SoU 1976/77:29

Socialutskottets betänkande
1976/77: 29

med anledning av motioner om utbyggnad av hälso- och sjukvård,
m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1976/77:189 av fru Håkansson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas i syfte att påskynda att vårdarbetet
organiseras så att personalen arbetar i grupp (vårdlag) inom hela hälso- och
sjukvårdssektorn.

I motionen 1976/77:260 av herr Biörck i Värmdö (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller

1. att åtgärder vidtas för att förmå sjukvårdsinrättningarna i landet att
- på sätt tidigare skett - utarbeta kommenterade årsberättelser över den
sjukvårdande verksamheten,

2. att socialstyrelsen åläggs att därutöver utarbeta sammanställningar över
viktigare uppgifter ur årsberättelserna med sådan skyndsamhet att sammanställningarna
fortfarande har aktualitet när de publiceras.

I motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är
i fråga (yrkandet 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av hälso- och sjukvården.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats av utskottet i betänkandet
SoU 1976/77:25 (s. 47-52).

I motionen 1976/77:355 av herr Biörck i Värmdö (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av omprövning av akutsjukvårdens eftersatta behov inom ramen
för gällande sjukvårdsplanering.

I motionen 1976/77:476 av herr Sellgren (fp) och fru Andrén (fp) hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
angelägenheten av att ge frivilligorganisationer ökade möjligheter att bistå
patienter inom olika vårdområden.

1 motionen 1976/77:958 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkandena 1-3), att riksdagen beslutar

1. att med instämmande i motionens allmänna syfte hemställa hos regeringen
om tillsättande av en parlamentariskt förankrad utredning med
syfte att utreda sjukvårdens innehåll och samhälleliga funktioner,

2. att uttala sig för en snabb utbyggnad av den öppna vården i enlighet
med motionens riktlinjer,

1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 29

SoU 1976/77:29

3. att uttala sig för att all sjukvård bör ställas under landstingens huvudmannaskap.

Utskottet har behandlat yrkandet 4 i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 57
och 58) samt yrkandena 5 och 6 i betänkandet SoU 1976/77:26.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Sjukvårdsorganisationen

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har
enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) att ombesörja såväl öppen som sluten
vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd.

För den öppna läkarvården är landstingskommun (varmed här och i det
följande även avses kommun som ej tillhör landstingskommun) indelad
i läkardistrikt med distriktsläkare i varje distrikt. Sluten vård bedrivs vid
sjukhus. Sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets
svårare eller lindrigare art benämns lasarett, sjukhus för mindre krävande
vård benämns sjukstuga och sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat
för långtidsvård m. m. benämns sjukhem. Vid sjukhus kan även öppen
vård bedrivas.

Antalet läkardistrikt i landet är för närvarande ca 400 med sammanlagt
ca 1 600 distriktsläkartjänster. Därutöver finns drygt 1 200 läkare i öppen
vård, vilka antingen är knutna till läkardistrikt eller till sjukhuskliniker.
Antalet läkarstationer med en läkare uppgår till ca 330, antalet läkarstationer
med två läkare till ca 130, antalet läkarstationer med tre läkare till ca 100
och antalet läkarstationer eller större vårdcentraler med fyra eller flera än
fyra läkare till ca 110. Antalet större vårdcentraler ökar successivt.

Lasaretten är av fem typer, nämligen s. k. odelade lasarett (4), normallasarett
(ca 65), centrallasarett (ca 22), regionsjukhus (9) samt lasarett för
uteslutande psykiatrisk vård (ca 25).

Vid ett odelat lasarett finns endast en överläkare. Ett normallasarett har
i allmänhet fyra överläkare specialiserade i medicin, kirurgi, röntgendiagnostik
och anestesiologi. Minst ett centrallasarett finns inom varje sjukvårdsområde
(landstingskommun resp. kommun som ej tillhör landstingskommun)
med överläkare (och kliniker) för ytterligare ett antal specialiteter,
såsom för kvinnosjukdomar och förlossningar, medicinska barnsjukdomar,
ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri,
barn- och ungdomspsykiatri m. fl.

För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju s. k. sjukvårdsregioner,
nämligen Stockholmsregionen, Uppsalaregionen, Linköpingsregionen,
Lund-Malmöregionen, Göteborgsregionen, Örebroregionen och
Umeåregionen. Vid ett eller i vissa fall flera lasarett inom varje region,
regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen beträffande de s. k.
regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss

SoU 1976/77:29

kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi, reumatologi
och njurmedicin.

Fördelningen av uppgifter beträffande hälso- och sjukvårdsplaneringen

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplaneringen är fördelat mellan socialdepartementet,
socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri)
och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30 har utskottet
lämnat en närmare redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser.

Sjukvårdslagstiftningen innehåller inte någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen
att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens
granskning, men sjukvårdsstyrelse bör enligt 4 § andra stycket
i den till sjukvårdslagen knutna sjukvårdskungörelsen (1972:676) ”efter samråd
med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för sjukvården och
olika grenar av denna”. Till ”berörda myndigheter” hör bl. a. socialstyrelsen,
som enligt 3 § första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a. har att följa
och stödja den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39) samt av
socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen - i vilken finns företrädare
både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som
har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi
- har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och
verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer
att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas
omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt
av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets
vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja
den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen
innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens
befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården
är i första hand en kommunal uppgift, och det ankommer därför på de
kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården.
Huvudmän för Spri är staten och en stiftelse, i vilken Landstingsförbundet
samt Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar.

SoU 1976/77:29

Planeringssystemet

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation översände sommaren 1972 -som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen
- till sjukvårdshuvudmännen promemorian Information om
pågående utredningsarbete för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner,
vari redovisades grunderna för ett sådant system. Underlag
för detta utgjorde en modell, som redovisats i en av Spri år 1971 framlagd
utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering
och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1) utvecklingsskisser på
ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10-15 års sikt och (3) femåriga finansieringsoch
verkställighetsplaner.

Planeringssystemet - som omfattar hälso- och sjukvården, tandvården
samt omsorgerna om vissa psykiskt utvecklingsstörda - bygger på att principplanerna
skall förnyas i princip vart femte år. Flertalet sjukvårdshuvudmän
har numera utarbetat en första omgång principplaner, som är inriktade
mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet har gjort vissa
sammanställningar av planerna. Principplaneringen kommer sannolikt att
förnyas före år 1980 och då med tidsperspektiv mot 1990-talet.

I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall
vara rullande och redovisas årligen. Socialstyrelsen och Landstingsförbundet
gör återkommande undersökningar av sjukvårdshuvudmännens verkställighetsplaner.
Undersökningarna publiceras i s. k. LKELP-rapporter(LKELP
= Landstings-Kommunal Långtids-Planering). Den senaste undersökningen,
som avsett åren 1975-1981, redovisades i september 1976 i LKELP
76.

Arbete med vidareutveckling av planeringssystemet pågår i en för socialstyrelsen,
Spri och Landstingsförbundet gemensam utredning.

Principprogram för hälso- och sjukvården m. m.

Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedriver olika utredningar
som skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen.
Arbetet omfattar bl. a. utredningar inom socialstyrelsen om strukturen
inom sjukvården.

Inom ramen för socialstyrelsens utredningsarbete om vårdstrukturen beslutade
socialstyrelsen i september 1975 att redovisa ett principprogram för
hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett underlag
för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen
och hos de centrala instanserna. I principprogrammet, vilket publicerats som
nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser, rekommenderas att hälso- och sjukvården
byggs upp på tre huvudelement, nämligen primärvård, länssjukvård
och regionsjukvård. Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet
hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde och som skall
tillhandahållas i första hand vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta

SoU 1976/77:29

den övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård
och huvuddelen av all långtidssjukvård. Länssjukvården skall svara för vården
av patienter med sjukdomstillstånd, som kräver tillgång till personella
och tekniska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller
ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas
vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och i viss utsträckning
vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normal lasarett). Regionsjukvården
(vid regionsjukhus) skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder
speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett
antal högt utbildade specialister samt eventuellt också särskild utrustning,
som är dyrbar eller svårskött.

Socialstyrelsen har under år 1975 utvidgat programutredningarna även
till socialvårdens område. Ett utredningsprojekt, Socialt arbete - innehåll
och form (SOA-utredningen), har sålunda påbörjats, vilket kommer att beröra
såväl mera övergripande frågor om sociala aspekter i den totala samhällsplaneringen
som planeringen inom mera avgränsade program- och åtgärdsområden,
samt relateras till det arbete med ny lagstiftning på det sociala
området, som genomförs av socialutredningen (S 1969:29) och som kommer
att redovisas inom kort.

Socialstyrelsen, Spri, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
beslutade i januari 1976 - i syfte att samordna hos dem pågående utredningar
m. m. rörande primärvård, åldringsvård samt former för samverkan
mellan landstingens och kommunernas verksamhet - att göra gemensamma
studier rörande behovet av fortsatt utredningsarbete inom dessa
områden. Dessa studier har redovisats i en av nämnda huvudmän i år utgiven
skrift Primärvård, äldreomsorger, samverkan. Man har beslutat att gemensamt
fortsätta utredningsarbete inom fem områden, nämligen beträffande

(1) boende, service och vård för äldre, (2) sjukvård i hemmet och social
hemtjänst, (3) omhändertagande av åldersdementa patienter, (4) arbetsuppgifter
och kompetens inom primärvården samt (5) primärvårdens uppbyggnad.

Socialstyrelsen erhöll år 1969 i uppdrag av regeringen att i samråd med
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet verkställa en utredning
om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård
och om hur denna verksamhet skall inordnas i den allmänna hälsooch
sjukvården. Utredningsarbetet anförtroddes en ledningsgrupp (hälsokontrollutredningen),
som i januari i år till socialstyrelsens styrelse överlämnat
rapporten Hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser.
Hälsokontrollutredningen - som begränsat sitt arbete till
i huvudsak den del av hälsovården som avser sjukdomsförebyggande och
sjukdomsuppspårande åtgärder - har funnit, att hälsoundersökningar endast
är motiverade i den mån det kan visas, att åtgärderna på ett gynnsamt
sätt påverkar dödlighet, sjuklighet och/eller livskvalitet avseende medbor -

SoU 1976/77:29

garnas förmåga att uppleva en meningsfull tillvaro i samhället. Utredningen
föreslår, att hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande verksamhet
- innefattande hälsoupplysning - förankras inom primärvården och att ansvaret
för planeringen av hälsokontroller och sjukdomsförebyggande verksamhet
anförtros sjukvårdshuvudmännen. Hälsokontrollutredningen anser
vidare, att det bör ankomma på varje sjukvårdshuvudman att med hänsyn
till förefintlig efterfrågan och tillgång på resurser besluta om inriktning,
metoder och organisation för befolkningen av regelbundet återkommande
hälsoundersökningar. Utredningen föreslår följande program för dessa undersökningar.
Hälsoundersökningar av vuxna bör inledas, när vederbörande
är 18 år. Förutom en på vissa sjukdomar inriktad intervju bör därvid prövning
ske av syn liksom blodtrycksmätning, undersökning av förekomst av socker
i urinen och för kvinnor viss annan undersökning. Motsvarande kontroller
bör - då resurser härför inom primärvården blir tillgängliga - upprepas,
när vederbörande är 25 år, och därefter med 5 års intervall. För vissa av
undersökningarna bör dock kontrollerna begränsas respektive upphöra vid
vissa åldrar. Hälsokontrollutredningen anser att den författningsmässiga regleringen
inom området bör övervägas i ett större sammanhang och föreslår
att dess material överlämnas till hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04).
Socialstyrelsen har överlämnat rapporten till regeringen och därvid föreslagit
att rapporten med tillhörande bilagematerial överlämnas till hälso- och sjukvårdsutredningen
för beaktande i samband med dess utredningsarbete.
Med hänsyn till att denna utredning på ett övergripande sätt skall se över
målsättningen för hälso- och sjukvården - innefattande även olika förebyggande
åtgärder - samt skall lägga denna översyn till underlag för en
ny hälso- och sjukvårdslagstiftning har socialstyrelsen inte funnit anledning
att ta ställning till detaljerna i hälsokontrollutredningens förslag. Inom regeringskansliet
remissbehandlas f. n. hälsokontrollutredningens rapport.

Fördelningen av läkartjänster och utrymmet för byggnadsinvesteringar inom
sjukvården m. m.

För att läkare skall bli behörig till högre läkartjänster inom sjukvården
krävs i princip allmänläkarkompetens eller specialistkompetens. För att vinna
sådan kompetens skall den som avlagt läkarexamen vid medicinsk fakultet
genomgå vidareutbildning som först omfattar s. k. allmäntjänstgöring
(AT) och sedan fortsatt vidareutbildning (FV) till allmänläkarkompetens
eller specialistkompetens. Vidareutbildningen fullgörs på underläkartjänster
inom sjukvården. Antalet sådana tjänster skall vid varje tidpunkt motsvara
antalet läkare som efterfrågar vidareutbildning samt vara fördelat på sjukvårdens
olika sektorer så att det svarar mot det sjukvårdsbehov som kan
förutses. Härigenom skall läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden
där de bäst behövs. Socialstyrelsen beslutar med stöd av 16 § sjukvårdskungörelsen
hur många underläkartjänster förallmäntjänstgöring som får

SoU 1976/77:29

finnas inom varje sjukvårdsområde. Inrättande av underläkartjänster för
läkare under allmänläkar- eller specialistutbildning och tjänster för läkare
med sådan utbildning (tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster)
skall enligt 17 § sjukvårdskungörelsen ske på grundval av för riket upprättat
läkarfördelningsprogram, som upprättas av socialstyrelsen och fastställs av
socialdepartementets sjukvårdsdelegation.

Den nuvarande ordningen beträffande vidareutbildning och fördelning
av läkare samt läkartjänster grundar sig på beslut av statsmakterna under
åren 1969 och 1972 (prop. 1969:35, SU 1969:83 samt prop. 1972:104, SoU
1972:37). Grundtanken var att läkarnas vidareutbildning skulle inordnas
i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Läkarnas vidareutbildning skulle därvid
utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion av
sjukvårdens olika grenar. Det framhölls att viktiga områden som behövde
byggas ut var den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården
och långtidssjukvården.

Läkarfördelningsprogram men upprättas av socialstyrelsen efter samråd
med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, universitets- och
högskoleämbetet (tidigare universitetskanslersämbetet) och Sveriges läkarförbund.
År 1975 fastställde socialdepartementets sjukvårdsdelegation ett
läkarfördelningsprogram för åren 1975-1980 (LP 80) och år 1976 ett läkarfördelningsprogram
för år 1978 vilket utgjorde en översyn av LP 80, kallat
LP 80-R. Socialstyrelsen har i uppdrag att efter samråd med nämnda samrådsparter
göra en översyn av läkarfördelningsprogrammet för perioden

1979-1982.

Enligt bestämmelser i sjukvårdslagen och sjukvårdskungörelsen gäller att
anläggning av sjukhus inte får påbörjas förrän sjukhusets förläggning och
ritningar för sjukhuset godkänts av nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader
(NSB) eller - om ärende innefattar medicinsk fråga av större
principiell räckvidd - av socialstyrelsen. Motsvarande gäller även beträffande
större till- eller ombyggnad av sjukhus. Förslag till byggnadsarbeten och
utrustningsanskaffning vid kommunala undervisningssjukhus, vartill staten
skall lämna ersättning enligt särskilda överenskommelser, skall upprättas
i samråd med och godkännas av nämnden för undervisningssjukhusens
utbyggande (NUU), som i vissa fall skall överlämna ärende till regeringens
avgörande.

För byggande inom sjukvården krävs byggnadstillstånd enligt lagen
(1971:1204) om byggnadstillstånd och kungörelsen (1971:1205) om byggnadstillstånd.
Byggnadstillstånd meddelas av länsarbetsnämnd efter bemyndigande
av arbetsmarknadsstyrelsen inom ramar som fastställs av regeringen.
Meddelande av byggnadstillstånd föregås av en prövning av angelägenheten
av byggnadsföretagen, som ombesörjs av socialstyrelsen enligt
riktlinjer som meddelas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Härvid
prioriteras byggnadsföretag för öppen sjukvård, långtidsvård och psykiatrisk
sjukvård.

SoU 1976/77:29

Vissa av regeringen tillsatta utredningar av övergripande karaktär

År 1974 tillkallades regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda
regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens
innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen
samt om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m. Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

År 1975 tillkallades hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) med uppdrag
att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården.
Enligt direktiven bör den nya lagstiftningen omfatta hälso- och sjukvården
i dess helhet, bl. a. den förebyggande hälsovården. Utredningen skall bl. a.
beakta behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialvården.

Inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling

Motionerna

I motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) understryks att en ny
lagstiftning för hälso- och sjukvården bör vila på två huvudprinciper, nämligen
dels att alla skall ha lagfäst rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor,
dels att samhället genom landstingen skall svara för hälso- och sjukvården.

Motionärerna framlägger en rad förslag om den inriktning hälso- och
sjukvårdens utveckling bör ha utifrån detta. Dessa förslag sammanfattar
motionärerna i följande åtta punkter, nämligen (1) hälso- och sjukvården
skall innefatta en aktiv hälsobefrämjande verksamhet och skall aktivt medverka
i det förebyggande arbetet att bekämpa medicinska och sociala risker,

(2) företagshälsovården bör byggas ut, (3) en kraftig satsning bör ske på
utbyggnad och differentiering av den öppna distriktsvården, (4) de äldre
måste beredas en god omsorg, (5) medborgarna skall vid behov av sjukhusvård
ha tillgång till god vård och omvårdnad så nära den egna miljön
som möjligt, (6) tandvården bör fogas in i det ansvar för vårdfrågorna som
åvilar samhället, (7) hälso- och sjukvården skall arbeta utifrån en social
helhetssyn, vilket kräver samverkan inom hälso- och sjukvården samt med
socialvården, samt (8) vårdorganisationen bör ändras mot mera lagarbete
där allas kunnande och erfarenhet tas till vara och kommer till sin rätt.

Motionärerna har framfört ett särskilt yrkande om utbyggnad av företagshälsovården
i motionen 1976/77:475, vilket kommer att behandlas av
utskottet under 1977/78 års riksmöte tillsammans med en väntad proposition
om en arbetsmiljölag. Förslagen beträffande omsorg om de äldre har mynnat
ut i särskilda yrkanden i motionen 1976/77:270, vilka behandlats av utskottet
i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 47-52). I ett särskilt avsnitt av detta betänkande
behandlas frågan om lagarbete inom sjukvården (gruppvård).

Även i motionen 1976/77:958 av herr Wemer m. fl. (vpk) tas upp över -

SoU 1976/77:29

gripande frågor om sjukvårdens innehåll och samhälleliga funktioner m. m.
Motionärerna framhåller att sjukvården bör kritiseras för dess sociala passivitet,
dess oförmåga att påverka grundläggande orsaker till ohälsa samt
dess auktoritära och institutionsbundna struktur. Motionärerna framhåller
att dagens sjukvård står väsentligen passiv inför samhällsproblem som orsakar
sjukdom och död men att det dock måste vara vårdapparatens uppgift
att kartlägga problemen, slå larm och initiera debatt om hälsorisker i samhället.
Motionärerna anför bl. a. följande.

Den nuvarande sjukvårdsplaneringen är huvudsakligen kvantitativ och
orienterad mot diagnoser och existerande specialiteter. En stor del av språkbruket
förefaller hämtad från det privata näringslivet (vårdprestationer, vårdkonsumtion,
vårdproduktion etc.). Planeringen måste göras mer problemorienterad.
Den måste ta sin grund i de hälsoproblem som uppstår inom
olika sociala miljöer samt inom olika befolkningsgrupper och diskutera olika
metoder att möta dessa behov. Detta innebär givetvis att planeringen måste
vara samordnad med övrig samhällsplanering eftersom många hälsoproblem
kan mötas med andra åtgärder än vård.

Motionärerna anför beträffande den öppna vården bl. a. att tempot i utbyggnaden
är ytterst långsamt och anger att följande bör uppnås vid mitten
av 1980-talet, nämligen (1) att resurserna bör vara dimensionerade för ett
tiotal besök vid vårdcentral per invånare, (2) att en årlig hälsokontroll bör
utföras, (3) att alla patienter bör kunna tas emot samma dag i brådskande
och inom en vecka i mindre akuta fall samt (4) att huvuddelen av jourverksamheten
bör vara förlagd till vårdcentraler.

Motionärerna framhåller vidare bl. a. att en enhetlig planering kräver att
landstingen är huvudmän för all sjukvård och att privatpraktiker och s. k.
fritidspraktiker därför bör erbjudas inträde i den offentliga sjukvården.

I motionen 1976/77:355 av herr Biörck i Värmdö (m) framhålls angelägenheten
av att invärtesmedicinen och kirurgin inte eftersätts vid utbyggnaden
av sjukvården. Motionären framhåller att av intagningarna i sluten
medicinsk vård beräknas över 80 % vara jourfall och att flertalet av dessa
är äldre, som inte skulle kunna tas om hand i öppen vård eller långtidssjukvård.
Motionären anför bl. a. följande.

Vid det här laget är det oundgängligt att en realistisk utvärdering görs
av följdverkningarna av socialstyrelsens och landstingens satsning på öppen
vård, långtidsvård och psykiatri på sjukvårdens kärnområden, nämligen invärtesmedicin
och kirurgi (allmänkirurgi och ortopedisk kirurgi). Utbyggnaden
av de prioriterade områdena kan inte få leda till att kärnområden
utarmas, ty deras fortsatta funktionsduglighet utgör själva förutsättningen
för att de övriga nämnda verksamhetsområdena skall kunna lösa sina uppgifter.
Därför måste dels föreställningen att akutvårdsplatser på något automatiskt
sätt skulle kunna reduceras, när övriga vårdformer byggs ut, skyndsamt
omprövas, lokalt och generellt, dels läkarfördelningsplanernas dimensionering,
särskilt vad invärtesmedicinen beträffar, likaledes omprövas före
nästa läkarfördelningsbeslut.

1* Riksdagen 1976117. 12 sami. Nr 29

SoU 1976/77:29

Fördelningen av FV-block och läkartjänster till allmän internmedicin och
allmän kirurgi m. m.

Socialstyrelsen genomförde hösten 1974 i samråd med samrådsparterna i
arbetet med läkarfördelningsprogram en studie av läkarnas arbetstider och
tjänster. Resultatet av studien presenterades våren 1975 i rapporten LATT
74. Enligt denna rapport utgjorde antalet vidareutbildade läkare 6 206, varav
736 i allmänläkarvård, 613 i psykiatri, 172 i långvård/rehabilitering, 1 015
i övriga till gruppen invärtes sjukdomar hörande specialiteter och 978 i till
gruppen kirurgiska sjukdomar hörande specialiteter. Det s. k. bortfallet i
undersökningen beräknades till knappt 3 procent.

På grundval av LP 80 har för år 1977 medgetts totalt 976 FV-block, varav
69 i specialiteten allmän internmedicin inom gruppen invärtes sjukdomar
samt 51 i allmän kirurgi och 30 i ortopedisk kirurgi inom gruppen kirurgiska
sjukdomar.

Vissa uppgifter om för år 1977 av sjuk vårdshuvudmännen begärda och av
socialstyrelsen på grundval av LP 80 medgivna tjänster för vidareutbildade
läkare anges i följande sammanställning.

	Begärda	Medgivna
	tjänster	tjänster
Totalantal	1 065,5	645
varav allmän internmedicin	82	43
varav allmän kirurgi	79	39
varav ortopedisk kirurgi	34	23

Utredningar

1 föregående avsnitt av detta betänkande har lämnats uppgifter om utredningar
och utredningsresultat som avser områden som berörs i motionerna,
såsom utredningen om hälsoundersökningar och annan förebyggande
hälsovård, socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför

1980-talet med dess betonande av den öppna pri märvården samt hälso- och
sjukvårdsutredningen.

Till komplettering av de sålunda lämnade uppgifterna bör nämnas att
i hälso- och sjukvårdsutredningen ingår bl. a. fem ledamöter av riksdagen
och att utredningen enligt direktiven skall som en grundval för utredningsarbetet
föra en målsättningsdiskussion med utgångspunkt i att alla som
bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Målsättningen
bör, sägs det, präglas av en social helhetssyn på hälso- och sjukvården och
därigenom inom ramen för samhällets totala insatser på detta område även
innefatta förebyggande åtgärder. Utredningen bör vidare vid utformningen
av sina förslag beakta behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården
och socialvården liksom hälso- och sjukvårdens samband med den allmänna
försäkringen. I direktiven anges vidare bl. a. att den nya lagstiftningen bör
omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet. Utredningen bör sålunda, sägs

SoU 1976/77:29

det, behandla även de delar av hälso- och sjukvården som f. n. inte regleras
i den gällande sjukvårdslagen, och detta innebär, sägs det vidare, att bl. a.
den förebyggande hälsovården liksom de privatpraktiserande läkarnas verksamhet
bör omfattas av en ny, sammanhållen lagstiftning för hälso- och
sjukvården. Utredningen bör enligt direktiven även uppmärksamma frågorna
om skolhälsovården och företagshälsovården. En viktig utgångspunkt
i utredningens arbete bör vara att undanröja sådan detaljreglering i lagstiftningen
som inte längre behövs. I direktiven understryks betydelsen av
att möjligheterna till decentralisering av verksamhetsformerna tas till vara
och att en förstärkning av den kommunala demokratin underlättas.

Medicinalansvarskommittén (S 1974:02), som tillsattes av regeringen år
1974, utreder vissa ansvarsfrågor m. m. inom sjukvården. Utredningen skall
göra en allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen
inom hälso- och sjukvården. Utredningen skall vidare bl. a. överväga vilka
åtgärder som kan vidtas för att förbättra kontakterna mellan de för vården
ansvariga och patienterna. Medicinalansvarskommittén beräknas slutföra
sitt arbete under innevarande år.

En översyn av hälsovårdsstadgan Cl958:663) görs av den av regeringen år
1974 tillsatta hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974:08). Även denna utredning
beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

Här bör även nämnas att regeringen år 1974 tillkallat sakkunniga
(S 1974:69) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets
slutskede (SLS).

År 1976 tillkallade regeringen utredningen (A 1976:01) om företagshälsovården
och den yrkesmedicinska verksamheten för att utreda vissa frågor om
företagshälsovård och yrkesmedicin. I direktiven förutredningsarbetet anges
bl. a. att målet för utbyggnaden av företagshälsovården skall vara att alla
löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård, och utredningen bör analysera
de hinder som uppstått i anslutning till den hittillsvarande utbyggnaden.

Regeringen har i år tillsatt en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor
om sjukvårdens inre organisation, varom närmare uppgifter kommer att
lämnas i ett följande avsnitt i detta betänkande. Statsrådet Troedsson har
i mars i år erhållit regeringens bemyndigande att tillkalla en arbetsgrupp
med uppgift att utreda vissa frågor rörande sjukvården för äldre. Enligt
tidigare uttalande av statsrådet avses arbetsgruppen skola ge en bild av
de ekonomiska och personella insatser och de insatser på olika plan som
behövs för att på bästa tänkbara sätt tillgodose vårdbehovet för de äldre.
Statsrådet Troedsson har vidare i samband med att hon den 22 mars i år
besvarade en interpellation (1976/77:106) om åtgärder mot vissa negativa
tendenser inom sjukvården nämnt att hon avser att begära regeringens bemyndigande
att tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att bl. a. på

Soll 1976/77:29

grundval av pågående försöksverksamhet lägga fram praktiska förslag till
hurén god läkarkontinuitet och närhetsservice skall kunna förverkligas inom
den öppna sjukvården i olika delar av landet (prot. 91 s. 98).

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner väckta år 1973 och år 1976 har begärts att hälso- och sjukvården
skall få en mera offensiv inriktning. På förslag av utskottet i betänkandena
SoU 1973:4 och SoU 1975/76:34 har riksdagen avslagit motionerna. Utskottet
påpekade i fjol att på hälso- och sjukvårdsområdet pågick eller hade nyligen
avslutats en omfattande utredningsverksamhet som var av central betydelse
för utvecklingen av hälso- och sjukvården i framtiden och att den pågående
utredningsverksamheten i allt väsentligt tillgodosåg syftet med motionen.

Lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

Motionen

I motionen 1976/77:189 av fru Håkansson (fp) anförs bl. a. att utvecklingen
inom sjukvården har följt en löpandebandprincip med en stark intresseinriktning
på den medicinska tekniken men där man har försummat det
sociala-psykologiska behovet som följer med sjukdomen. Motionären påpekar
att en delvis ny vårdideologi emellertid börjar växa fram, och man
börjar inse att patienten bör vara en aktiv medlem i vårdlaget som skall
informeras och själv kunna ta ställning och ansvar för sin vård, vilket förutsätter
att man överger löpandebandprincipen och går in för gruppvård.

Gruppvård, sägs det, innebär att personalen arbetar i lag där varje grupp
har ansvaret för ett begränsat antal patienter. Motionären anför att denna
vård kräver skenbart mer personal, men medför med säkerhet stora besparingar
i form av en bättre patientvård, kortare vårdtider, lägre personalomsättning
och mindre sjukfrånvaro, och patienterna fåren individuell
vård av personal de lär känna och kan på så sätt också aktivt delta i sin
vård. Vidare påpekas bl. a. att arbetet också blir mer demokratiskt, och
man kan tillvarata personalens kunskaper och erfarenheter. Motionären
framhåller att minst en sjuksköterska måste ingå i varje grupp och att
det är viktigt att även läkarna på ett naturligt sätt inlemmas i arbetsorganisationen.

Krav på mera lagarbete i vårdorganisationen tas, som angivits i det föregående,
även upp i motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) bland
de av motionärerna föreslagna riktlinjerna för hälso- och sjukvårdens fortsatta
utveckling.

Utvecklingen av arbetsorganisationen på sjukhusens vårdavdelningar

Salsystemet är den äldsta formen av arbetsorganisation på vårdavdelning
och innebär att en eller två personer tillsammans sköter patienterna på en

SoU 1976/77:29

eller två salar. Detta var vanligt på den tiden när man hade stora salar,
få personalkategorier och så gott som allt arbete utfördes inom avdelningen.
På 1940- och 1950-talen började man få fler personalkategorier som var
mer specialiserade samtidigt som det rådde brist på personal, i synnerhet
med utbildning. Det ansågs då mer rationellt att varje yrkeskategori utförde
sina specialuppgifter på hela avdelningen, och man fick då rondsystemet.
En nackdel med detta system som framhålls är att patienten ”liksom kommer
bort” - patienten konfronteras med många människor men kontakterna
är kortvariga och ytliga. Med hänsyn bl. a. härtill har man under senare
år i många landsting börjat pröva att arbeta i grupper (vårdlag) med skiftande
sammansättning. Förebild har varit den s. k. team-nursing-metoden, som
används bl. a. i England, USA och Norge.

Team-nursing-metoden innebär att vårdavdelningspersonalen är uppdelad
i flera mindre arbetslag. Medlemmarna i vart och ett svarar tillsammans
för vård av vissa bestämda patienter och därmed sammanhängande arbetsuppgifter.
Ledaren för varje arbetslag är en legitimerad sjuksköterska. Laget
består f. ö. av undersköterska och sjukvårdsbiträden. Avdelningssköterskan,
som är arbetsledare på en vårdavdelning, organiserar arbetslagen, tilldelar
dem patienter att ansvara för etc. Lagledaren fastställer sina patienters behov
av primärvård och fördelar sedan inom laget de uppgifter som skall utföras.
Systemet innebär således en viss decentralisering av auktoritet och ledaruppgifter.
Avdelningssköterskan samordnar alla lag på vårdavdelningen och
är ansvarig inför överläkare och avdelningsläkare för att de medicinska
vårduppgifterna blir utförda. För att metoden skall rubriceras som teamnursing-metod
skall den inkludera en daglig lagkonferens, som planeras
av avdelningssköterskan. Varje lag för då tillfälle att tillsammans en kort
stund diskutera patienternas vårdbehov och möjligheterna att tillgodose
dem, redovisa sina iakttagelser till lagledaren, värdera sina tidigare vidtagna
vårdåtgärder etc. Lagledaren i sin tur tar inte bara emot informationer utan
har även tillfälle att ge alla nödvändiga upplysningar till arbetslaget. En
resumé går sedan till avdelningssköterskan, som vidarebefordrar uppgifter
som är relevanta för det medicinska arbetet till läkaren.

Visst utredningsarbete om gruppvård omfattande bl. a. team-nursing-metoden
har bedrivits av Spri.

F/ssa utredningar

I direktiven för medicinalansvarskommittén har särskilt påpekats att kommittén
i sitt utredningsarbete om ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och
sjukvården skall uppmärksamma den utveckling som sker mot ett samarbete
i vården mellan olika personalkategorier, s. k. lagarbete.

Den i år tillsatta kommittén med uppdrag att utreda vissa frågor om
sjukvårdens inre organisation skall bl. a. belysa patienternas möjligheter till

SoU 1976/77:29

eget engagemang i vården liksom frågan om hur största möjliga personliga
omvårdnad och personalkontinuitet skall kunna erhållas. Vidare bör kommittén
bl. a. överväga sjukvårdens framtida personalstruktur inom såväl
öppen som sluten vård med utgångspunkt i en samlad bedömning av kvantitativa
och kvalitativa krav på vårdorganisationen och fördelningen av arbetsuppgifter
mellan olika personalkategorier, varvid möjligheterna bör prövas
att använda färre personalkategorier med bredare kunskaper. Vidare
bör kommittén beakta frågan om hur gruppvård eller lagarbete kan bedrivas
liksom hur olika sjukvårdsenheter själva skall kunna utforma sin verksamhet
inom vissa angivna riktlinjer. Mot bakgrund av att den s. k. socioterapeutiska
verksamheten inom somatisk och psykiatrisk långtidsvård anses vara betydelsefull
för att motverka den isolering som institutioner skapar skall kommittén
även överväga frågor om socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade senast hösten 1976 en motion om arbetsdemokrati
inom sjukvården, vilken på förslag av utskottet i betänkandet SoU
1976/77:16 avslogs av riksdagen. Utskottet förutsatte att hälso- och sjukvårdsutredningen
skall komma att överväga hur strävandena inom sjukvården
mot ökat inflytande för de anställda och patienterna skall tillgodoses
i den nya lagstiftning för hälso- och sjukvården som utredningen
har att föreslå.

Årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten

Motionen

I motionen 1976/77:260 av herr Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att
sjukhusen under en lång följd av år har publicerat årsredogörelser med
uppgifter om patienter, deras sjukdomar och deras behandling, till vilka
uppgifter överläkarna i många fall angivit sina reflexioner, men att denna
verksamhet numera på många håll förvandlats till en ointressant datamaskinell
slentrian. Vidare anförs att sjukhusens årsrapporter tidigare
sammanställdes och utgavs av socialstyrelsen men att denna utgivning
upphörde år 1921. Numera, sägs det, skall materialet insändas till
socialstyrelsen för datamaskinell bearbetning, vilket i många fall tycks ske
genom insändande av magnetband. Det påpekas att arbetet med de databehandlade
årsrapporternas bearbetning och utsändande till sjukhusen
går långsamt. Motionären framhåller att själva arbetet med att ta fram
en årsredovisning är utomordentligt lärorikt och kan stimulera till nytänkande
och nyskapande och att ett upplivande av skyldigheten för
sjukhusen och klinikerna att redovisa och analysera verksamheten under
det gångna året säkert skulle visa sig mycket lönsam.

SoU 1976/77:29

Bestämmelser om ärsredogörelser från kroppssjukhusen

Enligt bestämmelse i 4 § första stycket punkten 8 sjukvårdskungörelsen
åligger det sjukvårdsstyrelse att före den 1 maj varje år avge redogörelse
för verksamheten under nästföregående år inom läkardistrikten och vid sjukhusen
enligt föreskrifter som socialstyrelsen meddelar. Fram till år 1959
ålåg det beträffande sjukhus styresmannen för sjukhuset/lasarettsläkaren
att årligen till medicinalstyrelsen avlämna en berättelse enligt av medicinalstyrelsen
fastställda formulär.

Närmare bestämmelser om sjukvårdsstyrelsernas årsberättelser har meddelats
i medicinalstyrelsens cirkulär MF 1967:13 beträffande sjukhusen och
i medicinalstyrelsens cirkulär MF 1964:100 beträffande läkardistrikten.
Beträffande sjukhus skall landstingskommun och kommun som ej tillhör
landstingskommun enligt bestämmelserna i förstnämnda cirkulär avge redogörelserna
A, B, C, D och F på särskilda blanketter.

Redogörelse A skall innehålla uppgifter om verksamhet i sluten och öppen
vård, nämligen uppgifter om vårdplatser, intagningar och döda under året,
vårddagar, beläggningsprocent och medelvårdtid, verksamheten vid radiologisk
avdelning, öppen och sluten vård samt besök i öppen vård utom
vid radiologisk avdelning. Redogörelse A har genom beslut av socialstyrelsen
ersatts med tre redogörelser, nämligen (1) en redogörelse för vårdplatser,
intagningar och vårddagar, i vilken dock uppgifter om antal döda, beläggningsprocent
och medelvårdtid inte behöver lämnas, (2) en redogörelse för
radiologiska åtgärder vid sjukhus samt (3) en redogörelse för läkarbesök
i öppen vård vid sjukhus, vari besöken skall redovisas för sjukhusets olika
mottagningar.

Redogörelse B är en ekonomisk redogörelse samt en redogörelse för förvaltnings-
och ekonomipersonal. Från och med år 1974 behöver sjukvårdshuvudmännen
inte lämna redogörelse B. Den har ersatts genom att uppgifter
om ekonomi och personal ingår i sjukvårdshuvudmännens planer som sammanställs
i LKELP-rapporter. Uppgifter om personalresurser och personalåtgång
inhämtas dessutom genom Landstingsförbundets personal in venteringar,
socialstyrelsens medicinalpersonalregisteroch specialundersökningar
såsom undersökningarom läkarnas arbetstids- och tjänstgöringsförhållanden
(s. k. LATT-undersökningar).

Redogörelse C skall innehålla uppgifter om sjukdomar m. m. För varje
diagnos-som skall anges med nummer och benämning enligt internationell
klassifikation - skall anges antalet intagna, fördelat på män och kvinnor,
samt antalet döda, fördelat på män och kvinnor. Psykiatriska kliniker samt
barn- och ungdomspsykiatriska kliniker är befriade från att lämna redogörelse
C. Sjukhus som deltagit i en av socialstyrelsen ledd försöksverksamhet med
individbaserad patientstatistik i Uppsalaregionen har även varit befriade från
att lämna redogörelse C. Sedan försöksverksamheten upphört, har Uppsalaregionens
sjukvårdshuvudmän och ett flertal andra huvudmän av so -

SoU 1976/77:29

cialstyrelsen medgivits rätt att i stället för redogörelse C lämna erforderligt
statistikunderlag till patientstatistik på magnetband innehållande uppgifter
om utskrivna patienter under året.

Redogörelse D skall utgöra en sammanställning över utförda operationer
på intagna patienter på respektive klinik. Diagnos skall anges med kodnummer
och benämning samt operation med kodnummer och benämning
enligt klassifikation. De sjukhus som är befriade från att lämna redogörelse
C är även befriade från att lämna redogörelse D.

Redogörelse F är en redogörelse från kvinnoklinik och barnbördsavdelning
som skall innehålla uppgifter om intagna kvinnor, antalet förlossningar och
antalet födda barn m. m. Redogörelsen har fr. o. m. år 1973 ersatts av s. k.
medicinskt födelsemeddelande, som upprättas i samband med varje förlossning
på barnbördsavdelning och därefter insänds till socialstyrelsen för
bearbetning.

Bearbetning av årsberättelserna

Socialstyrelsen ger årligen ut publikationen Allmän Hälso- och Sjukvård
i serien Sveriges officiella statistik. Denna har i relativt oförändrat
skick publicerats under ett stort antal år och utgör en översiktlig redovisning
av uppgifter rörande den svenska hälso- och sjukvården under
redovisningsåret med en viss historisk tillbakablick. Underlaget för denna
redovisning utgörs av årsredogörelserna.

Uppgifter ur redogörelserna C och D har inte sammanställts sedan
år 1921 med undantag för viss redovisning av utförda aborter samt skador
och förgiftningar. Dessa redogörelser har enbart utgjort underlag för socialstyrelsens
tillsynsverksamhet.

Viss försöksverksamhet med individbaserad patientstatistik m. m.

I syfte att få till stånd en bättre statistisk redovisning av sjukhusens
medicinska verksamhet än vad redogörelserna C och D kunde ge påbörjade
dåvarande medicinalstyrelsen år 1964 en försöksverksamhet inom
Uppsalaregionen med patientstatistik. Denna statistik byggde på individuell
redovisning av avslutade vårdtillfällen inom sluten vård vid
kroppssjukhus, som motsvarade en registrering och redovisning som redan
år 1962 införtsvid psykiatriska kliniker och mentalsjukhus. Målsättningen
med denna nya statistik var primärt att utveckla ett för lokal-, regionaloch
riksplanering lämpat statistiskt underlag avseende sluten kroppssjukvård,
sekundärt att erhålla ett för morbiditetsundersökningar (sjuklighetsundersökningar)
inom denna sektor lämpat underlag. Utöver diagnosuppgifterna
eftersträvade man i denna statistik även att få fram uppgifter om
de ”produktionsförhållanden" som samtidigt kunde erhållas, såsom uppgifter
angående administrativa förhållanden, t. ex. patienters differentiering

SoU 1976/77:29

på kliniker samt in- och utskrivningspraxis. Under försöksperioden insamlades
på blanketter en mängd uppgifter för varje utskriven patient från
samtliga sjukvårdsinrättningar inom regionen. Materialet granskades manuellt,
rättades och kompletterades samt bearbetades med automatisk databehandling.
De kliniker som deltog i försöksverksamheten befriades från
skyldigheten att till socialstyrelsen avge de årliga redogörelserna C och D.
Dessa framställdes centralt av socialstyrelsen på basis av det individbaserade
materialet. Årsredogörelserna utarbetades maskinellt i mer detaljerad utformning
samt tillställdes uppgiftslämnarna som s. k. feedback tillsammans
med s. k. kliniklistor (diagnoslistor).

Materialet låg även till grund för andra statistiska sammanställningar
med olika detaljeringsgrad. Publicerade rapporter liksom statistik i form
av opublicerat material tillställdes befattningshavare på olika nivåer inom
sjukvårdsorganisationen och berörda myndigheter på både lokal- och riksnivå
samt andra intressenter.

I och med att huvudmän utanför Uppsalaregionen på eget initiativ
successivt startade motsvarande patientstatistik på egen bekostnad ansåg
man att statens engagemang i denna del av verksamheten inom Uppsalaregionen
borde upphöra. Försöksverksamheten avslutades i och med
utgången av år 1969. Huvudmännen ombesörjer fr. o. m. år 1970 själva
både den administrativa och den finansiella sidan av den lokala insamlingen
och bearbetningen.

Ett system med lokala bearbetningar ansågs innebära större frihet för
huvudmännen att göra tätare uppdateringar, att erhålla snabbare och
enklare tillgång till materialet och att göra specialbearbetningar. Vidare öppnades
möjlighet till en lokalt anpassad utveckling av systemen och till införande
av integrerade datasystem med information från skilda källor direkt
till datorn. Sjukvårdshuvudmännen har i stor utsträckning tagit vara på
dessa möjligheter, och i dag finns i de flesta landsting patientadministrativa
system i bruk vilka innehåller rutiner för diagnosstatistik.

Vissa utredningar

Generaldirektörerna och cheferna för socialstyrelsen, riksförsäkringsverket
och statistiska centralbyrån, direktören för Spri samt verkställande
direktören hos Svenska kommunförbundet och förbundsdirektören hos
Landstingsförbundet ingår i en hälso-, sjuk- och socialvårdsstatistikdelegation,
vilken år 1973 tog initiativ till inrättande i socialstyrelsens regi
av hälso- och sjukvårdens statistikberedning (HASST) med uppgift att
se över hälso- och sjukvårdsstatistiken. HÄSST består av - förutom företrädare
för socialstyrelsen - företrädare för statistiska centralbyrån. Spri
och ovannämnda förbund och skall bl. a. framlägga förslag till utveckling
av hälso- och sjukvårdsstatistiken mot bakgrund av analyser av behov och
användning av denna statistik. Inom HÄSST behandlas bl. a. frågan om

SoU1976/77:29

patientstatistikens utveckling. Vidare diskuteras frågan om bearbetningen
av statistiken på central nivå - bl. a. mot bakgrund av datalagen (1973:289)
samt behovet av att koppla diagnosuppgifter med annan information för
att t. ex. utröna miljörisker.

Inom socialstyrelsen pågår en översyn av styrelsens arbetsformer m. m.
(ÖSoS), varvid bl. a. frågor om styrelsens statistikfunktion behandlas.

R emissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:260 från socialstyrelsen
och Svenska läkaresällskapet.

Socialstyrelsen avstyrker motionen medan Läkaresällskapet instämmer
i motionärens önskemål.

Socialstyrelsen framhåller att det är angeläget att sjukvårdsinrättningarna
uppmärksamt följer och analyserar innehållet i den sjukvårdande
verksamheten men påpekar att en nödvändig förutsättning härför är tillgång
till statistiskt underlag. Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

Olika metoder kan användas för analys av den sjukvårdande verksamheten.
Kommenterande årsberättelser är en metod. Metodvalet torde
i hög grad vara beroende av bl. a. verksamhetens omfattning och inriktning
vid vederbörande sjukvårdsinrättning. Styrelsen anser därför inte
att man bör kategoriskt föreskriva att en viss metod skall tillämpas vid
analys av den sjukvårdande verksamheten.

De strukturella sambanden mellan olika enheter inom hälso- och
sjukvården ändras efter hand. Med en alltmer decentraliserad beslutsprocess
och med en annorlunda utformad tillsynsverksamhet från socialstyrelsens
sida har betydelsen på central nivå av årsberättelser av traditionellt slag
successivt reducerats.

Införandet hos huvudmännen av databaserade patientadministrativa
system med möjligheter till statistikuttag enligt den modell som tillämpas
inom Uppsalaregionen har skapat helt nya förutsättningar för analyser
vid sjukvårdsinrättningarna av den sjukvårdande verksamheten. Därvid
måste givetvis en återföring av information till vederbörande kliniker
ske. Ansvaret härför måste åvila sjukvårdshuvudmännen själva. Informationsåterföringen
bör ingå som en delrutin i de patientadministrativa
systemen.

Socialstyrelsens roll i sammanhanget är att verka för att statistiken
ges ett sådant innehåll och utförande att den bl. a. kan användas som
referensbakgrund för den sjukhus- och klinikinriktade statistik som vederbörande
sjukvårdshuvudmän själva bör tillhandahålla.

Vid en analys av den sjukvårdande verksamheten intar frågor om
sjukvårdens effekt en central plats. I styrelsens publikation ”Hälso- och
sjukvård inför 80-talet” framhålls att målet för hälso- och sjukvårdens verksamhet
bör uttryckas i termer av önskad effekt. Endast i begränsad utsträckning
finns metoder utvecklade för att mäta effekt och sambandet
mellan åtgärder och effekt. Man måste tillsvidare nöja sig med att beskriva
målen i prestationer eller i vissa fall endast i form av resurser.

Soll 1976/77:29

F. n. pågår arbete med att få fram bl. a. bättre effektmått utan att framtagningen
av den härför erforderliga statistiken skall orsaka de sjukvårdande
organen ett betungande merarbete. På sikt bör man eftersträva
att utarbeta underlag för vårdprogram för olika sjukdomar eller sjukdomsgrupper
med sådan utformning att avsedd effekt och därför erforderliga
åtgärder/prestationer och resurser kan mätas.

Vad slutligen gäller det andra förslaget i motionen nödgas socialstyrelsen
med ett beklagande konstatera att för vissa av de till årsberättelser
fogade redogörelserna föreligger en besvärande eftersläpning i redovisningshänseende.
Eftersläpningen är bl. a. betingad av resursbrist inom styrelsen.
Det har inte heller varit möjligt att utarbeta vissa redovisningar eftersom
underlaget för statistiken inte kunnat inlevereras till styrelsen då huvudmännens
datorbaserade patientadministrativa system inte har fungerat
i ett initialskede.

Socialstyrelsen anför om bearbetningen av inkomna magnetband bl. a.
följande.

Efter det att försöksverksamheten med individbaserad patientstatistik
avslutades har styrelsen försökt följa upp utvecklingen inom Uppsalaregionen
genom att bearbeta inkomna band från landstingen inom denna
region. Styrelsen har på samma sätt bearbetat band från Skånelandstingen
under senare år. De senast publicerade rapporterna avser en samlad redovisning
av materialen från Uppsalaregionen och Skåne. För närvarande
pågår upprättning och bearbetning av 1974 och 1975 års material från
dessa områden. I den mån övriga sjukvårdsregioner täcks av tillförlitlig
patientstatistik avser styrelsen att om möjligt också försöka redovisa dessa
material.

De inkomna materialen används dessutom för speciella projekt och
utredningar med skiftande målsättningar och inom olika ämnesområden.
Så har t. ex. patientstatistikmaterial använts inom ramen för styrelsens
vårdstruktur- och programarbete samt för uppföljning och utvärdering
av vägtrafikolycksfallsstatistiken.

Därutöver har materialen tjänstgjort som urvalsbas för en mängd forskningsprojekt
av större eller mindre omfattning rörande specifika diagnoser
eller grupper av diagnoser.

Socialstyrelsen pekar slutligen på det utredningsarbete beträffande statistikfrågor
som sker inom HÄSST och i anslutning till översynen av
socialstyrelsens arbetsformer m. m. och anför att förslag från dessa utredningsaktiviteter
torde presenteras under år 1978. Det påpekas att
F1ÄSST torde komma att pröva även behovet inom socialstyrelsen av
resurser för att styrelsen skall kunna svara för publicering av statistiksammanställningar
i den takt som bedöms önskvärd.

Svenska läkaresällskapet anför sammanfattningsvis att Läkaresällskapet
vill

(1) instämma i motionärens tolkning av situationen och kravet på att
återinföra en kommenterande analys av sjukvårdsverksamheten vid kliniker
och sjukvårdsinrättningar,

SoU 1976/77:29

(2) framhålla att en sådan analys inte skall ses som en ersättning av insamlat
datamaterial utan som en möjlighet att aktivt förbättra och utnyttja
unuerlaget och göra det mer användbart för sjukvårdens ändamålsenliga
utbyggnad,

(3) understryka att en sådan analyserande och kommenterande verksamhet
skall ingå bl. a. i klinikchefens normala arbetsuppgifter och att nödvändig
tid och stöd ges att fullgöra dessa,

(4) poängtera att årsberättelsen och analyserande kommentarer för att
mera direkt kunna påverka sjukvårdsverksamheten måste publiceras betydligt
snabbare än vad som nu är fallet.

Läkaresällskapet anför i övrigt bl. a. följande.

Datatekniken har inneburit ett stort framsteg för att bearbeta siffermaterial
avseende sjukdomar, dödsorsaker samt sjukvårdskonsumtion.
Stora ansträngningar från sjukvårdande verksamhet görs för att insamla
ett rikhaltigt material. Upplysningar som kommit fram ur dessa har utgjort
en del av källmaterialet för vårdforskningen, ett område som nu
avses få ökat stöd genom insatser från bl. a. medicinska forskningsrådet.

Samtidigt är det uppenbart att den av herr Biörck påtalade bristen
av analyserande och kommenterande berättelse är allvarlig. Årsrapporter
ger möjligheter att bedöma förändringar i sjukvårdsbehovet och utgör
viktiga underlag för planeringen av sjukvården. Diskrepansen mellan den
ökande volymen av data å ena sidan och bristen på analys av det insamlade
materialet tilltar enligt sällskapets uppfattning. Det är därför
väsentligt att datarutinerna anpassas så att dessa material kan sammanställas
på sätt som möjliggör analys av olika områden av sjukvården.
Kunskapen att använda och kritiskt tolka insamlat material från hälsooch
sjukvården är också genomsnittligt allt för liten. Under flera år har
denna brist konstaterats, bl. a. i samband med remissbehandlingen av
olika sjukvårdsplaner. Herr Biörcks förslag att återinföra kommenterande
berättelser och analyser är inte bara värdefullt, utan i själva verket nödvändigt.
Avståndet mellan ökande siffermassor och ofullständig, otillräcklig
och ibland elementärt felaktig analys är allvarligt stort.

Sällskapet vill emellertid understryka att en kommenterande analys
inte skall leda till att man kraftigt reducerar insamlingen av sifferunderlag.
Däremot kommer säkert en analys att leda till en förändring och
förbättring av datainsamlingsrutiner. Ökat stöd till utbildningen på vårdforskningsområdet
är en väg att initiera och förbättra analysen av underlaget
för dagens sjuk- och hälsovård.

Sällskapet delar herr Biörcks åsikt att sammanställningar och analyser
skall publiceras betydligt snabbare än f. n. På onödigt många sätt kommer
de nu aktuella sammanställningarna att hänföra sig till en inte helt aktuell
vårdsituation. Det bidrar alltså mera till historien än som incitament
till snabba förbättringar.

Sällskapet vill även understryka att klinikchefer och andra har en sådan
analys och kommentar som en naturlig arbetsuppgift. Eftersom arbetsuppgiften
är viktig skall den också ges tillräcklig tid och resurser inom
normal arbetstid. En manuell framtagning av en väl överblickbar årsrapport
i sig utgör en värdefull resultatbearbetning, som även bör kunna
stimulera till och underlätta en mera detaljerad analys av speciella avsnitt
inom verksamheten.

SoU 1976/77:29

Underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet med patienter
m. m.

Motionen

I motionen 1976/77:476 av herr Sellgren (fp) och fru Andrén (fp) påpekas
bl. a. att patienternas och deras anhörigas individuella behov av
bistånd i vad avser livsåskådningsfrågor av mer personlig art och behov
av tröst och hjälp från medmänniska till medmänniska inte i tillräcklig
grad kan beaktas inom sjukvårdsorganisationen. Motionärerna pekar
på den möjlighet till psykiskt stöd som kan lämnas på frivillig väg av
ideella organisationer, t. ex. de religiösa samfunden och föreningar av
s. k. patientvänner, och framhåller att samhället bör bereda de vårdbehövande
möjlighet att på ett enkelt sätt komma i förbindelse med medlemmar
av sådana organisationer. Motionärerna anför att detta skulle
kunna ordnas på det sättet att organisationer som vill utöva denna omsorg
inom patientvården får anmäla sitt intresse härför och att en förteckning
på dessa erbjudanden och telefonnummer för kontakter med organisationerna
i fråga borde tillhandahållas de vårdbehövande och deras anhöriga.
Det är enligt motionärerna också önskvärt att en allmän men
för vården viktig information kunde ges till de frivilliga krafterna och
att viss kontakt kunde hållas mellan dem och vårdpersonalen för
att kontaktverksamheten skall kunna fungera på bästa möjliga sätt. Motionärerna
påpekar att det främst är de lokalt ansvariga organens uppgift
att underlätta den önskade kontaktverksamheten men att centrala initiativ
bör tas för att stimulera till lokala insatser.

Den andliga vården vid sjukhusen

I enlighet med beslut av 1958 års riksdag (prop. 1958 A:67 och 1958
B:21, SU 1958 B: 121) har sedan år 1962 prästerskapet i det territoriella pastorat,
inom vilket ett sjukhus är beläget, ansvaret för den andliga vården
vid sjukhuset. Den andliga vården vid sjukhusen är en del av prästernas
ordinarie arbetsuppgifter. Vid bestämmandet av den församl i ngsprästerliga
organisationen i ett pastorat tas hänsyn till antalet vårdplatser vid sjukhus
inom pastoratet.

Även de frikyrkliga samfunden skall enligt nämnda riksdagsbeslut beredas
möjlighet att utöva andlig vård vid sjukhusen. Den frikyrkliga insatsen
skall dock ske i helt fria former utan annan reglering från samhällets sida
än vad som kan finnas påkallat av hänsyn till sjukvården. Vikten av en
samordning mellan den andliga vård som svenska kyrkan svarar för och
de fria kristna samfundens verksamhet har emellertid framhållits bl. a. i
uttalanden av Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges frikyrkoråd.

SoU 1976/77:29

Utredning

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats utredningen
(U 1974:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid
kriminalvårdens anstalter. I direktiven för utredningsarbetet framhålls bl. a.
att patienterna i största möjliga utsträckning skall åtnjuta samma religiösa
och kulturella förmåner som erbjuds utanför sjukhusen, att den andliga
vården måste vara beroende av patienternas frivilliga deltagande och att
den största vikt bör läggas vid den enskilda själavården.

Utredningen har bl. a. att överväga olika organisationsformer. Enligt direktiven
skall hänsyn tas såväl till behovet av ekumenisk samverkan som
tili behovet av samarbete med huvudmännen för och personalen vid ifrågavarande
inrättningar. Utredningen bör pröva hur den andliga vården skall
samordnas med den övriga verksamheten och därvid bl. a. ta ställning till
vem som skall vara huvudman för den andliga vården.

Tidigare riksdagsbehandling

Under 1975 och 1975/76 års riksmöten har väckts motioner, som
i fråga om yrkanden och motiveringar varit likartade med motionen
1976/77:476. Riksdagen har på förslag av utskottet i betänkandena SoU
1975:15 och SoU 1975/76:34 avslagit motionerna. Utskottet har framhållit
att det främst måste ankomma på de lokalt ansvariga organen att i samarbete
med olika organisationer underlätta kontakterna mellan patienter
inom sjukvården och organisationer. Vidare har utskottet påpekat att
frågan om organisationen m. m. av den andliga vården vid sjukhusen
är föremål för utredning genom utredningen rörande den andliga vården
vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande behandlas frågor om
inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling, om lagarbete
inom sjukvården (gruppvård), om årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten
samt om underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet
med patienter m. m.

Som bakgrund till utskottets överväganden rörande flera av de i motionerna
upptagna frågorna må redovisas följande.

Ansvaret för sjukvården åvilar landstingen och kommuner som inte ingår
i landsting. Dessa har att upprätta sjukvårdsplaner efter samråd med socialstyrelsen.

Uppgifter beträffande riksplaneringen av hälso- och sjukvården åvilar
socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, i vilken
bl. a. sjukvårdshuvudmännen är representerade, samt socialstyrelsen. Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som

SoU 1976/77:29

Finansieras av staten och sjukvårdshuvudmännen, skall bl. a. främja, samordna
och medverka i huvudmännens planeringsverksamhet.

Hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar
som skall lämna underlag för sjukvårdshuvudmännens planeringsarbete.
Hos socialstyrelsen pågår sålunda sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete
om vårdstrukturen inom sjukvården. Inom ramen för detta
utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram
för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser
1976:1), vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med
sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna.
I principprogrammet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom
primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av
vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För
den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera
på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande
nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande
normallasarett) - samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus).

Vid fördelningen av läkartjänster och fastställandet av ramar för byggande
inom sjukvården sker prioriteringar i enlighet med det följande.

Fördelning av s. k. blockförordnanden på underläkartjänster för fortsatt
vidareutbildning av läkare fram till allmänläkarkompetens eller specialistkompetens
(FV-block) - efter läkarexamen vid medicinsk fakultet och en
för läkarna gemensam allmäntjänstgöring (AT) - sker på grundval av för
riket upprättade läkarfördelningsprogram liksom inrättandet av tjänster som
avdelningsläkare och högre tjänster för läkare som erhållit allmänläkarkompetens
eller specialistkompetens. Läkarfördelningsprogrammen upprättas
av socialstyrelsen efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
universitets- och högskoleämbetet (tidigare universitetskanslersämbetet)
och Sveriges läkarförbund. Programmen fastställs av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation. I läkarfördelningsprogrammen prioriteras
den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och
långtidssjukvården. År 1975 fastställde socialdepartementets sjukvårdsdelegation
ett läkarfördelningsprogram för åren 1975-1980 (LP 80) och år 1976
ett läkarfördelningsprogram för år 1978 vilket utgjorde resultatet av en översyn
av LP 80, kallat LP 80-R. Socialstyrelsen har i uppdrag att efter samråd
med samrådsparterna göra en översyn och framskrivning av läkarfördelningsprogrammet
för perioden 1979-1982.

Innan byggnadstillstånd för byggande inom sjukvården ges, sker det en
prövning av angelägenheten av byggnadsföretagen. Prövningen ankommer
på socialstyrelsen, som därvid har att följa riktlinjer som meddelas av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation. Enligt de nu gällande riktlinjerna
skall de ovan nämnda områdena prioriteras.

SoU 1976/77:29

Inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling m. m.

I motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) framläggs en rad förslag
om inriktningen av hälso- och sjukvården inom ramen för en ny lagstiftning
på området. Denna lagstiftning bör enligt motionärerna vila på principerna
att alla skall ha lagfäst rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor och att
samhället genom landstingen skall svara för hälso- och sjukvården i dess
helhet. Motionärerna sammanfattar sina förslag i krav på att hälso- och
sjukvården skall innefatta en aktiv hälsobefrämjande verksamhet och skall
aktivt medverka i det förebyggande arbetet att bekämpa medicinska och
sociala risker, att en kraftig satsning bör ske på utbyggnad och differentiering
av den öppna distriktsvården, att medborgarna vid behov av sjukhusvård
skall ha tillgång till god vård och omvårdnad så nära den egna miljön som
möjligt, att tandvården skall fogas in i det ansvar för vårdfrågorna som
åvilar samhället samt att hälso- och sjukvården skall arbeta utifrån en social
helhetssyn, som kräver samverkan inom hälso- och sjukvården samt med
socialvården. Vidare kräver motionärerna en utbyggnad av företagshälsovården,
en förbättring av omsorgen om de äldre och mera lagarbete i vårdorganisationen.
Särskilda yrkanden i motionen om omsorgen om de äldre
har utskottet behandlat i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 47-52). Frågan
om lagarbete i vårdorganisationen behandlar utskottet i ett följande avsnitt
i yttrandet. Ett särskilt yrkande om utbyggande av företagshälsovården,
som framförs av motionärerna i motionen 1976/77:475, kommer utskottet
att behandla under 1977/78 års riksmöte.

Även i motionen 1976/77:958 (yrkandena 1-3) av herr Werner m. fl. (vpk)
tas upp övergripande frågor om sjukvårdens inriktning m. m. Motionärerna
begär att en parlamentariskt förankrad utredning skall ge sjukvården en
offensiv karaktär när det gäller att bevaka och angripa olika faktorer i samhället
som förorsakar sjukdom. Vidare begärs en snabb utbyggnad av den
öppna vården samt att all sjukvård skall ställas under landstingens huvudmannaskap.

I motionen 1976/77:355 av herr Biörck i Värmdö (m) anförs att akutsjukvården
- varmed motionären närmast avser invärtesmedicin, allmän kirurgi
och ortopedisk kirurgi - eftersatts genom prioriteringen av öppen vård,
långtidsvård och psykiatri vid fördelningen av FV-block och läkartjänster.
Motionären framhåller att de äldre utgör en dominerande del av
antalet intagna i akutsjukvården och att det är orealistiskt att tro att dessa
patienter primärt skulle kunna tas om hand i den öppna vården eller i långtidssjukvården.
Enligt motionären måste inom ramen för gällande sjukvårdsplanering
en omprövning ske till förmån för akutsjukvården, särskilt invärtesmedicinen.

Hälso- och sjukvården har under senare år gjorts till föremål för en omfattande
utredningsverksamhet. När det gäller förebyggande hälsovård vill
utskottet peka på att socialstyrelsen i början av innevarande år till regeringen

SoU 1976/77:29

överlämnat en utredningsrapport (Hälsoundersökningar och annan förebyggande
hälsovård, utvecklingstendenser). Rapporten innehåller förslag om
program för hälsoundersökningar och om att ansvaret för hälsokontroller
och annan sjukdomsförebyggande verksamhet skall läggas på sjukvårdshuvudmännen.
Socialstyrelsen har föreslagit att rapporten skall överlämnas
till den av regeringen år 1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen
(S 1975:04) för beaktande i samband med denna utrednings arbete. Hälsooch
sjukvårdsutredningen har det övergripande uppdraget att utarbeta en
helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt utredningsdirektiven
skall utredningen som en grundval för sitt arbete föra en målsättningsdiskussion
med utgångspunkt i att alla som bor i landet skall ha rätt till
hälso- och sjukvård på lika villkor. Målsättningen för utredningsarbetet skall
vidare präglas av en social helhetssyn på hälso- och sjukvården och därigenom
inom ramen för samhällets totala insatser på detta område även
innefatta förebyggande åtgärder. Behovet av samverkan melian hälso- och
sjukvården och socialvården liksom hälso- och sjukvårdens samband med
den allmänna sjukförsäkringen skall beaktas. Den nya lagstiftningen, som
utredningen skall föreslå, skall omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet,
innebärande att bl. a. den förebyggande vården liksom de privatpraktiserande
läkarnas verksamhet skall omfattas av densamma. Vidare skall utredningen
bl. a. pröva frågan om den framtida lagstiftningens utformning då det gäller
tandvården.

Frågor om samverkan mellan sjukvården och socialvården ingår även
i socialutredningens (S 1969:29) utredningsuppdrag. Till grund för denna
utrednings arbete med en ny lagstiftning på socialvårdsområdet, vilket kommer
att redovisas inom kort, ligger bl. a. principen att socialvården skall
arbeta utifrån en helhetssyn, som bl. a. innebär en ökad uppmärksamhet
på miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Regeringen har nyligen tillsatt en utredning om sjukvårdens inre organisation
som bl. a. skall belysa frågan om hur största möjliga personliga
omvårdnad och personalkontinuitet skall kunna erhållas inom sjukvården.
Det har vidare aviserats att regeringens bemyndigande kommer att begäras
för tillsättande av en arbetsgrupp som skall lägga fram förslag till hur en
god läkarkontinuitet och närhetsservice skall kunna förverkligas inom den
öppna sjukvården.

I detta sammanhang bör även erinras om det utredningsarbete som sker
inom medicinalansvarskommittén (S 1974:02). Kommittén gör en allsidig
översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och
sjukvården. Vidare bör nämnas att hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974:08)
gör en översyn av hälsovårdsstadgan (1958:663).

Statsmakterna fastlade år 1973 ett program för en omfattande utbyggnad
av landstingens folktandvård under återstoden av 1970-talet (prop. 1973:45,
SfU 1973:20). Folktandvården skall byggas ut i sådan omfattning att den
kan erbjuda en avgiftsfri organiserad tandvård till samtliga barn och ung -

SoU 1976/77:29

domar i åldrarna t. o. m. 19 år samt när det gäller vuxentandvård till att
i första hand omfatta 30-35 % av vuxentandvården i landet. Vidare skall
specialisttandvården vara en uppgift förden av samhället organiserade tandvården.

Enligt utskottets mening tillgodoser de program m. m. som framlagts
och den utredningsverksamhet som bedrivs beträffande utvecklingen av
hälso- och sjukvården och angränsande vårdområden i allt väsentligt syftet
med motionen 1976/77:270 i här behandlad del. Motionen påkallar därför
inte någon riksdagens åtgärd.

Planeringen för hälso- och sjukvården och utredningsverksamheten på
området - inte minst genom hälso- och sjukvårdsutredningen som har en
parlamentarisk förankring - tillgodoser även de krav som framförs i motionen
1976/77:958 i här behandlade delar. Inte heller denna motion bör
därför föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Regeringen har nyligen beslutat att en arbetsgrupp skall tillsättas för att
utreda vissa frågor rörande sjukvården för äldre. Då det aviserats att arbetsgruppen
skall ge en bild av de ekonomiska och personella insatser på
olika plan som behövs för att på bästa tänkbara sätt tillgodose vårdbehovet
för de äldre, förutsätter utskottet att arbetsgruppens överväganden också
kommer att avse de resurser i fråga om vårdplatser och personal som behövs
inom akutsjukvården för att tillgodose sjukvårdsbehovet för nämnda grupp.
Med hänsyn härtill och till att, enligt vad utskottet inhämtat. Spri inom
kort kommer att presentera en rapport från en utredning om länsdelssjukhusens
framtida verksamhet, som bl. a. innehåller överväganden rörande bemanningen
vid länsdelssjukhusen - dessa kommer att i framtiden till väsentlig
del svara för det akuta omhändertagandet av svårt sjuka och skadade
patienter - är det inte erforderligt med någon åtgärd av riksdagen med
anledning av motionen 1976/77:355. Utskottet vill emellertid framhålla vikten
av att sjukvårdshuvudmännen, socialdepartementets sjukvårdsdelegation
och socialstyrelsen i avvaktan på att detta utredningsarbete leder till
konkreta åtgärder beaktar akutsjukvårdens behov under det fortlöpande arbetet
med fördelningen av läkarresurser.

Lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

På 1940- och 1950-taIen, när olika specialiserade yrkeskategorier började
tillföras sjukvården, infördes rondsystemet, som innebär att de olika yrkeskategorierna
utför sina specialuppgifter på vårdavdelningarna i olika ronder.
Tidigare hade vanligtvis en eller två personer tillsammans skött patienterna
på en eller två vårdsalar. Rondsystemet medför att patienterna
får möta många befattningshavare och att kontakterna med dessa blir kortvariga
och ytliga. För att ändra på detta förhållande började man i bl. a.
England, USA och Norge att införa gruppvård, som innebär att vårdavdelningspersonalen
uppdelas i flera mindre arbetslag, som vart och ett får

SoU 1976/77:29

ansvaret för vården av vissa bestämda patienter.

I motionen 1976/77:189 av fru Håkansson (fp) begärs att utvecklingen
mot gruppvård skall påskyndas och utvidgas till att avse hela hälso- och
sjukvården. Motionären framhåller bl. a. att genom gruppvård patienterna
får en individuell vård av personal som de lär känna och att de därigenom
aktivt kan delta i sin egen vård. Vidare påpekas bl. a. att arbetet blir mera
demokratiskt och att man kan tillvarata personalens kunskaper och erfarenheter.
Som nämnts i det föregående framförs även i motionen
1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) krav att vårdorganisationen bör inriktas
mot gruppvård.

Frågan om gruppvård har uppmärksammats i vårt land på senare år. Sålunda
har man i många landsting börjat organisera vårdlag på sjukhusen
med skiftande sammansättning. Vidare har frågan aktualiserats i utredningssammanhang.
Den i år tillsatta kommittén som har uppdrag att utreda vissa
frågor om sjukvårdens inre organisation skall belysa patienternas möjlighet
till eget engagemang i vården. Den skall också undersöka frågan hur största
möjliga omvårdnad och personalkontinuitet skall kunna erhållas inom sjukvården.
Kommittén skall bl. a. beakta frågan om hur gruppvård kan bedrivas
och frågan om hur olika sjukvårdsenheter själva skall kunna utforma sin
verksamhet inom vissa angivna riktlinjer. Här bör också nämnas att medicinalansvarskommittén
skall i sitt arbete om ansvarsfrågor inom hälso- och
sjukvården bl. a. uppmärksamma utvecklingen mot samarbete i vården mellan
olika personalkategorier i vårdlag.

Vad som sålunda redovisats om pågående utredningsverksamhet tillgodoser
enligt utskottets mening motionsönskemålen. Utskottet avstyrker därför
motionen 1976/77:189 samt motionen 1976/77:270 i här aktuell del.

Årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten

Sjukvårdsstyrelserna har att årligen avge årsredogörelser till socialstyrelsen
för varje sjukhus på formulär beträffande (1) vårdplatser, intagningar, döda
och vårddagar m. m., (2) sjukdomar med angivande av diagnoser m. m.,

(3) operationer med angivande av diagnoser m. m. samt (4) födslar m. m.
Sistnämnda uppgifter avges numera fortlöpande. Härutöver insamlar socialstyrelsen
olika uppgifter från sjukvårdshuvudmännen genom särskilda
undersökningar m. m. Det material som socialstyrelsen erhåller ligger till
grund för bl. a. publikationen Hälso- och sjukvården i serien Sveriges officiella
statistik. Vissa sjukvårdshuvudmän lämnar uppgifter om sjukdomar
och operationer på magnetband för databehandling i stället för på formulär.

I motionen 1976/77:260 av herr Biörck i Värmdö (m) anförs att sjukvårdsinrättningarna
för åtskilliga år sedan publicerade årsberättelser med
uppgifter om patienterna, deras sjukdomar och deras behandling, till vilka
överläkarna i många fall knöt sina reflexioner, men att detta numera ersatts
med ointressant datamaskinell slentrian. Motionären framhåller att analyser

SoU 1976/77:29

om verksamheten kan stimulera till nytänkande och nyskapande och begär
därför en återgång till ordningen med att sjukvårdsinrättningarna utarbetar
kommenterade årsberättelser. Motionären påpekar vidare bl. a. att socialstyrelsens
arbete med att bearbeta uppgifter från det ingivna materialet
och utsändandet av resultaten av bearbetningarna till sjukhusen går långsamt.
Mot denna bakgrund begär motionären också att socialstyrelsen skall
åläggas att utarbeta sammanställningar över viktigare uppgifter från ingivet
material med sådan skyndsamhet att sammanställningarna fortfarande har
aktualitet när de publiceras.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen som
avstyrker densamma och från Svenska läkaresällskapet som instämmer i
motionärens önskemål.

Socialstyrelsen påpekar att olika metoder för analys av den sjukvårdande
verksamheten kan användas och att kommenterande årsberättelser är en
metod. Med hänsyn till att metodvalet i hög grad torde vara beroende av
bl. a. verksamhetens omfattning och inriktning vid de olika sjukvårdsinrättningarna
bör enligt socialstyrelsen inte någon viss metod föreskrivas
för tillämpning vid analysarbetet. Socialstyrelsen framhåller härvid att införandet
av databaserade patientadministrativa system hos sjukvårdshuvudmännen
skapar helt nya förutsättningar för analyser vid sjukvårdsinrättningarna
av den sjukvårdande verksamheten. Styrelsen medger att en eftersläpning
skett beträffande redovisningen av årsuppgifter, vilket styrelsen
tillskriver resursbrist inom styrelsen och det förhållandet att huvudmännens
datorbaserade patientadministrativa system inte fungerat i ett initialskede.

Läkaresällskapet påpekar bl. a. att analyserande och kommenterande årsberättelser
ger möjlighet att bedöma förändringar i sjukvårdsbehovet och
utgör viktiga underlag för planeringen av sjukvården.

Utskottet instämmer med motionären i fråga om värdet av att analyser
av data från den sjukvårdande verksamheten görs även lokalt. För det enskilda
sjukhuset kan det emellertid vara lika fruktbärande att man med
vissa tidsintervaller gör mera djupgående analyser som att man rutinmässigt
gör analyser av mera översiktlig karaktär. Såsom motionären påpekat är
det angeläget att gjorda sammanställningar och analyser på centralt håll
delges sjukvårdsinrättningarna utan tidsutdräkt.

Frågor om hälso- och sjukvårdsstatistiken behandlas för närvarande inom
hälso- och sjukvårdens statistikberedning (HÄSST), som inrättats i socialstyrelsens
regi och som består av företrädare för socialstyrelsen, statistiska
centralbyrån, Spri, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Beredningen har i uppdrag att bl. a. framlägga förslag till utveckling av
hälso- och sjukvårdsstatistiken mot bakgrund av analyser av behov och
användning av denna statistik. Beredningen behandlar bl. a. frågan om patientstatistikens
utveckling och frågan om bearbetningen av statistiken på
central nivå. Vidare behandlas frågor om socialstyrelsens statistikfunktion
inom ramen för en pågående översyn av styrelsens arbetsformer m. m.

SoU 1976/77:29

(ÖSoS). Utskottet förutsätter att vad utskottet ovan anfört beaktas i den
här redovisade utredningsverksamheten. Det är därför inte erforderligt med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1976/77:260.

Underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet med patienter
m. m.

I motionen 1976/77:476 av herr Sellgren (fp) och fru Andrén (fp) framhålls
bl. a. att patienternas och deras anhörigas individuella behov av bistånd,
tröst och hjälp av mer personlig art inte i tillräcklig grad kan beaktas inom
sjukvårdsorganisationen. Motionärerna föreslår att ideella organisationer -t. ex. de religiösa samfunden och föreningar av s. k. patientvänner - som
vill utöva sådan omsorg inom patientvården skall få anmäla sitt intresse
härav och att en förteckning på erbjudanden härom och telefonnummer
för akuta kontakter med organisationerna skall tillhandahållas de vårdbehövande
och deras anhöriga. För att kontaktverksamheten skall kunna
fungera på bästa möjliga sätt bör enligt motionärerna frivilligorganisationerna
erhålla information om vårdverksamheten och kontakt hållas mellan organisationerna
och vårdpersonalen.

Utskottet vill - liksom utskottet gjort vid behandlingen tidigare år av
likartade motionsyrkanden (SoU 1975:15 s. 27 och 28 samt SoU 1975/76:34
s. 31) - framhålla att det främst måste ankomma på de lokalt ansvariga
organen att i samarbete med olika organisationer underlätta kontakterna
mellan patienter inom sjukvården och organisationerna samt påpeka att
frågan om organisationen m. m. av den andliga vården vid sjukhusen är
föremål för utredning genom den år 1974 tillkallade utredningen (U 1975:10)
rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter.
Utskottet förutsätter vidare att frågor om frivilligorganisationers kontaktverksamhet
inom sjukvården kommer att uppmärksammas av kommittén
med uppdrag att utreda vissa frågor om sjukvårdens inre organisation. Kommittén
skall bl. a. överväga frågor om socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen.
På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen
1976/77:476.

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta
utveckling

a) att riksdagen avslår motionen 1976/77:270 (yrkandet 1 delvis),

b) att riksdagen avslår motionen 1976/77:958 (yrkandena 1-3),

2. beträffande akutsjukvårdens behov att riksdagen avslår motionen
1976/77:355,

3. beträffande lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

a) att riksdagen avslår motionen 1976/77:189,

b) att riksdagen avslår motionen 1976/77:270 (yrkandet 1 delvis),

SoU 1976/77:29

4. beträffande årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten
att riksdagen avslår motionen 1976/77:260,

5. beträffande underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet
med patienter m. m. att riksdagen avslår motionen
1976/77:476.

Stockholm den 3 maj 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s)*. Romanus (fp), Carlshamre
(m), Johnsson i Blentarp (s), Bengtsson i Göteborg (c), Nordberg (s)*, Nilsson
i Växjö (s), fru Wigenfeldt (c), fru Swartz (fp), herrar Alftin (s)*, Biörck
i Värmdö (m), fröken Öhrsvik (s), fru Mårtensson (s), herrar Magnusson
i Nennesholm (c) och Andersson i Nybro (c)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Herrar Karlsson i Huskvarna, Johnsson i Blentarp, Nordberg, Nilsson
i Växjö, Alftin, fröken Öhrsvik och fru Mårtensson (samtliga s) har avgivit
följande två reservationer till betänkandet.

1. beträffande inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling (punkten
1 i hemställan) anser reservanterna

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 26 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

De program m. m. som framlagts och den utredningsverksamhet som
bedrivs beträffande utvecklingen av hälso- och sjukvården har med något
enstaka undantag beträffande utredningsverksamheten initierats under den
socialdemokratiska regeringens tid. Det är viktigt att den reformvilja som
socialdemokraterna sålunda dokumenterat också kommer till uttryck i den
nya övergripande lagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet som hälsooch
sjukvårdsutredningen skall utarbeta. De krav som framförs i motionen
1976/77:270 i här behandlade delar beträffande dels grundprinciper som
den nya lagstiftningen bör vila på, dels riktlinjer efter vilka hälso- och
sjukvården bör utvecklas bör därför beaktas under hälso- och sjukvårdsutredningens
fortsatta arbete. Motionen bör således överlämnas till utredningen.

Planeringen för hälso- och sjukvården och utredningsverksamheten på
området - inte minst genom den inriktning arbetet inom den parlamentariskt'

SoU 1976/77:29

förankrade hälso- och sjukvårdsutredningen får genom vad utskottet i det
föregående förordat - tillgodoser de krav som framförs i motionen
1976/77:958 i här behandlade delar. Motionen bör därför inte föranleda någon
åtgärd av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta
utveckling

a) att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:270 (yrkandet
1 delvis) hos regeringen hemställer att motionen i denna
del överlämnas till hälso- och sjukvårdsutredningen för att beaktas
i utredningens fortsatta arbete,

b) att riksdagen avslår motionen 1976/77:958 (yrkandena 1-3),

2. beträffande lagarbete inom sjukvården (gruppvård)(punkten 3 i hemställan)
anser reservanterna

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 27 som börjar med "Vad
som” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Vad som sålunda redovisats om pågående utredningsverksamhet tillgodoser
enligt utskottets mening önskemålen i motionen 1976/77:189. Utskottet
avstyrker därför motionen.

Utskottet har i ett föregående avsnitt i yttrandet (se reservation 1) förordat
att vissa i motionen 1976/77:270 framförda krav bör beaktas i hälso- och
sjukvårdsutredningens arbete med att utarbeta en ny lagstiftning för hälsooch
sjukvården. Det är enligt utskottets mening angeläget att även det krav
på att vårdorganisationen skall inriktas mot gruppvård, som framförs i motionen,
beaktas under hälso- och sjukvårdsutredningens fortsatta arbete. Vad
utskottet sålunda anfört med anledning av motionen, såvitt nu är i fråga,
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

a) att riksdagen avslår motionen 1976/77:189,

b) att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:270 (yrkandet
1 delvis) ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om att vårdorganisationen skall inriktas mot gruppvård.