FiU 1977/78:25

Finansutskottets betänkande
1977/78:25

angående verkställd granskning av riksgäldskontorets förvaltning
jämte motion

I detta betänkande behandlar utskottet

fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för år 1977 (redogörelse
1977/78:8),

den med anledning av förvaltningsberättelsen väckta motionen 1977/
78:1752 av Olof Palme m. fl. (s) samt

riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning under budgetåret 1976/77
(redogörelse 1977/78:11).

1. Motion med anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse
för år 1977 (redog. 1977/78:8). I motionen 1977/78:1752 av Olof
Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i
riksgäldskontoret till känna vad som anförts i motionen.

Enligt motionärerna representerar den statliga utlandsupplåningen, som
1977 uppgick till nästan 9 miljarder kr., en mycket radikal kursomläggning i
den ekonomiska politiken. Denna upplåning kommerenligt motionärerna att
på sikt leda till att den ekonomiska politiken alltmer får föras på de villkor som
anges av långivarna och alltså innebära en successivt minskad nationell
självständighet vid utformningen av politiken. Av finansplanen framgår att
en betydande del av det statliga budgetunderskottet också under år 1978
kommer att motsvaras av en statlig utlandsupplåning. Vad som enligt
motionärerna inger den största oron är att detta betydande upplåningsbehov
inträffar samtidigt med att investeringarna i vår ekonomi fortsätter att vika.
Den internationella upplåningen kommer således i huvudsak att användas
för att täcka löpande konsumtionsutgifter.

Motionärerna hänvisar till att det i motionen 1977/78:654 förordats att den
ekonomiska politiken läggs om så att vi kraftigt ökar kapitalbildningen,
främst på industriinvesteringarnas och bostadsbyggandets områden. Med en
sådan, annorlunda inriktning av den ekonomiska politiken är motionärerna
beredda att övergångsvis acceptera en viss begränsad statlig upplåning i
utlandet. Denna upplåning bör enligt motionärerna knytas an till konkreta
projekt och till investeringar som siktar till att långsiktigt förstärka den svenska
ekonomins konkurrenskraft och minska underskottet i vår utrikeshandel.

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 25

FiU 1977/78:25

Utskottet

Utskottet vill inledningsvis understryka att det självfallet inte är fullmäktige
i riksgäldskontoret som har att besluta om inriktningen av den
ekonomiska politiken. Redan denna omständighet talar för att ett tillkännagivande
riktat till fullmäktige i riksgäldskontoret i enlighet med vad som
förordas i motionen inte bör göras.

Underskottet i bytesbalansen och därmed behovet av utlandsupplåning är
direkt beroende av vilken aktivitetsnivå man upprätthåller inom samhällsekonomin.
En minskning av upplåningsbehovet utomlands skulle därför i
första hand behöva åstadkommas genom en minskad inhemsk resursförbrukning,
främst privat konsumtion. En sådan minskning skulle direkt få till
följd en ökad arbetslöshet. Utskottet kan inte acceptera en politik som i
nuläget skulle innebära en mycket kraftig försämring av hushållens köpkraft
och leda till snabbt ökande arbetslöshet. Av bl. a. dessa skäl har också den i
motionen 654 förordade inriktningen av den ekonomiska politiken redan
avvisats av riksdagen.

Vid given ekonomisk politik och det därav följande bytesbalansunderskottet
återstår att bedöma vilken eller vilka sektorer inom ekonomin som
skall svara för den nödvändiga utlandsupplåningen. Utskottet har bl. a. i
betänkandet FiU 1976/77:10 utförligt behandlat denna fråga och där bl. a.
framhållit att det från industrins kreditförsörjningssynpunkt är en fördel att
staten tillgodoser en del av sitt upplåningsbehov genom utländsk upplåning.
Ett annat skäl för statlig utlandsupplåning som anfördes är att staten är mera
kreditvärdig och därför kan få något bättre lånevillkor än kommuner och
företag. Vad gäller synpunkten att det skulle vara särskilt anmärkningsvärt
att staten skulle låna utomlands för att täcka löpande utgifter fann utskottet
inte att det föreligger någon reell skillnad mellan att staten täcker en del av sitt
lånebehov utomlands och att staten i stället lägger beslag på en större andel av
den inhemska kreditmarknaden, varigenom företag och kommuner i högre
grad tvingas ut på den utländska lånemarknaden. Det bör i sammanhanget
tilläggas att inte heller bedömningen av hur stor andel av statens upplåningsbehov
som bör täckas på den inhemska kreditmarknaden kan göras enbart av
fullmäktige i riksgäldskontoret. De kreditpolitiska bedömningarna i anslutning
härtill måste göras av riksbanken.

1 motionen framförs en idé om att den statliga utlandsupplåningen bör
knytas till konkreta projekt eller till investeringar som siktar till att långsiktigt
förstärka den svenska ekonomins konkurrenskraft. Utskottet har för sin del
svårt att se hur detta rent praktiskt skulle kunna ordnas. Dessutom torde
långivarnas syn på utlandsupplåningen enligt utskottets mening knappast
komma att förändras på det sätt motionärerna tror genom en sådan åtgärd.
Långivarnas uppfattning om den svenska statens kreditvärdighet torde under
alla förhållanden grunda sig på bedömningar av vårt lands vilja och förmåga
att betala tillbaka lånen och på analyser av den förda ekonomiska politiken
och inte på till vilket specifikt ändamål lånen används.

FiU 1977/78:25

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1752.

2. Riksgäldskontorets förvaltning under år 1977. Till finansutskottet har
remitterats fullmäktiges i riksgäldskontoret till riksdagen avgivna förvaltningsberättelse
för år 1977 (redogörelse 1977/78:8).

Förutom av nämnda berättelse har utskottet tagit del av dels riksgäldskontorets
årsbok budgetåret 1976/77, dels de hos fullmäktige i riksgäldskontoret
under år 1977 förda protokollen.

Till utskottet har vidare remitterats riksdagens revisorers berättelse
(redogörelse 1977/78:11) över verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning under budgetåret 1976/77 - det senast
avslutade räkenskapsåret.

Utskottet har vid sin granskning av nämnda berättelse, årsbok och protokoll
inte funnit något förhållande som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida, vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.

3. Ansvarsfrihet för budgetåret 1976/77. Riksdagens revisorer har tillstyrkt
att ansvarsfrihet beviljas fullmäktige för riksgäldskontorets förvaltning under
budgetåret 1976/77.

Utskottet får under hänvisning till vad sålunda förekommit hemställa

att riksdagen beviljar fullmäktige i riksgäldskontoret ansvarsfrihet
för förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1976-30 juni 1977.

Stockholm den 6 april 1978

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut
Wachtmeister (m), Knut Johansson (s). Torsten Gustafsson (c). Paul Jansson
(s), Arne Pettersson (s), Arne Gadd (s), Sven-Olov Träff(m). Per-Axel Nilsson
(s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Karl Erik Olsson (c). Karin
Flodström (s) och Göthe Knutson (m),

dock att Axel Kristiansson (c) och Paul Jansson (s) ej deltagit vid behandlingen
av punkterna 2 och 3.

FiU 1977/78:25

Särskilt yttrande

vid punkten 1 (Motion med anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förvaltningsberättelse för år 1977) av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s),
Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s) och
Karin Flodström (s) som anför:

1 motionen 1977/78:654 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen
av Olof Palme m. fl. (s) förordades en i förhållande till finansplanen
klart annorlunda utformning av den ekonomiska politiken. Bl. a krävdes att
denna skulle inriktas på att åstadkomma en kraftfull ökning av investeringarna
i vår ekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i
efterfrågan och i våra produktionsresurser. Därigenom skulle vi kunna
förstärka vår internationella konkurrenskraft och på sikt bygga bort underskottet
i vår utrikeshandel. För att åstadkomma detta krävdes bl. a. att den
ekonomiska politiken målmedvetet inriktades på att nedbringa det alltför
stora underskottet i statsbudgeten och att politiken utformades med ett
starkare inslag av selektiva åtgärder inordnade i ett långsiktigt och
planmässigt återställande av den svenska ekonomins styrka.

Den förordade politiken för att kraftigt öka investeringarna omfattade
följande åtta åtgärdsgrupper:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital.

2. Inrättande av en strukturfond på 4 miljarder kronor för offensiva
industrisatsningar.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt bl. a.
tillsammans med kommunerna.

6. Satsningar för att öka avkastningen i skogsbruket.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut.

Med en sådan inriktning av den ekonomiska politiken skulle den statliga
upplåningen i utlandet på sikt kunna begränsas. Visserligen kunde denna
mera expansiva utformning av politiken övergångsvis ha medfört behov av
en statlig upplåning men denna kunde dock accepteras om den kopplades
samman med en politik som siktade till att planmässigt återföra vårt land till
balans i de utrikes betalningarna.

I motionen 1977/78:1752 av Olof Palme m. fl. (s) med anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för år 1977 framhålls
att man har anledning räkna med att internationella långivare ser på en
utlandsupplåning på ett mera positivt sätt om den ingår som ett led i en politik
som syftar till att målmedvetet bygga bort underskottet i utrikeshandeln, än

FiU 1977/78:25

om den endast används för att finansiera löpande konsumtionsutgifter. Den
statliga upplåningen borde därför anknyta till konkreta projekt eller till
investeringar som siktar till att långsiktigt förstärka den svenska ekonomins
konkurrenskraft och minska underskottet i vår utrikeshandel. En internationell
upplåning för att förse strukturfonden med medel för sin utlåning skulle
kunna utgöra ett gott exempel på inriktningen av den förordade politiken.

Riksdagen har emellertid, sedan motionen 1752 väcktes, beslutat avvisa de
socialdemokratiska förslagen om den ekonomiska politikens inriktning.
Därmed faller också yrkandet i denna motion. Våra invändningar kvarstår
dock. Den borgerliga regeringen fortsätter med sin utmanande svaga
finanspolitik vilket i sin tur nödvändiggör en betydande internationell
upplåning för rena konsumtionsändamål. Enligt vår mening leder denna
inriktning av politiken och den därmed förenade internationella upplåningen
till klara risker för den samhällsekonomiska balansen. Den kan på sikt
försvåra våra möjligheter att snabbt komma tillbaka till balans i våra utrikes
affärer.

■