. Regeringen måste därför vara beredd att i ett sådant skede vidta
nödvändiga restriktiva åtgärder. Återställandet av balans i den svenska
ekonomin måste ske i sådan takt att förutsättningarna för en framtida
stabiliseringspolitik inte försvåras, anförs det i propositionen.

Underlaget för en försiktig optimism i fråga om den ekonomiska
utvecklingen har alltså blivit fastare. Den svenska ekonomin har passerat
botten i konjunkturhänseende. Vi kan räkna med en förbättring under
det kommande året. Det är emellertid en förbättring som sker från en
mycket låg utgångsnivå. Vi kommer att få brottas med en rad strukturproblem
under lång tid framöver. Mycket beror på den fortsatta internationella
konjunkturutvecklingen. En uppbromsning skulle få negativa
återverkningar också för Sverige. Inte minst den under senare tid ökande
beslutsamheten i vår omvärld att söka bemästra arbetslöshetsproblemen
genom en mera expansiv politik leder emellertid till att en viss optimism
också i detta hänseende kan vara berättigad, anför föredraganden.

I den reviderade finansplanen återfinns en utblick mot 1979—1980.
Föredraganden betonar att ekonomisk-politiska åtgärder som devalveringarna
under 1977 och det borttagande av arbetsgivaravgiften som
föreslås har effekter som sträcker sig längre fram i tiden än det år då
åtgärderna vidtas. Avvägningen av stabiliseringspolitiken får därför ske
under beaktande av den förväntade ekonomiska utvecklingen under de
närmaste åren. Det är mot denna bakgrund man bör bedöma de kalkyler
över den ekonomiska utvecklingen under 1979 och 1980 som presenteras
i den reviderade nationalbudgeten. De är överslagsmässiga och
får mera betraktas som räkneexempel än prognoser. De har sitt intresse
därigenom att de ger en bild av en möjlig ekonomisk utveckling under
de närmaste åren.

Risk finns enligt föredragandens mening för att flera av de faktorer
som ligger bakom den relativt måttliga tillväxten i världsekonomin, den
ojämna fördelningen av bytesbalansunderskotten, starka förändringar i
växelkurserna, överkapacitet i flera sektorer, växande protektionism, blir
bestående även 1980. En snabb allmän uppgång i världskonjunkturen
har därför inte bedömts sannolik. Till grund för kalkylen har lagts antagandet
om en fortsatt BNP-tillväxt inom OECD-området med 3,5 å 4 %
per år 1979—1980. Mot den här skisserade bakgrunden har kalkylerna
för 1979 och 1980 tagit som utgångspunkt en tillväxt i världshandeln på
5 resp. 6 % 1979 och 1980 och en prisutveckling för världshandeln på
5 % båda åren.

En sådan utveckling ställer vår exportindustri inför svårigheter under
de närmaste åren, påpekar föredraganden. En klar återhämtning för ex -

FiU 1977/78: 40

portindustrin kan under dessa omständigheter ske endast under förutsättning
att förlorade marknadsandelar fortlöpande kan återtas. Detta
ställer i sin tur stora krav på återhållsamhet i vår relativa pris- och kostnadsutveckling.
Devalveringarna har lett till en betydande förbättring av
våra relativpriser, vilket kommer att bidra till ökad exportvolym även
under 1979 och 1980. En positiv faktor i detta sammanhang är vidare det
tvåårsavtal som nyligen träffats för den privata arbetsmarknaden. Det
borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften, som nu föreslås, kommer
att bidra till en förbättrad kostnads- och prisutveckling. En aktiv
prispolitik spelar också en viktig roll när det gäller att bryta inflationsförväntningarna
och hålla tillbaka prisstegringarna.

En avgörande fråga är, anför föredraganden, hur snabbt produktivitetsreserven
kan frigöras. Detta beror i hög grad på den möjliga produktionsökningen.
I kalkylen har antagits att produktiviteten i den konkurrensutsatta
sektorn ökar med 6 % 1979 och 7 % 1980. Det skulle innebära
att ökningen i kostnaden per producerad enhet blir begränsad under
1979 och 1980. Den långsamma pris- och kostnadsutvecklingen möjliggör,
trots den svaga internationella utvecklingen, en fortgående förbättring
av konkurrenskraften i industrin, vilket skapar förutsättningar för
återtagande av marknadsandelar för såväl vår exportindustri som den
importkonkurrerande industrin. Detta möjliggör en uppgång i varuexporten
med ca 6 % 1979 och 8 % 1980. Ett återtagande av marknadsandelar
även på hemmamarknaden ger upphov till en importutveckling
som i stort sett håller jämna steg med BNP-utvecklingen. Denna mycket
gynnsamma bild när det gäller handelsbalansens volymkomponenter
modifieras av den försämring i terms-of-trade som följer av våra sänkta
relativa exportpriser. Sammantaget får vi emellertid en förbättring av
handelsbalansen med ca 1,5 miljarder kr. 1979 och en ytterligare förbättring
1980 med ca 4 miljarder kr. Ser vi till hela bytesbalansen kan
vi vänta oss en fortgående försvagning av såväl tjänstenetto som transfereringsnetto.
Som framgår av tabell 2 ger kalkylen dock en förbättring
av bytesbalansen, så att vi 1980 har ett underskott på drygt 10 miljarder
kr. Därmed har en god utgångspunkt skapats för återställande av den
externa balansen mot mitten av 1980-talet.

Tabell 2 Bytesbalans 1977—1980

Milj. kr., löpande priser

	1977	1978	1979	1980
Handelsbalans	-4 600	900	2 100	6 100
Tjänstenetto	-4 200	-5 100	-5 400	-5 800
Transfereringsnetto	-6 100	-8 000	-9 500	-11 300
Bytesbalans	-14 900	-12200	-12 800	-10 900

En annan förutsättning för förbättringen av bytesbalansen är en fortsatt
långsam utveckling av inhemsk efterfrågan. Sålunda ökar enligt kal -

FiU 1977/78: 40

kylerna privat konsumtion med 1,5 % och offentlig konsumtion med

2,2 % under de båda åren. En fortsatt dämpad utveckling av den inhemska
konsumtionen är en förutsättning för att återgången till en mera
balanserad utveckling av ekonomin med normalt kapacitetsutnyttjande i
näringslivet kan ske samtidigt med en dämpning av inflationstakten i
ekonomin.

Även på investeringssidan förutses en relativt lugn utveckling. Industriinvesteringarna
förutsätts inte få någon mera markant uppgång förrän
1980. Bakgrunden till detta är det låga kapacitetsutnyttjande och den
låga lönsamhetsnivå som f. n. råder i industrin.

Tabell 3 Försörjningsbalans 1975—1980

Årlig procentuell volymförändring

	1975— 1976	1976— 1977	1977— 1978	1978— 1979	1979— 1980
BNP	1,4	-2,5	0,8	3,7	4,3
Import av varor	8,1	-4,5	-3,5	4,1	5,5
Summa tillgång	2,0	-2,9	0,1	3,7	4,5
Investeringar	-1,8	-3,4	-0,9	3,4	3,7
Lagerinvestering1	-0,7	-3,1	-1,6	1,0	1,3
Privat konsumtion	4,3	-0,9	-1,0	1,5	1,5
Offentlig konsumtion	4,8	2,7	2,5	2,2	2,2
Tjänstenetto1	-0,3	0,0	-0,1	0,0	0,0
Export av varor	5,5	-0,2	5,6	5,8	7,9
Summa efterfrågan	2,0	-2,9	0,1	3,7	4,5

1 Förändring i procent av föregående års BNP.

Av tabell 3 framgår att BNP-ökningen 1979 blir 3,7 % och 1980

4,3 %. Industriproduktionen beräknas öka med knappt 5 % 1979 och
6 % 1980. Vi får alltså en markerad uppgång i aktivitetsnivån i ekonomin
de båda åren. Detta möjliggör en fortsatt uppgång i sysselsättningen
med kanske 40 000—50 000 personer per år 1979 och 1980. Utbudet av
arbetskraft kan antas stiga relativt mycket i en uppåtgående konjunktur.
Den ökade efterfrågan på arbetskraft bör dock kunna leda till en viss
minskning i antalet arbetslösa. En del av dem som i dag är sysselsatta
genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer också att kunna få arbete
på den ordinarie arbetsmarknaden. Eftersom dessa personers arbetstid
redan räknas som insats i produktionen betyder en övergång till
den öppna arbetsmarknaden en höjning av produktiviteten, påpekas det i
propositionen.

Sammanfattningsvis pekar kalkylerna på att det är möjligt för den
svenska ekonomin att återgå till en mera normal situation med en förbättrad
extern balans, en höjning av aktivitetsnivån och en dämpning av
inflationstakten. Grunden till denna utveckling har enligt föredraganden
lagts av den ekonomiska politiken under 1977 och 1978, som möjliggjort
en förbättring av vår industris konkurrenskraft och en dämpning av in -

FiU 1977/78: 40

flationsförväntningarna. Om vägen till balans skall kunna fullföljas är i
hög grad beroende på om vi kan få en fortgående förbättring på dessa
båda områden. Det är regeringens avsikt att med all kraft verka för att
en sådan utveckling kommer till stånd, slutar föredraganden.

Motionerna

I motionen 1969 (apk) karakteriseras regeringens allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken som en arbetarfientlig politik med en klar
målsättning att pressa ner löntagarnas standard till förmån för de kapitalägande.
De s. k. konsumtionsdämpande åtgärderna får ett betydande utrymme
även i kompletteringspropositionen och nya åtgärder som gynnar
storfinansen föreslås.

En rad formuleringar i kompletteringspropositionen ger uttryck för
optimistiska tongångar. ”Den svenska ekonomin har passerat botten i
konjunkturhänseende. Vi kan räkna med en förbättring under det kommande
året,” heter det. Det finns enligt motionärerna emellertid inget
underlag för detta. Den kris som har drabbat vårt Iand är en avspegling
av den som drabbat den övriga delen av den kapitalistiska världen. Det
är en överproduktionskris. Därmed menas att produktionen är för stor i
förhållande till massornas köpkraft men inte i förhållande till deras
behov. Regeringens linje att ytterligare sänka massornas köpkraft är mot
den bakgrunden helt förkastlig. Den ökar arbetslösheten i stället för att
minska densamma.

Den politik som nu genomförs förstärker stagnationstendenserna. Regeringen
räknar kallt med en fortsatt försämring av det svenska folkets
levnadsstandard.

Motionärerna anser att ett program som leder till förbättringar för de
arbetande måste innehålla följande krav och principer:

1. Nej till en sänkning av de breda folklagrens konsumtion. Omedelbart
prisstopp. Hyresstopp.

En 25-procentig höjning av barnbidragen från den 1 juni 1978.

En höjning av folkpensionernas grundbelopp och av pensionstillägget
så att pensionärernas köpkraft återställes.

En sänkning av folkpensionernas s. k. indextröskel till 2 procent.

2. Storfinansens kapitalexport måste omedelbart stoppas. Resurserna
behövs för att skapa arbetstillfällen i Sverige. Det är de kapitalägande
som genom sina åtgärder har framskapat den nuvarande krisen i Sverige.
De arbetande har drabbats av det ena hårda slaget efter det andra,
aktieägarna har i många fall kunnat plocka hem obeskurna, ja, ökade
vinster även under senare år. Samtidigt talas det om brist på investeringskapital.
Mot den bakgrunden är det logiskt att vidta åtgärder för
att stoppa all vinstutdelning på aktier. Aktievinstmedlen används för
att investera och skapa nya arbetstillfällen.

FiU 1977/78: 40

3. På sikt måste arbetslösheten bekämpas genom att det redan nu
läggs fram en plan för nationalisering av viktiga nyckelindustrier, banker
och försäkringsbolag och genom att nya statliga basindustrier byggs
upp.

4. Bostadsbyggandet måste öka så att minst 75 000 lägenheter färdigställs
i år och 100 000 1979.

5. Handeln med den socialistiska gemenskapens länder och de progressiva
u-länderna ökas. Det skapar fler arbetstillfällen och är till nytta
för arbetarklassen.

6. De militära rustningarna skärs ner till hälften och resurserna därur
överförs till arbetsskapande ändamål.

7. Underskottet i budgeten som nu beräknas till 41,8 miljarder för
budgetåret 1978/79 minskas genom skärpt bolagsbeskattning och ökade
skatter på arv och förmögenheter, genom vinster från nationaliserade
företag och minskade militärutgifter, bytesbalansunderskottet reduceras
genom stopp för lyximport, minskat oljeberoende och åtgärder mot
kapitalexporten.

Den kris som nu plågar Sverige är en del av den allmänna kapitalistiska
krisen. De åtgärder som föreslås av arbetarpartiet kommunisterna
är nödvändiga etappmål i en antimonopolistisk politik för att slå tillbaka
högeroffensiven och försvara arbetarklassens standard. För att på längre
sikt skapa trygghet för de arbetande och få till stånd en progressiv utveckling
i vårt land finns ingen annan lösning än övergång till en socialistisk
planhushållning.

1 motionen 1970 (s) redovisas motiven för samtliga yrkanden som
förs fram i de med anledning av kompletteringspropositionen väckta
partimotionerna 1970, 1971, 1972, 1973 och 1974.

I fråga om den internationella utvecklingen anförs i motionen 1970
att år 1978 enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer
att kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång i konjunkturen. Med
det relativt låga kapacitetsutnyttjandet som i så fall även fortsättningsvis
kommer att råda kan man enligt motionärerna knappast räkna med
någon större uppgång av investeringsverksamheten. Den ekonomiska
politiken är vidare i en rad tongivande länder fortsatt restriktiv vilket
tillsammans leder till en fortsatt långsam uppgång.

Det främsta undantaget från denna allmänna bild är, konstaterar
motionärerna, utvecklingen i USA. Carter-administrationen driver för
närvarande en expansiv politik och man kommer enligt helt nyligen
gjorda uttalanden att fortsätta denna expansiva inriktning under hela
1978. Samtidigt kan man emellertid konstatera att en växande opinion
i USA nu kräver en åtstramning av politiken. Man kan således inte utesluta
att politiken i varje fall under senare delen av året kan komma
att läggas om i en mera restriktiv riktning.

FiU 1977/78: 40

Motionärerna erinrar om att det inom OECD-sekretariatet krävs en
samlad tillväxt inom OECD-området på minst 4 1/2 % per år för att
den alltför höga arbetslösheten skall börja reduceras. Det framstår
emellertid inte nu som sannolikt att den samlade produktionen skall
komma att öka med så mycket under 1978. Snarare finns det risk för
att ökningen kommer att ligga under 4 %. Motionärerna har uppfattningen
att även om man skulle lyckas med vad man inte kunnat åstadkomma
tidigare — nämligen en samordnad aktion för att stimulera
efterfrågan — så kommer sannolikt dessa åtgärder inte att få något
större genomslag under 1978. Om uppgången i USA fortsätter och om
man får till stånd en mera allmän uppgång i de övriga OECD-länderna
kan ett läge där investeringarna ökar mera påtagligt inträffa under
1979 eller 1980. Men detta förutsätter i så fall att den ekonomiska politiken
mera allmänt läggs om i en expansiv riktning. Det förutsätter också
att man lyckas bemästra de tendenser till en högre takt i inflationen
som kan bli konsekvensen av en mera allmän uppgång i den ekonomiska
aktiviteten.

I fråga om utvecklingen under 1977 och början av 1978 gör motionärerna
följande sammanfattning. När man nu kan avläsa det faktiska
resultatet av utvecklingen under 1977 kan man konstatera att den borgerliga
regeringen misslyckats på praktiskt taget samtliga områden. Arbetsmarknaden
har kraftigt försvagats, den ekonomiska politiken i allmänhet
och skattepolitiken i synnerhet har lett till ökade ekonomiska
och sociala klyftor, prisstegringstakten som skulle bli avsevärt långsammare
än under de tidigare åren har i stället mer än fördubblats i förhållande
till regeringens målsättning och tillväxten har för första gången
sedan början av 1930-talet varit negativ. Därtill har den regionala
utvecklingen kommit att uppvisa snabbt växande problem.

I regeringens förklaringar till denna utveckling har, konstaterar motionärerna,
den svaga internationella konjunkturen under 1977 spelat en
väsentlig roll. Det torde vara ovedersägligt, anför motionärerna, att
denna faktor är en viktig förklaring till varför exporten blivit klart
lägre än vad som förutsågs vid årsskiftet 1976/77. Den svaga exportutvecklingen
förklarar endast en mindre del av den svaga utvecklingen
Under 1977. Den helt dominerande orsaken ligger på den inhemska
efterfrågans område.

Den hittills passerade delen av 1978 har inte medfört några avgörande
förändringar i förhållande till utvecklingen under 1977, konstateras det

1 motionen. Den allmänna produktionsutvecklingen är fortfarande svag
— på många håll inom industrin fortsätter produktionen att minska.
Ordertecknandet från exportmarknaderna har visserligen visat tecken på
att vända uppåt men denna tendens motvägs av en mycket kraftig försvagning
av vår inhemska efterfrågan. Denna är särskilt märkbar inom
detaljhandeln där man kunnat notera en mycket kraftig tillbakagång i

2 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

den reala omsättningen under första kvartalet 1978. Denna utveckling
av hemmamarknadssektorerna har även satt sina spår på arbetsmarknaden
där den öppna arbetslösheten nu ökat kraftigare än på mycket
länge. Till följd av bl. a. sjunkande internationella priser har konsumentprisstegringen
nu dämpats i förhållande till 1977. Den låga takt som
observerats under de två senaste månaderna kan emellertid enligt motionärernas
mening inte bli bestående. Bl. a. kan det bli svårt att undvika
att den sjunkande produktionen och den vikande detaljhandelsomsättningen
blir kostnadshöjande faktorer som ger upphov till ett nytt tryck
uppåt på konsumentpriserna.

Sammanfattningsvis vill motionärerna hävda att om den ekonomiska
politiken följt de av socialdemokratin angivna riktlinjerna hade vi
kunnat upprätthålla produktionen och sysselsättningen i vårt land och
alltså undvikit den stagnation och tillbakagång som nu blivit resultatet
av den borgerliga politiken. Vi hade utnyttjat våra produktiva resurser
för att bygga upp det näringsliv som skall bereda människorna sysselsättning
och ekonomisk trygghet under 1980-talet. Den socialdemokratiska
politiken hade även lett till en mera rättvis fördelning av inkomster
och välfärd.

Den svenska ekonomin kännetecknas enligt motionärerna fortfarande
av en markant brist på balans på ett flertal områden. Inget av de mål
som enligt socialdemokratin bör gälla för den ekonomiska politiken har
tillnärmelsevis varit uppfyllda under den borgerliga regeringens tid. Den
borgerliga regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett att
denna otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år,
anför motionärerna.

Socialdemokratin kräver därför att den ekonomiska politiken läggs
om och inriktas på att så snabbt som möjligt återföra vår ekonomi till ett
läge med fullt kapacitetsutnyttjande. På kort sikt innebär detta att åtgärder
måste sättas in för att stödja den inhemska efterfrågan och därigenom
undvika den försvagning av arbetsmarknaden som kommer att
bli följden av den borgerliga regeringens politik. För att lösa de mera
långsiktiga problemen i vår ekonomi krävs en kraftigt ökad investeringsverksamhet
och insatser för teknisk utveckling.

För att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår
ekonomi måste den ekonomiska politiken enligt motionärernas mening
kännetecknas av följande fem grundegenskaper:

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet
för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. Detta
förutsätter för det andra att människorna accepterar en under ett antal
år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Den dämpade konsumtionstillväxten
skärper för det tredje kraven på en rättvis fördelning av
produktionsresultaten och välfärden. Politiken måste för det fjärde inriktas
på att målmedvetet nedbringa det alltför stora underskottet i statsbud -

FiU 1977/78: 40

geten. För det femte måste åtgärder sättas in för att förstärka hushållens
köpkraft.

I motionen sammanfattas under ett antal rubriker socialdemokratins
riktlinjer för en politik för arbete, trygghet och utveckling.

Motionärerna upprepar under rubriken investeringar och teknisk utveckling
var man underströk i motionen 1977/78: 654 nämligen att en
av de allra viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken är att vi
i vårt land måste öka investeringarna och det totala sparandet i vår ekonomi
för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt. De nya bedömningar
som regeringen nu redovisar för utvecklingen under det gångna
året och den förväntade utvecklingen under 1978 föranleder inte någon
revidering av denna ståndpunkt. Snarare innebär den enligt motionärerna
ett ytterligare understrykande av angelägenheten att snabbt vända den
nedåtgående utvecklingen och på nytt få i gång ökade investeringar.
Det program för en kraftigt ökad investeringsverksamhet som socialdemokraterna
lade fram i januari upprepas i motionen.

I motionen erinras om att socialdemokraterna i en särskild motion
1977/78: 893 om sysselsättningspolitiken konstaterat att regeringen inte
förmått utveckla en övergripande sysselsättningsskapande politik. Behovet
av arbetsmarknadspolitiska insatser hade därmed kommit att växa
utöver vad som behövt betingas av den underliggande konjunktur- och
strukturutvecklingen. Sysselsättningspolitiken hade i allt väsentligt fått
karaktären av uppehållande försvar, där tidigare utvecklade arbetsmarknadspolitiska
medel sattes in i all den utsträckning som var möjlig.

Nu synes regeringen, menar motionärerna, åter ha stannat för en politik
där man med överförande av finansiella resurser från den offentliga
sektorn till företagen söker åstadkomma ökad aktivitet i näringslivet
och hänvisar till de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i
bilaga 3 till kompletteringspropositionen. Mot denna politik ställer socialdemokratin
samordnade åtgärder inriktade mot sviktande avsnitt i
den svenska ekonomin. Bakgrunden till de yrkanden som förs fram i
motionen 1973 redovisas i förevarande motion.

Under rubriken kampen mot inflationen konstaterar motionärerna att
det är nödvändigt att vi kraftigt reducerar takten i inflationen för att vi
skall kunna återvinna balansen i vår ekonomi. Bland de orsaker motionärerna
anger ligga bakom den snabba inflationsutvecklingen är att regeringen
inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en kontroll av
prisutvecklingen som man har till sitt förfogande. Även under perioder
då man tillämpat vad som rubricerats som prisstopp har konsumentpriserna
stigit i en betydande omfattning under 1977.

Efter relativt kraftiga prishöjningar under början av 1978 har prisutvecklingen
kommit in i ett lugnare skede under de därpå följande månaderna,
konstaterar motionärerna. I viss utsträckning sammanhänger

FiU 1977/78:40

denna lugnare utveckling med den särskilda form av prisövervakning
som bedrivits under senare tid och där en anmälningsskyldighet har
förelegat innan prishöjningar fått genomföras. Men den valda formen
av prisövervakning innebär i princip bara att man för en kortare tid fördröjer
prishöjningarna. För att förekomma en senare prisstegring bör
därför den nuvarande formen för prisövervakning avlösas av ett prisstopp
på dagligvaror.

För att klara köpkraften hos de mest utsatta grupperna och för att
upprätthålla den inhemska efterfrågan måste emellertid ambitionen på
inflationsbekämpningens område enligt motionärernas mening sättas väsentligen
högre än vad den borgerliga regeringen gjort. Enligt den reviderade
finansplanen beräknas nu konsumentprisstegringen under loppet
av 1978 uppgå till ca 8 %. Men en så hög prisstegring kommer att
leda till en real minskning av köpkraften hos mycket betydande grupper
av löntagare. Enligt motionärernas mening bör därför inflationen begränsas
till ett klart lägre tal. Ett verksamt medel för att åstadkomma
detta är att inom ramen för jordbruksregleringen öka subventionerna av
s. k. baslivsmedel.

I motionen föreslås att subventionerna ökas så, att konsumentpriset
på mjölk sänks med 15 öre per liter fr. o. m. juni månad i år. Vidare
föreslås att budgetmedel används så att ett för landet enhetligt konsumentpris
på mjölk kan genomföras fr. o. m. samma tidpunkt. Vidare
föreslås att konsumentpriset på ost sänks med 3 kr. per kilo, på nötkött
med 3: 50 kr. per kilo, på matbröd med 40 öre per kilo och på mjöl med
55 öre per kilo. Totalt sett skulle de föreslagna åtgärderna kosta ca 850
milj. kr. Därigenom kan den genomsnittliga prisnivån på de ifrågavarande
baslivsmedlen sänkas med ca 10 % och den allmänna konsumentprisnivån
med inemot 0,5 %. Prissänkningarna anges vara av särskild
betydelse för låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer.

Motionärerna föreslår i anledning av de kraftiga prisstegringarna på
bostadsområdet att den föreslagna temporära stimulansåtgärden under
1978 kombineras med ett prisstopp på byggnadsmaterial.

Sammantaget bör, anger motionärerna, den föreslagna inriktningen
av prispolitiken medföra en lägre takt i inflationen än den som regeringen
synes acceptera. Prisstegringarna bör kunna begränsas till 6 å
7 % under 1978.

I motionen dras slutsatsen att genom dessa i förhållande till regeringens
politik kraftigare insatser mot inflationen den reala efterfrågan
kommer att bli större, vilket i sin tur kommer att leda till en högre
efterfrågan på arbetskraft. Särskilt prissänkningarna på baslivsmedel
medför att de utsatta grupperna får en bättre köpkraftsutveckling.
Vinstuppgången i näringslivet blir visserligen mera begränsad, men det
anser motionärerna vara motiverat eftersom enligt deras mening den av
regeringen förda politiken kommer att leda till att företagsvinsterna och
kapitalinkomsterna generellt gynnas på ett oacceptabelt sätt.

FiU 1977/78: 40

Motionärerna anser att det till följd av regeringens politik behövs stöd
till de utsatta grupperna i vårt samhälle. Det material som redovisas i
kompletteringspropositionen klargör t. ex., menar man, att den privata
konsumtionen gått tillbaka under både 1977 och 1978 med ca 1 % vardera
året. Av den reviderade nationalbudgeten framgår, anför motionärerna
vidare, att det i första hand är löntagarna som fått vidkännas de
stora realinkomstminskningarna.

Den borgerliga politiken har således gått ut på att sänka levnadsstandarden
för de stora löntagargrupperna, anför man. Samtidigt har
man beviljat förmåner åt dem som redan är välbeställda. Genom ändringar
i skattelagstiftning och genom utformningen av skatteomläggningarna
har högre inkomsttagare och företagare gynnats. I det borgerligt
styrda Sverige växer klyftorna och genom de enorma budgetunderskotten
läggs växande bördor på framtiden.

De förändringar av de sociala förmånerna som regeringen föreslagit
förtar enligt motionärerna inte detta intryck. Man hänvisar till att regeringens
förslag beträffande bostadsstödet i praktiken innebär försämrade
förmåner. Höjningen av barnbidragen den 1 april i år ger inte heller en
rimlig kompensation för barnfamiljernas försämrade levnadsstandard.
Socialdemokratin kan inte acceptera denna politik, anför motionärerna.
De kräver därför att riksdagen genomför åtgärder i syfte att förbättra
situationen för de sämst ställda grupperna.

I detta syfte föreslås en temporär höjning av det allmänna barnbidraget
med 500 kr. att utbetalas i början av nästa budgetår. En motsvarande
höjning bör göras av studiebidraget och det förlängda barnbidraget
inom studiehjälpen. I enlighet med vad som skedde 1974 bör
denna höjning sättas till nio tolftedelar av 500 kr., dvs. 375 kr. Denna
höjning bör utbetalas snarast efter höstterminens start. Kostnaderna för
dessa förslag beräknas till ca 950 milj. kr.

Inberäknat åtgärderna för att sänka priserna på baslivsmedel kan,
uppger motionärerna, förslagen för en låginkomsttagarfamilj med två
barn beräknas medföra en förstärkning av köpkraften med ca 1 500 kr.

I det alternativ till regeringens politik som motionärerna lade fram i
januari i år ingick bl. a. en förstärkning av bostadsstödet. Bl. a. föreslogs
en höjning av den övre hyresgränsen med 100 kr. i månaden utöver
budgetpropositionens förslag. Vidare borde inkomstgränsen för oreducerat
bidrag sättas till 41 000 kr. (mot i regeringens förslag 38 000 kr.)
och för skärpt inkomstreducering till 60 000 kr. mot av regeringen föreslagna
oförändrat 54 000 kr. De förbättrade reglerna föreslogs träda i
kraft den 1 januari 1979. Ett bifall till förslagen skulle innebära betydande
förbättringar för låginkomsttagare. Kostnaderna för förslagen —
en höjning av anslaget Bostadsbidrag m. m. nästa budgetår med 163
milj. kr. — finansieras enligt motionärerna av de besparingar i den
statliga budgeten som motionärerna föreslagit.

FiU 1977/78: 40

Ett genomförande av förslagen om extra utbetalning av barnbidrag
och studiebidrag, om sänkta matpriser och om förbättrat bostadsstöd
skulle enligt motionärerna på ett påtagligt sätt stärka köpkraften hos de
lägre inkomsttagarna. Den konsumtionsstimulans som ligger i förslagen
bör också bidra till en ökad efterfrågan på arbetskraft.

Finanspolitiken på kortare och längre sikt bedömer motionärerna så,
att den utveckling av statsfinanserna som följer av kompletteringspropositionen
inte är förenlig med de mål som måste gälla för den ekonomiska
politiken. Att finansiera ett budgetunderskott i storleksordningen
drygt 40 miljarder kr. kommer att skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken.
Även om man tillgriper en mycket hård kreditransonering vilken
kan få negativa följder för betydande delar av investeringarna, kan
man knappast undgå att skapa en kraftig likviditetsökning i ekonomin,
som leder till klart ökade risker för ytterligare inflation.

Enligt de beräkningar som presenterats i den reviderade nationalbudgeten
kommer företagens finansiella sparande som en följd av regeringspolitiken
att förbättras mycket kraftigt redan under 1978 och ligga
på nästan samma nivå som beräknats för ”övervinståret 1974” anför motionärerna
vidare. Men till skillnad från förhållandena under åren 1973—
75 har denna kraftiga förbättring av företagssektorns ekonomiska situation
nu främst åstadkommits genom en betydande återhållsamhet från
löntagarnas sida i kombination med kraftiga sänkningar av företagens
avgifter. Detta har i sin tur lett till en mycket dramatisk försämring av
den statliga sektorns sparande. Man skuldsätter alltså staten och därigenom
skattebetalarna för lång tid framöver för att åstadkomma en finansiell
förbättring av företagens situation. Men trots detta kraftiga stöd åt
företagen — där merparten utgör generella åtgärder — har man alltså
inte åstadkommit någon nämnvärd ökning av den reala aktiviteten i samhällsekonomin,
anför motionärerna.

Enligt motionärernas mening måste denna inriktning av finanspolitiken
med dess starka inslag av generellt stöd till företagssektorn upphöra
och ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på
kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning
och på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet.
De tar därför avstånd från den av regeringen föreslagna sänkningen
av den generella arbetsgivaravgiften.

Resultatet av de olika förslagen på inkomst- och utgiftssidan blir
enligt motionärernas egna beräkningar ett budgetunderskott för 1978/79
på icke fullt 38 miljarder kr. Tar man dessutom hänsyn till den förbättring
av statsfinanserna som skulle erhållas genom att den alternativa
politiken leder till en större aktivitet och en lägre inflation så skulle underskottet
minska till 35 å 36 miljarder kr., hävdar motionärerna.

FiU 1977/78: 40

Utvecklingen under 1978 skulle med den i motionen förordade inriktningen
av den ekonomiska politiken innebära att vi successivt kan
återvinna styrkan i vårt lands ekonomi, anför motionärerna.

Det kraftiga stöd till investeringarna som ligger i förslaget bör leda
till att de totala bruttoinvesteringarna redan under 1978 skulle kunna
öka med inemot 5 %. Satsningen på strukturfonden och investeringsbankens
förstärkta utlåningsresurser bör leda till att industriinvesteringarna
bör kunna hållas på en oförändrad nivå under 1978. Bostadsinvesteringarna
kommer att bli klart större än vad de beräknas till i finansplanen.
Även de statliga affärsverkens investeringar kommer att öka
kraftigt.

Att motionärerna inte accepterar regeringens förslag att ta bort den
allmänna arbetsgivaravgiften kommer att höja kostnadsläget i näringslivet
med ca 0,7 % under 1978 i jämförelse med regeringens förslag.

Förslaget om en oförändrad arbetsgivaravgift återverkar också på
kommunernas kostnadsläge. Motionärerna anser emellertid att det är
klart olämpligt av regeringen att mitt under pågående förhandlingar gå
in och föreslå en förändring i kommunernas kostnader på det sätt som
skett genom det nu framlagda förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften.
De kommer därför att avvakta resultatet av nu pågående förhandlingar
om de kommunalanställdas löner innan de tar ställning till
behovet av eventuella insatser från statsmakternas sida för att trygga en
fortsatt kommunal utveckling.

Genom förslagen om ett extra barnbidrag och förbättrade bostadstillägg
kommer hushållssektorns disponibla inkomster att öka i förhållande
till regeringens förslag och bedömningar. Effekterna av de olika förslagen
på inflationsbekämpningens område får likaledes en positiv effekt
på hushållens konsumtionsmöjligheter. Sammantaget bör åtgärderna leda
till att man kan räkna med en i stort sett oförändrad privat konsumtionsnivå
mellan 1977 och 1978.

Den i motionen förordade politiken kan under 1978 leda till ett något
större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsatt, medger
motionärerna. Sammantaget skulle med motionärernas inriktning av den
ekonomiska politiken bruttonationalprodukten kunna öka med inemot
2 % 1978, hävdas det i motionen.

I motionen 1975 (vpk) påpekar man att Sverige har haft en borgerlig
regering under snart två år och menar att vad som hänt med samhällsekonomin
sedan den tillträdde förskräcker. Bruttonationalprodukten har
minskat — utlandsskulden har ökat. Industriproduktionen har minskat —
antalet nedläggningar har ökat. Industriinvesteringarna har minskat —
kapitalexporten har ökat. Arbetsgivaravgiften har minskat och skall nu
bort — momsen har ökat. De arbetandes konsumtion har minskat — gåvorna
till företagen har ökat. Bostadsbyggandet har hittills minskat —

FiU 1977/78: 40

hyresstegringstakten har ökat. Antalet sysselsatta har minskat — arbetslösheten
har ökat. Inga sociala reformer — men statsskulden har ökat.

Regeringens ekonomiska politik innebär enligt motionärerna aktivt
stöd åt kapitalismen. Den går inte ut på någon ökad planmässighet. Den
överlåter åt de mäktiga kapitalägargrupperna att bestämma landets utveckling.
Den går i mest gynnsamma fall ut på att lägga ner företag —
som inte givit kapitalägarna tillräckliga profiter eller förluster — i en
något mera dämpad takt än om kapitalägarna skulle få sköta saken helt
efter sina egna huvuden och intressen. Regeringens ekonomiska politik
utgår från att bevara och syftar till att stärka kapitalägarnas makt. Den
kan därför inte i något avseende accepteras, anför motionärerna.

Vänsterpartiet kommunisternas alternativ utgår enligt motionärerna
från att arbetslöshet och kriser hör till kapitalismens natur. De ekonomiska
kriserna kan inte avskaffas med mindre än att kapitalismen avskaffas.
Kapitalismen utvecklas planlöst och bär på motsättningar som
kommer ur att enskilda kapitals profitjakt styr en produktion vars olika
delar är inbördes beroende. Enskilda kapitals vinstbegär styr beslut som
borde fattas efter samhälleliga hänsyn. I en planerad socialistisk hushållning,
där de enskilda kapitalintressena hävts, kan näringslivet utvecklas
efter samhälleliga mål. Då skapas harmoni mellan produktionens
karaktär och organisation. De inbördes beroende delarna av näringslivet
behandlas som inbördes beroende och med målsättningen att tillfredsställa
samhälleliga behov. I och med detta skapas förutsättningarna för
ett näringsliv som kan garantera rätten till arbete.

Den ekonomiska politiken måste, menar motionärerna, utgå ifrån realiteter.
Den måste angripa kapitalmakten. Den måste syfta till ökad grad
av planmässighet. Den måste aktivt bekämpa den arbetslöshet kapitalet
skapar. Den måste öka den samhälleliga kontrollen över näringslivets
utveckling för att underlätta övergången till planhushållning. Den måste
försvara och öka de arbetandes andel av den produktion de åstadkommer.
Denna övergripande inriktning av den ekonomiska politiken är
nödvändig om arbetslöshet och kriser skall bekämpas.

Den ekonomiska politiken för 1978/79 bör enligt motionärerna ha två
huvudmål: 1) 100 000 nya arbeten på 12 månader, 2) Stopp för inflation
— höjd levnadsstandard.

1. Program för 100 000 nya arbeten. Arbetslösheten är en oerhörd
kostnad för samhället och en oerhörd påfrestning på de arbetslösa. Inga
ansträngningar är, anför motionärerna, för stora när det gäller att skapa
arbeten. Varje människa har rätt att få göra sin insats. En första målsättning
måste vara att under de närmaste 12 månaderna åstadkomma
minst 100 000 nya jobb. Dessa kan åstadkommas genom ökade satsningar
på sociala områden som barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård.
Genom ett ökat bostadsbyggande. Genom kraftiga insatser för en förbättrad
kollektiv trafik. Genom att sysselsättningen garanteras inom

FiU 1977/78: 40

stål-, varvs- och textilbranscherna. Genom kommunala ungdomsarbeten.
Genom arbeten för att återställa förstörd miljö. Genom verkliga satsningar
på framtagande av alternativa energikällor, som t. ex. vindkraftverk.

Det i motionen preciserade programmet för 100 000 nya arbeten är
enligt motionärerna det enda aktiva och effektiva medlet för att kunna
minska arbetslösheten. Programmet bör också ses i ett mera långsiktigt
perspektiv. Det skall delvis utgöra utgångspunkten för en ökad förädling
av svenska råvaror inom landet. En omläggning av produktionen till
ökad förädling kommer enligt motionärerna att på sikt också leda till
ett minskat beroende av utrikeshandel. Detta beroende är nu så stort att
det försvårar en kraftfull och självständig ekonomisk politik och utveckling.
Den ensidiga satsningen på exportindustri — som såväl den förra
som den nuvarande regeringen står för — är ett knäfall för de för tillfället
mäktigaste kapitalgruppernas intressen, anför motionärerna. Inget
säger att en dryg fjärdedel av landets BNP skall vara utrikestransaktioner.
Detta har inte uppstått till följd av medvetna politiska beslut, utan
genom storfinansens agerande.

Bruttokostnaden för ett arbetsskapande program av den typ som redovisas
är enligt motionärerna av storleksordningen 16 miljarder kronor.
Men eftersom de annars arbetslösa skulle åsamka staten och kommunerna
kostnader, eftersom de nya arbetena ger upphov till nya statsinkomster,
faller kostnaden för samhället ner under 10 miljarder kronor.
Men mycket av denna ”kostnad” är investering, som i ett längre perspektiv
kommer att medföra inkomster eller förbilliganden för samhället.

Genom att allmänna arbetsgivaravgiften slopas får arbetsgivarna under
nästa budgetår 3,4 miljarder kronor, anför motionärerna. Därför motsätter
de sig slopandet av allmänna arbetsgivaravgiften. Dessa medel
skall i stället utgöra en grundplåt till det arbetsskapande programmet.
Kommuner och landsting skall dock slippa att betala in arbetsgivaravgiften
till staten och i stället anmodas att använda medlen för kommunala
arbeten.

De direkta subventionerna och gåvorna till kapitalägarna uppgick 1977
till minst 8,5 miljarder kronor. Samtidigt gav staten kapitalägarna en
subventionerad långivning och kreditgarantier till sammanlagt 36 miljarder
kronor, uppger motionärerna. Ett belopp motsvarande 15 % av
gåvorna, subventionerna och garantierna till kapitalägarna skulle bli en
annan grundplåt till det arbetsskapande programmet.

Genom att arbetsgivaravgiften inte slopas och genom att medel som
nu används som stöd åt kapitalägarna, och vars sysselsättningseffekt kan
ifrågasättas, frigörs för det arbetsskapande programmet behöver detta
inte nämnvärt belasta statsbudgeten och förstora budgetunderskottet.
Inte heller behöver kommunernas ekonomi ytterligare pressas, då de får
disponera över de arbetsgivaravgifter de annars skulle betala till staten

FiU 1977/78: 40

och då det förutsätts att övriga kommunala och landstingsutgifter till
övervägande delen finansieras med statsbidrag, heter det i motionen.

De närmare detaljerna i programmets genomförande måste riksdagen
uppdra åt regeringen som är verkställande makt och som besitter de
personal- och utredningsresurser som behövs för programmets verkställighet.

2. Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard. 1977 innebar sänkt
levnadsstandard för många arbetande i Sverige. Den privata konsumtionen
sjönk med 0,8 %, konsumtionen av livsmedel sjönk med 2 %.
1978 förväntas bli ett lika dåligt eller kanske än sämre år. Ett reallönesänkningsavtal
har redan ingåtts mellan arbetsmarknadens s. k. parter.
Inflationen har redan i år uppgått till ca 4 %. Den sista månaden har
dock prisstegringarna varit begränsade till 0, 1 %. Tillfället synes därför
motionärerna synnerligen gynnsamt att nu införa ett allmänt och
effektivt prisstopp som förhindrar vidare inflation under 1978.

Också hyrorna är ett stort problem för många. En fortsättning på de
senaste årens chockhöjningar av hyrorna kan inte accepteras, heter det i
motionen. Hyresstopp måste införas till att börja med under den närmaste
tolvmånadersperioden. Under tiden måste en bostadspolitik börja
verkställas som sänker hyrorna, ökar bostadsbyggandet och gör en god
och rymlig bostad till billig hyra till en social rättighet.

Det är också nödvändigt att sänka priserna på nödvändighetsvaror för
att reallönenedpressningen skall vändas till sin motsats. Därför bör enligt
motionärerna mervärdeskatten slopas på nödvändighetsvaror: baslivsmedel
— dit också fisk bör räknas; vissa pappershygienvaror såsom
blöjor, toalettpapper, mensskydd; tvättmedel etc.

Det allmänna barnbidraget måste höjas och knytas till basbeloppet.
Ett slopande av momsen på nödvändighetsvaror skall enligt motionärerna
finansieras genom höjning av skatten på stora förmögenheter, slopande
av 80/85-procentsregeln, höjning av skatten på arv och gåvor med
i genomsnitt 50 %, skärpning av realisationsvinstbeskattningen, allt enligt
grunder som närmare preciseras i motionen 1977/78: 321. Medel
fås vidare genom sanering av avdragsdjungeln genom slopande av sparavdraget,
slopande av representationsavdraget, slopande av rätten att
göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan
förvärvskälla, begränsning av ränteavdragen så att de ej medges för
räntor på skuldbelopp överstigande 200 000 kronor. Medel kan vidare
fås genom en befogad och kraftig sänkning av militärutgifterna. Detta
bör ske genom att de medel som avsatts för prisreglering för det militära
försvaret avräknas. Detta innebär en minskning med 2 030 000 000 kronor.
Vidare bör budgetåret 1978/79 bli ett repetitionsövningsfritt år,
vilket skulle innebära en ytterligare besparing på de militära utgifterna
på inemot en miljard kronor.

Utöver det arbetsskapande programmet och de direkta insatserna för

FiU 1977/78: 40

att stoppa inflationen och för att höja levnadsstandarden är följande åtgärder
nödvändiga, anför motionärerna.

Stopp för kapitalflykt och industriutflyttning genom skärpt tillämpning
av valutaregleringslagen.

Nationalisering av privata affärsbanker och försäkringsbolag så att
kreditströmmarna inom landet kan komma under verklig samhällelig
kontroll.

Arbetstidsförkortning — 7 timmars arbetsdag från den 1 januari 1979
med full lönekompensation som steg mot 6-timmarsdag.

Genomgripande skattereform med huvudlinjen minskade skattebördor
på lönarbetare, pensionärer och barnfamiljer inom deras led — ökade
skatter på stora förmögenheter, bolags- och spekulationsvinster med en
progressiv statskommunal enhetsskatt som bärande element.

På något längre sikt måste redan nu en plan för utbyggnad av —
främst statliga — industrier för ökad förädling inom landet utarbetas.
Det stora beroendet av export av energi- och resursslukande råvaror och
halvfabrikat måste brytas. Kapitalets profitintressen kan inte längre
få avgöra Sveriges industriella och ekonomiska utveckling. Kapitalmakten
är ett hot mot landets framtid, anför motionärerna.

Utskottet

Den internationella ekonomiska utvecklingen

Den bedömning av den ekonomiska utvecklingen i industriländerna
som utskottet gjorde i februari månad har visat sig vara realistisk.
Utskottet ansåg då att i den mån det inte vidtogs någorlunda betydande
ekonomiska stimulansåtgärder i bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland så
skulle den i finansplanen uppskattade tillväxten om 4 % inom OECDområdet
bli svår att uppnå. Även med hänsyn tagen till att ekonomiskpolitiska
åtgärder av stimulanskaraktär har beslutats under våren i
Förenta staterna, Japan och Storbritannien bedöms i den reviderade
finansplanen tillväxten nu komma att bli något lägre än vad som bedömdes
sannolikt vid årets början, eller 3,5 å 4 %. För Västeuropa
skulle tillväxten bli 2,5 å 3 % och för Förenta staterna ca 4,5 %.

För Västeuropas del innebär prognosen visserligen en något högre
ekonomisk tillväxt än under 1977 men den är klart otillräcklig för att
ens hålla uppe sysselsättningen på nuvarande nivå. Man får för hela
OECD-området och i synnerhet för Västeuropa därför räkna med en
ökande arbetslöshet under loppet av år 1978.

I den amerikanska ekonomin har inflationstendenserna tilltagit i takt
med att dollarkursen har fallit och importpriserna därigenom stigit.
I den reviderade finansplanen bedöms mot den bakgrunden riskerna
nu ha ökat för att man i Förenta staterna kommer att slå om till en
något mer försiktig politik. Samma bedömning görs i den socialdemo -

FiU 1977/78:40

kratiska motionen 1970, där de internationella utsikterna även i övrigt
tecknas på likartat sätt som i den reviderade finansplanen.

Det är uppenbart att en om än försiktig omläggning av den amerikanska
politiken i åtstramande riktning skulle minska övriga större
OECD-länders intresse för att medverka i några samordnade insatser
för att stimulera produktion och sysselsättning i industriländerna. Diskussionerna
härom fortsätter såväl inom ramen för OECD-samarbetet
som i andra sammanhang.

Den dämpade ekonomiska utveckling som nu bedöms sannolik i
Västeuropa och i övriga industriländer inom OECD under det närmaste
året innebär att också tillväxten i världshandeln blir mycket
måttlig. Det betyder i sin tur att den internationella konkurrensen kommer
att skärpas ytterligare under intryck av dels en betydande industriell
överkapacitet i hela området, dels varje enskilt lands försök att i
första band åstadkomma en exportledd uppgång i den egna ekonomin.

Det finns en omständighet som möjligen kan komma att påverka
den internationella konjunkturbilden gynnsamt, framför allt sett från
västeuropeisk horisont. Kapacitetsutnyttjandet inom industrin är visserligen
fortfarande lågt, mätt på traditionellt sätt, men det finns anledning
räkna med att en del av den produktionsutrustning som nu står
ledig kan komma att ersättas i förtid. Normala samband mellan existerande
kapacitet, dess utnyttjande och utbyggnad skulle enligt detta synsätt
inte gälla fullt ut, i skuggan av den långa konjunkturavmattningen.
På samma sätt som man i vårt land måste räkna med att det, särskilt
inom vissa branscher, finns en produktionsutrustning som aldrig kommer
att kunna tas i anspråk så skulle i industriländerna i Europa föreligga
delvis samma situation. Nyinvesteringsverksamheten skulle därigenom
kunna komma i gång tidigare än man normalt skulle bedöma
som sannolikt med hänsyn till kapacitetsutnyttjandet. Sett ur svensk
synvinkel skulle en sådan från normala samband delvis avvikande bild
få stor betydelse, eftersom orderingången till svensk verkstadsindustri
kraftigt påverkas av investeringsvågorna i de västeuropeiska länderna.

Även i fråga om varaktiga konsumtionsvaror kan ett ökat behov av
ersättningsanskaffning komma att göra sig gällande framöver.

Handels- och bytesbalans

Det finns enligt utskottets mening anledning att i dagsläget se på
Sveriges möjligheter att konkurrera framgångsrikt på de internationella
marknaderna med relativt stor optimism. Utvecklingen av exporten har
fr. o. m. fjärde kvartalet 1977 varit avsevärt mer gynnsam än det tidigare
fanns anledning hoppas på. Även om siffrorna för utrikeshandeln
under senare hälften av år 1977, under inverkan av devalveringen och
förväntningarna om en devalvering, kom att fördelas annorlunda mel -

FiU 1977/78:40

Ian kvartalen än vad sorn hade varit normalt och även om man tar
hänsyn till att exporten fått en extra skjuts till följd av företagens neddragning
av sina lager, så är exportuppgången så påtaglig och stabil att
det också enligt utskottets mening finns anledning att revidera upp de
tidigare prognoserna för exporten under 1978.

Enligt de siffror för utrikeshandeln för årets fyra första månader
som nu föreligger har handeln givit ett överskott om 2,3 miljarder kr.
jämfört med ett underskott om 2,5 miljarder kr. under motsvarande
tertial i fjol. Av de bakomliggande siffrorna kan man utläsa att importen
fortsätter att vara mycket låg, medan exporten skjutit fart ordentligt.

I den exportbedömning som redovisas i den reviderade finansplanen
har förutsatts att Sverige under år 1978 i relativt betydande utsträckning
återtar tidigare förlorade marknadsandelar i fråga om bearbetade varor.
Exporten skulle öka med ca 5,5 % räknat i volym, samtidigt som importen
skulle minska med 3,5 %. Till följd av de kraftigt försämrade bytesvillkor
som följer av att den svenska kronan devalverades under år 1977
och som nu slår på hela 1978 års handel blir förbättringen räknat i löpande
priser inte lika stor. För år 1978 skulle dock handelsbalansen få
positivt förtecken ( + 0,9 miljarder kr.) jämfört med ett underskott under

1977 om 4,6 miljarder kr.

Till följd av den förbättrade handelsbalansen skulle också bytesbalansen
komma att undergå en mycket kraftig förbättring under år

1978 jämfört med de bedömningar som gjordes i finansplanen. Det rör
sig om en reducering av underskottet med så mycket som 4,5 å 5
miljarder kr., ned till ett underskott om drygt 12 miljarder kr. Bl. a.
innebär det att upplåningen utomlands kan begränsas.

Utskottet gör mot bakgrund av de nu föreliggande siffrorna för
utrikeshandeln under den första tredjedelen av år 1978 den bedömningen
att det inte är osannolikt att handelsbalansen kommer att bli
ännu något bättre för år 1978 än vad föredraganden antar i den reviderade
finansplanen. Det överskott om 0,9 miljarder kr. som där beräknas
skulle sålunda kunna räknas upp något.

Det finns i sammanhanget anledning att åter något beröra den s. k.
restposten. Det är naturligtvis helt otillfredsställande att så stora belopp
som ca 7 miljarder kr. — restposten för år 1977 beräknas nu ha uppgått
till 7,4 miljarder kr. — inte kan härledas och fördelas på komponenter
i bytes- och kapitalbalanserna. Stora ansträngningar görs och
behöver enligt utskottets uppfattning göras för att komma till rätta
med de beräkningstekniska och redovisningsmässiga problem som uppkomsten
av en restpost i denna storleksordning är uttryck för.

Det är uppenbart att det vid avvägningen av de ekonomisk-politiska
åtgärderna är av intresse att veta i vilken utsträckning restposten motsvaras
av en icke registrerad tjänsteexport och sålunda rätteligen skulle
ha förts in som en pluspost i handels- och bytesbalanserna. Enighet

FiU 1977/78:40

synes numera råda om att en betydande del av restposten motsvaras av
en faktisk underskattning av exportintäkterna. Som utskottet underströk
i sitt betänkande 1977/78: 15 i februari månad förtar diskussionen
om restpostens exakta storlek dock inte allvaret i den svenska
bytesbalanssituationen.

Utskottet vill i detta sammanhang varna för att dra alltför långtgående
slutsatser när man betraktar den relativt ljusa bild av förändringen
av handels- och bytesbalanserna från 1977 till 1978 som nu
framträder. En sådan varning uttalas också i den reviderade nationalbudgeten.
Den kraftiga förbättring av balanserna som nu synes uppkomma
för år 1978 har nära samband med att importen under året
bedöms vara mycket matt. Den svaga inhemska efterfrågan får i fråga
om den privata konsumtionen stor verkan på framför allt varaktiga
konsumtionsvaror, vilka väger tungt i importen. Vidare bedöms alltjämt
en kraftig nedgång av industriinvesteringarna komma att äga rum.
Importsiffrorna påverkas också av en fortsatt svag utveckling av industriproduktionen
under år 1978 och av att en ytterligare neddragning
sker av företagens lager av insatsvaror. Om man antar en något
annorlunda utveckling på dessa senare punkter, så som skett i exempelvis
den prognos som utarbetats inom Sveriges Industriförbund, ger
detta kraftigt utslag i handels- och bytesbalanserna och förbättringen
blir avsevärt mindre än den som bedömts komma till stånd i den reviderade
finansplanen.

Man bör således vara medveten om att ett omslag från lageravveckling
till lageruppbyggnad och en investeringsuppgång inom industrin ger kraftiga
utslag på importsidan. Man kan därför vänta att en allmän konjunkturuppgång
i ett inledningsskede ger väl så kraftigt utslag i importstatistiken
som i exportstatistiken och att utrikesbalansen under ett sådant
skede tillfälligt åter kan komma att utvecklas negativt. Den kalkyl rörande
utvecklingen av bytesbalansen för 1979 som återfinns i den reviderade
finansplanen får ses i ljuset härav.

Det kan i anslutning till dessa noteringar om de internationella perspektiven
och utvecklingen av utrikeshandeln förtjäna påpekas att den
svenska valutan inom ramen för den nya s. k. korgen alltsedan devalveringen
i augusti månad 1977 varit mycket stabil. Detta förhållande bör
utgöra en positiv faktor för svenska företag i deras utrikes förbindelser
och ekonomiska planering.

Alternativen i den ekonomiska politiken

Utskottet har i tidigare sammanhang gett klara uttryck för sin
uppfattning att den omläggning av den ekonomiska politiken som ägde
rum under år 1977 var nödvändig. Det var nödvändigt att genom en
mervärdeskattehöjning strama åt den privata konsumtionen och där -

FiU 1977/78:40

igenom begränsa importen. Det var nödvändigt att genom devalvering
och sänkta kostnader för företagen etablera en ny bas för svensk konkurrensförmåga
och därigenom skapa förutsättningar för att förbättra
exporten. Det har varit nödvändigt att genom massiva arbetsmarknadspolitiska
och näringspolitiska insatser bevara den utlandskonkurrerande
sektorns kapacitet och framtida expansionsförmåga.

Det är utskottets uppfattning att huvudlinjerna i den förda politiken
har kommit att accepteras såsom nödvändiga i allt vidare kretsar.
Det avtal som träffats på LO-PTK-SAF-området för 1978—1979 ger,
som utskottet uppfattar saken, belägg för att man hos arbetsmarknadens
parter velat ge sitt bidrag till att den nödvändiga omställningen i den
svenska ekonomin skall kunna fullföljas. Utskottet noterar också att
man i den socialdemokratiska motionen 1970 nu kan utläsa en mindre
kritisk inställning till att den svenska kronan devalverats än vad samma
motionärer givit uttryck för i tidigare sammanhang. Det vore också
mycket anmärkningsvärt om inte motionärerna nu skulle inse vilket
ohållbart läge svensk industri skulle ^befinna sig i om Sverige hade
stannat kvar inom den s. k. ormen.

Gradvis ställs nu den svenska ekonomin om till de nya förutsättningarna.
I själva verket tycks anpassningen ha gått snabbare och ett
nytt, gynnsammare utgångsläge ha etablerats tidigare än man hade
anledning tro vara möjligt. Som redovisats i det föregående har exportökningen
kommit snabbare än väntat och det förefaller som om svensk
exportindustri efter devalveringarna redan skulle ha återvunnit marknadsandelar.
Konjunkturinstitutet har till följd härav också ändrat sin
bedömning av storleken av de eftersläpande effekterna av tidigare prishöjningar
på svenska varor. Särskilt viktigt att notera är att orderläget
för svensk industri gradvis förbättrats under den hittills gångna delen
av år 1978. Enligt nu tillgängliga siffror ökade under första kvartalet
i år orderingången i fasta priser med hela 10 % jämfört med första
kvartalet 1977. Det förbättrade läget beror på ökade exportorder och
gäller i särskilt hög grad verkstadsindustrin.

Det kan visserligen enligt utskottet inte uteslutas att man i en naturlig
strävan att se ljust på tillvaron kanske drar för snabba slutsatser
om en varaktigt förbättrad situation utifrån siffror och uppgifter som
till en del kan visa sig vara tillfälligheter. Det är heller inte under innevarande
år man kan förvänta det fulla resultatet av omläggningen i politiken
utan först åren 1979 och 1980. Vad som är viktigt är emellertid
att man redan nu kan se att den svenska industrins konkurrenskraft
har förstärkts — och under inverkan av produktivitetsuppgången kommer
att ytterligare förstärkas — i en utsträckning som innebär att vi
inte bör vara beroende av en kraftig internationell konjunkturuppgång
för att våga räkna med en hygglig exportökning. Det skapar stabilitet
i den ekonomisk-politiska planeringen inför 1979—1980.

FiU 1977/78:40

Bedömningen i den reviderade finansplanen av hur de skilda komponenterna
i försörjningsbalansen utvecklas under år 1978 framgår av
tabell 4.

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1978

	Miljarder kr. 1977, löpande priser	Procentuell volymföränd-ring, 1975 års priser
	1976— 1977	1977— 1978
Tillgäng
BNP	351,5	-2,5	0,8
Import	90,1	-4,5	-3,5
Summa tillgång	441,6	-2,9	-0,1
Efterfrågan
Bruttoinvestering	71,4	-3,4	-0,9
Näringsliv	34,9	-6,5	-9,0
därav: industri	14,6	-16,3	-12,0
Statliga myndigheter och affärsverk	8,1	-3,7	7,9
Kommuner	14,5	8,6	0,1
Bostäder	13,9	-6,3	14,8
Lagerinvestering	-1.3	(—3,1)1	(-1,6)*
Privat konsumtion	189,3	-0,9	-1,0
Offentlig konsumtion	100,9	2,7	2,5
Statlig	31,7	0,6	-0,8
Kommunal	69,2	3,8	4,1
Tjänstenetto	-4,2
Export	85,5	0,2	5,6
Summa efterfrågan	441,6	-2,9	-0,1

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Reviderad finansplan 1978.

Utskottet övergår här till att diskutera de alternativ i den ekonomiska
politiken som lagts fram i partimotionerna 1969 av arbetarpartiet
kommunisterna, 1970—1974 av socialdemokraterna och 1975 av
vänsterpartiet kommunisterna. Motionerna utgör till sina huvuddelar naturligt
nog sammanfattningar av den alternativa inriktning av den ekonomiska
politiken i stort som respektive parti lade fram under den allmänna
motionstiden i januari månad. Riktlinjerna i stort tog finansutskottet
ställning till i februari månad, och riksdagen beslöt den 1 mars
att inte lägga något av de alternativa förslagen till grund för den ekonomiska
politikens utformning. Riksdagen har sedan under våren på punkt
efter punkt prövat de enskilda förslag som tillsammans bildar respektive
partis alternativ till regeringens politik. Vad som nu bör prövas av riksdagen
är enligt utskottets mening inte varje enskilt förslag på nytt utan
frågan om det i anledning av den bedömning av den ekonomiska situation
och av de ekonomiska och budgetmässiga perspektiv som nu föreligger
finns anledning att revidera eller korrigera de i mars månad antagna
riktlinjerna. Det kan sålunda inte komma i fråga att pröva varje

FiU 1977/78:40

enskilt förslag utbrutet ur sitt sammanhang, utan de från respektive
parti framlagda riktlinjerna bör ses som en helhet och vägas mot de
riktlinjer som dras upp i kompletteringspropositionen med därtill hörande
bilagor.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken
som dras upp i den socialdemokratiska motionen 1970 innebär att man
förordar en alternativ inriktning av politiken på två områden. Det ena
gäller investeringarna, där motionärerna förordar särskilda åtgärder
och insatser i syfte att i nuläget öka investeringarna inom framför allt
industrin och de statliga affärsverken samt bostadssektorn. Det andra
gäller den privata konsumtionen, där motionärerna anser att vissa utsatta
grupper behöver ett ökat konsumtionsstöd.

Vad först gäller motionärernas uppfattning att investeringarna behöver
stimuleras i vårt land vill utskottet erinra om att utskottet relativt
utförligt diskuterade dessa frågor i sitt betänkande 1977/78: 15.
Utskottet tog då ställning till den under den allmänna motionstiden
väckta motionen 1977/78:654, som innehöll socialdemokraternas förslag
till riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
De krav som motionärerna nu för fram är i allt väsentligt
identiska med dem som återfanns i den tidigare motionen. I sina enskilda
delar har programmet också behandlats av riksdagen under våren.
I nära anslutning till vad utskottet anförde i sin motivering för att avstyrka
den tidigare motionen och till vad riksdagen vid sin därefter
följande behandling har ansett vill utskottet anföra följande.

I motionen krävs en avsevärd ökning av bostadsbyggandet. Som
medel för att uppnå detta anvisas i motionen dels ett prisstopp och
i vissa fall ett system med högstpriser inom byggmaterialsektorn, dels
särskilda ränte- och amorteringsfria lån för nybyggnad av flerfamiljshus.
Vidare krävs förbättringar av bostadsbidragen. Enligt motionärernas
bedömning skulle åtgärder av detta slag kunna öka nyproduktionen
under ett år med 10 000—15 000 lägenheter.

Frågan om prisstopp tar utskottet upp i det följande. Frågan om att
stimulera produktionen av flerfamiljshus genom ränte- och amorteringsfria
lån som begränsar inflyttningshyrorna har nyligen avvisats av riksdagen
(CU 1977/78: 27). Utskottet finner inte skäl att frånträda denna
riksdagens mening och förorda att ytterligare en låneform förs in i det
redan omfattande och relativt komplicerade systemet för statens stöd
till bostadsbyggandet. Utskottet noterar att åtgärder beslutats av regering
och riksdag i syfte att främja bostadsbyggandet, åtgärder som
redan fått mätbara effekter. Konjunkturinstitutet bedömer i den reviderade
nationalbudgeten att inemot 60 000 lägenheter kommer att påbörjas
under 1978, vilket innebär en kraftigt ökad igångsättning jämfört
med i fjol. Det är enligt utskottets mening självfallet angeläget att

3 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78:40

regeringen noga följer bostadsbyggandets utveckling och tar erforderliga
initiativ, om det t. ex. skulle visa sig att problem åter uppstår vad gäller
bostadsbyggandets försörjning med krediter.

I fråga om näringslivets investeringar upprepas i motionen förslagen
om inrättande av en strukturfond, om förstärkning av Investeringsbankens
kapital och om ökade investeringar i de statliga företagen och
affärsverken. Utskottet vill i fråga om näringslivets investeringar först
allmänt framhålla, att utskottet ställer sig bakom den uppfattning som
regeringen givit uttryck för och som innebär att de grundläggande lönsamhets-
och konkurrensproblemen för svensk industri först måste
lösas innan man kan vänta att investeringarna på nytt stiger till en
tillfredsställande nivå. Det är i första hand den dåliga lönsamheten och
det låga kapacitetsutnyttjandet som är orsaken till de f. n. låga investeringarna
inom industrin och inte bristen på kapital eller otillräckliga kanaler
för att slussa kapital till företagen. Enligt utskottets mening skapas
nu gradvis ett annat och mer gynnsamt läge för företagen. Till den bilden
hör regeringens förslag att helt avskaffa den allmänna arbetsgivaravgiften,
ett förslag som utskottet från sina utgångspunkter vill tillstyrka, inte
minst av det skälet att vi därigenom snabbare bör kunna nå den tidpunkt
då industriinvesteringarna åter skjuter fart.

Vad gäller förslaget att öka investeringarna i statliga företag och
affärsverk m. m. anser utskottet som tidigare att det i och för sig kan
anföras motiv för att i nuläget utnyttja lediga resurser för att företa
statliga investeringar som även långsiktigt är motiverade. En fortlöpande
prövning av lämpligheten av sådana insatser görs också hos
myndigheterna och i regeringskansliet. Sålunda har brobyggnader, vägbyggnader
m. m. under våren tagits fram i särskild ordning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har vidare nyligen lagt fram ett förslag av stor omfattning
för att öka det offentliga byggandet. Förslaget prövas f. n. av
regeringen. Enligt utskottets mening är det lämpligare att frågan om en
expansion av de statliga investeringarna i rådande konjunkturfas prövas
fortlöpande under året än att riksdagen låser fast investeringarna vid
en viss höjd, en nivå som också skulle kunna bli riktgivare för nivån
på längre sikt. De medel som erfordras vid en eventuell expansion under
budgetåret kan regeringen disponera genom att utnyttja de investeringsmarginaler
om ca 10 % som är knutna till affärsverkens m. fl. myndigheters
anslag eller genom att utnyttja finansfullmakten eller anslag
som anvisats för sysselsättningsskapande åtgärder.

Med det anförda avstyrker utskottet det i motionen redovisade programmet
för ökade investeringar.

Vad därefter gäller de i motionen diskuterade förslagen om konsumtionsstöd
till vissa särskilda grupper motiveras dessa enligt motionärerna
av att de sammanlagda effekterna av löne- och prisförändringar

FiU 1977/78:40

leder till minskade reallöner för stora löntagargrupper. Genom en extra
utbetalning av barnbidrag resp. studiebidrag samt genom ett förstärkt
bostadsstöd skulle enligt motionärerna framför allt barnfamiljernas
börda lättas i nuvarande läge. Genom höjda livsmedelssubventioner
skulle inkomsttagare med låga inkomster och barnfamiljer gynnas.
Kostnaderna för stödet skulle uppgå till ca 1,8 miljarder kr.

Utskottet vill först stryka under det ytterst angelägna i att den
inledda politiken i syfte att hålla tillbaka konsumtionen och förbättra
industrins konkurrenskraft fullföljs. Det är nödvändigt om vi långsiktigt
skall kunna vända en hotande utveckling med en alltför stor
hemmamarknadssektor och kraftigt stigande låneskuld gentemot utlandet.
Det kan mot denna bakgrund inte bli tal om att nu byta politik
och på nytt allmänt stimulera den privata konsumtionen. Motionsförslagen
innebär enligt utskottets mening delvis ett steg 4 den riktningen,
och delar av det förordade stödet skulle därtill långsiktigt komma att
belasta en hårt ansträngd statsbudget. Att mot denna bakgrund nu ge
ett kraftigt förstärkt konsumtionsstöd är enligt utskottets uppfattning
inte tillrådligt. Utskottet håller för övrigt inte för osannolikt att motionärerna
tecknar en alltför dyster bild vad gäller de stora löntagargruppernas
konsumtionsmöjligheter framöver. Avgörande för den reala köpkraft
som kommer löntagarna till del är — när avtalen väl är fastställda
— hur pass framgångsrika vi är i fråga om att hålla nere prisstegringarna.
Som utskottet utvecklar närmare på annan plats i betänkandet
har prisutvecklingen den senaste tiden varit sådan att man kan
hysa optimism rörande möjligheterna att klara oss under de prisökningstal
som beräknats. Om vi genom samfällda insatser — vari bör
ingå att i nuläget avstå från krav om allmänt konsumtionsstöd — kan
hålla tillbaka inflationen kommer därigenom också den reala köpkraften
att hållas uppe bättre.

Utskottet vill med vad som nu anförts inte utesluta att det framöver
kan bli erforderligt med konsumtionsstöd i någon form, till framför
allt barnfamiljerna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1971 om
extra tillägg till barnbidrag, 1972 om extra tillägg till studiebidrag m. m.
och 1974 om ytterligare medel till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken för 1978/79 som dras
upp i motionen 1975 anger två huvudmål: 100 000 nya arbeten på 12
månader och Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard. I anslutning
härtill innehåller motionen en rad tidigare framförda yrkanden
och krav över stora delar av det politiska fältet.

Vad gäller det första av de i motionen angivna två huvudmålen,

FiU 1977/78:40

100 000 nya arbeten, kan den preciserade lista över önskvärda sysselsättningsinsatser
som återfinns i motionen hänföras till i första hand
tre områden: ökat bostadsbyggande, ökade statliga insatser inom ett
antal industribranscher och ökad kommunal sysselsättning på vårdområdet.
Utskottet har i fråga om bostadsbyggandet redan i det föregående
tagit ställning till åtgärder och insatser av delvis likartat slag
och avvisat dem. De ökade insatserna inom exempelvis gruv-, stål- och
textilbranscherna har behandlats av riksdagen i annat sammanhang,
varvid också sysselsättningsaspekterna vägts in. Ingenting har inträffat
som skulle föranleda att man i nu förevarande sammanhang gör en
annan bedömning än som därvid skett. Vad gäller statliga åtgärder för
att öka antalet kommunalt anställda inom vårdområdet vill utskottet
avråda från att i särskild ordning och i särskilda former förmå kommunerna
att öka sin standard och sina åtaganden. Utskottet återkommer
till frågan om den kommunala utvecklingen under punkten B i detta
betänkande. Mot bakgrund av vad utskottet i det föregående uttalat
rörande behovet av att i all möjlig utsträckning bibehålla storleken av
den utlandskonkurrerande sektorn bör särskilda åtgärder som syftar
till att hålla nere arbetslösheten i första hand ske inom arbetsmarknadspolitikens
ram.

I sammanhanget vill utskottet uttrycka sin förvåning över att regeringspolitiken
— såväl den gamla som den nya regeringens politik —
av motionärerna karakteriseras som innebärande ”en ensidig satsning
på exportindustri” och som varande ”ett knäfall för de för tillfället
mäktigaste kapitalgruppernas intressen”. Endast om man företräder en
ekonomisk-politisk linje där det fria konsumtionsvalet och den fria handeln
mellan länderna värderas mycket lågt torde det vara möjligt att
skildra regeringens strävanden att nå balans i våra utrikes affärer på det
sättet.

Det andra huvudmålet för den ekonomiska politiken anges i motionen
vara ”Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard”. Under denna
rubrik förs fram bl. a. kostsamma förslag som syftar till att öka konsumenternas
köpkraft: höjda barnbidrag till 3 050 kr. per barn och
år och slopande av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror. De av
motionärerna anvisade vägarna för att finansiera de ökade utgifterna
har riksdagen redan tidigare avvisat därför att de är oacceptabla till
sina verkningar eller därför att de i vissa delar är föremål för utredning.
Utskottet avstyrker att dessa frågor tas upp till ny sakprövning.
Slutligen vill utskottet erinra om att finansutskottet liksom socialutskottet
— med riksdagens gillande — tagit avstånd från förslaget i
motionen att nu lagstifta om en långtgående sänkning av arbetstiden.
Finansutskottet vill i sammanhanget upprepa vad utskottet anförde i
betänkandet 1977/78: 15 (s. 35): ”Särskilt anmärkningsvärt är det att
motionärerna anser det möjligt att i ett slag och med full lönekompen -

FiU 1977/78:40

sation sänka arbetstiden från 8 till 7 och därefter 6 timmar. Inte minst
för kommuner och landsting skulle ett förverkligande av de förslagen
medföra mycket stora kostnadsökningar och problem att rekrytera personal.
” Utskottet vidhåller denna sin uppfattning.

De i motionen framförda övriga yrkandena har såvitt utskottet kunnat
finna redan prövats av riksdagen och därvid avvisats. I något fall
är frågan ännu inte avgjord av riksdagen men motsvarande yrkanden
har avstyrkts av vederbörande utskott.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de i motionen
1975 presenterade riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

De ställningstaganden utskottet i det föregående gjort till krav som
förts fram i motionerna 1970, 1971, 1972, 1974 och 1975 innebär att
utskottet i praktiken också redan tagit ställning till huvudlinjerna i
motionen 1969 (apk). Dessa avstyrks av utskottet.

Prispolitiken

Prisstegringarna har under en följd av år varit mycket höga i vårt
land. Så länge den internationella inflationen också var mycket hög
innebar det i och för sig inte något försämrat läge för Sverige. Sedan
en tid tillbaka är de internationella prisrörelserna emellertid avsevärt
mer begränsade, och i takt härmed skärps kraven på att vi i Sverige
skall lyckas bryta inflationskurvan. Givetvis måste vi dock acceptera
att devalveringarna under år 1977 liksom andra importprishöjningar
påverkat priserna under år 1978. Prisutvecklingen under de hittills
gångna månaderna tyder emellertid på att vi nu har kommit in i ett skede
med mycket lugnare prisrörelser än tidigare. Under månaderna mars
och april har sålunda den allmänna prisnivån stigit med endast 0,6 %.

Enligt utskottets mening skulle utvecklingen hittills under 1978 kunna
tyda på att den tidigare inflationskurvan nu har brutits. Möjligheterna
för företagen i producentledet att framöver kunna avstå från prishöjningar
bör också vara mycket goda mot bakgrund av det träffade löneavtalet
och föreliggande möjligheter till produktivitetsförbättringar. I
hela näringslivet bör den föreslagna avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften
innebära en lättnad som leder till att prisstegringar kan
undvikas. På vissa områden bör det vara möjligt att avläsa prissänkningar
på varor på den svenska marknaden lika väl som företagen i
viss utsträckning har tvingats sänka sina priser för att kunna sälja på
utlandsmarknaderna.

Prisstopp råder på baslivsmedel. En skärpt prisövervakning tillämpas.
Företag som avser att höja priserna måste anmäla detta i förväg,
vilket ger pris- och kartellnämnden möjligheter till förhandlingar och
att i sista hand slå larm hos regeringen om att vidta åtgärder. Utskottet
förutsätter att prisutvecklingen följs mycket noggrant men anser det

FiU 1977/78:40

mot bakgrund av den tillämpade prisövervakningen inte erforderligt
att riksdagen begär ytterligare åtgärder i form av prisstopp etc. Med
det anförda avstyrker utskottet de i motionerna 1969, 1970 och 1975
framförda kraven om skilda former av prisstopp.

Kredit politiken

Det stora underskottet i statens budget innebär självfallet en belastning
på den svenska kreditmarknaden, där huvudparten av underskottet
måste placeras. Samtidigt måste kreditmarknaden hållas allmänt stram
för att inte den likviditet som det ökande budgetunderskottet ger upphov
till i företag och bankväsende skall få inflatoriska effekter. Under
den hittills gångna delen av år 1978 har riksbanken i två omgångar höjt
bankernas likviditetskvoter i syfte att begränsa kreditexpansionen till
vad som bedöms vara samhällsekonomiskt försvarbart.

Utskottet vill betona att man måste betrakta kreditmarknadssituationen
i ett dynamiskt perspektiv. Aktiviteten i den svenska ekonomin är
f. n. låg och det finns i nuläget stora, outnyttjade resurser. Det finns i
ett sådant läge givetvis inte fog för att hävda uppfattningen att statens
budget omedelbart borde stramas åt eller att tillgången på pengar och
krediter just nu är för riklig. De åtgärder som riksbanken vidtagit för
att begränsa bankernas utlåningsmöjligheter måste emellertid ses i det
perspektivet att åtstramningsåtgärder på penning- och kreditmarknaden
verkar med stor eftersläpning. Krediter som har beviljats eller som har
ställts i utsikt kan normalt tas i anspråk under relativt lång tid därefter.
Likviditet som byggs upp i företag och hushåll kan därför, om
kreditexpansionen fortsätter, få en omfattning som innebär en sådan
uppladdning av efterfrågan att, när expansionen tar fart, den vida överstiger
de då tillgängliga reala resurserna. Då uppkommer stor risk för
en inhemskt skapad inflation.

Det är i ett framåtriktat perspektiv av den art som här målats upp
som man bör bedöma svårigheterna vid den avvägning av den ekonomiska
politiken som skall göras under 1978—1979. Som framhålls i den
reviderade finansplanen kommer existensen av det stora budgetunderskottet
att ställa stora krav på en smidig anpassning av kreditpolitiken
för att undvika att den likviditetsökning i ekonomin som budgetunderskottet
ger upphov till får inflatoriska effekter. Det är, framhåller
föredraganden, nödvändigt med generella kreditpolitiska åtgärder för
att begränsa allmänhetens och företagens likviditetsökning och det
krävs en omfördelning av den korta inlåningen i bankerna till den långa
kapitalmarknaden. I sammanhanget erinras om det av regeringen framlagda
och av utskottet i betänkande 37 tillstyrkta förslaget till ökat lönsparande.

Man bör enligt utskottets mening kunna räkna med att staten i nuvarande
matta investeringskonjunktur utan svårigheter kan ta i an -

FiU 1977/78:4»

språk en mycket stor andel av det tillgängliga kreditutrymmet på marknaden
för egen del. Samtidigt kan därvid den statliga utlandsupplåningen
hållas tillbaka. Strävandena att långsiktigt binda en större del
av den likviditet som finns bör givetvis fortsätta. När anspråken på
krediter för investeringsändamål ökar framöver blir det enligt utskottets
mening dock nödvändigt att staten begränsar sin andel av det tillgängliga
kreditutrymmet.

Utskottet noterar i sammanhanget att OECD i sin nu publicerade
rapport över granskningen av Sveriges ekonomi i en i övrigt positiv
skildring av utvecklingstendenserna betraktar likviditetsökningen och
kreditexpansionen som ett betydande problem.

Utblick mot 1979—1980

Utskottet välkomnar att i den reviderade nationalbudgeten och den
reviderade finansplanen numera inryms en utblick mot de båda nästföljande
kalenderåren. Det är värdefullt mot bakgrund av att den statsbudget
som antas av riksdagen ju faktiskt omfattar halva det kommande
kalenderåret, ett år för vilket det enligt den traditionella uppläggningen
inte fanns någon ekonomisk bakgrund tecknad. Detta sker nu,
även om de kalkyler som presenteras över den ekonomiska utvecklingen
under 1979 och 1980 av naturliga skäl är av överslagsmässig art och
mera får betraktas som räkneexempel än som prognoser. De ger, som
det uttrycks i propositionen, ”en bild av en möjlig ekonomisk utveckling
under de närmaste åren”. Enligt utskottets mening finns det skäl att utveckla
det påbörjade arbetet med medellånga kalkyler och prognoser
ytterligare.

Den internationella bakgrund som tecknas för åren 1979—1980
måste av naturliga skäl bli relativt konturlös. Dock har — som framgår
av utskottets framställning i det föregående — risk ansetts föreligga
för en avmattning i Förenta staterna under 1979 medan man i
Västeuropa i stället kan vänta en fortsatt, något högre tillväxt än under
1978. En snabb allmän uppgång i världskonjunkturen har inte bedömts
sannolik och kalkylerna utgår från en för båda åren mycket
måttlig tillväxt av världshandeln om 5 %.

Utskottet har inte underlag för någon avvikande bedömning. Som
föredraganden framhåller finns en råd osäkerhetsfaktorer att ta hänsyn
till vilka kan rubba en eljest sannolik någorlunda stabil uppgång i
Västeuropa. Dit hör framför allt osäkerheten om dollarns ställning på
sikt. För svensk del bör emellertid under 1979—1980 föreligga en relativt
gynnsam konkurrenssituation för svensk industri och vi bör därför
kunna räkna med en stabil uppgång av exporten, även om den internationella
konjunkturen skulle fortsätta att vara relativt matt. Även
enligt utskottets bedömning kommer emellertid konjunkturläget i Västeuropa
att fortsätta att förbättras. En fortsatt snabb stegring av expor -

FiU 1977/78:40

ten och andelsvinster för svensk industri kan då komma till uttryck.
Förbättringen av handelsbalansen skulle emellertid, som utskottet berört
i det föregående, bli måttlig under inverkan av importuppgången, och
bytesbalansunderskottet skulle dröja kvar ungefär på 1978 års nivå.

För åren 1979 och 1980 skulle vi enligt kalkylerna kunna räkna med
en återtagen tillväxt av de samlade resurserna av betydande mått och
en BNP-tillväxt om 3,5 resp. 4,5 %. Ett nödvändigt omslag i lagerinvesteringarna,
en avsevärd uppgång i bruttoinvesteringarna och en
återtagen tillväxt av den privata konsumtionen i storleksordningen
1,5 % skulle vara de komponenter som leder fram till den jämfört med
1977—1978 annorlunda efterfrågebilden. Arbetsmarknadsläget skulle
därvid förbättras, ehuru relativt långsamt, och industriproduktionen
skulle stiga med 5 resp. 6 % under de båda åren. Det bör noteras
att den kommunala konsumtionsökningen skulle något mattas.

Utskottet vill instämma i den sammanfattning föredraganden gör av
utblicken mot 1979—1980:

Sammanfattningsvis pekar kalkylerna på att det är möjligt för den
svenska ekonomin att återgå till en mera normal situation med en förbättrad
extern balans, en höjning av aktivitetsnivån och en dämpning
av inflationstakten. Grunden till denna utveckling har lagts av den
ekonomiska politiken under 1977 och 1978, som möjliggjort en förbättring
av vår industris konkurrenskraft och en dämpning av inflationsförväntningarna.
Om vägen till balans skall kunna fullföljas är i hög
grad beroende på om vi kan få en fortgående förbättring på dessa båda
områden.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 1969 yrkandena
1 och 8, 1977/78: 1970 yrkandet 1 och 1977/78: 1975 yrkandet
24 godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i propositionen 1977/78: 150
bilaga 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1969 yrkandena 2—7,

3. att riksdagen avslår motionerna 1977/78: 1971, 1972 och 1974,

4. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1975 yrkandena 1—7
och 9—23.

FiU 1977/78: 40

B. BUDGETDEPARTEMENTET
Reviderat budgetförslag 1978/79

I propositionen 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga
föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner

1977/78: 1970 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen,

1977/78: 1975 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga
hemställs att riksdagen med avslag på propositionen 1977/78: 150 som
sin mening uttalar vad i motionen anförs om budgetpolitiken.

Propositionen

I fråga om budgetens samhällsekonomiska bakgrund anför föredraganden
bl. a. att en väsentlig del av näringslivets försvagade konkurrenskraft
kunnat återvinnas genom kursjusteringarna för den svenska kronan
och genom att Sverige lämnat valutaormen. Även regeringens skatteoch
avgiftspolitik har syftat till att skapa förutsättningar för att förbättra
det relativa kostnadsläget. De vidtagna åtgärderna har enligt föredraganden
i förening med det nu träffade avtalet lagt en god grund för att återvinna
konkurrenskraften och därmed trygga sysselsättningen på kort och
lång sikt. Föredraganden framhåller dock att de positiva effekterna av
flera av de vidtagna åtgärderna kommer att få verkan först efter hand.

Kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin är f. n. relativt lågt.
I syfte bl. a. att snabbare kunna återgå till ett läge med mer normalt resursutnyttjande
och därigenom även skapa flera arbetstillfällen är det
enligt föredraganden motiverat att minska näringslivets kostnadsbelastning
i form av arbetsgivaravgifter. En sådan åtgärd har enligt föredraganden
också positiva effekter på bytesbalans och prisnivå. Den medför
även en ökning av statsbudgetens underskott. I nuvarande konjunkturläge
anser föredraganden dock att detta kan accepteras. Mot denna bakgrund
har regeringen föreslagit att den allmänna arbetsgivaravgiften slopas
fr. o. m. den 1 juli 1978. Föredraganden anmäler vidare att om de
av regeringen föreslagna åtgärderna skulle visa sig otillräckliga för att
öka kapacitetsutnyttjandet i näringslivet, frigöra de produktivitetsreserver
som där föreligger samt återvinna förlorade marknadsandelar i den takt
som på sikt är nödvändig för en balanserad samhällsekonomi, är regeringen
beredd att i höst pröva det samlade uttaget av arbetsgivaravgifter
fr. o. m. den 1 januari 1979.

För att återställa balansen i den svenska ekonomin krävs enligt före -

FiU 1977/78: 40

draganden, förutom att konkurrenskraften i näringslivet återställs, även
att vi skapar utrymme för den utlandskonkurrerande industrin genom att
hålla tillbaka den inhemska konsumtionen. Det tillgängliga utrymmet för
privat standardökning blir därför begränsat under de närmaste åren.
Även inom den offentliga sektorn måste återhållsamhet visas, framhåller
föredraganden. I budgeten för 1978/79 är därför också de statliga konsumtions-
och investeringsutgifterna i stort sett oförändrade i reala termer.

Beträffande den kommunala utvecklingen framhåller föredraganden
att en fortsatt kommunal expansion i den takt som realiserats under de
senaste åren och som ligger i de senaste kända långtidsplanerna uppenbarligen
inte är förenlig med samhällsekonomins krav. En betydande
nedskärning av de kommunala resursanspråken måste därför enligt föredraganden
genomföras. Mot denna bakgrund slöt regeringen och kommunförbunden
en överenskommelse i juni 1977 där förbunden bl. a. utfäste
sig att uppmana sina medlemmar att se över sina flerårsplaner. De
första resultaten av denna omprövning bör enligt föredraganden nu
komma till uttryck i de nya flerårsplaner som f. n. håller på att antas i
kommuner och landsting.

Nya överläggningar om den kommunala utvecklingen pågår mellan
företrädare för regeringen och kommunförbunden. Det är enligt föredraganden
angeläget att dessa överläggningar leder till att den kommunala
konsumtionens ökningstakt anpassas till det föreliggande samhällsekonomiska
utrymmet. Föredraganden framhåller i sammanhanget att
en planenlig utbyggnad av barnomsorg och långtidssjukvård samt den
utbyggnad av den kommunala servicen som motiveras av befolkningsförändringarna
har beräknats medföra att den kommunala konsumtionen
måste öka med ca 2 % per år i volym under tiden fram till år 1980.
Konsekvenserna av de betydande kostnadslättnader för kommunerna
som borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften medför kommer
enligt föredraganden att beaktas i samband med de pågående överläggningarna
med kommunförbunden.

I propositionen görs en analys av de statsfinansiella perspektiven på
längre sikt med utgångspunkt i den långtidsbudget som redovisas i bilaga
till det reviderade budgetförslaget.

Den framlagda långtidsbudgeten omfattar perioden 1978/79—1982/83.
Med långtidsbudgetens utgångspunkt om oförändrade skatteregler och
med de antaganden som gjorts om den totala lönesummans och bruttonationalproduktens
tillväxt skulle de totala statsinkomsterna komma att
öka med 7,9 % årligen under perioden. Den snabbaste ökningstakten
redovisas under inkomstskattetiteln, som beräknas öka med 11,2 % om
året. Långtidsbudgeten grundas vad gäller åren 1979 och 1980 på samma
antaganden rörande pris- och löneutvecklingen i samhället och den
ekonomiska tillväxten som presenteras i den reviderade finansplanen.
Vad gäller perioden därefter har schablonmässigt lönesumman förut -

FiU 1977/78: 40

satts stiga med 7 % årligen och den allmänna prisnivån med 4 % om
året. En årlig real tillväxt av bruttonationalprodukten för denna period
om 3 % har förutsatts. Statsinkomsternas utveckling 1972/73—1982/83
i löpande priser med dessa antaganden framgår av tabell 5.

Tabell 5. Statsinkomsternas utveckling 1972/73—1982/83
(Milj. kr., löpande priser, avrundat)

	Genom-snittlig procen-tuell för-ändring 1972/73— 1976/77	Anslag 1978/79	Anslagsförändring till			Genom-snittlig procen-tuell för-ändring 1978/79— 1982/83
1979/80	1980/81	1981/82	1982/83
Inkomstskatt	+ 25,3	47 100	+6 200	+6 700	+ 7 200	+4 700	+ 11,2
Mervärdeskatt	+ 12,9	29 900	+2 500	+2 000	+ 2 100	+2 100	+ 6,6
övriga inkomster	+ 13,2	37 780	+ 1 920	+ 1 900	+ 1 800	+ 1 900	+ 4,6
Summa	+ 17,6	114 780	+ 10 620	+10 600	+ 11 100	+ 8 700	+ 7,9

I tabell 6 visas utvecklingen av statsutgifterna 1972/73—1982/83 i
fasta priser.

Tabell 6. Utgiftsutvecklingen 1972/73—1982/83

(Milj. kr., fasta priser)

Genomsnittligprocentuell

förändring1972/73—1976/77 -

Anslag

1978/79

Anslagsförändring till

Procen

tueli för 1979/80

1980/81 1981/82 1982/83 ändring

1978/79—

1979/80

Genomsnittligprocentuell

förändring1978/79—1982/83 -

Folkpensioner m.m.	+ 8,7	28 077	+ 691	+	616	+	486		29	+ 2,5	+ 1,5
Utbildning och forskning	+ 3,1	19 821	+ 723	+	136		44	_	98	+ 3,6	+ 0,9
Totalförsvar	+ 0,5	14 732	+ 173	—	6	+	122	+	105	+ 1,2	+ 0,6
Statsskuldräntor	+ 13,7	9 600	+ 3 900	+ 3 150	+ 3 250	+ 3 000	+ 40,6	+24,3
Stöd till barn-familjer	+ 6,5	9 152	+ 752	+	335	+	338	+	418	+ 8,2	+ 4,7
Arbetsmarknads-och regionalpolitik	+ 6,0	8 255	+ 203	+	459	+	164	+	164	+ 2,5	+ 2,9
Bostadspolitik	+ 4,1	7711	+ 1 188	+	881	+	411	+	486	+ 15,4	+ 8,5
Kommunikationer	0	7 606	+ 251	+	93	+	327	+	107	+ 3,3	+ 2,5
Allmänna bidrag till kommuner	+ 4,8	6 578	+ 15	+	180	+	146	+	202	+ 0,2	+ 2,0
Hälso-, sjuk- och socialvård	- 0,8	5 459	+ 314	+	22	+	28	+	20	+ 5,8	+ 1,7
Rätts- och polis-väsende	+ 6,2	5 341	OO •O +	+	7		5	+	13	+ 1,1	+ 0,3
Internationellt ut-vecklingsbistånd m.m.	+21,0	4 163	+ 29	+	122	+	123	+	128	+ 0,7	+ 2,3
Energiförsörjning	+ 8,0	3 666	-1 065	+	113	—	166	—	21	-29,1	- 8,9
Näringspolitik	+ 10,9	3 238	- 418	—	48	—	224	—	113	-12,9	- 6,9
övrigt	+22,8	23 225	-7 187	—	32	—	309	—	56	-30,9	- 9,5
Totalt	+ 6,4	156 624	- 373	+ 6	028	+4	647	+ 4 326	- 0,2	+ 2,3

FiU 1977/78: 40

De totala statsutgifterna beräknas i fasta priser öka med i genomsnitt
2,3 % årligen under långtidsbudgetperioden. Stora framtida ökningsbelopp
faller på folkpensioner m. m., stöd till barnfamiljer och bostadspolitik.
De i särklass största beloppen liksom den klart snabbaste ökningstakten
svarar dock statsskuldräntorna för.

En analys i reala termer visar att transfereringarna svarar för en dominerande
del av statsutgifternas ökning. Under perioden ökar de med i
genomsnitt 6 % per år i volym. Till en del förklaras detta av att statsskuldräntorna
ingår i denna utgiftsgrupp. Transfereringarna till företag
m. m. utvisar annars den snabbaste ökningstakten med 2,9 % per år. De
utgiftsbindningar för framtiden som långtidsbudgeten anger för den statliga
konsumtionen stannar vid en årlig ökningstakt av 0,5 %. Genom att
de statliga driftbidragen till kommunerna beräknas öka med 1,2 % om
året blir emellertid den sammanlagda ökningstakten för konsumtionsutgifter
över statsbudgeten 0,8 % årligen i fasta priser. Investeringsutgifterna
beräknas minska under perioden.

Vid en omräkning av utgifterna till löpande priser erhålls en genomsnittlig
ökning med 6,1 % per år. Utöver löner och omkostnader stiger
vid en sådan omräkning framför allt anslag som är direkt knutna till
pris- eller löneutvecklingen, såsom försvarsutgifterna och folkpensionerna.

Den saldoutveckling som framkommer vid en sammanställning av
långtidsbudgetens utgifts- och inkomstkalkyler i löpande priser visas i
tabell 7.

Tabell 7. Budgetsaldots utveckling 1977/78—1982/83

(Milj. kr., löpande priser)

	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83
Inkomster	110 742	114 780	125 400	136 000	147 100	155 800
Utgifter	140 339	156 624	163 432	176 206	187 334	198 578
Saldo	-29 597	-41 844	-38 032	-40 206	-40 234	-42 778

Kalkylen visar att statsbudgetens underskott under den framförliggande
perioden kan beräknas ligga kvar i närheten av den nivå som nu beräknas
för budgetåret 1978/79. Orsakerna till denna högre underskottsnivå
jämfört med förra årets långtidsbudget står enligt föredraganden
främst att finna i den pris- och löneutveckling som nu förutses för budgetåren
1977/78 och 1978/79. Prisstegringstakten för de första åren under
långtidsbudgetperioden bedöms nu bli snabbare än vad som då
förutsattes. Även lönesummans ökningstakt har räknats upp, men i
mindre grad. Prisstegringarna har medfört starkt ökade varaktiga utgiftsåtaganden
utan att inkomstsidan, som förhållandevis mera styrs av lönesummeutvecklingen,
påverkats i motsvarande grad. Den högre under -

FiU 1977/78: 40

skottsnivån medför i sin tur ökade utgiftsåtaganden för betalning av
statsskuldräntor.

Trots att långtidsbudgetens beräkningsmetodik innebär att de insatser
som nu är aktuella av sysselsättningspolitiska och näringspolitiska skäl
bortfaller under perioden utvisar således långtidsbudgeten att den nu
uppnådda underskottsnivån i allt väsentligt är ett uttryck för permanenta
åtaganden.

Variationer i de antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen
m. m. som legat till grund för långtidsbudgetkalkylen påverkar
inte i avgörande grad saldoutvecklingen. Av årets långtidsbudgetkalkyl
kan enligt föredraganden dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten
blir bestående på i stort sett nuvarande nivå med de förutsättningar
som gällt. Alternativa antaganden rörande den framtida ekonomiska
utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats.

Det budgetunderskott som nu förutses för innevarande och nästkommande
budgetår har givetvis sin bakgrund i den rådande ekonomiska
situationen. Med en högre aktivitetsnivå i ekonomin skulle vissa utgifter
för sysselsättnings- och industripolitiken kunna hållas på en lägre
nivå och statsinkomsterna skulle vara något högre. De antaganden som
utnyttjas vid långtidsbudgetkalkylen förutsätter emellertid en relativt
snabb återgång till stabil tillväxt i samhällsekonomin och stigande reallöner
vid dämpad inflationstakt.

Långtidsbudgeten innehåller i år även ett avsnitt om den finansiella
utvecklingen i socialförsäkringssektorn. Vidare belyses statens finansiella
sparande, dvs. statsbudgetens saldo med avdrag för finansiella
transaktioner såsom långivning och aktieteckning. Socialförsäkringssektorn
utanför statsbudgeten, som helt domineras av AP-fonden, ökade
tidigare sitt sparande år från år men har nu stagnerat på en nivå kring
ett överskott om ca 14 miljarder kr. Statens och socialförsäkringssektorns
sammanlagda finansiella sparande enligt långtidsbudgetkalkylen
framgår av tabell 8.

Tabell 8. Statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande 1977/78—
1982/83

(Milj. kr., löpande priser)

1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83
-5 500	-16 400	-16 100	-18 100	-19 000	-21 700

Staten och socialförsäkringssektorn utvisar sammantaget ett tilltagande
sparandeunderskott under långtidsbudgetperioden. Eftersom kommunerna
av institutionella skäl över en längre period visar ett finansiellt
sparande som ligger kring noll innebär detta att den offentliga sektorns
sparande under långtidsbudgetperioden tenderar att något försvagas.

FiU 1977/78: 40

Den förda finanspolitiken och den bild av den statsfinansiella utvecklingen
som framträder i den nu framlagda långtidsbudgetkalkylen måste
enligt föredraganden ses mot bakgrund av dagens ekonomisk-politiska
situation och den utveckling för framtiden som nu kan skönjas.

En mindre expansiv finanspolitik skulle ha medfört en lägre aktivitetsnivå,
större arbetslöshet och betydande bortfall av produktion och
produktionskapacitet. Det har samtidigt varit nödvändigt att hålla tillbaka
den statliga efterfrågan i syfte att hindra att arbetskraft i alltför
stor utsträckning varaktigt överförs från den utlandskonkurrerande industrin
till den offentliga sektorn. Finanspolitiken har varit restriktiv i den
meningen att ökningen i statens konsumtions- och investeringsefterfrågan
bringats att praktiskt taget helt upphöra samtidigt som den privata
efterfrågan dämpats.

Den ekonomiska utveckling som nu kan förutses och som närmare
behandlas i den reviderade finansplanen innebär i det korta perspektivet
för företagens del en minskning i det alltför stora underskottet i deras
finansiella sparande. Denna utveckling gör enligt föredraganden att ett
betydande offentligt sparandeunderskott kan accepteras. När lageravvecklingen
genomförts och företagens investeringar åter okar kommer
kraven på finanspolitiken att skärpas.

Föredraganden understryker att mot denna bakgrund innebär den nu
framlagda långtidsbudgetkalkylen en bestämd varningssignal. De stora
budgetunderskotten under det innevarande och det kommande budgetåret
är ofrånkomliga inslag i den ekonomiska politiken. Fortsatta underskott
av denna storleksordning kan emellertid enligt föredraganden inte
accepteras i en situation där ekonomin återgår till fullt kapacitetsutnyttjande.
Långtidsbudgetkalkylen visar också att fleråriga stora budgetunderskott
medför en begränsning av framtida handlingsutrymme i
form av starkt stigande utgifter för statsskuldens förräntning. De möjligheter
till en omläggning av finanspolitiken i mera restriktiv riktning
som ges i en situation med bättre kapacitetsutnyttjande och högre tillväxttakt
måste därför utnyttjas, framhåller föredraganden.

Långtidsbudgeten visar att tyngdpunkten i de statliga utgiftsåtagandena
ligger på transfereringssidan. Inkomstöverföringar till pensionärer,
barnfamiljer och utsatta grupper i samhället ställer krav på betydande
framtida utgifter. En naturlig utgångspunkt för finanspolitiken på sikt
måste enligt föredraganden vara att växande sådana överföringar till
hushållen får balanseras genom ökade inkomster.

Föredraganden anför vidare att en synnerligen restriktiv utgiftsgranskning
och en fortlöpande omprövning av pågående aktiviteter blir nödvändig
för att nå lägre budgetunderskott. Detta förhållande understryks
av att långtidsbudgeten på utgiftssidan underskattar det verkliga utgiftstrycket
under det att den på inkomstsidan förutsätter ett i stort oförändrat
skattetryck.

FiU 1977/78: 40

1 budgetförslaget för budgetåret 1978/79 beräknades totalbudgeten
uppvisa ett underskott om drygt 33,2 miljarder kr. för budgetåret 1977/
78 och ca 32,2 miljarder kr. för budgetåret 1978/79. Det reviderade
budgetförslaget innebär en rad förändringar på såväl inkomst- som
utgiftssidan av budgeten för dessa båda budgetår. För 1978/79 orsakas
den största förändringen på inkomstsidan av borttagandet av den allmänna
arbetsgivaravgiften. Effekten härav uppskattas till ca 3,4 miljarder
kr. Härutöver är den viktigaste förändringen i bedömningen av utvecklingen
av statens inkomster i förhållande till vad som angavs i
budgetförslaget att inkomsterna av mervärdeskatten räknats ned med
mer än en miljard kr. främst beroende på lägre import än vad som
tidigare beräknats.

På utgiftssidan innebär förändringarna framför allt en kassamässig
förskjutning av beslutade industri- och arbetsmarknadspolitiska insatser
från budgetåret 1977/78 till 1978/79.

Totalbudgeten för 1977/78 och 1978/79 redovisas i tabell 9.

Tabell 9. Totalbudgeten 1977/78—1978/79 (milj. kr.)

	1977/78 Budgetprop. 1978	Ny be-räkning	1978/79 Budgetprop. 1978	Ny be-räkning
Inkomster	lil 376	110 742	119 397	114 780
Utgifter	144 600	140 339	151 593	156 624
Saldo	-33 224	-29 597	—32 196	-41844

Motionerna

I motionen 1970 (s) anförs att statsbudgeten under budgetåret 1977/78
undergått en nästan dramatisk försvagning. I maj 1977 beräknades budgetunderskottet
för 1977/78 till 13,7 miljarder kr. Enligt kompletteringspropositionen
beräknas underskottet nu till 29,6 miljarder kr. Detta är
enligt motionärerna en återspegling av den stagnerande utveckling under
hög inflation som vi upplevt under 1977. Man anser det därför
missvisande att presentera detta stora budgetunderskott som ett resultat
av en aktiv och sysselsättningsskapande ekonomisk politik.

Motionärerna hänvisar till att man i sin motion 1977/78: 654 framhöll
att en fullföljd av regeringens ekonomiska politik skulle leda till
en försvagning av finanspolitiken mellan de båda budgetåren, vilket nu
bekräftas i kompletteringspropositionen. Än värre är enligt motionärerna
att den i samband med kompletteringspropositionen framlagda långtidsbudgeten
därtill indikerar att man skulle komma att ligga kvar på
detta kraftiga underskott även under åren fram till budgetåret 1982/83.
Denna situation föreligger trots att man i underlaget för beräkningarna
förutsatt en relativt kraftig återhämtning av den ekonomiska aktiviteten

FiU 1977/78: 40

under åren 1979 och 1980 och därefter beräkningstekniskt förutsatt en
fortsatt BNP-ökning på 3 % om året.

Enligt motionärernas mening måste den nuvarande inriktningen av
finanspolitiken med dess starka inslag av generellt stöd till företagssektorn
upphöra och ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik
som på kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och
sysselsättning och på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet.
Motionärerna tar därför avstånd från den av regeringen
föreslagna sänkningen av den generella arbetsgivaravgiften och vill i
stället använda en del av dessa medel till att finansiera den av dem
föreslagna strukturfonden samt för riktade åtgärder som på kort sikt
håller uppe efterfrågan och sysselsättningen och värnar köpkraften hos
de grupper som särskilt hårt drabbats av den borgerliga regeringens
åtstramningspolitik. Motionärerna föreslår vidare en ökning av statens
insatser i övrigt för att stimulera investeringarna, främja teknisk utveckling
och forskning och för att inrikta näringslivets planering på nya
framtidsområden. För att finansiera dessa insatser och för att därtill
åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan
en rad åtgärder som förstärker statens inkomster. Därtill
har motionärerna även tillgodoräknat sig de ökade intäkter och minskade
kostnader som man anser skulle blivit följden av en fullföljd av
riksdagens energipolitiska beslut från 1975.

Motionärerna hänvisar till sin tidigare motion nr 654 (behandlad i
FiU 1977/78: 15). Det budgetalternativ som nu presenteras i motionen
1970 innebär att kraven i motionen 654 upprepas med de avvikelser
som särskilt anges i motionen 1970.

På inkomstsidan leder enligt motionärerna förslagen till en förstärkning
med 8,4 miljarder kr. jämfört med det reviderade budgetförslaget.
Den största posten här utgörs av att motionärerna tar avstånd från
slopandet av allmänna arbetsgivaravgiften (+4 miljarder kr.). Vidare
vill motionärerna avskaffa indexregleringen av inkomstskatteskalorna.
Effekten härav beräknar man till 4 miljarder kr. för år 1979 och till
2 miljarder kr. för budgetåret 1978/79. I stället räknar man med en
skatteomläggning för 1979 som skall kosta 2 miljarder kr. och som med
1 miljard kr. påverkar budgeten för 1978/79. Nettot av dessa förslag
för 1978/79 skulle alltså bli en inkomstförstärkning med 1 miljard kr. i
förhållande till regeringens förslag. Den tredje större posten avser de
medel man tillgodoräknar sig i form av ökade intäkter och minskade
kostnader som enligt motionärerna blivit följden om man fullföljt riksdagens
energipolitiska beslut från 1975 (+950 milj. kr.).

På utgiftssidan föreslås satsningar för att öka investeringarna och
stimulera forskning och utveckling om sammanlagt ca 2,5 miljarder kr.,
varav större delen avser inrättande av strukturfond (2 miljarder kr.).
Vidare föreslås totalt 1,8 miljarder kr. för insatser för utsatta grupper,

FiU 1977/78: 40

varav 950 milj. kr. för en extra höjning av barnbidrag och studiebidrag
med 500 kr. och 850 milj. kr. för subventioner av vissa baslivsmedel.
Därtill finns en rad förslag till utgiftsökningar om tillsammans drygt
500 milj. kr. och till utgiftsminskningar om samma belopp.

Resultatet av de olika förslagen på budgetens inkomst- och utgiftssida
blir därmed enligt motionärerna en minskning av budgetunderskottet
med drygt 4 miljarder kr. jämfört med det reviderade budgetförslaget.
Motionärerna anför vidare att om man tar hänsyn till den
förbättring av statsfinanserna som den av motionärerna förordade ekonomiska
politiken skulle leda till genom en ökad aktivitet i ekonomin
kan budgetunderskottet ytterligare reduceras. Förslagen skulle enligt
motionärerna också ge en lägre inflationstakt än regeringens politik,
vilket leder till en minskning av vissa indexbundna anslag på budgetens
utgiftssida. Sammantaget skulle enligt motionärerna den av dem förordade
ekonomiska politiken leda till ett budgetunderskott av storleksordningen
35 å 36 miljarder kr.

Innebörden av motionen 1975 (vpk) har återgivits under punkten A.
Utskottet

Budgetens samhällsekonomiska bakgrund har utskottet behandlat under
föregående punkt. Som framgår av vad utskottet där anfört är
också utskottet av den uppfattningen att den tillväxtpotential som
finns i den svenska ekonomin under de närmaste åren väsentligen måste
reserveras för att öka exporten och investeringarna samt genomföra
den nödvändiga strukturomvandlingen. Detta innebär att utrymmet för
att öka privat och offentlig konsumtion blir begränsat under de närmaste
åren.

I det reviderade budgetförslaget framhåller föredraganden att den
uppgiftsfördelning vi har genomfört i Sverige mellan å ena sidan staten
och å andra sidan kommuner och landsting innebär att de tunga områdena
av omvårdnad och service som riktar sig till de enskilda människorna
huvudsakligen ligger inom den kommunala sektorn. Mot den
bakgrunden är det enligt föredraganden inte onaturligt att den kommunala
sektorn tenderar att ta i anspråk en större del av resurstillväxten
än den statliga. Utskottet vill här understryka föredragandens
påpekande att detta emellertid också innebär att när den offentliga
konsumtionens tillväxt av samhällsekonomiska skäl måste hållas tillbaka
så måste kommunerna ge ett avgörande bidrag härtill.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen diskuterat den kommunalekonomiska
utvecklingen. Utskottet har därvid kunnat konstatera — i
likhet med vad som sker i det reviderade budgetförslaget — att en
fortsatt kommunal expansion i den takt som realiserats under de senaste
åren och som ligger i de senaste långtidsplanema uppenbarligen

4 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78:40

inte är förenlig med samhällsekonomins krav. Utskottet förutsätter att
de överläggningar som pågår mellan företrädare för regeringen och
kommunförbunden leder till att den kommunala konsumtionens ökningstakt
anpassas till det föreliggande samhällsekonomiska utrymmet.
Som föredraganden framhållit innebär detta långtifrån att den kommunala
verksamhetens utbyggnad behöver bringas att upphöra. Däremot
måste en hård prioritering göras bland olika utbyggnadsönskemål.

Ett uttryck för behovet att visa återhållsamhet inom den offentliga
sektorn är att de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna i budgeten
för 1978/79 hålls i stort sett oförändrade i reala termer. En sådan
återhållsamhet blir nödvändig även framöver, vilket framgår av
den analys av de statsfinansiella perspektiven på längre sikt som görs
i det reviderade budgetförslaget. Denna analys grundas på den långtidsbudget
som fogats till det reviderade budgetförslaget. Långtidsbudgeten
bygger på ett antagande om oförändrade skatte- och avgiftsregler
på budgetens inkomstsida och utgör på utgiftssidan en beräkning av
konsekvenserna på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden.
Dessa beräkningar visar att bl. a. utfästelserna beträffande folkpensioneringen,
bostadspolitiken och barnomsorgen reser betydande
krav på framtida utgiftsökningar. Den snabbaste ökningstakten uppvisar
emellertid utgiftsposten statsskuldräntor. Kalkylen visar också att statsbudgetens
underskott under den framförliggande perioden kan beräknas
ligga kvar i närheten av den nivå som nu beräknas för budgetåret
1978/79.

Dessa resultat utgör, som föredraganden framhåller, en bestämd varningssignal.
Lägets allvar framstår än klarare om man granskar långtidsbudgetens
tekniska beräkningsmetodik och de antaganden som ligger
till grund för kalkylen. Metodiken innebär bl. a. att krontalsbestämda
inkomstöverföringar i princip beräknas ligga stilla även i kalkylen
i löpande priser. Ett faktiskt genomförande av långtidsbudgetens
utgiftsprogram skulle därmed innebära en successiv urholkning av
delar av det samhälleliga stödet till olika grupper i samhället. De statliga
investeringsutgifterna underskattas också systematiskt genom beräkningsmetodiken.
Härtill kommer att de antaganden som utnyttjats
vid kalkylen förutsätter en relativt snabb återgång till stabil tillväxt i
samhällsekonomin och stigande reallöner vid dämpad inflationstakt.
Detta innebär bl. a. att de insatser som nu är aktuella av sysselsättningspolitiska
och näringspolitiska skäl förutsätts falla bort under långtidsbudgetperioden.
Föredraganden framhåller också att om reallöneutvecklingen
antas bli gynnsammare följden blir något minskande budgetunderskott
men att av årets långtidsbudgetkalkyl kan dräs slutsatsen
att de statliga budgetunderskotten blir bestående på i stort sett nuvarande
nivå med de förutsättningar som gällt för kalkylen. Alternativa

FiU 1977/78:40

antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte
i någon avgörande grad denna slutsats.

Långtidsbudgeten innehåller även ett avsnitt om den finansiella utvecklingen
i socialförsäkringssektorn. Beräkningarna av statens och
socialförsäkringssektorns samlade finansiella sparande utvisar ett tilltagande
sparandeunderskott under långtidsbudgetperioden — från 5,5
miljarder kr. 1977/78 till 21,7 miljarder kr. 1982/83. Budgetåret 1976/77
hade dessa sektorer ett samlat sparandeöverskott om 9,8 miljarder kr.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att de stora budgetunderskotten
under det innevarande och det kommande budgetåret är
ofrånkomliga inslag i den ekonomiska politiken. En mindre expansiv
finanspolitik skulle lia medfört en lägre aktivitetsnivå, större arbetslöshet
och betydande bortfall av produktion och produktionskapacitet.

I längden kan dock underskott av denna storleksordning inte accepteras,
bl. a. eftersom de, genom starkt stigande utgifter för räntor på
statsskulden, medför en begränsning av framtida handlingsutrymme för
statsmakterna.

En nödvändig förutsättning för en successiv förstärkning av statsbudgeten
är att den mycket restriktiva utgiftsgranskning som präglat
budgetförslaget för 1978/79 upprätthålls även under åren framöver.
Som föredraganden framhållit är framtida statliga åtaganden av nuvarande
omfattning i form av särskilda insatser till förmån för drabbade
branscher och regioner inte möjliga. Utskottet delar också uppfattningen
att växande inkomstöverföringar till hushållen måste balanseras
av ökade statsinkomster.

I budgetförslaget och i finansutskottets betänkande 1977/78: 15 uppställdes
vissa av riksdagen sedermera antagna riktlinjer för budgetregleringen
för budgetåret 1978/79. Då riksdagens budgetbehandling nu i
huvudsak är avslutad kan utskottet konstatera att behandlingen skett i
överensstämmelse med dessa riktlinjer. Detta motsägs inte av det faktum
att — jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen — budgetens
utgiftssida ökat med ca 5 miljarder kr. Detta sammanhänger
nämligen i första hand med förskjutningar till 1978/79 av utbetalningar
som tidigare beräknats falla på budgetåret 1977/78, en utveckling som
utskottet fann sannolik redan i det nyssnämnda betänkandet.

Som utskottet framhållit under föregående punkt i betänkandet kan
det vid denna tidpunkt inte komma i fråga att göra en ny sakbehandling
av enskildheter i de olika budgetalternativ som presenterats. Detaljerna
i motionerna får ses enbart som delar av alternativa riktlinjer för
den ekonomiska politiken och för budgetregleringen till dem regeringen
föreslagit. I det fall riksdagen skulle anta riktlinjer som förordas i någon
av motionerna får sakbehandlingen av detaljfrågorna vidta därefter.

FiU 1977/78:40

Utskottet har under föregående punkt i betänkandet tillstyrkt de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som förordas i propositionen och
avvisat de i motionerna framförda alternativen. Mot denna bakgrund
tillstyrker utskottet under förevarande punkt de riktlinjer för budgetregleringen
som regeringen föreslagit. Motionerna 1970 yrkande 2 och
1975 yrkande 25 avstyrks följaktligen.

Trots att utskottet sålunda avstyrkt dem finner utskottet anledning
att något ytterligare kommentera innehållet i motionerna.

Budgetalternativet i motionen 1970 utgörs av förslag som av samma
motionärer framlades redan i den under allmänna motionstiden väckta
motionen 654 med de ändringar som framgår av motionen 1970. Budgetalternativet
innebär enligt motionärerna inkomstförstärkningar jämfört
med regeringens förslag om totalt 8,4 miljarder kr. Utskottet riktade
i betänkandet FiU 1977/78: 15 kritik mot beräkningarna i motionen
654 och menade att den faktiska förstärkningen av budgeten som
skulle följa om motionärernas förslag genomfördes skulle bli avsevärt
mindre än den i motionen bedömda. Denna kritik kvarstår självfallet
beträffande förslag som nu upprepas i motionen 1970. Detta gäller exempelvis
förslaget att slopa indexregleringen av statsskatten som enligt
motionärerna skulle ge en inkomstförstärkning med 2 000 milj. kr.
Med de förutsättningar motionärerna haft till grund för sin beräkning
kan åtgärden enligt utskottets mening inte ge mer än ca 1 200 milj. kr.
Av de nya förslagen i motionen 1970 finns anledning att kommentera
två. Motionärerna går emot förslaget att slopa den allmänna arbetsgivaravgiften
och tillgodoräknar sig härvid på inkomstsidan ett belopp av
4 miljarder kr., vilket motsvarar vad riksrevisionsverket i sin inkomstberäkning
tagit upp under inkomsttiteln. Regeringen har emellertid, som
en följd av förslaget att slopa avgiften, endast räknat ned inkomsterna
med 3,4 miljarder kr. Under budgetåret beräknas nämligen 600 milj.
kr. flyta in i form av fyllnadsinbetalningar m. m. Dessa påverkas inte
av om avgiften slopas. Motionärerna borde således på denna punkt endast
ha räknat med ett belopp av 3,4 miljarder kr. Den andra punkt
som behöver kommenteras är de 950 milj. kr. motionärerna tillgodoräknar
sig med hänvisning till att ett fullföljande av riksdagens energipolitiska
beslut från 1975 skulle ha lett till ökade intäkter och minskade
kostnader hos statens vattenfallsverk. Denna fråga behandlas ingående
av näringsutskottet i betänkandet NU 1977/78: 67. Näringsutskottet har
därvid funnit att det saknas grund för motionärernas yrkande, särskilt
för ett yrkande som avser ett mycket högt belopp.

Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att ett genomförande
av det socialdemokratiska budgetalternativet skulle resultera
i ett större budgetunderskott än motionärerna anger.

Motionen 1975 är svår att mera exakt bedöma från budgetmässiga
utgångspunkter, då motionärerna inte närmare sökt konkretisera förslagens
anknytning till den statliga budgeten. Ett par kommentarer kan

FiU 1977/78:40

dock göras. För att finansiera ett föreslaget arbetsskapande program
menar motionärerna att gåvor, subventioner och kreditgarantier till
kapitalägare skall skäras ned med 15 %. Utskottet vill i sammanhanget
endast påpeka att garantier som staten ikläder sig utgör belopp som
självfallet inte kan jämställas med budgetutgifter. Motionärernas förslag
till finansiering av ett slopande av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror
kan uppenbarligen inte genomföras per den 1 juli 1978. I
realiteten skulle dessa föreslagna finansieringsåtgärder kunna få mycket
små effekter under budgetåret 1978/79. Hur ett hyresstopp skulle genomföras
har motionärerna inte ens antytt. Den föreslagna höjningen
av barnbidraget och anknytningen av bidraget till basbeloppet skulle
medföra mycket stora utgifter. Allmänt sett gör utskottet den bedömningen
att motionärernas förslag skulle medföra förödande ekonomiska
konsekvenser såväl för kommuner och landsting som för staten.

Beträffande det reviderade budgetförslaget för budgetåret 1978/79
vill utskottet göra den allmänna bedömningen att beräkningarna av
inkomster och utgifter nu torde vila på en väsentligt stabilare grund än
motsvarande beräkningar för budgetåret 1977/78 i förra årets kompletteringsproposition.
De betydande avvikelserna mellan statsbudgeten för
budgetåret 1977/78 och det nu beräknade utfallet för detta budgetår
har, vid sidan av de arbetsmarknads- och industripolitiska insatserna,
till stor del sin grund i att den faktiska pris- och löneutvecklingen avvikit
från de antaganden i dessa hänseenden som låg till grund för
statsbudgeten. Osäkerheten i antagandena föranledde också utskottet
att i betänkandet FiU 1976/77: 30 föra ett relativt utförligt resonemang
om det sannolika utfallet och om effekterna på statsbudgeten vid
förändringar i antagandena.

De antaganden som nu görs om pris- och löneutvecklingen skall ses
mot bakgrund av att löneavtal avseende hela budgetperioden slutits för
en stor del av arbetsmarknaden och att det finns klara tecken på att vi
nu går in i en period av lugnare prisutveckling.

Statsinkomsterna för 1978/79 beräknas nu till 114 780 milj. kr., vilket
är en minskning jämfört med budgetförslaget på 4 617 milj. kr. Denna
minskning förklaras till största delen, eller 3,4 miljarder kr., av slopandet
av allmänna arbetsgivaravgiften och i övrigt främst av lägre inkomster
av mervärdeskatt än som tidigare beräknats ( — 1,3 miljarder
kr.).

Utskottet behandlar inkomstberäkningarna i särskilt betänkande.
Sammanfattningsvis finner dock utskottet mot den ovan angivna bakgrunden
inte anledning att ifrågasätta de antaganden som gjorts i propositionen
och beräknar därför, under förutsättning att riksdagen antar
förslaget om slopande av allmänna arbetsgivaravgiften, inkomsterna på
statsbudgeten till de belopp som framgår av det reviderade budgetförslaget.

Kartong: S. 54, rad 25 Står: 950 Rättat till: 900

FiU 1977/78:40

Statsutgifterna för 1978/79 ökar enligt beräkningarna i det reviderade
budgetförslaget från 151,6 till 156,6 miljarder kr. Detta förklaras till
stor del av förskjutningar i utbetalningar från vissa anslag från 1977/78
till 1978/79, vilket utskottet vid sin behandling av budgetförslaget förutskickade
skulle kunna komma att inträffa. Ökningarna förklaras också
av att vissa särskilda propositioner lagts fram, vars ekonomiska konsekvenser
i budgetförslaget täckts in under anslaget Oförutsedda utgifter,
men att i det reviderade budgetförslaget anslaget Oförutsedda
utgifter inte räknats ned utan tas upp med oförändrat 8 miljarder kr.

Som ett motiv för att inte vidta den eljest motiverade nedräkningen
av Oförutsedda utgifter anger föredraganden att det vid förnyade beräkningar
inom skolöverstyrelsen framkommit att det i budgetpropositionen
upptagna anslaget för bidrag till driften av grundskolor m. m.
sannolikt kommer att väsentligt överskridas. Riksdagen har emellertid,
på grundval av utbildningsutskottets betänkande UbU 1977/78: 28, nu
anvisat ett anslag för ändamålet som är 928 milj. kr. högre än det som
upptogs i budgetpropositionen. Mot bakgrund härav kommer finansutskottet
i särskilt betänkande att föreslå att anslaget Oförutsedda utgifter
förs upp med 7 miljarder kr. i statsbudgeten.

Riksdagens budgetbehandling har enligt utskottets beräkningar lett
till att anslag på statsbudgeten för 1978/79 anvisats, eller kommer att
anvisas om utskottens förslag följs, med ett belopp som är ca 1 miljard
kr. lägre än vad som anges i det reviderade budgetförslaget. Detta sammanhänger
främst med att underskottet på riksgäldsfonden räknats ner
med 900 milj. kr., en förändring som också förutskickats i det reviderade
budgetförslaget.

Som utskottet framhöll redan i betänkandet FiU 1977/78: 15 är det
svårt att göra någon ingående bedömning av det sannolika utfallet av
statsbudgeten för budgetåret 1978/79, med tanke på att där ingår en post
för oförutsedda utgifter av den storleksordning det nu är fråga om.
Arbetsmarknadsutvecklingen kan vidare komma att kräva insatser under
loppet av budgetåret utöver vad som täcks av anslagen för dessa
ändamål. I den mån utgifter härför inte täcks av det belopp som tagits
upp under Oförutsedda utgifter kan budgetunderskottet för 1978/79 bli
större än vad som angivits i budgetförslaget.

Vid en samlad bedömning av det reviderade budgetförslaget finner
utskottet, med nu angivna reservationer, inte skäl frångå föredragandens
beräkning av totalbudgeten i annan mån än som angivits i det
föregående.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 1970 yrkandet

FiU 1977/78:40

2 och 1977/78: 1975 yrkandet 25 godkänner de allmänna riktlinjer
för budgetregleringen som förordats i propositionen 1977/
78: 150 bilaga 2 moment 1 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 23 maj 1978

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson
(c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson
(c), Paul Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Per-Axel
Nilsson (s), Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson
(fp), Karl Erik Olsson (c), Torsten Karlsson (s) och Göthe Knutson (m).

Reservationer

vid punkten A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen
1978

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne
Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s) och Torsten Karlsson
(s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Den
bedömning” och på s. 34 slutar med ”ökade investeringar” bort ha följande
lydelse:

Den internationella ekonomiska utvecklingen under hittills passerade
delar av 1978 har i allt väsentligt anslutit sig till den bild som tecknades
i den socialdemokratiska reservationen till finansutskottets betänkande
1977/78: 15 med anledning av i propositionen 1977/78: 100 framlagda
finansplan och budgetförslag.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att
kännetecknas av en förhållandevis långsam ekonomisk tillväxt. Med det
relativt låga kapacitetsutnyttjandet som i så fall även fortsättningsvis
kommer att råda kan man därför knappast räkna med någon större
uppgång av investeringsverksamheten. Den ekonomiska politiken är vi -

FiU 1977/78: 40

dare i en rad tongivande länder fortsatt restriktiv vilket sammantaget
leder till en långsam uppgång även framöver.

Det främsta undantaget från denna allmänna bild är utvecklingen i
USA. Carter-administrationen driver för närvarande en expansiv politik
och man kommer enligt nyligen gjorda uttalanden att fortsätta denna
expansiva inriktning under hela 1978. Samtidigt kan man emellertid
konstatera att en växande opinion i USA nu kräver en åtstramning av
politiken. De stora underskotten i såväl den federala budgeten som i
bytesbalansen har börjat väcka en allt större oro inom näringslivet. Man
har även kunnat konstatera en viss ökning av prisstegringstakten. Man
kan således inte utesluta att politiken i varje fall under senare delen av
året kan komma att läggas om i en mera restriktiv riktning. Rent konjunkturella
faktorer pekar i samma riktning. Uppgången i USA har nu
varat så länge att man enligt tidigare erfarenheter borde kunna räkna
med i varje fall en viss utplåning av aktiviteten. Under normala omständigheter
skulle uppgången i USA ha utgjort en stimulerande faktor
för den ekonomiska aktiviteten i hela OECD-området. Så har emellertid
inte i någon större utsträckning blivit fallet under de senaste åren. En
anledning härtill är att den amerikanska importökningen i så stor utsträckning
riktat sig mot andra länder än OECD-länderna. Det är bl. a.
en kraftigt ökad oljeimport som förklarar det stora underskottet i
USA:s utrikeshandel. En ytterligare faktor som begränsat genomslaget
av den amerikanska expansionen har varit den fortsatt, relativt restriktiva
ekonomiska politik som förts i första hand i Västtyskland och Japan
— främst då i form av en mycket återhållsam penning- och kreditpolitik.
Dessa länder, som med hänsyn till sin starka utrikeshandelsbalans
skulle haft bättre förutsättningar än underskottsländerna att tillåta en
allmänt expansiv utveckling, har emellertid valt att föra en fortsatt återhållsam
politik, vilken i viss utsträckning neutraliserat de expansiva effekter
som skapats genom deras exportframgångar. Dessutom bör i
detta sammanhang framhållas att den kraftiga ökningen av både Dmarkens
och yenens kurser på senare tid lett till en försvagning av dessa
länders relativa konkurrensposition. För Japans del bör man ändå kunna
räkna med fortsatta exportframgångar medan däremot Västtyskland
kan komma att få vidkännas svårigheter att vidmakthålla sin starka
position på exportmarknaderna.

Även om det inte nu finns skäl att räkna med någon kraftigare, exportledd
uppgång inom OECD-området finns det dock vissa andra tecken
som tyder på att utvecklingen kan komma att bli uppåtriktad —
i varje fall i Västtyskland — under senare delen av 1978. Trots de statistiska
svårigheterna att bedöma lagerutvecklingen finns det mycket som
tyder på att vi nu kan räkna med en vändning uppåt i lagerinvesteringarna.
Detta gäller bl. a. de för vår export så viktiga massalagren och
lagren av järn och stål. Men det gäller även en lång rad för vår verk -

FiU 1977/78: 40

stadsindustri viktiga lager av insatsvaror. Styrkan i denna lagerrörelse
är emellertid svår att bedöma, likaså dess fördelning på hemmaproduktion
respektive import. Sammantaget bör detta dock utgöra en stimulerande
faktor på konjunkturförloppet under loppet av 1978. Någon
mera varaktig stimulans av konjunkturen från denna faktor kan man
emellertid inte räkna med.

Enligt beräkningar som utförts inom OECD-sekretariatet krävs det
en genomsnittlig tillväxt inom OECD-området på minst 4 1/2 % per år
för att den alltför höga arbetslösheten skall börja reduceras. Enligt utskottets
mening framstår det emellertid inte nu som sannolikt att den
samlade produktionen kommer att öka så kraftigt under 1978. Snarare
finns det risk för att ökningen kommer att ligga under 4 %. Som en
följd härav skulle då arbetslösheten på nytt komma att öka under detta
år. OECD-sekretariatet har för sin del beräknat att antalet arbetslösa
kommer att öka till drygt 17 miljoner eller ca 5 1/2 %.

Mot denna bakgrund har kraven på nytt rests att de stora industriländerna
går samman i en gemensam och samordnad aktion för att stimulera
efterfrågan inom OECD-området. Denna fråga kommer att utgöra
ett av de viktigaste diskussionsämnena vid det möte som avses äga
rum i London i sommar mellan företrädare för de ledande industrinationerna
inom OECD-området. Men även om man då skulle lyckas
med vad man inte kunnat åstadkomma tidigare — nämligen en samordnad
aktion för att stimulera efterfrågan — så kommer sannolikt
dessa åtgärder inte att få något större genomslag under 1978. Det förefaller
alltså troligt att 1978 kommer att kännetecknas av en visserligen
fortsatt men ändå långsam uppgång — så långsam att den inte kan förhindra
en ytterligare ökning av arbetslösheten. Den kommer då också
att innebära ett fortsatt relativt lågt kapacitetsutnyttjande och därmed
också en relativt dämpad investeringsefterfrågan. Det är först sedan
efterfrågeökningarna har fått en sådan bredd och omfattning att kapacitetsutnyttjandet
märkbart ökar som man har anledning räkna med en
mera påtaglig ökning av investeringarna. Om uppgången i USA fortsätter
och om man får till stånd en mera allmän uppgång i de övriga
OECD-länderna kan denna situation inträffa under 1979 eller 1980.
Men detta förutsätter i så fall att den ekonomiska politiken mera allmänt
läggs om i en expansiv riktning. Det förutsätter också att man
lyckas bemästra de tendenser till en högre takt i inflationen som kan bli
konsekvensen av en mera allmän uppgång i den ekonomiska aktiviteten.

Trots den relativt svaga utveckling som man nu kan förutse för 1978
räknar OECD-sekretariatet med att konsumentpriserna för hela länderområdet
kommer att öka med 7 % i genomsnitt mellan 1977 och 1978.
Det finns visserligen inte nu några tecken på att livsmedels- eller råvarupriserna
skulle vara på väg uppåt, men det stora utflödet av amerikanska
dollar utgör en kraftig påspädning av den internationella likvi -

FiU 1977/78: 40

diteten och därigenom en latent inflationsrisk. Det ökade dollarutbudet
har visserligen i stor utsträckning kunnat neutraliseras genom en restriktiv
penningpolitik i först och främst Västtyskland och Japan. Om denna
politik läggs om som ett led i en mera allmän strategi för att få till stånd
en ökad ekonomisk aktivitet, då i första hand på investeringsområdet,
finns det emellertid risk för att en fortsatt kraftig ökning av den internationella
likviditeten kan komma att leda till en acceleration av inflationen.

Två delvis motstridiga krav gör sig alltså gällande i den ekonomiska
politiken under 1978: A ena sidan borde politiken läggas om i expansiv
riktning så att man stimulerar efterfrågan, får i gång investeringarna
och därigenom reducerar den alltför höga arbetslösheten i OECD-området.
I så fall måste efterfrågan öka i en takt som ligger klart över vad
man nu kan räkna med för 1978. Å andra sidan kan den omläggning av
kreditpolitiken i mer expansiv riktning som då blir nödvändig leda till
att inflationen på nytt skjuter fart.

En anledning till att detta dilemma uppstått i den ekonomiska politiken
är att man i de stora industriländerna nästan genomgående valt
att bedriva en politik där generella ekonomisk-politiska metoder använts.
Man har i långa stycken valt att stimulera efterfrågan indirekt
genom skattesänkningar åt hushåll och företag. I det rådande kapacitetsläget
har emellertid de ekonomisk-politiska åtgärderna fått en relativt
begränsad verkan på den reala efterfrågan; istället har en stor del
av dessa endast lett till en ökad likviditet, vilket av de ledande centralbankerna
ansetts motivera en åtstramande penning- och kreditpolitik.

Ett större inslag av riktade åtgärder skulle kunna ha medfört en
större real effekt till en lägre statsfinansiell kostnad än vad som nu
blivit fallet.

Relativt outvecklade administrativa resurser för denna typ av politik
i kombination med ett utbrett politiskt motstånd mot den gör emellertid
sannolikheten för ett ökat inslag av sådana åtgärder relativt liten.

Utvecklingen under 1977 och början av 1978

Enligt den borgerliga regeringens första finansplan från januari 1977
skulle målen för den ekonomiska politiken vara full sysselsättning, social
och regional utjämning, prisstabilitet samt ekonomisk tillväxt. Något mål
för den externa balansen redovisades inte — vare sig på kortare eller
längre sikt — men i övrigt avsåg man att fortsätta att driva den ekonomiska
politiken enligt i stort sett samma riktlinjer som gällt under den
socialdemokratiska regeringens tid.

När nu de faktiska resultaten av politiken under 1977 kan avläsas
kan man konstatera att regeringen misslyckats på praktiskt taget samtliga
områden. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats, den ekonomiska
politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett till ökade

FiU 1977/78: 40

ekonomiska och sociala klyftor, prisstegringstakten som skulle bli avsevärt
långsammare än under tidigare år har i stället mer än fördubblats
i förhållande till regeringens målsättning och tillväxten har för första
gången sedan början av 1930-talet varit negativ. Därtill har den regionala
utvecklingen kommit att uppvisa snabbt växande problem.

I regeringens förklaringar till denna utveckling har den svaga internationella
konjunkturen under 1977 spelat en väsentlig roll. Det torde vara
ovedersägligt att denna faktor är en viktig förklaring till varför exporten
blivit klart lägre än vad som förutsågs vid årsskiftet 1976/77. Men det
bör samtidigt framhållas att regeringens egen politik bär ett visst ansvar
för den svaga exportutvecklingen under i varje fall första delen av 1977.

I december 1976 beslöt man nämligen att förlänga lagerstödet till den
1 juli 1977 och samtidigt göra om detta stöd så att det inte längre primärt
syftade till att upprätthålla sysselsättningen utan i stället skulle förhindra
en alltför snabb avveckling av dessa lager. Denna åtgärd bör enligt
vår mening ha verkat återhållande på de svenska exportföretagens
utbud. I stället för att utnyttja de exportmöjligheter som gavs under
första delen av 1977, då den internationella uppgången fortfarande hade
viss styrka, stimulerades de svenska exportföretagen att hålla tillbaka
sitt utbud. I stället har detta fått pressas ut till klart lägre priser och under
kraftigare köpmotstånd under senare delen av 1977.

Den svaga exportutvecklingen förklarar emellertid endast en mindre
del av den svaga utvecklingen under 1977. Den helt dominerande orsaken
ligger på den inhemska efterfrågans område. I finansplanen från
januari 1977 uppskattade man att den inhemska efterfrågan skulle vara
väl hävdad under det kommande året. Detta ingick som ett led i en politik
som syftade till att hålla uppe produktion och sysselsättning under
det kommande året. Man beräknade att den privata konsumtionen med
de då givna politiska förutsättningarna skulle stiga med 2 1/2 % och den
samlade kapitalbildningen med 3 1/2 %.

Trots att de internationella perspektiven successivt försämrades under
våren 1977 lade man emellertid i april om den ekonomiska politiken i en
kraftigt restriktiv riktning och bröt därmed mot de riktlinjer som riksdagen
bara några veckor tidigare fattat beslut om. Det förtjänar understrykas
att den vikande utvecklingen under 1977 i stor utsträckning är
ett resultat av denna omläggning av politiken. Ett viktigt led i denna har
nämligen varit en accelererad inflation. Såväl besluten om olika punktskattehöjningar
som höjningen av mervärdeskatten och de tre olika devalveringar
som genomförts har medverkat till detta. Hushållssektorns
inkomstsituation har därigenom kraftigt försämrats, och stora grupper
har under 1977 fått uppleva en vikande levnadsstandard. Totalt sett
har den privata konsumtionen minskat med ungefär 1 %. Det förtjänar
understrykas att socialdemokraterna varnade för denna utveckling i sin
reservation till FiU 1976/77: 30.

FiU 1977/78: 40

Av minst lika stor betydelse för den vikande utvecklingen under 1977
har varit de svaga investeringarna. Totalt sett har bruttoinvesteringarna
minskat med ca 3 1/2 % under 1977. Särskilt anmärkningsvärt är
att regeringen tillät bostadsbyggandet att gå kraftigt tillbaka trots att
klara tecken fanns redan under början av året på en begynnande bostadsbrist.
Även på denna punkt varnade socialdemokraterna i sin reservation
till FiU 1976/77: 30 för att regeringens åtgärder på det bostadspolitiska
området inte var tillräckliga utan att de skulle leda till en
alltför svag investeringsutveckling i förhållande till såväl de långsiktiga
målen för vår bostadspolitik som våra sysselsättningspolitiska målsättningar.
Men riksdagens borgerliga majoritet förkastade de socialdemokratiska
förslagen vilket har lett till en påtaglig bostadsbrist i stora delar
av landet och en oförsvarlig försvagning av sysselsättningen inte endast
i den egentliga byggnadsverksamheten utan även i den långa rad av
industrisektorer som producerar insatsvaror för bostadsbyggandet.

Nedgången i industriinvesteringarna har varit ändå kraftigare. Man
beräknar nu att dessa minskat med drygt 16 % mellan 1976 och 1977.
I och för sig bör en rad olika faktorer ha verkat i denna riktning. Det
på sina håll pressade vinstläget och det låga kapacitetsutnyttjandet är
exempel på sådana. De förstärktes av de psykologiskt sett viktiga effekterna
av den konsekventa svartmålning av den svenska industrin och dess
konkurrenskraft som företrädare för regeringen ägnat sig åt allt sedan
regeringstillträdet. Den grundläggande osäkerhet som man skapat även
i frågan om den framtida energitillförseln har självfallet också haft sin
stora betydelse. Betydelsefulla delar av den svenska exportindustrin är
uppbyggd kring en säker och billig energitillförsel. En sådan har ingått
som ett väsentligt led i vår industris konkurrenskraft och förklarar en
betydande del av den industristruktur vi nu har. Den totala förvirring
som regeringen skapat på detta område har därför inte kunnat undgå
att sätta sina spår i näringslivets egna bedömningar av framtidsutsikterna.

Socialdemokraterna har alltsedan hösten 1976 förordat en annan inriktning
av den ekonomiska politiken än regeringens. I förslagen har
partiet tagit avstånd från den socialt utmanande fördelningspolitik som
bedrivits av regeringen och koncentrerat samhällets stödåtgärder till de
företag och grupper som varit i särskilt behov av ett stöd.

Regeringen har alltsedan hösten 1976 på ett planlöst sätt spritt stöd
över näringslivet, vilket varit en bidragande orsak till en nära nog katastrofal
försämring av statsfinanserna, utan att man därigenom på något
avgörande sätt kunnat vända den nedåtgående utvecklingen i fråga om
produktion och sysselsättning. Med den socialdemokratiska inriktningen
av politiken — med dess större inslag av riktade åtgärder i form av
exempelvis den föreslagna strukturfonden — skulle utgiftsökningarna
respektive inkomstförsvagningama högst avsevärt ha kunnat begränsas
i förhållande till den borgerliga regeringens politik. Samtidigt skulle man

FiU 1977/78: 40

genom den starkare styrningen av åtgärderna ha kunnat erhålla en större
reell effekt än vad som nu blivit fallet.

De socialdemokratiska förslagen skulle ha inneburit att företagen fått
vidkännas högre kostnader för olika socialförsäkrings- eller arbetsgivaravgifter.
I huvudsak skulle dessa emellertid ha avräknats från det tillgängliga
löneutrymmet och skulle således inte ha påverkat de totala
kostnaderna för företagen. Däremot skulle det statliga budgetunderskottet
ha varit avsevärt mindre vilket medfört ett i motsvarande mån lägre
ianspråktagande av den inhemska kreditmarknaden och en lägre internationell
skuldsättning. Om regeringen redan från hösten 1976 hade
följt de socialdemokratiska förslagen om en mera ansvarsfull ekonomisk
politik skulle man inte ha behövt höja mervärdeskatten under andra
kvartalet 1977. Detta skulle också ha lett till en lägre prisstegring än
vad som nu blivit fallet, vilket skulle haft betydelse även för de utlandskonkurrerande
företagens ställning på marknaderna.

Av väsentlig betydelse för den svenska inflationsutvecklingen har
också varit de tre devalveringar som genomförts under den borgerliga
regeringens tid. Trots att en devalvering alltid innebär en inkomstöverföring
från löntagarna till företagen och trots att devalveringen i augusti
1977 företogs under former som möjliggjorde att bl. a. näringslivet
kunde göra en rad lönsamma valutatransaktioner har arbetstagarnas
organisationer i det centrala avtalet för den privata sektorn för 1978
och 1979 avstått från att ta ut någon kompensation för de realinkomstminskningar
som devalveringarna medfört. Härigenom har i varje fall
hittills devalveringarna fått sitt avsedda syfte, nämligen att via en sänkt
levnadsstandard för löntagarna sänka de svenska företagens kostnadsläge.
Det är emellertid enligt utskottets mening ännu för tidigt att uttala
sig om huruvida devalveringspolitiken kommer att leda till en varaktig
förbättring av den svenska industrins konkurrenssituation. Eftersom
de svenska företagen i betydande utsträckning inte sänkt sina priser i
förhållande till sina utländska konkurrenter utan i stället utnyttjat devalveringen
till vinstförbättringar finns det risk för att man genom devalveringspolitiken
lagt grunden för en kommande vinstinflation som
kan få långsiktigt ogynnsamma effekter för det svenska näringslivets
konkurrenskraft. Därtill bör fogas att devalveringarna i svenska kronor
räknat ökat den svenska utlandsskulden med ett belopp i storleksordningen
8—10 miljarder kr.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp frågan om Sveriges framtida
roll i det internationella valutapolitiska samarbetet. Regeringen har
hävdat att devalveringen i augusti 1977 förutsatte att Sverige lämnade
det valutapolitiska samarbetet i den s. k. ormen. Utskottet anser för sin
del att detta påstående saknar ett hållfast underlag, eftersom regeringen
inte gjorde någon påtaglig ansträngning att söka uppnå samförstånd
bland valutaormens medlemsländer om en svensk devalvering.

FiU 1977/78: 40

I samband med uppbrottet ur valutaormen deklarerade emellertid regeringen
att valutapolitiken på sikt borde inriktas på ett svenskt återinträde.
Inom den europeiska gemenskapen (EG) synes nu diskussioner
ånyo ha inletts om ett utbyggt valutapolitiskt samarbete, grundat på
ormsamarbetets principer. Även om det ännu är för tidigt att bedöma
vilka resultaten blir av dessa diskussioner, bör regeringen enligt utskottets
mening nära följa dessa diskussioner med sikte på att skapa möjligheter
för ett återinträde i ett utvidgat västeuropeiskt valutapolitiskt
samarbete.

I detta sammanhang bör även påpekas att den förbättring av handelsbalansen
som kunnat registreras under senare delen av 1977 och första
delen av 1978 i första hand sammanhänger med en mycket kraftig nedpressning
av importvolymen. Visserligen har en viss uppgång av exporten
kunnat förmärkas sedan devalveringen i augusti 1977 men denna kan
till viss del sättas i samband med att exportleveranserna förskjutits från
sommaren till perioden efter det att den emotsedda devalveringen i
augusti hade vidtagits. Man kan således inte ta denna uppgång av exporten
till intäkt för att devalveringarna lett till en mera varaktig förbättring
av exportens marknadsläge.

Den hittills passerade delen av 1978 har inte medfört några avgörande
förändringar i förhållande till utvecklingen under 1977. Den allmänna
produktionsutvecklingen är fortfarande svag — på många håll
inom industrin fortsätter produktionen att minska. Ordertecknandet
från exportmarknaderna har visserligen visat tecken på att vända uppåt
men denna tendens motvägs av en mycket kraftig försvagning av vår
inhemska efterfrågan. Denna försvagning är särskilt märkbar inom detaljhandeln
där man kunnat notera en mycket kraftig tillbakagång i den
reala omsättningen under första kvartalet 1978. Denna utveckling av
hemmamarknadssektorerna har även satt sina spår på arbetsmarknaden.
Den öppna arbetslösheten har ökat kraftigare än på mycket länge. Till
följd av bl. a. sjunkande internationella priser på vissa varuområden
har konsumentprisstegringen nu dämpats i förhållande till 1977. Den
låga takt som observerats under de två senaste månaderna kan emellertid
inte bli bestående. BI. a. torde det bli svårt att undvika att den sjunkande
produktionen och den vikande detaljhandelsomsättningen blir
kostnadshöjande faktorer som ger upphov till ett nytt tryck uppåt på
konsumentpriserna. Därtill kommer de inflationsrisker som finns inbyggda
i det stora statliga budgetunderskottet.

Sammanfattningsvis vill utskottet hävda att om den ekonomiska politiken
följt de av socialdemokraterna angivna riktlinjerna hade vi kunnat
upprätthålla produktionen och sysselsättningen i vårt land och alltså
undvikit den stagnation och tillbakagång som nu blivit resultatet av den
borgerliga politiken. Vi hade utnyttjat våra produktiva resurser för att
bygga upp det näringsliv som skall bereda människorna sysselsättning
och ekonomisk trygghet under 1980-talet.

FiU 1977/78: 40

Den socialdemokratiska politiken hade även lett till en mera rättvis
fördelning av inkomster och välfärd. I stället har nu regeringspolitiken
genom en lång rad olika åtgärder skapat ökade klyftor i vårt samhälle.
Den borgerliga regeringens förslag om att slopa den allmänna arbetsgivaravgiften
en kort tid efter ett tecknat centralt avtal understryker
ytterligare denna allmänna inriktning av politiken. Den lägger en dålig
grund för det arbete på att trygga vår ekonomiska framtid som nu förestår.

De borgerliga partierna har genomgående valt att icke söka få till
stånd några samförståndslösningar om den ekonomiska politiken. I stället
har såväl de socialdemokratiska förslagen om den ekonomiska politikens
allmänna inriktning som alla de olika enskilda förslagen konsekvent
avvisats av den borgerliga majoriteten i riksdagen. Konsekvenserna
av regeringens handlande kan nu med tilltagande skärpa avläsas
av de enskilda människorna i vårt land. Produktionen stagnerar, reallönerna
minskar, statsfinanserna gröps ur och de ekonomiska och sociala
klyftorna ökar. Utgångsläget för de socialdemokratiska förslagen
är på detta sätt skapat av den borgerliga regeringen. Läget kräver en
ändrad politik — en politik som tar sikte på att få i gång utvecklingen
i vår ekonomi, minska riskerna för arbetslöshet och hålla uppe köpkraften
hos de utsatta grupperna.

Den ekonomiska politiken på kortare och längre sikt
Målen för den ekonomiska politiken

Utskottet delar den uppfattning om den ekonomiska politikens övergripande
mål som kommer till uttryck i motionen 1970. Dessa mål bör
vara

— arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter,

— en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden,

— en återställd balans i våra utrikesbetalningar,

— en socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt och

— en markant dämpning av prisstegringarna.

Allas lika rätt till arbete och trygghet utgör själva grundvalen för den
ekonomiska politiken. Utskottet vill bestämt avvisa tanken att använda
en ökad arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken — vare
sig det gäller att bekämpa inflationen eller att åstadkomma balans i
utrikesbetalningarna. Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden
för ett rättvist och jämlikt samhälle.

Även om sysselsättningspolitiken spelar en betydelsefull roll för att
åstadkomma ett jämlikt samhälle, måste strävandena efter social och
ekonomisk rättvisa prägla även övriga delar av den ekonomiska politiken.
Skattepolitiken spelar här sin självklara roll — likaså pensioner -

FiU 1977/78: 40

na, barnbidragen och stödet till låginkomsttagarna. Det är nödvändigt
att bygga vidare på det solidaritetens samhälle som fördelar bördorna
efter bärkraft och inkomststöden efter behov. Härigenom skapas den
känsla av samhörighet och gemensamt ansvar som är en nödvändig
utgångspunkt för en politik som bär in i framtiden.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen är det nödvändigt
att på sikt återställa jämvikten i våra utrikesbetalningar. Det är
i sista hand denna balans som på sikt garanterar vårt lands ekonomiska
oberoende och vår rätt att själva bestämma prioriteringarna i den ekonomiska
politiken.

En fortsatt utbyggnad av välfärden och tryggheten i vårt land ställer
krav på en fortsatt tillväxt av de ekonomiska resurserna. Betydande inteckningar
i det framtida resursutrymmet har redan gjorts på den offentliga
konsumtionens område. Den beslutade utbyggnaden av barnomsorgen
— liksom den fortsatta utbyggnaden av långtidssjukvården
och de gjorda åtagandena gentemot pensionärerna — kommer att
ställa krav på ökade resurser. En växande produktion är nödvändig
också för att jämvikten i vår utrikeshandel skall kunna återställas utan
att detta leder till risker för den fulla sysselsättningen.

Det är enligt utskottet ett oeftergivligt krav att de växande resurserna
fördelas på ett rättvist sätt och att den ekonomiska tillväxten verkligen
leder till en reellt ökad jämlikhet. Samtidigt måste vi kräva att tillväxten
sker inom de ramar som sätts av hänsynen till såväl den sociala som
den fysiska miljön.

De internationella prisstegringarna har under 1970-talet varit kraftiga.
På grund av vår omfattande utrikeshandel kan vi inte utan mycket
djupgående ekonomisk-politiska ingrepp helt avskärma oss från prisutvecklingen
i vår omvärld. Den långsiktiga prispolitiken får inriktas på
att begränsa genomslaget av de internationella prisstegringarna.

Det är mot denna bakgrund desto viktigare att vi med kraft bekämpar
alla tendenser till prisstegringar som uppstår i vår egen ekonomi.
Många av de problem som vi upplever i dag har sin grund i den särskilt
under senare år kraftiga inflationen. Den omfördelar på ett godtyckligt
sätt de ekonomiska tillgångarna och skapar nya orättvisor. Den förrycker
företagens investeringsbedömningar och skapar lönsamhet åt
från samhällssynpunkt improduktiva placeringar. Den ekonomiska politiken
måste därför inriktas på att få ner inflationen till en markant lägre
nivå.

I det svåra ekonomiska läge som landet nu befinner sig måste vi
arbeta oss igenom svårigheterna och därigenom skapa de ekonomiska
förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad av vårt välfärdssamhälle.
Att som den borgerliga regeringen söka lösningar på våra ekonomiska
problem genom att skapa ekonomisk stagnation och ökade ekonomiska
klyftor är enligt utskottets mening helt oacceptabelt.

FiU 1977/78: 40

Det är genom gemensamma ansträngningar och genom att fullt ut
tillvarata de produktionsmöjligheter som vårt land har som vi skall
kunna ta oss ur de nuvarande svårigheterna och för framtiden skapa
den trygghet i sysselsättning och inkomster som de många människorna
kräver.

Den ekonomiska politikens allmänna inriktning

Den svenska ekonomin kännetecknas fortfarande av en markant
brist på balans på ett flertal områden. Inget av de mål som enligt utskottet
bör gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit
uppfyllt under den borgerliga regeringens tid.

Regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett att denna
otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år. Om
inte åtgärder snabbt sätts in kommer arbetsmarknaden att ytterligare
försvagas med en ökning av den öppna arbetslösheten som resultat.
Underskottet i bytesbalansen är alltför stort med hänsyn till den låga
aktivitetsnivån i ekonomin. Produktionen stagnerar och de alltför höga
prisstegringarna leder till en fortsatt urholkning av hushållens köpkraft.

Denna situation möter regeringen genom en serie åtgärder som syftar
till att reducera de vanliga löntagarnas och hushållens standard och i
stället öka kapitalägarnas inkomster och företagens vinster. Genom
kombinationen av höjda konsumtionsskatter, tre devalveringar, ökade
skatteförmåner åt företagarna samt de två sänkningarna av den allmänna
arbetsgivaravgiften skapas en inkomstomfördelning från löntagare
till företagssektorn som torde sakna motsvarighet. Sett på kort
sikt har politiken varit verkningslös. Industriinvesteringarna fortsätter
att minska kraftigt, produktionen fortsätter att stagnera och arbetslösheten
ökar. Samtidigt innebär regeringens politik påtagliga risker för
framtiden. Den dramatiska försämringen av statsfinanserna kommer att
leda till ett successivt allt större inflationstryck samtidigt som snabba
vinstökningar inom näringslivet kan lägga grunden för mycket omfattande
kompensationskrav.

Enligt utskottets mening måste därför, såsom föreslås i motionen
1970, den ekonomiska politiken läggas om och inriktas på att så snabbt
som möjligt återföra vår ekonomi till ett läge med fullt kapacitetsutnyttjande.
På kort sikt innebär detta att åtgärder måste sättas in för att
stödja den inhemska efterfrågan och därigenom undvika den försvagning
av arbetsmarknaden som kommer att bli följden av den borgerliga
regeringens politik. För att lösa de mer långsiktiga problemen i vår
ekonomi krävs en kraftigt ökad investeringsverksamhet och insatser för
teknisk utveckling. Det är på denna väg som den svenska industrins
kapacitet och konkurrenskraft skall förstärkas. Det är genom denna typ
av åtgärder som vi på sikt skall återvinna balansen i vår utrikeshandel.

Såsom närmare utvecklats i den socialdemokratiska partimotionen

5 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

(1977/78: 1970) måste också enligt utskottets mening den ekonomiska
politiken kännetecknas av följande fem grundegenskaper:

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet
för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi.

Det är i första hand genom ökade investeringar som vi med bibehållen
full sysselsättning kan lösa problemet med vår konkurrenskraft i
förhållande till omvärlden. Ökade investeringar bidrar också till att öka
kapacitetsutnyttjandet i vår ekonomi och på nytt få i gång inkomstbildningen.

Detta förutsätter för det andra att människorna accepterar en under
ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Men det får inte
innebära att en återhållsamhet från löntagarnas sida — motiverad av
behovet av ökade investeringar — ger upphov till kraftiga vinstökningar
inom företagen och förmögenhetsökningar, vilkas disposition det ligger
utanför löntagarnas möjligheter att påverka. En ökad kapitalbildning,
åstadkommen genom en dämpad konsumtionstillväxt, förutsätter att vi
kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildningen.

En annan förutsättning är att vi kan värna de utsatta gruppernas
köpkraft och upprätthålla en tillfredsställande inhemsk efterfrågan.

Den dämpade konsumtionstillväxten skärper för det tredje kraven på
en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Därför
måste bl. a. den av den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade
indexregleringen av de statliga skatteskalorna omprövas.

Budgetens underskott för såväl det innevarande som det kommande
budgetåret blir rekordartat stort. Statsbudgetens underskott beräknas nu
till drygt 10 % av bruttonationalprodukten. Inemot 30 % av statsutgifterna
finansieras detta år lånevägen.

Enligt utskottets mening måste därför politiken för det fjärde inriktas
på att målmedvetet nedbringa det alltför stora underskottet i statsbudgeten.
Så länge detta stora underskott består kan vi inte räkna med
att komma tillbaka till ett läge med ekonomisk balans.

För att en statsfinansiell åtstramning skall kunna åstadkommas samtidigt
med att man ökar den effektiva efterfrågan måste den ekonomiska
politiken utformas med ett betydligt större inslag av selektiva
åtgärder än f. n. En viktig anledning till den kraftiga försvagningen av
statsfinanserna är den borgerliga regeringens användning av generella
åtgärder med en låg effektivitet. Ett exempel på detta är sänkningarna
av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilket leder till en försvagning av
statsbudgeten med 8 miljarder kr. Men denna allmänna utspridning av
statsmedel skapar inga garantier för att de avsedda effekterna uppnås
i fråga om investeringar och sysselsättning. Skattebetalarnas och löntagarnas
medel kan användas på ett långt effektivare sätt om användningen
styrs direkt till sina avsedda syften.

En sådan inriktning av den ekonomiska politiken måste förenas med

FiU 1977/78: 40

åtgärder som kortsiktigt upprätthåller den totala efterfrågan i ekonomin.
Den borgerliga regeringens åtstramningspolitik gentemot konsumenterna
har nu gått så långt att den utgör ett allvarligt hot mot sysselsättningen.
Omsättningen i detaljhandeln har sjunkit kraftigt under första
delen av 1978 och det råder en betydande samstämmighet bland konjunkturbedömare
att regeringen presenterat en alltför ljus bild av den
privata konsumtionens utveckling. Därför måste för det femte åtgärder
sättas in för att i nuvarande läge förstärka hushållens köpkraft. Detta bör
åstadkommas genom en kombination av åtgärder i syfte att dels begränsa
inflationen, dels förstärka köpkraften hos de grupper som hårdast
drabbats av regeringens åtstramningspolitik.

Sammanfattningsvis förordar utskottet en politik som på ett offensivt
och planmässigt sätt löser landets långsiktiga problem samtidigt som
åtgärder sätts in för att på kort sikt upprätthålla den inhemska efterfrågan
och därigenom undvika en eljest kraftig ökning av arbetslösheten.
I motsats till vad regeringens politik innebär bör politiken sikta
till ett förtroendefullt och konstruktivt samarbete mellan olika grupper
i samhället — ett samarbete som måste präglas av insikten om att ett
hårt arbete kommer att krävas av oss alla men att detta arbete kommer
att bära frukt under 1980-talet i en bättre utveckling och en ökad välfärd.

I det följande redovisar utskottet de olika åtgärder som bör ingå som
led i den av utskottet förordade politiken.

Investeringar och teknisk utveckling

En av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken är att
öka investeringarna och det totala sparandet i vår ekonomi för att därigenom
på nytt få till stånd en tillväxt.

Detta framhölls redan i de socialdemokratiska reservationerna till
finansutskottets betänkande om den ekonomiska politiken under 1977
och återkom som ledande tema i den socialdemokratiska reservationen
till FiU 1977/78: 15 från februari i år. De nya bedömningar som regeringen
nu redovisar för utvecklingen under det gångna året och den
förväntade utvecklingen under 1978 understryker ytterligare vikten av
att snabbt vända den nedåtgående utvecklingen och på nytt få i gång
ökade investeringar.

Det program för en kraftigt ökad investeringsverksamhet som lades
fram i socialdemokratiska motioner i januari har således fortfarande
full aktualitet.

Detta program kan sammanfattas på följande sätt:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital. Investeringsbankens
utlåning spelar en väsentlig roll för möjligheterna att ge krediter
till enskilda projekt som också kan vara förenade med inte obetydligt

FiU 1977/78: 40

risktagande. Mot den bakgrunden bör Investeringsbankens eget kapital
förstärkas med 500 miljoner kr. enligt de villkor som angivits i motionen
1977/78: 1640.

2. En väsentlig förstärkning av 4:e AP-fondens möjligheter att förvärva
aktier. I enlighet med vad som krävts i den socialdemokratiska
partimotionen 1977/78: 1872 bör de medel som står till 4:e AP-fondens
förfogande för aktieförvärv ökas med 750 milj. kr.

3. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar. Utvecklingen
i vårt land har, sedan detta förslag första gången lades fram
i januari 1977, ytterligare understrukit behovet av en sådan fond. Den
bör ges en omslutning på 4 miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår.
Den bör finansieras till 2 miljarder kr. av budgetmedel och
samtidigt ges möjligheter att låna upp kapital inom en ram av 2 miljarder
kr.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom de statliga företagen.
1 en tid av vikande investeringsverksamhet inom den privata sektorn
måste de statsägda företagen spela en mera aktiv näringspolitisk
roll än de för närvarande gör. Dessa företags starka inriktning på export
understryker ytterligare behovet av en investeringsökning på detta
område.

5. En kraftfull satsning på teknisk utveckling, forskning och utbildning.
En offensiv satsning på en ökad kapitalbildning måste åtföljas av
en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet inom företagen
och en intensifierad forskning och utbildning vid högskolorna. I detta
syfte bör bl. a. de nuvarande skatteavdragen för företagens FoU-verksamhet
ökas, ett kraftigt ökat stöd ges till uppfinnare och samhället gå
in med kapital för att klara finansieringen av stora tunga utvecklingsprojekt
i enlighet med de riktlinjer som tidigare preciserats i den socialdemokratiska
motionen 1977/78: 1456.

6. Insatser för att öka avkastningen av skogsbruket. I en särskild
socialdemokratisk motion har föreslagits en ökning av de skogsvårdande
insatserna i syfte att öka avkastningen i skogen. Dessa åtgärder har
mycket stor betydelse för skogsindustrins framtida utveckling eftersom
den i hög grad kan komma att begränsas av tillgången på råvara. Ett
sådant program skulle också skapa ett värdefullt tillskott av omedelbar
sysselsättning i övre Norrland.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.
I en period då de privata investeringarna viker är det av
stor betydelse att man utnyttjar det tillgängliga resursutrymmet för
tidigareläggning av statliga investeringar. Dessa tidigareläggningar bör
koncentreras till de områden där de snabbt påverkar landets samlade
produktionsmöjligheter. Det är därför naturligt att koncentrera förslagen
till i första hand kommunikationssektorn.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut. Den för -

FiU 1977/78:40

virring som regeringen har skapat på energiområdet har bl. a. kommit
till uttryck i vikande investeringar på detta område. Byggandet av reaktorn
Forsmark 3 bör snabbt återföras till sin ursprungliga plan. Riksdagen
bör vidare fatta beslut om en snabb utbyggnad av vattenkraften
i Kalixälven.

9. En kraftig ökning av bostadsbyggandet. På ett växande antal orter
i landet börjar bostadsbristen bli ett allt större socialt problem. Samtidigt
ökar arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Mot den bakgrunden
bör det vara självklart att kraftfulla insatser för att öka bostadsbyggandet
vidtas.

De insatser som regeringen vidtagit är enligt utskottets mening helt
otillräckliga. Ytterligare åtgärder bör därför vidtagas för att stimulera
bostadsbyggandet. För det första krävs ett prisstopp och i vissa fall införande
av högstpriser inom byggmaterialsektorn. För det andra krävs
införandet av ett särskilt ränte- och amorteringsfritt lån till nybyggda
flerfamiljshus för att begränsa inflyttningshyrornas storlek. Detta bör
till sin storlek motsvara nu utgående mervärdeskatt. För det tredje krävs
förbättrade bostadsbidrag. Genom åtgärder av detta slag bör enligt utskottets
uppfattning bostadsbyggandet kunna stimuleras i en sådan omfattning
att igångsättningen därigenom på årsbasis bör komma upp i en
nivå av 10—15 000 fler lägenheter än vad som eljest skulle bli fallet.

Sysselsättningspolitiken

Utskottet har tidigare framhållit att regeringens politik redan har lett
till en påtaglig försvagning av arbetsmarknaden. Om inte åtgärder
snabbt sätts in får man räkna med en fortgående ökning av arbetslösheten.

Den ekonomiska politiken måste därför snabbt läggas om och inriktas
på att medelst effektiva metoder öka efterfrågan på arbetskraft. På kort
sikt innebär detta att åtgärder sätts in för att stödja den inhemska reala
efterfrågan. På längre sikt innebär det åtgärder som stöder investeringarna
och den tekniska utvecklingen.

Det är endast i samband med en allmänt sett förbättrad arbetsmarknadssituation
som det av regeringen föreslagna, temporära nyrekryteringsstödet
kan få avsedda effekter.

En förutsättning för ett sådant stöd bör därför vara att det kombineras
med en övergripande politik, som genom effektiva åtgärder skapar
ökad aktivitet i ekonomin och därmed hävdar den totala efterfrågan
på personal.

Enligt utskottets mening bör ett stöd av denna typ i första hand inriktas
på att styra efterfrågan till särskilt utsatta grupper på arbetsmarknaden
— nytillträdande, arbetslösa, sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, personer med arbetshinder m. fl.

6 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 40

FiU 1977/78: 40

Kampen mot inflationen

I motsats till tidigare är de snabba prisstegringarna under 1977 i långa
stycken ett resultat av den politik som regeringen fört. Höjningen av
mervärdeskatten samt olika punktskatter har direkt bidragit till den
ökade takten. En ytterligare anledning har varit de tre devalveringar
som regeringen medverkat till under sitt första regeringsår.

Det nyligen ingångna centrala avtalet för LO—PTK-området innehåller
för första gången en renodlad indexklausul som innebär att om
konsumentpriserna under 1978 och 1979 överstiger vissa i avtalet fixerade
gränser så skall nya förhandlingar upptagas. Genom dessa prisklausuler
har de stora löntagarorganisationerna velat gardera sig mot
ett upprepande av vad som hände 1977 då regeringen genom olika åtgärder
kraftigt höjde konsumentpriserna efter det att avtalen för detta
år undertecknats, varigenom det reala innehållet i de avtalade löneökningarna
kraftigt kom att urholkas.

Efter relativt kraftiga prishöjningar under början av 1978 har prisutvecklingen
kommit in i ett lugnare skede under de senaste månaderna.
Till en del sammanhänger detta med sjunkande internationella
råvarupriser — en utveckling som knappast kan förväntas bli bestående
under återstående delar av innevarande år. I viss utsträckning sammanhänger
denna lugnare utveckling med den särskilda form av prisövervakning
som bedrivits under senare tid och där en anmälningsskyldighet har
förelegat innan prishöjningar fått genomföras. Men den valda formen
av prisövervakning innebär i princip bara att man för en kortare tid
fördröjer prishöjningarna. För att förekomma en senare prisstegring bör
därför den nuvarande formen för prisövervakning avlösas av ett prisstopp
på dagligvaror. Först då erhåller samhället de möjligheter att
aktivt ingripa som den nu föreliggande situationen kräver.

För att klara köpkraften hos de mest utsatta grupperna och för att
upprätthålla den inhemska efterfrågan måste emellertid ambitionen på
inflationsbekämpningens område enligt utskottets mening sättas väsentligen
högre än vad regeringen gjort. Enligt den reviderade finansplanen
beräknas nu konsumentprisstegringen under loppet av 1978 uppgå till
ca 8 %. En så hög prisstegring kommer emellertid att leda till en real
minskning av köpkraften hos mycket betydande grupper av löntagare.
Enligt utskottet bör därför inflationen begränsas till ett klart lägre tal.
Ett verksamt medel för att åstadkomma detta är att inom ramen för
jordbruksregleringen öka subventionerna av de s. k. baslivsmedlen.

Utskottet förordar därför en ökad subventionering av dessa livsmedel i
enlighet med vad som föreslagits i de socialdemokratiska motionerna.
Därigenom skulle den genomsnittliga prisnivån på de ifrågavarande baslivsmedlen
kunna sänkas med ca 10 % och den allmänna konsumentprisnivån
med inemot 0,5 %. Dessa prissänkningar bör vara av särskild
betydelse för låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer. Baslivsmedlen
spelar en betydande roll i deras totala konsumtionsutgifter.

FiU 1977/78:40

Ett annat område där prisstegringarna varit kraftiga är bostadsområdet.
Utskottet föreslår därför, som framgått av det föregående, att ett prisstopp
på byggnadsmaterial införs.

Sammanlagt bör den av utskottet förordade inriktningen av prispolitiken
medföra att prisstegringarna kan begränsas till 6 å 7 % under 1978.
Sett på sikt är även denna prisstegring för hög, men med de nu givna omständigheterna
framstår det knappast som möjligt att snabbt få ner inflationen
till ännu lägre tal.

Genom dessa i förhållande till regeringens politik kraftigare insatserna
mot inflationen kommer den reala efterfrågan att bli större, vilket i sin
tur kommer att leda till en högre efterfrågan på arbetskraft. Särskilt prissänkningarna
på baslivsmedel medför att de utsatta grupperna får en
bättre köpkraftsutveckling. Vinstuppgången i näringslivet blir visserligen
mera begränsad genom den politik utskottet förordar, men som redan
tidigare anförts kommer den av regeringen redan genomförda politiken
att leda till att företagsvinsterna och kapitalinkomsterna generellt ändå
blir kraftigt gynnade.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”De riktlinjer”
och på s. 40 slutar med ”båda områden” bort ha följande lydelse:

Finans- och kreditpolitiken

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till att budgetunderskottet
skulle öka till 41,8 miljarder. Enligt den samtidigt med
kompletteringspropositionen redovisade långtidsbudgeten skulle underskottet
ligga kvar på denna nivå ända fram till budgetåret 1982/83 trots
att ekonomin enligt de gjorda förutsättningarna då skulle kommit in i ett
läge med ökade investeringar och klart högre kapacitetsutnyttjande.

Denna bild av en starkt försämrad statsfinansiell utveckling förändras
inte om man — som skett i propositionen — även inkluderar socialförsäkringssektorns
sparande. Det finansiella sparandet inom staten inkl.
socialförsäkringssektorn uppvisar en lika dramatisk försvagning som budgetsaldot.

Denna utveckling av statsfinanserna inger stark oro och är enligt utskottets
mening inte förenlig med de mål som på både kortare och längre
sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att finansiera ett budgetunderskott
i storleksordningen drygt 40 miljarder kr. kommer att skapa
svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Även om man tillgriper en mycket
hård kreditransonering, vilken kan få negativa följder för betydande
delar av investeringarna, kan man knappast undgå att skapa en kraftig
likviditetsökning i ekonomin, som leder till klart ökade risker för ytterligare
inflation. Den ekonomiska politiken måste därför — på såväl kortare
som längre sikt — inriktas på att kraftigt nedbringa den statliga upplåningen.

FiU 1977/78: 40

Utskottet vill i detta sammanhang även peka på att OECD i sin nyligen
publicerade rapport över granskningen av Sveriges ekonomi varnat för
riskerna med den stora statliga upplåningen.

En ytterligare invändning mot regeringens finanspolitik är att den leder
till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser.
Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet utan att
vare sig sysselsättningen, produktionen eller investeringarna ökar under
1978. Finanspolitiken ingår inte som ett led i en effektiv satsning på sysselsättning
och kapitalbildning utan får som egentligen enda resultat att
likviditeten och det finansiella sparandet inom företagssektorn kraftigt
ökar.

Enligt de beräkningar som presenterats i den reviderade nationalbudgeten
kommer företagens finansiella sparande som en följd av regeringspolitiken
att förbättras mycket kraftigt redan under 1978 och ligga på
nästan samma nivå som beräknats för ”övervinståret” 1974. Men till
skillnad från förhållandena under åren 1973—75 har denna kraftiga förbättring
av företagssektorns ekonomiska situation nu främst åstadkommits
genom en betydande återhållsamhet från löntagarnas sida i kombination
med kraftiga sänkningar av företagens avgifter. Man skuldsätter alltså
staten och därigenom skattebetalarna för lång tid framöver för att åstadkomma
en finansiell förbättring av företagens situation. Men trots detta
kraftiga stöd åt företagen — där merparten utgörs av generella åtgärder
— har man alltså inte åstadkommit någon nämnvärd ökning av den
reala aktiviteten i samhällsekonomin.

Enligt utskottets mening måste denna inriktning av politiken upphöra
och ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på kort sikt
effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning och på
längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet. Utskottet
föreslår därför att den av regeringen föreslagna sänkningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften avslås. I stället bör en del av dessa medel användas
till att finansiera den föreslagna strukturfonden samt för de i det
föregående angivna riktade åtgärderna för att hålla uppe efterfrågan och
sysselsättningen.

Resultatet av dessa och övriga förslag som ingår i de i motionen 1970
förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetregleringen
blir ett budgetunderskott för 1978/79 på icke fullt 38 miljarder kr.
Tar man dessutom hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som
skulle erhållas genom att en sådan politik leder till en större aktivitet och
en lägre inflation så skulle underskottet minska till 35 å 36 miljarder kr.

Även om detta innebär en i jämförelse med regeringens förslag klar
förbättring av budgetsaldot kommer det ändå att utsätta vår inhemska
kreditmarknad för betydande påfrestningar och skapa risker för en fortsatt
inflation. Att utskottet nu tillstyrker förslag som leder till denna kraftiga
upplåning innebär inte att detta kan anses försvarbart — varken i

FiU 1977/78: 40

dagens läge eller på längre sikt. Men utskottet har vid sina bedömningar
tvingats acceptera det utgångsläge som regeringens ekonomiska politik
har skapat. Genom de här redovisade riktlinjerna för den ekonomiska politiken
grundläggs emellertid en återhämtning av den svenska ekonomins
styrka, som på sikt kommer att medföra en därtill svarande förstärkning
även av statsfinanserna.

Utvecklingen under 1978

Med den av utskottet förordade inriktningen av den ekonomiska politiken
bör vi kunna grundlägga en utveckling som medför att styrkan i
vårt lands ekonomi successivt kan återvinnas. Det kraftiga stöd till investeringarna
som ligger i förslagen bör leda till att man på nytt kan räkna
med en uppgång av de totala bruttoinvesteringarna. I stället för den fortsatta
nedgång som regeringen accepterar skulle de redan under 1978
kunna öka med inemot 5 %. Satsningen på strukturfonden och Investeringsbanken
förstärkta utlåningsresurser bör leda till att vi kan bryta den
nedåtgående tendensen i fråga om industriinvesteringarna. De bör således
kunna hållas på en oförändrad nivå under 1978. Bostadsinvesteringarna
bör likaledes bli klart större än vad de beräknas till i finansplanen. Även
de statliga affärsverkens investeringar skulle öka kraftigt.

Genom avvisandet av regeringens förslag att ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften
kommer kostnadsläget i näringslivet att öka med ca
0,7 % under 1978 i jämförelse med regeringens förslag. Mot bakgrund
av den allmänna vinstförbättring som nu kan förutses för innevarande
och kommande år bör emellertid näringslivet med bibehållen konkurrenskraft
kunna bära denna i jämförelse med regeringsförslaget ytterligare
kostnad. Därtill bör man beakta de mycket stora insatser som enligt
de förordade riktlinjerna kommer att göras för att tillföra företagen nytt
kapital och stödja deras investeringar och tekniska utveckling. Avsikten
är att de företag och branscher som är inriktade på export och som kan
skapa en för framtiden konkurrenskraftig produktion och teknik skall få
ett väsentligen större stöd för sin expansion än vad som motsvarar effekten
på deras kostnader av en oförändrad allmän arbetsgivaravgift. Med
selektiva medel skall således samhällets stöd i högre grad inriktas på den
del av vårt näringsliv som måste utvecklas om vårt land på sikt skall kunna
fortsätta att vara en högt utvecklad industrination.

Förslaget om en oförändrad arbetsgivaravgift återverkar också på kommunernas
kostnadsläge. Enligt utskottets mening var det emellertid klart
olämpligt av regeringen att mitt under pågående löneförhandlingar gå in
och föreslå en förändring i kommunernas kostnader på det sätt som skett
genom det nu framlagda förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften.
Man har härigenom komplicerat förhandlingarna inte endast på detta
utan på hela det offentliga området. Enligt utskottets mening bör i stället
— när avtalsförhandlingarna är slutförda — hela frågan om den kom -

FiU 1977/78: 40

munala sektoms ekonomi tas upp till diskussion vid de överläggningar
som äger rum mellan regeringen och företrädare för kommunförbunden.
Utskottet har visserligen kunnat konstatera att den kommunala sektorns
ekonomi till följd av bl. a. den senaste höjningen av kommunalskatterna
förbättrats under 1978. På längre sikt utgör dock frågan om finansieringen
av den kommunala sektorns verksamhet ett växande problem till
vilket man bör återkomma så snart klarhet skapats om kostnadssituationen
för innevarande och eventuellt även kommande år.

Vid bifall till förslagen om ett extra barnbidrag och förbättrade bostadstillägg
kommer hushållssektorns disponibla inkomster att öka i förhållande
till regeringens förslag och bedömningar. De olika förslagen på inflationsbekämpningens
område får likaledes en positiv effekt på hushållens
konsumtionsmöjligheter. Sammantaget bör dessa åtgärder leda till
att man kan räkna med en i stort sett oförändrad privat konsumtionsnivå
mellan 1977 och 1978. Man bör således kunna undvika en fortsatt volymmässig
nedgång av den för viktiga hemmamarknadssektorer så betydelsefulla
omsättningen i detaljhandeln.

Exporten är självfallet svår att förutsäga mot bakgrund av den fortsatta
osäkerhet som råder om den internationella konjunkturutvecklingen. Det
finns dock redan i dagsläget en del tecken som tyder på att den svenska
exporten börjar skjuta fart. De positiva effekterna på bytesbalansen av
en sådan utveckling motvägs emellertid av den sannolikt fortsatta försämringen
av vårt bytesförhållande med omvärlden och av fortsatt kraftiga
försämringar av tjänste- och transfereringsbalanserna.

Utskottet vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på den under
senare år mycket stora restposten i betalningsbalansen och på behovet
av att snabbt skapa klarhet i dess sammansättning. Om det visar sig att
denna restpost innehåller resultatet av en icke registrerad tjänsteexport så
skulle underskottet i bytesbalansen reduceras i motsvarande mån. Detta
bör dock i så fall motsvaras av en förbättrad finansiell ställning för företagssektorn.

Den av utskottet förordade politiken kan under 1978 leda till ett något
större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsatt. Detta bör
dock kunna accepteras eftersom det ingår som ett led i en politik som
syftar till att upprätthålla sysselsättningen och på längre sikt föra tillbaka
den svenska ekonomin till ekonomisk balans.

Sammantaget innebär detta att med den av utskottet förordade inriktningen
av den ekonomiska politiken skulle bruttonationalprodukten kunna
öka med inemot 2 % 1978. Detta är visserligen en i förhållande till
våra produktionsmöjligheter låg ökningstakt men den utgör inledningen
till en mer expansiv fas i den svenska ekonomiska utvecklingen.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken för 1978/79 som dras upp i
motionen 1975 (vpk) anger två huvudmål: 100 000 nya arbeten på 12
månader och Stopp för inflationen — höjd levnadsstandard. I anslutning

FiU 1977/78: 40

härtill innehåller motionen en rad tidigare framförda yrkanden och krav
över stora delar av det politiska fältet. Även motionen 1969 (apk) är i
huvudsak en sammanfattning av vad motionärerna tidigare fört fram
som sitt ekonomisk-politiska program. Riksdagen har tidigare under våren
i allt väsentligt behandlat de nu väckta kraven och därvid avvisat dem.
Någon ny sakprövning av varje enskilt förslag är enligt utskottets mening
inte erforderligt i detta sammanhang. Utskottet nöjer sig med att konstatera
att om riksdagen bifaller de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i motionen 1970, innebärande bl. a. ökade statliga investeringar,
höjt bostadsbyggande och ökat konsumtionsstöd till de mest
utsatta grupperna, så tillgodoses i väsentlig mån syftena i de båda motionerna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1969 och
1975.

Utskottet har i det föregående förordat en inriktning av den ekonomiska
politiken i enlighet med de riktlinjer som angetts i motionen 1970.
Det innebär på en rad områden en omläggning i jämförelse med av riksdagen
tidigare antagna riktlinjer och regler och av den politik som regeringen
på grundval härav tillämpar. Såväl skatteregler som anslagsbeslut
måste sålunda ändras. De detaljerade förslag som därvid kommer i fråga
har tidigare väckts av samma motionärer och varit föremål för utskottens
beredning och riksdagens behandling. Bifall till de i motionen 1970 förordade
riktlinjerna måste enligt utskottets mening leda till att motionen
1970 återförvisas till finansutskottet för ny beredning av motionen och
de däri väckta frågorna i samverkan med övriga berörda utskott. Sedan
denna beredning skett får riksdagen ta ställning till de enskilda förslag
som tillsammans konstituerar de nya riktlinjerna, på grundval av vederbörande
utskotts bedömning och hemställan.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen

a. med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78:
150 bilaga 1 samt motionerna 1977/78: 1969 yrkandena 1 och 8
och 1977/78: 1975 yrkandet 24 bifaller motionen 1977/78:
1970 yrkandet 1 och godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen 1970,

b. återförvisar motionen 1977/78: 1970 yrkandet 1 i de delar
som ej behandlats under a. till finansutskottet för ytterligare
beredning,

2) beträffande motionerna 1977/78:1971,1972 och 1974 av Kjell-Olof
Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel
Nilsson (s), Anita Gradin (s) och Torsten Karlsson (s) som — under förutsättning
av bifall till reservationen 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Vad där -

FiU 1977/78: 40

efter” och på s. 35 slutar med ”jordbrukets område” bort ha följande lydelse: Stöd

till de utsatta grupperna

Den borgerliga regeringens politik har lagt tunga bördor på de svagaste
grupperna i vårt samhälle. Samtidigt har man beviljat förmåner åt dem
som redan är välbeställda. Genom ändringar i skattelagstiftning och genom
utformningen av skatteomläggningarna har högre inkomsttagare och
företagare gynnats.

De förändringar av de sociala förmånerna regeringen föreslagit förtar
inte detta intryck. I den socialdemokratiska motionen 1977/78: 351 har
bl. a. påvisats hur regeringens förslag beträffande bostadsstödet i praktiken
innebär försämrade förmåner. Genom otillräcklig uppräkning av
inkomstgränsema kommer många barnfamiljer att få sänkta eller helt
slopade bidrag. Detta sker i en situation med en stark press uppåt på
hyrorna. Höjningen av barnbidragen den 1 april i år ger inte heller en
rimlig kompensation för barnfamiljernas försämrade levnadsstandard.

Enligt utskottets mening krävs därför åtgärder i syfte att förbättra situationen
för de sämst ställda grupperna. De har rätt att fordra en solidaritet
från de välbeställda grupperna vilka redan gynnats av den borgerliga
regeringspolitiken. Utskottet tillstyrker därför att åtgärder vidtas för
att stödja utsatta gruppers konsumtion så som föreslås i de socialdemokratiska
motionerna 1971, 1972 och 1974. Dessa förslag innebär att det
allmänna barnbidraget temporärt skall höjas med 500 kr. och att motsvarande
höjning skall göras av studiebidraget och det förlängda barnbidraget
inom studiehjälpen. Vidare tillstyrks, som tidigare redovisats, att priserna
på vissa baslivsmedel (mjölk, nötkött, ost, bröd, mjöl) omedelbart
sänks genom ökad subventionering.

Sammantaget innebär dessa förslag för en låginkomsttagarfamilj med
två barn en förstärkning av köpkraften med ca 1 500 kr.

I det alternativ till regeringens politik som socialdemokraterna lade
fram i januari i år (motion 1977/78: 654) ingick bl. a. en förstärkning av
bostadsstödet.

Ett genomförande av dessa olika förslag — om extra utbetalning av
barnbidrag och studiebidrag, om sänkta matpriser och om förbättrat bostadsstöd
— skulle på ett påtagligt sätt stärka köpkraften hos de lägre inkomsttagarna
samtidigt som det också på ett värdefullt sätt bör bidra till
en ökad efterfrågan på arbetskraft.

Utskottet har i det föregående hemställt att riksdagen om de i motionen
1970 förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken bifalles återförvisar
motionen till finansutskottet för ny beredning i samverkan med
övriga berörda utskott. Även motionerna 1971, 1972 och 1974 bör därvid
återförvisas för ny utskottsberedning med tanke på att förslagen inte varit
föremål för granskning i detalj i vederbörande fackutskott.

FiU 1977/78:40

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen återförvisar motionerna 1977/78: 1971, 1972 och
1974 till finansutskottet för ytterligare beredning,

vid punkten B BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag
1978/79

3) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av KjellOlof
Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), PerAxel
Nilsson (s), Anita Gradin (s) och Torsten Karlsson (s) som — under
förutsättning av bifall till reservationerna 1 och 2 — anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Budgetens samhällsekonomiska bakgrund har utskottet behandlat under
föregående punkt.

Beträffande budgetpolitiken kan utskottet först konstatera att statsbudgeten
under innevarande budgetår har undergått en dramatisk försvagning.
Så sent som i maj 1977 beräknade regeringen att budgetunderskottet
för 1977/78 skulle stanna på 13,7 miljarder kr. Enligt kompletteringspropositionen
beräknas underskottet nu till 29,6 miljarder kr.

Regeringen har länge missledande sökt förklara denna försvagning
främst med hänvisning till kraftigt ökade insatser för sysselsättningsstöd
i olika former. Denna illusion kan inte längre upprätthållas. Som framhålls
i motionen 1970 ger en närmare analys av budgetens utveckling vid handen
att en stor del av försvagningen är en konsekvens av den kraftigt ökade
inflationstakten i kombination med den vikande reala tillväxten i ekonomin.
Inflationen har — till följd av i första hand olika indexbindningar
— kraftigt höjt statsutgifterna samtidigt som inkomstsidan försvagats dels
till följd av den stagnerande ekonomiska utvecklingen, dels till följd av
olika ekonomisk-politiska åtgärder som försvagat statsinkomsterna —
t. ex. sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften. Att detta är en
grundläggande förklaring till den drastiska försvagningen av statsfinanserna
tvingas nu även regeringen erkänna i det reviderade budgetförslaget.

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till att underskottet
skulle ytterligare kraftigt öka — till 41,8 miljarder kr. Detta bekräftar
den uppfattning som redovisades i den socialdemokratiska reservationen
till finansutskottets betänkande 1977/78: 15, nämligen att regeringen
presenterat en missvisande bild av den statsfinansiella utvecklingen
mellan budgetåren 1977/78 och 1978/79.

I början av 1978 valde man att presentera en utveckling som skulle innebära
en förbättring av saldot mellan dessa båda budgetår. I reservationen
ifrågasattes detta och framhölls att en fullföljd av regeringens ekonomiska

FiU 1977/78: 40

politik skulle leda till en försvagning av finanspolitiken mellan de båda
budgetåren.

Detta har nu bekräftats i kompletteringspropositionen. Även om man
räknar bort den senast föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
kommer saldot att uppvisa en kraftig försvagning mellan de
båda budgetåren. Därtill kommer sedan den ytterligare effekt som den
föreslagna arbetsgivaravgiftssänkningen medför och som för hela budgetåret
reducerar inkomstsidan med ca 4 miljarder kr.

Den utveckling av statsfinanserna som följer av kompletteringspropositionen
är enligt utskottets mening inte förenlig med de mål som på både
kortare och längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att
finansiera ett budgetunderskott i storleksordningen drygt 40 miljarder kr.
kommer, som framhållits under föregående punkt av betänkandet, att
skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Budgetpolitiken måste därför
— på såväl kortare som längre sikt — inriktas på att kraftigt nedbringa
den statliga upplåningen.

I själva verket visar analysen i propositionen att den av regeringen skapade
budgetsituationen inte kan förenas med den ekonomiska politikens
mål. Både ekonomiministern och budgetministern framhåller att budgetunderskott
av denna storleksordning på sikt inte kan accepteras. Budgetministern
anger att de möjligheter till en omläggning av finanspolitiken
i mera restriktiv riktning som ges i en situation med bättre kapacitetsutnyttjande
och högre tillväxttakt måste utnyttjas. Men det är just
en situation med bättre kapacitetsutnyttjande och högre tillväxttakt som
i den reviderade finansplanen förutses för 1979. Enligt regeringens egna
bedömningar borde det alltså föras en annan finanspolitik än den regeringen
föreslår för den period som till en del omfattas av det budgetförslag
regeringen presenterat.

Detta understryks ytterligare av den analys av de statsfinansiella perspektiven
på längre sikt som görs i det reviderade budgetförslaget. Denna
analys grundas på den långtidsbudget som fogats till det reviderade budgetförslaget.
Långtidsbudgeten bygger på ett antagande om oförändrade
skatte- och avgiftsregler på budgetens inkomstsida och utgör på utgiftssidan
en beräkning av konsekvenserna på längre sikt av redan fattade
beslut och gjorda åtaganden. Dessa beräkningar visar att bl. a. utfästelserna
beträffande folkpensioneringen, bostadspolitiken och barnomsorgen
reser betydande krav på framtida utgiftsökningar. Den snabbaste ökningstakten
uppvisar emellertid utgiftsposten statsskuldräntor. Kalkylen visar
också att statsbudgetens underskott under den framförliggande perioden
kan beräknas ligga kvar i närheten av den nivå som nu beräknas för budgetåret
1978/79.

FiU 1977/78: 40

komstöverföringar i princip beräknas ligga stilla även i kalkylen i löpande
priser. Ett faktiskt genomförande av långtidsbudgetens utgiftsprogram
skulle därmed innebära en successiv urholkning av delar av det samhälleliga
stödet till olika grupper i samhället. De statliga investeringsutgifterna
underskattas också systematiskt genom beräkningsmetodiken. Härtill
kommer att de antaganden som utnyttjats vid kalkylen förutsätter en
relativt snabb återgång till stabil tillväxt i samhällsekonomin och stigande
reallöner vid dämpad inflationstakt. Detta innebär bl. a. att de insatser
som nu är aktuella av sysselsättningspolitiska och näringspolitiska skäl
förutsätts falla bort under långtidsbudgetperioden. Föredraganden framhåller
också att, om reallöneutvecklingen antas bli gynnsammare, följden
blir något minskande budgetunderskott men att av årets långtidsbudgetkalkyl
ändå kan dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten blir
bestående på i stort sett nuvarande nivå med de förutsättningar som gällt
för kalkylen. Alternativa antaganden rörande den framtida ekonomiska
utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats.

Långtidsbudgeten innehåller även ett avsnitt om den finansiella utvecklingen
i socialförsäkringssektorn. Beräkningarna av statens och socialförsäkringssektorns
samlade finansiella sparande utvisar ett tilltagande sparandeunderskott
under långtidsbudgetperioden — från 5,5 miljarder kr.
1977/78 till 21,7 miljarder kr. 1982/83. Budgetåret 1976/77 hade dessa
sektorer ett samlat sparandeöverskott om 9,8 miljarder kr.

Enligt utskottets mening är det häpnadsväckande att regeringen inte
dragit de uppenbara slutsatserna av denna analys utan enbart uttalar att
finanspolitiken kommer att ställas inför svåra problem framöver. I stället
för att ange hur dessa problem skall kunna lösas diskuterar regeringen
ytterligare budgetförsvagningar. I det reviderade budgetförslaget framförs
på en och samma textsida dels synpunkten att det tar tid innan de
positiva effekterna av tidigare vidtagna åtgärder visar sig, dels slutsatsen
att man därför nu bör vidta ytterligare åtgärder och slopa den allmänna
arbetsgivaravgiften från den 1 juli 1978, dels också utfästelsen att om
inte dessa ytterligare åtgärder visar sig ge resultat regeringen är beredd
att redan i höst pröva det samlade uttaget av arbetsgivaravgifter fr. o. m.
den 1 januari 1979. Denna utfästelse är anmärkningsvärd, eftersom det
av regeringens egna uttalanden framgår att några positiva effekter av slopandet
av allmänna arbetsgivaravgiften inte kommer att kunna avläsas
redan under hösten.

Detta är en illustration till det förhållandet att det saknas logisk konsistens
i regeringens ekonomiska politik.

Självfallet kommer det, som regeringen framhåller, att krävas en mycket
restriktiv utgiftsgranskning för att kunna återgå till ett läge med
sunda statsfinanser. Den uppenbara slutsatsen av långtidsbudgetanalysen
är emellertid att detta inte är tillräckligt. Regeringens egna experter har
kommit till följande sammanfattande slutsats i Långtidsbudgeten (bil. 1
till det reviderade budgetförslaget):

FiU 1977/78: 40

Den nu framlagda långtidsbudgeten utvisar klart att gjorda åtaganden
och bindningar för framtiden inom budgetpolitiken är av den omfattningen
att de inte kan infrias utan inkomstförstärkningar om de statliga budgetunderskotten
skall bringas att minska.

Detta är enligt utskottets mening en slutsats som ingen regering, oavsett
dess framtida sammansättning, kan komma ifrån. Ju senare arbetet med
att förstärka statsfinanserna inleds, desto större blir den framtida bördan.
Regeringens budgetpolitik ger enligt utskottets mening inget intryck av
att regeringen är beredd att långsiktigt ta ett ansvar för den statsfinansiella
utvecklingen.

En ytterligare invändning mot regeringens finanspolitik är att den leder
till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser. Som
framgått av vad utskottet anfört under punkten A i det föregående
delar utskottet uppfattningen i motionen 1970 att denna inriktning av
finanspolitiken med dess starka inslag av generellt stöd till företagssektorn
måste ersättas med en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på
kort sikt effektivt bidrar till att upprätthålla produktion och sysselsättning
och som på längre sikt bidrar till att öka vårt lands produktionskapacitet.

Utskottet har under punkt A tillstyrkt de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen 1970. I konsekvens härmed tillstyrker
utskottet de i samma motion föreslagna riktlinjerna för budgetregleringen.
Motionärerna tar avstånd från den av regeringen föreslagna sänkningen
av den allmänna arbetsgivaravgiften och vill i stället använda en del av
dessa medel till att finansiera den av dem föreslagna strukturfonden samt
för riktade åtgärder som på kort sikt håller uppe efterfrågan och sysselsättningen
och värnar köpkraften hos de grupper som särskilt hårt drabbats
av den borgerliga regeringens åtstramningspolitik. Vidare föreslås en
ökning av statens insatser i övrigt för att stimulera investeringarna, främja
teknisk utveckling och forskning och för att inrikta näringslivets planering
på nya framtidsområden. För att finansiera dessa insatser och för att därtill
åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan
en rad åtgärder som förstärker statens inkomster. Därtill har
motionärerna tillgodoräknat sig de ökade intäkter och minskade kostnader
som skulle blivit följden av en fullföljd av riksdagens energipolitiska beslut
från 1975.

Resultatet av motionärernas olika förslag på inkomst- och utgiftssidan
blir ett budgetunderskott för 1978/79 på icke fullt 38 miljarder kr. Tar
man dessutom hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som skulle
erhållas genom att denna politik leder till en större aktivitet och en lägre
inflation så skulle underskottet minska till 35 å 36 miljarder kr.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla, i likhet med vad som gjordes
i reservation 2 till utskottets betänkande 1977/78: 15 beträffande i stort
sett samma förslag, som då framförts i motionen 654, att en granskning

FiU 1977/78: 40

av förslagen med utgångspunkt i vissa skatteadministrativa förhållanden,
såsom hur uppbördsterminema infaller, ger vid handen att det kassamässiga
utfallet för budgetåret 1978/79 om förslagen genomfördes skulle
bli något lägre än vad motionärerna räknat med. För att bedöma förslagens
inverkan på samhällsekonomin och fastställa den annorlunda inriktningen
av finanspolitiken är dock de belopp som anges i motionen de
relevanta.

Sett från statsfinansiella utgångspunkter är det enligt utskottets mening
tillfredsställande att en betydande del av motionärernas förslag till konsumtionsstöd
är av den karaktären att de inte medför långsiktiga utgiftsbindningar.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att genom de av motionärerna
föreslagna riktlinjerna för den ekonomiska politiken grundläggs
en återhämtning av den svenska ekonomins styrka, som på sikt kommer
att medföra en däremot svarande förstärkning av statsfinanserna.

Utskottet finner inte anledning att diskutera de olika detaljförslag som
tillsammans utgör i motionen 1970 förordade riktlinjer. Vid bifall till dessa
riktlinjer, i enlighet med utskottets förslag, krävs att motionen återförvisas
till utskottet för att en fortsatt beredning av de olika förslagen skall kunna
vidta i finansutskottet och övriga berörda utskott.

Under punkt A har utskottet avstyrkt de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen 1975. I konsekvens härmed avstyrks
de i samma motion (yrkande 25) förordade riktlinjerna för budgetpolitiken.

dels utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen

a. med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/
78: 150 bilaga 2 moment 1 och motionen 1977/78: 1975 yrkandet
25 bifaller motionen 1977/78: 1970 yrkandet 2 och godkänner
de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas
i motionen 1970,

b. återförvisar motionen 1977/78: 1970 yrkandet 2 i de delar
som ej behandlats under a. till finansutskottet för ytterligare
beredning.

FiU 1977/78: 40

Tabellförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och

länderområden 1975—1978 8

Tabell 2 Bytesbalans 1977—1980 13

Tabell 3 Försörjningsbalans 1975—1980 14

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1978 32

Tabell 5 Statsinkomsternas utveckling 1972/73—1982/83 43

Tabell 6 Utgiftsutvecklingen 1972/73—1982/83 43

Tabell 7 Budgetsaldots utveckling 1977/78—1982/83 44

Tabell 8 Statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande

1977/78—1982/83 45

Tabell 9 Totalbudgeten 1977/78—1978/79 47

FiU 1977/78: 40

Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Den reviderade finansplanen 1978 4

Propositionen 6

Motionerna 15

Utskottet 27

Den internationella ekonomiska utvecklingen 27

Handels- och bytesbalans 28

Alternativen i den ekonomiska politiken 30

Prispolitiken 37

Kreditpolitiken 38

Utblick mot 1979—1980 39

Hemställan 40

Budgetdepartementet

Reviderat budgetförslag 1978/79 41

Propositionen 41

Motionerna 47

Utskottet 49

Budgetens samhällsekonomiska bakgrund 49

De statsfinansiella perspektiven på längre sikt 50

Riktlinjer för budgetregleringen 51

Det reviderade budgetförslaget 53

Hemställan 54

Reservationer 55

Tabellförteckning 82

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780085

-;r?

Tj - 17:' ■:

-7 ' :1 . ’

..j. 'd •’.* ■

s -'a ' . . '• ■ ii! •

r:„ .t]

i 'A

......

...