FiU 1977/78:10

Finansutskottets betänkande
1977/78:10

med anledning av propositionen 1977/78: 45 om inriktningen av
den ekonomiska politiken jämte motioner

I detta betänkande behandlar utskottet

propositionen 1977/78: 45 om inriktningen av den ekonomiska politiken
samt

dels de med anledning av propositionen 1977/78: 45 väckta motionerna 1977/78:

38 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—),

1977/78: 39 av Olof Palme m. fl. (s) i vad avser hemställan under 1,

6, 17 och 18,

1977/78: 40 av Lars Werner m. fl. (vpk),

dels de med anledning av propositionen 1977/78: 22 om förlängd tilllämpning
av allmänna prisregleringslagen (1956: 236) väckta motionerna
1977/78: 22 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—),

1977/78: 27 av Lars Werner m. fl. (vpk),

dels de vid föregående riksmöte väckta motionerna om sparstimulerande
åtgärder

1976/77: 51 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Sven Andersson i
Örebro (fp),

1976/77: 631 av David Wirmark (fp),

1976/77: 993 av Georg Danell m. fl. (m),

1976/77: 1012 av Rune Rydén m. fl. (m) och
1976/77: 1023 av Nils Hörberg (fp).

Propositionen

I propositionen har regeringen (ekonomidepartementet) — efter föredragning
av statsrådet Gösta Bohman — föreslagit riksdagen att godkänna
den inriktning av den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

Den ekonomiska politiken i vårt land har sedan 1974 varit inriktad på
att överbrygga den djupa internationella lågkonjunktur som följde i
oljekrisens spår. I vissa hänseenden har denna politik varit framgångsrik,
anför föredraganden. Sålunda har arbetslösheten varit väsentligt lägre
i Sverige än i nästan alla jämförbara länder. Överbryggningspolitiken
har emellertid samtidigt skapat allvarliga problem främst därför att
den bidrog till att pris- och kostnadsstegringarna i Sverige blev snabbare

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

än i omvärlden. Vidare visade sig den påräknade konjunkturåterhämtningen
utomlands bli svagare än beräknat.

Våra svårigheter har främst tagit sig uttryck i växande underskott i
handels- och bytesbalansen och i ett däremot svarande ökat behov av
upplåning utomlands. Delvis utgör underskotten följder av den efterfrågestimulerande
politik som fördes i syfte att hålla sysselsättningen uppe
och varom rådde bred politisk enighet. Vår obalans i förhållande till
omvärlden sammanhänger emellertid i än högre grad med den försvagning
av vår exportindustris och importkonkurrerande industris internationella
konkurrenskraft som ägt rum sedan 1975 till följd av att lönekostnaderna
under dessa år ökade väsentligt snabbare än i jämförbara
länder. Svensk industri har på grund härav gjort betydande förluster av
marknadsandelar såväl på exportmarknaden som här hemma. För innevarande
år beräknas bytesbalansunderskottet komma att uppgå till 16,5
miljarder kr. därav motsvarar endast ca 3 miljarder kr. Sveriges andel
av OECD-ländernas totala underskott gentemot OPEC-länderna. I stort
sett halva bytesbalansunderskottet kan enligt konjunkturinstitutets beräkningar
hänföras till marknadsandelsförlusterna.

Riksdagen uttalade sig så sent som våren 1976 för det i 1975 års långtidsutredning
uppsatta målet att balansen i utrikeshandeln skulle vara
återställd till år 1980. Det måste i dagsläget konstateras, anför föredraganden,
att ett förverkligande av detta mål icke kan åstadkommas. Det
skulle utsätta folkhushållet för en alltför tung belastning och nödvändiggöra
alltför stora inskränkningar i såväl privat som offentlig konsumtion.
Det bör emellertid samtidigt understrykas att det kan vara förenat
med stora risker att skjuta balansmålet alltför långt på framtiden. Nya
starka prishöjningar på importerade råvaror kan icke uteslutas. Det land
som redan i utgångsläget har ett stort underskott i sin utrikeshandel
skulle därvid förvisso hamna i en utomordentligt besvärlig situation.

I dagsläget har vi också problem av långsiktig och strukturell natur.
De gäller bl. a. varven, gruv-, stål- och textilindustrin. De i egentlig
mening långsiktiga strukturproblemen har, anför föredraganden, förvärrats
av kostnadsutvecklingen. En rad företag inom vissa branscher har
drabbats av utomordentliga svårigheter. I flera fall har omedelbara stödinsatser
från samhällets sida varit nödvändiga för att rädda sysselsättningen
och för att hjälpa företagen över en akut kris. Åtgärder har vidtagits
inom bl. a. varv, sjöfart och teko-industri. Ytterligare insatser
kommer att erfordras inom bl. a. stålindustrin.

Den totala resurstillväxten i den svenska ekonomin har i år såväl som
förra året legat under genomsnittet i jämförbara länder. En orsak härtill
har enligt föredraganden varit våra svårigheter att hävda oss på exportmarknaden.
Vår ekonomi har inte fått samma draghjälp från utlandet
som tidigare. Den volymmässiga uppgång på exportsidan som nu kan
förutses förväntas bidra till en successiv ökning av totalproduktionen —
förhållandevis blygsam under 1978 men sannolikt snabbare under 1979.

FiU 1977/78:10

De senaste årens långsamma totala resurstillväxt har lett till problem
bl. a. vad gäller den offentliga sektorn. Den offentliga konsumtionen har
vuxit betydligt snabbare än totalproduktionen. Särskilt snabb har expansionen
varit inom den kommunala sektom. Betydande kommunala skattehöjningar
har vidtagits. Även om en något snabbare ökning av totalproduktionen
under kommande år leder till lättnader härvidlag är det enligt
föredraganden uppenbart, att den offentliga sektorns expansion inte
kan fortsätta i samma takt som under senare år. Ju mer den offentliga
expansionen ökar, desto mindre blir utrymmet för privat konsumtion.
Det är inte rimligt att den aktiva generationen i längden skall behöva
räkna med en oförändrad eller sjunkande konsumtionsstandard.

Tre mål anger föredraganden stå i centrum för den ekonomiska politiken
i nuvarande situation: att trygga sysselsättningen, att bringa ned
inflationen samt att hejda en fortsatt försämring av bytesbalansen och
att successivt skära ned underskottet. Regeringens politik under året har
utformats med utgångspunkt i dessa mål. Mycket stora satsningar har
sålunda gjorts för att värna om sysselsättningen. Åtgärderna har varit av
en storleksordning som saknar tidigare motsvarighet. Beslutet att lämna
den s. k. valutaormen och vidta nedjusteringar av den svenska kronkursen
har syftat till att stärka den svenska industrins internationella
konkurrenskraft för att därigenom skapa förutsättningar för den nödvändiga
ökningen av svensk export och begränsningen av utländsk import.
Devalveringarna kommer, anför föredraganden, tillsammans med
vidtagna åtstramningsåtgärder, bl. a. vårens höjning av mervärdeskatten,
att ha importåterhållande verkningar.

Omfattningen av de ekonomiska problemen och åtgärderna för att
komma till rätta med dessa har, anför föredraganden, medfört att prisuppgången
under 1977 blir väsentligt större än vad som angavs i årets
finansplan och i den reviderade finansplanen. De vidtagna åtgärderna
har direkt åsyftat att påverka konsumtionen för att nå nödvändiga stabiliseringspolitiska
mål. Prisstegringarna exkl. effekterna av de indirekta
skatterna (nettoprisindex) är lägre i år än 1976. Detta ger enligt föredraganden
goda utsikter att under loppet av 1978 få ner inflationen till en
lägre nivå än under de senaste åren.

En av förutsättningarna för att få ner inflationstakten är dock att
kostnadsutvecklingen i företagen kan dämpas. För att medverka härtill
har regeringen föreslagit att arbetsgivaravgifterna totalt sett inte höjs
under de närmaste åren. I propositionen aviseras de sedermera för riksdagen
framlagda förslagen om skatteomläggning för 1978 och om inflationsskydd
för den nya inkomstskatteskalan (prop. 1977/78: 49). Genom
dessa förslag läggs enligt föredraganden grunden för en lugn avtalsrörelse.

En ytterligare förutsättning för att inflationsutvecklingen skall kunna
brytas är att stora offentliga utgiftsökningar inte omintetgör resultatet

FiU 1977/78:10

av den återhållsamhet som nu krävs av löntagare och företagare. Även
många kostnadskrävande reformer som framstår som angelägna måste
därför anstå till dess det samhällsekonomiska utrymmet härför skapats.

Nödvändigheten att förhindra en ytterligare försämring av vår bytesbalans
innebär att det inte kommer att finnas något utrymme för ökning
av privat konsumtion vare sig i år eller nästa år. För betydande grupper
kan en viss standardsänkning inträffa. Detta ställer självfallet stora krav
på samhällssolidariteten. Inkomstförbättringar utöver vad den ekonomiska
tillväxten ger utrymme för blir meningslösa, menar föredraganden,
eftersom de leder till nya prisstegringar. Kostnadsstegringar som är
större än i vår omvärld ökar automatiskt behovet av åtgärder för att
hålla tillbaka konsumtionen.

Den växande insikten om vårt lands problem liksom det samhällsansvar
som finns på den svenska arbetsmarknaden inger, anför föredraganden,
förhoppningar om att vi skall kunna lösa våra svårigheter och
lägga grunden till en fortsatt välståndsökning.

I bilaga till propositionen redovisas konjunkturinstitutets preliminära
prognos för den ekonomiska utvecklingen i Sverige under nästa år. Den
förbättring som förutses under 1978 jämfört med 1977 är, heter det i
propositionen, förhållandevis blygsam. Exporten beräknas öka med
drygt 6 % i volym under det att importökningen stannar vid ca 1,5 %.
Även om detta inte skulle leda till någon värdemässig förbättring av bytesbalansen,
innebär det ändå en klar förbättring av den volymmässiga
relationen mellan export och import som vi haft under senare år. Föredraganden
understryker i sammanhanget den osäkerhet som vidlåder
bedömningar av bytesbalansutvecklingen. Den internationella konjunkturutvecklingen
kan bli gynnsammare än vad konjunkturinstitutet räknat
med. Den genomförda devalveringen kan få ett snabbare genomslag
än vad kalkylerna förutsätter. Föredragandens bedömning är att en förbättrad
exportefterfrågan kan komma att ge sig till känna under hösten
1978.

Prognosen för 1978 innebär vidare att den beräknade nedgången i totalproduktionen
under innevarande år — som framför allt sammanhänger
med en nedgång i lagerinvesteringarna — på nytt förbyts i uppgång.
Läget på arbetsmarknaden kan senare komma att förbättras, varvid de
sysselsättningstillfällen som skapas inom den offentliga sektorn fortsätter
att spela en viktig roll.

Föredraganden anför sammanfattningsvis att den allmänt nedåtgående
trenden för Sveriges vidkommande nu torde vara på väg att
brytas och nästa år successivt bör kunna bytas i en uppgång. Det betyder
inte att våra problem kommer att vara ur världen, men det torde
medföra att vi i mindre grad måste ägna vår energi åt att lösa akuta kriser
och i högre grad kan avsätta våra krafter för att bygga framtiden.

FiU 1977/78:10

Tabell 1 Försörjningsbalans för 1975—1978

Miljarder Procentuell volymförändring

	kr. 1976	1975— 1976	1976— 1977 prognos	1977— 1978 prognos
Tillgång
BNP	323,5	1,5	-2,3	1,0
Import	84,0	7,2	-1,3	1,6
Summa tillgång	407,5	2,6	-2,1	1,1
Efterfrågan
Bruttoinvestering	66,8	-1,9	-2,2	-1,6
Näringsliv	33,9	0,6	-4,0	-7,0
därav: industrin	15,7	0,6	-13,7	-11,0
Statliga myndigheter och affärsverk	7,9	0,3	-0,8	1,3
Kommuner	12,1	-1,4	10,0	5,0
Bostäder	12,9	-9,0	-9,5	2,9
Lagerinvestering	7,8	(—0.4)1	(-2,5)'	(-0,6)'
Privat konsumtion	171,7	4,4	-0,3	-0,3
Offentlig konsumtion	83,8	2,8	3,0	4,2
Statlig	28,1	0,7	0,8	3,3
Kommunal	55,7	4,0	4,3	4,7
Tjänstenetto	-2,8
Export	80,2	5,8	0,2	6,2
Summa efterfrågan	407,5	2,6	-2,1	1,1

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Konjunkturinstitutet.

Motionerna

Motioner oin inriktningen av den ekonomiska politiken

I motionen 38 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—) hemställs
att riksdagen beslutar

1. att avslå de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
som förordas i propositionen,

2. att uttala sig för den allmänna inriktning som förordas i motionen.

I motionen 39 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs såvitt nu är i fråga

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

2. (6) att riksdagen antar följande

FiU 1977/78:10

Förslag till

Lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag

1 § I aktiebolag får vinstutdelning på grundval av balansräkning för
räkenskapsår som utgår under perioden den 15 december 1977—den 14
december 1978 (vinståret) icke ske med belopp som i förhållande till bolagets
aktiekapital enligt samma balansräkning överstiger vad som utdelades
för närmast föregående räkenskapsår, jämfört med bolagets dåvarande
aktiekapital. Har under vinståret aktiekapitalet ökats genom fondemission,
skall vid bestämmande av belopp som får utdelas bortses från
den del av aktiekapitalet som motsvarar ökningen. Omfattar vinståret
kortare eller längre tid än föregående räkenskapsår, jämkas det belopp
som får utdelas med hänsyn härtill.

Lagen är icke tillämplig, om vinståret är bolagets första räkenskapsår.

Föreligger synnerliga skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer medge att utdelning får ske med högre belopp än som
följer av första stycket.

2 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet medverkat till beslut
om utdelning, som strider mot 1 §, eller verkställande därav dömes
till böter eller fängelse i högst ett år.

3 § Sker utdelning i strid mot 1 §, skall aktieägare återbära vad han
uppburit, i den mån det överstiger vad som belöper på honom av högsta
tillåtna utdelning, jämte ränta beräknad enligt 5 § räntelagen
(1975: 635) från det att utdelningen uppburits intill dess att ränta skall
utgå enligt 6 § räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag.

För brist som uppkommit vid återbäringen är de som medverkat till
beslutet om utdelningen eller verkställande därav ansvariga. Bestämmelserna
i 15 kap. 1—4 §§ aktiebolagslagen (1975: 1385), 177 och 179—-181 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse respektive 320 och 322—
324 §§ lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse äger därvid motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I motionen 40 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar
att med avslag på proposition 1977/78: 45 godkänna de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som förordas i motionen.

I motionen 38 anförs att vi i Sverige för närvarande upplever den
djupaste ekonomiska krisen i efterkrigstiden. Prishöjningstakten i Sverige
har hittills i år nått den nivån, att det är uppenbart för var och en
att den inkomst man har att leva på kraftigt försämrats. De djupa ekonomiska
och politiska svårigheterna i Sverige inger hos människorna en
stark oro för framtiden. Arbetslösheten ökar i snabb takt och dagligen
återkommer i massmedia varsel om nya permitteringar och driftsinskränkningar.

FiU 1977/78:10

Motionärerna anför att den borgerliga regeringen, med högern som
drivande politisk kraft, tillsammans med exportmonopolen och storkapitalet
frammanar en bild av Sverige i den ekonomiska krisen som endast
har en lösning, dvs. att de arbetande människorna i Sverige måste betala
krisens verkningar genom en sänkt levnadsstandard. Problemen löses
enligt motionärerna inte genom att försämra levnadsstandarden hos det
svenska folket samtidigt som åtgärder utformas för att kraftigt höja
vinsterna inom industrin. Arbetarpartiet kommunisterna säger nej till en
inriktning av den ekonomiska politiken som innehåller nedskuren köpkraft
hos löntagarna, reallönesänkningar och lönestopp, reformstopp
och offentlig sparpolitik. Mot denna ekonomiska politik framläggs förslag
till vad motionärerna betecknar som ett demokratiskt program för
förstärkt reformpolitik och ökad köpkraft som en väg ut ur krisen.

Ett sådant alternativ bör enligt motionärerna innehålla följande huvudprinciper: —

ett försvar och utvidgning av de arbetandes köpkraft stimulerar
den inhemska produktionen, ökar den ekonomiska tillväxten och kapacitetsutnyttjandet
inom industrin. Ekonomiska resurser i Sverige bör sättas
igång, inte stå overksamma

— genom förstärkt köpkraft hos de arbetande kan produktionsstagnationen
vändas mot ökad industriproduktion vilket stimulerar sysselsättningen
i allmänhet och kan minska ungdoms- och kvinnoarbetslösheten
i synnerhet

— en förstärkning av den socialpolitiska verksamheten som genom
höjningar av barnbidragen, pensionerna och studielånen leder till ökad
köpkraft istället för som i dag en försämring av värdet

— ökade resurser till hälso- och sjukvården som förbättrar vården
och befrämjar sysselsättningen och arbetssituationen

— kraftigt ökade investeringar till bostadsbyggande med betoning på
flerfamiljshus, barndaghem och annan social service

— utformandet av ett program som angriper inflationen och som
måste innehålla ingrepp mot monopolprissättning och spekulation, kapitalexport
samt militäranslagen

— utformandet av en ny skattepolitik som minskar skattetrycket för
löntagarna, barnfamiljerna och låginkomsttagarna och som skärper
skattetrycket på arv, förmögenheter, spekulationsvinster på mark och
egendom samt en skärpning av bolagsskatten genom förändring av aktiebolagslagen
och ett stopp för skatteflykt

— utformandet av en handels- och valutapolitik som stoppar kapitalexport
och valutautflöde och en politik som förstärker det handelspolitiska
samarbetet med de socialistiska länderna och utvecklingsländerna

— en ny inriktning på den svenska försvarspolitiken som förstärker
neutralitetslinjen och gör Sverige till en aktiv kraft i den internationella
kampen för fred, avspänning och en varaktig nedrustning. Den enda vä -

FiU 1977/78:10

gen att förverkliga en sådan politik är genom lägre försvarsanslag, inga
offensiva vapen, nej till nya flygvapenprojekt och stopp för allt samarbete
med NATO

— en samhällelig styrning av investeringspolitiken och en aktiv regional-
och näringspolitik för kraftiga satsningar i sysselsättningsdrabbade
regioner med statliga basindustrier och medel ur bl. a. fjärde AP-fonden.

I motionen 39 ges beträffande den internationella utvecklingen i princip
samma bild som i konjunkturinstitutets höstrapport, på vilken även
propositionen bygger.

I motionen görs en tillbakablick på utvecklingen 1973—1976. Motionärerna
konstaterar att den socialdemokratiska regeringen i allmänhet
kunde samla ganska stora majoriteter i riksdagen för de olika beslut som
fattades under dessa år på den ekonomiska politikens område. Kompromisserna
skedde i allmänhet med de s. k. mittenpartierna, framhåller
motionärerna, medan moderata samlingspartiet däremot nästan genomgående
ställde sig utanför kompromisserna och förordade en väsentligt
mera expansiv och konsumtionsstimulerande politik. Även de båda andra
borgerliga partierna drev dock enligt motionärerna under dessa år
en överbudspolitik som skulle ha lett till kraftigare ökad konsumtion
och i dagsläget sämre statsfinanser. Mot denna bakgrund finner motionärerna
det utomordentligt anmärkningsvärt att ekonomiministern i
propositionen söker lägga ansvaret för dagens ekonomiska problem på
den ekonomiska politik som fördes före regeringsskiftet genom att bl. a.
påstå att den expansiva finanspolitiken 1974 förstärkte de inflationistiska
impulserna och att konsumtionstillväxten 1975 och 1976 var alltför
hög.

Motionärerna anför att den socialdemokratiska regeringen lade om
den ekonomiska politiken i en alltmera restriktiv riktning under 1976
och vid tidpunkten för regeringsskiftet hade lyckats nedbringa budgetunderskottet
till 5 å 6 miljarder kr. räknat per 12-månadersperiod. Den
borgerliga regeringen kunde enligt motionärerna inte fullfölja denna politik.
Man hänvisar till skatteomläggningen för 1977 och budgetförslaget
i januari 1977.

Beträffande läget under 1977 framhåller motionärerna att den
svenska ekonomin gått tillbaka under den borgerliga regeringens första
år. Man pekar bl. a. på att den samlade produktionen under 1977 sannolikt
minskar med ett par procent, att exportvolymen utvecklats svagt, att
den privata konsumtionen till följd av de snabba prisstegringarna kommer
att sjunka, att industriinvesteringarna minskar med 12—14 % och
att utrikeshandeln kommer att uppvisa en kraftig försämring under

1977. De problem som följer av den svaga internationella återhämtningen
har även den socialdemokratiska politiken haft att möta, anfcr

FiU 1977/78:10

motionärerna, men menar att de socialdemokratiska lösningarna på
dessa problem hade lett till ett klart bättre läge för vår ekonomi än vad
den borgerliga politiken nu medfört. Enligt motionärerna skulle dessa
lösningar bl. a. ha lett till ett klart lägre budgetunderskott och ett lägre
underskott i utrikeshandeln, en klart lägre takt i prisstegringarna,
mindre tryck på vår valutakurs, en mera rättvis fördelning av skatterna,
större snabbhet och beslutsamhet i att angripa strukturproblemen samt
ett undvikande av förvirringen och förlusterna i energipolitiken. Investeringsutvecklingen
hade enligt motionärerna blivit bättre — dels genom
ett kraftfullt stöd åt bostadsbyggandet, dels genom att tron på framtiden
på ett helt annat sätt hade hållits levande i vår ekonomi.

När det gäller målen och förutsättningarna för den ekonomiska politiken
framhåller motionärerna att allas lika rätt till arbete och trygghet
för socialdemokratin är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle. Ett
förverkligande av målet om en full sysselsättning kräver enligt motionärerna
en stark och internationellt sett konkurrenskraftig ekonomi.
Därför behöver vi med kraft engagera oss i arbetet med att bygga upp
ett näringsliv och en ekonomisk struktur som är inriktade på framtiden.
Vi måste också, menar motionärerna, målmedvetet arbeta på att med bibehållen
full sysselsättning nedbringa det allt större underskottet i vår
utrikeshandel. Motionärerna anför ett antal faktorer som samverkar till
att vårt land även fortsättningsvis har goda förutsättningar att hävda sig
i den internationella konkurrensen.

Det finns dock delar av näringslivet som kommer att få bestående
svårigheter att erbjuda konkurrens mot låglöneländer. Samhället måste
enligt motionärerna i de fallen känna ett ansvar för att omstruktureringen
sker under sådana former att de anställdas berättigade krav på
medinflytande och inkomsttrygghet blir tillgodosedda och med ständigt
beaktande av de samhällsekonomiska konsekvenserna av förändringarna.
I denna situation anser motionärerna det vara ett oeftergivligt
krav att man skapar nya och för framtiden mera varaktiga sysselsättningsmöjligheter.

Motionärerna hävdar att regeringen alltför ensidigt sökt lösa de ekonomiska
problemen genom att minska kostnaderna för företagen och
därigenom förbättra deras vinstsituation, samtidigt som man fört en
ekonomisk politik som är klart inflationsdrivande. I stället måste man
enligt motionärerna med kraft ingripa mot inflationen om man skall
kunna dämpa kostnadsutvecklingen och på nytt få i gång produktionen i
vårt land. Ett väsentligt led i en sådan politik anges vara att minska det
stora statliga budgetunderskottet. Politiken bör enligt motionärerna även
inriktas på att kraftigt öka investeringarna i landet.

Motionärerna utvecklar i tio punkter vad man betecknar som en politik
för framsteg och industriell utveckling som bör vara riktgivande för
utvecklingen under de närmaste åren.

FiU 1977/78:10

1. Branschpolitisk planering. Med hänsyn till strukturomvandlingens
alltmer genomgripande konsekvenser för de sysselsatta och för att få till
stånd nödvändiga strukturrationaliseringar som annars inte kommer att
genomföras fordras enligt motionärerna att samhället tar på sig ett väsentligt
mer aktivt ansvar för den branschvisa utvecklingen. Därför
krävs en kraftig förstärkning av den branschpolitiska planeringen och
kraftfulla statliga initiativ för att stödja den industriella utvecklingen.

2. Strukturfonden. Utöver omstruktureringen av våra basindustrier
krävs enligt motionärerna att omfattande resurser sätts in på att utveckla
vår framtida industristruktur. Den nödvändiga strukturomvandlingen
måste ske i socialt acceptabla former under en aktiv löntagarmedverkan.
Som ett medel att nå de erforderliga investeringsinsatserna
föreslås att en strukturfond inrättas.

Den av regeringen föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
innebär enligt motionärerna att nära 4 miljarder kr. på ett
planlöst sätt sprids över hela näringslivet. Därför yrkas avslag på detta
förslag och föreslås att 4 miljarder kr. i stället tillförs den av motionärerna
föreslagna strukturfonden.

3. Övriga åtgärder för att stimulera investeringarna. För att även i
övrigt öka investeringarna föreslås bl. a. en inventering av investeringsprojekt
i de statliga företagen som snabbt kan komma till stånd. Vidare
föreslås en förstärkning av investeringsbankens eget kapital med 500
milj. kr.

Under denna punkt föreslås också en lag om begränsning av vinstutdelningen
i aktiebolag avseende räkenskapsår som går ut under perioden
15 december 1977—14 december 1978.

4. Forskning och utveckling. För att på lång sikt vidmakthålla och
förstärka den svenska industrins livskraft krävs enligt motionärerna en
målmedveten satsning på forskning och teknisk utveckling. Olika tänkbara
åtgärder i detta syfte skisseras i motionen.

5. Åtgärder för att utveckla de svenska exportföretagens marknadsföring
samt utbyggnad av exportstödet. Med tanke på nödvändigheten av
att öka exporten bör enligt motionärerna staten lämna ett aktivt stöd i
form av exportfrämjande åtgärder. Bland förslagen finns en utökad
verksamhet inom Sveriges Exportråd, insatser för att säkerställa företagens
behov av finansiella medel för marknadsföring och förbättrade exportkrediter.

6. Energipolitik. En viktig förutsättning för en stark ekonomi och för
en på lång sikt framgångsrik utveckling i det svenska näringslivet är enligt
motionärerna en förnuftig energipolitik. Motionärerna pekar bl. a.
på den stora belastning på vår utrikesbalans som importen av olja utgör
och menar att detta problem förvärrats genom regeringens försening
med att lägga fram förslag om energibesparande åtgärder och genom

FiU 1977/78:10

förseningarna i kärnkraftsutbyggnaden. Näringslivet måste få besked om
morgondagens energiförsörjning i vårt land, menar motionärerna, och
kräver en snabb återgång till 1975 års energipolitik.

7. Bostäder och byggande. När ekonomin måste stimuleras och när
byggandet för framtiden står i förgrunden är byggnadsverksamheten enligt
motionärerna av särskild betydelse. Bland åtgärder som föreslås för
att öka byggandet, särskilt av bostäder, finns prisstopp på byggnadsmaterial,
skärpt kontroll av anbudsgivningen, bättre anpassning av bostadslånesystemet
till prisutvecklingen, säkrande av bostadsbyggandets kreditförsörjning
och slopande av investeringsavgiften på vissa byggnadsinvesteringar.
Vidare föreslås insatser för de boende, bl. a. höjda statliga
bostadsbidrag.

8. Arbetsmarknadspolitiken. I motionen diskuteras vissa principiella
skillnader mellan uppläggningen av regeringens arbetsmarknadspolitik
och den politik som fördes av socialdemokratin i regeringsställning. Åtgärder
för att främja sysselsättningen föreslås i en särskild motion.

9. Kamp mot inflationen. För att vi skall kunna återvinna styrkan i
vår ekonomi är det enligt motionärerna nödvändigt att kraftigt reducera
takten i inflationen. Det föreslås ske bl. a. genom att det allmänna prisstoppet
snarast återinförs. Motionärerna pekar också på att devalveringarna
ökat inflationstakten i vår ekonomi och kräver att de borgerliga
partiernas devalveringspolitik upphör. Vidare framhålls att en lägre takt
i inflationen förutsätter en mera restriktiv finanspolitik.

10. Skatte- och fördelningspolitiken. Motionärerna anser att en mera
rättvis fördelningspolitisk profil på skatteomläggningen för 1978 är viktig
inte minst mot bakgrunden av att avtalsrörelsen eljest kan försvåras.
På sikt krävs också en ansvarsfull finansiering av skatteomläggningen.
Motionärerna tar avstånd från förslaget om en indexreglering av inkomstskatteskalorna
eftersom ett sådant system enligt motionärerna innebär
att de fördelningspolitiska orättvisorna förstärks, att möjligheterna
att föra en effektiv stabiliseringspolitik försvåras, att inflationen
påskyndas, att statsfinanserna försvagas och att möjligheterna att finansiellt
hjälpa kommunerna försvagas.

Utöver de tio punkterna tar motionärerna också upp valutapolitiken.
Här betonas värdet av en stabil valutakurs och de tre devalveringarna
kritiseras. Motionärerna anser att propositionen ger en felaktig bild av
vad deltagandet i valutasamarbetet inom den s. k. ormen egentligen
krävde av vår ekonomiska politik. Enligt motionärerna borde Sverige
inte ha lämnat orm-samarbetet.

I motionen 40 kritiseras inledningsvis regeringens uppfattning att ”en
väsentlig orsak till det ekonomiska läget i Sverige är den kostnadskris
för industrin som de mycket höga relativa lönekostnadsökningarna 1975

FiU 1977/78:10

och 1976 medförde”. Med hjälp av denna i den borgerliga föreställningsvärlden
omhuldade tesen vill borgerliga ekonomer och politiker få ett
vetenskapligt sken över sina ansträngningar att omfördela produktionen
till de arbetandes nackdel, anför motionärerna.

Motionärerna anför vidare att den stagnation och de djupnande ekonomiska
problem som de flesta kapitalistiska ekonomier uppvisar har
förstärkts och blivit allt tydligare från senare delen av 1960-talet och
fram till nu. Uppgångarna har varit kortvariga och svaga, perioderna av
lågkonjunkturer längre och allvarligare. Att mot bakgrund av denna
internationella trend dra fram ”kostnadsläget” under ett par år för
svensk exportindustri som en huvudorsak till krisen är enligt motionärerna
att försöka dölja de verkliga sambanden. Sverige har inte utgjort
något kvalitativt undantag från den internationella ekonomiska bilden.

Nedgången i Sverige i ekonomisk tillväxt, i reell sysselsättning, i investeringar
inom landet och de djupa finansiella problemen är på flera
sätt förbundna med hur den kapitalistiska ekonomin fungerar. Anarkisk
överproduktion inom vissa sektorer (t. ex. tankerspekulationen inom
varvsindustrin), risk för eller faktiskt fallande profitkvot, minskad investeringsefterfrågan
speciellt inom landet, som ger många industrigrenar
överkapacitet över vad kapitalets profitintressen i andra sektorer kräver,
hör till de faktorer som konkret får sitt uttryck i den nuvarande krisen.

Den ekonomiska krisen skapar allvarliga sociala problem, framhåller
motionärerna. Arbetslöshet och otrygghet leder till en ökad social utslagning
och till personliga tragedier. Situationen ger också grogrund för
direkt reaktionära föreställningar riktade mot de utslagna, mot invandrare,
mot kvinnor och ungdom. Situationens allvar visar enligt motionärerna
nödvändigheten av en ny kurs i politiken.

Motionärerna anser att en alternativ ekonomisk politik måste ha sin
utgångspunkt i kunskapen om de ekonomiska problemens natur, i insikten
att arbetslöshet och inflation är följder av den produktionsordning
som har de enskilda företagens vinstintressen som riktmärke. Kapitalism
kan enligt motionärerna inte skapa social och ekonomisk trygghet.
Kapitalism är oförenlig med full och meningsfylld sysselsättning.

Huvudmålet för den ekonomiska politiken måste enligt motionärerna
vara att understödja övergången till en socialistisk planhushållning.
Detta kräver att den ekonomiska politiken redan nu skall ha som målsättning
att slå vakt om folkflertalets ekonomiska och sociala trygghet
och angripa kapitalets maktställningar. Politiken måste göras offensiv
och framåtsyftande. Omedelbart måste enligt motionärerna följande åtgärder
vidtas för att försvara folkets levnadsstandard för att öka sysselsättningen: 1.

Prisstopp på alla dagligvaror.

2. Hyresstopp och en snabb omläggning av bostadspolitiken så att hyresnivån
kraftigt kan sänkas.

FiU 1977/78:10

3. Slopad moms på maten.

4. Stopp för industriutflyttning och kapitalflykt till utlandet.

5. Ökat bostadsbyggande.

6. Ökade insatser för utbyggnad av barnomsorgen.

7. Stopp för gåvopolitiken till företagen, i dess ställe medvetna statliga
industrisatsningar, skapande av nya statliga industrier t. ex. för en utvidgad
kollektiv trafik och för återställande av förstörda miljöer.

8. Ökade insatser för en självständig teknisk forskning som skall betjäna
en växande statlig industrisektors utveckling.

9. Förkortning av arbetsdagen till 7 timmar under 1978, med full lönekompensation.

10. Nedskärning av militärutgifterna — ökade tillgångar för kommunernas
socialt nödvändiga verksamhet.

Dessa omedelbara insatser som stärker folkets köpkraftiga efterfrågan
utgör försvar för levnadsstandarden och kommer enligt motionärerna
att direkt och indirekt medföra en minskad arbetslöshet. Samtidigt
måste emellertid något mera långtgående förändringar förberedas och
påbörjas. Dit hör enligt motionärerna ett förstatligande av affärsbankerna
och en medveten samhällelig styrning av investeringarna, dit hör
en genomgripande skattereform till en progressiv stats-kommunal enhetsskatt,
dit hör övergång till mera förädling av landets råvaror inom
landet, dit hör en omläggning av energipolitiken, dit hör en sådan regionalpolitik
som möjliggör en likvärdig utveckling i alla regioner.

Motioner om prispolitiken

I den med anledning av propositionen 22 väckta motionen 22 av Rolf
Hagel (—) och Alf Lövenborg (—) hemställs

1. att riksdagen beslutar om införandet av allmänt och totalt prisstopp,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om en åtgärdsplan för att
åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror.

I den med anledning av propositionen 22 väckta motionen 27 av Lars
Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen
hemställa att allmänna prisregleringslagen skall tillämpas så att prisstopp
tills vidare skall gälla för alla dagligvaror.

I motionen 39 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs såvitt nu är i fråga

1. (17) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om allmänt prisstopp,

2. (18) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om prisövervakning.

I motionen 22 anförs att motionärerna i anslutning till förslaget om
höjning av mervärdeskatten begärde att ett prisstopp skulle införas att

FiU 1977/78:10

gälla i första hand under hela avtalsperioden. Om inte det skedde skulle
prishöjningar snabbt äta upp lönekampens resultat och rättmätiga reallöneförbättringar
komma att ersättas av reallönesänkning.

När momsen höjdes sökte regeringen enligt motionärerna camouflera
sin antidemokratiska politik genom införandet av ett ”allmänt prisstopp”
under tiden 6 april—31 maj. Den åtgärden innebar endast en
temporär dämpning av prisstegringstakten innan en ny lavin av prisstegringar
åter drabbade svenska folket. De prisregleringsåtgärder som redovisas
i propositionen har enligt motionärerna inte varit av den omfattningen
att de utgjort något verkligt skydd för det arbetande folkets standard.
Det prisstopp som gällde till 1 november har luckrats upp genom
en rad undantag och prishöjningar på framför allt importerade varor.

Motionärerna anför att det de befarade i den motion de väckte under
vårriksdagen till fullo har besannats. Arbetarklassens standard undergrävs
i rask takt. Propositionens formuleringar om ”intensiv prisövervakning
för att hindra omotiverade prishöjningar” känns enligt motionärerna
föga betryggande.

I motionen 27 redovisas inledningsvis de genomsnittliga prisstegringarna
på dagligvaror under årets nio första månader, 16,3 %. Motsvarande
siffra för de nio första månaderna under 1976 var 9,1 %. Sådana
fördyringar av levnadskostnaderna är enligt motionärerna oacceptabla.
1977 väntas den svenska arbetarklassen få sänkta reallöner med minst
5 %. Detta har redan kommit till uttryck i en minskad livsmedelskonsumtion.

Motionärerna vänder sig inte mot att den allmänna prisregleringslagen,
som tillämpats sedan 1972, skall fortsätta att äga tillämpning också
under 1978 men anser att riksdagen också bör uttala sig om hur den
bör tillämpas.

Regeringens politik har enligt motionärerna förvärrat prisstegringarna.
Genom momshöjning och devalveringar har regeringen befordrat
inflationen. Regeringen tror att prisstoppen bara kan gälla under korta
perioder. Även om prisstoppen inte varit effektiva, har priserna under
dessa perioder ökat långsammare än eljest. Ett prisstopp på dagligvaror
är enligt motionärerna en första försvarslinje för de arbetandes reallöner
mot inflationen. Men om det skall ha en reell effekt måste ett prisstopp
på dagligvaror gälla intill dess att nödvändiga steg tas för att angripa
storföretagens prishöj arpolitik — och till dess den statliga ekonomiska
politiken förs efter andra riktlinjer än nu.

I motionen 39 hävdas — såvitt nu är i fråga — att en viktig anledning
till den snabba inflationsutvecklingen här i vårt land är regeringens tilltagande
slapphet i prisövervakningen. Även under perioder då man har
haft olika former av priskontroll har konsumentpriserna stigit i en betydande
omfattning. Med hänsyn härtill måste uppenbarligen prisöver -

FiU 1977/78:10

vakningen och priskontrollen skärpas. Den priskontrollerande myndigheten,
statens pris- och kartellnämnd (SPK), måste därför i en väsentligen
större utsträckning än vad som nu är fallet få regeringens aktiva
stöd.

Motionärerna åberopar de riktlinjer för en intensiv prisövervakning
som uttalas i propositionen 45 om den ekonomiska politiken. Enligt propositionen
går de ut på att SPK skall ”särskilt observera och kartlägga
vissa omständigheter i företagens prispolitik”. I fall av omotiverade prishöjningar
”bör nämnden hålla regeringen informerad”. I fråga om sin
allmänna uppläggning är dessa riktlinjer enligt motionärerna överensstämmande
med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens
tid. Men eftersom den borgerliga regeringen hittills inte i handling
visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar bör
man därför i stället snarast återinföra det allmänna prisstoppet. Man
bör göra det i en sådan form att man återför priserna till läget i slutet
av oktober 1977 — dvs. innan den borgerliga regeringen upphävde prisstoppet.
Man bör då även tillämpa en synnerligen restriktiv dispensgivning.

Motioner om sparstimulerande åtgärder

I detta sammanhang behandlar utskottet följande vid föregående riksmöte
väckta motioner

7976/77: 51 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Sven Andersson i
Örebro (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sparstimulerande åtgärder för att göra banksparandet attraktivt,

1976/77: 631 av David Wirmark (fp) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om befrielse från inkomstskatt på sparkapital
på högst 30 000 kr., placerade på bank eller i inhemska obligationer,
skyndsamt utredes,

1976/77: 993 av Georg Danell m. fl. (m) vari — med hänvisning till
motiveringen i motionen 1976/77: 991 — hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till särskilt bostadssparande,

1976/77:1012 av Rune Rydén m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att möjligheterna att stimulera sparandet genom
allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön, bättre arbetsvillkor
för aktiefonder och särskilt bostadssparande utreds samt

1976/77:1023 av Nils Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en samlad utredning av beskattningsreglerna för olika
former av långsiktigt sparande med beaktande av bl. a. en önskad ökning
och breddning av medborgarnas frivilliga ”produktionssparande”.

FiU 1977/78:10

I motionen 1976/77:51 anförs att banksparandet är den form av
sparande som passar vanliga människor bäst och som samtidigt är till
stor nytta för samhället. Det inflationsskyddade sparandet i form av
placeringar i antikviteter, konst, diamanter, medaljer osv. är enligt motionärerna
från samhällssynpunkt av mindre intresse. Motionärerna anser
att samhället inte ger rimlig rättvisa åt bankspararen, som genom
inflationen får se sitt kapital urholkas för varje år som går. Eftersom
samhället eftersträvar ett högt banksparande bör enligt motionärerna
samhället också se till att spararna kompenseras så att sparkapitalets
realvärde bibehålls.

Även i motionen 1976/77: 631 påtalas att räntegottgörelsen på bankmedel
under senare år inte har kompenserat spararna för penningvärdets
fall. Det inflationsdrabbade sparandet borde enligt motionären särskilt
kompenseras genom skattelättnader i första hand vid innehav av mindre
sparkapital. Motionären anser att frågan om befrielse från inkomstskatt
på sparkapital på högst 30 000 kr., placerade på bank eller i inhemska
obligationer, skyndsamt bör utredas.

I motionen 1976/77: 993 hänvisas till motiveringen i motionen 1976/
77: 991, där motionärerna anför att en egen bostad för många människor
är ett så naturligt sparmål och en socialt så värdefull boendeform
att bostadssparande bör stimuleras. Motionärerna föreslår därför att ett
särskilt bostadssparande med viss avdragsrätt av sparbeloppet införs.

I motionen 1976/77:1012 framhålls att moderata samlingspartiets mål
är att genom ett spritt personligt ägande inom ramen för en bevarad
marknadsekonomi befrämja den personliga friheten. Genom stimulans
av det frivilliga enskilda sparandet underlättas enligt motionärerna ett
mera decentraliserat ägande. Motionärerna pekar på skilda områden
inom vilka åtgärder kan vidtas för att stimulera enskilt sparande och
främja ett decentraliserat ägande. Motionärerna hemställer att riksdagen
hos regeringen begär att möjligheterna att stimulera sparandet genom
allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön, bättre arbetsvillkor
för aktiefonder och särskilt bostadssparande utreds.

I motionen 1976/77:1023 framhålls att behovet av investeringskapital
för produktionens utbyggnad är mycket stort. För framtiden kommer
det därför enligt motionären att bli nödvändigt att med olika åtgärder
från statens sida stimulera medborgarna till ”produktionsvänligt” sparande.
Sparandet har under senare år fått en inriktning mot bl. a. antikviteter,
konst, smycken, mynt, frimärken o. d., vilket motionären ser
som ett improduktivt sparande. En önskan om värdesaker och räntabel
placering har enligt motionären också styrt det långsiktiga sparandet
mot fastigheter och från aktie-, obligations-, försäkrings- och bank -

FiU 1977/78:10

sparande. Motionären menar att skattelagstiftningen inte är utan skuld
till den beskrivna utvecklingen och pekar på förhållanden inom förmögenhets-,
realisationsvinst-, arvs- och inkomstbeskattningen som är
av betydelse i detta sammanhang. Mot bakgrund härav hemställer motionären
att riksdagen hos regeringen begär en samlad utredning av beskattningsreglerna
för olika former av långsiktigt sparande med beaktande
av bl. a. en önskad ökning och breddning av medborgarnas frivilliga
”produktionssparande”.

Utskottet

Under år 1977 har den ekonomiska politiken lagts om i vårt land.
Mervärdeskatten har höjts för att begränsa den privata konsumtionen.
Den svenska kronan har skrivits ned i förhållande till andra valutor i två
omgångar i syfte att anpassa det svenska kostnadsläget och möjliggöra
för svensk industri att återvinna förlorade marknadsandelar. Ytterligare
åtgärder föreslås nu som skall begränsa de svenska företagens kostnader
och underlätta en exportoffensiv.

Riksdagen har ställt sig bakom de åtgärder som vidtogs i våras (FiU
1976/77: 30 och SkU 1976/77: 48) och har nu att pröva den fortsatta inriktningen
av den ekonomiska politiken. Utskottet vill redan inledningsvis
uttala att det ställer sig bakom den inriktning av politiken som redovisas
och förordas i propositionen 45. Den innebär att vi genom en kraftig
åtstramning av den privata konsumtionen och samtidiga åtgärder för
att stärka de svenska företagens konkurrenskraft skall kunna vända den
nuvarande utvecklingen mot allt större underskott i våra utrikes affärer
och på sikt föra oss tillbaka i ett balansläge. Detta kommer att ta tid och
innebära påfrestningar. Enligt utskottets mening ges emellertid inget alternativ.
Den inledda politiken måste fullföljas med all kraft.

Konkurrenskraft och valutapolitik

För att ge en bakgrund till utformningen av de vidtagna och föreslagna
ekonomisk-politiska åtgärderna analyseras i propositionen den
utveckling som lett fram till det nuvarande ekonomiska läget. Utskottet
anser — i likhet med vad som anförs i propositionen — att en första förutsättning
för en bred uppslutning kring de nödvändiga ekonomisk-politiska
åtgärderna är en allmän insikt om de centrala orsakerna till Sveriges
ekonomiska problem. Det finns därför skäl även för utskottet att
något uppehålla sig vid dessa frågor.

Efter 1973 års oljekris rådde bred enighet om att den ekonomiska
politiken skulle inriktas på att överbrygga den internationella lågkonjunktur
som följde på krisen. Lågkonjunkturen blev emellertid mycket

2 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

djup och långvarig genom att flertalet stora länder bedrev en deflationistisk
politik i syfte att snabbt lösa de bytesbalansproblem som blev en
följd av oljeprishöjningarna. Detta var en politik rakt motsatt den av
OECD rekommenderade, som innebar att länderna borde kompensera
bortfallet i den totala efterfrågan till följd av oljeprishöjningen med expansiva
finanspolitiska åtgärder. Länder med starkt exportberoende som
i likhet med Sverige följde OECD:s rekommendationer för att hålla sysselsättningen
uppe kom härigenom att drabbas av stora bytesbalansunderskott.
Den svenska politiken byggde på förutsättningen att den internationella
konjunkturnedgången skulle följas av en relativt stark uppgång
enligt tidigare konjunkturmönster. Genom den deflationistiska politiken
i flera länder blev dock nedgången så djup att det tidigare mönstret
bröts. Främsta orsaken härtill var att kapacitetsutnyttjandet sjönk till
en osedvanligt låg nivå. Detta gjorde att stimulansen från konsumtionsuppgången
efter konjunkturomslaget andra halvåret 1975 inte blev tillräckligt
stark för att driva fram en investeringsaktivitet av mera normal
omfattning. En bidragande orsak till att investeringarna inte kom igång
torde också ha varit den osäkerhet om framtiden som den höga inflationstakten
skapade. En konsekvens av att industriinvesteringarna inte
bidragit till tillväxten har varit att uppgången blivit långsam och ryckig.

De svenska företagen, främst i de råvarubaserade branscherna, fick
under 1974 till följd av de starka internationella prisökningarna kraftigt
förbättrade vinster. Inte minst denna vinstutveckling lade grunden för
mycket stora avtalsmässiga lönehöjningar 1975 och 1976. Ett starkt efterfrågetryck
på arbetsmarknaden och höga inflationsförväntningar
inom industriföretagen ledde också till stark löneglidning.

Mellan 1974 och 1976 höjdes de svenska relativa exportpriserna markant
vilket lett till stora förluster av marknadsandelar. Under 1975 torde
relativprishöjningarna och marknadsandelsförlusterna ha haft flera
orsaker. Här kan pekas på företagens förväntningar om en fortsättning
av den starka internationella prisstegringen från 1974 och på skillnaderna
i efterfrågetryck på hemmamarknaden och utlandsmarknaderna.
Även effekterna av lagerstödet hör till denna bild. Den avgörande förklaringen,
speciellt fr. o. m. 1976, var dock ett försämrat konkurrensläge
för den svenska exportindustrin till följd av högt kostnadsläge och en
svag produktivitetsutveckling. Samma förhållanden ledde också till att
den importkonkurrerande industrin fick andelsförluster på hemmamarknaden.
Den svaga produktivitetsutvecklingen sammanhängde bl. a. med
politikens inriktning mot att behålla arbetskraften i företagen. En annan
starkt bidragande orsak till det alltför höga kostnadsläget var de snabba
höjningarna av arbetsgivar- och socialförsäkringsavgifterna. Under åren
1974—1977 har dessa höjningar uppgått till drygt 4 % per år. Konkurrensläget
försämrades ytterligare genom att knytningen till D-marken
inom det valutapolitiska s. k. orm-samarbetet ledde till en uppvärdering

FiU 1977/78:10

av den svenska kronan gentemot genomsnittet för våra handelspartners
valutor. För att motverka denna uppvärdering justerades den svenska
kronans värde ner i förhållande till D-marken i två omgångar; med 3 %
den 17 oktober 1976 och med 6 % den 1 april 1977. Dessa justeringar
skedde inom ramen för orm-samarbetet. Inhemskt drevs efterfrågan tillbaka
också genom att mervärdeskatten höjdes den 1 juni 1977.

De vidtagna åtgärderna hade möjligen varit tillräckliga för att övervinna
de problem den svenska industrins försämrade konkurrenskraft
ledde till, om företagens kostnadsökningar därefter hade kunnat starkt
begränsas samtidigt som vi hade fått en ordentlig uppgång i efterfrågan
på den svenska industrins produkter. En sådan ökning i efterfrågan hade
i sig kunnat leda till en sänkning av de svenska relativa priserna, eftersom
de svenska företagen har byggt upp en betydande produktivitetsreserv.
Efter sommaren stod det emellertid alltmer klart att den internationella
efterfrågan skulle komma att utvecklas väsentligt sämre än vad
som tidigare förutsetts. Framför allt skedde en avmattning i Västeuropa,
vilket var av särskild betydelse för de svenska exportutsikterna. Det
stod också klart att någon stark uppgång inte heller kan förväntas under

1978. Utskottet återkommer till den internationella utvecklingen i ett
senare avsnitt. I det uppkomna läget var enligt utskottets mening åtgärder
för att snabbt förbättra de svenska företagens konkurrensläge
oundvikliga. En devalvering var det bästa medlet för detta.

I den socialdemokratiska partimotionen riktas kritik mot den sedan
regeringsskiftet förda valutapolitiken. Framför allt kritiseras beslutet att
i samband med devalveringen lämna orm-samarbetet. Utskottet delar
regeringens uppfattning att det var lämpligast att gå ur detta samarbete.
Ett valutapolitiskt samarbete av detta slag kräver att de deltagande ländernas
pris- och kostnadsutveckling inte skiljer sig åt i någon större utsträckning.
I praktiken har detta inneburit ett krav på samma prisstabilitet
i den svenska ekonomin som i den tyska. Detta innebär också vissa
restriktioner på den ekonomiska politiken i övrigt — nämligen i de
fall då en stabil prisutveckling står i konflikt med strävandena att uppnå
andra mål för den ekonomiska politiken. Även om vi inte långsiktigt
kan acceptera en fortlöpande försämring av vårt kostnadsläge i förhållande
till en så viktig konkurrent på exportmarknaderna som Förbundsrepubliken
Tyskland, så föreligger enligt utskottets mening inte förutsättningar
för att snabbt göra erforderliga anpassningar till den tyska politiken.
Eftersom D-marken kan förväntas fortsätta att stiga i värde gentemot
de flesta andra länders valutor skulle en fortsatt knytning till denna
av den svenska kronan även framöver leda till en försämring av det
svenska konkurrensläget. I en situation där det varit nödvändigt att tre
gånger inom loppet av ett år justera kronans värde just gentemot D-marken
är det därför tveksamt om man hade kunnat vinna tilltro till möjligheterna
att framgent upprätthålla fasta kursrelationer vid ett bevarat va -

FiU 1977/78:10

lutasamarbete inom ormen. Riskerna för framtida spekulation mot kronan
hade varit stora. Det kan i sammanhanget nämnas att sedan början
av september (alltså efter devalveringen) har D-markens värde faktiskt
fortsatt att stiga gentemot de flesta andra valutor. Gentemot kronan har
D-marken stigit med mellan 1,5 och 2 %.

Det är viktigt att stryka under att utträdet ur orm-samarbetet inte innebär
att kronan flyter fritt gentemot andra valutor. Genom utfästelsen
att hålla kronkursen fast gentemot en s. k. korg av våra viktigaste handelspartners
valutor finns enligt utskottets mening även i fortsättningen
en stabil grund för den ekonomiska politiken, utrikeshandeln och avtalsrörelserna.
Utskottet kan således inte instämma i de kritiska synpunkter
som i detta avseende framförs i motionen 39.

Genom devalveringarna och genom den föreslagna sänkningen av den
allmänna arbetsgivaravgiften skapas enligt utskottets mening de nödvändiga
förutsättningarna för sådana sänkningar av de relativa priserna på
svenska varor att marknadsandelsförlusterna på hemma- och utlandsmarknaderna
stoppas upp och kan vändas i ett återtagande av marknadsandelar
under år 1978. Detta kräver dock att kostnadsutvecklingen
framöver inte blir snabbare för de svenska företagen än för deras utländska
konkurrenter.

Devalveringen leder till en försämring av Sveriges bytesförhållande,
dvs. räknat i svenska kronor får vi betala mera för importen. För att ett
återtagande av marknadsandelar skall ge någon större förbättring av bytesbalansen
krävs därför också att marknaden för svenska produkter
ökar. Hur stor en sådan ökning blir är främst beroende av den internationella
utvecklingen.

Den internationella utvecklingen

Världsekonomin har under och efter sommaren utvecklats klart långsammare
än vad som förutsågs så sent som i maj—juni detta år. Sålunda
tycks nu BNP-tillväxten för OECD-området knappast komma att uppgå
till 4 % mellan 1976 och 1977. Arets tillväxt i världshandeln, som i vårens
reviderade nationalbudget bedömdes kunna bli 7—8 %, verkar nu
stanna vid ca 5 %.

För Förenta staterna och Japan förutses nu en tillväxt för 1977 på
5 å 5 1/2 %. I Västeuropa ökar den samlade produktionen väsentligt
långsammare eller med något över 2 %. Den största besvikelsen utgör
Förbundsrepubliken Tyskland där tillväxtprognosen för 1977 fått revideras
ner från vårens 4,5 % till 3 % nu.

FiU 1977/78:10

härigenom inte blivit så stark att kapacitetsutnyttjandet i industrin förbättrats.
Bl. a. till följd härav har industriinvesteringarna fortsatt att utvecklas
mycket svagt.

I den rådande situationen blir den fortsatta utvecklingen i hög grad
beroende av vilken politik som kommer att bedrivas, då det finns mycket
litet av spontan tillväxtkraft i världsekonomin. Den nuvarande expansionstakten
är inte tillräcklig för att märkbart öka kapacitetsutnyttjandet
och efterfrågan på arbetskraft. Tvärtom finns det uppenbara risker
att arbetslösheten ute i världen ytterligare kommer att öka från den
redan nu mycket höga nivån om stimulanser inte sätts in. Detta gäller
särskilt som en stor del av de investeringar som nu genomförs är av defensiv
karaktär, dvs. de görs i arbetskraftsbesparande syfte och inte i
första hand för att öka produktionskapaciteten.

Under året har det kommit att framstå som allt klarare att de starka
ekonomierna och särskilt då de båda överskottsländerna Japan och Förbundsrepubliken
Tyskland inte kan fortsätta att vänta på en exportledd
uppgång utan måste stimulera den imhemska efterfrågan om världsekonomin
skall få en tillräcklig stimulans. Dessa länder har emellertid varit
obenägna att ensidigt vidta sådana åtgärder. Speciellt från tysk sida har
det framhållits att flera länder måste dela ansvaret för att få fart på
världsekonomin. Förutsättningarna för efterfrågestimulans i en större
länderkrets har också förbättrats. Så har t. ex. den externa balansen förbättrats
i flera länder, såsom Storbritannien, Frankrike och Italien. På
grund härav och under trycket av de klara riskerna för ytterligare ökad
arbetslöshet har under hösten på flera håll en omorientering skett mot
en mer expansiv politik. Stimulansprogram lades fram tidigt under hösten
i både Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. I båda fallen avsåg
de dock i första hand offentliga investeringar och bostadsbyggande, vilket
ger liten stimulans åt världshandeln. Senare har dessa program kompletterats.
I Förbundsrepubliken Tyskland har beslut nu fattats om åtgärder
om totalt ca 11 miljarder mark, framför allt genom ytterligare
skatteåtgärder som ökar de disponibla inkomsterna. I Japan har aviserats
särskilda åtgärder för att öka importen. Den brittiska regeringen har
lagt fram en omfattande s. k. minibudget med insatser på totalt 3 miljarder
pund för innevarande år och år 1978. Ytterligare brittiska åtgärder
har ställts i utsikt till våren om löneökningarna hålls inom vissa gränser.
Carter-administrationen har uttryckt sin bestämda föresats att hålla
uppe tillväxten i den amerikanska ekonomin och sänka arbetslösheten.
En viss uppmjukning av politiken har också skett i Frankrike. Bland de
nordiska länderna kommer Norge även under år 1978 att ha en snabb
ekonomisk tillväxt. Expansionen i Danmark och Finland blir även i fortsättningen
begränsad, men tillväxten kan ändå förväntas bli ett par procent
snabbare år 1978 än under år 1977.

Sammantaget innebär konjunkturinstitutets bedömning för år 1978 att
den totala produktionsökningen inom OECD-området väntas uppgå till

FiU 1977/78:10

drygt 4 %. Denna bedömning ligger något högre än OECD:s bedömning.
För Västeuropa förutser konjunkturinstitutet en något svagare utveckling
än för hela OECD-området eller 3,5 % ökning, där större
delen av ökningen faller på andra halvåret. Världshandeln förväntas
stiga med ca 6 %.

Utskottet har ingen från konjunkturinstitutet avvikande bedömning.
Uskottet vill visserligen påpeka att konjunkturinstitutet vid sin bedömning
inte haft möjlighet att i dess helhet väga in effekten av de stimulansåtgärder
som på senare tid aviserats från skilda håll. Beslutade och
aviserade stimulansåtgärder ger dock knappast någon större effekt förrän
under andra halvåret 1978. Den osäkerhet som måste vidlåda bedömningarna
bör betonas.

Utrikeshandel och bytesbalans

Den beskrivna internationella utvecklingen innebär att man inte kan
förvänta sig någon särskilt omfattande stimulans av den svenska ekonomin
via exporten förrän tidigast under senare delen av år 1978.

Konjunkturinstitutet beräknar i sin höstrapport exportökningen mellan
1976 och 1977 till knappt 6 % räknat i löpande priser, vilket omräknat
i volym innebär en oförändrad export. För 1978 förutses en ökning
i exportvolymen på ca 6 % (exkl. fartyg 9,5 %). I löpande priser skulle
exporten öka med närmare 14 %.

På importsidan beräknas för 1977 en volymminskning jämfört med
1976 om 1,5 %. Genom en snabb importprisstegring, framför allt till
följd av devalveringarna, blir det dock enligt konjunkturinstitutets beräkning
i löpande priser en ökning med 9,5 %. Mellan 1977 och 1978
förutses en importvolymökning med ca 1,5 % och en ökning i löpande
priser med ca 12 %.

Konjunkturinstitutets prognoser avseende bytesbalanserna för 1977
och 1978 framgår av tabell 2.

Tabell 2. Bytesbalans för 1975—1978

(Milj. kr.)

	1975	1976	1977 prognos	1978 prognos
Export, varor	72 012	80 195	84 895	96 580
Import, varor	74 000	84 000	91 970	103 055
Handelsbalans	-1988	-3 805	-7 075	-6 475
Korrigering av handels-
statistiken	-268	-106	-235	-260
Sjöfartsnetto	2 940	3 087	2 800	2 800
Resevaluta	-2 542	-3 169	-3 950	-4 550
Övriga tjänster, netto	-2 246	-2 986	-3 200	-3 600
Transfereringar, netto	-3 405	-4 375	-5 600	-7 050
Korrigeringspost	800	800	800	800
Bytesbalans	-6 709	-10 554	-16 460	-18 335

Källa: Konjunkturinstitutet.

FiU 1977/78:10

För 1977 innebär detta en betydande försämring av handelsbalansen
och därmed också av bytesbalansen jämfört med vad som bedömdes som
sannolikt i våras. Det sammanhänger framför allt med devalveringen
som gör att vi får betala mera för importen. De eftersträvade volymeffekterna
uppträder först med betydande eftersläpning. Den stora förändringen
jämfört med tidigare bedömningar hänför sig dock till 1978. I
stället för en tidigare förväntad kraftigt förbättrad bytesbalans förutses
nu en ytterligare försämring till 1978 med närmare 2 miljarder kr. Förklaringen
är i stort densamma som för 1977. Den internationella utvecklingen
kan nu antas bli väsentligt svagare än vad som tidigare förutsetts,
vilket negativt påverkar exporten. Devalveringen ger en markant försämring
i vårt bytesförhållande. De större effekterna av devalveringen
på exportvolymen uppträder inte förrän 1979. Effekterna på importvolymen
bör däremot visa sig tidigare.

Även om osäkerheten i bedömningarna för år 1978 bör betonas vill
utskottet uttrycka sin starka oro över bytesbalansens utveckling. De stora
underskotten fordrar en upplåning utomlands av mycket stor omfattning.
Amorteringarna och räntorna på dessa lån skall finansieras med
framtida exportintäkter och kommer att utgöra en tung börda framöver.
Det kan inte heller uteslutas att lånevillkoren efter hand skulle
komma att försämras om bytesbalansunderskotten fortsatte att vara av
denna omfattning under en längre tidsperiod. Det blir i detta perspektiv
en dominerande uppgift för den ekonomiska politiken att snabbt och
med all kraft söka hejda den nuvarande utvecklingen och successivt
återföra ekonomin till ett balansläge.

Den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken

Utskottet konstaterar att det råder en betydande enighet om målen för
den ekonomiska politiken. Både i propositionen och i motionen 39 framhålls
den fulla sysselsättningen som ett övergripande mål. Detta kan inte
förverkligas utan en stark och internationellt sett konkurrenskraftig industri.
Enighet råder också om att en av de viktigaste uppgifterna för
den ekonomiska politiken är att få ner inflationstakten. Andra viktiga
uppgifter är att få ner underskottet i den statliga budgeten och bytesbalansunderskottet.
Utskottet återkommer i senare avsnitt av betänkandet
till frågan om budgetunderskottet i ett mera långsiktigt perspektiv och
till prispolitiken men vill redan här göra vissa kommentarer.

Den stora ökningen i budgetunderskottet under innevarande budgetår
beror i hög grad på att stora summor måste satsas för att stödja krishotade
branscher och företag och för att allmänt hålla uppe sysselsättningen
vid en alltjämt svag efterfrågan utifrån. Totalt satsas belopp i storleksordningen
15—20 miljarder kr. på dessa åtgärder för att värna sysselsättningen
och för att motverka en kapitalförstöring som kan inverka
menligt på våra möjligheter att långsiktigt få ett konkurrenskraftigt

FiU 1977/78:10

svenskt näringsliv med tillräcklig produktionskapacitet. Alternativet till
att låta dessa utgifter påverka budgetunderskottet är i första hand att
täcka dem med ökade skatteintäkter. I rådande läge är det emellertid
inte möjligt att pressa ner den inhemska efterfrågan i den omfattning
som i så fall skulle krävas. Finanspolitiken är nämligen redan stram i
den meningen att den privata och den statliga konsumtionen hålls tillbaka.
Man kan således inte bedöma graden av stramhet i finanspolitiken
enbart genom att se till budgetunderskottets storlek. Man kan därför inte
heller, som i motionen 39, utan vidare hävda att ett stort budgetunderskott
driver upp inflationstakten.

Som framhålls både i propositionen och i motionen 39 kan man inte
upprätthålla full sysselsättning och nå balans i våra utrikesbetalningar
utan ett konkurrenskraftigt varuproducerande näringsliv med tillräcklig
produktionskapacitet. Det råder emellertid delade meningar om hur detta
problem skall angripas. Denna åsiktsskillnad framkommer klarast i
den skilda synen på frågan om en sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften.
I motionen 39 tas avstånd från en sådan sänkning och föreslås
i stället att motsvarande medel tillförs en nyinrättad strukturfond.

Enligt utskottets mening är det här mindre en fråga om skilda synsätt
i valet mellan generella och selektiva åtgärder och mera en fråga om
skilda tidsperspektiv. De problem som måste lösas är av något olikartad
karaktär på kort resp. på lång sikt. Propositionen behandlar i första
hand åtgärder som bör vidtas snabbt. Som utskottet berört i det föregående
fordras i det korta perspektivet framför allt åtgärder för att öka
efterfrågan på svenska produkter både på export- och hemmamarknaderna.
Detta är nu det enda acceptabla sättet att snabbt angripa problemet
med det stora bytesbalansunderskottet. Förutsättningarna för en sådan
ökad efterfrågan skapas genom devalveringarna. Åtgärder för att
hålla tillbaka kostnadsutvecklingen är också ägnade att öka de svenska
företagens konkurrenskraft. Sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
är en sådan åtgärd. Även förslagen om skatteomläggning för 1978
och om en indexreglering från 1979 av den nya skatteskalan syftar bl. a.
till att underlätta avtalsrörelserna och den vägen undvika en alltför
snabb kostnadsutveckling. Att det finns många företag som har en acceptabel
lönsamhet är enligt utskottets mening knappast ett skäl som talar
mot åtgärder som syftar till att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionen 39 att ytterligare
exportfrämjande åtgärder också bör vidtas. Ett ställningstagande
till vilken utformning dessa bör få bör dock anstå till dess att resultaten
av de överväganden som pågår inom regeringskansliet i dessa frågor föreligger.

I det längre perspektivet är det helt oundgängligt att bygga ut vår produktionskapacitet
och finna nya expansionsmöjligheter. Utskottet kan
här i långa stycken instämma i de principiella resonemang som förs i

FiU 1977/78:10

motionen 39 angående bl. a. behovet av forskning och utveckling, av ett
högt tekniskt kunnande och av ökade investeringar. Utskottet anser dock
inte att det finns behov av att nu ta ställning till detaljerna i hur politiken
bör formas i dessa hänseenden. Detta får ske i samband med riksdagens
behandling av de ordinarie ekonomisk-politiska dokumenten, budgetpropositionen
och kompletteringspropositionen.

Utskottet tar i senare avsnitt av betänkandet upp frågor på vissa delområden
inom den ekonomiska politiken. Beträffande den ekonomiska
politikens allmänna inriktning vill utskottet dock redan här anföra följande.
Som utskottet påpekat behandlas i propositionen främst åtgärder
som snabbt måste vidtas eller som redan vidtagits. Utskottet finner regeringens
åtgärder riktiga och tillstyrker följaktligen att riksdagen godkänner
de riktlinjer som förordas i propositionen.

Motionen 39 behandlar endast i begränsad utsträckning det kortsiktiga
perspektivet. Framför allt lämnas i motionen inga förslag till hur man
snabbt skall angripa det dominerande problem som det stora bytesbalansunderskottet
utgör, trots att motionärerna tar avstånd från de åtgärder
regeringen redan vidtagit eller föreslagit i detta hänseende. Även om
utskottet kan instämma i stora delar av motionens principiella syn på de
långsiktiga problemen i svensk ekonomi kan dock enligt utskottets mening
motionens förslag inte ligga till grund för inriktningen av den ekonomiska
politiken i det tidsperspektiv som det nu finns anledning att behandla.
Utskottet avstyrker därför motionen 39, moment 1 i hemställan.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp i motionerna
38 och 40 innefattar bl. a. flera förslag som skulle leda till kraftigt ökad
privat konsumtion, försämrad konkurrenskraft för den svenska industrin
genom bl. a. en snabbare kostnadsutveckling samt ytterligare ökat budgetunderskott.
När det gäller möjligheterna att motverka arbetslöshet
genom en ökad privat konsumtion vill utskottet hänvisa till vad som anförs
i propositionen i denna fråga. Det är framför allt inom de exportorienterade
branscherna som kapacitetsutnyttjandet är lågt. Ökad inhemsk
efterfrågan kan inte nämnvärt höja sysselsättningen i dessa branscher.
En så expansiv politik att arbetskraft i stor utsträckning gick över
från exportbranscherna till övriga branscher och sektorer i ekonomin
skulle vara klart inflationsdrivande. Dessutom motverkas med en sådan
politik möjligheterna att långsiktigt nå extern balans, eftersom exportindustrin
i ett senare läge med höjd efterfrågan på dess produkter skulle
få svårt att få tillbaka arbetskraften. Detta innebär inte, vilket hävdas i
motionen 40, att politiken inriktas på att ”se till att kapitalet har en arbetskraftsreserv
— av arbetslösa eller undersysselsatta”. Tvärtom har
mycket stora resurser satsats på att undvika arbetslöshet och behålla arbetskraften
i företagen — en politik som också varit framgångsrik. Syftet
med dessa åtgärder är, utöver att hålla uppe sysselsättningen, att bibehålla
exportindustrins produktionskapacitet och se till att vi står väl

FiU 1977/78:10

rustade inför en kommande uppgång, vilket är oundgängligt för att långsiktigt
klara bytesbalansproblemen. Bytesbalansunderskottet nämns över
huvud taget inte som ett problem i motionen 40. Men hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionerna 38 och 40.

Sparande och budgetunderskott

Det stora underskottet i den svenska bytesbalansen innebär, annorlunda
uttryckt, att sparandet i det svenska samhället är för litet i förhållande
till vår resursförbrukning. Detta grundläggande problem togs upp till
debatt redan i 1975 års långtidsutredning. I perspektivet att kapitalbildningen
långsiktigt behövde öka målsattes i långtidsutredningen en kraftig
ökning av det offentliga sparandet. Utvecklingen har emellertid gått i
annan riktning. Parallellt med att näringslivets vinster och sparande
minskat har också den offentliga sektorns sparöverskott snabbt reducerats.
I propositionen 45 redovisas följande tabell över det beräknade
finansiella sparandet 1976—1978 (s. 17):

Tabell 3 Finansiellt sparande 1976—1978

(Milj. kr.)

	1976	1977	1978
Bytesbalans	-10 550	-16 460	-18 340
Hushåll	12 050	15 130	16 450
Näringsliv, bostäder Offentlig sektor (inkl. social-	-37 460	-40 850	-35 150
försäkringssektorn)	14 860	9 260	360
Summa	-10 550	-16 460	-18 340

Källa: Konjunkturinstitutet.

Tabellen bygger på konjunkturinstitutets beräkningar. Nedgången i
det totala sparandet återspeglar det förhållandet, att underskottet i statsbudgeten
ökat mycket snabbt, utan att något kompenserande sparande
kommit till stånd i andra sektorer. I den samlade offentliga sektorn är
sparandet i socialförsäkringssektorn i nominella tal i huvudsak oförändrat
under perioden. För kommunernas del förutses en viss sparökning
under 1978, men helt otillräcklig för att väga upp minskningen för staten.

Översatt i ett budgetperspektiv beräknas enligt riksrevisionsverkets senaste
prognos underskottet för innevarande budgetår komma att uppgå
till 25,3 miljarder kr. mot i statsbudgeten upptagna 13,8 miljarder kr.
I RRV:s prognos har likväl hänsyn inte kunnat tas till alla de förslag
som påverkar budgetsaldot negativt under budgetåret 1977/78.

FiU 1977/78:10

efter hand kommer att falla bort från statsbudgeten, så tillkommer å
andra sidan den fulla effekten av bl. a. de skattesänkningar som redan
beslutats eller varom riksdagen kommer att fatta beslut under höstsessionen.
Samtidigt kan statens inkomster väntas öka i relativt långsam
takt, så länge tillväxten i den svenska ekonomin är svag och den privata
konsumtionen stagnerar. Det är enligt utskottet därför uppenbart att den
statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari
månad, måste formas med stor restriktivitet.

Ett stort underskott i statsbudgeten innebär att staten för egen räkning
måste reservera en stor andel av den inhemska kapitalmarknaden eller
ta upp lån utomlands. I sammanhanget bör vägas in att de kapitalanspråk
som ställts från två viktiga investeringsområden, bostadssektorn
och näringslivet, varit starkt begränsade under år 1977. Bostadsbyggandet
har stagnerat och industrins investeringar har minskat kraftigt. Även
för år 1978 har konjunkturinstitutet vid given politik förutsett en mycket
måttlig investeringsnivå för bostäder och näringsliv. I ett något längre
perspektiv är det emellertid uppenbart att båda dessa sektorer kommer
att ställa starkt ökade krav på kapitaltillförsel. I det läget blir det inte
möjligt att i tillnärmelsevis samma omfattning som f. n. täcka statens
upplåningsbehov på den svenska marknaden. Vill vi hålla tillbaka utlandsupplåningen
måste således staten bringa ned sitt budgetunderskott
väsentligt.

Det utrymme som under de närmaste åren kommer att finnas för nya,
kostnadskrävande åtaganden inom den offentliga sektorn är utomordentligt
begränsat. I sammanhanget tilldrar sig de kommunala resursanspråken
stort intresse. Under år 1977 beräknas den kommunala konsumtionen
stiga med mer än 4 % och investeringarna med hela 10 %. En
sådan ökningstakt kan vara försvarlig i ett läge med svag efterfrågan
från andra tungt vägande sektorer. I ett något längre perspektiv är det
emellertid otänkbart med en sådan ökningstakt. I den bedömning för
kommande år som regeringen gjorde i anslutning till den reviderade finansplanen
i våras angavs utrymmet för ökad kommunal konsumtion
långsiktigt ligga i storleksordningen 2 % per år, även vid en relativt
hygglig tillväxttakt i vår ekonomi. Vid den anspänning av våra resurser
som krävs under kommande år för att öka industriproduktionen och betala
tillbaka våra utlandsskulder måste den kommunala expansionen
bromsas upp. Metoderna härför får övervägas bl. a. i anslutning till beredningen
av den kommunalekonomiska utredningens förslag. Utskottet
vill dock redan i detta sammanhang understryka vikten av att, såsom
konjunkturinstitutet förutsatt i sina prognoser, ett ökat finansiellt sparande
inom kommunerna verkligen kommer till stånd under år 1978.
Enligt förslag i propositionen 39 om ett generellt statligt bidrag till kommuner
och landstingskommuner under år 1978 m. m. skall kommuner
-och landsting tillföras 720 milj. kr. En sänkning av arbetsgivaravgiften

FiU 1977/78:10

med 2 % innebär en kostnadsminskning för den kommunala sektorn
under 1978 på ca 900 milj. kr. Kommunalskatterna höjs med i genomsnitt
1,85 kr. Detta innebär sammantaget en kraftig förstärkning av kommunernas
ekonomi. En ökning av de kommunala utgifterna av samma
omfattning som inkomstökningen måste i nuvarande läge betraktas som
helt oacceptabel. Ett ökat finansiellt sparande bör därför uppkomma
under år 1978.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp motionerna 1976/77: 51,
631, 993, 1012 och 1023 till behandling. I motionerna framläggs eller
begärs en rad olika förslag till åtgärder för att stimulera sparandet. Som
framgått av vad utskottet ovan anfört är även enligt utskottets mening
en ökning av sparandet ytterst angelägen. I ekonomidepartementet pågår
emellertid redan överväganden om hur sparandet bäst skall kunna
stimuleras. I propositionen aviseras förslag som syftar till att öka lönsparandet.
Till bilden hör vidare på längre sikt arbetet inom utredningen
om löntagarna och kapitaltillväxten. Mot bakgrund av att utredningsarbete
pågår på detta område är det enligt utskottets mening inte rätt
tidpunkt att nu ta ställning till de enskilda förslag som förs fram i motionerna.
Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna.

Investeringspolitiken

Som berörts redan i det föregående är industrins expansionskraft av
avgörande betydelse för våra möjligheter att framöver begränsa underskotten
i handels- och bytesbalanserna och efter hand arbeta oss tillbaka
till ett balansläge. Den nedgång i industrins investeringar som nu kan
avläsas för år 1977 är mycket stor, 13—14 %. Enligt de bedömningar
som konjunkturinstitutet gjort på grundval av en investeringsenkät i augusti
månad skulle industrins investeringar minska även under år 1978,
med 11 %. Industriinvesteringarna skulle därmed vara nere i 1970 års
nivå. Avgörande för företagens benägenhet att investera i nya byggnader
och ny utrustning är självfallet i första hand den utnyttjade kapaciteten
och konjunkturutsikterna. Mot bakgrund av att förväntningarna
om en relativt kraftig internationell konjunkturuppgång under år 1977
inte infriades är det i och för sig föga förvånande att besvikelsen avtecknar
sig också i investeringsplanerna för år 1978. Härtill kommer att en
rad företag inom kapitalintensiva branscher som stål- och massa/pappersindustri
brottas med svåra lönsamhets- och likviditetsproblem. Det
är emellertid ytterst angeläget att svensk industri står beredd att möta
konjunkturuppgången när den kommer. Alla möjligheter bör därför tas
till vara att främja industriinvesteringarna under år 1978.

Den uppfattning som utskottet här uttrycker genomsyrar också propositionen.
Den kommer likaså till uttryck i den socialdemokratiska partimotionen,
där man menar att vi mer än någonsin behöver ett byggande
för framtiden för att lösa landets problem. I motionen analyseras situa -

FiU 1977/78:10

tionen i en rad krisdrabbade industribranscher i vårt land och behovet
av offensiva satsningar inom andra branscher för att kompensera den
minskning i industriproduktion och industrisysselsättning som sker där.
Dessa offensiva satsningar föreslås i betydande mån komma till stånd
inom ramen för en s. k. strukturfond. Som utskottet redan konstaterat
föreslås emellertid denna strukturfond som ett alternativ till den sänkning
av arbetsgivaravgiften om två procentenheter som regeringen föreslår
i propositionen 54. Denna sänkning ingår emellertid som ett nödvändigt
led i de samlade ansträngningarna att i nuläget förbättra näringslivets
villkor och konkurrensförmåga. Det är viktigt att den sänkningen
kommer till stånd nu, när näringslivet allmänt sett är hårt pressat.
Sänkningen är, som också anförs i propositionen, särskilt angelägen mot
bakgrund av att arbetsgivare fr. o. m. den 1 januari 1978 belastas med
höjda avgifter till sjukförsäkringen, barnomsorgen och vuxenutbildningen
om sammanlagt just två procentenheter. Utskottet tillstyrker sålunda
från sina utgångspunkter förslaget om nedsättning av den allmänna arbetsgivaravgiften
och avstyrker yrkandet i motionen 39 om inrättande
av en strukturfond.

I motionen 39 föreslås en lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag.
Enligt förslaget får aktiebolag inte öka vinstutdelningen på
grundval av 1977 års resultat.

Utskottet förutsätter i likhet med regeringen att man på alla håll iakttar
återhållsamhet i det nuvarande ekonomiska läget och tar gemensamt
ansvar för att bemästra svårigheterna. En allmän utdelningshöjning skulle
stå i strid med det synsättet. Frågan saknar emellertid i allt väsentligt
aktualitet. Under år 1977 kommer en rad börsföretag att redovisa stora
förluster. Företagen har allmänt en mycket pressad lönsamhet. För de
allra flesta företag är det därför i första hand aktuellt att vid en ökad
lönsamhet täcka tidigare förluster och bygga upp nya reserver. En
lag om utdelningsbegränsning kan emellertid komma att uppfattas som
en permanent företeelse, en permanentning i löpande priser av den
mycket låga utdelningsnivå som uppnåtts på grundval av 1976 års resultat.
I ett sådant läge skulle företagen få ytterst svårt att genom nyemissioner
dra till sig nytt kapital och öka soliditeten i företagen. En lagstiftning
av denna art kan därför innebära ett allvarligt hinder för den industriella
expansion om vars nödvändighet stor enighet i övrigt synes råda.
Lagförslaget avstyrks därför av utskottet.

Mot bakgrund av vad utskottet har anfört om behovet av att alla möjligheter
att hålla uppe industriinvesteringarna tas till vara tillstyrker utskottet
från sina utgångspunkter att tiden för utnyttjande av det särskilda
investeringsavdraget och giltighetstiden för det särskilda investeringsbidraget
i princip förlängs intill utgången av år 1978. Utskottet har
för sin del inget att erinra mot de i propositionen 52 föreslagna
ändrade bestämmelserna rörande båtar och motordrivna fordon. Ut -

FiU 1977/78:10

skottet noterar vidare att regeringen som ett led i åtgärderna för att
stödja näringslivets investeringar beslutat släppa investeringsfonderna
för konjunkturutjämning fria. Genom att tillämpningen ändras ökas därtill
den sammantagna stimulanseffekten.

I propositionen 52 har regeringen även tagit upp frågan om ändring
av reglerna rörande investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Beloppsgränsen
för när avgift skall utgå föreslås höjd från 100 000 kr. till
500 000 kr. utom för fritidshus och idrottsanläggningar. I propositionen
aviseras också en i förhållande till hittillsvarande principer uppmjukad
dispensgivning. Regeringen har, med hänsyn till sysselsättningsläget, redan
lämnat generell dispens från investeringsavgiften i Norrbottens,
Västerbottens och Värmlands län. I fråga om investeringar som har anknytning
till industrisektorn aviserar budgetministern att dispensgivningen
kommer att vara generös. Även i övriga fall bör enligt hans mening
en viss uppmjukning ske.

Enligt vad utskottet inhämtat har dispensgivningen redan under den
tidsperiod bestämmelserna om investeringsavgift hitintills varit i tillämpning
varit generös. Av intill den 10 november avgjorda ärenden avseende
323 projekt har dispens medgetts i 160 fall. Stor hänsyn har vid behandlingen
av dispensärendena tagits till sysselsättningspolitiska motiv.
Drygt hälften av de medgivna dispenserna har lämnats på denna grund.
Övriga dispenser avser i huvudsak fall av ålägganden från inspektionsmyndighet
att anskaffa nya lokaler, uppsägning från lokaler m. m.

Sysselsättningsutsikterna på byggnadsområdet under vintern och våren
inger betydande oro, vilket också påpekats i motionerna 73 av Lars
Werner m. fl. (vpk), 77 av Alvar Andersson (c) och Anton Fågelsbo (c)
och 78 av Olof Palme m. fl. (s), som väckts med anledning av propositionen
52. Arbetslösheten i byggnadsarbetarnas kassa var den 1 november
i år 3,7 %. Det är en avsevärt högre arbetslöshet än vid samma tid
i fjol. Uppgången i arbetslöshet under hösten har också varit snabbare
än vad som är säsongmässigt vanligt. Enligt en aktuell prognos (mitten
av november 1977) för byggsysselsättningen t. o. m. första kvartalet 1978
från länsarbetsnämnderna bedöms riskerna för en snabbt stigande arbetslöshet
på byggområdet nu vara större än för bara ett par månader
sedan. Orsaken till de försämrade utsikterna är i första hand försenad
igångsättning av byggprojekt. Anledningen till att byggprojekten försenats
anges vara bl. a. svårigheter att få fram byggnadskreditiv, omprojektering
av projekt på grund av överkostnader samt investeringsavgiften
på oprioriterat byggande.

Som utskottet redovisat i det föregående har andelen lämnade dispenser
från investeringsavgiften varit betydande. Sysselsättningsläget inom
byggnadsbranschen kommer sannolikt att motivera en ökad dispensgivning.
Det kan ifrågasättas om avgiften i ett sådant läge längre fyller
ett behov. Skäl talar därför enligt finansutskottets mening för att av -

FiU 1977/78:10

giften avskaffas. Utskottet förutsätter — i anslutning till vad utskottet
tidigare anfört beträffande vikten av återhållsamhet inom den kommunala
sektorn — att en avveckling av investeringsavgiften icke tas till
intäkt för en ytterligare kommunal expansion.

Utskottet har redan något berört investeringarna i bostäder. Utan att
gå in i en mer detaljerad diskussion om svårigheterna att i nuläget hålla
uppe och öka bostadsinvesteringarna — de i motionen 39 väckta yrkandena
i dessa delar bereds av civilutskottet — så vill finansutskottet understryka
vikten av att bostadsinvesteringarna hålls uppe i det aktuella
läget. Nuvarande bostadsbyggnadsnivå är för låg för att långsiktigt klara
bostadsförsörjningen. Samtidigt är det önskvärt att vi i nuläget just
genom ett relativt högt bostadsbyggande utnyttjar de reala resurser som
annars skulle stå oanvända i vår ekonomi, eftersom investeringarna i bostäder
belastar vår handelsbalans i relativt ringa mån.

Prispolitiken

Allmänt prisstopp infördes i anslutning till de båda devalveringarna i
början av april och i slutet av augusti månad 1977. Regeringen redovisar
i propositionen att den såg det som särskilt angeläget att förhindra
omotiverade prishöjningar på svensktillverkade varor i samband med
växelkursjusteringarna. En oundviklig konsekvens av en devalvering är
ju nämligen att priserna på importvaror stiger och erfarenhetsmässigt
uppkommer därvid risk för att även andra varor dras med i prisjusteringarna
uppåt. Under prisstoppsperioderna har prishöjningar medgivits
i huvudsak endast på importvaror.

Det allmänna prisstopp som infördes den 2 september i år, och som
återförde prisläget till vad som gällde den 26 augusti, upphörde att gälla
med utgången av oktober månad. Fr. o. m. den 1 november omfattar
prisstoppet endast varor för vilka prisstopp gällde redan före den 1 september.
Det omfattar sålunda köttvaror, mejeriprodukter, mjöl och bröd
(s. k. baslivsmedel) samt vissa trävaror vid försäljning från sågverk.
Skyldighet enligt lagen att i förväg anmäla prishöjning gäller t. v. för
sågtimmer och massaved, trävaror, isoleringsmaterial samt hudar och
skinn.

I betänkandet 1977/78: 9 har utskottet tillstyrkt att allmänna prisregleringslagen
ges förlängd tillämpning under tiden den 21 december
1977—den 20 december 1978.

I flera motionsyrkanden — samtliga behandlas i nu förevarande sammanhang
— framställs krav om utvidgat prisstopp. I motionen 22 (—),
som väckts med anledning av propositionen 22 om förlängd tillämpning
av allmänna prisregleringslagen, begärs ett allmänt och totalt prisstopp.
Dessutom begär motionärerna en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar
på i första hand alla dagligvaror.

I den likaså med anledning av propositionen 22 väckta motionen 27

FiU 1977/78:10

(vpk) begärs en sådan tillämpning av allmänna prisregleringslagen att
prisstopp tills vidare skall gälla för alla dagligvaror.

I motionen 39 (s) yrkas i moment 17 att allmänt prisstopp återinförs
snarast, varvid priserna skall återföras till läget i slutet av oktober månad.
Motionärerna konstaterar att de riktlinjer för prisövervakningen
som redovisas i propositionen 45 om riktlinjer för den ekonomiska politiken
visserligen i fråga om sin allmänna uppläggning överensstämmer
med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens tid, men
eftersom enligt motionärerna den borgerliga regeringen hittills inte i
handling visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar
bör man i stället återinföra det allmänna prisstoppet. Prisövervakningen
och priskontrollen måste enligt motionärerna skärpas. Pris- och kartellnämnden
måste i större utsträckning få regeringens aktiva stöd.

Enligt utskottets mening är prisreglering ett i vissa situationer nödvändigt
medel i den ekonomiska politiken. Prisstopp har gällt i fråga om
baslivsmedel alltsedan december månad 1972, ett stopp som syftat till att
ge konsumenterna den fulla effekten av subventioneringen av baslivsmedel.
Allmänt prisstopp har införts vid två tillfällen under året. Syftet
har då varit att hindra att prisstegringarna på importvaror omedelbart
förs över på inhemskt tillverkade varor. Även om prisreglerande åtgärder,
i form av t. ex. prisstopp, inte är det främsta medlet i en politik för
att bekämpa inflationen så är det dock ett viktigt medel. Införande av
prisstopp eller andra slag av prisreglering kan sålunda vara av stor betydelse
för att bryta en utveckling mot galopperande prisstegringar och
ge tid för att sätta in andra åtgärder. De två allmänna prisstoppen under
år 1977 är exempel på situationer där prisstopp fyller en viktig funktion
som komplement till långsiktiga åtgärder att rå på en hotande kostnadsoch
prisutveckling.

Som framhålls i propositionen finns det dock vissa nackdelar med
prisregleringar av skilda slag. Särskilt gäller det om prisingreppen blir
långvariga. Långvariga prisstopp kan leda till konkurrensbegränsande
samarbete. Vidare bör vägas in risken för att varor som prisstoppas under
lång tid försvinner från marknaden liksom att investeringarna kan
bli eftersatta på områden där prisreglering råder.

Utskottet vill med det anförda ha sagt att prisstopp är ett viktigt instrument
i stabiliseringspolitiken men att utskottet inte kan ansluta sig
till den oreserverat positiva syn på prisstopp som stabiliseringspolitiskt
instrument som kommer till uttryck i motionerna med deras krav på allmänt
och totalt prisstopp, allmänt prisstopp respektive prisstopp på dagligvaror.
Huvudlinjen i inflationsbekämpningen bör vara att prisstegringstendenserna
angrips vid grunden genom åtgärder som begränsar företagens
kostnadsökningar och förbättrar konkurrensen på marknaderna.

FiU 1977/78:10

En intensiv prisövervakning bör självfallet bedrivas. Regeringen har i
det syftet nu genom särskilda föreskrifter kompletterat pris- och kartellnämndens
normala övervakning av priser och marginaler. Enligt de nya
anvisningarna skall nämnden övervaka och försöka påverka prisutvecklingen
så att några prishöjningar ej sker som kompensation för löneglidning.
Vidare skall övervakningen inriktas på att förhindra prishöjningar
som vidtas som kompensation för förväntade kostnadsökningar. Slutligen
skall övervakningen också ta sikte på att förhindra prishöjningar,
avsedda att kompensera för minskad försäljningsvolym. Utskottet konstaterar
att det självfallet ingår i övervakningsskyldigheten att anmäla
för regeringen när enligt nämndens mening ytterligare åtgärder bör vidtas
som kräver regeringsbeslut. Utskottet förutsätter sålunda att den ansvariga
myndigheten och regeringen även fortsättningsvis följer prisutvecklingen
med uppmärksamhet och att erforderliga ytterligare åtgärder
vidtas.

Med det anförda betraktar utskottet yrkandet i motionen 39 moment
18 rörande prisövervakningen som tillgodosett. Utskottet avstyrker yrkandena
i motionen 22 om införande av allmänt och totalt prisstopp
samt om en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar på i första
hand alla dagligvaror, i motionen 27 om prisstopp på dagligvaror samt
i motionen 39 om införande av allmänt prisstopp.

Sammantaget har den allmänna prisnivån i konsumentledet under perioden
1 januari—31 oktober stigit med 10,9 %. Härvid är att märka
att hälften av prisstegringen enligt pris- och kartellnämndens beräkningar
direkt återgår på beslut som fattats av stat och kommun: höjd
mervärdeskatt, höjda indirekta skatter i övrigt, jordbruksavtalet, höjda
taxor och avgifter samt besluten om devalvering av den svenska kronan.
Därför kan den svenska ekonomin nu bedömas passera in i ett skede med
större prisstabilitet även om prisstegringen för 1977 blir hög. Bakom en
sådan bedömning ligger inte endast det förhållandet att 1977 års siffra
dras upp av att vi tvingats till en rad prisuppdrivande men nödvändiga
beslut i form av mervärdeskattehöjning och devalveringar utan även det
förhållandet att vi under 1977 lagt grunden för en långsammare kostnadsstegring
i producentledet och därmed på sikt också en mer balanserad
prisutveckling.

Skattepolitiken

Förslag har förelagts riksdagen om inflationsskydd för inkomstskatteskalan
m. m. (prop. 1977/78: 49) Propositionen omfattar såväl förslag
till inkomstskatteskala för år 1978 som förslag till automatiskt verkande
inflationsskydd av skatteskalan. Såväl förslaget för år 1978 som i synnerhet
förslaget till permanent inflationsskydd av den föreslagna skalan

3 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

har vittgående konsekvenser för statens ekonomi och för samhällsekonomin
i dess helhet. Som ett underlag för skatteutskottets prövning av förslagen
vill finansutskottet anföra följande.

Skatteförslaget för år 1978 innebär att skatteinkomsterna minskar
med ca 5 500 milj. kr. jämfört med vad som skulle följa av oförändrade
regler. Skatteomläggningen är så utformad att den nya skatteskalan
kompenserar för den automatiska skärpning av statsskatten till följd av
inflationen som annars skulle inträffa under år 1978. Därtill ger omläggningen
en viss real skattelättnad. Skatteförslaget för år 1978 är sålunda
att se som en indexreglering av 1977 års skatteskala med vissa ytterligare
inslag.

Finansutskottet tillstyrker att omläggningen får den föreslagna omfattningen.
Visserligen medför den ett mycket stort inkomstbortfall för
staten i ett trängt budgetläge. Avgörande bör emellertid vara att en skatteomläggning
för år 1978 är nödvändig för ett framgångsrikt genomförande
av avtalsrörelsen. Ett skatteuttag för år 1978 på grundval av 1977
års skatteskala skulle tillsammans med de ökade kommunala skatteuttagen
för år 1978 innebära att löntagarorganisationerna måste ställa
krav om höga löneökningstal enbart för att undvika en kraftig försämring
för löntagarna av den reala köpkraften. I fråga om de fördelningspolitiska
effekterna av skatteförslaget för år 1978 konstaterar utskottet
med tillfredsställelse att de procentuellt sett största skattelättnaderna
läggs inom det inkomstområde där de stora grupperna heltidsarbetande
befinner sig.

I motionen 41 (s) läggs förslag om en i förhållande till propositionen
modifierad skatteskala för år 1978. Den innebär en större skattesänkning
för alla vars taxerade inkomst understiger 75—80 000 kr. Ett förverkligande
av förslaget skulle medföra en inkomstförsvagning för staten om
ytterligare ca 1 200 milj. kr. Den skattesänkning som går utöver regeringsförslaget
föreslår motionärerna finansierad genom dels en höjning
av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen om 0,5 procentenheter,
dels en utvidgning av socialavgiften till barnomsorgen till att avse
även egenföretagare. Vidare föreslås att reglerna för beskattning av familjeföretag
återförs till vad riksdagen beslutade våren 1976 samt att
det avgiftsfria underlaget för egenavgifter sänks från 30 000 kr. till
18 000 kr. Dessa inkomstförstärkningar skulle ge sammanlagt drygt
1 300 milj. kr.

Utskottet motsätter sig för sin del att en ytterligare skattesänkning
kommer till stånd genom att socialförsäkringsavgifterna på detta sätt
skjuter i höjden. Dessa höjs ändå med två procentenheter från årsskiftet.
Det är som tidigare framhållits angeläget att företagens kostnader i möjligaste
mån stabiliseras och i det läget får ytterligare skattesänkningar
stå tillbaka.

I motionen 42 (vpk) yrkas avslag på regeringsförslaget om skatieom -

FiU 1977/78:10

läggning för år 1978. I stället föreslås i motionen en råd andra skattesänkningar:
slopande av mervärdeskatten på livsmedel, slopande av
1977 års höjning av mervärdeskatten, slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften
för kommuner och landsting. Vidare föreslås ett direkt ytterligare
bidrag till kommuner och landsting om 1 000 milj. kr. Sammantaget
skulle ett förverkligande av förslagen kosta mellan 9 000 och
10 000 milj. kr. I motionen föreslås som kompenserande åtgärder skärpt
beskattning av inkomster över 100 000 kr. samt skärpt beskattning av
stora förmögenheter, arv och gåvor samt realisationsvinster. Utskottet
konstaterar att om man skall få in de ca 4 000 milj. kr. som förslagen
kostar utöver regeringsförslaget på denna väg krävs drastiska förändringar
i nu gällande regler. Konkreta förslag presenteras inte i motionen.
Finansutskottet avstyrker för sin del bifall till en omläggning av detta
slag.

I motionen 35 (—) begärs utöver regeringens förslag till skattesänkning
en höjning av grundavdraget vid beskattning till 9 000 kr. Ett genomförande
av det förslaget innebär för stat och kommun tillsammans
ett inkomstbortfall om ca 11 000 milj. kr. Man får anta att motionärerna
anser att kommunerna bör kompenseras av staten för sitt inkomstbortfall.
Några anvisningar om hur ett sådant jättelikt inkomstbortfall
för staten skulle täckas återfinns inte i motionen. Yrkandet bör enligt
finansutskottets mening avslås av riksdagen.

Regeringen har valt att inte förändra grundavdraget i det framlagda
skatteförslaget för år 1978. I stället har den särskilda skattereduktionen
gjorts förmånligare. Utskottet finner detta vara klokt. Ändringar i
grundavdraget påverkar på ett avgörande sätt kommunernas skatteunderlag,
och en ändring i nu förevarande sammanhang skulle, som föredraganden
anför, föregripa den samlade prövning av kommunernas ekonomi
som skall komma till stånd. Av samma skäl avstår regeringen från
att i förslaget till inflationsskydd inbegripa ett inflationsskydd för grundavdraget,
så som hade föreslagits av 1972 års skatteutredning (SOU
1977: 18).

I detta sammanhang noterar utskottet att de ändringar i fråga om
folkpensionärernas beskattning som föreslås i propositionen får till effekt
att den statliga inkomstskatten minskar med 250 milj. kr. och att
kommunernas skatteinkomster ökar i samma mån. Till följd av systemet
för utbetalning av kommunalskatt uppkommer emellertid denna
överföring till kommunerna först år 1980. Föredraganden anför att effekten
får tas med vid övervägandena i anslutning till kommunalekonomiska
utredningens kommande förslag.

I propositionen redovisas fyra argument för att införa ett automatiskt
verkande inflationsskydd i skattesystemet: Endast därigenom ges en garanti
för att de fördelningspolitiska avvägningar som uttryckts genom
riksdagens beslut om skatteskalan blir bestående tills beslut fattas om en

FiU 1977/78:10

ändrad avvägning. Endast därigenom kan den framtvungna och av alla
parter beklagade årliga sammankopplingen av löneförhandlingar och
beslut om skattejusteringar brytas. Endast därigenom kan skatteskalan
ges det mått av varaktighet som krävs för att arbetsmarknadens parter
skall kunna överblicka konsekvenserna av ett flerårigt löneavtal. Endast
därigenom kan debatten om förändringar i skatteskalan föras i sådana
termer att medborgarna får en klar och rättvisande bild av den reella
innebörden av olika skatteförslag.

Också enligt finansutskottets mening har de anförda motiven för att
inflationsskydda skatteskalan en sådan tyngd att beslut härom bör fattas.
Genom att införa ett inflationsskyddat skattesystem får vi bort en
av de allra viktigaste bakomliggande orsakerna till inflationen. Det är
enligt utskottets mening tveklöst på det sättet att det nuvarande skattesystemet
vid en hög inflationstakt i sig bidrar till att skapa osäkerhet
och ökad inflation. De årliga skatteomläggningar som genomförts på senare
tid är en bekräftelse härpå. De har varit nödvändiga för att motverka
skattesystemets inflationistiska effekter. Det kan emellertid med
skäl ifrågasättas om dessa skatteomläggningar verkligen fallit ut så som
avsetts, dvs. att de företagna skattesänkningarna i avsedd grad räknats
av vid löneförhandlingarna. I den mån det inte skett bör man inte skylla
arbetsmarknadens parter för det, avtalsförhandlingar är i sig så komplicerade
att man i längden inte där kan hantera också komplicerade
skattetekniska beräkningar. Ett inflationsskyddat skattesystem skapar
möjligheter att bättre överblicka avtalens konsekvenser. Därmed kommer
avtalsförhandlingarna att vila på en stabilare grund.

Införandet av inflationsskydd av skatteskalan ställer den ekonomiska
politiken inför delvis nya krav. Finansutskottet berör i det följande ett
par av dessa problem.

Vad först gäller statens inkomster blir vid en jämförelse mellan nuvarande
system och ett inflationsskyddat system skillnaderna större ju större
inflation man räknar med. Vid löneökningar som enbart motsvarar
inflationen ökar i nuvarande system, till följd av progressiviteten, statens
inkomster snabbare än inflationen, dvs. skattetrycket ökar. I ett inflationsskyddat
system ökar statens inkomster i motsvarande situation
enbart i takt med inflationen. Den progressiva effekten uppkommer endast
på reala inkomstökningar. Huvuddelen av statsutgifterna är relaterade
till löneutvecklingen eller till konsumentprisernas utveckling. I ett
skattesystem med inflationsskyddade skatteskalor får man därför räkna
med att statens automatiska inkomstökning till allra största delen går åt
för att betala höjda löner till statsanställda och andra löne- och prisrelaterade
utgiftsökningar. Större statliga utgiftsbeslut måste i ökad grad
åtföljas av aktiva beslut om ökade statsinkomster. Ett skattesystem med
denna uppbyggnad bör medverka till ökad sparsamhet med statens
medel och till en noggrann prövning av förslag om nya utgiftsåtaganden.

FiU 1977/78:10

Inflationsskydd av skattesystemet får stor betydelse för stabiliseringspolitikens
bedrivande. I nuvarande system med höga marginalskatter
finns i den meningen en inbyggd stabiliseringseffekt att skatterna stiger
mycket snabbt vid stora löneökningar. Är ekonomin överhettad bidrar
sålunda skattesystemet till att dra in köpkraft och dämpa överefterfrågan.
Å andra sidan är som redan nämnts ett av huvudmotiven för inflationsskydd
av skatteskalan att just denna skatteeffekt i ett inflationsklimat
tenderar att driva upp löneökningstakten till tal som undergräver
konkurrensförmågan i svenskt näringsliv. Även måttliga reala löneökningar
förutsätter i sådana lägen mycket kraftiga nominella löneökningar.
Sammanfattningsvis ställs stabiliseringspolitiken efter införande av
inflationsskyddad skatteskala inför delvis nya avväganden. Som utskottet
ser saken innebär det att kraven på noggrannhet i fråga om att avläsa
konjunkturutvecklingen och på snabbhet i fråga om att vidta ekonomisk-politiska
åtgärder snarast kommer att öka.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken att riksdagen
med avslag på motionerna 1977/78: 38, 1977/78: 39 moment
1 och 1977/78: 40 godkänner vad som förordats i propositionen
1977/78: 45 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag
att riksdagen avslår motionen 1977/78: 39 moment 6,

3. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

a. avslår motionen 1977/78: 22 moment 1,

b. avslår motionen 1977/78: 22 moment 2,

c. avslår motionen 1977/78: 27,

d. avslår motionen 1977/78: 39 moment 17,

e. avslår motionen 1977/78: 39 moment 18,

4. beträffande sparstimulerande åtgärder att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 51,

b. avslår motionen 1976/77: 631,

c. avslår motionen 1976/77: 993,

d. avslår motionen 1976/77: 1012,

e. avslår motionen 1976/77: 1023.

Stockholm den 22 november 1977

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

FiU 1977/78:10

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson
(c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson
(c), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd
(s), Sven-Olov Träff (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita
Gradin (s) och Holger Bergqvist (fp).

Reservation

av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne
Pettersson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s) och Anita Gradin
(s) som anser att
dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Sent under våren 1977 lades den ekonomiska politiken om i vårt land.
Detta var oundvikligt mot bakgrund av de misstag som den borgerliga
regeringen inledde sin verksamhet med. Först bröt man upp den samförståndslösning
om skatterna för år 1978 som den socialdemokratiska
regeringen hade lyckats uppnå med de stora löntagarorganisationerna.
Härigenom försvårades avtalsrörelsen. Därefter bedrevs arbetet med den
nya budgeten för år 1977/78 på ett sådant sätt att finanspolitiken blev
otillåtligt svag med svåra verkningar för kreditmarknaden och för tilltron
till den svenska ekonomin och den svenska valutan. Dessa omständigheter
tillsammans med fördröjningen av den allmänt väntade
internationella konjunkturuppgången medförde att åtgärder efter hand
blev nödvändiga och oundvikliga. Mervärdeskatten höjdes för att begränsa
den privata konsumtionen. Den svenska valutan skrevs ned i två
omgångar. Nu läggs förslag om ytterligare åtgärder.

Utskottet konstaterar att vi visserligen genom den annorlunda konjunkturutvecklingen
under alla omständigheter hade mött problem i
vår ekonomiska politik. Dessa problem har emellertid förvärrats av att
regeringen — trots den socialdemokratiska oppositionens varningar —
inte insåg vad läget krävde utan fortsatte att föra en felaktig politik. I
det läge vi nu befinner oss krävs en mycket konsekvent politik inriktad
mot att bekämpa inflationen och bygga ut den svenska industrins kapacitet
och konkurrensförmåga för att vi skall kunna nedbringa underskottet
i vår utrikeshandel. Finanspolitiken måste förstärkas och sparandet
öka om vi gradvis skall kunna minska utlandsupplåningen och
komma tillbaka till ett balansläge.

Tillbakablick på utvecklingen 1973—1976
Under åren 1972 och 1973 förstärkte vi vår utrikeshandelsbalans
kraftigt. Efter att ha registrerat ett visst underskott under 1970 kunde
vi vända utvecklingen så att när oljekrisen bröt ut vi stod väl rustade
att möta de påfrestningar som den medförde. Vi kunde då föra en
expansiv politik som t. o. m. innebar en relativt kraftig ökning av syssel -

FiU 1977/78:10

sättningen och en fortsatt produktionsuppgång. Vi kunde genom denna
politik hålla de kontraktiva verkningarna av oljeprisstegringama ifrån oss
och även undvika att den särskilt under 1975 mycket djupa internationella
lågkonjunkturen fick ett genomslag på vår egen ekonomi.

Den socialdemokratiska regeringen kunde i allmänhet samla ganska
stora majoriteter i riksdagen för de olika beslut som fattades under dessa
år på den ekonomiska politikens område. Dessa tog sig bl. a. formen
av särskilda uppgörelser rörande omläggningarna av den statliga
skatten, de s. k. Hagaöverenskommelserna. Genom dessa omläggningar
kunde löntagarna tillförsäkras en real ökning av sin standard till en
lägre total kostnad för företagen än vad som annorledes skulle blivit
fallet.

Kompromisserna i riksdagen skedde i allmänhet mellan socialdemokraterna
och de s. k. mittenpartierna. Däremot ställde sig moderata
samlingspartiet nästan genomgående utanför kompromisserna och förordade
en egen ekonomisk politik. Kännetecknande för denna politik
var under samtliga tre år 1974—1976 att moderaterna förordade en väsentligt
mera expansiv och konsumtionsstimulerande politik. Den sänkning
av mervärdeskatten som beslutades under våren 1974 ville moderata
samlingspartiet göra väsentligen större och utan tidsbegränsning.
I januari 1975 upprepade man kravet på en kraftig sänkning av den direkta
statsskatten eller en sänkning av mervärdeskatten med 4 % från
den 1 april 1975. I tillägg till detta föreslog man även en rad olika
åtgärder som skulle försvaga budgetens inkomstsida. I motionen 1975:
2151 med anledning av kompletteringspropositionen upprepade man
ånyo sina krav på en mer expansiv utformning av den ekonomiska
politiken än den som regeringen föreslagit. Under januari 1976 krävde
man på nytt en omläggning av den ekonomiska politiken i mer expansiv
riktning än den som föreslagits i budgetpropositionen. Man föreslog
därvid en stimulans av den privata konsumtionen antingen genom en
sänkning av mervärdeskatten eller en direkt statsskattesänkning eller
en stimulans via ökade transfereringar. Man framhöll så sent som i maj
1976 i motionen 1975/76: 2557 att uti det fall att moderata samlingspartiet
skulle komma i regeringsställning efter höstens val så skulle man
verka för en rad olika skattesänkningar i syfte att stimulera den privata
konsumtionen.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att om den ekonomiska
politiken hade lagts upp efter de riktlinjer som moderata samlingspartiet
förespråkat i sina motioner under åren 1974—1976 så skulle den
privata konsumtionen ökat betydligt mer än vad som nu varit fallet,
det statliga budgetunderskottet blivit betydligt större och som en följd
därav sannolikt inflationen varit högre. Detta skulle även ha lett till
att underskottet i bytesbalansen i motsvarande mån hade ökat. Representanter
för detta parti har även förespråkat att staten under dessa år

FiU 1977/78:10

själv borde ha tagit stora utländska lån för att täcka sitt upplåningsbehov.
Även om moderata samlingspartiet gått längst i fråga om krav
på en expansiv och konsumtionsstimulerande politik drev de båda andra
borgerliga partierna under dessa år en överbudspolitik som skulle ha
lett till kraftigare ökad konsumtion och i dagsläget sämre statsfinanser.

Det är mot denna bakgrund utomordentligt anmärkningsvärt att
ekonomiministern i propositionen 45 söker lägga ansvaret för dagens
ekonomiska problem på den ekonomiska politik som förts under åren
före regeringsskiftet. Påståendet att den expansiva finanspolitiken 1974
förstärkte de inflationistiska impulserna framstår som mycket utmanande
mot bakgrunden av att det politiska parti som ekonomiministern
själv företräder då förespråkade en klart mera expansiv politik än
vad den socialdemokratiska regeringen eftersträvade. Lika utmanande
framstår påståendet i propositionen att konsumtionstillväxten 1975 och
1976 var alltför hög när moderata samlingspartiet och de övriga borgerliga
partierna samtidigt i oppositionsställning företrädde en politik som
skulle ha lett till en klart större konsumtionstillväxt än den som den
socialdemokratiska regeringen ansåg vara försvarlig.

När den internationella lågkonjunkturen började vända uppåt mot
slutet av 1975 och början av 1976 lade den socialdemokratiska regeringen
om den ekonomiska politiken i en alltmer restriktiv riktning.
Den internationella återhämtningen var visserligen inte särskilt stark.
Den byggde i stor utsträckning på ett omslag av lagerefterfrågan. Men
den var likväl av en sådan styrka att den ekonomiska politiken måste
inriktas på att under 1976 minska budgetunderskottet och statens lånebehov
för att förbättra vår utrikesbalans och minska vårt beroende av
en internationell upplåning. Vid tidpunkten för regeringsskiftet hade
också den socialdemokratiska regeringen lyckats nedbringa budgetunderskottet
till 5 å 6 miljarder kronor räknat på 12-månadersperiod. Den
borgerliga regeringen kunde emellertid inte fullfölja denna politik.
Trycket från de ekonomiskt oansvariga vallöftena var för stort, vilket
materialiserades redan under november månad 1976 då man bröt upp
den överenskommelse om en skatteomläggning för 1977 och den därtill
hörande överenskommelsen om dess finansiering som hade träffats
mellan de stora löntagarorganisationerna och den socialdemokratiska
regeringen. De alternativa förslag som regeringen lade och riksdagen
beslutade om innebar en fördelningspolitisk reträtt och en kraftig statsfinansiell
försvagning. Denna expansiva politik fullföljde den borgerliga
regeringen sedermera i budgetpropositionen i januari 1977 och det var
först sent under våren som man lade om politiken i en mera restriktiv
riktning. Men då hade redan den borgerliga regeringens oansvariga politik
dragit igång en inflationsprocess som inte längre kunde stoppas
utan nu rullar vidare i en takt som är den högsta sedan koreainflationens
tid.

FiU 1977/78:10

Läget under 1977

Det framstår nu som alltmer klart att den svenska ekonomin gått tillbaka
under den borgerliga regeringens första år. Under socialdemokratins
långa regeringsinnehav kunde vi registrera en under fredstid oavbruten
följd av produktionsökningar och ekonomiska framsteg. Under
1977 kommer däremot den samlade produktionen sannolikt att minska
med ett par procent. En så negativ produktionsutveckling har vi inte
haft i Sverige sedan vi senast hade en borgerlig regering.

Även exportutvecklingen har i volymtermer räknat varit svag. Likaså
får man räkna med att den privata konsumtionen till följd av de
snabba prisstegringarna också kommer att sjunka. Industriinvesteringarna
minskar med 12—14 %.Likaledes representerarlagerinvesteringama
ett omslag som kraftigt reducerar produktionstillväxten. Det enda egentligt
positiva inslaget i den svenska ekonomin under 1977 har varit den
kommunala efterfrågan. De kommunala investeringarna beräknas öka
med inemot 10 % och den kommunala konsumtionen med kanske
3—4%.

Ännu så länge har inte den svaga ekonomiska utvecklingen fått något
större genomslag på arbetsmarknaden. Detta gäller i varje fall i fråga
om den registrerade arbetslösheten. Däremot har det antal personer
som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder stigit mycket kraftigt.

En del av förklaringen till att den ekonomiska utvecklingen under
1977 blivit så svag ligger i att den internationella återhämtningen inte
fått den styrka som man räknade med. Dessa problem hade även en
socialdemokratisk regering haft att möta. Men de socialdemokratiska
lösningarna på den ekonomiska politikens problem hade lett till ett klart
bättre läge för vår ekonomi än vad den borgerliga politiken nu medfört.

Socialdemokratins mera ansvarsfulla politik skulle ha lett till ett klart
lägre budgetunderskott och därmed ett motsvarande lägre upplåningsbehov
både nationellt och internationellt sett. Underskottet i vår utrikeshandel
skulle ha blivit lägre till följd av den mera restriktiva finanspolitiken.
Detta skulle även ha lett till en klart lägre takt i prisstegringarna
— ytterligare understödd av en mera aktiv prisövervakning.
Trycket på vår valutakurs hade blivit mindre. Fördelningen av skatterna
hade blivit mera rättvis, strukturproblemen hade angripits med
större snabbhet och beslutsamhet, förvirringen och förlusterna i energipolitiken
hade undvikits. Investeringsutvecklingen hade blivit bättre —
dels genom ett kraftfullt stöd åt bostadsbyggandet, dels genom att tron
på framtiden hade på ett helt annat sätt än vad de borgerligas svartmålningar
lett till hållits levande i vår ekonomi.

Såväl socialdemokraternas allmänna inriktning av den ekonomiska

FiU 1977/78:10

politiken som alla de olika enskilda förslagen har emellertid konsekvent
avvisats av den borgerliga majoriteten i riksdagen. I det läge som nu
uppstått till följd av de borgerliga partiernas misskötsel av vår ekonomi
måste emellertid socialdemokraterna känna ett ansvar för alla de
människor som kommer att drabbas av konsekvenserna av detta misslyckande.
Utskottet kommer därför att på grundval av den socialdemokratiska
motionen 39 i det följande framlägga en rad förslag som
tar sikte på att vända tillbakagången i vår ekonomi och på nytt få till
stånd en positiv produktions- och sysselsättningsutveckling med lägre
prisstegringar och en på sikt återupprättad balans i vår utrikeshandel.

Den internationella utvecklingen

Världsekonomin har under och efter sommaren utvecklats klart långsammare
än vad som förutsågs så sent som i maj—juni detta år. Sålunda
tycks nu BNP-tillväxten för OECD-området knappast komma att
uppgå till 4 % mellan 1976 och 1977. Årets tillväxt i världshandeln,
som i vårens reviderade nationalbudget bedömdes kunna bli 7—8 %,
verkar nu stanna vid ca 5 %.

För Förenta staterna och Japan förutses nu en tillväxt för 1977 på
5 å 51/2%. I Västeuropa ökar den samlade produktionen väsentligt
långsammare eller med något över 2 %. Den största besvikelsen utgör
Förbundsrepubliken Tyskland där tillväxtprognosen för 1977 fått revideras
ner från vårens 4,5 % till 3 % nu.

Generellt sett förorsakas den låga tillväxten i Västeuropa av att de
reala disponibla inkomsterna utvecklats svagt till följd av en hög inflation
i förhållande till löneutvecklingen. Samtidigt har det drivits en
återhållsam finanspolitik i syfte att få ner inflationstakten och minska
de i flera länder stora bytesbalansunderskotten. Konsumtionstillväxten
har härigenom inte blivit så stark att kapacitetsutnyttjandet i industrin
förbättrats. BI. a. till följd härav har industriinvesteringarna fortsatt att
utvecklas mycket svagt.

I den rådande situationen blir den fortsatta utvecklingen i hög grad
beroende av vilken politik som kommer att bedrivas, då det finns mycket
litet av spontan tillväxtkraft i världsekonomin. Den nuvarande
expansionstakten är inte tillräcklig för att märkbart öka kapacitetsutnyttjandet
och efterfrågan på arbetskraft. Tvärtom finns det uppenbara
risker att arbetslösheten ute i världen ytterligare kommer att öka från
den redan nu mycket höga nivån om stimulanser inte sätts in. Detta
gäller särskilt som en stor del av de investeringar som nu genomförs
är av defensiv karaktär, dvs. de görs i arbetskraftsbesparande syfte och
inte i första hand för att öka produktionskapaciteten.

FiU 1977/78:10

ledd uppgång utan måste stimulera den inhemska efterfrågan om
världsekonomin skall få en tillräcklig stimulans. Dessa länder har emellertid
varit obenägna att ensidigt vidta sådana åtgärder. Speciellt från
tysk sida har det framhållits att flera länder måste dela ansvaret för att
få fart på världsekonomin. Förutsättningarna för efterfrågestimulans i
en större länderkrets har också förbättrats. Så har t. ex. den externa
balansen förbättrats i flera länder såsom Storbritannien, Frankrike och
Italien. På grund härav och under trycket av de klara riskerna för ytterligare
ökad arbetslöshet har under hösten på flera håll en omorientering
skett mot en mera expansiv politik. Stimulansprogram lades fram
tidigt under hösten i både Förbundsrepubliken Tyskland och Japan.

I båda fallen avsåg de dock i första hand offentliga investeringar och
bostadsbyggande vilket ger en relativt begränsad stimulans åt utrikeshandeln.
Senare har dessa program kompletterats. I Förbundsrepubliken
Tyskland har beslut nu fattats om åtgärder om totalt ca 11 miljarder
mark, framför allt genom ytterligare skatteåtgärder som ökar de disponibla
inkomsterna. I Japan har aviserats särskilda åtgärder för att
öka importen. Den brittiska regeringen har lagt fram en omfattande
s. k. minibudget med insatser på totalt 3 miljarder pund för innevarande
år och år 1978. Ytterligare brittiska åtgärder har ställts i utsikt
till våren om löneökningarna hålls inom vissa gränser. Carter-administrationen
har uttryckt sin bestämda föresats att hålla uppe tillväxten
i den amerikanska ekonomin och sänka arbetslösheten. En viss uppmjukning
av politiken har också skett i Frankrike. Bland de nordiska
länderna kommer Norge även under år 1978 att ha en snabb ekonomisk
tillväxt. Expansionen i Danmark och Finland blir även i fortsättningen
begränsad men tillväxten kan ändå förväntas bli ett par procent snabbare
år 1978 än under år 1977.

Trots att den underliggande konjunkturen fortfarande kan beräknas
bli relativt svag under 1978 kan effekterna av den mera expansiva
ekonomiska politiken i flera betydelsefulla OECD-länder motverka en
eljest sannolik avsaktning av uppgången 1978. Erfarenheterna från de
närmast föregående åren pekar dock på att det är mycket svårt att
bedöma effekterna och resultaten av ekonomisk-politiska åtgärder. Vid
flera tidigare tillfällen har en expansiv ekonomisk politik motverkats
av en samtidig höjning av sparandet.

Enligt konjunkturinstitutets bedömning i höstrapporten väntas den
totala produktionsökningen inom OECD-området för år 1978 uppgå till
drygt 4 %. Här bör inskjutas att OECD-sekretariatet under hösten redovisat
en prognos om en något lägre tillväxttakt. För Västeuropa förutser
konjunkturinstitutet en något svagare utveckling än för hela OECDområdet
eller 3,5 % ökning, där större delen av ökningen faller på
andra halvåret. Världshandeln förväntas stiga med ca 6 %.

Utskottet har inte underlag att göra en från konjunkturinstitutet av -

FiU 1977/78:10

vikande bedömning. Den stora osäkerhet som vid denna tid på året ännu
vidlåder bedömningarna för år 1978 bör emellertid starkt betonas.
Särskilt lagerutvecklingen i Västeuropa — en faktor som är av stor betydelse
för Sveriges export under det kommande året — är en i sammanhanget
svårbedömd variabel. Konjunkturinstitutet har vidare vid
sin bedömning inte haft möjlighet att ta hänsyn till alla de ekonomiskpolitiska
åtgärder som på senare tid aviserats från skilda håll — åtgärder
som dock har i dagsläget svårbedömda effekter.

Det bör i detta sammanhang erinras om att de socialdemokratiska
partierna och fackföreningarna i Västeuropa hade ett gemensamt möte
i Oslo under mars månad i år om den ekonomiska politiken. Man kom
därvid överens om en ekonomisk strategi som var nödvändig för att
säkra full sysselsättning i våra länder. Huvudpunkterna i denna strategi
var:

1. En mera välfärdsorienterad ekonomisk tillväxt.

2. En politik som siktar till att stimulera privata och offentliga investeringar
för att skapa full sysselsättning.

3. En mera aktiv arbetsmarknadspolitik.

4. En anti-inflationspolitik utformad med selektiva medel och utan
avkall på kravet på full sysselsättning.

5. Samarbete om fördelning av betalningsunderskotten och betalningsöverskotten
mellan länderna.

6. Ett närmare samarbete mellan regeringarna om den ekonomiska
politiken.

Utvecklingen hittills under 1977 och perspektiven för 1978 ger klart
vid handen att behovet av en sådan gemensam strategi för att lösa de
ekonomiska problemen icke har blivit mindre sedan detta möte ägde
rum.

Utrikeshandel och bytesbalans

Enligt konjunkturinstitutets bedömningar kan man inte förvänta sig
någon särskilt omfattande stimulans av den svenska ekonomin via exporten
förrän tidigast under senare delen av år 1978. Institutet beräknar
i sin höstrapport exportökningen mellan 1976 och 1977 till knappt
6 % räknat i löpande priser, vilket omräknat i volym innebär en oförändrad
export. För 1978 förutses en ökning i exportvolymen på ca 6 %
(exkl. fartyg 9,5 %). I löpande priser skulle exporten öka med närmare
14 %.

FiU 1977/78:10

Konjunkturinstitutets prognoser avseende bytesbalanserna för 1977
och 1978 framgår av tabell 2.

Tabell 2. Bytesbalans för 1975—1978

(Milj. kr.)

	1975	1976	1977 prognos	1978 prognos
Export, varor Import, varor	72 012 74 000	80 195 84 000	84 895 91 970	96 580 103 055
Handelsbalans	-1 988	-3 805	-7 075	-6 475
Korrigering av handels-statistiken Sjöfartsnetto Resevaluta Övriga tjänster, netto Transfereringar, netto Korrigeringspost	-268 2 940 -2 542 -2 246 -3 405 800	-106 3 087 -3 169 -2 986 -4 375 800	-235 2 800 -3 950 -3 200 -5 600 800	-260 2 800 -4 550 -3 600 -7 050 800
Bytesbalans	-6 709	-10 554	-16 460	-18 335

Källa: Konjunkturinstitutet.

För 1977 innebär detta en betydande försämring av handelsbalansen
och därmed också i bytesbalansen jämfört med vad som bedömdes som
sannolikt i våras. Det sammanhänger framför allt med devalveringen
som gör att vi får betala mera för importen. Den stora förändringen
jämfört med tidigare bedömningar hänför sig dock till 1978. I stället
för en tidigare förväntad kraftigt förbättrad bytesbalans förutses nu en
ytterligare försämring till 1978 med närmare 2 miljarder kr. En väsentlig
förklaring härtill är att devalveringarna ger en markant försämring
i vårt bytesförhållande. De förmodat positiva effekterna av
devalveringen på exportvolymen beräknas av konjunkturinstitutet inte
uppträda förrän 1979. Då kan mycket annat ha förändrat förutsättningarna
för såväl exporten som importen. Utskottet vill därför för sin
del konstatera att en väsentlig del av den av konjunkturinstitutet förutsedda
försämringen av vårt lands bytesbalans har åstadkommits av regeringens
devalveringspolitik.

Utskottet vill uttrycka sin starka oro över bytesbalansens utveckling.
De stora underskotten fordrar en upplåning utomlands av mycket stor
omfattning. Amorteringarna och räntorna på dessa lån skall finansieras
med framtida exportintäkter och kommer att utgöra en tung börda
framöver. Det kan inte heller uteslutas att lånevillkoren efter hand skulle
komma att försämras om bytesbalansunderskotten fortsatte att vara
av denna omfattning under en längre tidsperiod. Det blir i detta perspektiv
en dominerande uppgift för den ekonomiska politiken att snabbt
och med all kraft söka hejda den nuvarande utvecklingen och successivt
återföra ekonomin till ett balansläge.

Fiu 1977/78:10

Mål och förutsättningar för den ekonomiska politiken

Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden för den ekonomiska
politiken i vårt land. I regeringsställning kunde socialdemokratin föra
en politik som gjorde att vi avvärjde de internationella kriserna under
efterkrigstiden — på samma sätt som den socialdemokratiska politiken
framgångsrikt motverkade krisen på 30-talet. Socialdemokratin har alltid
vägrat att acceptera en ökad arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska
politiken — vare sig det gäller att bekämpa inflationen eller
åstadkomma balans i utrikeshandeln. Allas lika rätt till arbete och
trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

Det socialdemokratiska valprogrammet inför 1976 års val präglades
av insikten att ett förverkligande av detta mål kräver en stark och internationellt
sett konkurrenskraftig ekonomi. Det är endast i en stark
ekonomi som man långsiktigt kan förverkliga målet om en full sysselsättning.
Det är endast i den starka ekonomin som man kan ge medborgarna
den ekonomiska trygghet som alltid varit ett ledmotiv i socialdemokratisk
politik. Det är endast i kraft av en stark ekonomi som ett
land kan hävda sitt ekonomiska oberoende och självständigt förverkliga
de egna ekonomisk-politiska målen.

Effekterna av oljekrisen och av den långdragna internationella lågkonjunkturen
sätter fortfarande sin prägel på vårt lands ekonomi. Även
om de omedelbara verkningarna av krisen under 1974 och 1975 kunde
slås tillbaka och den fulla sysselsättningen bevaras har ännu inte det
svenska näringslivet ställt om sig till de nya krav som utvecklingen i vår
omvärld ställer på vår ekonomi. Skall vi kunna långsiktigt hävda vår
ställning som en välfärdsstat och en framgångsrik industrination och
kunna skapa arbete och trygghet åt alla är det nödvändigt att vi med
kraft engagerar oss i arbetet med att bygga upp ett näringsliv och en
ekonomisk struktur som är inriktat på framtiden. Vi måste därför målmedvetet
arbeta på att med bibehållen full sysselsättning nedbringa det
allt större underskottet i vår utrikeshandel.

Stora delar av den svenska industrin är även i nuläget internationellt
konkurrenskraftiga. Genom ständigt ökade investeringar har vi nu ett
industrikapital som torde höra till det modernaste och mest effektiva
inom hela OECD-området samtidigt som det tillgodoser internationellt
sett höga krav på arbetsmiljön. Yrkesskickligheten och utbildningsnivån
hos de anställda är också bland de högsta i världen. Vårt samhällskapital
— i form av kommunikationer, vägar, hamnar, etc. — är även väl utbyggt
och väl ägnat att bidra till en hög effektivitet hos vårt näringsliv.
Genom kraftfulla satsningar på den offentliga sektorn och genom en
skatte- och fördelningspolitik i folkflertalets intresse har vi också skapat
en social balans i vårt samhälle som är en stor tillgång.

Alla dessa faktorer samverkar till att vårt land även fortsättningsvis

FiU 1977/78:10

har goda förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen.
Vinstnivån är vid en internationell jämförelse långt ifrån så katastrofal
som den borgerliga regeringen velat ge intryck av. Förlusterna
är i allt väsentligt koncentrerade till utsatta branscher som stål- och
skogsindustrin, gruvhanteringen, varven och rederierna samt tekoindustrin,
men dessa förluster är i stor utsträckning ett internationellt
fenomen som även återfinnes i länder med en klart lägre lönenivå än
den svenska.

Även om vi har anledning räkna med att huvudparten av det svenska
näringslivet har framtiden för sig finns det delar som kommer att
få bestående svårigheter att erbjuda konkurrens mot låglöneländer. Det
gäller i första hand de näringar som producerar varor med en teknik
som är lätt kopierbar och där alltså skillnader i lönekostnader inte kan
kompenseras genom en motsvarande skillnad i produktivitet och effektivitet.
Det gäller också branscher där vår råvarufördel inte längre är
lika påtaglig som förr. För dessa delar av näringslivet måste man räkna
med svårigheter för en ganska lång tid framöver. Samhället måste där
känna ett ansvar för att omstruktureringen sker under sådana former
att de anställdas berättigade krav på medinflytande och inkomsttrygghet
blir tillgodosedda och med ständigt beaktande av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av förändringarna.

I denna situation är det ett oeftergivligt krav att man skapar nya och
för framtiden mera varaktiga sysselsättningsmöjligheter. För socialdemokratin
och arbetarrörelsen över huvud taget är det därför ett centralt
mål att öka nyskapandet inom den svenska industrin. Vi måste erbjuda
människorna sysselsättningsmöjligheter som har framtiden för sig och
som kan ersätta de arbeten som till följd av utlandskonkurrensen kan
komma att försvinna.

Den borgerliga regeringen har i stort sett endast anvisat en väg för
att lösa vårt lands ekonomiska problem och det är att minska kostnaderna
för företagen och därigenom förbättra deras vinstsituation. Man
har koncentrerat sig särskilt på lönekostnadernas roll och ställt i utsikt
att bara dessa pressas ner tillräckligt långt i förhållande till våra konkurrentländer
så kommer vårt lands ekonomiska problem att lösas. Men
under tiden har man själv fört en ekonomisk politik som är klart inflationsdrivande
med en kraftig ökning av det statliga budgetunderskottet
och fortsatt mycket kraftiga ökningar av vårt underskott i förhållande
till utlandet. Man har därigenom skapat en grogrund för en fortgående
inflation och alltså en fortgående försämring av vår allmänna kostnadssituation.

För att vi skall kunna förverkliga de grundläggande målen för vår
ekonomiska politik är det emellertid enligt utskottets mening ett oeftergivligt
krav att politiken ges en annan inriktning än den som den borgerliga
regeringen fört under sitt första regeringsår. Vi måste med kraft

FiU 1977/78:10

ingripa mot inflationen och ta ner denna till en betydligt lägre nivå än
vad som hittills gällt under den borgerliga regeringens tid. Det är först
därigenom som vi får möjligheter att dämpa vår kostnadsutveckling
och på nytt få igång produktionen i vårt land. Ett väsentligt medel för
att uppnå denna lägre takt i inflationen är en finanspolitik i bättre balans.
Politiken måste därför inriktas på att minska det stora statliga
budgetunderskottet och det stora statliga upplåningsbehovet. I det läge
som vår ekonomi nu befinner sig måste den statliga budgeten bidraga
till stabiliseringen av vårt lands ekonomi i stället för att som nu snarare
skärpa landets ekonomiska problem. Vi kommer inte att vare sig
kunna tillräckligt dämpa inflationstakten eller ta ner underskottet i vår
utrikeshandel om inte den statliga finanspolitiken får en mera restriktiv
inriktning. Dessutom bör även framhållas att om inte finanspolitiken
läggs om så kommer det statliga upplåningsbehovet att skapa betydande
problem för andra sektorer i ekonomin. Kommunerna har redan försatts
i ett mycket besvärligt läge. Det torde vara klart att svårigheterna
för kommunerna att få lån bidragit till de höga kommunalskattehöjningarna
inför 1978. Men även bostadsbyggandets finansiering och näringslivets
kapitalförsörjning kommer som en följd av den svaga statliga
budgetpolitiken att allvarligt försvåras. Utskottet återkommer i det
följande med närmare riktlinjer för den statliga budgetpolitiken.

Politiken bör även inriktas på att kraftigt öka investeringarna i landet.
Under den borgerliga regeringens tid har dessa kraftigt fallit tillbaka
både inom industrin och på bostadsbyggandets område. Detta i ett
läge då vi egentligen mer än någon gång tidigare skulle behöva ett byggande
för framtiden för att lösa landets problem.

I propositionen 45 om inriktningen av den ekonomiska politiken saknas
i huvudsak riktlinjer för hur den ekonomiska politiken bör riktas in
framöver. Utskottet finner detta anmärkningsvärt mot bakgrund av de
stora uppgifter den ekonomiska politiken nu står inför. Sålunda saknar
utskottet i propositionen en mer långsiktig strategi för hur näringslivets
investeringar skall fås att växa fram på nya, framtidsinriktade områden.

Ett sådant långsiktigt perspektiv återfinns däremot i motionen 39. I
motionen dras riktlinjer upp bl. a. för en strukturfond med syfte att bilda
finansiell bas för de omfattande framtidsinriktade investeringar som
är nödvändiga. Utskottet finner det långt viktigare att denna strukturfond
kommer till stånd än att en allmän sänkning av arbetsgivaravgiften
företas, som regeringen föreslår. Enligt utskottets mening är det nödvändigt
att redan nu påbörja ett byggande för framtiden inom svensk industri
av den art som skisseras i motionen och utskottet vill tillstyrka en
sådan inriktning av den ekonomiska politiken. Genom att omgående
påbörja detta arbete uppnås även väsentliga fördelar i det korta perspektivet.
Utskottet återkommer senare till riktlinjerna för en sådan
politik för framsteg och industriell utveckling.

FiU 1977/78:10

Med det anförda avstyrker utskottet de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i propositionen och tillstyrker i stället
de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i
motionen 39.

Utskottet avstyrker i detta sammanhang också de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionerna 38 och 40. Dessa riktlinjer
innebär en så väsentlig försvagning av statsbudgeten och av investeringsmöjligheterna
att ett genomförande ytterligare skulle försvåra
möjligheterna för vårt land att återvinna den ekonomiska balansen.

I det följande kommer utskottet att närmare utveckla sina förslag
till en politik som skall kunna återställa styrkan i vårt lands ekonomi.

En politik för framsteg och industriell utveckling

I de följande tio punkterna sammanfattar utskottet riktlinjerna för
en politik för arbete, trygghet och utveckling.

De gör inte anspråk på att täcka politikens alla fält. Men det som är
centralt är att klara sysselsättningen i dag och i framtiden. Sysselsättningen
måste alltid vara den ekonomiska politikens viktigaste fråga.
Skall vi lyckas med att långsiktigt lösa sysselsättningsfrågorna måste vi
också återvinna och befästa framtidstron i det svenska samhället. Då
måste vi bryta den kris- och undergångsstämning som den borgerliga
regeringen sprider.

Dessa riktlinjer ansluter till det program för arbete och trygghet som
socialdemokraterna gick till val på och till det förslag till aktionsprogram
som lades fram i början av året. De grundar sig också på resultaten
av det socialdemokratiska storrådslag som genomfördes i början
av oktober månad.

1. Branschpolitisk planering

Den djupa internationella lågkonjunkturen har skapat betydande problem
för flera av våra viktigaste basindustrier. Det gäller bl. a. stål-,
gruv- och skogsindustrin. Även varven och teko-industrin har ställts inför
betydande problem. I många fall har lågkonjunkturen också utlöst
mera långsiktiga strukturproblem i dessa branscher.

Utskottet förutsätter därför en kraftig förstärkning av den branschpolitiska
planeringen och kraftfulla statliga initiativ för att stödja den
industriella utvecklingen inom bl. a. gruvindustrin, stålindustrin, skogsindustrin,
beklädnadsindustrin och varvsindustrin. Utskottet förutsätter
även att statsmakterna ger kärnkraftsindustrin det stöd som krävs för att
den skall kunna hävda sin ställning på exportmarknaderna.

2. Strukturfonden

En omstrukturering av våra basindustrier kommer att kräva stora
resurser. Härutöver måste emellertid också omfattande resurser sättas

4 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78: 10

in på att utveckla vår framtida industristruktur. Inför trycket av en skärpt
utländsk konkurrens måste vi acceptera strukturomvandlingen. Men den
måste ske i socialt acceptabla former under en aktiv löntagarmedverkan
och måste leda till en utveckling av svensk industri — inte en nedbantning
och försvagning. Detta kräver investeringar både i befintliga
företag med goda framtidsutsikter och i nya projekt som kan ge oss
sysselsättning, försörjning och konkurrenskraft i framtiden.

Socialdemokraterna lade i januari i samförstånd med Landsorganisationen
i motionen 1976/77: 1327 fram ett förslag om inrättande av en
strukturfond. Utvecklingen i vårt land har sedan detta förslag lades
fram understrukit behovet av en sådan fond. Dagens ekonomiska situation
och kravet att återställa balansen i vår ekonomi ställer än större
krav på investeringsinsatser av denna typ. Utskottet föreslår därför att
en strukturfond inrättas fr. o. m. 1 januari 1978 med betydligt större finansiella
resurser än som var aktuellt i januari.

Den sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften med 2 % som
har föreslagits av regeringen fr. o. m. 1 januari 1978 innebär att nära
4 miljarder kr. på ett planlöst sätt sprids över hela näringslivet. Enligt
utskottets uppfattning är det tveksamt om en åtgärd av denna typ överhuvud
taget får någon positiv effekt på investeringsverksamheten. Därtill
kommer att ingen del av dessa miljarder som egentligen är att se som
löntagarnas pengar, i och med att de beaktats i löneförhandlingar, kommer
att underordnas löntagarnas inflytande.

Enligt utskottets mening bör därför förslaget om en sänkning av
arbetsgivaravgiften med 2 % avslås och i stället en strukturfond inrättas
fr. o. m. den 1 januari 1978. Under det första verksamhetsåret bör den
tilldelas ett belopp som motsvarar kostnaderna för en sänkning av allmänna
arbetsgivaravgiften under 1978, vilket innebär att den tilldelas
ett eget kapital på 4 miljarder kr. Strukturfonden bör läggas vid sidan
av statsbudgeten och bör ges möjligheten att med statliga garantier gå
ut på de internationella lånemarknaderna och förstärka sin verksamhet.
I övrigt bör dess arbete läggas upp efter de riktlinjer som redovisats i
motion 39.

3. Övriga åtgärder för att stimulera investeringarna

Enligt nu föreliggande beräkningar kommer industriinvesteringarna
att minska med närmare 25 % under åren 1977 och 1978. Detta innebär
ett kraftigt brott i förhållande till den utveckling som uppnåddes under
den tidigare regeringen. Sverige var ända fram till år 1976 internationellt
sett unikt i det avseendet att investeringarna inom industrin ökade varje
år utan undantag sedan 1968.

Enligt utskottets uppfattning bör en utgångspunkt för den aktuella
ekonomiska politiken vara att snabbt vända den nedåtgående utveck -

FiU 1977/78:10

lingen på investeringsområdet. De åtgärder som redovisats under de två
närmast föregående punkterna bör verksamt bidraga härtill. Men därutöver
krävs ytterligare åtgärder.

Särskilda åtgärder måste vidtas för att öka investeringarna i de statliga
företagen. Dessa företag måste spela en mera aktiv näringspolitisk roll.
Utskottet vänder sig bestämt mot talet om att investeringarna i dessa
företag ligger för högt. I stället måste man från statsmakternas sida
påverka de statliga företagen att öka investeringarna. Den möjligheten
utnyttjades under den socialdemokratiska regeringsperioden. Mot den
bakgrunden bör en särskild inventering göras av investeringsprojekt som
snabbt kan komma till stånd i de statliga företagen. Riksdagen bör
uppdra åt regeringen att föranstalta om att en sådan inventering kommer
till stånd.

Den strukturomvandling av den svenska industrin som nu förestår
kommer att medföra stora behov av kapital. Ofta kommer beloppen
att avse mycket stora enskilda projekt och också vara förenade med ett
inte obetydligt risktagande. Investeringsbankens uppgift är att tillgodose
den typen av behov. Mot den bakgrunden är det angeläget att investeringsbankens
möjligheter att öka utlåningen inkl. ett ökat risktagande
snarast kommer till stånd. Inte minst de betydande kursförluster som
under senare tid uppstått på bankens utländska upplåning kan medverka
till att minska bankens möjligheter till engagemang i projekt med en
viss risk. Detta skulle i så fall vara en utomordentligt olycklig utveckling.
Mot den bakgrunden bör investeringsbankens eget kapital förstärkas
med 500 milj. kr. Medel bör anvisas på tilläggsbudget I för innevarande
budgetår.

Regeringen har nyligen beslutat helt frisläppa investeringsfonderna
för byggnads- och maskininvesteringar i hela landet. Tillstånd att utnyttja
investeringsfonderna lämnas nu med stöd av 9 § 1 mom. lagen
(1955: 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Utskottet
utgår ifrån att i enlighet med vad som anförts i motion 39 företag ej
må lämnas tillstånd utnyttja investeringsfonderna enligt 9 § 1 mom.
nämnda lag med mindre än att ansökan om tillstånd att utnyttja fondmedlen
tillstyrkts av arbetstagarnas lokala fackliga organisation.

Utskottet tillstyrker från sina utgångspunkter att tiden för utnyttjande
av det särskilda investeringsavdraget och giltighetstiden för det särskilda
investeringsbidraget i princip förlängs intill utgången av år 1978. Utskottet
har för sin del inget att erinra mot de i propositionen 52 föreslagna
ändrade bestämmelserna rörande båtar och motordrivna fordon.

I fråga om begränsning av aktiebolagens vinstutdelning uttalades i
regeringens s. k. stabiliseringspolitiska program, som redovisades i slutet
av augusti i år, att de svenska företagen genomgående väntas uppvisa
dåliga resultat för 1977 och att kapitalägarna således får bära sin del
av de bördor som de ekonomiska problemen inneburit. Detta uttalande

FiU 1977/78:10

har emellertid ej följts upp i någon form i de propositioner som regeringen
därefter förelagt riksdagen.

Enligt utskottets mening bör dock principen om stopp för utdelningshöjningar
slås fast i en särskild lagstiftning. Utskottet föreslår därför att
riksdagen antar det vid motionen 39 fogade förslaget till Lag om begränsning
av vinstutdelning i aktiebolag.

4. Forskning och utveckling

För att på lång sikt vidmakthålla och förstärka den svenska industrins
livskraft krävs en målmedveten satsning på forskning och teknisk utveckling.

Vårt lands hittillsvarande utveckling till ett avancerat industriland,
vilket i sin tur varit en förutsättning för sociala reformer utan motstycke,
har till stor del varit möjlig tack vare ett högt tekniskt kunnande och
en framgångsrik forskning. De ekonomiska och sociala framstegen har
bl. a. haft sin grund i en snabb utveckling inom naturvetenskap och
teknik. Vi måste därför långsiktigt förstärka forskningen och den tekniska
utvecklingen och återge den dess betydelse som framstegsfaktor
och konkurrensmedel för vår exportindustri.

5. Åtgärder för att utveckla de svenska exportföretagens marknadsföring
samt utbyggnad av exportstödet

Mot bakgrund av vår bytesbalans måste ansträngningarna att öka exporten
ges högsta prioritet. Företagen måste därför skärpa sina exportansträngningar.
I detta läge bör staten lämna ett aktivt stöd och väsentligt
öka sina insatser för att utveckla de svenska exportföretagens marknadsföring.
Det är därför naturligt att den exportfrämjande verksamheten
inom Sveriges Exportråd utökas väsentligt. Vidare bör möjlighet
öppnas för en statlig lånegaranti till marknadsföringsprojekt.

De svenska företagens konkurrenssituation bör uppmärksammas när
det gäller exportkrediter. Exportkrediterna har fått en allt större betydelse
i konkurrensen mellan exportländerna. Med hänsyn till vikten av
att utveckla exporten bör enligt utskottets mening de statliga insatserna
förstärkas. Riktpunkten bör vara att AB Svensk Exportkredit skall ställa
lån för exportkrediter till förfogande i svenska kronor och till fast ränta.

6. Energipolitik

En viktig förutsättning för en stark ekonomi och en på lång sikt
framgångsrik utveckling i det svenska näringslivet är en förnuftig energipolitik.

1975 fattade riksdagen med bred majoritet beslut om energipolitikens
inriktning fram till 1985. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att
detta beslut fullföljs om vi skall kunna övervinna svårigheterna i den
svenska ekonomin.

FiU 1977/78:10

Genom den borgerliga regeringens sätt att hantera energifrågorna
ökar ytterligare de påfrestningar som vårt lands ekonomi nu utsätts för.
Redan har stora ekonomiska förluster åsamkats det svenska samhället
som en direkt följd av regeringens oenighet och bristande handlingsförmåga
i energipolitiken.

Med dagens ekonomiska problem och inför framtidens allt bistrare
energisituation kan ett utvecklat industriland inte vara utan en långsiktig
energipolitik.

Om vi skall kunna kräva av det svenska näringslivet att det skall planera
för framtiden och genomföra tunga investeringar måste klara besked
ges om morgondagens energiförsörjning i vårt land.

Regimskiftet innebar att en ansvarsfull och framsynt energipolitik ersattes
av taktiskt motiverad kvartalspolitik. Den borgerliga regeringens
hantering av energipolitiken har redan allvarligt skadat landets ekonomi
och politikens anseende.

Utskottet förutsätter en snabb återgång till 1975 års energipolitik.

7. Bostäder och byggande

Utvecklingen på bostads- och byggnadsmarknaden inger stark oro.
Igångsättningen av nya bostäder ligger nu på en alarmerande låg nivå.
Under årets åtta första månader påbörjades 6 800 eller närmare 20 %
färre lägenheter än under motsvarande tid förra året. Igångsättningen
riskerar i år bli 10 000—15 000 bostadslägenheter under vad som i nuvarande
läge kan anses vara en rimlig och önskvärd nivå. Särskilt ogynnsam
är utvecklingen för flerfamiljshusen.

De i motionen 39 framställda yrkandena om åtgärder för att vända utvecklingen
på detta område bereds av civilutskottet men finansutskottet
vill för sin del understryka vikten av att bostadsinvesteringarna hålls
uppe i det aktuella läget. Nuvarande bostadsbyggnadsnivå är för låg
för att långsiktigt klara bostadsförsörjningen. Samtidigt är det önskvärt
att vi i nuläget just genom ett relativt högt bostadsbyggande utnyttjar
de reala resurser som annars skulle stå oanvända i vår ekonomi, eftersom
investeringarna i bostäder belastar vår handelsbalans i relativt ringa
mån. Därvid måste uppmärksammas att arbetslösheten i byggnadsarbetarnas
kassa den 1 november i år var 3,7 %. Det är en avsevärt högre
arbetslöshet än vid samma tid i fjol. Uppgången i arbetslöshet under
hösten har också varit snabbare än vad som är säsongmässigt vanligt.
Enligt en aktuell prognos (mitten av november 1977) för byggsysselsättningen
t. o. m. första kvartalet 1978 från länsarbetsnämnderna bedöms
riskerna för en snabbt stigande arbetslöshet på byggområdet nu vara
större än för bara ett pär månader sedan. Orsaken till de försämrade
utsikterna är i första hand försenad igångsättning av byggprojekt. An 5

Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

ledningen till att byggprojekten försenats anges vara bl. a. svårigheter
att få fram byggnadskreditiv, omprojektering av projekt på grund av
överkostnader samt investeringsavgiften på oprioriterat byggande.

När ekonomin måste stimuleras och när byggandet för framtiden står
i förgrunden är byggnadsverksamheten av särskild betydelse. Genom
byggnadsinvesteringarna skapas en viktig draghjälp för övriga delar av
industrin. För produkter som armeringsjäm, kylskåp, spisar, snickeriprodukter
och mycket annat skulle en uppgång i framför allt bostadsbyggandet
vara av stor betydelse. Regeringens passivitet på bostads- och
byggnadsområdet har därför bidragit till neddragningen av verksamheten
inom andra delar av industrin. I dagens läge är det i stället viktigt
att återge byggnadsindustrin den roll av motor för den ekonomiska utvecklingen
som den tidigare så många gånger spelat. Det är också viktigt
att skapa underlag för en ökad rekrytering av byggnadsarbetare för
att klara morgondagens behov. Nödvändiga åtgärder för att på nytt öka
bostadsbyggandet, särskilt flerfamiljshus, redovisas i motionen 39. Finansutskottet
vill för sin del särskilt stryka under att de av länsarbetsnämnderna
påtalade svårigheterna att få fram byggnadskreditiv snarast
måste undanröjas. Om dessa svårigheter beror på att tidigare överenskommelser
med bankerna om bostadsbyggandets kreditmässiga prioritering
inte fungerar, bör regeringen ta initiativ till erforderliga kreditpolitiska
åtgärder.

I propositionen 52 har regeringen tagit upp frågan om ändring av
reglerna rörande investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Beloppsgränsen
för när avgift skall utgå föreslås höjd från 100 000 kr. till
500 000 kr. utom för fritidshus och idrottsanläggningar. I propositionen
aviseras också en i förhållande till hittillsvarande principer uppmjukad
dispensgivning. Regeringen har, med hänsyn till sysselsättningsläget,
redan lämnat generell dispens från investeringsavgiften i Norrbottens,
Västerbottens och Värmlands län. I fråga om investeringar som har anknytning
till industrisektorn aviserar budgetministern att dispensgivningen
kommer att vara generös. Även i övriga fall bör enligt hans
mening en viss uppmjukning ske.

Enligt vad utskottet inhämtat har dispensgivningen redan under den
tidsperiod bestämmelserna om investeringsavgift hitintills varit i tilllämpning
varit generös. Av intill den 10 november avgjorda ärenden
avseende 323 projekt har dispens medgetts i 160 fall. Stor hänsyn har
vid behandlingen av dispensärendena tagits till sysselsättningspolitiska
motiv. Drygt hälften av de medgivna dispenserna har lämnats på denna
grund. Övriga dispenser avser i huvudsak fall av ålägganden från inspektionsmyndighet
att anskaffa nya lokaler, uppsägning från lokaler
m. m.

Med hänsyn till att dispensgivningen redan nu är betydande och att

FiU 1977/78:10

den behöver öka ytterligare för att inte avgiften skall skapa ökad arbetslöshet
inom byggnadsbranschen framöver, kan det ifrågasättas om
avgiften i ett sådant läge längre fyller ett behov. Skäl talar därför enligt
finansutskottets mening för att, såsom föreslås i motionerna 78, 77 och
73, avgiften avskaffas.

8. Arbetsmarknadspolitiken

Under 1977 har en successiv försvagning av arbetsmarknaden ägt
rum. Detta har kommit till uttryck i bl. a. ett stigande antal personer
berörda av varsel om personalinskränkningar, ett sjunkande antal nyanmälda
och kvarstående lediga platser och ett växande antal sysselsatta
genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Regeringen har i sin politik använt många av de arbetsmarknadspolitiska
medel som utvecklades under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Den samlade uppläggningen av den borgerliga regeringens
handlande skiljer sig dock i väsentliga avseenden från den politik som
fördes av socialdemokratin i regeringsställning.

De åtgärder som den socialdemokratiska regeringen vidtog vid olika
tillfällen för att stimulera sysselsättningen och pressa tillbaka arbetslösheten
spände över hela det politiska fältet. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
samordnades med bl. a. riktade kreditpolitiska, näringspolitiska
och socialpolitiska åtgärder. Sysselsättningspolitiken bedrevs samordnad
i tid och till innehåll.

Denna politik grundades på insikten om att en varaktig grund för
sysselsättning, utveckling och trygghet endast kan läggas genom en
konsekvent ekonomisk politik, inbegripande en planmässig näringspolitik,
en långsiktig branschpolitisk planering samt insatser för stärkt social
balans.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen vidtagit under
loppet av 1977 har inte utformats som en integrerad del i en samordnad
ekonomisk politik. Sålunda har de grundläggande problemen i dagens
svenska ekonomi genomgående lämnats därhän vid utformningen av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Utskottet vill därför understryka
vikten av att regeringen bättre samordnar sin allmänna ekonomiska
politik med arbetsmarknadspolitiken.

9. Kamp mot inflationen

Hittills i år har priserna på dagligvaror ökat med 16 %. Arets inflation
kommer att bli den största på 25 år. Detta är den borgerliga regeringens
hittills största misslyckande. Detta är desto allvarligare som
regeringen i sin finansplan i början av detta år ställde i utsikt att prisstegringarna
på hela den privata konsumtionen endast skulle uppgå till

FiU 1977/78:10

5 %. De ser nu ut att bli inemot 3 gånger så stora. Konsumentprisindex
för senaste 12-månadersperiod har stigit med nära 13 %.

För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det nödvändigt
att vi kraftigt reducerar takten i inflationen. Det är den snabba
inflationen som snedvrider investeringsutvecklingen och håller tillbaka
investeringarna på en rad för framtiden avgörande områden. Den okar
även klyftorna i vårt samhälle och lägger de tyngsta bördorna på de
lågavlönade och på barnfamiljerna. En omfattande förmögenhetsöverföring
sker genom de stora värdestegringarna på fast egendom.

Ett viktigt led i anti-inflationspolitiken är de olika former av prisreglering
som statsmakterna kan använda.

I betänkandet FiU 1977/78: 9 har utskottet tillstyrkt att allmänna prisregleringslagen
ges förlängd tillämpning under tiden den 21 december
1977—den 20 december 1978.

I den likaså med anledning av propositionen 22 väckta motionen 27
(vpk) begärs en sådan tillämpning av allmänna prisregleringslagen att
prisstopp tills vidare skall gälla för alla dagligvaror.

I motionen 39 (s) yrkas i moment 17 att allmänt prisstopp återinförs
snarast, varvid priserna skall återföras till läget i slutet av oktober
månad. Motionärerna konstaterar att de riktlinjer för prisövervakningen
som redovisas i propositionen 45 om riktlinjer för den ekonomiska politiken
visserligen i fråga om sin allmänna uppläggning överensstämmer
med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens tid, men
eftersom enligt motionärerna den borgerliga regeringen hittills inte i
handling visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar
bör man i stället återinföra det allmänna prisstoppet. Prisövervakningen
och priskontrollen måste enligt motionärerna skärpas. Pris- och kartellnämnden
måste i större utsträckning få regeringens aktiva stöd.

Allmänt prisstopp har införts vid två tillfällen under året. Syftet har
då varit att hindra att prisstegringarna på importvaror omedelbart förs
över på inhemskt tillverkade varor. Även om prisreglerande åtgärder, i
form av t. ex. prisstopp, inte är det främsta medlet i en politik för att
bekämpa inflationen så är det dock ett viktigt medel. Införande av
prisstopp eller andra slag av prisreglering kan sålunda vara av stor be -

FiU 1977/78:10

tydelse för att bryta en utveckling mot accelererande inflation och ge
tid för att sätta in andra åtgärder.

Enligt utskottets mening har emellertid regeringen alltför snabbt avvecklat
det allmänna prisstopp som infördes i september månad 1977.
Utskottet föreslår därför att ett allmänt prisstopp åter införes i en sådan
form att man återför priserna till läget i slutet av oktober 1977 — dvs.
innan regeringen upphävde prisstoppet. Det kan sedan successivt avvecklas
i takt med att den allmänna ekonomiska politiken skapar betingelser
för en lugnare prisutveckling.

Prisstoppet bör då efterföljas av en intensiv prisövervakning. Regeringen
har i det syftet nu genom särskilda föreskrifter kompletterat
pris- och kartellnämndens normala övervakning av priser och marginaler.
Enligt de nya anvisningarna skall nämnden övervaka och försöka
påverka prisutvecklingen så att några prishöjningar ej sker som kompensation
för löneglidning. Vidare skall övervakningen inriktas på att
förhindra prishöjningar som vidtas som kompensation för förväntade
kostnadsökningar. Slutligen skall övervakningen också ta sikte på att
förhindra prishöjningar, avsedda att kompensera för minskad försäljningsvolym.
Utskottet konstaterar att det självfallet ingår i övervakningsskyldigheten
att anmäla för regeringen när enligt nämndens mening
ytterligare åtgärder bör vidtas som kräver regeringsbeslut. Utskottet
förutsätter sålunda att regeringen följer prisutvecklingen med större
uppmärksamhet än hittills och att erforderliga åtgärder snabbt och beslutsamt
vidtas. Utskottet förutsätter även att regeringen i handling ger
den prisövervakande myndigheten det stöd som situationen kräver och
att man är beredd att ingripa mot omotiverade prishöjningar.

Med det anförda vill utskottet tillstyrka yrkandena i motionen 39
momenten 17 och 18. Utskottet avstyrker yrkandena i motionen 22 om
införande av allmänt och totalt prisstopp samt om en åtgärdsplan för
att åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror och i
motionen 27 om prisstopp på dagligvaror.

Till frågan om devalveringspolitikens roll i detta sammanhang återkommer
utskottet i avsnittet om valutapolitiken.

10. Skatte- och fördelningspolitiken

Skall vi kunna klara de stora insatser för sysselsättningen och för
framtidsbyggandet som ligger i de av utskottet förordade riktlinjerna
för den ekonomiska politiken måste vi solidariskt dela ansvaret för
deras förverkligande. Vi får inte acceptera ökade klyftor vare sig i fråga
om inkomster eller förmögenhet som ett medel att på nytt återvinna
styrkan i vårt lands ekonomi. I stället måste bördorna bäras efter bärkraft
— de redan väl beställda måste acceptera att göra de största uppoffringarna.

Det förslag till en skatteomläggning för 1978 som den borgerliga re -

FiU 1977/78:10

geringen har framlagt i propositionen 1977/78: 49 uppfyller inte enligt
utskottets mening kraven på en fördelningspolitisk rättvisa. Låg- och
medelinkomsttagama har fått relativt sett för lite av skattesänkningarna.
En mera rättvis fördelningspolitisk profil på skatteomläggningen för
1978 är viktig inte minst mot bakgrunden av att avtalsrörelsen eljest
kan komma att försvåras. Den fördelningsprofil som finns i propositionen
49 innebär att löntagarorganisationerna måste komma att kräva
större kompenserande löneökningar för låglönegrupperna än om fördelningsprofilen
hade ett annat utseende.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen föreslår en skatteomläggning
utan att ha nått en överenskommelse med löntagarnas organisationer
om dess utformning och om att dessa skall beakta de föreslagna
skattesänkningarna i sitt avtalsarbete. Utskottet förordar i stället,
från sina utgångspunkter, att den i motionen 41 föreslagna skatteomläggningen
för 1978 genomförs. Detta förslag ger i jämförelse med regeringens
förslag påtagliga förbättringar åt låg- och mellaninkomsttagarna
och en betydligt jämnare ökning av de disponibla inkomsterna. I motsats
till regeringens förslag skapar det förutsättningar för en lugn avtalsrörelse
med möjligheter till en snabb uppgörelse. Förslaget bidrar därför
till att dämpa pris- och kostnadsstegringama.

Den i motionen 41 föreslagna förändringen av skatteskalorna kommer
att medföra en inkomstförsvagning för statsbudgeten på sammanlagt
1,2 miljarder kr. utöver vad som ligger i regeringens förslag. I avvaktan
på redovisningen i budgetpropositionen av statens förväntade inkomster
och utgifter under innevarande och kommande budgetår avstår utskottet
från att nu uttala sig om finansieringen av hela skatteomläggningen.
Utskottet förordar däremot redan nu att den i motionen 41 föreslagna
ytterligare skattesänkningen i sin helhet kompenseras genom inkomstförstärkningar.
Utskottet återkommer även i närmast följande avsnitt
till vissa allmänna frågor om det statsfinansiella läget.

Den behövliga inkomstförstärkningen för 1978 bör i enlighet med
motionen i första hand åstadkommas genom en uppräkning av socialförsäkringsavgiften
till folkpensioneringen med 0,5 procentenheter. Detta
framstår som motiverat mot bakgrund av att dessa pensionskostnader
fortfarande delvis täcks över statsbudgeten. Sett från företagens synpunkt
skapar det socialdemokratiska skatteförslaget och det därmed
sammanhängande förslaget till finansiering möjligheter att genomföra
avtalsrörelsen till en lägre kostnad än om motsvarande inkomstförbättring
för låg- och mellanlönegrupperna skulle ha åstadkommits genom
lönehöjningar.

Regeringen har vidare föreslagit att en indexreglering genomförs av
de statliga inkomstskatteskalorna. Regeringen avser att genomföra detta
trots att en betydande del av remissinstanserna ställt sig avvisande till
detta förslag.

FiU 1977/78:10

Enligt utskottets mening bör det föreslagna systemet för indexreglering
icke genomföras. Det innebär nämligen

— att de fördelningspolitiska orättvisorna förstärks

— att våra möjligheter att föra en effektiv stabiliseringspolitik försvåras

— att inflationen påskyndas

— att statsfinanserna försvagas

— att möjligheterna att finansiellt hjälpa kommunerna försvagas.
Utskottet ser särskilt allvarligt på riskerna för att det blir svårare

att föra en effektiv stabiliseringspolitik. Genom indexreglerade skatteskalor
bygger man in en destabiliserande mekanism i budgetpolitiken.
En acceleration av inflationen under ett år leder sålunda till kraftigare
skattesänkningar och en större köpkraft året därefter, vilket kan bidra
till att upprätthålla den höga inflationstakten.

Enligt utskottets mening bör effekterna av inflationen på statsskatterna
i stället beaktas genom återkommande skatteomläggningar och utformas
på ett sådant sätt att man kan uppnå en effektivare inflationsbekämpning
och även ta hänsyn till de krav som fördelningspolitiken
ställer på vårt skattesystem.

I motionen 42 (vpk) yrkas avslag på regeringsförslaget om skatteomläggning
för år 1978. I stället föreslås i motionen en rad andra skattesänkningar:
slopande av mervärdeskatten på livsmedel, slopande av
1977 års höjning av mervärdeskatten, slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften
för kommuner och landsting. Vidare föreslås ett direkt
ytterligare bidrag tilt kommuner och landsting om 1 000 milj. kr. Sammantaget
skulle ett förverkligande av förslagen kosta mellan 9 000 och
10 000 milj. kr. I motionen föreslås som kompenserande åtgärder skärpt
beskattning av inkomster över 100 000 kr. samt skärpt beskattning av
stora förmögenheter, arv och gåvor samt realisationsvinster. Utskottet
konstaterar att om man skall få in de ca 4 000 milj. kr. som förslagen
kostar utöver regeringsförslaget på denna väg krävs drastiska förändringar
i nu gällande regler. Konkreta förslag presenteras inte i motionen.
Finansutskottet avstyrker för sin del bifall till en omläggning av detta
slag.

FiU 1977/78:10

motsätta sig detta förslag. Ändringar i grundavdraget inverkar på kommunernas
skatteunderlag, och en ändring i nu förevarande sammanhang
skulle, som föredraganden anför, föregripa den samlade prövning av
kommunernas ekonomi som nu är förestående.

I detta sammanhang noterar utskottet att de ändringar i fråga om
folkpensionärernas beskattning som föreslås i propositionen får till effekt
att den statliga inkomstskatten minskar med 250 milj. kr. och att kommunernas
skatteinkomster ökar i samma mån. Till följd av systemet
för utbetalning av kommunalskatt uppkommer emellertid denna överföring
till kommunerna först år 1980. Utskottet utgår ifrån att denna
effekt ingår i övervägandena i anslutning till kommunalekonomiska utredningens
kommande förslag.

Sparande och budgetunderskott

Det stora underskottet i den svenska bytesbalansen är ett uttryck för
att sparandet i det svenska samhället är för litet i förhållande till vår
resursförbrukning. Detta grundläggande problem togs upp till debatt
redan i 1975 års långtidsutredning. I perspektivet att kapitalbildningen
långsiktigt behövde öka målsattes i långtidsutredningen en kraftig ökning
av det offentliga sparandet. Utvecklingen har emellertid gått i annan
riktning. Parallellt med att näringslivets vinster och sparande minskat,
har också den offentliga sektorns sparöverskott snabbt reducerats. I propositionen
45 redovisas följande tabell över det beräknade finansiella
sparandet 1976—1978 (s. 17):

Tabell 3 Finansiellt sparande 1976—1978

(Milj. kr.)

	1976	1977	1978
Bytesbalans	-10 550	-16 460	-18 340
Hushåll	12 050	15 130	16 450
Näringsliv, bostäder Offentlig sektor (inkl. social-	-37 460	-40 850	-35 150
försäkringssektorn)	14 860	9 260	360
Summa	-10 550	-16 460	-18 340

Källa: Konjunkturinstitutet.

Tabellen bygger på konjunkturinstitutets beräkningar. Nedgången i
det totala sparandet återspeglar det förhållandet, att underskottet i statsbudgeten
ökat mycket snabbt, utan att något kompenserande sparande
kommit till stånd i andra sektorer. I den samlade offentliga sektorn är
sparandet i socialförsäkringssektorn i nominella tal i huvudsak oförändrat
under perioden. För kommunernas del förutses en viss sparökning
under 1978 men helt otillräcklig för att väga upp minskningen för
staten.

FiU 1977/78:10

I RRV:s prognos har likväl hänsyn inte kunnat tas till alla de förslag
som påverkar budgetsaldot negativt under budgetåret 1977/78.

Om perspektivet sträcks ut till att innefatta budgetåret 1978/79 ter
sig det finanspolitiska läget allvarligt. Även om en betydande del av de
utgifter som tillkommit innevarande budgetår är av engångskaraktär och
efter hand kommer att falla bort från statsbudgeten så tillkommer å
andra sidan den fulla effekten av bl. a. de skattesänkningar som redan
beslutats eller varom riksdagen kommer att fatta beslut under höstsessionen.
Skulle den av regeringen föreslagna indexregleringen av den
statliga skatteskalan genomföras kommer skatteinkomsterna att ytterligare
försvagas. Samtidigt kan statens inkomster väntas öka i relativt
långsam takt så länge tillväxten i den svenska ekonomin är svag och
den privata konsumtionen stagnerar. Det är enligt utskottet därför uppenbart
att den statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs
riksdagen i januari månad, måste formas med stor restriktivitet.

Ett stort underskott i statsbudgeten innebär att staten för egen räkning
måste reservera en stor andel av den inhemska kapitalmarknaden
eller ta upp lån utomlands. I sammanhanget bör vägas in att de kapitalanspråk
som ställts från två viktiga investeringsområden, bostadssektorn
och näringslivet, varit starkt begränsade under år 1977. Bostadsbyggandet
har stagnerat och industrins investeringar har minskat kraftigt. Även
för år 1978 har konjunkturinstitutet vid given politik förutsett en mycket
måttlig investeringsnivå för bostäder och näringsliv. I ett något längre
perspektiv är det emellertid uppenbart att båda dessa sektorer kommer
att ställa starkt ökade krav på kapitaltillförsel. I det läget blir det inte
möjligt att i tillnärmelsevis samma omfattning som f. n. täcka statens
upplåningsbehov på den svenska marknaden. Vill vi hålla tillbaka utlandsupplåningen
måste staten bringa ned sitt budgetunderskott väsentligt.

Det utrymme som under de närmaste åren kommer att finnas för
nya, kostnadskrävande åtaganden inom den offentliga sektorn är därför
utomordentligt begränsat.

Detta perspektiv måste även inbegripa den kommunala sektorn. Men
enligt utskottets mening är det viktigt att man inom den ram som trots
den restriktiva inriktningen av politiken i stort ändå kommer att stå till
förfogande för vår inhemska resursförbrukning avdelar så mycket arbetskraft
och investeringar åt den kommunala verksamheten att vi kan
fullfölja ambitionerna på de mest prioriterade områdena — barnomsorg,
äldrevård och långtidssjukvård. Detta kommer att ställa stora
krav på de kommunala beslutsfattarna att de verkligen åstadkommer
en sådan avvägning att dessa verksamhetsområden får de resurser som

FiU 1977/78:10

behövs för att våra ambitioner på sikt skall kunna förverkligas. Detta
kan innebära behov av omprioriteringar inom den kommunala sektom,
men såväl den ekonomiska situationen i stort som angelägenheten i
dessa behov gör att en sådan process måste accepteras.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp motionerna 1976/77: 51,
631, 993, 1012 och 1023 till behandling. I motionerna framläggs eller
begärs en rad olika förslag till åtgärder för att stimulera sparandet. Enligt
vad utskottet inhämtat avser regeringen att senare framlägga förslag
på detta område. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Valutapolitiken

Sedan regeringstillträdet har den borgerliga regeringen medverkat till
att skriva ned den svenska kronan vid tre tillfällen. De två första nedskrivningarna
skedde inom ramen för samarbetet inom den s. k. valutaormen.
Den nedskrivning som skedde i augusti 1977 innebar emellertid
dessutom att regeringen beslöt att lämna detta valutasamarbete. Sammantaget
har dessa tre devalveringar lett till att den svenska kronans
kurs skrivits ned med inemot 20 %.

Den borgerliga regeringens tre devalveringar bör ses mot bakgrunden
av att den socialdemokratiska regeringen inte medverkat till någon
egentlig devalvering sedan 1949. Då beslöt den dåvarande regeringen
att följa med det engelska pundet i den mycket kraftiga nedskrivning
på 30 % som den engelska regeringen beslutat om. Detta gjorde man
tillsammans med flertalet andra länder i Västeuropa. Därefter vidtogs
ingen egentlig valutakursjustering under alla åren fram till 1976.
Anledningen härtill var främst att den socialdemokratiska regeringen
uppfattade en stabil valutakurs som ett viktigt medel att främja en expansion
av den internationella handeln och en stabil ekonomisk tillväxt.
Genom att undanröja de osäkerheter som ligger i varierande valutakurser
kan man ge exportföretagen en utgångspunkt för deras planering
som skänker ett visst mått av stadga åt en eljest osäker och svårförutsägbar
framtid. En stabil valutakurs kan även vara en väsentlig
utgångspunkt för arbetsmarknadens parter när de har att ta ställning
till utrymmet för framtida löneökningar.

Såsom framhålls i motion 39 var det också dessa motiv som låg
bakom att Sverige 1973 beslöt sig för att ansluta sig till samarbetet inom
valuta-ormen. Även om en rad andra valutor — exempelvis pundet
och US A-dollarn — skulle komma att flyta i förhållande till valutaormen,
skänkte den ändå en viss stabilitet åt de svenska valutaförhållandena.
Valutasamarbetet innebar även möjligheter till ett ömsesidigt stöd
i syfte att stabilisera växelkurserna när de exempelvis utsattes för spekulativa
attacker.

En ytterligare viktig faktor var att Sverige genom detta medlemskap
kom att ansluta sig till ett valutaområde som representerade en hög

FiU 1977/78:10

ambition i fråga om stabiliseringen av priserna. Ett mål för den socialdemokratiska
politiken på detta område var att föra en sådan valutapolitik
att växelkursjusteringar inte bidrog till en inflationistisk utveckling
i vårt eget land. Anknytningen till D-marken var i detta fall ett
verksamt medel.

I propositionen 45 ges en enligt utskottets mening i långa stycken
missledande beskrivning av vad detta valutasamarbete gick ut på. Bl. a.
påstås att ett valutasamarbete av detta slag skulle kräva att Sverige i
stort sett för en med Förbundsrepubliken Tyskland parallell ekonomisk
politik. Enligt utskottets mening är detta ett felaktigt påstående. Medlemskapet
i ormen förpliktigade oss att föra en anti-inflationspolitik med
samma höga ambition som de övriga medlemsländerna. Något övrigt
åtagande i fråga om den ekonomiska politiken skedde inte. Hur man
väljer att förverkliga övriga mål — full sysselsättning, ekonomisk tillväxt,
jämnare inkomstfördelning m. m. — har varje enskilt land i detta
samarbete att själv besluta över.

Enligt utskottets mening är den grundläggande anledningen till att
den borgerliga regeringen lämnade valutasamarbetet inom ormen att
man inte tilltror sig möjligheten att kunna föra en effektiv anti-inflationspolitik.
Den faktiska inflationsutvecklingen som vi haft under den
borgerliga regeringens första år understryker ytterligare det berättigade
i denna tolkning.

Konsekvenserna av de tre devalveringar som den borgerliga regeringen
medverkat till har också blivit kraftigt ökade importpriser och
en därav förorsakad ytterligare ökning av vår inhemska inflationsutveckling.
Även bytesbalansen har påverkats negativt och en hel del av
den försämring av underskottet i förhållande till utlandet som vi nu kan
registrera för 1977 och kan beräkna för 1978 sammanhänger med växelkursförändringarna.
Rent fördelningsmässigt innebär även de vidtagna
devalveringarna en kraftig omfördelning av den reala köpkraften från
hushållen och löntagarna till företagen och kapitalägarna. De leder även
till i vissa fall betydande påfrestningar för företag med en stor utländsk
skuldsättning och kommuner som tagit utländska lån.

Efter det att man beslutat att lämna samarbetet inom valuta-ormen
kommer fortsättningsvis den svenska kronans värde att uttryckas som
en effektiv kurs gentemot en grupp (korg) bestående av de 15 viktigaste
valutorna i svensk utrikeshandel. I urvalet ingår valutorna för de länder
som svarar för minst 1 % av Sveriges utrikeshandel och vars valutor
noteras dagligen i Sverige. Med hänsyn till den betydelse USAdollarn
har i den totala betalningstrafiken har dess vikt fördubblats.
Detta nya system skapar emellertid betydande svårigheter att överblicka
den svenska kronkursen i förhållande till de enskilda valutorna. Glidningar
kan sålunda inträffa i kurserna som är svåra att förutsäga. Några
klara besked om hur valutapolitiken i framtiden kommer att bedrivas

FiU 1977/78:10

har inte heller lämnats. Enligt utskottets mening finns det risk att detta
system skapar en ökad osäkerhet som kommer att negativt påverka vår
utrikeshandel och beröva exportföretagen en del av det fasta underlag
för deras planering som låg i det tidigare systemet. Mot denna bakgrund
måste ett huvudsyfte för den ekonomiska politiken vara att ge
stabilitet åt den svenska kronkursen framöver och därmed skapa ökad
klarhet om den svenska kronans framtida kursutveckling.

För att man skall uppnå det avsedda syftet med en devalvering krävs
att den åtföljs av en allmänt restriktiv inriktning av den inhemska ekonomiska
politiken. Den borgerliga regeringen har gjort tvärtom. Efter
det att den senaste devalveringen offentliggjordes har regeringen på
olika sätt annonserat åtgärder som sammantaget innebär en försvagning
av finanspolitiken med åtminstone 15 miljarder kr. Enbart sänkningen
av den allmänna arbetsgivaravgiften och den direkta statsskatten innebär
en budgetförsvagning för det kommande kalenderåret på inemot 10
miljarder kr. Om den borgerliga regeringen verkligen menar allvar med
sitt tal om att det nu inte skall bli flera devalveringar är det nödvändigt
att finanspolitiken stramas åt och att man finner vägar för att motverka
effekterna av de budgetförsvagningar som höstens olika åtaganden
innebär. I dagens läge måste, såsom utskottet tidigare framhållit, ansträngningarna
inriktas på att undvika fortsatta devalveringar och att
varaktigt ta ner den alltför höga inflationstakten i vår ekonomi. Den
borgerliga regeringens devalveringspolitik måste upphöra.

dels utskottets hemställan under 1, 2, 3 d och 3 e bort ha följande
lydelse:

1. beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken att riksdagen
med avslag på propositionen 1977/78: 45 samt motionerna
1977/78: 38 och 1977/78: 40 och med bifall till motionen
1977/78: 39 moment 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag
att riksdagen med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 6
antar vid motionen fogat Förslag till Lag om begränsning av
vinstutdelning i aktiebolag,

3. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

d. med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 17 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

e. med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 18 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1977/78:10

Innehåll

Inledning 1

Propositionen 1

Motionerna 5

Motioner om inriktningen av den ekonomiska politiken 5

Motioner om prispolitiken 13

Motioner om sparstimulerande åtgärder 15

Utskottet 17

Konkurrenskraft och valutapolitik 17

Den internationella utvecklingen 20

Utrikeshandel och bytesbalans 22

Den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken 23

Sparande och budgetunderskott 26

Investeringspolitiken 28

Prispolitiken 31

Skattepolitiken 33

Hemställan 37

Reservation 38

Tillbakablick på utvecklingen 1973—1976 38

Läget under 1977 41

Den internationella utvecklingen 42

Utrikeshandel och bytesbalans 44

Mål och förutsättningar för den ekonomiska politiken 46

En politik för framsteg och industriell utveckling 49

Sparande och budgetunderskott 60

Valutapolitiken 62

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 77004S