SoU 1976/77:26

Socialutskottets betänkande
1976/77:26

med anledning av motioner om den psykiatriska sjukvården och om
självmordsförebyggande åtgärder

Motionsyrkandena

I motionen 1976/77:958 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs,såvitt nu är i
fråga (yrkandena 5 och 6), att riksdagen beslutar

5. att uttala sig för en reformerad psykiatrisk vård i enlighet med
motionens riktlinjer,

6. att hos regeringen begära förslag om snabba förbättringar av den
självmordsförebyggande verksamheten.

Utskottet har behandlat yrkandet 4 i motionen i betänkandet SoU 1976/
77:25 (s. 53-58). De övriga yrkandena i motionen kommer utskottet att
behandla senare under innevarande riksmöte.

I motionen 1976/77:1104 av fru Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning om orsakerna till självmord samt om skyndsamma
åtgärder för akuta hjälpinsatser i självmordssituationer.

I motionen 1976/77:1107 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om lagstiftning beträffande minimikrav för
genomförande av den psykiatriska vårdens organisation enligt de riktlinjer
som anförts i motionen.

Den psykiatriska sjukvården

Motionerna

I motionen 1976/77:958 av herr Werner m. fl. (vpk) påpekas bl. a. att den
psykiatriska vården är fortfarande uppbyggd på stora institutioner som i hög
grad passiviserar de intagna och att patienter blir kvar på vårdavdelningarna
under lång tid - delvis i brist på tillräckliga resurser inom den öppna vården
och socialvården. Motionärerna anför bl. a. att på en del håll - exempelvis i
Nacka och Luleå - framgångsrika försök har gjorts att bygga upp en ny typ av
psykiatrisk vård, där basen för verksamheten är en lättillgänglig aktiv
öppenvård som ingriper mot psykiska problem redan i ett tidigt skede och i
patienternas vanliga miljö, där stor möda läggs ner på samarbete med andra
institutioner - såsom socialvård och polis - och på mentalhygienisk
utbildning samt där en väsentlig del av arbetet sköts av andra personalgrupper
än psykiatrer.

Dessa erfarenheter bör enligt motionärerna snarast utvecklas i riksmåttstock
och en tidsplan bör upprättas för avveckling av de psykiatriska

1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 26

SoU 1976/77:26

sjukhusen. Motionärerna påpekar att en stor del av de patienter som måste bli
kvar på sjukhus -exempelvis s. k. senildemenser-bör kunna vårdas inom en
förbättrad långtidssjukvård.

Motionärerna anför vidare att översynen av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall måste påskyndas varvid någon
utvidgning av denna lags användningsområde inte bör komma i fråga utan i
stället tvånget inom psykiatrin reduceras till ett minimum.

I motionen 1976/77:1107 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s) påpekas att de
psykiskt sjuka skall ha samma rättigheter till fullvärdig vård som andra sjuka i
samhället. Det påpekas att en prioritering av den förebyggande psykiatrin är
utomordentligt nödvändig samt att man inom den psykiatriska vården skall
självklart ha tillgång till alla nu kända terapeutiska vårdmetoder ävensom till
t. ex. fortsatt social och psykiatrisk rehabilitering på hemorten, arbetsträning,
inackorderingshem och eget boende med tillsyn.

Motionärerna anför vidare bl. a. att med den i socialstyrelsens principprogram
föreslagna läkarbemanningen på såväl psykiatriska kliniker som inom
öppenvårdsteamen är ett genomförande av psykiatrins nya målsättning inte
möjligt inom överskådlig tid och att man därför bör satsa på ökad
specialutbildning av psykologer, kuratorer och övrig vårdpersonal. Fram till
dess läkartillgången inom psykiatrin blivit tillgodosedd bör enligt motionärerna
läkarna ställa sina expertkunskaper till förfogande - som konsulter till
såväl öppenvårdsteamen som till de psykiatriska klinikerna.

Sjukvårdsplaneringen m. m.

Inom socialstyrelsen har under de senaste åren genomförts ett stort antal
utredningar om strukturfrågorna inom hälso- och sjukvården. Utredningsarbetet
har presenterats i särskilda skrifter om bl. a. den psykiatriska vården,
långtidssjukvården och den öppna hälsovården. Inom ramen för utredningsarbetet
om vårdstrukturen beslutade socialstyrelsen i september 1975 att
redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket
är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering
hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I
principprogrammet, vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen
anser, ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård
och regionsjukvård. Den övervägande delen av vården skall lämnas på
primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För den specialiserade
medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera på länssjukvården
- som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande
centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett)
- samt på regionsjukvården (regionsjukhus).

SoU 1976/77:26

Socialstyrelsens utredningsarbete om den psykiatriska vårdens målsättning och
organisation m. m.

Sluten och öppen psykiatrisk sjukvård bedrivs vid ca 25 lasarett för
uteslutande psykiatrisk vård samt vid psykiatriska kliniker vid sjukhus för
kroppssjukvård. Vid vissa vårdcentraler finns psykiatrer för öppen psykiatrisk
vård.

Socialstyrelsen tillsatte i november 1970 en arbetsgrupp för att utre,da den
psykiatriska vårdens målsättning och organisation. Inom socialstyrelsen
fanns då en annan arbetsgrupp med likartade uppgifter, nämligen en
arbetsgrupp som samverkat med Västmanlands läns landsting för att utreda
den psykiatriska vårdens framtida organisation i detta län. Sedan
”Västmanlands-gruppen” avslutat sitt arbete med det år 1970 framlagda
betänkandet Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen
med tillämpning i första hand på Västmanlands län och detta remissbehandlats
preciserades den år 1970 tillsatta arbetsgruppens utredningsdirektiv lill
att omfatta fyra huvudområden.

Det första området skulle omfatta det psykiatriska sjukdomsbegreppet och
sjukdomspanoramat, brister i den dåvarande utformningen av psykiatrisk
verksamhet samt målformulering för den psykiatriska vårdorganisationen -häribland frågor om förebyggande vård kontra kurativ vård -den psykiatriska
vårdorganisationens avgränsning mot andra vårdområden, psykiatrins
uppgifter i ett samhälleligt perspektiv samt grundläggande principer för
vårdorganisatoriska överväganden. För utredning av dessa frågor tillsattes en
expertgrupp om sex personer, varav fyra personer var läkare och två personer
hade erfarenhet av primärkommunal social verksamhet.

Utredningens andra huvudområde skulle omfatta den psykiatriska
vårdorganisationens personalstruktur, arbetslagets sammansättning samt
olika personalkategoriers arbetsuppgifter. Den expertgrupp som fick i
uppdrag att utreda dessa frågor bestod av fem personer, varav en förste
kurator, en förste skötare, en kliniklärare, en psykolog och en överläkare.

Den tredje delen av utredningsarbetet skulle röra utbildningsfrågor för den
personal som kommer i kontakt med psykiatriska problem, särskilt kraven på
utbildning mot bakgrund av olika personalgruppers förväntade uppgifter i en
omstrukturerad vårdorganisation. Detta utredningsarbete uppdrogs åt en
professor i psykiatri.

Den fjärde delen av utredningsarbetet skulle omfatta vårdorganisationens
konkreta utformning, särskilt dimensionering och kostnader. Denna del av
utredningsarbetet har inte fullföljts, då arbetsgruppen ansåg det lämpligt att
koncentrera sig på principer och generella riktlinjer och endast ge vissa
konkreta exempel.

I betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, vilket
socialstyrelsen gav ut år 1973, har rapporter från utredningsverksamheten
presenterats.

SoU 1976/77:26

I nämnda betänkande framhålls bl. a. att den kvantitativt största delen av
vårdansvaret för psykiska problem och störningar kan hänföras till den ickespecialiserade
personalen i primärvården - distriktssköterskor,allmänläkare,
socialassistenter osv. För att arbetsuppgifterna för denna personal skall kunna
fullgöras tillfredsställande måste dock vissa förutsättningar uppfyllas som nu
inte föreligger. De behöver en väsentligt förstärkt psykiatrisk-psykologisk
grundutbildning, vidareutbildning och efterutbildning. Deras verksamhet
måste också organiseras så att möjlighet till handledning och snabbt
tillgängliga konsultationer från psykiatriska specialister ges, och verksamheten
bör vidare ha karaktären av samordnad social och medicinsk vård.

Huvudansvaret för öppen och viss halvöppen vård av patienter med
psykoser samt vissa neuroser och andra speciella problemgrupper förutsätts
på primärvårdsnivå åvila specialiserade psykiatriska primärvårdsteam, vilka
bl. a. skall ha tillgång till mindre enheter för dagvård. Det psykiatriska
primärvårdsteamet bör i första hand bestå av psykiater, psykolog, kurator och
sjuksköterska/sjukskötare. Vid dagvårdsenheten bör finnas en sjuksköterska,
en mentalskötare samt en arbetsterapeut. För ett primärvårdsområde
med 40 000-50 000 invånare beräknas två till tre vuxenpsykiatriska team och
ett barnpsykiatriskt team.

På länssjukvårdsnivå skall bedrivas bl. a. sluten korttidsvård samt högkvalificerad
öppen vård.

Betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation har
remissbehandlats av socialstyrelsen.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
anförs att betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation
i huvudsak mött instämmande från flertalet remissinstanser men att
dock vissa motsättningar mellan olika åsiktsriktningar kvarstår. Det anförs
att socialstyrelsen har för avsikt att i annat sammanhang redovisa sina
synpunkter på innehåll och avgränsning samt på vissa organisatoriska frågor
och samordningsproblem. Vissa grunddrag avseende den psykiatriska
vårdens struktur redovisas emellertid i principprogrammet. Dessa grunddrag
överensstämmer i stora drag med den struktur som föreslagits i betänkandet
Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation. I principprogrammet
anförs bl. a. följande.

Särskilt svårt är det att nu bedöma behovet av psykiatriska specialister
inom primärvården. Socialvården kommer att utvecklas både till omfattning
och innehåll. I strukturmodellen för hälso- och sjukvård förutsätts att det
finns en social jourverksamhet i varje kommun och att personalens
människokännedom och psykologiska insikter ökat genom den systematiska
utbildning som håller på att byggas upp. En på så sätt utvecklad socialvård
kan ta hand om en betydande del av sådana hjälpsökande som i kombination
med sociala problem (t. ex. samlevnadsproblem) har lättare psykiska besvär
och störningar. Dessa personer tas för närvarande om hand inom den

Soll 1976/77:26

psykiatriska sjukvården på grund av brist på alternativa resurser och trots att
behovet av medicinsk medverkan i utredning och åtgärdande inte är större än
att det kunde tillgodoses genom konsultinsatser. Åtskilliga personer med
psykiska störningar och sjukdomar torde därutöver klaras av allmänläkare
och barnläkare, ofta i lagarbete med socialarbetare och psykolog.

På grundval av förslagen i betänkandet Plan för utbyggnaden av den
psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands
län och betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och
organisation samt remissyttrandena över dessa betänkanden sker inom
socialstyrelsen en fortsatt beredning av frågorna om den psykiatriska vårdens
avgränsning mot andra vårdområden och om den psykiatriska vårdens
organisation m. m. Utredningsarbetet syftar bl. a. till decentralisering och
ökad öppen vård inom den psykiatriska vården. Man avser bl. a. att framlägga
förslag till en plan för avveckling av de stora mentalsjukhusen. Resultatet av
de fortsatta övervägandena beräknas komma att framläggas för socialstyrelsens
styrelse under hösten 1977.

Inom socialstyrelsen görs vidare en översyn av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Härvid behandlas bl. a.
frågorna om vilka psykiska sjukdomstillstånd och sjukdomar, som framdeles
alltjämt bör kunna leda till tvångsomhändertagande. Resultatet av översynsarbetet
beräknas komma att presenteras för socialstyrelsens styrelse i slutet av
innevarande år.

Med stöd av ett bemyndigande av regeringen tillkallade dåvarande
socialministern Aspling år 1975 hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04)
med uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och
sjukvården. Utredningen skall vid utformningen av sina förslag bl. a. beakta
behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialvården.

Vissi initiativ av statens medicinska forskningsråd

Statens medicinska forskningsråd tillsatte i maj 1976 en initiativgrupp för
behandlingsevaluering inom psykiatrin. Initiativgruppen skall framför allt
verka för en samordning av de olika projekt som rådet stöder inom den
psykiatriska behandlingsforskningen och därvid ägna särskild uppmärksamhet
åt frågor om utvärdering av olika vårdformer och behandlingsmodeller.

Förslag om utbildning i psykoterapi

Regeringen uppdrog år 1970 åt universitetskanslersämbetet att i samråd
med socialstyrelsen,skolöverstyrelsen och samarbetsnämnden för socialhögskolorna
utreda frågan om utbildning i psykoterapi för olika personalkategorier
inom hälso- och sjukvården. Universitetskanslersämbetet tillsatte i
samråd med nämnda myndigheter en arbetsgrupp för ändamålet - utred -

SoU 1976/77:26

ningen om psykoterapiutbildningen - vilken i december 1975 överlämnade
sitt huvudbetänkande Utbildning i psykoterapi och psykosocialt arbetssätt till
universitetskanslersämbetet. I betänkandet föreslogs att vid den nya
högskolan skulle inrättas en psykoterapiutbildning som skulle stå öppen för
personer, som genomgått yrkesutbildning med inriktning på människovärd,
såsom läkare, psykologer, socionomer samt andra med viss yrkesutbildning i
psykologi, psykiatri och mentalhygien.

Utbildningen skulle ske i två steg. Det första, som skulle omfatta tre
terminers utbildning, föreslogs bli allmänorienterande, medan utbildningen i
steg 2 skulle avse terapi vid vissa störningar eller för speciella grupper. Den
som genomgått steg 1 skulle efter tre års yrkesverksamhet med terapeutiska
inslag få tillträde till steg 2, vilket skulle omfatta två å tre år och ge behörighet
att självständigt utöva psykoterapi. Universitetskanslersämbetet gjorde
betänkandet till föremål för remissbehandling. Med ledning av utredningens
förslag och de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen har
universitetskanslersämbetet för regeringen lagt fram förslag till ett principprogram
för utbildning i psykoterpi innebärande bl. a. att försöksverksamhet
med psykoterapiutbildning inom högskolan skulle inledas med steg 1 på
några orter under höstterminen 1977. Vissa ytterligare överväganden skulle
göras beträffande steg 2 m. m.

Universitetskanslersämbetets förslag om psykoterapiutbildning har
anmälts i prop. 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan
m. m. (s. 273 och 275).

Statsrådet Wikström har i propositionen (s. 279) uttalat att en utbildning i
psykoterapi är angelägen och att universitetskanslersämbetets förslag i stort
sett bör vara vägledande vid beslut om sådan utbildning men att han inte är
beredd att ta ställning till införandet av utbildningen. Enligt statsrådets
mening bör uppläggningen av steg 2, förläggningen av utbildningen till orter
och institutioner samt vissa andra frågor ytterligare utredas och övervägas.
Statsrådet räknar emellertid med att universitets- och högskoleämbetet i sitt
förslag till anslagsframställning för budgetåret 1978/79 redovisar ett sådant
beslutsunderlag att riksdagen kan föreläggas förslag om utbildning i psykoterapi
fr. o. m. höstterminen 1978. Propositionen har behandlats av utbildningsutskottet
i betänkandet UbU 1976/77:20.

Tidigare riksdagsbehandling

1 en under 1975 års riksmöte väckt motion begärdes en utredning om den
psykiatriska vårdens innehåll och organisation. På förslag av socialutskottet i
betänkandet SoU 1975:15 avslog riksdagen motionen. Utskottet erinrade om
det av socialstyrelsen bedrivna utredningsarbetet om den psykiatriska vården
och anförde att det enligt utskottets mening inte var motiverat att tillsätta en
ny utredning på området med hänsyn till att såväl genom sammansättningen
av de särskilda expertgrupper som utarbetat betänkandet om den psykiatriska

Soll 1976/77:26

vårdens målsättning och organisation som genom den omfattande remissbehandlingen
av betänkandet gavs en allsidig belysning av problemställningar
av betydelse vid socialstyrelsens fortsatta överväganden rörande den
psykiatriska vården.

Frågor om den psykiatriska vårdens målsättning och organisation togs åter
upp i motioner under 1975/76 års riksmöte. Bland annat begärdes en ändring
av den psykiatriska vårdens mål och inriktning, varvid utgångspunkten
skulle vara att det individ- och symtomorienterade sjukdomsbegreppet
avskaffades och att passiviserande och föråldrade behandlingsmetoder skulle
ersättas med vård under aktiv, demokratisk medverkan från patienterna.
Motionerna avslogs av riksdagen på förslag av utskottet i betänkandet 1975/
76:34. Utskottet erinrade om socialstyrelsens ovan angivna utredningsverksamhet
om den psykiatriska vården. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde
ta något initiativ beträffande de i motionerna upptagna frågorna i avvaktan på
att socialstyrelsen skulle redovisa sina synpunkter på innehåll och avgränsning
av den psykiatriska vården m. m., vilket enligt socialstyrelsen beräknades
ske under hösten 1976.

Statsrådet Troedsson har den 28 mars i år besvarat en fråga (1976/77:327)
om ökade resurser till mentalsjukvården. I svaret (snabbprot. 99 s. 4 och 5)
anförde statsrådet bl. a. följande.

Även jag är medveten om att det föreligger stora problem inom mentalsjukvården.
Under senare år har dock en upprustning både materiellt och
personellt av denna vårdsektor påbörjats. Bl. a. har antalet tjänster för läkare
med specialistutbildning ökat från drygt 500 till ca 720 under perioden
1970-1975. Enligt landstingens planer beräknas antalet specialistutbildade
läkare komma att uppgå till 955 år 1981. Även beträffande övrig personal har
en betydande ökning skett.

Det är också glädjande att konstatera att möjligheterna att vårda psykiskt
sjuka i öppen vård har förbättrats starkt. Antalet besök i öppen vård har ökat
från ca 600 000 år 1970 till drygt 700 000 år 1975. Av landstingens planer
framgår att man räknar med att antalet besök i öppen vård skall öka till drygt
en miljon år 1981.

Mycket återstår emellertid att göra. Det är angeläget att resurser finns för
förebyggande åtgärder, tidig diagnos och behandling samt eftervård och
stödåtgärder av olika slag. Jag vill här erinra om den omfattande utbyggnad
av vårdcentraler som f. n. pågår. Dessa vårdcentraler är ofta planerade för ett
nära samarbete mellan sjukvård och socialvård. De bör därför utgöra en god
bas för den öppna psykiatriska verksamheten.

Personalkontinuitet och närhetsservice är av stor betydelse inom all
sjukvård, inte minst inom psykiatri. Jag vill peka på att frågor om kontinuitet,
lagarbete och arbetsuppgifter för olika personalkategorier kommer att
behandlas av den kommitté om sjukvårdens inre organisation som jag
nyligen har tillkallat. Jag kan också nämna att jag har bemyndigats att tillsätta
en arbetsgrupp inom socialdepartementet med uppgift att bl. a. kartlägga
nuvarande vårdresurser inom äldresjukvården och ge underlag för beslut om
ytterligare åtgärder inom olika delområden. Också vården av senil-dementa
patienter kommer därvid att behandlas. Viktiga ansvars- och rättssäkerhets -

SoU 1976/77:26

frågor utreds av medicinalansvarskommittén. Kommittén räknar med att
kunna redovisa resultaten av sitt arbete under innevarande år. Den inom
socialstyrelsen pågående översynen av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall beräknas bli slutförd i höst.

Under de senaste åren har pågått en livlig ideologisk debatt om den
psykiatriska verksamheten. Jag tror att denna debatt i stort sett har varit
nyttig. Den har ofta inspirerat till försök med nya vård- och behandlingsmetoder.
Det är enligt min mening angeläget att en öppen och konstruktiv debatt
förs om alla faktorer som kan påverka den mentala hälsan och om de åtgärder
som lämpligen bör vidtas för att förhindra eller bota psykiska sjukdomar.

Självmordsförebyggande verksamhet

Motionerna

I motionen 1975/76:958 av herr Werner m. fl. (vpk) anförs bl. a.
följande.

Ett vårdområde som under en rad av år försummats är den självmordsförebyggande
verksamheten. Självmord är med över 2 000 dödsfall årligen en
av de ledande dödsorsakerna. Antalet självmordsförsök, vilka ofta föranleder
sjukhusvård, är mångdubbelt högre. En effektiv självmordsförebyggande
verksamhet bör upprättas inom samtliga landstingsområden. Forskning och
utvecklingsarbete inom detta område bör stimuleras genom särskilda statliga
insatser.

Även i motionen 1976/77:1104 av fru Jonäng (c) framhålls den stora
omfattningen av självmord och självmordsförsök. Motionären omnämner
bl. a. att TCO och Folksam speciellt studerat självmordsproblemen och
redovisat material och synpunkter - bl. a. förslag om jourmottagningar för
akuthjälp - i debattboken Människa i kris.

Motionären anför att på grundval av framtaget material en utredning bör
skyndsamt framlägga förslag till akuta hjälpinsatser från samhällets sida men
att debatten samtidigt måste fortsätta kring de djupare orsakssammanhangen,
kring samhällsstrukturen, välfärdssamhällets brister och människors
krissituationer. Som exempel på sistnämnda förhållanden nämns i
motionen arbetsmarknaden med utslagning av människor samt människors
ensamhet, otrygghet och rädsla.

Vissa utredningar

Med anledning av beslut av 1968 och 1969 års riksdagar över motioner om
den psykiska hälso-och sjukvården (ABU 1968:21 och SU 1969:133) uppdrog
Kungl. Maj:t i april år 1970 åt socialstyrelsen att utreda den psykiska
hälsovården.

Som ett första led i utredningsarbetet beslutade socialstyrelsen att söka
kartlägga och sammanfatta den debatt som förts på området. Uppdraget att

SoU 1976/77:26

göra denna kartläggning gavs åt med. lic. och fil. kand. Hans Lohman. I
skriften Psykisk hälsa och mänsklig miljö, vilken år 1972 utgavs som nr 30 i
skriftserien Socialstyrelsen redovisar, har resultatet av denna kartläggning
redovisats. I denna skrift behandlas i skilda avsnitt begreppet psykisk hälsa,
indikatorer på problematisk psykisk hälsa, forskning angående orsaker till
sjukdom och hälsa samt psykisk miljövård - möjligheter och omöjligheter.
Avsikten med skriften var att den skulle bli föremål för en allsidig debatt
bland sjukvårdspersonal, politiker, administratörer och allmänheten och
skriften har kommit att utgöra underlag för diskussioner vid föreningsmöten,
kurser och konferenser av olika slag.

Socialstyrelsen har därefter hösten 1975 tillkallat en särskild arbetsgrupp
under ledning av generaldirektören Rexed med uppgift att lägga fram
konkreta förslag om fortsatt forskning och utredning inom olika områden
som har betydelse för den psykiska hälsovården. Resultatet av det fortsatta
utredningsarbetet beräknas komma att redovisas under våren 1977.

Socialstyrelsen tillsatte år 1973 en arbetsgrupp för att kartlägga livshotande
förgiftningstillstånd med sömnmedel och lugnande medel, varvid särskild
uppmärksamhet skulle ägnas förekomsten av självmordsförsök och självmord.
Arbetsgruppen beräknas komma att framlägga resultatet av kartläggningsarbetet
under våren 1977 jämte de förslag som detta föranleder.

Boken Människa i kris

Mot bakgrund av att vissa yrkesgrupper - bl. a. fritidsledare, hemvårdsassistenter,
sjuksköterskor/sjukskötare, socialassistenter, polismän och ålderdomshemsföreståndare
- upplevt en bristande beredskap från samhällets sida
när det gäller såväl förebyggande som behandlande insatser i samband med
individuella fall av självmord och självmordsförsök har TCO:s sociala
yrkesråd (sedermera TCO:s socialpolitiska råd), som är ett rådgivande organ
till TCO:s styrelse, intresserat sig för frågor om åtgärder mot självmord. För
några år sedan inbjöd TCO:s sociala yrkesråd Folksams sociala råd - i vilket
ingår representanter för bl. a. LO, TCO, KF m. fl. kooperativa organisationer
samt ABF och TBV - till gemensamma aktiviteter omkring självmordsproblematiken.
TCO:s sociala yrkesråd och Folksams sociala råd tillsatte en
gemensam arbetsgrupp för ändamålet, vilken i juni 1975 anordnade en s. k.
hearing om självmordsproblemet med forskare och tjänstemän inom hälso-,
sjuk- och socialvård. Folksams sociala råd och TCO:s socialpolitiska råd har
därefter diskuterat behovet av åtgärder på olika samhällsområden. I
november 1976 utgav de båda råden boken Människa i kris, vilken innehåller
både forskarnas bakgrundsmaterial och rådens diskussion om åtgärder.
Denna diskussion innefattar förslag såväl när det gäller grundsynen på
människor i krissituationer som konkreta förslag när det gäller hälso-, sjukoch
socialvårdens organisation för att hjälpa människor i sådana situationer.
Rådens förslag innebär i korthet följande.

Utbudet av service, stöd och behandling måste göras attraktivare så att det

SoU 1976/77:26

blir en naturlig sak att söka hjälp på ett tidigt stadium av olika problem.

Så snart som möjligt måste t. ex. klara gränser dras inom socialvården
mellan detta utbud och tvångsåtgärder/myndighetsutövning. De nuvarande
organisatoriskt och på andra sätt splittrade formerna för individuellt uppsökande
verksamhet bör samordnas.

Informationen om samhällets hjälpmöjligheter måste ökas och intensifieras.
Samhällets organ skall ha huvudansvaret organisatoriskt och ekonomiskt
för denna information. Men det är också viktigt att den tillgång för
informations-och kontaktverksamhet som fackföreningsrörelsen och andra
folkrörelser utgör effektivt tas till vara. Dessa har också en stor betydelse för
att få till stånd en debatt och framdriva en opinion för angelägna samhällsförändringar.
Förebyggande av ohälsa och sociala problem är över huvud
taget i högsta grad en facklig angelägenhet.

För akutinsatser bör samordnade jourmottagningar omfattande social och
medicinsk service, stöd och behandling inrättas. Öppenvårdsenheten med
jourmottagning bör också ha organiserad teamkontakt med den slutna
sjukvården och med socialvårdens institutionsvård. Till enheten bör också
frivilliga medarbetare knytas, en kader av "jourhavande medmänniskor”.

Utbildning i krisbehandling bör införas för läkare, psykologer, sjuksköterskor,
sjukvårdsbiträden, ålderdomshemsföreståndare, mentalskötare, arbetsterapeuter,
socialassistenter, kuratorer, personalvårdare, fritidsledare,
poliser m. fl. Ämnet bör ge inblickar i allmän krisproblematik och innefatta
relationsträning och samtalsmetodik. Utbildningen skall vidare ge mycket
konkreta kunskaper om samhällets samlade hjälpresurser.

I den allmänna samhällsdebatten måste frågan om människor i kris
aktualiseras från medmänskliga utgångspunkter i en rad olika sammanhang.
Informations- och utbildningsinsatser bör kunna genomföras för att kunna
belysa de påfrestningar som den enskilda människan kan utsättas för t. ex.
under olika åldersskeden.

Det övergripande målet, understryker Folksams sociala råd och TCO:s
socialpolitiska råd, måste vara att vi tillsammans utformar ett samhälle där
människorna för att lösa personliga krisproblem inte ytterst blir beroende av
åtgärder från hälso-,sjuk- och socialvårdens sida. Problemen skall förebyggas
eller lösas i en fungerande social primärgrupp, t. ex. inom familjen, på
arbetsplatsen eller i andra grupper. Detta mål leder självfallet till långtgående
krav på samhällsplanerings- och arbetsmiljöinsatser, men också till krav på
ökat medmänskligt engagemang i den enskilda människans problem från
fackliga organisationer, andra folkrörelser och enskilda människor.

Inom TCO planeras studiecirklar, regionala konferenser och yrkeskonferenser
m. m. kring boken Människa i kris, vilka avses skola anordnas under
innevarande år.

SoU 1976/77:26

Tidigare riksdagsbehandling

I en under 1975 års riksmöte väckt motion begärdes att en forsknings- och
utredningsgrupp skulle tillsättas med uppgift att analysera begångna självmordshandlingar
och att upprätta förslag till åtgärder som syftade till att
minska antalet sådana handlingar.

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1975/76:21 avslog
riksdagen motionen. Utskottet ansåg mot bakgrund av den påbörjade, här
nämnda utredningsverksamheten m. m. om självmordsfrågor och om den
psykiska hälsovården att något riksdagens initiativ inte var påkallat.

Statsrådet Troedsson har den 8 februari i år besvarat en interpellation
(1976/77:63) om åtgärder för att förebygga självmord. I svaret har statsrådet
bl. a. anfört följande (prot. 67 s. 23).

Självmordsförebyggande verksamhet ingår som en naturlig del i den vård
som bedrivs vid psykiatriska sjukhus och kliniker, psykiatriska akutmottagningar
och vissa på s. k. krisintervention inriktade polikliniker samt vid
psykiatriska mottagningar för studenter. Vid behandling av giftmissbrukare
ägnas den självmordsförebyggande verksamheten särskild uppmärksamhet.
En förebyggande verksamhet bedrivs även av läkare och övrig sjukvårdspersonal
inom andra verksamhetsområden, av personal inom social- och
nykterhetsvård samt av lärare, poliser m. fl. Genom kommunala och frivilliga
initiativ har på flera håll anordnats telefonjour, varigenom människor i
krissituationer kan komma i kontakt med socialarbetare jourhavande präst,
jourhavande kurator eller representanter för olika intresseorganisationer
såsom länkrörelsen, patientföreningar m. fl.

Av vad jag har anfört framgår att åtskilligt görs för att hjälpa människor i
sådana krissituationer som kan utlösa självmord. Jag vill här erinra om den
omfattande utbyggnad av vårdcentraler som nu pågår inom landstingen.
Dessa vårdcentraler avses i regel bli bemannade med både allmänläkare och
specialister inom olika medicinska verksamhetsområden, bl. a. barn- och
ungdomspsykiatri och allmän psykiatri. Ett samarbete förutsätts med den
primärkommunala socialvården, och detta har ofta markerats genom en
lokalmässig samplanering. Vårdcentralernas personal bör så småningom få
en mycket god kännedom om hemförhållandena inom distrikten genom den
uppsökande verksamhet och de hembesök som utförs av socialarbetare,
sjuksköterskor, arbetsterapeuter, hemsamariter m. fl. Det är därvid utomordentligt
viktigt att man beaktar möjligheterna till personkännedom och
kontinuitet. Därmed skapas också förutsättningar för ett förbättrat omhändertagande
i krissituationer.

Under de senaste åren har en relativt omfattande forskning om själ vmordsproblematiken
kommit i gång i vårt land. Sålunda har under de senaste två
åren ett pär vetenskapliga avhandlingar publicerats, och forskningsprojekt
inom detta område pågår på flera håll i landet. Jag kan här nämna att
regeringen på förslag av den inom socialdepartementet tillsatta delegationen
för social forskning har beviljat medel för forskningsprojekt angående stöd
och behandling i krissituationer.

SoU 1976/77:26

Utskottet

I motionerna tas upp frågor om den psykiatriska sjukvården och om
självmordsförebyggande verksamhet.

Den psykiatriska sjukvården

I motionen 1976/77:958 (yrkandet 5) av herr Werner m. fl. (vpk) påpekas
bl. a. att den psykiatriska vården fortfarande är uppbyggd på stora institutioner
som i hög grad passiviserar de intagna och att patienter blir kvar i den
slutna vården under lång tid, delvis på grund av brist på tillräckliga resurser
inom den öppna vården och socialvården. Motionärerna begären reformering
av den psykiatriska vården innebärande bl. a. att de psykiatriska sjukhusen
skall avvecklas och att den psykiatriska vården skall baseras på en lättillgänglig
aktiv öppen vård,som ingriper mot psykiska problem redan i ett tidigt
skede och i patienternas vanliga miljö. Samarbete skall bedrivas med
socialvård, polis och andra samhällsorgan. En väsentlig del av vårdarbetet
skall enligt motionärerna skötas av andra personalgrupper än psykiatrer.
Motionärerna begär vidare att den pågående översynen av lagen (1966:293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall påskyndas och att
därvid någon utvidgning av lagens tillämpningsområde inte bör komma i
fråga utan tvånget inom psykiatrin bör reduceras till ett minimum.

I motionen 1976/77:1107 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s) påpekas bl. a.
att utvecklingstakten är långsam när det gäller att förbättra den psykiatriska
vården. Motionärerna framhåller att man i en god och allsidig psykiatrisk
vård bl. a. bör ha tillgång till alla nu kända terapeutiska vårdmetoder, fortsatt
social och psykiatrisk rehabilitering på hemorten, arbetsträning, inackorderingshem
och eget boende med tillsyn. Med hänsyn till läkarbristen inom
psykiatrin bör man enligt motionärerna satsa på ökad specialutbildning av
psykologer, kuratorer och övrig vårdpersonal. Motionärerna begär att man
genom lagstiftning skall fastlägga minimikrav beträffande den psykiatriska
vårdens utveckling.

Inom den psykiatriska vården föreligger stora problem. Under senare år har
dock en upprustning både materiellt och personellt påbörjats. Antalet läkare
med specialistutbildning har ökat från drygt 500 till ca 720 under perioden
1970-1975 och beräknas öka till 955 år 1981. Antalet besök i öppen vård har
ökat från ca 600 000 år 1970 till drygt 700 000 år 1975 och beräknas öka till
drygt en miljon år 1981. Det pågår också en omfattande utbyggnad av
vårdcentraler. Dessa är ofta planerade för ett nära samarbete mellan sjukvård
och socialvård och bör därigenom utgöra en god bas för den öppna
psykiatriska verksamheten.

SoU 1976/77:26

Vägledande för utvecklingen inom den psykiatriska sjukvården är bl. a. ett
sedan slutet av 1960-talet bedrivet utredningsarbete inom socialstyrelsen om
den psykiatriska vården. Närmare uppgifter om detta arbete har lämnats i ett
föregående avsnitt i detta betänkande (s. 3-5). Utredningsarbetet har
resulterat i ett betänkande år 1970 om en plan för utbyggnaden av den
psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands
län och ett betänkande år 1973 om den psykiatriska vårdens målsättning
och organisation. I sistnämnda betänkande framhålls bl. a. att den
kvantitativt största delen av vårdansvaret för psykiska problem och störningar
torde få vila på den icke-specialiserade personalen i primärvården,dvs.
distriktssköterskor, allmänläkare, socialassistenter osv. Det förutsätts att för
vård av patienter med psykoser och vissa neuroser det skall finnas särskilda
psykiatriska team i primärvården och att den slutna korttidsvården skall
meddelas inom länssjukvården.

1 socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
anges vissa huvuddrag för den psykiatriska vården inom primärvården och
länssjukvården, vilka överensstämmer med förslagen i betänkandet om den
psykiatriska vårdens målsättning och organisation. I principprogrammet
anfördes emellertid också att socialstyrelsen hade för avsikt att i annat
sammanhang redovisa sina synpunkter på innehåll och avgränsning samt
vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem. Dessa frågor bereds
f. n. inom socialstyrelsen och under beredningsarbetet syftar man till bl. a. en
decentralisering och ökad öppen vård inom den psykiatriska vården samt till
en avveckling av de stora psykiatriska sjukhusen. Utskottet utgick vid
behandlingen i fjol av två motioner om den psykiatriska vårdens inriktning,
innehåll och organisation från att resultatet av den fortsatta beredningen i
enlighet med uppgift från socialstyrelsen skulle redovisas under hösten 1976
(SoU 1975/76:34 s. 28 och 29). Så skedde emellertid inte utan denna
redovisning beräknas ske först hösten 1977.

Även resultatet från en inom socialstyrelsen pågående översyn av lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall kommer att
redovisas hösten 1977. Vid översynen behandlas frågor om vilka psykiska
sjukdomstillstånd och sjukdomar, som framdeles alltjämt skall kunna leda
till tvångsomhändertagande.

Med hänsyn till att utredningsarbete avseende i motionerna 1976/77:958
och 1976/77:1107 upptagna centrala frågor sålunda kommer att redovisas
under innevarande år bör motionerna inte föranleda någon åtgärd av
riksdagen. Utskottet vill emellertid framhålla att det för den psykiatriska
sjukvårdens fortsatta utveckling är angeläget att de fortsatta övervägandena
utan ytterligare dröjsmål leder till riktlinjer för vårdområdets utveckling i vad
avser innehåll och organisation m. m.

SoU 1976/77:26

Självmordsförebyggande verksamhet

I motionen 1976/77:958 (yrkandet 6) av herr Werner m. fl. (vpk) begärs
snabba förbättringar av den självmordsförebyggande verksamheten innebärande
att en effektiv sådan verksamhet skall upprättas inom samtliga
landstingsområden och att forskning och utvecklingsarbete inom detta
område bör stimuleras genom särskilda statliga insatser.

I en av Folksams sociala råd och TCO:s socialpolitiska råd förra året utgiven
bok Människa i kris framhålls följande. Utbudet av service, stöd och
behandling för människor i krissituationer måste göras attraktivare så att det
blir en naturlig sak att söka hjälp på ett tidigt stadium då olika problem
uppstår. Informationen om samhällets hjälpinsatser måste ökas och intensifieras.
Samordnade jourmottagningar omfattande social och medicinsk
service, stöd och behandling bör inrättas för akutmsatser. Utbildning i
krisbehandling bör införas för olika personalkategorier inom sjuk- och
socialvården samt för poliser m. fl. I motionen 1976/77:1104 av fru Jonäng (c)
begärs på grundval av synpunkter och förslag som redovisats i boken dels
utredning om orsakerna till självmord, dels skyndsamma åtgärder för akuta
insatser i självmordssituationer.

Olika samhällsorgan och frivilliga organisationer gör betydande insatser för
att hjälpa människor i krissituationer. Statsrådet Troedsson har i ett den 8
februari i år avgivet interpellationssvar (prot. 67 s. 23) om åtgärder för att
förebygga självmord bl. a. pekat på att självmordsförebyggande verksamhet
ingår som en naturlig del i den vård som bedrivs vid psykiatriska sjukhus och
kliniker, psykiatriska akutmottagningar och vissa på s. k. krisintervention
inriktade polikliniker samt vid psykiatriska mottagningar för studenter.
Vidare har statsrådet framhållit att en förebyggande verksamhet bedrivs även
av läkare och övrig sjukvårdspersonal inom andra verksamhetsområden, av
personal inom social- och nykterhetsvård samt av lärare och poliser m. fl. I
svaret har bl. a. även nämnts att av betydelse i detta sammanhang är den
omfattande utbyggnaden av vårdcentraler inom landstingen, vilka avses bli
bemannade med både allmänläkare och specialister inom olika medicinska
verksamhetsområden - bl. a. barn- och ungdomspsykiatri samt allmän
psykiatri - och vilka förutsätts nära samarbeta med den primärkommunala
socialvården.

Här bör vidare nämnas den pågående utvecklingen inom socialvården mot
att denna tar ett primärt ansvar för människornas sociala välfärd utifrån en
helhetssyn, som bl. a. innebär en ökad uppmärksamhet på de miljöfaktorer
som kan skapa sociala svårigheter. Detta synsätt på socialvården har
socialutredningen (S 1969:29) i sitt principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvården
- mål och medel ansett böra utgöra en grundval för utredningens
fortsatta arbete med lagstiftningsfrågor, vilket kommer att redovisas inom
kort.

Utvecklingen inom sjukvården och socialvården innebär således att
förutsättningarna ökas för att ett bättre stöd skall kunna ges människor i

SoU 1976/77:26

krissituationer. Med hänsyn härtill och till att under våren 1977 redovisning
kommer att ske dels av ett inom socialstyrelsen pågående utredningsarbete
om den psykiska hälsovården, dels av en av myndigheten gjord kartläggning
av livshotande förgiftningstillstånd med sömnmedel och lugnande medel -varvid förekomsten av självmord och självmordsförsök särskilt skolat
uppmärksammas - påkallar motionen 1976/77:958 i här behandlad del och
motionen 1976/77:1104 inte någon åtgärd av riksdagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande den psykiatriska sjukvården att riksdagen avslår
motionen 1976/77:958 (yrkandet 5) och motionen 1976/
77:1107,

2. beträffande självmordsförebyggande verksamhet att riksdagen
avslår motionen 1976/77:958 (yrkandet 6) och motionen 1976/
77:1104.

Stockholm den 14 april 1977

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp). Larsson i
Öskevik (c), Carlshamre (m), Svensson i Kungälv (s), fröken Andersson (c),
fru Skantz (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Bengtsson i Göteborg (c).
Nordberg (s), Leuchovius (m)*, Nilsson i Växjö (s), fru Wigenfeldt (c), herr
Signell (s) och fru Håkansson (fp).

Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB