FiU 1977/78:3

Finansutskottets betänkande
1977/78:3

med anledning av motion om försäljningen av staten tillhörig fast
egendom

1 motionen 1976/77:50 av Bengt Börjesson m. fl. (c, s, m, fp) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna att staten vid försäljning av den tillhörig
fast egendom bör, då synnerliga skäl och ömmande omständigheter föreligger,
hembjuda den fastighet som åsyftas till eventuell hyresgäst till ett pris
motsvarande aktuellt marknadsvärde.

I förordningen om försäljning av staten tillhörig fast egendom, m. m.
(1971:727, ändrad 1971:1069, 1972:589, 1976:170) stadgas att försäljning av
staten tillhörig fast egendom får ske på offentlig auktion eller genom
infordrande av anbud genom annons i pressen. Om tillfredsställande pris inte
kunnat uppnås genom försäljning på offentlig auktion eller genom anbudsförfarande
eller om försäljning i någon av dessa former, med hänsyn till det
ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas, bedöms som mindre
ändamålsenlig, får försäljning ske i annan ordning, exempelvis genom
förhandlingar med olika spekulanter.

Stadgandet innebär, anför motionärerna, att den försäljningsform som i det
enskilda fallet bedöms som den lämpligaste också skall tillämpas. Försäljningsformerna
offentlig auktion och anbudsförfarande är jämställda. Det
förfaringssätt som kan antas leda till det högsta priset skall användas.
Normalt torde anbudsförfarandet bedömas som det lämpligaste (prop.
1971:175 s. 6). Först om något av dessa förfaringssätt inte kan anses vara det
bästa, antingen på grund av att det inte leder till ett tillräckligt högt pris (som
motsvarar marknadsvärdet) eller på grund av att varken auktions- eller
anbudsförfarandet bedöms som ändamålsenligt ”med hänsyn till det
ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas” får annat förfaringssätt
tillgripas.

Enligt uppgift från byggnadsstyrelsen har där en särskild praxis utbildats
vid försäljning av statens fasta egendom. Om det gäller ett enfamiljshus, i
vilket någon har sin bostad, erbjuds regelmässigt den som bebor huset att
köpa det till ett av byggnadsstyrelsen fastställt pris. Det begärda priset
motsvarar då det beräknade marknadsvärdet. Först om den boende avvisar
erbjudandet offentliggörs försäljningen.

Vad beträffar statensjärnvägar har man, anför motionärerna, den principen
att SJ skall tillse att högsta möjliga köpeskilling erhålls. Försäljningen bör
normalt ske på offentlig auktion men om kommun behöver marken för
samhällsbyggnadsändamål får överlåtelse ske utan offentliggörande.
Däremot tillämpas icke den principen vid försäljning av enfamiljshus att den
som bebor fastigheten också skall ha möjlighet att förvärva densamma till ett
av SJ fastställt pris.

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 3

2

FiU 1977/78:3

Motionärerna redovisar utförligt ett enskilt fall som exempel på att de av SJ
tillämpade principerna kan få orimliga konsekvenser. Statens järnvägar
efterhörde en kommuns intresse av att köpa en SJ tillhörig fastighet, en
banvaktstuga. Kommunen beslöt förvärva fastigheten med omgivande mark
i avsikt att på oförändrade villkor vidareförsälja den till den person som hyrde
stugan, en pensionerad f. d. SJ-anställd som bott i stugan hela sitt liv. Någon
försäljning kom emellertid inte till stånd. Enligt motionärerna har det vid
kontakter med SJ i frågan framgått att SJ ej vill sälja fastigheten till
kommunen på grund av att den ej erfordras för samhällsbyggnadsändamål.
Visserligen har, anför motionärerna, hyresgästen ifråga och hans hustru
tillförsäkrats att de får bo kvar i stugan, vilket är av visst värde, men
önskvärdheten för dem att förvärva stugan kvarstår. Motionärerna pekar
bl. a. på att förbättringslån inte kan utgå om man ej har äganderätten till
fastigheten.

Motionärerna konstaterar att SJ naturligtvis har full rätt att ej försälja
fastigheten till kommunen - då kommunen icke behöver markområdet för
samhällsbyggnadsändamål. SJ hänvisar till ett riksdagsbeslut år 1965 avseende
försäljning av banvaktstuga till en SJ-anställd. Motionärerna menar
emellertid att man inte bör glömma bort att det fall som det här är fråga om
bör betecknas som ett särfall och ett ömmande sådant. Den långa tjänstgöringen
bör rimligtvis väga tungt.

Det normala försäljningssättet bör, enligt motionärernas mening, vara att
fastigheten utbjuds till allmän försäljning. Om emellertid ömmande omständigheter
i något fall kräver att staten som hyresvärd skyddar en hyresgästs
framtida möjligheter att bo kvar, t. ex. på grund av ett långvarigt hyresförhållande
i samband med anställning, blir försäljningsförordningens huvudsyfte
tillgodosett genom att hyresgästen erbjuds att köpa fastigheten till ett
pris som motsvarar marknadsvärdet med avdrag med det negativa värde som
betingar en fastighet där vederbörande hyresgäst har boenderätt under
makarnas återstående livstid.

Utskottet

De bemyndiganden riksdagen lämnat regeringen i fråga om försäljning
m. m. av statens fasta egendom innebär bl. a. att regeringen utan värdemässig
begränsning får besluta om försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål.
Vid försäljning eller byte i annat fall har bemyndigandet
för regeringen begränsats till 2 000 000 kr. i varje särskilt fall. Med värde avses
här egendomens taxeringsvärde eller, om taxeringsvärde inte är åsatt,
egendomens saluvärde. Riksdagen har vidare bemyndigat regeringen att
delegera sin rätt att besluta till berörda verk eller andra centrala förvaltningsmyndigheter
inom värdegränser som regeringen fastställer. Föreskrifter
härom och om försälj ni ngsförfarandet m. m. finns intagna i cirkuläret
(1971:727, ändrat 1971:1069,1972:589 och 1976:170), om försäljning av staten

FiU 1977/78:3

3

tillhörig fast egendom, m. m.

Bestämmelserna om förfarandet vid försäljning syftar till att ge staten bästa
möjliga villkor. Normalt bör, enligt vad som föreskrivs i förordningens 28 §,
försäljning ske på offentlig auktion eller genom infordrande av anbud. Om
emellertid tillfredsställande pris icke kunnat uppnås genom försäljning på
offentlig auktion eller genom anbudsförfarande ”eller om försäljning i någon
av dessa former, med hänsyn till det ändamål för vilket egendomen är avsedd
att användas, bedömes som mindre ändamålsenlig”, får försäljning ske i
annan ordning, exempelvis genom förhandlingar med olika spekulanter.

Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen att staten vid
försäljning av fast egendom bör hembjuda egendomen till en eventuell
hyresgäst till ett pris motsvarande aktuellt marknadsvärde, då synnerliga skäl
och ömmande omständigheter föreligger. Man ger i motionen ett exempel på
ett sådant fall.

Enligt utskottets mening bör sociala och humanitära motiv tillmätas
betydelse, då försäljning av en staten tillhörig fastighet aktualiseras.
Utskottet konstaterar att gällande förordning om villkoren för försäljning av
staten tillhörig fast egendom ger utrymme för hänsynstagande av denna art.
Budgetministern har givit samma uppfattning till känna då han besvarade en
interpellation i ämnet den 15 mars 1977. Något riksdagens tillkännagivande
är mot denna bakgrund inte erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:50.

Stockholm den 25 oktober 1977

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s). Axel Kristiansson (c), Knut
Wachtmeister (m). Torsten Gustafsson (c), Arne Pettersson (s). Anton
Fågelsbo (c), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), tredje
vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Torsten Karlsson (s), Rune Rydén
(m), Rune Johansson i Åmål (s) och Karin Flodström (s).

iB, Stockholm 1977