SoU 1976/77: 32

Socialutskottets betänkande
1976/77: 32

med anledning av propositionen 1976/77: 90 om semesterlag, m. m.
jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1976/77: 90 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)
föreslagit riksdagen
dels att anta i propositionen framlagda förslag till

1. semesterlag,

2. lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete,

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),

dels att godkänna internationella arbetsorganisationens konvention
(nr 132) om semester (reviderad 1970).

Lagförslagen, över vilka lagrådet hörts, redovisas i bilaga 1 till detta
betänkande.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet
till vad utskottet anför på s. 5 och 6.

I samband med propositionen behandlar utskottet en under allmänna
motionstiden år 1977 väckt motion, 1976/77: 707, och sju med anledning
av propositionen väckta motioner, 1976/77: 1541—1547. Motionsyrkandena
redovisas i följande avsnitt.

Företrädare för arbetsmarknadsdepartementet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges verkstadsförening, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen
SACO/SR har inför utskottet redogjort för departementets
och organisationernas synpunkter på den föreslagna semesterlagstiftningen.
I ärendet har inkommit skrivelser från Göteborgs kommuns
jämställdhetsberedning, Sveriges verkstadsförening och Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranger samt intendenten vid Svenska
sockerfabriks AB Gunnar Åkerlund.

Motionerna

Under allmänna motionstiden år 1977 väckt motion
I motionen 1976/77: 707 av herrar Hjorth (s) och Häll (s) yrkas att
riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om förslag om sex veckors
lagstadgad semester för gruvarbetare under jord.

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1976/77: 1541 av herr Börjesson i Glömminge m. fl. (c,
m, fp) hemställs att riksdagen vid behandling av prop. 1976/77: 90 be 1

Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 32

SoU 1976/77: 32

v i ; ,

slutar att semesterlön för arbetstagare med fasta löneformer skall beräknas
enligt sammalöneprincipen med de tillägg som anförs i motionen.

I motionen 1976/77: 1542 av fru Hedvall (m) hemställs att riksdagen
beslutar att den semesterlönegrundande tiden i samband med föräldraledighet
skall utgå enligt regler som kompenserar ensamföräldrar fullt
ut i enlighet med vad i motionen framförs.

I motionen 1976/77: 1543 av herr Lorentzon i Ätran m. fl. (m, c, fp)
hemställs att riksdagen vid behandlingen av prop. 1976/77: 90 beslutar
att bestämmelserna om semesterns förläggning (12 §) ändras så att större
valfrihet skapas då det gäller semesterförläggningen.

I motionen 1976/77:1544 av herr Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen antar det i prop. 1976/77: 90 framlagda förslaget till
semesterlag med de i motionen föreslagna förändringarna,

2. att riksdagen beträffande det fortsatta utredningsarbetet som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen.

De i motionen framlagda ändringsförslagen redovisas i bilaga 2 till
detta betänkande.

I motionen 1976/77: 1545 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar om ändring av prop. 1976/77: 90 om semesterlag
varigenom i motionen angivna paragrafer görs dispositiva.

De paragrafer som avses är 4 § sista stycket samt 5—9, 13, 14, 18—
23 och 31 §§ samt övergångsbestämmelserna.

I motionen 1976/77: 1546 av herr Svensson i Skara (m) hemställs att
riksdagen beslutar att de regelsystem som innefattas i semesterlagen utöver
den lagfästa rätten till 25 semesterdagar får förenklas med stöd av
kollektivavtal.

I motionen 1976/77: 1547 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar

A. att skiftarbetare och jämförbara grupper skall ha rätt till semesterledighet
i båda de veckoslut som omger semestern, varvid 9 § semesterlagen
ges följande lydelse:

Propositionens förslag

Semesterledighet beräknas

Motionärernas förslag
§

tredje stycket.

SoU 1976/77: 32

Propositionens förslag

denna. Har i fall sorn nu avses
arbetstagaren ledighet av motsvarande
omfattning veckodag, som
ej är lördag eller söndag, och infaller
den under semesterledigheten,
räknas den som semesterdag.

Är arbetstagaren

Med söndag — och

Motionärernas förslag

i fall som nu avses arbetstagaren
ledighet av motsvarande omfattning
veckodag, som ej är lördag
eller söndag, och infaller den under
semesterledigheten, räknas den
som semesterdag,
som semesterdag,
nyårsafton.

B. att semesterledigheten skall omfatta en period av fyra veckor under
juni—augusti och att endast särskilda skäl kan utgöra underlag för
avtal om annan tid samt att den lokala fackföreningen har vetorätt om
semesterns förläggning i de fall inte förhandlingar har lett till överenskommelse,
varvid 12 § semesterlagen får följande lydelse:

Propositionens förslag

Motionärernas förslag

12 §

Om ej annat har avtalats, skall
semesterledigheten förläggas så,
att arbetstagaren får en ledighetsperiod
av minst fyra veckor under
juni—augusti. Även utan stöd av
avtal får sådan semesterperiod
förläggas till annan tid, när särskilda
skäl föranleder det.

Semesterledigheten skall förläggas
så, att arbetstagaren får en
ledighetsperiod av minst fyra veckor
under juni—augusti. När särskilda
skäl föranleder det, kan det
avtalas om att sådan semesterperiod
förläggs till annan tid. Lokal
facklig organisation har vetorätt
vid förläggning av semesterledigheten
i de fall förhandlingar ej
lett till överenskommelse.

C. att korttidsanställda skall ges samma rätt till semesterledighet och
ersättning som övriga anställda, varvid 5 § semesterlagen ges följande
lydelse:

Propositionens förslag Motionärernas förslag

5 §

Under det — 30 september.

Arbetstagare som anställes för Arbetstagare som anställes för

viss tid, viss säsong eller visst ar- viss tid, viss säsong eller visst ar -

bete saknar rätt till semesterledighet,
om ej anställningsavtalet avser
eller anställningen varar längre
tid än tre månader, men äger
rätt till semesterersättning för anställningstiden
hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har
avsetts skola pågå högst tre månader
och omfatta högst sextio
timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning,
om ej annat
framgår av omständigheterna.

Om förlängd radiologiskt arbete.

bete äger rätt till semesterledighet
och semesterersättning för anställningstiden
hos arbetsgivaren.

Utgår.

SoU 1976/77: 32

2. att riksdagen uttalar att semesterlagen utgör en skyddslagstiftning
och att därvid semestern — lika väl som arbetstiden i övrigt — ej kan
konjunkturanpassas,

3. att riksdagen hos regeringen enligt vad i motionen anförs begär
ett förslag till semesterlönefond till det riksmöte som tar sin början
hösten 1977,

4. att riksdagen ger regeringen till känna att arbete under jord, bl. a.
gruvarbete, bör berättiga till sex veckors semester enligt lagen (1963:
115) om förlängd semester.

Utskottet

Inledning

Under senare år har reformpolitiken kommit att i allt högre grad
präglas av strävanden att förbättra arbetslivets villkor i vid mening.
En rad lagstiftningsåtgärder har vidtagits i syfte att demokratisera förhållandena
på arbetsmarknaden, öka anställningstryggheten och förstärka
arbetarskyddet. Utskottet vill härvidlag särskilt erinra om det
betydelsefulla steg mot en förbättring av arbetsmiljön som lagen (1976:
580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) innebär. Genom lagen
har skapats grundläggande förutsättningar för ett vidgat arbetstagarinflytande
inom hela arbetslivet. Om de anställda begär det bör kollektivavtal
träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som
rör bl. a. ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande
i övrigt. Avgörandet i vilken takt möjligheterna till medbestämmande
skall utnyttjas ankommer ytterst på arbetsmarknadens parter. Beträffande
frågor som inte reglerats i kollektivavtal ger MBL de fackliga
organisationerna en starkare ställning genom regler om förhandlingsskyldighet
för arbetsgivaren och om förbättrad information. Andra
betydelsefulla led i lagstiftningen på arbetsmiljöns område är bl. a. lagen
(1974: 12) om anställningsskydd och de ändringar i arbetarskyddslagen
(1949: 1) som trädde i kraft vid årsskiftet 1973-1974 och som syftade
till att bl. a. förstärka de anställdas inflytande över arbetarskyddsfrågorna
på den egna arbetsplatsen. Regeringen har i dagarna förelagt
riksdagen en proposition (1976/77: 149) med förslag till en helt ny lagstiftning,
som avser att skydda de arbetandes hälsa i vid bemärkelse.

I strävandena att förändra arbetslivet spelar frågor om semester och
andra arbetstidsfrågor en viktig roll. En lagstadgad rätt till semester
ger tillsammans med arbetstidslagstiftningen i övrigt och arbetarskyddslagens
regler om arbetstidens förläggning arbetstagarna möjlighet till
erforderlig vila och rekreation och till utveckling av personliga anlag
och intressen.

Rätten till lagstadgad semester lades fast genom vår första semesterlag
år 1938. Lagen gav de anställda 12 dagar betald semesterledighet.

SoU 1976/77: 32

Sedan dess har semesterförmånerna successivt förbättrats. Enligt nu
gällande lag (1963: 114) om semester är arbetstagaren i allmänhet garanterad
fyra veckors semester med full lön. Semestern utgår med två
dagar för varje kalendermånad av föregående år (kvalifikationsåret), under
vilken arbetstagaren har arbetat minst 15 dagar för arbetsgivarens
räkning. Har arbetstagaren arbetat kortare tid men under minst åtta
dagar utgår semester med en dag för den månaden. Av reglerna följer
att deltids- och korttidsarbetande ofta utestängs från full semester och
att nyanställda får vänta ett år innan de kan ta semesterledigt. Semestern
skall tas ut under semesteråret och kan inte sparas. Med arbetad
tid jämställs frånvaro under närmare angiven tid på grund av sjukdom,
föräldraledighet och viss militärtjänstgöring, vapenfri tjänstgöring eller
civilförsvarstjänst (privilegierad frånvaro). Under semestertiden får
vecko- och månadsavlönade sin vanliga lön (sammalöneprincipen) medan
övriga arbetstagares semesterlön skall motsvara 9 % av den sammanlagd
inkomsten under kvalifikationsåret. Vid sidan av semesterlagen
gäller en särskild lag (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare
med radiologiskt arbete.

I propositionen 1976/77: 90 lägger regeringen fram förslag till en ny
semesterlag, som skall ersätta 1963 års lag. Förslaget bygger på 1974
års semesterkommittés betänkande (SOU 1975: 88) Fem veckors semester,
som varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Förslagen i propositionen innebär i huvudsak följande.

Semesterledigheten förlängs från fyra till fem veckor. Arbetstagaren
får rätt till semesterledighet redan under det första anställningsåret.
Rätten till ledighet förutsätter inte att arbete har utförts under ett
tidigare år. Semesterlön utgår däremot som hittills endast i den mån
sådan lön har tjänats in.

Semesterlönen utgör för alla arbetstagare 12 % av arbetstagarens
inkomst i anställningen under det s. k. intjänandeåret, dvs. den tolvmånadersperiod
som föregår semesteråret. Semesterlön beräknas på all
under intjänandeåret erhållen lön, oavsett anställningens varaktighet.
Det krävs alltså inte längre att arbete har utförts under ett visst minsta
antal dagar under en månad av intjänandeåret för att semesterlön
skall tjänas in. Intjänandeåret för semesterlönen flyttas i förslaget närmare
sommarsemestern och omfattar tiden den 1 april—31 mars. Lönehöjningar
under första kvartalet det år då semestern utgår kommer
därigenom att räknas in i underlaget för semesterlöneberäkningen.

Genom att alla arbetstagare får rätt till ledighet utan krav på intjänande
och genom att semesterlön beräknas på all inkomst under intjänandeåret
förbättras semesterrättigheterna i betydande grad för deltidsanställda.
Semesterförmånernas omfattning blir för sådana arbetstagare
inte längre beroende av arbetstidens förläggning. Nyanställda får
enligt propositionen betald semesterledighet tidigare än nu, eftersom

SoU 1976/77: 32

semesterlön tjänas in också under perioden januari—mars det år då
semesterledigheten tas ut.

Arbetstagarnas inflytande på semesterförläggningen förstärks. Förslaget
bygger i denna del på de principer som har lagts fast i MBL.

Kollektivavtal kan träffas om medbestämmande i frågor om semesterförläggning.
Har det inte skett, föreligger för arbetsgivaren s. k. primär
förhandlingsskyldighet i fråga om förläggningen av huvudsemestern för
året och skyldighet att samråda med arbetstagaren om förläggning av
annan semester.

Rätten att tjäna in semesterlön vid sjukdom och annan s. k. semesterlönegrundande
frånvaro ökas avsevärt. Semesterlön tjänas in — inom
vissa gränser — under främst sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet,
ledighet för utbildning i vissa fall och ledighet vid kortare militärtjänst
m. m.

Arbetstagaren får rätt att spara semesterledighet. Av den betalda
semesterledigheten enligt lagen kan en arbetstagare spara en vecka
varje år. Han kan då efter fem år ta ut tio semesterveckor i följd.
Inget hindrar att han tar ut sparade semesterdagar tidigare eller i övrigt
disponerar den sparade ledigheten på annat sätt.

Den nya semesterlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

Vidare föreslås i propositionen bl. a. att Sverige tillträder internationella
arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 132) om semester (reviderad
1970).

Utskottet vill till en början erinra om att stora arbetstagargrupper,
främst inom den offentliga sektorn, genom avtal tillförsäkrat sig längre
semesterledighet än den i semesterlagen stadgade minimisemestern om
fyra veckor. Det övervägande antalet arbetstagare inom LO/SAF-området
och vissa grupper på arbetsmarknaden i övrigt är emellertid endast
berättigade till den lagstadgade semestern. Under senare år har i olika
sammanhang önskemål framförts om förbättringar av semesterförmånerna.
Sålunda har i riksdagen under bl. a. åren 1973—1976 väckts motioner
med yrkanden om en förlängning av semestertiden (se SoU 1973:
2, 1974: 4, 1975: 1 och 1975/76: 26). Framställningar om längre semester
har vidare gjorts till regeringen av TCO 1972 och LO 1973. Utskottet
vill också erinra om att riksdagen 1971 (SoU 1971: 26) begärt översyn
av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda
samt om varsel angående semesterns förläggning. I riksdagsmotioner och
i LO:s och TCO:s framställningar har vidare begärts andra ändringar
i semesterlagen. Önskemålen härvidlag har rört bl. a. bestämmelserna
angående privilegierad frånvaro, semesterns förläggning och semesterrätten
för nyanställda. I LO:s framställning har vidare tagits upp frågan
om inrättande av ett semesterkassesystem.

I likhet med departementschefen anser utskottet att rättviseskäl talar
för att semesterledigheten förlängs för de grupper som åtnjuter endast

SoU 1976/77: 32

den i semesterlagen stadgade ledigheten. Starka skäl talar också för att
andra förbättringar av semesterförmånerna bör komma till stånd. Utskottet
ser med tillfredsställelse att förslagen i propositionen i stor utsträckning
tillgodoser de reformkrav som framställts. Huvuddragen i
den nya semesterlagen har också fått ett positivt mottagande under
remissbehandlingen.

Utskottet godtar därför den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt.
Samtidigt vill emellertid utskottet i likhet med departementschefen framhålla
att ytterligare förbättringar av semesterförmånerna i olika avseenden
fortfarande är önskvärda. I propositionen förutskickas att dessa frågor
skall bli föremål för fortsatt utredningsarbete. Utskottet delar uppfattningen
att reformarbetet på semesterrättens område måste fortsätta
och vill understryka vikten av att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt.
Frågan om inriktningen av det fortsatta reformarbetet liksom de spörsmål
som aktualiserats motionsvägen eller eljest tilldragit sig utskottets
uppmärksamhet behandlar utskottet i följande avsnitt. Utskottet kommer
härvid att med anledning av motionsyrkanden föreslå ändringar i
regeringens förslag på vissa punkter. Beträffande vissa andra spörsmål
som tagits upp i motioner förutsätter utskottet att den aviserade utredningen
får följa utvecklingen och framlägga de ändringsförslag som kan
anses motiverade med anledning av erfarenheterna från semesterlagens
tillämpning.

Fortsatt reformarbete

Som utskottet berört i föregående avsnitt återstår flera viktiga frågor
på semesterlagstiftningens område att lösa. Spörsmålet om ett fortsatt
reformarbete har uppmärksammats i två av de med anledning av propositionen
väckta motionerna, nämligen 1544 (s) och 1547 (vpk). I den
förstnämnda motionen yrkas (yrkandet 2) att riksdagen beträffande det
fortsatta utredningsarbetet skall ge regeringen till känna vad som anförs
i motionen. Motionärerna vill att en utredning skall komma till stånd
rörande inrättandet av en särskild semesterlönefond och de därmed sammanhängande
frågorna om en ökad privilegiering i semesterhänseende
av frånvaro på grund av sjukdom, föräldraledighet och militärtjänst
samt om införande av möjlighet att spara semester även vid anställningsbyte.
Utredningsarbetet bör också syfta till att lösa spörsmålen om förstärkt
semesterlön för lågavlönade samt semesterrätten vid arbetslöshet
och arbetsmarknadsutbildning. Frågan om inrättande av en semesterlönefond
tas också upp i motionen 1547, i vilken yrkas (yrkandet 3) att
förslag till en sådan fond skall föreläggas riksdagen under hösten 1977.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är betydelsefullt att
frågorna om semesterrätt vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning,
om en garanterad lägsta semesterlönestandard och om sparande
av semester vid anställningsbyte får en tillfredsställande lösning. Spörs -

SoU 1976/77: 32

målet om en utvidgning av den privilegierade frånvaron vid militärtjänst
och motsvarande vapenfri tjänst bör också övervägas. Utskottet
kan också i princip ansluta sig till förslaget i motionen 1544 om en
mer omfattande privilegiering av föräldraledigheten. Till detta spörsmål
återkommer emellertid utskottet i ett senare avsnitt (s. 28 och 29).

Som närmare utvecklas i propositionen (s. 79, 80, 124 och 125) kan
mera omfattande förbättringar av semesterförmånerna i antydd riktning
inte genomföras utan ett system för kostnadsfördelningen. En fond för
administration av semesterlön är sannolikt en förutsättning för att de förordade
förbättringarna skall kunna åstadkommas. Frågan om införandet
av en sådan fond har således en hög angelägenhetsgrad. I propositionen
förutskickas, som förut berörts, att ett fortsatt utredningsarbete skall
komma till stånd beträffande denna fråga och de därmed sammanhängande
spörsmål som tagits upp i motionen 1544. Med hänsyn till att syftet
med yrkandet i motionen 1544 således kommer att bli tillgodosett är
något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen i denna
del inte erforderligt. Inte heller är någon riksdagens åtgärd påkallad
med anledning av motionen 1547 i denna del.

Ökad avtalsfrihet beträffande semesterförmåner

Bestämmelserna i 1963 års semesterlag är i stor utsträckning tvingande
till arbetstagarnas förmån, och de rättigheter som lagen ger utgör alltså
minimiförmåner. I två fall får dock avvikelse från lagen göras genom
kollektivavtal som slutits eller godkänts av organisation som är att anse
som central arbetstagarorganisation enligt MBL. Förmånligare semestervillkor
kan tillförsäkras arbetstagarna genom avtal. Så har också skett
beträffande stora grupper av anställda.

I propositionen föreslås att den nya semesterlagen i princip skall vara
tvingande på samma sätt som 1963 års lag. Avtal som innebär inskränkningar
eller upphävande av arbetstagarnas semesterrättigheter blir
således ogiltiga i den delen. En bestämmelse härom finns intagen i 2 §
förslaget till semesterlag. Enligt lagrummet får dock avsteg göras från
vissa bestämmelser i den nya semesterlagen dels genom kollektivavtal
som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation,
dels genom andra kollektivavtal eller genom avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Till den grupp regler från vilka avvikelse
får ske genom kollektivavtal på central nivå hör bestämmelserna
i 3 § om förläggningen i tiden av semesterår och intjänandeår, 9 § om
beräkning av semesterledigheten, 11 § om underrättelse angående förläggning
av semesterledighet, 16 § om beräkning av semesterlön, 22 och
23 §§ om beräkning av semesterlön vid uttagande av sparad semester,
26 § om utbetalning av semesterlön, 29 § om beräkning av semesterersättning
m. m. samt 30 § om utbetalning av semesterersättning. Till den
grupp regler, beträffande vilka full avtalsfrihet råder, hör bestämmel -

SoU 1976/77: 32

serna i 7 § sista stycket om turordningen mellan semesterdagar med
semesterlön och dagar utan semesterlön, 12 § om rätt till fyra veckors
ledighet under juni—augusti månader, 19 § om underrättelse angående
sparande av semester eller uttag av sparad semester, 20 § om förläggning
av sparad semester och 21 § om rätt att utfå sparade semesterdagar
i samband med semesterledighet för semesteråret.

Vid sidan av de angivna möjligheterna att avtalsvägen göra avsteg
från semesterlagens bestämmelser gäller att arbetstagaren i vissa fall
kan förfoga över sina rättigheter genom överenskommelse med arbetsgivaren
eller genom ensidigt beslut av honom själv. Arbetstagaren har
sålunda möjlighet att personligen disponera över bl. a. rätten att avstå
från semesterledighet som sammanfaller med uppsägningstid (14 §) och
att få semesterdagar, som återstår på grund av att sjukdom inträffat under
semesterledigheten, utlagda i ett sammanhang (15 §).

I motionen 1545 (m) yrkas att 4 § sista stycket, 5—9, 13, 14, 18—23
och 31 §§ förslaget till semesterlag samt lagens övergångsbestämmelser
rörande beräkning av semesterlön görs dispositiva. I motionen 1546 (m)
yrkas sådan ändring av semesterlagens regelsystem att det — utom såvitt
avser rätten till 25 semesterdagar — kan förenklas med stöd av kollektivavtal.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att semesterlagen
ges en sådan utformning att den i tillämpningen inte medför praktiska
olägenheter. Onekligen är regelsystemet i semesterlagen komplicerat.
Att detta blivit fallet beror emellertid på att införandet av en rätt till
obetald semester och till sparande av semester har krävt lösningar av
olika därmed sammanhängande frågor av invecklad natur. Enligt utskottets
mening får det anses som betydelsefullt att förenklingar kommer till
stånd avtalsvägen. I förhållande till gällande semesterlag ger förslagen i
propositionen ökade möjligheter för parterna på arbetsmarknaden att
anpassa de förmånar semesterlagen ger till de skiftande förhållandena
inom olika branscher. Det framlagda förslaget ger också en långt större
avtalsfrihet än den som semesterkommitténs förslag medgav och utgör
ett tillmötesgående av den kritik som härvidlag riktades mot kommittéförslaget
under remissbehandlingen.

Vad särskilt gäller de i motionen 1545 framförda önskemålen om en
ökad avtalsfrihet framgår av redogörelsen ovan att önskemålen redan i
viss utsträckning är tillgodosedda. De bestämmelser i lagen som omfattas
av motionsyrkandet och som inte enligt propositionen avses vara dispositiva
är 4 § om rätt till 25 semesterdagar och semesterlön samt om
möjlighet för arbetstagare att avstå från obetald semesterledighet, 5 §
om inskränkningar i semesterrätten för nyanställda och korttidsanställda,
6 § om semesterledighet vid anställningsbyte, 7 § (delvis) om beräkning
av antalet semesterdagar med semesterlön, 8 § om besked angående avstående
från obetald semesterledighet, 13 § om avstående från obetald

SoU 1976/77: 32

ledighet, som sammanfaller med permittering, 18 § om rätt att spara
semester och 31 § om semesterrätt vid överlåtelse av företag och vid
byte av arbetsgivare inom samma koncern.

Enligt utskottets mening är bestämmelserna i 4, 5, 13, 18 och 31 §§
av grundläggande betydelse när det gäller att tillgodose intresset av
skydd för arbetstagarnas semesterrättigheter. Starka skäl talar därför
för att reglerna bör vara tvingande. Bestämmelsen i 6 § har tillkommit
för att en arbetstagare, som fått ut sin semesterledighet hos en arbetsgivare,
inte skall kunna få ut den på nytt efter ett anställningsbyte.
Bestämmelsen är således tvingande av hänsyn till arbetsgivarens intressen.
Detsamma gäller också 8 §. Vad slutligen gäller 7 § vill utskottet
framhålla att det står arbetsgivaren fritt att beräkna antalet semesterdagar
med semesterlön efter andra metoder än den som anges i bestämmelsen,
förutsatt att beräkningen inte leder till ett för arbetstagaren
sämre resultat. Utskottet kan därför inte dela den i motionen 1545
framförda uppfattningen att regeln skulle utgöra hinder för en fortsatt
tillämpning av olika semesterkassesystem.

På grund av det anförda ansluter sig utskottet till den i propositionen
föreslagna avgränsningen av det avtalsfria området. Med hänsyn till
vikten av att införandet av nya regler om semesterförmåner inte leder
till praktiska olägenheter förutsätter utskottet att den aviserade utredningen
på semesterrättens område får i uppdrag att med uppmärksamhet
följa tillämpningen av den nya lagen och att till prövning ta upp de
frågor som härvid kan aktualiseras.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1545 och 1546. I senare avsnitt (s. 23, 24 och 25—27) återkommer
utskottet till frågan om ökad avtalsfrihet på vissa punkter som
tagits upp i andra motioner men som också delvis berörs i den nu behandlade
motionen 1546.

Som framgår av vad utskottet ovan anfört är de grundläggande bestämmelserna
i semesterlagen, bl. a. reglerna i 4 § om semesterns längd
och i 18 § om rätten att spara semester, tvingande till arbetstagarnas
förmån. Avtal varigenom arbetstagarnas rättigheter enligt dessa bestämmelser
inskränks eller upphävs är ogiltiga. Med hänsyn härtill är någon
riksdagens åtgärd inte erforderlig med anledning av motionen 1547
(vpk) vari yrkats (yrkandet 2) att riksdagen skall uttala att semesterlagen
utgör en skyddslagstiftning och att därför semestern ej kan konjunkturanpassas.

Semesterrätt för nyanställda

Som inledningsvis berörts gäller enligt 1963 års semesterlag att en
arbetstagare är berättigad till semester endast i den mån han tjänat in
sådan under kvalifikationsåret. Lagen ger således den som anställs ett
visst år rätt till ledighet först påföljande år.

SoU 1976/77: 32

Förslaget till ny semesterlag innebär att själva semesterledigheten
inte behöver tjänas in. Arbetstagaren behöver således inte ha varit anställd
viss tid utan blir berättigad till ledighet redan under anställningsåret.
För arbetstagare som anställs under senare hälften av året föreslås
dock vissa begränsningar gälla. Sålunda skall enligt propositionen
en arbetstagare, som anställs efter den 31 juli, vara berättigad till tio
semesterdagar och den som börjar sin anställning efter den 30 september
endast äga rätt till fem semesterdagar.

I motionen 1544 (s) yrkas (yrkande 1 delvis) att begränsningen av
rätten till semesterledighet endast skall gälla den som anställs efter den
30 september.

Utskottet ser med tillfredsställelse att nuvarande inskränkningar i
semesterrätten för nyanställd personal föreslås bli upphävda. Som närmare
utvecklas i propositionen (s. 105 och 106) framstår det emellertid
som befogat med vissa begränsningar av rätten till ledighet när det
gäller arbetstagare som under senare hälften av semesteråret tillträder
en anställning. Enligt utskottets mening bör utgångspunkten för en
gränsdragning mellan rätten till full semesterledighet och en mera begränsad
semesterrätt vara den att arbetstagarna, oavsett om de bytt
anställning eller ej, skall ges en möjlighet att få en längre tids semester
under den tid ledighetens värde är störst, dvs. under sommaren. Utskottets
ställningstagande härvidlag ligger helt i linje med departementschefens
uttalanden på denna punkt och med den i propositionen intagna
ståndpunkten att arbetstagarnas önskemål om att få ut semestern under
juni—augusti månader bör ges ett direkt lagstöd (12 §). Med hänsyn
till vad som sålunda bör vara vägledande vid en begränsning av rätten
till ledighet finns det anledning att närmare överväga huruvida propositionens
förslag på denna punkt bör jämkas. Som framgår av redogörelsen
ovan innebär förslaget att den som anställs under augusti månad
inte får full ledighet. I många fall kan det visserligen anses rimligt,
att, som departementschefen uttalar, rätten till ledighet inte tas ut hos
den nya arbetsgivaren utan att den begagnas hos den förra arbetsgivaren
eller att ledigheten ordnas mellan anställningarna. I andra fall åter kan
det vara svårt eller omöjligt för en arbetstagare att få ut någon ledighet
innan han börjar en ny anställning. Det framstår då som i hög grad
angeläget att han får rätt till en normal semesterledighet. Det anförda
talar enligt utskottets mening för att begränsningar i semesterrätten
endast bör gälla dem som börjar ett nytt arbete efter sommarmånadernas
slut, dvs. efter den 31 augusti. Rätten till semesterledighet för dessa
arbetstagare bör omfatta fem dagar. Några mera avsevärda olägenheter
av en sådan ordning torde inte behöva befaras med hänsyn bl. a. till att
enligt 6 § en arbetstagare som bytt anställning äger rätt att utfå semesterledighet
endast i den mån han inte hos sin tidigare arbetsgivare fått
sådan ledighet. Utskottet förordar således att 5 § första stycket semes -

SoU 1976/77: 32

terlagen ges den lydelsen att arbetstagare under det semesterår han
anställes har rätt till fem semesterdagar om anställningen börjar efter
den 31 augusti. Förslaget innebär att motionen 1544 i denna del blir
delvis tillgodosedd.

Semesterrätt för korttidsanställda

Som berörts i föregående avsnitt gäller enligt 1963 års semesterlag
att semesterledigheten tjänas in under kalenderåret före semesteråret.
En ytterligare förutsättning för rätt till ledighet är att arbete utförts
månatligen hos arbetsgivaren ett visst antal dagar under kvalifikationsåret.
De som slutar sin anställning innan semesterledigheten tjänats in
får endast semesterersättning.

Avvikelser till arbetstagarnas förmån från semesterlagens bestämmelser
om viss tids anställning som villkor för rätt till ledighet kan ske
genom bl. a. kollektivavtal. Inom byggnadsindustrin, där det normalt
förekommer att arbetstagarna anställs för ett visst objekt och anställningstiden
hos samma arbetsgivare därför kan bli kortvarig, har sålunda
särskilda kollektivavtal träffats om semester. Enligt det senaste
semesteravtalet, som träffades år 1975 mellan Byggnadsindustriförbundet
och Byggnadsarbetareförbundet för tiden den 1 april 1975—31 mars
1977, skulle en arbetstagare som under kvalifikationsåret arbetat inom
byggnadsindustrin äga rätt till semesterledighet och semesterersättning.
Avtalet föreskrev således inte att arbetstagaren skulle varit anställd hos
en arbetsgivare under kvalifikationsåret utan semesterrätten kunde tjänas
in under flera anställningar inom byggnadsindustrin. Enligt avtalet
utgick semesterledigheten i förhållande till antalet arbetstimmar under
kvalifikationsåret. Med arbetad tid jämställdes tid varunder arbetstagaren
varit frånvarande av vissa närmare angivna orsaker. Arbetsgivare
skulle till Byggförbundens semesterkassa inbetala semestermedel beräknade
för varje timme arbetstagaren utfört arbete för hans räkning. Från
semesterkassan utgick semesterersättning till arbetstagarna. I avtalet
fanns vidare bestämmelser om förande och kontroll av semesterkort. På
korten skulle antecknas bl. a. antalet arbetstimmar och insatta semestermedel.
Att antalet arbetstimmar registrerats på semesterkortet för arbetstagaren
var en förutsättning för att han skulle få tillgodoräkna sig
anställning hos flera arbetsgivare under kvalifikationsåret. Avtalet innehöll
också regler om bl. a. semesterns förläggning.

I propositionen föreslås att rätten till semesterledighet inte skall förutsätta
föregående anställning under viss tid. Semesterlön däremot skall
liksom f. n. utgå endast i den mån arbetstagaren i sin anställning tjänat
in den. Från rätten att utfå ledighet undantas enligt 5 § andra stycket
förslaget till semesterlag arbetstagare som anställs för viss tid, viss säsong
eller visst arbete såvida anställningen varar högst tre månader.

SoU 1976/77: 32

Korttidsanställda arbetstagare äger dock rätt till semesterersättning för
anställningstiden.

Mot förslaget att kortvariga anställningar inte skall ge rätt till semesterledighet
vänder sig motionärerna i motionerna 1544 (s) och 1547
(vpk). I båda motionerna yrkas (yrkande 1 delvis resp. yrkande 1 C delvis)
att arbetstagare med sådana anställningar skall få samma semesterförmåner
som gäller för andra anställda. Till stöd för yrkandet framhålls
i motionen 1544 att förslaget i propositionen kan äventyra semesterrätten
inom områden där objektsanställningar är vanliga.

Införandet av ifrågavarande undantagsbestämmelse är enligt propositionen
motiverad med hänsyn till de komplikationer som skulle kunna
uppstå om rätten till obetald semesterledighet skulle gälla även vid tillfälliga
korttidsanställningar och vikariat. Utskottet kan i och för sig
dela uppfattningen att en generell rätt till ledighet i vissa fall framstår
som obefogad. Som departementschefen framhåller framstår det nämligen
inte sällan som orimligt att en arbetstagare, som anställs som vikarie
eller för en eljest tidsbegränsad uppgift, skall kunna ta ut semester
under en stor del av denna tid. Å andra sidan måste det enligt utskottets
mening beaktas att den föreslagna regeln innebär att inte bara de
som rent tillfälligt har mera kortvariga arbeten utan också mycket stora
grupper arbetstagare, som regelmässigt är objektsanställda eller eljest har
flera arbetsgivare, utesluts från rätten till semesterledighet. En sådan
ordning måste enligt utskottets mening anses stå i strid med en av
grundtankarna bakom den föreslagna reformen, nämligen att de nuvarande
begränsningarna i semesterrätten för deltids- och korttidsanställda
skall undanröjas.

Till det anförda vill utskottet lägga att det inte synes finnas något
klart uttalat behov av en sådan regel som föreslås i propositionen. I likhet
med departementschefen anser utskottet nämligen att det inte torde
ligga i vikariers och andra tillfälliga arbetstagares intresse att utnyttja
rätten till ledighet.

På grund av det anförda anser utskottet att korttidsanställda som regel
skall åtnjuta samma semesterförmåner som andra arbetstagare. Övervägande
skäl talar emellertid för att de som endast tillfälligt utför ett arbete
för annans räkning under en kort tidrymd bör vara undantagna från
rätten till ledighet. Enligt utskottets mening bör gränsen dras vid arbeten
som avsetts skola pågå högst 60 timmar. Bestämmelsen i 5 § andra
stycket bör således ges den lydelsen att arbetstagare som anställs för
visst arbete saknar rätt till semesterledighet om arbetet avsetts skola
pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar och inte varat
längre tid. För att behovet av möjligheter till begränsning av ledighetsrätten
vid vikariat och andra jämförbara typer av korttidsanställningar
skall kunna tillgodoses bör i 5 § andra stycket tilläggas en bestämmelse
om att beträffande arbetstagare som i annat fall anställs för viss tid,

SoU 1976/77: 32

viss säsong eller visst arbete får avtalas att arbetstagaren ej skall ha
rätt till semesterledighet. Denna bestämmelse skall ej gälla om anställningsavtalet
avser eller anställningen varar längre tid än tre månader.
I 5 § andra stycket bör vidare tas in en regel enligt vilken arbetstagare,
som saknar rätt till semesterledighet, skall äga rätt till semesterersättning
för anställningstiden. Den sålunda förordade ordningen bör föranleda
en redaktionell jämkning av 2 §. Utskottets förslag innebär att
önskemålen i motionerna 1544 och 1547 i denna del i allt väsentligt
blir tillgodosedda.

I propositionen föreslås vidare en särskild regel beträffande utbetalningen
av semesterersättning vid helt tillfälliga arbeten. Bestämmelsen,
som tagits in i 5 § tredje stycket förslaget till semesterlag, innebär att
ersättning för arbete, som avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta
högst 60 timmar, skall förutsättas inbegripa semesterersättning för
anställningstiden om inte annat framgår av omständigheterna.

I motionerna 1544 (s) och 1547 (vpk) yrkas (yrkandet 1 delvis resp.
1 C delvis) avslag på propositionens förslag i denna del.

Bestämmelsen, som tillkommit på lagrådets initiativ, skall ses mot
bakgrund av det förhållandet att vid mycket korta anställningsförhållanden,
i vilka arbete utförts endast i mindre utsträckning, parterna ofta
torde utgå från att den överenskomna ersättningen skall inbegripa alla
förmåner som skall utgå till arbetstagaren. Utskottet accepterar den
föreslagna regeln som en lösning på problemet med semesterersättningar
vid helt tillfälliga arbeten och tillstyrker därför att den förs in i semesterlagen.
Utskottets ställningstagande ovan till frågan om korttidsanställdas
rätt till semesterledighet föranleder emellertid en redaktionell
ändring av bestämmelsen.

Självfallet får bestämmelsen inte leda till att arbetstagarna berövas
sin rätt till ersättning. Detta är inte heller syftet med regeln. Den avses
i stället få den effekten att semesterersättningen normalt skall räknas in
i den ersättning parterna kommer överens om. Vill arbetstagaren utöver
den avtalade ersättningen för arbetet få ut semesterersättning blir det
hans sak att bevisa att ersättningen inte avsetts inbegripa semesterförmåner.
Härvidlag blir bl. a. det överenskomna ersättningsbeloppet av
betydelse. Har exempelvis ersättningen bestämts till det belopp som enligt
kollektivavtal vanligen brukar utgå för arbete av den typ som är
aktuell torde detta kunna utgöra tillräckligt stöd för antagandet att semesterersättning
inte inbegrips i beloppet. Detsamma synes också böra
gälla i fall där ersättningen — oavsett vilken löneform som tillämpats
— eljest bestämts till belopp som motsvarar den inom branschen rådande
ersättningsnivån.

Genom vad utskottet sålunda anfört tillgodoses delvis syftet med motionerna
1544 och 1547 i aktuell del. Någon ytterligare åtgärd med anledning
av motionerna är inte erforderlig. Med hänsyn till att den kol -

SoU 1976/77: 32

lektivavtalsenliga lönen för kortvariga arbeten kommer att tjäna till ledning
vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse vill utskottet tilllägga
att det är i hög grad angeläget att kollektivavtal verkligen kommer
till stånd när det gäller branscher inom vilka arbetstagarna mera
regelmässigt arbetar endast kortare tider för varje arbetsgivare.

Avstående från rätt till obetald semesterledighet, m. m.

Enligt propositionen skall en arbetstagare äga rätt att avstå från semesterdagar
som ej är förenade med semesterlön. En bestämmelse härom
finns i 4 § sista stycket förslaget till semesterlag. Enligt 8 § skall
arbetstagaren vara skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren besked
i vad mån1 han önskar få ut obetalda semesterdagar eller avstå från
sådan ledighet. Beskedet behöver inte lämnas förrän arbetstagaren fått
reda på hur många obetalda semesterdagar som han har eller kan beräknas
få rätt till. Sedan arbetsgivaren lagt ut obetalda semesterdagar
med anledning av arbetstagarens besked får arbetstagaren ej avstå från
ledigheten utom i vissa fall, då ledigheten sammanfaller med permittering.
Närmare bestämmelser om förutsättningarna för att arbetstagaren
skall ha rätt att avstå från obetalda semesterdagar i sistnämnda
fall finns i 13 §.

Nära samband med de redovisade reglerna har bestämmelsen i 11 §
angående underrättelse om semesterns förläggning. Enligt lagrummet
skall arbetsgivaren vara skyldig att senast två månader före ledighetens
början underrätta arbetstagaren om hur semestern förlagts. När särskilda
skäl föreligger får underrättelsen lämnas senare, dock om möjligt minst
en månad före ledighetens början. Bestämmelsen är tillämplig i fall då
beslut om semesterförläggning fattats på annat sätt än genom överenskommelse
med arbetstagaren eller företrädare för denne.

I motionen 1544 (s) framläggs förslag (yrkande 1 delvis) till en annorlunda
reglering av rätten att avstå från obetald semesterledighet. Enligt
motionen skall arbetstagaren inte behöva lämna besked förrän semesterledigheten
lagts ut. Vill han därefter avstå från obetalda semesterdagar
skall han lämna besked härom till arbetsgivaren senast tre veckor före
semesterledighetens början. Som en följdändring härtill föreslås att bestämmelsen
i 13 § om avstående från obetald ledighet som sammanfaller
med permittering slopas. Vidare yrkas i motionen att underrättelse om
semesterförläggning enligt 11 § skall lämnas arbetstagaren senast tre månader
före ledighetens början om ej särskilda skäl föreligger.

De i propositionen och motionen framlagda förslagen bygger på olika
principer för hur semesterplaneringen skall ske. Enligt propositionen
skall arbetsgivaren, förutom betald semesterledighet, lägga ut endast sådan
obetald semesterledighet som arbetstagaren önskar utnyttja. I syfte
att arbetsgivaren skall få klarhet om huruvida arbetstagaren vill utnyttja
sin rätt att ta ut ledigheten har denne ålagts skyldighet att på begä -

SoU 1976/77: 32

rån lämna besked med i princip bindande verkan beträffande utnyttjandet
av ledigheten. Har däremot arbetsgivaren lagt ut semestern utan att
fråga arbetstagaren, får denne naturligtvis senare avstå från ledigheten.
Med hänsyn till att arbetstagaren inte behöver lämna besked förrän han
vet hur många obetalda semesterdagar han skall ha, något som inte torde
kunna avgöras förrän mot slutet av intjänandeåret, kan semesterplaneringen
inte ske på ett alltför tidigt stadium. Sedan det blivit klart mellan
parterna hur semesterrätten skall utnyttjas skall semestertiden bestämmas,
i förekommande fall efter förhandlingar mellan arbetsgivaren och
arbetstagarnas organisationer eller efter samråd. Beslutet om semesterns
förläggning skall därefter meddelas arbetstagaren.

De i motionen 1544 framlagda förslagen, som i allt väsentligt överensstämmer
med semesterkommitténs förslag, bygger på den principen
att hela den semesterledighet till vilken arbetstagaren är berättigad skall
läggas ut oavsett om den är betald eller inte och att arbetstagaren därefter
får avstå från obetald ledighet. Med en sådan ordning kan semesterplanläggningen
ske betydligt tidigare under intjänandeåret än som är
möjligt enligt propositionens förslag. Man behöver nämligen inte vänta
med semesterplaneringen till dess klarhet vunnits om hur många betalda
resp. obetalda semesterdagar arbetstagaren är berättigad till. Härav följer
att underrättelse om semesterförläggningen kan ges arbetstagaren
tidigare än vad som föreslås i propositionen.

Vid ett ställningstagande till de föreliggande alternativen bör enligt
utskottets mening beaktas att den av kommittén föreslagna ordningen —
som närmare utvecklas i propositionen (s. 108) — delvis hade sin grund
i kommitténs överväganden beträffande semesterlönegrundande frånvaro
och semesterlönefond. Som framgår av vad utskottet tidigare anfört skall
sistnämnda frågor bli föremål för fortsatt utredningsarbete.

Enligt utskottets mening bör hänsyn vidare tas till att en rätt för arbetstagaren
att med kort varsel avstå från utlagd semesterledighet måste
försvåra semesterplaneringen på arbetsplatsen, vilket kan vara till nackdel
inte bara för arbetsgivaren utan också för arbetstagarna. Om en arbetstagare
nämligen avstår från ledighet kort före semesterns början kan
detta medföra att semesterförläggningen för andra arbetstagare måste
ändras med kort varsel. Utskottet vill vidare erinra om att förslagen i
propositionen syftar till att ge de anställdas fackliga representanter en
förstärkt förhandlingsrätt i frågor om semesterförläggning samt till att
kollektivavtal enligt 32 § MBL skall komma till stånd beträffande sådana
frågor. I årets avtalsförhandlingar har LO och PTK också framlagt
yrkanden bl. a. om att arbetstagarna genom sina fackliga organisationer
skall ges bestämmanderätten över semesterförläggningen. Enligt
utskottets mening framstår det som mindre tillfredsställande om en enskild
arbetstagare skulle kunna riva upp vad som fastställts beträffande
semestern av de fackliga organisationerna eller efter förhandlingar mellan
dessa och arbetsgivaren.

SoU 1976/77: 32

På grund av det anförda anser utskottet i likhet med departementschefen
att bindande överenskommelser måste kunna träffas i fråga om
den obetalda ledigheten. Av ställningstagandet följer att utskottet också
ansluter sig till förslaget att arbetsgivaren bör kunna avkräva arbetstagaren
besked i fråga om utnyttjande av obetald ledighet.

Vad slutligen gäller frågan om underrättelse angående semesterförläggning
vill utskottet framhålla att ett system där underrättelse skall
lämnas senast tre månader före semestern inte låter sig förenas med en
ordning, enligt vilken intjänandeåret utgår den 31 mars och där underrättelsen,
bortsett från betald ledighet, skall avse endast sådan obetald
ledighet som arbetstagaren vill få ut. Utskottet tillstyrker därför propositionen
även i denna del.

Utskottets ställningstagande får självfallet inte tolkas som att utskottet
skulle sakna förståelse för syftet med motionen i denna del. Tvärtom
anser utskottet det i hög grad angeläget att arbetstagaren på ett tidigt
stadium får uppgift om hur årets semester skall förläggas. Ett besked

1 detta hänseende är nämligen ofta av stor betydelse inte bara för hans
möjligheter att disponera över ledigheten utan också för hans överväganden
i fråga om utnyttjande av rätten till obetald semester. Normalt
torde ett besked om hans inställning i sistnämnda fråga aktualiseras i
samband med att han hörs om sina semesterönskemål. I likhet med departementschefen
anser utskottet att skäligt rådrum självfallet måste
lämnas arbetstagaren när besked fordras. Utskottet förutsätter att arbetsgivaren
härvid ger arbetstagaren en sådan frist att denne hinner få en
preliminär uppgift om semesterförläggningen. Om arbetstagaren härefter
inte inom skälig tid förklarar sig avstå från ledigheten har arbetsgivaren
att utgå från att arbetstagaren önskar få ut ledigheten. Om en
arbetstagare skulle vilja avstå från obetald semesterledighet, som lagts
ut med anledning av hans besked, och har särskilda skäl för sitt önskemål,
förutsätter utskottet att arbetsgivaren i allmänhet tillmötesgår arbetstagarens
begäran. En förutsättning bör dock givetvis vara att de omständigheter
arbetstagaren åberopar inträffat efter det att semestern lädes
ut. Det bör vidare i allmänhet krävas att arbetstagaren underrättar
arbetsgivaren om sitt önskemål att avstå från den obetalda ledigheten
senast två månader före ledighetens början.

Mot bakgrund av det anförda vill utskottet i likhet med departementschefen
framhålla vikten av att förhandsmeddelande om semesterns förläggning
lämnas avsevärt tidigare än den slutliga underrättelsen. I anslutning
härtill vill utskottet också understryka att den i semesterlagen föreskrivna
tvåmånadersfristen självfallet är en minimiregel och att slutlig
underrättelse där så är möjligt bör lämnas tidigare än två månader före
semestern. Särskilt när det gäller arbetstagare som är berättigade till en
längre tids betald ledighet bör sålunda underrättelse om semesterförläggningen
regelmässigt kunna lämnas betydligt tidigare under året. I

2 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 32

SoU 1976/77: 32

linje med det sagda ligger att möjligheten att göra avsteg från regeln om
två månaders underrättelsetid bör användas restriktivt. Endast i undantagsfall,
nämligen då arbetsgivaren inte har möjlighet att iaktta tvåmånadersregeln
eller han eljest med fog kan sägas vara tvungen att tillämpa
en kortare underrättelsetid, bör huvudregeln få frångås. Med hänsyn till
angelägenheten av att arbetstagarna i god tid underrättas om semesterförläggningen
förutsätter utskottet att den aviserade utredningen på semesterrättens
område får i uppdrag att följa tillämpningen av semesterlagen
i förevarande hänseende.

Genom vad utskottet sålunda anfört får önskemålen i motionen 1544
anses delvis tillgodosedda. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida
bör inte föranledas av motionen i denna del.

Beräkning av semesterledigheten

Enligt 1963 års semesterlag skall söndagar inte räknas in i semestern.
Bestämmelsen har sin grund i att antalet semesterdagar bestämts till 24
och att semestern skall vara minst fyra veckor. Om semestern är längre
än sex dagar i en följd räknas helgdagar in i semestern. Sedvanliga fridagar
skall alltid räknas in i semestern. Begreppet sedvanlig fridag är
i viss mån oklart. Härmed brukar avses dag som för ett flertal arbetstagare
sedvanemässigt inte är arbetsdag, fastän dagen inte är en söneller
helgdag. Numera kan som fridagar i denna bemärkelse räknas
midsommarafton och flertalet andra helgdagsaftnar. Enligt de flesta
kollektivavtalen är påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton fridagar,
med större eller mindre inskränkningar beroende på verksamhetens
art.

För arbetstagare med söndagsarbete finns en särskild bestämmelse.
Bestämmelsen innebär att arbetstagaren tillförsäkras ledighet på söndag
som infaller under eller näst efter semestern. Om arbetstagaren helt
eller delvis får kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet på
annan veckodag, skall de ledighetsdagar som infaller under semestern
räknas som semesterdagar.

Som inledningsvis berörts skall enligt den nya semesterlagen antalet
semesterdagar vara 25. För att arbetstagarna skall få en semesterperiod
om fem veckor skall enligt 9 § första stycket förslaget till semesterlag
lördagar och söndagar som regel inte räknas som semesterdagar. I 9 §
andra stycket finns en särskild regel för arbetstagare med regelmässigt
lördags- och söndagsarbete. Bestämmelsen innebär att sådana arbetstagare
skall ha rätt till ledighet dels veckoslut under semesterledigheten,
dels ett veckoslut antingen omedelbart före eller omedelbart efter ledigheten.
Är arbetstagaren berättigad till kompensation för lördags-söndagsarbetet
med ett motsvarande antal fridagar under veckans övriga
dagar skall sådana fridagar räknas som semesterdagar. Bestämmelsen
i 9 § andra stycket skall endast gälla vid semesterperioder som omfattar

SoU 1976/77: 32

minst fem dagar. Är det fråga om kortare semester gäller särskilda bestämmelser
i 9 § tredje stycket. Slutligen föreslås att helgdagar samt
påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton skall
jämställas med söndag. Från 9 § får avvikelse ske genom kollektivavtal
på central nivå.

I motionen 1544 (s) (yrkande 1 delvis) föreslås ett tillägg till bestämmelsen
i 9 § andra stycket av innebörd att för arbetstagare med lördags-söndagsarbete
ledigheten skall omfatta både veckoslutet före och
veckoslutet efter semestern. Regeln skall gälla endast då semesterperioden
omfattar minst 19 semesterdagar. Yrkandet i motionen, som överensstämmer
med semesterkommitténs förslag på denna punkt, motiveras
med att arbetstagare med regelmässigt veckoslutsarbete bör jämställas
med arbetstagare med normal arbetstidsförläggning och alltså
tillförsäkras rätt till sammanlagt 37 dagars ledighet om semestern tas ut
på en gång. I motionen 1547 (vpk) yrkas (yrkandet 1 A) att 9 § andra
stycket ges en sådan lydelse att arbetstagare med lördags- och söndagsarbete
alltid blir berättigade till ledighet veckosluten före och efter semesterledighet
som omfattar minst fem dagar.

Att en arbetstagare med normal arbetstidsförläggning kan ta ut en
ledighet av 37 dagar beror, som framhålls i propositionen, på att semestern
vanligen läggs ut med början en måndag. Den nya semesterlagen
garanterar emellertid i och för sig arbetstagarna inte längre ledighet än
35 dagar. Ledighetens längd blir därför beroende av hur semestern
läggs ut. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att semesterlagen
bör bygga på den principen att parterna på arbetsmarknaden
skall ha möjlighet att närmare reglera semesterförläggningen. I anslutning
härtill kan erinras om att den nya semesterlagen ger arbetstagarnas
organisationer en förstärkt förhandlingsrätt i fråga om förläggningen
av semestern.

Vid en bedömning av motionsyrkandena måste vidare beaktas att en
rätt till ledighet under veckosluten före och efter semestern kan medföra
praktiska svårigheter när det gäller sådan verksamhet som måste
hållas i gång kontinuerligt. Svårigheterna bör dock inte överdrivas. I
många fall torde nämligen problemen kunna bemästras genom ändrade
turlistor och skiftförhållanden, inkallande av semestervikarier m. fl. åtgärder.
Samtidigt står det emellertid klart att i vissa fall de i motionerna
föreslagna reglerna kan få allvarliga konsekvenser om de som återvänder
från semestern och de som börjar ledigheten samtidigt är frånvarande
från arbetet ett veckoslut. Utskottet vill också peka på den risk
som ligger däri att arbetsgivaren sätter bestämmelserna ur spel genom att
förlägga semesterledigheten så att den inte börjar i anslutning till ett
veckoslut.

Det anförda talar enligt utskottets mening för att bestämmelsen i 9 §
andra stycket semesterlagen bör ges den utformning som föreslagits i

SoU 1976/77: 32

propositionen. Å andra sidan anser utskottet att starka rättviseskäl talar
för den i motionen 1544 intagna ståndpunkten att arbetstagare med
veckoslutsarbete skall ges rätt till ledighet av en längd motsvarande den
som i praktiken åtnjuts av andra arbetstagare till följd av att semesterledigheten
vanligen börjar en måndag.

Enligt utskottets mening har dessa skäl en sådan tyngd att de bör tillmätas
avgörande betydelse vid ett ställningstagande till frågan om hur
semesterlagen skall utformas i förevarande hänseende. Utskottet delar
således den i motionen 1544 framförda uppfattningen att i lagen bör
tas in en uttrycklig regel om att arbetstagare med veckoslutsarbete skall
ha rätt till ledighet veckosluten före och efter en längre tids semester.
I allmänhet torde de praktiska svårigheterna kunna lösas i samförstånd
mellan parterna. Samtidigt kan som ovan nämnts en sådan bestämmelse
i vissa fall få allvarliga konsekvenser. Undantag bör därför vara möjliga
när särskilda skäl föreligger. Vid bedömandet av vad som skall anses
utgöra sådana skäl bör stor vikt fästas vid arbetstagarnas önskemål.
Arbetsgivaren bör vara skyldig att tåla mindre omfattande störningar
i verksamheten eller produktionen för att tillmötesgå dessa önskemål.
Särskilda skäl föreligger däremot när säkerheten på arbetsplatsen eller
viktiga samhällsintressen — t. ex. att sjukvård, kommunikationer och
annan samhällsservice fungerar tillfredsställande — skulle äventyras av
att verksamheten avbröts. Detsamma torde gälla då förhållandena inom
vissa branscher eller verksamhetsområden är sådana att man av driftsekonomiska
eller liknande skäl inte kan göra uppehåll i verksamheten
utan betydande olägenheter. I berörda fall får avsteg från huvudregeln
självfallet inte göras om verksamheten praktiskt kan organiseras så att
behoven kan tillgodoses utan att arbetstagarnas ledighet inskränks. Kan
exempelvis problemen lösas genom anlitande av vikarier eller annan
tillfällig arbetskraft kan särskilda skäl inte anses föreligga. I övrigt får
det ankomma på rättstillämpningen att avgöra när undantag från huvudregeln
får ske.

På grund av det anförda föreslår utskottet att 9 § andra stycket får
följande lydelse:

Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare,
som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet
motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels
antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Omfattar semesterledigheten
minst 19 dagar och föranleder ej särskilda skäl annat, har
arbetstagaren rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut såväl omedelbart
före som omedelbart efter denna. Har i fall som avses i detta
stycke arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som
ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten,
räknas den som semesterdag.

Utskottets ställningstagande innebär att önskemålen i motionen 1544

SoU 1976/77: 32

ker därför bifall till motionen 1544 i detta hänseende. En redaktionell
ändring av motionärernas förslag bör dock göras.

Vad härefter angår omfattningen av arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet
anser utskottet att den i motionen föreslagna ordningen
synes mindre ändamålsenlig. Om arbetstagaren önskar att få ut en enstaka
semesterdag eller en helt kort ledighetsperiod ter det sig onödigt
att arbetsgivaren skall vara skyldig att på eget initiativ förhandla med
arbetstagarens organisation. Förhandlingsskyldigheten skulle vidare kunna
medföra att arbetsgivaren inte kan tillmötesgå ett önskemål om semester
som framställts med kort varsel. I likhet med departementschefen
anser utskottet att arbetstagarnas inflytande på semesterledighetens
förläggning bör ske i sådana former att de eftersträvade fördelarna kan
vinnas utan att det i onödan uppkommer praktiska olägenheter. Av naturliga
skäl är organisationernas intresse särskilt inriktat på den längre
sammanhängande årliga semestern, och det är därför motiverat att denna
omfattas av den primära förhandlingsskyldigheten. Även i andra fall
kan självfallet organisationerna ha intresse av att förhandla. Den rätt
som MBL ger dem att påkalla förhandling torde härvidlag dock vara
till fyllest.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1544
i denna del.

I motionerna 1543 (m, c, fp) och 1547 (vpk) framläggs förslag till
ändringar av bestämmelsen om semesterns förläggning (12 §). I den
förstnämnda motionen yrkas att lagrummet skall ändras så att större
valfrihet uppnås. Yrkandet i motionen 1547 (yrkande 1 B) går ut på att
semesterledigheten skall förläggas så att arbetstagarna får en ledighet
om fyra veckor under juni—augusti. Endast om särskilda skäl föreligger
skall avtal få träffas om förläggning av semestern till annan tid.
Har sådant avtal inte kunnat träffas skall lokal facklig organisation ha
vetorätt i fråga om arbetsgivarens beslut angående semesterförläggningen.

Utskottet ser med tillfredsställelse att arbetstagarnas beaktansvärda
önskemål om att få ut semestern under sommaren nu föreslås få direkt
lagstöd. Enligt utskottets mening har önskemålen en sådan tyngd att arbetsgivaren
bör vara skyldig att tåla vissa, mindre omfattande störningar
i produktionen eller verksamheten. Samtidigt står det emellertid klart att
— som departementschefen uttalar — det i många fall är svårt och
ibland omöjligt att ge alla arbetstagare fyra veckors ledighet under de
egentliga sommarmånaderna juni—augusti. Hänsynen till säkerheten på
arbetsplatsen och till viktiga samhällsintressen — exempelvis att sjukvård,
kommunikationer och annan samhällsservice fungerar tillfredsställande
— talar sålunda för att avsteg från regeln om semesterns förläggning
bör vara möjliga. Detsamma torde gälla då förhållandena inom
vissa branscher eller verksamhetsområden är sådana att man av drifts -

SoU 1976/77: 32

ekonomiska eller liknande orsaker inte utan betydande olägenheter kan
göra driftsuppehåll för samtidig semester utan man måste i någon utsträckning
förlägga semestrarna till annan tid än juni—augusti.

Enligt utskottets mening innebär förslagen i propositionen en lämplig
avvägning mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande då
semestertiden närmare skall preciseras. Som framgår av redogörelsen
ovan ger nämligen 12 § möjlighet för arbetsgivaren och arbetstagaren
eller dennes organisation att avtala om semestertiden. Har avtal inte
träffats har arbetsgivaren rätt att förlägga semestern till annan tid än
juni—augusti om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör i allmänhet
anses vara för handen då — som framgår av vad utskottet ovan anfört
— en semesterförläggning till sommaren kan medföra allvarliga konsekvenser.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1543 samt motionen 1547 i berörd del.

Semesterrätt vid uppsägning

Enligt lagen om anställningsskydd har en arbetstagare som sägs upp
rätt till viss uppsägningstid, som — beroende på anställningstidens längd
och arbetstagarens ålder — varierar mellan en och sex månader. Under
uppsägningstiden är arbetstagaren berättigad till lön och andra anställningsförmåner
under förutsättning att han står till arbetsgivarens förfogande
om denne påfordrar det.

Den nuvarande semesterlagen hindrar inte att semester, som skall
utgå det år uppsägning sker, förläggs till uppsägningstid. I propositionen
föreslås att semesterledighet inte utan arbetstagarens medgivande skall
få förläggas till uppsägningstid. Bestämmelserna härom, som finns i 14 §,
innebär följande. Om uppsägning har skett innan betald eller obetald
semesterledighet lagts ut, får ledigheten inte förläggas till uppsägningstiden
om inte arbetstagaren medger det. Har däremot semestern lagts
ut innan uppsägningen sker och infaller uppsägningstiden helt eller delvis
under semesterledigheten, har arbetstagaren rätt att begära att semesterledighetens
förläggning i samma mån skall upphävas. Bestämmelsen
är tillämplig endast då arbetsgivaren säger upp arbetstagaren på grund
av förhållanden som ej hänför sig till denne personligen.

Utnyttjar arbetstagaren sin rätt i berörda avseenden innebär det att
han — i den mån han tjänat in semesterlön under anställningstiden —
får rätt till semesterersättning vid uppsägningstidens utgång. För obetald
semesterledighet som inte utnyttjats utgår ingen ersättning. Om arbetstagaren
i stället väljer att ta ut semesterledighet, får han ingen uppsägningslön
under ledigheten utan blir endast berättigad till semesterlön om
sådan tjänats in.

Invändningar mot propositionens förslag på denna punkt framställs
i motionen 1544 (s) vari yrkas (yrkande 1 delvis) att om semesterledig -

SoU 1976/77: 32

i denna del i allt väsentligt blir tillgodosedda samt att det aktuella yrkandet
i motionen 1547 delvis blir tillgodosett.

Utöver fridagar som utgör direkt kompensation för veckoslutsarbete
kan en arbetstagare vara berättigad till fridagar som en följd av arbetstidsförkortning
inom skiftgående företag, övertidsarbete eller andra orsaker.
Den nya semesterlagen innehåller inte någon regel om hur sådana
fridagar skall behandlas i semesterhänseende. I syfte att andra fridagar
än de som motsvarar lördagar och söndagar skall hållas utanför semesterledigheten
föreslås i motionen 1544 (s) (yrkandet 1 delvis) att en särskild
bestämmelse skall föras in i lagen om att semesterledigheten skall
beräknas med hänsyn till den avtalsenliga årsarbetstiden.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att en arbetstagare
med veckoslutsarbete, som är berättigad till ett större antal fridagar,
inte får sin semester förlagd så att fridagarna kommer att inräknas
i ledigheten. Som uttalades i propositionen till 1963 års semesterlag
(prop. 1963: 84 s. 64) och som understrukits av departementschefen i det
nu aktuella lagstiftningsärendet kan nämligen en annan ordning inte
anses stå i överensstämmelse med lagens syfte. Att i enlighet med motionärernas
önskemål införa en särskild beräkningsbestämmelse beträffande
arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning synes emellertid
vara förenat med vissa svårigheter med hänsyn till att variationerna
i fråga om bl. a. arbetstidsförläggning och arbetsformer är stora.
Det bör i stället överlåtas åt parterna att komma överens om lämpliga
lösningar för varje särskilt område. I likhet med departementschefen
vill utskottet understryka att en given utgångspunkt bör vara att skiftarbetande
och därmed jämställda arbetstagare inte genom förläggningen
av semesterledigheten får längre årsarbetstid än som överenskommits i
kollektivavtal mellan parterna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1544 i denna del.

Förläggning av semesterledigheten

Enligt 1963 års semesterlag bestämmer arbetsgivaren hur semestern
skall förläggas. Den bör dock om möjligt läggas ut under sommartid.

I propositionen framläggs förslag som syftar till att ge arbetstagarna
större inflytande beträffande semesterförläggningen och till att stärka
deras möjligheter att få semester sommartid. Förslagen innebär i huvudsak
följande. I första hand bör, om arbetstagarna begär det, kollektivavtal
enligt 32 § MBL komma till stånd som ger arbetstagarna inflytande
över semesterledighetens förläggning. En erinran om att sådana avtal
kan träffas har intagits i 10 § första stycket förslaget till semesterlag.
Har medbestämmandeavtal inte träffats i den ordning sorn anges i 32 §
MBL skall — enligt 10 § andra stycket semesterlagen — MBL:s regler

SoU 1976/77: 32

om primär förhandlingsskyldighet tillämpas när det gäller förläggningen
av semesterledighet om minst fyra veckor under sommaren. Detta
innebär bl. a. att arbetsgivaren, innan han beslutar om semesterförläggningen,
på eget initiativ skall ta upp förhandlingar med arbetstagarorganisation,
i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal.
Förhandlingsskyldigheten gäller även om arbetsgivaren och den enskilde
arbetstagaren är överens i frågan. Om arbetstagaren inte företräds av
en förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation inte
vill förhandla skall arbetsgivaren i stället samråda med arbetstagaren
om semesterns förläggning. Beträffande förläggning av kortare semesterledighet
än fyra veckor gäller likaledes enligt 10 § tredje stycket att
arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren. Samrådsskyldighet föreligger
dock inte om förhandling med arbetstagarens organisation skett.
Vid sidan av de samrådsregler som sålunda föreslås införda i semesterlagen
följer av MBL att kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation
kan påkalla förhandling om semesterförläggning och att arbetsgivaren
då är skyldig att förhandla med organisationen.

Har inte kollektivavtal om medbestämmande träffats eller har arbetsgivaren
och arbetstagaren eller hans organisation inte kunnat komma
överens om hur semestern skall förläggas, får arbetsgivaren enligt
10 § sista stycket besluta angående semesterförläggningen. Av 12 § följer
att — såvida annat inte avtalats — semesterledigheten skall förläggas
så att arbetstagaren får en ledighetsperiod om minst fyra veckor
under juni—augusti. Även utan stöd av avtal får dock sådan semesterperiod
förläggas till annan tid när särskilda skäl föranleder det.

I motionen 1544 (s) framläggs förslag till vissa ändringar i 10 § förslaget
till semesterlag (yrkandet 1 delvis). För det första vill motionärerna
att i lagrummets första stycke skall tas in en uttrycklig regel om
att kollektivavtal enligt 32 § MBL bör träffas angående medbestämmanderätt
i fråga om semesterförläggning. Vidare vill motionärerna att
arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet skall gälla även förläggning
av kortare semester än fyra veckor samt att till följd härav bestämmelsen
om samrådsskyldighet i 10 § tredje stycket förslaget till semesterlag
skall utgå.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till syftet med både propositionen
och motionen på denna punkt, nämligen att ett vidgat arbetstagarinflytande
över semesterförläggningen bör komma till stånd i de
former som anges i MBL och i den takt arbetstagarorganisationerna
önskar det. Såväl regeringens som motionärernas förslag syftar till att
understryka angelägenheten av att semesterfrågor löses genom överenskommelser
mellan parterna. Enligt utskottets mening synes emellertid
önskemålet om ett vidgat arbetstagarinflytande komma till klarare uttryck
genom den i motionen 1544 föreslagna utformningen av 10 § första
stycket semesterlagen än genom regeringens förslag. Utskottet tillstyr -

SoU 1976/77: 32

het sammanfaller med uppsägningstid återstoden av uppsägningstiden
skall förskjutas med samma antal dagar som semesterledigheten omfattar.

Som framhålls av departementschefen kan semesterförläggning under
uppsägningstid på ett olyckligt sätt minska det skydd som uppsägningsbestämmelserna
ger. Utskottet delar därför uppfattningen att det föreligger
ett behov av förbud mot utläggning av semester under uppsägningstid.
Det i propositionen framlagda förslaget tillgodoser enligt utskottets
mening i väsentlig mån arbetstagarnas intresse av att de förmåner
lagen om anställningsskydd ger inte urholkas. Beaktas bör emellertid
att den i propositionen föreslagna ordningen inte ger utrymme för uttagande
av någon semesterledighet om arbetstagaren vill utnyttja sin rätt
till uppsägningslön. Arbetstagaren kan härigenom bli tvungen att avstå
från en längre tids ledighet under sommaren. Med hänsyn till vad utskottet
tidigare anfört om betydelsen av att arbetstagarna får tillfälle till
vila och rekreation, då möjligheterna härtill är störst, finns det anledning
att närmare överväga om — såsom föreslagits i motionen 1544 —
bestämmelsen angående semesterrätt vid uppsägning bör ändras. Som
framhålls i propositionen kan emellertid en ordning liknande den som
föreslås i motionen medföra komplikationer i samband med arbetsgivarens
konkurs. De lagstiftningsåtgärder som kan bli aktuella för att sådana
komplikationer inte skall inträda kan inte tas upp till närmare övervägande
i förevarande ärende.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att frågan om den närmare
utformningen av ett förbud mot semesterförläggning under uppsägningstid
bör bli föremål för en förnyad prövning i samband med det fortsatta
utredningsarbetet på semesterrättens område. Utgångspunkten för arbetet
i denna del bör vara att arbetstagarna skall ges möjlighet att utan
avstående från uppsägningslön få ut en längre tids sommarsemester hos
arbetsgivaren. Utredningen bör i samband härmed också överväga i vad
mån lagstiftningsåtgärder krävs för att komplikationer i samband med
arbetsgivarens konkurs skall förhindras. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionen 1544 i denna del bör ges regeringen till känna.
I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet bör förslaget i propositionen
i förevarande hänseende genomföras.

Beräkning av semesterlön

I fråga om semesterlöneberäkningen gäller enligt 1963 års semesterlag
att vecko- och månadsavlönade har rätt till den del av lönen som belöper
på semestertiden (sammalöneregeln), medan andra arbetstagare skall
ha semesterlön med 9 % av arbetsinkomsten under intjänandeåret
(procentregeln).

Enligt propositionens förslag skall semesterlönen för samtliga kategorier
anställda utgöra 12 % av arbetstagarens under intjänandeåret

SoU 1976/77: 32

förfallna lön i anställningen. Bestämmelser om beräkningen av semesterlönen
finns i 16 §. Alla former av lön och lönetillägg som utgår på
grund av lag eller avtal skall medräknas. Semesterlön tjänas däremot inte
in under sådan tid av en pågående anställning för vilken arbetsgivaren
inte erlägger lön eller annan ersättning. Undantag gäller dock vid sjukledighet
och annan frånvaro på grund av vissa i 17 § närmare angivna
orsaker (semesterlönegrundande frånvaro). Vid beräkningen av semesterlönen
skall den semesterlön som har utgått under intjänandeåret frånräknas.
Detta beror på att procenttalet har bestämts med utgångspunkt i att
semesterlönen hålls utanför beräkningsunderlaget. Likaså skall permitteringslön,
som utgår under semesterpermittering, inte tas med. Särskilda
regler föreslås gälla för beräkningen av semesterlön vid semesterlönegrundande
frånvaro. Från löneunderlaget skall avräknas sjuklön och
annan ersättning som arbetsgivaren betalat ut för dag då arbetstagaren
helt eller delvis varit frånvarande. Sedan avräkning skett i förekommande
fall, skall löneunderlaget för varje frånvarodag ökas med arbetstagarens
genomsnittliga dagsinkomst eller — om arbetstagaren saknat inkomst
under intjänandeåret — den inkomst arbetstagaren skulle ha haft
om han arbetat för arbetsgivarens räkning.

Enligt 26 § förslaget till semesterlag skall semesterlönen betalas ut
i samband med semesterledigheten. I fråga om vecko- och månadsavlönade
får arbetsgivaren i stället utge tidlönen för semesterperioden
samt senast vid semesterårets utgång den semesterlön som kan återstå.

Avvikelse från reglerna om beräkning och utbetalning av semesterlön
får göras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation.

I motionen 1541 (c, m, fp) yrkas att semesterlönen för vecko- och
månadsavlönade skall beräknas genom en kombination av sammalöneregeln
och procentregeln. Enligt motionärerna bör semesterlönen utgå
med ett belopp som motsvarar tidlönen jämte 12 % av övertidsersättning
och andra tillägg. Som skäl för yrkandet anför motionärerna de
tillämpningssvårigheter procentregeln kommer att medföra. Liknande
tankegångar framförs i den av utskottet i ett föregående avsnitt (s. 8—
10) behandlade motionen 1546.

Utskottet vill för sin del framhålla att nuvarande bestämmelser om
beräkning av semesterlönen i stort synes ha kunnat tillämpas utan praktiska
svårigheter. I vart fall har någon allvarlig kritik inte riktats mot
bestämmelserna under diskussionen om den nu gällande semesterlagstiftningen.
Förslagen i propositionen innebär en förenkling av regelsystemet
så till vida att semesterlönen skall beräknas efter endast en
metod. Som framhålls av motionärerna kan emellertid de föreslagna
bestämmelserna angående semesterlöneberäkningen, särskilt när det gäller
de kategorier anställda vilka har lön beräknad för vecka eller längre
tid, i inte obetydlig utsträckning medföra komplikationer och ökade ad -

SoU 1976/77: 32

ministrationskostnader. I många fall torde svårigheterna kunna undvikas
genom de förenklingar av semesterlöneberäkningen som lagen ger utrymme
för. Utskottet vill härvidlag erinra om att arbetsmarknadens parter
har möjlighet att komma överens om ändamålsenliga lösningar för
olika avtalsområden. Beträffande arbetstagare för vilka semesterlönen
f. n. utgår enligt sammalöneregeln får arbetsgivaren vidare enligt propositionens
förslag även i fortsättningen utge tidlönen under semesterledigheten.
Först mot utgången av semesteråret behöver arbetsgivaren
göra de korrigeringar som kan föranledas av procentregeln.

Vid valet mellan förslagen i propositionen och i motionen 1541 bör
enligt utskottets mening vidare beaktas att procentregeln på grund av
procenttalets storlek medför en viss förstärkning av den lön som utgår
under semesterledigheten. En tillämpning av procentregeln ger alltså i
allmänhet ett för arbetstagarna fördelaktigare resultat än vad sammalöneregeln
ger. Även i andra avseenden kan procentregeln leda till förmånligare
resultat för arbetstagarna. I detta sammanhang finns skäl
att erinra om att semesterkommitténs förslag i fråga om beräkning av
semesterlön byggde på samma grundregler som motionen. Vid sin närmare
utformning av förslaget hade kommittén emellertid tillagt ytterligare
regler i syfte att modifiera tillämpningen av sammalöneregeln i
fall där den skulle leda till oförmånligare resultat än om procentregeln
hade gällt.

Införandet av garantiregler motsvarande dem kommittén föreslagit
skulle enligt utskottets mening medföra att dubbla beräkningar och
ganska komplicerade jämförelser skulle få göras i ett inte ringa antal
fall. Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med departementschefen
att det inte bör komma i fråga att det av motionärerna förordade
systemet för semesterlöneberäkningen skall byggas ut med särskilda
regler för tillgodoseende av rättvisesynpunkter.

Sammanfattningsvis anser utskottet att rättviseskäl talar för att bestämmelser
om semesterlöneberäkningen bör bygga uteslutande på procentregeln.
Utskottet tillstyrker alltså bifall till propositionen på denna
punkt. Med hänsyn till att procentregeln kan ge upphov till praktiska
svårigheter förutsätter utskottet att den aviserade utredningen på semesterrättens
område får i uppdrag att följa tillämpningen av semesterlagen
i förevarande avseende. Ställningstagandet innebär att utskottet
avstyrker bifall till motionen 1541.

Som ovan redovisats skall enligt 16 § förslaget till semesterlag semesterlönen
inte inräknas vid beräkningen av lönen under intjänandeåret,
eftersom procenttalet bestämts med utgångspunkt i att semesterlönen
hålls utanför. Har arbetstagaren under intjänandeåret tagit ut
sparad semester leder den föreslagna regeln till att inte heller semesterlönen
för de sparade semesterdagarna skall medräknas. Särskilt i fall då

SoU 1976/77: 32

arbetstagaren fått ut en längre tids sparad semesterledighet kommer hans
semesterlön för påföljande år att inte obetydligt understiga vad som
skulle ha utgått om han inte tagit ut sparad semester. Enligt utskottets
mening bör förslaget till semesterlag ändras för att sådana konsekvenser
skall förhindras. Utskottet föreslår att 16 § andra stycket första meningen
får den lydelsen att vid beräkningen av lön under intjänandeåret
annan semesterlön än sådan som avses i 22 § eller permitteringslön med
anledning av driftsuppehåll för samtidig semester inte skall inräknas i
lönesumman. Vidare bör 22 § första stycket andra punkten förtydligas
så att det klart framgår att endast semester, som utgått under intjänandeåret
och som inte sparats från tidigare år, skall hållas utanför vid beräkningen
av semesterlönen för sparade semesterdagar.

Semesterlönegrundande frånvaro

Som tidigare antytts gäller enligt 1963 års semesterlag att frånvaro
från arbetet på grund av vissa orsaker (privilegierad frånvaro) jämställs
med arbetad tid i fråga om rätt att intjäna semester. Den frånvaro som
gynnas i semesterhänseende är — förutom semester — bortovaro från
arbetet under närmare angivna tidsperioder på grund av sjukdom, föräldraledighet
i samband med barns födelse eller adoption samt viss militärtjänstgöring,
vapenfri tjänst och tjänstgöring i civilförsvaret. Enligt
särskilda författningar är också ledighet för skyddsombud, facklig förtroendeman,
m. m. semestergrundande.

I propositionen föreslås en utvidgning av möjligheterna att tjäna in
semester under vissa slag av frånvaro från arbetet. Förslagen innebär
bl. a. att den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom ökas från 90 till
180 dagar. Vidare införs som privilegierade frånvaroanledningar ledighet
på grund av risk för överförande av smitta, om arbetstagaren är
berättigad till ersättning enligt lagen (1956: 243) om ersättning åt smittbärare,
samt ledighet för utbildning under vissa närmare angivna villkor,
allt under förutsättning att frånvaron inte överstiger 180 dagar under
intjänandeåret. Beträffande föräldraledighet, som ger rätt till föräldrapenning
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, föreslås att privilegietiden
höjs från 90 dagar till 120 dagar eller för ensamstående
förälder till 180 dagar. Förslaget innebär att den sammanlagda tiden för
ledighet med föräldraförsäkring, 210 dagar, i sin helhet blir semestergrundande
för föräldrar som väljer att dela ledigheten sinsemellan och
att ensamstående föräldrar får räkna 180 dagar av föräldraledigheten
som semestergrundande.

Bestämmelserna om semesterlönegrundande frånvaro, som intagits i
17 § förslaget till semesterlag, har betydelse inte blott vid beräkning
av arbetstagarens semesterlön enligt 16 § utan också vid tillämpningen
av 7 §, vari ges regler om beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön.
Enligt sistnämnda lagrum skall nämligen vid fastställande av

SoU 1976/77: 32

den tid arbetstagaren varit anställd under intjänandeåret medräknas
även dag då han haft semesterledighet eller ledighet som är semesterlönegrundande
enligt 17 §. Är arbetstagaren eljest frånvarande utan lön
skall sådan bortovaro inte räknas in i anställningstiden.

I motionerna 1542 (m) och 1544 (s) tas upp frågan om behandlingen
i semesterhänseende av ensamstående förälders föräldraledighet. Motionären
i den förstnämnda motionen yrkar att sådan förälder skall jämställas
med andra föräldrar när det gäller semesterlönegrundande föräldraledighet.
I motionen 1544 (yrkande 1 delvis) begärs att den semesterlönegrundande
frånvarotiden vid ensamstående förälders föräldraledighet
skall bestämmas till 210 dagar.

Sedan propositionen om semesterlag, m. m. framlades har regeringen
i propositionen 1976/77: 117 förelagt riksdagen förslag till en utbyggnad
av föräldraförsäkringen genom införande av en rätt till föräldrapenning
under ytterligare två månader. Förslaget innebär bl. a. att tre
månader av den sammanlagda ersättningstiden om 270 dagar skall kunna
tas ut i enlighet med föräldrarnas önskan i form av särskild föräldrapenning
fram t. o. m. barnets första skolår. Genom reformen som
föreslås träda i kraft den 1 januari 1978, dvs. samtidigt med den nya
semesterlagen, kommer föräldrapenning i samband med barns födelse
att utgå under 180 dagar och särskild föräldrapenning att utgå under 90
dagar. Förslagen i propositionen 1976/77: 117 tillstyrks av socialförsäkringsutskottet
i betänkandet SfU 1976/77: 27.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att ensamstående
förälder ges möjlighet att i samma utsträckning som andra föräldrar
tillgodoräkna sig föräldraledighet med föräldrapenning som semesterlönegrundande
frånvaro. Som framgår av redogörelsen ovan påverkar
reformen av föräldraförsäkringen förslaget till semesterlagstiftning
så till vida att för föräldrar som väljer att dela föräldraledigheten
med föräldrapenning liksom för ensamstående förälder högst 180 dagars
ledighet blir semesterlönegrundande.

I propositionen 1976/77: 117 förutskickas att det fortsatta utredningsarbetet
på semesterlagstiftningens område även bör avse frågan om på
vilket sätt ledighet som berättigar till särskild föräldrapenning skall beaktas
då det gäller rätt till semester. Utskottet förutsätter att utredningsarbetet
bedrivs från den utgångspunkten att jämställdhet i semesterhänseende
skall råda mellan ensamstående förälder och andra föräldrar.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionen 1542 och motionen 1544 i
denna del inte är erforderlig.

Av redogörelsen tidigare under detta avsnitt framgår att tid varunder
arbetstagare varit frånvarande utan lön inte skall medräknas vid fastställande
enligt 7 § av antalet semesterdagar med semesterlön i annat

SoU 1976/77: 32

faJl än då fråga varit om semesterledighet eller semesterlönegrundande
frånvaro. En arbetstagare som varit permitterad får således endast tillgodoräkna
sig den del av permitteringstiden under vilken lön utgått. Av
16 § förslaget till semesterlag följer vidare att vid beräkningen av löneunderlaget
för semesterlönen hänsyn inte skall tas till semesterlön eller
permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester.
Vid semesterlönegrundande frånvaro skall för varje frånvarodag löneunderlaget
ökas med arbetstagarens genomsnittliga eller uppskattade
dagsinkomst.

I motionen 1544 (s) yrkas (yrkande 1 delvis) att permitteringstid som
ej ger rätt till permitteringslön skall vara semesterlönegrundande. En regel
härom bör enligt motionärerna fogas till semesterlagens bestämmelser
om semesterlönegrundande frånvaro.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att ledighet på
grund av permittering bör medräknas vid fastställandet av antalet semesterdagar
med semesterlön oavsett huruvida permitteringslön utgått
eller ej. Utskottet delar således motionärernas uppfattning på denna
punkt. Utskottet kan däremot inte förorda att permittering generellt skall
räknas som semesterlönegrundande frånvaro. Ett genomförande av en
sådan ordning skulle nämligen strida mot systemet för beräkningen av
semesterlönen enligt 16 § och kunna medföra att en arbetstagare som
varit permitterad under driftsuppehåll för samtidig semester kom i åtnjutande
av bättre semesterförmåner än arbetstagare som haft semester
under driftsuppehållet. I den mån motionärernas förslag syftat till att
permittering skall vara semesterlönegrundande jämväl vid beräkningen
av semesterlön avstyrks förslaget.

På grund av det anförda förordar utskottet att 7 § andra meningen
förslaget till semesterlag ges den lydelsen att arbetsdag då arbetstagaren
har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om
fråga varit om semesterledighet, ledighet på grund av permittering eller
ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.

Underrättelse om uttag av sparad semester

Enligt 19 § förslaget till semesterlag skall arbetstagare, som önskar
spara betalda semesterdagar eller som vill få ut sparade dagar tillsammans
med årets semesterledighet, underrätta arbetsgivaren härom när
semesterförläggningen för året bestäms. Underrättelse behöver dock inte
lämnas förrän arbetstagaren har fått veta hur många semesterdagar
med lön han har eller kan beräknas få. I de fall arbetstagaren vill få ut
sparad semester separat föreslås en särskild underrättelsefrist gälla. Arbetstagaren
skall då vara skyldig att framställa sitt önskemål senast tre
månader före den dag då han vill att ledigheten skall börja. Bestämmelserna
i 19 § är dispositiva.

Längden av den föreslagna underrättelsefristen kritiseras i motionen

SoU 1976/77: 32

1544 (s). Enligt motionärerna bör bestämmelsen ändras så att varseltiden
skall vara en månad för varje veckas semesterledighet, dock högst tre
månader (yrkande 1 delvis).

Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att en förhållandevis
lång varseltid bör fordras från arbetstagarens sida när det gäller
uttag av sparad semester utan samband med årets semester. Som departementschefen
framhåller är det också rimligt att man i möjlig mån
söker motverka de planeringssvårigheter som kan uppkomma genom att
arbetstagaren avkrävs en underrättelse i god tid om tidpunkten för uttag
av sparad semester. En varseltid om tre månader kan dock framstå
som alltför lång när arbetstagaren önskar få ut en enstaka semesterdag
eller en kortare ledighetsperiod. Utskottet har därför stor förståelse för
syftet med motionärernas förslag. I allmänhet torde inte några problem
behöva uppstå vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse, eftersom
det kan förutsättas att arbetstagarens med kort varsel framställda önskemål
om att få en eller några semesterdagar kommer att tillmötesgås genom
överenskommelse med arbetsgivaren. Utskottet vill också peka på
möjligheterna att parterna genom avtal kommer överens om en annan
varseltid än den som föreskrivs i semesterlagen. Även om sålunda inga
allvarliga farhågor behöver hysas för att varseltidens längd skall medföra
nackdelar för arbetstagarna kan det likväl finnas anledning att
överväga en förkortning av varseltiden. Med hänsyn till behovet av ett
enkelt regelsystem i semesterlagen anser utskottet att en generell varseltid
är att föredra framför motionärernas förslag om att varseltiden skall
sättas i relation till antalet semesterdagar. Utskottet föreslår därför att
varseltiden bestäms till två månader och att 19 § förslaget till semesterlag
ändras i enlighet härmed. Ställningstagandet innebär att önskemålen
i motionen 1544 i denna del blir delvis tillgodosedda.

Okontrollerade arbetstagare

Med s. k. okontrollerade arbetstagare menas i 1963 års semesterlag
sådana arbetstagare som utför arbete i sitt hem eller eljest under sådana
förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande. Det är i praktiken omöjligt för arbetsgivaren att
fastställa om exempelvis en hemarbetande har arbetat för en arbetsgivares
räkning ett visst antal dagar under en månad. Den okontrollerade
arbetstagaren kan dessutom i regel ordna arbetet så att han får erforderlig
ledighet. Av dessa skäl har i semesterlagstiftningen införts en särreglering
för nu berörda arbetstagare. De är enligt nuvarande semesterlag
inte berättigade till semester men får i stället s. k. särskild semesterlön.
Denna utgör 9 % av arbetstagarens sammanlagda inkomst hos arbetsgivaren
under kvalifikationsåret. Särskild semesterlön beräknas inte
för sjukdomstid eller annan privilegierad frånvaro, vilket innebär att den
okontrollerade arbetstagaren intar en mindre förmånlig ställning i semesterlönehänseende
än andra arbetstagare.

SoU 1976/77: 32

I propositionen föreslås att de okontrollerade arbetstagarna även i
fortsättningen skall vara berättigade till endast särskild semesterlön.
Semesterlönen skall beräknas på i princip samma sätt som semesterlönen
för andra arbetstagare. Vidare skall reglerna om semesterlönegrundande
frånvaro tillämpas på okontrollerade arbetstagare, dock endast
med avseende på kalendervecka om ej annan tidsperiod överenskommes.
Bestämmelser om semesterförmåner för okontrollerade arbetstagare
finns i 27 § förslaget till semesterlag.

I motionen 1544 (s) yrkas (yrkande 1 delvis) att okontrollerade arbetsagare
skall jämställas med andra arbetstagare i semesterhänseende.

Enligt utskottets mening kan det med fog hävdas att semesterlagstiftningen
i största möjliga utsträckning bör ge samma förmåner till arbetstagarna
oavsett arbetstagarnas anställningsform. Utskottet ser därför
med tillfredsställelse att förbättrade förmåner nu föreslås för de okontrollerade
arbetstagarna såvitt gäller den ekonomiska sidan av semesterrätten.
Vad angår frågan om dessa arbetstagare även i fråga om rätten
till semesterledighet m. m. bör jämställas med andra kan man inte bortse
från att betydande praktiska problem skulle kunna uppstå om semesterlagens
bestämmelser i sin helhet gjordes tillämpliga på okontrollerade
arbetstagare. Som framhålls av departementschefen ger en genomgång
av semesterreglerna vid handen att åtskilliga av dem inte kan anpassas
till de förhållanden under vilka de okontrollerade arbetstagarna utför
sitt arbete. Med hänsyn härtill skulle det krävas att arbetsgivaren får
möjlighet att i högre grad än hittills kontrollera de berörda arbetstagarnas
förhållanden för att en utvidgning av semesterförmånerna skulle
te sig rimlig och naturlig. Som uttalas i propositionen är det inte säkert
att detta framstår som önskvärt för de okontrollerade arbetstagarna.

På grund av det anförda anser utskottet att övervägande skäl talar
för den i propositionen förordade ordningen och avstyrker därför bifall
till motionen 1544 i denna del. Utskottet vill emellertid tillägga att den
nya semesterlagen självfallet inte får leda till att de okontrollerade arbetstagarna
berövas möjligheten att själva bereda sig ledighet under sommaren.
Det bör således inte ifrågakomma att de okontrollerade arbetstagarna
ges starkt ökade arbetsuppgifter under sommarmånaderna av
den anledningen att arbetsgivarens övriga anställda får rätt till längre
semester. Med hänsyn till frågans betydelse förutsätter utskottet att den
aviserade utredningen på semesterrättens område får i uppdrag att följa
utvecklingen såvitt gäller de okontrollerade arbetstagarnas semesterförhållanden
och framlägger erforderliga förslag.

Semesterlagen i övrigt

I motionerna 1544 (s) framställs önskemål om vissa redaktionella
ändringar av regeringens lagförslag (yrkande 1 delvis). Ändringsförslagen,
som delvis är en följd av de i motionen framlagda förslagen till

SoU 1976/77: 32

och 5 §§ förslaget till semesterlag med den ändringen att paragraferna
erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag
betecknade lydelse,

5. beträffande avstående från rätt till obetald semesterledighet,
m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1544 i
denna del (yrkandet 1 delvis) antar 8, 11 och 13 §§ förslaget
till semesterlag,

6. beträffande beräkning av semesterledigheten för lördags-söndagsarbetande
att riksdagen med anledning av propositionen
samt motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis)
och motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 1 A) antar
9 § förslaget till semesterlag med den ändringen att paragrafen
erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade
lydelse,

7. beträffande beräkning av semesterledigheten för arbetstagare
med oregelbunden arbetstidsförläggning att riksdagen avslår
motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis),

8. beträffande arbetstagarinflytande vid semesterförläggning att
riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1976/
77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 10 § förslaget
till semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i
härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,

9. beträffande semesterns förläggning att riksdagen med avslag
på motionen 1976/77: 1543 samt motionen 1976/77: 1547 i
denna del (yrkandet 1 B) antar 12 § förslaget till semesterlag,

10. beträffande semesterrätt vid uppsägning att riksdagen

dels med anledning av motionen 1976/77: 1544 i denna del
(yrkandet 1 delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om utredning angående förbud mot semesterförläggning
under uppsägningstid,
dels med avslag på motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet
1 delvis) antar 14 § förslaget till semesterlag,

11. beträffande beräkning av semesterlön att riksdagen med avslag
på motionen 1976/77: 1541 och med anledning av propositionen
antar 16 och 22 §§ förslaget till semesterlag med
den ändringen att paragraferna erhåller i härvid fogad bilaga 3
som utskottets förslag betecknade lydelse,

12. beträffande omfattningen av semesterlönegrundande föräldraledighet
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1542 och motionen
1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis),

13. beträffande permitteringstid som semestergrundande frånvaro
att riksdagen

dels med anledning av propositionen och motionen 1976/77:

SoU 1976/77: 32

1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 7 § förslaget till
semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i härvid
fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
dels avslår motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1
delvis) såvitt däri yrkats ändring av 17 § förslaget till semesterlag,

14. att riksdagen antar 17 § förslaget till semesterlag,

15. beträffande underrättelse om uttag av sparad semester att
riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1976/
77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 19 § förslaget
till semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i
härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,

16. beträffande okontrollerade arbetstagare att riksdagen med avslag
på motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis)
antar 27 § förslaget till semesterlag,

17. beträffande redaktionella ändringar av förslaget till semesterlag
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1544 i denna del
(yrkandet 1 delvis),

18. att riksdagen antar förslaget till semesterlag i den mån det inte
omfattas av utskottets hemställan under punkterna 4—6, 8—
11 och 13—17,

19. beträffande den särskilda semesterlagen att riksdagen

dels med anledning av propositionen samt motionen 1976/77:
707 och motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 4) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
fortsatt utredningsarbete beträffande behovet av förlängd
semester för vissa arbetstagare,

dels antar förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 115) om
förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,

20. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970: 979),

21. att riksdagen godkänner internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970).

Stockholm den 17 maj 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp), Larsson i
Öskevik (c), Carlshamre (m), fröken Andérsson (c), fru Skantz (s), herrar
Nordberg (s), Nilsson i Växjö (s), fru Wigenfeldt (c), fru Tillander
(c), herrar Alftin (s), Biörck i Värmdö (m), fröken Öhrsvik (s), fru Mårtensson
(s) och fru Håkansson (fp).

SoU 1976/77: 32

sakliga ändringar i semesterlagen, bör inte föranleda någon åtgärd.

Utöver vad utskottet anfört i de föregående avsnitten föranleder förslaget
till semesterlag inte någon erinran från utskottets sida.

Den särskilda semesterlagen

Vid sidan av 1963 års semesterlag gäller lagen om förlängd semester
för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete. Lagen bygger på den
tanken att sådant arbete medför skadeverkningar som delvis kan fås att
återgå genom en längre ledighet. Med radiologiskt arbete avses arbete
i vilket brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning
av atomenergi. Arbetstagare som under kvalifikationsåret utfört
radiologiskt arbete, i vilket han utsatts för joniserande strålning i sådan
utsträckning att menlig inverkan kan befaras, har på vissa närmare villkor
rätt till sex veckors semester. Det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen
att i vissa fall avgöra huruvida visst arbete kan anses falla under
lagen. Enligt propositionen har vid denna prövning lagen tillämpats
tämligen snävt. Lagen har inte ansetts tillämplig på bl. a. underjordsarbete,
som inneburit risk för strålning på grund av radongas.

I propositionen föreslås att den särskilda semesterlagen skall finnas
kvar med i allt väsentligt oförändrat innehåll.

I motionen 707 (s) yrkas att regeringen skall förelägga riksdagen förslag
om sex veckors lagstadgad semester för gruvarbetare under jord.
I motiveringen till motionen pekas på en rad faror och hälsorisker vid
gruvarbete som enligt motionärerna bör föranleda förlängd semester.
I motionen 1547 (vpk) begärs (yrkande 4) att arbete under jord bör ge
rätt till sex veckors semester enligt den särskilda semesterlagen. Som
stöd för yrkandet åberopas strålningsrisken på grund av radongas.

Som en bakgrund till förslaget i propositionen och motionerna kan
inledningsvis erinras om att frågan om ett bibehållande av den särskilda
semesterlagen ingående prövats av semesterkommittén. Kommittén inhämtade
härvid yttranden från strålskyddsinstitutet och arbetarskyddsstyrelsen.
Båda myndigheterna ansåg för sin del att det saknades skäl
att anta att en semesterförlängning för personal sysselsatt i radiologiskt
arbete skulle medföra en riskminskning annat än genom att den förkortade
arbetstiden kan medföra att stråldosen minskar. I yttrandena togs
särskilt upp frågan om underjordsarbete. Strålskyddsinstitutet framhöll
att spörsmålet var komplicerat och att det beträffande arbetstagare med
sådant arbete inte var lika lätt att frånskriva en semesterförlängning en
riskminskande verkan. Strålskyddsinstitutets uppfattning i sistnämnda
hänseende delades av arbetarskyddsstyrelsen, som tilläde att, om en förlängd
semester för radiologiskt arbete bibehölls, det framstod som riktigt
att lagstiftningen kompletterades med bestämmelser om förlängd
semester för underjordsarbetare som utsätts för joniserande strålning.

3 Riksdagen 1976/77. 12 sami Nr 32

SoU 1976/77: 32

Utskottet kan helt ansluta sig till vad i motionerna uttalas angående
angelägenheten av att farorna för skadeverkningar vid underjordsarbete
förebyggs. Enligt utskottets mening finns det därför skäl som talar för
den av motionärerna och arbetarskyddsstyrelsen intagna ståndpunkten
att underjordsarbetare som utsätts för joniserande strålning bör jämställas
med arbetstagare med radiologiskt arbete. Från mera principiella
utgångspunkter vill utskottet emellertid framhålla att en förlängning
av semestern inte är det bästa sättet att förebygga strålningsskador
och andra faror i arbetsmiljön. Förhindrandet av skadeverkningar i
arbetslivet är i första hand en arbetarskyddsfråga. Skyddsåtgärderna har
också i avsevärd grad förbättrats när det gäller sådant arbete som faller
under den särskilda semesterlagen. Med hänsyn härtill och då arbetstidsförkortningen
och den avsevärt längre semestern för arbetstagare
i allmänhet medfört att en särbehandling av vissa arbetstagare inte är
lika motiverad som tidigare kan det ifrågasättas om den särskilda semesterlagen
bör bibehållas. Enligt utskottets mening föreligger emellertid
inte nu tillräckliga skäl för att lagstiftningen skall avskaffas. Frågan
om och i vad mån särskilda semesterregler är motiverade vid radiologiskt
arbete bör dock tas upp till förnyad prövning i samband med
det fortsatta utredningsarbetet på semesterrättens område. Om den särskilda
semesterlagen skall bibehållas finns, som utskottet ovan anfört,
skäl för att även andra arbetstagare som utsätts för joniserande strålning
av viss omfattning ges rätt till en förlängd semester. Vad utskottet sålunda
anfört med anledning av propositionen och motionerna bör ges
regeringen till känna.

Övriga förslag i propositionen

Förslagen föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Uskottet hemställer

1. beträffande fortsatt reformarbete att riksdagen avslår motionen
1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 2) och motionen
1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 3),

2. beträffande ökad avtalsfrihet angående semesterförmåner att
riksdagen avslår motionen 1976/77: 1545 och motionen 1976/
77: 1546,

3. beträffande konjunkturanpassning av semestern att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 2),

4. beträffande semesterrätt för nyanställda och korttidsanställda
att riksdagen med anledning av propositionen 1976/77: 90 samt
motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) och
motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 1 C) antar 2

SoU 1976/77: 32

Bilaga 1

I propositionen 1976/77: 90 framlagda lagförslag (1—3) vilka tillstyrks
av utskottet med vissa ändringar såvitt avser 2, 5, 7, 9, 10, 16, 19 och
22 §§ förslaget till semesterlag (se bilaga 3)

1 Förslag till
Semesterlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Arbetstagare har rätt till semesterförmåner enligt denna lag. Sådana
förmåner är semesterledighet, semesterlön och semesterersättning.

2 § Avtal är ogiltigt i den mån det innebär att arbetstagares rättigheter
enligt denna lag upphäves eller inskränkes. Detta gäller dock ej,
om annat framgår av lagen.

Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30 §§ får göras med
stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts
av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt
lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare,
som är bunden av sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal om avvikelse
från 12, 19, 20 eller 21 §, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet
även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i
arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

3 § Med semesterår avses tiden från och med den 1 april ett år till
och med den 31 mars påföljande år. Motsvarande tid närmast före ett
semesterår kallas intjänandeår.

Såsom semesterledighet skall anses ledighet enstaka semesterdagar
och period av semesterdagar jämte i 9 § angivna arbetsfria dagar, vilken
börjar och slutar med semesterdag.

Rätt till semesterledighet och semesterlön

4 § Arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar varje semesterår
utom i fall som avses i 5 och 27 §§.

Under semesterledighet skall arbetstagare ha semesterlön i den mån
han har tjänat in sådan under intjänandeåret.

Arbetstagare får avstå från rätt till semesterledighet som ej är förenad
med semesterlön.

5 § Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till tio
semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och till fem
semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.

Arbetstagare som anställes för viss tid, viss säsong eller visst arbete
saknar rätt till semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller anställningen
varar längre tid än tre månader, men äger rätt till semesterersättning
för anställningstiden hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå högst tre månader
och omfatta högst sextio timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning,
om ej annat framgår av omständigheterna.

SoU 1976/77: 32

Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i lagen (1963: 115)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

6 § Arbetstagare som byter anställning har rätt till semesterledighet
i den nya anställningen endast i den mån han icke redan har fått sådan
ledighet.

7 § Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semesterdagarna
enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken
arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag
då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden
endast om fråga har varit om semesterledighet eller ledighet som
enligt 17 § är semesterlönegrundande.

Vid beräkning enligt första stycket anges del av intjänandeåret i antal
dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön
brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.

Av semesterdagar som utlägges under visst semesterår skall, om ej
annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön utgå först.

8 § Arbetstagare är skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren besked
i vad mån han önskar få ut semesterledighet, som ej är förenad
med semesterlön, eller avstå från sådan ledighet. Besked behöver ej
lämnas innan arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar utan
lön han har eller kan beräknas få rätt till.

Har semesterledighet utan lön lagts ut med anledning av arbetstagarens
besked enligt första stycket, får arbetstagaren ej senare avstå
från ledigheten utom i fall som avses i 13 §.

Beräkning av semesterledighet

9 § Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räknas
ej som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.

Är arbetstagaren ledig lördag eller söndag, som annars skulle ha utgjort
arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet än som anges
i andra stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag skall
då ej anses som semesterdag.

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton,
julafton och nyårsafton.

Förläggning av semesterledighet

10 § Att i fråga om förläggningen av semesterledighet kollektivavtal
kan träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna följer av 32 §
lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbetstagare
för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives
i andra och tredje styckena.

SoU 1976/77: 32

företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation
ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren
om ledighetens förläggning.

Beträffande förläggningen av annan semesterledighet skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation
icke har ägt rum.

Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås,
bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån ej annat har
avtalats.

11 § Har beslut om förläggning av semesterledighet träffats på annat
sätt än genom överenskommelse med arbetstagare eller företrädare för
honom, skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om beslutet. Underrättelsen
skall lämnas senast två månader före ledighetens början. När
särskilda skäl föreligger får den lämnas senare, dock om möjligt minst
en månad före ledighetens början.

12 § Om ej annat har avtalats, skall semesterledigheten förläggas så,
att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under
juni—augusti. Även utan stöd av avtal får sådan semesterperiod förläggas
till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.

13 § Beslutar arbetsgivare om permittering som arbetstagare ej hade
anledning räkna med då han lämnade besked enligt 8 §, har arbetstagaren
rätt att avstå från utlagd semesterledighet, som ej är förenad
med semesterlön, i den mån ledigheten sammanfaller med permitteringsperioden.
Detta gäller dock endast om han underrättar arbetsgivaren
senast två veckor före semesterledighetens början. Får arbetstagaren
först senare kännedom om permitteringen, har han rätt att avstå
från ledigheten genom att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren. Har
semesterledigheten då inletts, upphör ledigheten med utgången av den
dag då arbetsgivaren underrättades.

14 § Semesterledighet får ej utan arbetstagarens medgivande förläggas
till uppsägningstid.

Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens sida uppsägningstiden helt
eller delvis infalla under redan utlagd semesterledighet och beror uppsägningen
på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren personligen,
skall semesterledighetens förläggning i samma mån upphävas, om
arbetstagaren begär det.

Första och andra styckena gäller ej i den mån uppsägningstiden
överstiger sex månader.

15 § Infaller under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oförmögen
till arbete på grund av sjukdom eller dag som är semesterlönegrundande
enligt 17 § första stycket 2—6 skall, om arbetstagaren utan
dröjsmål begär det, sådan dag ej räknas som semesterdag.

Semesterdagar som återstår på grund av att första stycket har tilllämpats
skall utgå i ett sammanhang, om arbetstagaren ej medger annat.

Beräkning av semesterlön

16 § Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret
förfallna lön i anställningen.

Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej

SoU 1976/77: 32

inräknas semesterlön eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll
för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas
ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har
haft sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt
17 §. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett
belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen
under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej
haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med
hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om
han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.

17 § Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när fråga är
om

1. ledighet på grund av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänandeåret
icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada,

2. ledighet enligt lagen (1976: 280) om rätt till föräldraledighet, dels
i samband med barns födelse eller adoption i den mån frånvaron icke
överstiger 120 dagar eller, för ensamstående förälder, 180 dagar, dels
för tillfällig vård av barn,

3. ledighet på grund av risk för överförande av smitta, om arbetstagaren
är berättigad till ersättning enligt lagen (1956: 293) om ersättning
åt smittbärare, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger
180 dagar,

4. ledighet för utbildning, som ej enligt annan lag medför rätt till
semesterlön, om arbetstagaren erhåller timstudiestöd, inkomstbidrag eller
vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973: 349) eller om utbildningen
till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande
frågor, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke
överstiger 180 dagar,

5. ledighet på grund av sådan i 27 § värnpliktslagen (1941: 967) eller
med stöd därav föreskriven tjänstgöring om högst 60 dagar, som ej är
beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig till grundutbildning,
eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst, i den mån frånvaron
under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar, eller

6. ledighet på grund av att arbetstagaren efter det kalenderår då han
har fyllt tjugotvå år fullgör tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än
då civilförsvarsberedskap råder eller beredskapsövning får anordnas vid
krigsmakten, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger
60 dagar.

Vid tillämpning av första stycket 1 skall frånvaro under de första 90
dagarna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på arbetsskada.
Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1 varit oavbrutet
frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, grundar
därefter infallande dag av frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.

I frånvaroperiod som avses i första stycket inräknas även dagar under
perioden då arbetstagaren icke skulle ha utfört arbete.

Sparande av semesterledighet och semesterlön

18 § Arbetstagare, som under ett semesterår har rätt till mer än tjugo
semesterdagar med lön, får av överskjutande sådana dagar spara en
eller flera till ett senare semesterår.

Sparad semesterdag skall läggas ut inom fem år från utgången av det

SoU 1976/77: 32

semesterår då den sparades, om ej annat följer av 20 § tredje meningen.

Semesterdagar får icke sparas under semesterår då arbetstagaren får
ut semesterdag, som har sparats från tidigare år.

19 § Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk
sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall
han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets
semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas
förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön
han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i anspråk
sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledigheten
i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre månader i förväg.

Vad i första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har avtalats.

20 § Sparade semesterdagar skall förläggas till det semesterår som arbetstagaren
väljer. Detta gäller dock ej om annat har avtalats eller
särskilda skäl föreligger mot att semesterdagarna förlägges till det året.
Har arbetstagaren avsett att sparade semesterdagar skall förläggas till
det femte året efter det semesterår då de sparades och skulle sådan förläggning
medföra betydande olägenhet, får överenskommelse träffas att
semesterdagarna skall läggas ut under det sjätte året.

21 § Önskar arbetstagare samtidigt få ut minst fem sparade semesterdagar,
skall dessa och hela semesterledigheten för semesteråret utgå i en
följd, om ej annat har avtalats.

22 § Semesterlönen för varje sparad semesterdag utgör, om ej annat
följer av 23 §, 0,48 procent av summan av

1. den lön i anställningen som har förfallit under intjänandeåret närmast
före det semesterår, då de sparade semesterdagarna uttages, dock
frånsett lön för tid då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande
från arbetet, samt

2. ett beräknat inkomstbelopp för de dagar under samma intjänandeår
då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet
av annan anledning än semester eller permittering vid driftsuppehåll
för samtidig semester.

Beräkning av underlag för semesterlön som avses i första stycket 2
sker enligt grunderna för 16 § andra stycket tredje och fjärde meningarna.

23 § Semesterlön enligt 22 § skall beräknas som om arbetstagaren
under där avsett intjänandeår varit anställd med samma andel av full
arbetstid som under det eller de intjänandeår, då rätt till semesterlön
för de sparade semesterdagarna förvärvades.

Särskilda bestämmelser om semesterlön

24 § Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån
av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning
för särskilda kostnader.

25 § Arbetstagare, som får fri kost i arbetsgivarens hushåll, har rätt
till skälig kostersättning för de dagar under semesterledigheten då förmånen
ej har utnyttjats till någon del.

SoU 1976/77: 32

26 § Arbetsgivaren skall betala ut semesterlönen till arbetstagaren i
samband med semesterledigheten. I fråga om arbetstagare med tidlön,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, får arbetsgivaren i samband
med semesterledigheten utge den på den betalda semestertiden belöpande
tidlönen samt senast vid semesterårets utgång utge den semesterlön
som kan återstå.

27 § Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller annars under
sådana förhållanden att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande, är berättigad till särskild semesterlön
med tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i
anställningen.

Beräkning av lönen under intjänandeåret skall ske med motsvarande
tillämpning av 16 § andra stycket. Vad där föreskrives angående semesterlönegrundande
frånvaro skall dock tillämpas med avseende på kalendervecka,
om ej annan tidsperiod överenskommes. Även 24 och 25 §§
samt, om anställningen har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta
högst 60 timmar, 5 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall betalas ut senast den 30 juni näst efter
intjänandeårets utgång eller, om intjänandeåret löper ut efter den 30
april, senast två månader efter dess utgång.

Semesterersättning

28 § Upphör arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren innan
han har erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetstagaren
i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av

31 §.

Motsvarande skall gälla om arbetstagares anställningsvillkor ändras så
att semesterledighet med semesterlön skall utgå redan under intiänandeåret.
I sådant fall skall bestämmelserna om semesterersättning tillämpas
som om anställningen upphört vid den tidpunkt från vilken de nya anställningsvillkoren
skall gälla.

Om semesterersättning i visst annat fall föreskrives i 5 §.

29 § Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning
av semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens
hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar
för vilka semesterersättning skall beräknas.

För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om
de hade tagits ut under det semesterår då anställningen upphörde.

Har arbetstagare mottagit semesterlön i förskott, minskas semesterersättningen
med sådan semesterlön. Detta gäller dock ej, om den förskottsvis
erhållna semesterlönen har utgått mer än fem år före anställningens
upphörande eller om anställningen har upphört på grund av

1. arbetstagarens sjukdom,

2. förhållande som avses i 6 § tredje stycket första meningen lagen
(1974: 12) om anställningsskydd eller

3. uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande
som ej hänför sig till arbetstagaren personligen.

30 § Semesterersättning skall betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt
dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.

SoU 1976/77: 32

Möter hinder mot att beräkna semesterersättningen inom en månad
efter anställningens upphörande, skall den betalas ut inom en vecka efter
det hindret upphörde.

Övergång av företag

31 § Arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas ej av att företag
eller del av företag övergår till ny arbetsgivare.

Övergår arbetstagare till ny arbetsgivare inom samma koncern, skall
han i semesterhänseende äga samma rätt i den nya anställningen som han
skulle ha haft i den tidigare. Härför förutsättes dock, att arbetstagaren
ej uppbär semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren och att han
senast en månad efter anställningens upphörande avger förklaring till
såväl den tidigare som den nye arbetsgivaren, att han önskar överföra
intjänade semesterförmåner till den nya anställningen.

I fall som avses i andra stycket är den nye arbetsgivaren berättigad att
av den tidigare arbetsgivaren få ut ett belopp svarande mot den semesterersättning
som denne eljest haft att utge till arbetstagaren.

Skadestånd

32 § Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall till arbetstagaren
utge, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren
kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn
tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla semesterledighet
och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter
är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla.

Preskription

33 § Arbetstagare som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller
skadestånd enligt denna lag skall väcka talan därom inom två år från
utgången av det semesterår då arbetstagaren enligt lagen skulle ha erhållit
den förmån till vilken anspråket hänför sig. Försummar han det,
är rätten till talan förlorad.

Rättegång

34 § Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974:
371) om rättegången i arbetstvister.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1963: 114)
om semester upphör att gälla. Semesterledighet enligt den nya lagen utgår
dock först under semesteråret den 1 april 1978—-den 31 mars 1979,
om ej annat överenskommes.

2. Äldre lag äger fortsatt giltighet

a) i fråga om semesterförmån, som har tjänats in före ikraftträdandet
och som utgår under tiden den 1 januari—den 31 mars 1978,

b) i fråga om beräkning av semesterlön och semesterersättning som
har tjänats in under år 1977 och skall utgå under semesteråret den 1
april 1978—den 31 mars 1979.

3. Under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979 utgår,
förutom semesterlön eller semesterersättning enligt 2 b, semesterlön eller
semesterersättning som har tjänats in under tiden den 1 januari—

SoU 1976/77: 32

den 31 mars 1978. För samma semesterår skall vid tillämpningen av 7 §
tiden den 1 januari 1977—den 31 mars 1978 betraktas som intjänandeår.

4. Kollektivavtal, som har ingåtts före den 1 januari 1978 och innefattar
sämre förmåner för arbetstagare än som följer av den nya lagen,
är i sådan del utan verkan. Har avtalet tillkommit för att utgöra avvikelse
från viss regel i den nya lagen, beträffande vilken denna medger
att avvikelse överenskommes, och har avtalet träffats i den ordning
lagen anger, gäller dock avtalet i den delen.

Vad som sagts i första stycket inverkar ej på giltigheten av avtalsföreskrifter
i hänseenden som anges under 2.

5. Bestämmelserna under 4 gäller i tillämpliga delar även i fråga om
avtal som ej är kollektivavtal.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom föreskrives att 1 och 3 §§ lagen (1963: 115) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå
med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst femton
dagar utfört radiologiskt arbete,
vari arbetstagaren utsatts för
joniserande strålning i sådan utsträckning,
att menlig inverkan
därav kan befaras.

Med avseende å semester, som
utgår enligt första stycket, skola
bestämmelserna i 7 § andra och
tredje styckena lagen om semester
äga motsvarande tillämpning. Därvid
skall iakttagas,

Föreslagen lydelse

Arbetstagare som för arbetsgivarens
räkning utför radiologiskt
arbete, vari arbetstagaren utsättes
för joniserande strålning i sådan
utsträckning att menlig inverkan
därav kan befaras, har under villkor
som föreskrives i denna lag
rätt till längre semesterledighet än
som följer av 4 § semesterlagen
(1977: 000). För varje kalendermånad
av intjänandeåret, under vilken
arbetstagaren har utfört sådant
arbete minst femton dagar, skall
semesterledigheten påföljande semesterår
förlängas med fem tolftedels
semesterdag. Uppstår vid beräkningen
brutet dagantal, skall det
avrundas till närmast högre hela
tal.

1 Senaste lydelse 1964: 101.

SoU 1976/77: 32

Nuvarande lydelse

1) att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas
honom till godo för erhållande av
förhöjt antal semesterdagar endast
därest han omedelbart före och efter
semestern utfört arbete, som
avses i denna lag, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles
i 7 § andra stycket b)—e) lagen
om semester, icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande
av förhöjt antal semesterdagar
därest, av annan orsak än driftsuppehåll
för samtidig semester, arbete,
som avses i denna lag, uppenbarligen
icke kunnat beredas
honom å sådan dag.

Om semester, som utgår med
tillämpning av denna lag, gäller i
övrigt vad i lagen om semester är
stadgat.

Föreslagen lydelse

Med dag, under vilken utförts
arbete, som avses i första stycket,
jämställes

1) dag, under vilken arbetstagaren
varit semesterledig, dock endast
om hans arbete omedelbart
före och omedelbart efter ledigheten
varit sådant som avses i första
stycket, samt

2) dag, under vilken arbetstagaren
haft ledighet som är semesterlönegrundande
enligt 17 § semesterlagen,
dock ej om arbete,
som avses i första stycket, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom
sådan dag och anledningen
härtill varit annan än driftsuppehåll
för samtidig semester.

För varje semesterdag som tillkommer
enligt första stycket utgår
semesterlön med 0,48 procent av
arbetstagarens under intjänandeåret
förfallna lön i anställningen,
beräknad enligt 16 § semesterlagen.

Om semester för arhetsta°are
som avses i denna lag gäller i övrigt
vad i semesterlagen (1977:
OOO) är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Beträffande förlängning av semester under semesteråret den 1 april
1978—den 31 mars 1979 skall de nya bestämmelserna tillämpas, med
iakttagande av att tiden den 1 januari 1977—den 31 mars 1978 betraktas
som intjänandeår. I övrigt skall, i den mån enligt övergångsbestämmelserna
till semesterlagen (1977: 000) äldre bestämmelser i lag eller
avtal skall äga fortsatt giltighet, detsamma gälla på förevarande lags
tillämpningsområde.

SoU 1976/77: 32

3 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom föreskrives att 12 § förmånsrättslagen (1970: 979) skall
ha nedan angivna lydelse.

12 §i

Nuvarande lydelse
Allmän förmånsrätt följer därefter
med arbetstagares fordran på
sådan lön eller annan ersättning
på grund av anställningen som
ej förfallit till betalning tidigare
än ett år innan konkursansökningen
gjordes och på lön eller ersättning
under skälig uppsägningstid,
högst sex månader. Har arbetstagaren
under uppsägningstiden utfört
arbete enligt anställningsavtalet
med gäldenären, gäller förmånsrätten
all lön eller ersättning
för arbetet. I den mån arbete ej
utförts under uppsägningstiden
gäller förmånsrätten endast sådan
lön eller ersättning som överstiger
inkomst vilken arbetstagaren under
tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställning
eller uppenbarligen borde ha
kunnat förvärva i anställning som
han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande
enligt vad nyss sagts i
vilken utsträckning fordran på lön
eller ersättning under uppsägningstid
är förenad med förmånsrätt
skall med samtidig inkomst i annan
anställning jämställas utbildningsbidrag
som utgår av statsmedel
vid arbetsmarknadsutbildning,
i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersättningen
och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Har lönefordran som
förfallit tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes varit
föremål för tvist, gäller förmånsrätten,
om talan väckts eller sådan
förhandling som föreskrives i kollektivavtal
begärts inom sex måna 1

Senaste lydelse 1975: 1248.

Föreslagen lydelse
Allmän förmånsrätt följer därefter
med arbetstagares fordran på
sådan lön eller annan ersättning
på grund av anställningen som
ej förfallit till betalning tidigare
än ett år innan konkursansökningen
gjordes och på lön eller ersättning
under skälig uppsägningstid,
högst sex månader. Har arbetstagaren
under uppsägningstiden utfört
arbete enligt anställningsavtalet
med gäldenären, gäller förmånsrätten
all lön eller ersättning
för arbetet. I den mån arbete ej
utförts under uppsägningstiden
gäller förmånsrätten endast sådan
lön eller ersättning som överstiger
inkomst vilken arbetstagaren under
tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställning
eller uppenbarligen borde ha
kunnat förvärva i anställning som
han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande
enligt vad nyss sagts i
vilken utsträckning fordran på lön
eller ersättning under uppsägningstid
är förenad med förmånsrätt
skall med samtidig inkomst i annan
anställning jämställas utbildningsbidrag
som utgår av statsmedel
vid arbetsmarknadsutbildning,
i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersättningen
och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Har lönefordran som
förfallit tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes varit
föremål för tvist, gäller förmånsrätten,
om talan väckts eller sådan
förhandling som föreskrives i kollektivavtal
begärts inom sex måna -

SoU 1976/77: 32

Föreslagen lydelse

der från förfallodagen och konkursansökningen
följt inom sex
månader från det att tvisten blivit
slutligt avgjord. I fråga om semesterlön
eller semesterersättning som
är intjänad innan konkursansökningen
gjordes, gäller förmånsrätten
vad som står inne för det löpande
och de närmast föregående
två intjänandeåren. Förmånsrätten
gäller även innestående semesterlön
eller semesterersättning för semesterledighet
som har sparats i
den utsträckning 18 och 20 §§ semesterlagen
(1977: 000) medger.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension
vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år
innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten
gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående
arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller
jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt
inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu

gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs
på grund av ansökan som har gjorts före ikraftträdandet.

Nuvarande lydelse

SoU 1976/77: 32

Bilaga 2

I motionen 1976/77:1544 framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag till semesterlag

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

2 §

Avtal är av lagen.

Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22,
23, 26, 29 och 30 §§ får göras med
stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts
av organisation som är att
anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976: 580)
om medbestämmande i arbetslivet.
Arbetsgivare som är bunden av sådant
kollektivavtal eller av kollektivavtal
om avvikelse från 12, 19,
20 eller 21 §, får i angivna hänseenden
tillämpa avtalet även på arbetstagare
som ej är medlem av
den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning att
arbetstagaren sysselsättes i arbete
som avses med avtalet och ej omfattas
av annat tillämpligt kollektivavtal.

Avvikelse från 3, 8, 11, 15, 21,
22, 25, 27 och 28 §§ får göras med
stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts
av organisation som är att
anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976: 580)
om medbestämmande i arbetslivet.
Arbetsgivare som är bunden av
sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal
om avvikelse från 12,
18, 19 eller 20 §, får i angivna
hänseenden tillämpa avtalet även
på arbetstagare som ej är medlem
av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning
att arbetstagaren sysselsättes i arbete
som avses med avtalet och ej
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Med semester ■

3 §

kallas intjänandeår.

Såsom semesterledighet skall anses
ledighet enstaka semesterdagar
och period av semesterdagar jämte
i 9 § angivna arbetsfria dagar, vilken
börjar och slutar med semesterdag.

Såsom semesterledighet skall anses
ledighet enstaka semesterdagar
och period av semesterdagar jämte
i 8 § angivna arbetsfria dagar, vilken
börjar och slutar med semesterdag.

4 §

Arbetstagare har rätt till tjugofem
semesterdagar varje semesterår
utom i fall som avses i 5 och
27 §§.

Arbetstagare har rätt till tjugofem
semesterdagar varje semesterår.
Under det semesterår då arbetstagare
anställes har han dock rätt
till fem semesterdagar om anställningen
börjar efter den 30 september.

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Under semesterledighet under intjänandeåret.

Arbetstagare får avstå från rätt Om förlängd semesterledighet
till semesterledighet som ej är för- finns bestämmelser i lagen (1963:

enad med semesterlön. 115) om förlängd semester för vis sa

arbetstagare med radiologiskt
arbete.

5§

Under det semesterår då arbetstagare
anställes har han rätt till tio
semesterdagar, om anställningen
börjar efter den 31 juli, och till
fem semesterdagar, om den börjar
efter den 30 september.

Arbetstagare som anställes för
viss tid, viss säsong eller visst arbete
saknar rätt till semesterledighet,
om ej anställningsavtalet avser
eller anställningen varar längre tid
än tre månader, men äger rätt till
semesterersättning för anställningstiden
hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har avsetts
skola pågå högst tre månader
och omfatta högst sextio
timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning,
om ej annat framgår
av omständigheterna.

Om förlängd semesterledighet
finns bestämmelser i lagen (1963:
115) om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Arbetstagare får avstå från rätt
till semesterledighet som ej är förenad
med semesterlön. Om arbetstagaren
önskar avstå från sådan
semesterledighet och har den redan
lagts ut, skall han meddela det
till arbetsgivaren senast tre veckor
före semesterledighetens början.

7§

Semesterdagar med semesterlön
utgör så stort antal av semesterdagarna
enligt 4 § som svarar mot
den del av intjänandeåret, under
vilken arbetstagaren har innehaft
anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag
då arbetstagaren har varit
frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden
endast om fråga har
varit om semesterledighet eller ledighet
som enligt 17 § är semesterlönegrundande.

4 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 32

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Vid beräkning högre tal.

Av semesterdagar

8 §

Arbetstagare är skyldig att på
begäran lämna arbetsgivaren besked
i vad mån han önskar få ut
semesterledighet, som ej är förenad
med semesterlön, eller avstå
från sådan ledighet. Besked behöver
ej lämnas innan arbetstagaren
har fått veta, hur många semesterdagar
utan lön han har eller kan
beräknas få rätt till.

Har semesterledighet utan lön
lagts ut med anledning av arbetstagarens
besked enligt första stycket,
får arbetstagaren ej senare avstå
från ledigheten utom i fall som
avses i 13 §.

9 §

Semesterledighet beräknas — —

Är arbetstagare
Med söndag —

utgå först.

(Paragrafen utgår helt)

8 §

—— — tredje stycket.

Vid semesterledighet som omfattar
minst fem dagar har arbetstagare,
som arbetar lördag eller
söndag eller båda dessa dagar, rätt
till ledighet motsvarande tid av
veckoslut dels under semesterledigheten
och dels antingen omedelbart
före eller omedelbart efter
denna. Omfattar semesterledigheten
minst nitton dagar i en följd,
utsträcks rätten även till veckosluten
såväl före som efter semesterledigheten.
Har i fall som nu
avses arbetstagaren ledighet av
motsvarande omfattning veckodag,
som ej är lördag eller söndag, och
infaller den under semesterledigheten,
räknas den som semesterdag.

som semesterdag.

och nyårsafton.

9 §

För skiftarbetare, turlistearbetare
eller arbetstagare med annan
form av oregelbunden arbetstid
skall semesterledigheten beräknas
med hänsyn till arbetstagarens avtalsenliga
årsarbetstid.

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag

Att i fråga om förläggning av
semesterledighet kollektivavtal kan
träffas om medbestämmanderätt
för arbetstagarna följer av 32 §
lagen (1976: 580) om medbestämmande
i arbetslivet. I fråga om
arbetstagare för vilken sådant avtal
ej träffats, skall gälla vad som
föreskrivs i andra och tredje styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet
som avses i 12 §
skall nyssnämnda lags bestämmelser
om arbetsgivares förhandlingsskyldighet
beträffande viktigare
förändring av arbetstagares arbetseller
anställningsförhållanden äga
motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren
icke företrädes av förhandlingsberättigad
organisation
eller om sådan organisation ej
önskar förhandla, skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren
om ledighetens förläggning.

Beträffande förläggningen av
annan semesterledighet skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren,
om förhandling med dennes
organisation icke har ägt rum.

Kan överenskommelse

Har beslut om förläggning av
semesterledighet träffats på annat
sätt än genom överenskommelse
med arbetstagare eller företrädare
för honom, skall arbetsgivaren underrätta
arbetstagaren om beslutet.
Underrättelsen skall lämnas
senast två månader före ledighetens
början. När särskilda skäl föreligger
får den lämnas senare,
dock om möjligt minst en månad
före ledighetens början.

Motionärernas förslag
§

Mellan parter som träffar kollektivavtal
om löner och allmänna
anställningsvillkor bör, om arbetstagarparten
begär det, även träffas
kollektivavtal om medbestämmanderätt
för arbetstagare om förläggning
av semesterledighet enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet. I fråga om
arbetstagare, för vilken sådant avtal
ej träffats, skall gälla vad som
föreskrives i andra och tredje styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet
skall nyssnämnda
lags bestämmelser om arbetsgivares
förhandlingsskyldighet beträffande
viktigare förändring av arbetstagares
arbets- eller anställningsförhållanden
äga motsvarande
tillämpning. Om arbetstagaren
icke företrädes av förhandlingsberättigad
organisation eller om sådan
organisation ej önskar förhandla,
skall arbetsgivaren samråda
med arbetstagaren om ledighetens
förläggning.

har avtalats.

Har beslut om förläggning av
semesterledighet träffats på annat
sätt än genom överenskommelse
med arbetstagare eller företrädare
för honom, skall arbetsgivaren underrätta
arbetstagaren om beslutet.
Underrättelsen skall lämnas
senast tre månader före ledighetens
början, om ej särskilda skäl
föreligger.

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag

13 §

Beslutar arbetsgivare om permittering
som arbetstagare ej hade
anledning räkna med då han lämnade
besked enligt 8 §, har arbetstagaren
rätt att avstå från utlagd
semesterledighet, som ej är förenad
med semesterlön, i den mån
ledigheten sammanfaller med permitteringsperioden.
Detta gäller
dock endast om han underrättar
arbetsgivaren senast två veckor
före semesterledighetens början.
Får arbetstagaren först senare kännedom
om permitteringen, har han
rätt att avstå från ledigheten genom
att utan dröjsmål underrätta
arbetsgivaren. Har semesterledigheten
då inletts, upphör ledigheten
med utgången av den dag då
arbetsgivaren underrättades.

14 §

Semesterledighet får ej utan arbetstagarens
medgivande förläggas
till uppsägningstid.

Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens
sida uppsägningstiden
helt eller delvis infalla under redan
utlagd semesterledighet och
beror uppsägningen på förhållanden
som ej hänför sig till arbetstagaren
personligen, skall semesterledighetens
förläggning i samma
mån upphävas, om arbetstagaren
begär det.

Första och andra styckena gäller
ej i den mån uppsägningstiden
överstiger sex månader.

15 §

Infaller under semesterledigheten
dag då arbetstagaren är oförmögen
till arbete på grund av
sjukdom eller dag som är semesterlönegrundande
enligt 17 § första
stycket 2—6 skall, om arbetstagaren
utan dröjsmål begär det,
sådan dag ej räknas som semesterdag.

Semesterdagar som

Motionärernas förslag
(Paragrafen utgår helt.)

13 §

Om semesterledighet sammanfaller
med uppsägningstid som är
sex månader eller kortare, skall
återstoden av uppsägningstiden
förskjutas med samma antal dagar
som semesterledigheten omfattar.
Detta gäller endast vid uppsägning
från arbetsgivarens sida som
grundas på förhållande som ej
hänför sig till arbetstagaren personligen.

14 §

Infaller under semesterledigheten
dag då arbetstagaren är oförmögen
till arbete på grund av
sjukdom eller dag som är semesterlönegrundande
enligt 16 § första
stycket 2—6 skall, om arbetstagaren
utan dröjsmål begär det,
sådan dag ej räknas som semesterdag.

medger annat.

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag
16 §

Semesterlönen utgör

Vid beräkning av lönen under
intjänandeåret skall i lönesumman
ej inräknas semesterlön eller permitteringslön
med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester.
I lönesumman skall ej heller
inräknas ersättning som har utgått
för dag, då arbetstagaren helt eller
delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är semesterlönegrundande
enligt 17 §. För varje sådan
dag skall arbetsinkomsten i stället
ökas med ett belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under
övrig tid av intjänandeåret. Har
arbetstagaren då ej haft någon inkomst
i anställningen, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till
den inkomst som det kan antagas
att han skulle ha haft, om han under
denna tid hade arbetat för arbetsgivarens
räkning.

17 §

Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande,
när fråga är om

1. ledighet på grund av sjukdom,
i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180
dagar eller om frånvaron beror på
arbetsskada,

2. ledighet enligt lagen (1976:
280) om rätt till föräldraledighet
dels i samband med barns födelse
eller adoption i den mån frånvaron
icke överstiger 120 dagar
eller, för ensamstående förälder,
180 dagar, dels vid tillfällig vård
av barn.

Vid tillämpning -I frånvaroperiod

Motionärernas förslag

15 §

• i anställningen.

Vid beräkning av lönen under
intjänandeåret skall i lönesumman
ej inräknas semesterlön eller permitteringslön
med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester.
I lönesumman skall ej heller
inräknas ersättning som har utgått
för dag, då arbetstagaren helt eller
delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är semesterlönegrundande
enligt 16 §. För varje sådan
dag skall arbetsinkomsten i stället
ökas med ett belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under
övrig tid av intjänandeåret. Har
arbetstagaren då ej haft någon inkomst
i anställningen, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till
den inkomst som det kan antagas
att han skulle ha haft, om han under
denna tid hade arbetat för arbetsgivarens
räkning.

16 §

Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande,
när fråga är om

1. ledighet på grund av sjukdom,
dock för högst 180 dagar
under intjänandeåret, eller om
frånvaron beror på arbetsskada,

7. permittering, om arbetstagaren
ej har rätt till permitteringslön
enligt lag eller avtal.

till semesterlön.

utfört arbete.

18 § i regeringens förslag motsvarar 17 § i motionärernas förslag.
Hänvisningen förskjutes dock på motsvarande sätt.

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag
19 §

Vill arbetstagare spara semesterdagar
eller vill han taga i anspråk
sparade semesterdagar i anslutning
till semesterledigheten i övrigt,
skall han underrätta arbetsgivaren
i samband med att förläggningen
av årets semesterledighet
bestämmes. Underrättelse behöver
dock icke lämnas förrän arbetstagaren
har fått veta, hur
många semesterdagar med lön han
har eller kan beräknas få rätt till.
Arbetstagare, som vill taga i anspråk
sparade semesterdagar utan
sammanhang med semesterledigheten
i övrigt, skall meddela arbetsgivaren
detta senast tre månader
i förväg.

Motionärernas förslag
18 §

Vad i har avtalats.

20—26 §§ i regeringsförslaget överensstämmer med 19—25 §§ i motionärernas
förslag. Hänvisningarna förskjutes dock på motsvarande sätt.

27 §

Arbetstagare, som utför arbetet (Paragrafen utgår helt)
i sitt hem eller annars under sådana
förhållanden att det icke kan
anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande, är
berättigad till särskild semesterlön
med tolv procent av arbetstagarens
under intjänandeåret förfallna
lön i anställningen.

Beräkning av löner under intjänandeåret
skall ske med motsvarande
tillämpning av 16 § andra
stycket. Vad där föreskrives angående
semesterlönegrundande
frånvaro skall dock tillämpas med
avseende på kalendervecka, om ej
annan tidsperiod överenskommes.

Även 24 och 25 §§ samt, om anställningen
har avsetts skola pågå
högst tre månader och omfatta
högst 60 timmar, 5 § tredje stycket
äger motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall betalas
ut senast den 30 juni näst efter

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag

inljänandeårets utgång eller, om
intjänandeåret löper ut efter den
30 april, senast två månader efter
dess utgång.

28 §

Upphör arbetstagare att vara
anställd hos arbetsgivaren innan
han erhållit den semesterlön som
han har tjänat in, skall arbetstagaren
i stället erhålla semesterersättning,
i den mån ej annat följer
av 31 §.

Motsvarande skall

Om semesterersättning i visst
annat fall föreskrives i 5 §.

Motionärernas förslag

26 §

skall gälla.

29—34 §§ regeringens förslag överensstämmer med 27—32 §§ i motionärernas
förslag.

SoU 1976/77: 32

Bilaga 3

Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till
semesterlag (se bilaga 1)

Regeringens förslag Utskottets förslag

2 §

Avtal är ogiltigt i den mån det innebär att arbetstagares rättigheter
enligt denna lag upphäves eller inskränkes. Detta gäller dock ej, om

annat framgår av lagen.

Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22,
23, 26, 29 och 30 §§ får göras
med stöd av kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av organisation som är
att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:
580) om medbestämmande i arbetslivet.
Arbetsgivare, som är
bunden av sådant kollektivavtal
eller av kollektivavtal om avvikelse
från 12, 19, 20 eller 21 §,
får i angivna hänseenden tillämpa
avtalet även på arbetstagare som
ej är medlem av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen,
under förutsättning att arbetstagaren
sysselsattes i arbete som avses
med avtalet och ej omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22,
23, 26, 29 och 30 §§ får göras
med stöd av kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av organisation som är
att anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:
580) om medbestämmande i arbetslivet.
Arbetsgivare, som är
bunden av sådant kollektivavtal,
av kollektivavtal i fråga sorn avses
i 5 § andra stycket eller av kollektivavtal
om avvikelse från 12, 19,
20 eller 21 §, får i angivna hänseenden
tillämpa avtalet även på
arbetstagare som ej är medlem av
den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning
att arbetstagaren sysselsättes i arbete
som avses med avtalet och ej
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Under det semesterår då arbetstagare
anställes har han rätt till
tio semesterdagar, om anställningen
börjar efter den 31 juli, och
till feni semesterdagar, om den
börjar efter den 30 september.

Arbetstagare som anställes för
viss tid, viss säsong eller visst arbete
saknar rätt till semesterledighet,
om ej anställningsavtalet avser
eller anställningen varar längre
tid än tre månader, men äger
rätt till semesterersättning för anställningstiden
hos arbetsgivaren.

Under det semesterår då arbetstagare
anställes har han rätt till
fem semesterdagar, om anställningen
börjar efter den 31 augusti.

Anställes arbetstagare för arbete,
som avses skola pågå högst
tre månader och omfatta högst
sextio timmar, och varar arbetet
ej längre tid, saknar arbetstagaren
rätt till semesterledighet. I fråga
om arbetstagare som i annat fall
anställes för viss tid, viss säsong
eller visst arbete får avtalas, att

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag

Utskottets förslag

arbetstagaren ej skall ha rätt till
semesterledighet. Vad nu sagts
gäller ej, om anställningsavtalet
avser eller anställningen varar
längre tid än tre månader. Saknar
arbetstagaren i fall som avses i
detta stycke rätt till semesterledighet,
äger han rätt till semesterersättning
för anställningstiden hos
arbetsgivaren.

Har arbetstagare rätt till semesterersättning
enligt andra stycket,
skall vederlag för arbete, som har
avsetts skola pågå högst tre månader
och omfatta högst sextio
timmar, förutsättas inbegripa semesterersättning,
om ej annat
framgår av omständigheterna.

Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i lagen (1963: 115)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Vederlag för arbete, som har
avsetts skola pågå högst tre månader
och omfatta högst sextio
timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning,
om ej annat
framgår av omständigheterna.

7 §

Semesterdagar med semesterlön
utgör så stort antal av semesterdagarna
enligt 4 § som svarar mot
den del av intjänandeåret, under
vilken arbetstagaren har innehaft
anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag
då arbetstagaren har varit
frånvarande utan lön inräknas i
anställningstiden endast om fråga
har varit om semesterledighet eller
ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.

Semesterdagar med semesterlön
utgör så stort antal av semesterdagarna
enligt 4 § som svarar mot
den del av intjänandeåret, under
vilken arbetstagaren har innehaft
anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag
då arbetstagaren har varit
frånvarande utan lön inräknas i
anställningstiden endast om fråga
har varit om semesterledighet, ledighet
på grund av permittering
eller ledighet som enligt 17 § är
semesterlönegrundande.

Av semesterdagar som utlägges under visst semesterår skall, om ej
annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön utgå först.

9 §

Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räknas ej
som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.

Vid semesterledighet som omfattar
minst fem dagar har arbetstagare,
som arbetar lördag eller
söndag eller båda dessa dagar,
rätt till ledighet motsvarande tid
av veckoslut dels under semester -

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag

ledigheten och dels antingen omedelbart
före eller omedelbart efter
denna. Har i fall som nu avses
arbetstagaren ledighet av motsvarande
omfattning veckodag, som
ej är lördag eller söndag, och infaller
den under semesterledigheten,
räknas den som semesterdag.

Utskottets förslag

ledigheten och dels antingen omedelbart
före eller omedelbart efter
denna. Omfattar semesterledigheten
minst 19 dagar och föranleder
ej särskilda skäl annat, har arbetstagaren
rätt till ledighet motsvarande
tid av veckoslut såväl omedelbart
före som omedelbart efter
denna. Har i fall som avses i detta
stycke arbetstagaren ledighet av
motsvarande omfattning veckodag,
som ej är lördag eller söndag, och
infaller den under semesterledigheten,
räknas den som semesterdag.

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton,
julafton och nyårsafton.

10 §

Att i fråga om förläggningen
av semesterledighet kollektivavtal
kan träffas om medbestämmanderätt
för arbetstagarna följer av
32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande
i arbetslivet. I fråga
om arbetstagare för vilken sådant
avtal ej träffats, skall gälla vad
som föreskrives i andra och tredje
styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet
som avses i 12 §
skall nyssnämnda lags bestämmelser
om arbetsgivares förhandlingsskyldighet
beträffande viktigare
förändring av arbetstagares arbetseller
anställningsförhållanden äga
motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren
icke företrädes av förhandlingsberättigad
organisation
eller om sådan organisation ej önskar
förhandla, skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren om ledighetens
förläggning.

Mellan parter som träffar kollektivavtal
om löner och allmänna
anställningsvillkor bör, om arbetstagarparten
begär det, även träffas
kollektivavtal om medbestämmanderätt
för arbetstagarna i frågor
som avser förläggningen av
semesterledighet. I fråga om arbetstagare
för vilken sådant avtal
ej träffats, skall gälla vad som
föreskrives i andra och tredje
styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet
som avses i 12 §
skall vad som i lagen (1976: 580)
om medbestämmande i arbetslivet
föreskrives om arbetsgivares förhandlingsskyldighet
beträffande
viktigare förändring av arbetstagares
arbets- eller anställningsförhållanden
äga motsvarande tilllämpning.
Om arbetstagaren icke
företrädes av förhandlingsberättigad
organisation eller om sådan
organisation ej önskar förhandla,
skall arbetsgivaren samråda med
arbetstagaren om ledighetens förläggning.

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag Utskottets förslag

Beträffande förläggningen av annan semesterledighet skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation
icke har ägt rum.

Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås,
bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån ej annat har
avtalats.

16 §

Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret
förfallna lön i anställningen.

Vid beräkning av lönen under
intjänandeåret skall i lönesumman
ej inräknas semesterlön eller permitteringslön
med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester.
I lönesumman skall ej heller
inräknas ersättning som har utgått
för dag, då arbetstagaren helt eller
delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är semesterlönegrundande
enligt 17 §. För varje sådan
dag skall arbetsinkomsten i stället
ökas med ett belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst
i anställningen under övrig
tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren
då ej haft någon inkomst
i anställningen, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till
den inkomst som det kan antagas
att han skulle ha haft, om han under
denna tid hade arbetat för arbetsgivarens
räkning.

Vill arbetstagare spara semesterdagar
eller vill han taga i anspråk
sparade semesterdagar i anslutning
till semesterledigheten i
övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren
i samband med att
förläggningen av årets semesterledighet
bestämmes. Underrättelse
behöver dock icke lämnas förrän
arbetstagaren har fått veta, hur
många semesterdagar med lön han
har eller kan beräknas få rätt till.
Arbetstagare, som vill taga i anspråk
sparade semesterdagar utan
sammanhang med semesterledig -

Vid beräkning av lönen under
intjänandeåret skall i lönesumman
ej inräknas annan semesterlön än
sådan som avses i 22 § eller permitteringslön
med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester.
I lönesumman skall ej heller
inräknas ersättning som har utgått
för dag, då arbetstagaren helt eller
delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är semesterlönegrundande
enligt 17 §. För varje sådan
dag skall arbetsinkomsten i stället
ökas med ett belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst
i anställningen under övrig
tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren
då ej haft någon inkomst
i anställningen, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till
den inkomst som det kan antagas
att han skulle ha haft, om han under
denna tid hade arbetat för arbetsgivarens
räkning.

Vill arbetstagare spara semesterdagar
eller vill han taga i anspråk
sparade semesterdagar i anslutning
till semesterledigheten i
övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren
i samband med att
förläggningen av årets semesterledighet
bestämmes. Underrättelse
behöver dock icke lämnas förrän
arbetstagaren har fått veta, hur
många semesterdagar med lön han
har eller kan beräknas få rätt till.
Arbetstagare, som vill taga i anspråk
sparade semesterdagar utan
sammanhang med semesterledig -

SoU 1976/77: 32

Regeringens förslag Utskottets förslag

heten i övrigt, skall meddela ar- heten i övrigt, skall meddela arbetsgivaren
detta senast tre måna- betsgivaren detta senast två månader
i förväg. der i förväg.

Vad i första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har avtalats.

Semesterlönen för varje sparad
semesterdag utgör, om ej annat
följer av 23 §, 0,48 procent av
summan av

1. den lön i anställningen som
har förfallit under intjänandeåret
närmast före det semesterår, då de
sparade semesterdagarna uttages,
dock frånsett lön för tid då arbetstagaren
har varit helt eller delvis
frånvarande från arbetet, samt

2. ett beräknat inkomstbelopp
för de dagar under samma intjänandeår
då arbetstagaren har varit
helt eller delvis frånvarande
från arbetet av annan anledning än
semester eller permittering vid
driftsuppehåll för samtidig semester.

Semesterlönen för varje sparad
semesterdag utgör, om ej annat
följer av 23 §, 0,48 procent av
summan av

1. den lön i anställningen som
har förfallit under intjänandeåret
närmast före det semesterår, då de
sparade semesterdagarna uttages,
dock frånsett lön för tid då arbetstagaren
har varit helt eller delvis
frånvarande från arbetet, samt

2. ett beräknat inkomstbelopp
för de dagar under samma intjänandeår
då arbetstagaren har varit
helt eller delvis frånvarande från
arbetet av annan anledning än semester,
som utgått under intjänandeåret
och som ej sparats från
tidigare år, eller permittering vid
driftsuppehåll för samtidig semester.

Beräkning av underlag för semesterlön som avses i första stycket 2
sker enligt grunderna för 16 § andra stycket tredje och fjärde meningarna.

SoU 1976/77: 32 (>[

Innehållsförteckning

Ingress 1

Motionerna 1

Utskottet

Inledning 4

Fortsatt reformarbete 7

Ökad avtalsfrihet beträffande semesterförmåner 8

Semesterrätt för nyanställda 10

Semesterrätt för korttidsanställda 12

Avstående från rätt till obetald semesterledighet, m. m 15

Beräkning av semesterledigheten 18

Förläggning av semesterledigheten 21

Semesterrätt vid uppsägning 24

Beräkning av semesterlön 25

Semesterlönegrundande frånvaro 28

Underrättelse om uttag av sparad semester 30

Okontrollerade arbetstagare 31

Semesterlagen i övrigt 32

Den särskilda semesterlagen 33

Övriga förslag i propositionen 34

Utskottets hemställan 34

Bilagor

Bilaga 1

I propositionen framlagda förslag till

1. semesterlag 37

2. lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete 44

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) 46

Bilaga 2

I motionen 1976/77: 1544 framlagda förslag till ändringar av regeringens
förslag till semesterlag 48

Bilaga 3

Av utskottet framlagda förslag till ändringar av regeringens förslag
till semesterlag 56

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770052