SoU 1976/77:2

Socialutskottets betänkande
1976/77:2

med anledning av motioner om huvudmannaskapet för service åt
handikappade och äldre personer m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1975/76:475 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Bladh (s) hemställs
att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om förslag till ändrad
lydelse av socialhjälpslagen, innebärande att bestämmelserna om beräkning
av inkomst då vederbörande avhänt sig kapital måtte komma att överensstämma
med bestämmelserna i lagen om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

1 motionen 1975/76:1219 av herr Adolfsson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om utredning beträffande formerna för en frivillig
hjälpinsats för äldre människor i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1975/76.1286 av fru Nilsson i Kristianstad m. fl. (c) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att ett samarbete snarast kommer till
stånd mellan berörda departement samt Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet för att lösa samordnings- och huvudmannaskapsfrågor
inom handikappområdet.

I motionen 1975/76:2059 (motivering i motionen 1975/76:2058) av herr
Ahlmark m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begären utredning
om möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och
långtidssjukvård.

Samhällets service för åldringar och handikappade

Samhällets service för åldringar

Statsmakterna antog senast år 1964 ett program för åldringsvårdens utbyggnad
(prop. 1964:85, SU 1964:106). Föredragande departementschefen
uttalade i propositionen (s. 36) bl. a. att samhällets insatser inom åldringsvården
syftar till att åt de gamla bereda ekonomisk självständighet, en god
bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Det år 1964 antagna
utbyggnadsprogrammet innebar en kraftig satsning på utbyggnad av de öppna
vårdformerna för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge
som möjligt bo kvar i sin invanda miljö. För att underlätta en snabb utbyggnad
av långtidssjukvården infördes vidare temporära statliga lån till
byggande av sjukhem. Till grund för programmet låg en riksomfattande
kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomförts av social -

Riksciagen 1976/77. 12 sami. Nr 2

SoU1976/77:2

politiska kommittén i betänkandet (SOU 1963:47) Åldringsvårdens läge och
kommitténs förslag i anslutning härtill i betänkandet (SOU 1964:05) Bättre
åldringsvård - sjukhem, bostäder, hemhjälp.

Samhällets ekonomiska trygghetsanordningar för de äldre omfattar i första
hand folkpension och allmän tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, vilken handhas av främst de allmänna försäkringskassorna.
Som tillägg till folkpension kan bl. a. utgå hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg enligt bestämmelser i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension. De kommunala bostadstilläggen
finansieras av kommunerna.

Bostäder för äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen,
för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall därför
beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Statliga lån
och bidrag utgår för att främja den allmänna bostadsförsörjningen. Särskilda
statliga förbättringslån utgår för förbättring och i vissa fall för uppförande
av bostad åt äldre m. fl. I det av kommunerna eller av de kommunala
bostadsföretagen ägda bostadsbeståndet finns s. k. insprängda pensionärslägenheter.
Vidare finns s. k. pensionärshem med bostäder huvudsakligen
för äldre. De s. k. servicehusen eller pensionärshotellen är en utvecklad
form av denna senare typ av anläggningar med olika slag av service. 1
syfte att göra det möjligt för äldre att så länge som möjligt leva ett självständigt
liv i sina egna hem erbjuder kommunerna de äldre hemservice
genom hemsamariter, matdistribution, hår- och fotvård, badservice och färdtjänst
m. m. Statsbidrag utgår till kommunernas kostnader för denna service,
som är en frivillig uppgift för kommunerna. I stor utsträckning anordnas
dessutom bl. a. matservering, telefontjänst, pensionärsgymnastik, studiecirklar
och fritidsverksamhet.

Lagen (1956:2) om socialhjälp ålägger kommunerna att anordna och driva
hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn
som inte tillgodoses på annat sätt, dvs. åldersdomshem och liknande anläggningar.
Ålderdomshemmen skall vara ett boendealternativ - med möjligheter
till god hemsjukvård - för relativt friska åldringar. Ålderdomshemmen
skall inte svara för långtidssjukvård.

Sjukvårdslagen (1962:242) ålägger landstingskommunerna att ombesörja
öppen och sluten vård för sjukdom, skada och kroppsfel. För äldre personer
med långvarigt behov av sjukvård kan hemsjukvård vara tillräcklig i vissa
fall. För många föreligger dock behov av långvarig sluten vård på långvårdskliniker,
på lasarett eller på sjukhem.

Kommunerna har enligt socialhjälpslagen ålagts ett förstahandsansvar för
att äldre och andra som behöver vård erhåller sådan i den mån annan inte
drar försorg härom.

SoU 1976/77:2

Samhällets service för handikappade

Samhällets insatser för handikappade syftar till att tillgodose handikappades
behov så att handikappade kan vara verksamma i samhällslivet som
andra och så att de kan leva ett självständigt liv i eget hem. Detta kan
sammanfattas så, att grundsatserna om integration och normalisering är vägledande
för insatserna. Eftersom behoven är mångskiftande måste insatserna
göras på en rad områden. De avser bostäder och boendemiljö, ekonomisk
trygghet, utbildning, arbete, kulturliv och fritidsverksamhet. De avser också
rehabilitering, hemsamarithjälp och annan service, färdtjänst och tekniska
hjälpmedel. I likhet med vad som gäller i fråga om samhällets service för åldringar
är ansvaret för samhällets service för handikappade fördelat på olika
samhällsorgan.

Till handikappade kan utgå förtidspension från folkpensioneringen och den
allmänna tilläggspensioneringen. Inom ramen för den allmänna försäkringen
kan en särskild handikappersättning utgå till handikappade. Som tillägg till förtidspension
kan kommunala bostadstillägg utgå enligt bestämmelser i
ovannämnda lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

Inom ramen för kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen upplåts
särskilda handikapplägenheter. Ett statligt bostadsanpassningsbidrag utgår
för åtgärder inom och i anslutning till bostadslägenhet som behövs för att
handikappad skall kunna leva så normalt som möjligt.

Även i fråga om handikappade är kommunernas med statsbidrag stödda
insatser med hemsamarithjälp, matdistribution, hår- och fotvård, badservice
och färdtjänst m. m. en frivillig uppgift.

Landstingskommunerna svarar för öppen och sluten sjukvård för handikappade.
Vid vissa sjukhus finns särskilda rehabiliteringskliniker. Landstingskommunerna
anordnar också bl. a. träningskök och träningslägenheter
m. m. samt svarar för verksamhet med tekniska hjälpmedel för handikappade.

Kommunernas ovan nämnda förstahandsansvar enligt socialhjälpslagen
för att vårdbehövande erhåller vård omfattar självfallet även de handikappade.

Huvudmannaskapet för samhällsservice för de äldre och de handikappade
m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76:2058 av herr Ahlmark m. fl. (fp), vilken motion innehåller
motiveringen till motionen 1975/76:2059 av samma motionärer,
framhålls bl. a. att gränserna mellan landstingskommunernas långtidssjukvård
och kommunernas åldringsvård är flytande, att skillnaden i vårdbehov
mellan sjuka åldringar och andra gamla ofta är diffus och att samarbetet

SoU1976/77:2

mellan de båda huvudmännen i dag är långt ifrån tillfredsställande. Motionärerna
framhåller vidare att det alltmer pressade ekonomiska läget i
landstingskommuner och kommuner kommer att accentuera problemen och
att det redan i dag finns tendenser på många håll att försöka övervältra
kostnader på andra huvudmän. En effektiv samordning är enligt motionärerna
nödvändig för att lösa problemen inom äldrevården.

I motionen 1975/76:1286 av fm Nilsson i Kristianstad m. fl. (c) påpekas
bl. a. att på grund av det delade huvudmannaskapet för handikappades bostads-,
sjukvårds- och servicefrågor det i dag finns många människor inom
dyrare vårdformer än de egentligen behöver, därför att bostads- och servicefrågor
inte lösts på ett flexibelt sätt. I motionen anges undersökningsresultat,
som visar att bland svårt rörelsehindrade patienter inom en landstingskommuns
långtidssjukvård vissa skulle kunna klara enskilt boende
i handikappanpassad lägenhet med viss hemhjälp, vissa skulle kunna bo
i servicehus, pensionärshotell eller ålderdomshem samt vissa skulle kunna
bo i en handikappanpassad bostad med tillgång till dygnet-runt-service. När
det gäller förutsättningarna för handikappade att bo i det egna hemmet
framhåller motionärerna bl. a. att det finns exempel på att en dålig och
otillgänglig bostadsmiljö omöjliggör ett boende i hemmet eller betydligt
försvårar servicesituationen där samt på hur kommunernas otillräckliga service
omöjliggör vård och boende i det egna hemmet.

Motionärerna anför att det inte finns något departementsansvar för de
angivna frågorna i deras helhet och att en samordning måste komma till
stånd mellan kommuner, landstingskommuner, stat, byggherrar osv.

Samverkan mellan åldringsvård och långtidsvård

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslutade gemensamt
i november 1969 att rekommendera kommunerna och landstingskommunerna
att på grundval av vissa riktlinjer vidareutveckla samarbetet mellan
landstingskommunerna och kommunerna på åldringsvårdens och den öppna
och slutna långtidssjukvårdens områden. Samverkan mellan huvudmännen
skulle ske genom särskilda organ (SLAKO) dels på länsnivå, dels på lokal
nivå. Samrådsorganen har i stor utsträckning kommit till stånd på länsnivå,
och de har utvecklats till att bli samrådsinstanser även för andra frågor
än frågor om social omvårdnad och långtidssjukvård.

Beträffande de ekonomiska mellanhavandena mellan landstingskommuner
och kommuner i fråga om vård av åldringar m. fl. har vissa rekommendationer
utfärdats. Sålunda har Landstingsförbundet i februari år 1968
utfärdat en rekommendation till landstingskommunerna att använda ett
vid rekommendationen fogat förslag till principavtal mellan landsting och
kommun i de fall landstingskommunerna önskar anlita den kommunala
hemsamaritorganisationen för timinsatser inom hemsjukvården. Vidare har

SoU 1976/77:2

Landstingsförbundet i juni år 1973 utfärdat en rekommendation om ersättningsnormer
för vård av långtidssjuka på åldersdomshem. 1 förarbetena
till rekommendationen understryks att åldersdomshemmen inte skall vara
substitut för institutioner direkt avsedda för vård av långtidssjuka och att
landstingskommunernas institutioner inte skall vara substitut för bristande
kommunala resurser såsom platsbrist på ålderdomshem, avsaknad av bostad
för patienten, bristande hemhjälpsservice. Det har förutsatts att ålderdomshem
skall tillfälligtvis ge vård åt långtidssjuka (1) då en långtidssjuk, som
vårdats i det egna hemmet, på grund av yttre omständigheter inte längre
kan vårdas i det egna hemmet och plats inom sluten långtidssjukvård inte
omedelbart kan beredas, (2) då en på ålderdomshem boende person blir
bedömd som långtidssjuk och överflyttning till enhet för långtidssjukvård
av olika skäl anses böra anstå samt (3) då den ena parten av ett på ålderdomshem
samboende par blir bedömd som långtidssjuk.

Under åren 1974 och 1975 har Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt om samordning
av medicinsk och social service (SAMSS) i syfte att finna praktiska metoder
för att bättre hjälpa de människor som anlitar såväl hälso- och sjukvård
som socialvård.

Samverkan inom handikappvården

Handikapputredningen (S 1966:38)- som bl. a. haft i uppdrag att behandla
frågor om samordning av samhällets insatser för handikappade - behandlade
i betänkandet (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade bl. a. frågor
om samordning, samverkan och information i handikappfrågor. Handikapputredningen
föreslog i detta betänkande att i varje kommun skulle inrättas
ett kommunalt handikappråd (KHR) som ett samarbetsorgan kommunens
myndigheter emellan, mellan dessa och landstinget, statliga myndigheter
samt handikapprörelsen. Vidare föreslogs att i varje län skulle inrättas ett
länets handikappråd (LHR) som ett samarbetsorgan mellan landstinget, de
statliga regionala myndigheterna, kommunerna och handikapprörelsen. Slutligen
föreslogs att statens handikappråd (SHR) skulle ombildas till ett samarbetsorgan,
däri - förutom ämbetsverk, vilkas arbete i hög grad gäller handikappade
- Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och handikapprörelsen
skulle delta.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet rekommenderade
i skrivelser våren 1971 kommunerna resp. landstingskommunerna att bilda
kommunala handikappråd resp. länshandikappråd. Handikapputredningens
förslag beträffande statens handikappråd genomfördes genom ett Kungl.
Maj:ts beslut i juni 1971 fr. o. m. den 1 juli 1971.

I betänkandet SoU 1973:12 (s. 14-16) har utskottet lämnat en närmare
redogörelse för kommunala handikappråd, länshandikappråd och statens
handikappråd. Utskottet hänvisar till redogörelsen.

1* Riksdagen 1976/77. 12 sami Nr 2

SoU 1976/77:2

Vissa utredningar m. m.

Länsberedningen (C 1970:28) hade i uppdrag att i anslutning till vissa
tidigare verkställda utredningar göra en sammanfattande bedömning rörande
den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Därvid
skulle beredningen bl. a. överväga uppgiftsfördelningen inom den kommunala
sektorn mellan kommuner och landstingskommuner. Till slutförande
av sitt uppdrag avgav länsberedningen i oktober 1974 till chefen för kommundepartementet
betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan,
vilket innehöll huvudsakligen principiella ställningstaganden till de
frågor som beredningen haft att behandla. När det gäller ansvarsfördelningen
mellan landstingskommuner och kommuner ansåg beredningen bl. a. att
den sociala omvårdnaden inte borde föras över på landstingskommunerna.
Beredningen ansåg emellertid att möjlighet borde införas för kommunerna
och landstingskommunerna i ett län att genom avtal, som skulle prövas
och fastställas av regeringen, överenskomma om att hela ansvaret för vissa
väl avgränsade uppgifter skulle föras över från kommunerna till landstingskommunerna
eller tvärtom.

Efter remissbehandling har regeringen i prop. 1975/76:168 redovisat sina
ställningstaganden till länsberedningens förslag. Föredragande departementschefen
uttalade (s. 60) bl. a. att för att göra överlåtelse av en obligatorisk
uppgift möjlig krävdes lagstiftning men att det - när det gällde frivilliga
uppgifter - redan enligt gällande regler i stor utsträckning var möjligt för
kommuner och landstingskommuner att avtala om överlåtelse. Föredragande
departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran av riksdagen
(KU 1975/76:55).

Inom socialstyrelsen pågår sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete
om vårdstrukturen inom sjukvården, vilket utredningsarbete resulterat i betänkanden
m. m. om olika vårdområden. Inom ramen för detta utredningsarbete
beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram
för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett
underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen
och hos de centrala instanserna. 1 principprogrammet, vilket
publiceras som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser, ges ett konkret förslag
till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den
övervägande delen av vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler
och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten skall
primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid
länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus
(motsvarande nuvarande normal lasarett) - samt på regionsjukvården.

Enligt principprogrammet bör det bli en huvuduppgift för de lokala sjukhemmen
att i nära anslutning till hemorten och i så hemliknande former
som är möjligt med hänsyn till patienternas sjukdomstillstånd tillgodose

SoU 1976/77:2

sådana behandlings-, omvårdnads- och tillsynsbehov för långtidssjuka som
behöver sluten vård.

Socialstyrelsen har innevarande år antagit ett principprogram för långtidssjukvård,
vilket publicerats som nr 1976:3 i serien Socialstyrelsen anser.
Däri redovisas överväganden om verksamhetens framtida omfattning m. m.

Efter bemyndigande år 1967 tillkallade socialministern socialutredningen
(S 1969:29), vilken har i uppgift att göra en allmän översyn av den sociala
vårdlagstiftningen. Utredningen skall bl. a. granska samarbetet mellan olika
samhällsorgan och institutioner då det gäller det allmännas insatser för vård
och omvårdnad. Utgångspunkt för utredningsarbetet skall emellertid vara
att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård
samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Socialutredningen skall
bl. a. pröva uppgifterna för ålderdomshem samt hem och servicebostäder
för handikappade. Socialutredningen har i juni 1974 avgivit principbetänkandet
(SOU 1974:39) Socialvården - mål och medel, vari utredningen redovisat
de slutsatser och principiella riktlinjer som utredningen anser böra
ligga till grund för en ny lagstiftning på socialvårdsområdet. I betänkandet
behandlas bl. a. olika modeller för samarbete mellan socialvården och sjukvården.
Förslag av socialutredningen till ny lagstiftning grundad på principbetänkandet
och remissyttranden däröver beräknas komma att framläggas
i början av år 1977.

I slutet av år 1975 tillkallades utredningen (S 1975:04) om ny lagstiftning
för hälso- och sjukvården med uppgift att utarbeta förslag till en helt ny
lagstiftning för hälso- och sjukvården. Som en grundval för sitt arbete skall
utredningen föra en målsättningsdiskussion som skall ha som utgångspunkt
att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor.
Vidare bör utredningen enligt direktiven för utredningsarbetet vid utformningen
av sina förslag bl. a. beakta behovet av samverkan mellan hälsooch
sjukvården och socialvården.

Pensionärsundersökningen (S /974:06) skall göra en undersökning angående
åldringsvården m. m. Utredningsarbetet avses ge underlag för den framtida
utformningen och inriktningen av samhällets insatser i fråga om vård och
service m. m. för ålders- och förtidspensionärer.

En särskild ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen, sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet har under innevarande år bildats
för att samordna de olika utredningar, som pågår eller planeras hos
dessa myndigheter och organisationer och som avser primärvård, omsorger
om de äldre samt samverkan mellan kommuner och landstingskommuner.

SoU 1976/77:2

Remissyttranden över motionen 1975/76:2059

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:2059 från socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Till Svenska kommunförbundets yttrande, som avgivits av Kommunförbundets
styrelse, har fogats en reservation av två ledamöter av styrelsen.

Till Landstingsförbundets yttrande, som också avgivits av förbundets styrelse,
har fogats ett särskilt yttrande av en ledamot av styrelsen.

Ställningstaganden till m o t i o n s y r k a n d e t

Inte någon av remissinstanserna tillstyrker motionsyrkandet.

Socialstyrelsen föreslår att motionen inte föranleder någon åtgärd. Socialstyrelsen
anför att den inte kan finna motiv för en utredning om möjligheterna
att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och långtidssjukvård
och att den befarar att en sådan utredning skulle skapa osäkerhet
om framtiden och inte stimulera till insatser i fråga om vidgat samarbete
och prioriterande av resurser till detta angelägna område.

Inte heller SVens/ca kommunförbundet föreslår att motionen skall föranleda
någon åtgärd. Kommunförbundet redogör för utredningsarbete på området
genom det innevarande år inledda särskilda samarbetet mellan socialstyrelsen,
Spri, Kommunförbundet och Landstingsförbundet, genom länsberedningen,
genom pensionärsundersökningen och genom socialutredningen
samt anför med hänvisning härtill att det f. n. inte finns anledning att särskilt
utreda möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldringsoch
långtidssjukvården.

Landstingsförbundet anför bl. a. följande:

Från såväl service- som effektivitetssynpunkt är det, enligt styrelsens uppfattning,
erforderligt att de resurser som primär- och landstingskommun
sammantaget ställer till åldringsvårdens förfogande samordnas och samplaneras.
I sitt tidigare omnämnda remissyttrande över socialutredningens
principbetänkande föreslog också förbundsstyrelsen att den av utredningen
föreslagna provplaneringen för vissa institutioner även skulle omfatta åldringsvården-långtidssjukvården.
Förbundsstyrelsen ställer sig däremot avvisande
till att i särskild ordning på nytt utreda frågan om ett ”enhetligt
huvudmannaskap för långtidssjukvård och åldringsvård”. Detta gäller oavsett
motionärerna avsett att området skall begränsas till den slutna vården
eller ej, vilket inte framgår av motionen. Gränsdragningar mellan primäroch
landstingskommuner har nyligen prövats inom ramen för länsberedningens
arbete. Därest frågan anses ytterligare behöva belysas torde detta lämpligen
kunna ske inom socialutredningen.

Socialstyrelsens yttrande i övrigt

Frågan om enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och långtidssjukvård
har aktualiserats vid skilda tillfällen. 1 regel har därvid åsyftats att landstingen

SoU 1976/77:2

skulle överta primärkommunernas uppgifter. I vissa fall har den ifrågasatta
ändringen av huvudmannaansvaret begränsats till ålderdomshemmen. Någon
gång har också framförts att primärkommunerna skulle överta ansvaret
för långtidssjukvården. Det skulle då icke avse kliniker eller centrala sjukhem
utan begränsas till de perifera sjukhemmen.

1 hälso- och sjukvård inför 80-talet har socialstyrelsen förordat att mindre
sjukhem med hemmiljö bör byggas i varje kommun. Först när detta i huvudsak
förverkligats torde det vara meningsfullt att diskutera vidgat ansvar
för primärkommunerna.

Socialstyrelsen utgår emellertid från att motionärerna närmast är inne
på tanken att sjukvårdshuvudmannen skall överta primärkommunernas
uppgifter på åldringsvårdens område och begränsar sig därför att belysa frågan
från denna utgångspunkt.

Direktiven för socialutredningen utgår från en i princip oförändrad ansvarsfördelning
mellan huvudmännen. Enligt samma direktiv bör gränsdragningen
om möjligt preciseras. Socialutredningen behandlar målgruppen
”de äldre” relativt kortfattat i sitt betänkande. Man framhåller bl. a.:
”Tyngdpunkten i kommunens sociala åldringsvård bör ligga på ett
differentierat utbud av sociala tjänster. Utbudet stöds med en uppsökande
verksamhet som klarlägger behoven. Syftet skall vara

- att motverka ensamhet och isolering och underlätta sociala kontakter,

- att underlätta deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter av olika slag
samt

- att möjliggöra utövandet av de alldagliga livsfunktionerna i normal
miljö.

I de fall då det inte är möjligt att tillgodose behoven inom ramen
för vård och service i hemmen eller när pensionären föredrar kollektiva
boendeformer, skall kommunen även kunna erbjuda ett sådant alternativ
där intensivare service och tillsyn kan ges.

De äldre har samma rätt som andra medborgare att av sjukvårdshuvudmannen
få erforderlig hälso- och sjukvård. Sjukvårdshuvudmannens
principiella ansvar härför bör förverkligas på sådant sätt att den
sociala åldringsvården inte tvingas utöva sjukvård som normalt ankommer
på sjukvårdshuvudmannen. Detta kräver att utbyggnaden av långtidssjukvården
även i fortsättningen prioriteras.”

Som framgår av detta korta utdrag rymmer åldringsvård en rad aktiviteter.
En del av dessa är gemensamma för olika åldersgrupper och bör enligt
socialstyrelsens mening också förbli detta. Enligt styrelsens mening bör nämligen
särskilda åtgärder för vissa grupper endast komma i fråga då mer
normala sociala tjänster icke är tillfyllest.

Sedan länge har hävdats att goda bostäder är ett viktigt element inom
äldreomsorgen. Det underlättar för människorna att stanna kvar i den invanda
miljön. Ansvaret för bostadsförsörjningen ligger på primärkommunen.
Enligt socialstyrelsen skulle det vara olyckligt att splittra detta ansvar.
Det bör odelat ligga kvar på kommunen och omfatta även insatser för grupper
med särskilda bostadsbehov.

Den sociala hemhjälpen har expanderat snabbt under främst 1960-talet.
Huvuddelen av hjälpen lämnas till äldre. Men insatser av hemvårdare och
barnvårdare riktas till andra grupper. Då de tre grupperna stundom arbetar
utanför sitt speciella område skulle det vara olyckligt att splittra den nu
uppbyggda organisationen genom partiell överflyttning av huvudmannaansvar.

SoU1976/77:2

I nära anslutning till hemhjälpen har byggts upp en rad olika serviceinsatser.
De kan omfatta så vitt skilda områden som matservering, matdistribution,
hår- och fotvård, snöröjning, vedhuggning, telefontjänst och
sociala tjänster genom lantbrevbärarna. Speciella hobby- och kulturaktiviteter
för äldre finns också på många håll. Enligt styrelsens bedömning är
många av dessa insatser sådana som klart bättre lämpar sig för primärkommunen
att ombesörja än för sjukvårdshuvudmannen.

Genom den starka utbyggnaden av serviceinsatserna har ålderdomshemmen
successivt kommit att spela en kvantitativt mindre roll. Samtidigt torde
de som bor på ålderdomshem fått ett efter hand allt större behov av omvårdnad.
Många långtidssjuka vårdas också där. Därför har ibland ifrågasatts
om inte sjukvårdshuvudmannen borde överta ansvaret för ålderdomshemmen.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet har utfärdat en gemensam
rekommendation beträffande landstingens ekonomiska ansvar för långtidssjuka
på ålderdomshem. Enligt uppgift lär landstingen i dag betala avgift
för ca tio procent av de pensionärer som vistas på ålderdomshem. Om sålunda
ca 90 procent av de boende på hemmen icke är långtidssjuka - situationen
kan givetvis förändras - saknas det f. n. tillräckliga medicinska skäl för
att sjukvårdshuvudmännen övertar vårdansvaret för ålderdomshemmen.

Under senare år har det vuxit upp nya kollektiva boendeformer för äldre,
i regel benämnda servicehus. De fyller i allt väsentligt samma uppgift som
ålderdomshem. Boendekaraktären är dock mer utpräglad. Enligt socialstyrelsen
skulle det bli en icke godtagbar ordning om landstingen skulle
överta betydande delar av äldreomsorgen i vissa kommuner och mindre
delar av densamma i andra kommuner.

Socialstyrelsen är väl medveten om att den nuvarande gränsdragningen
är oklar och att den enskilde kan komma i kläm på grund av det delade
huvudmannaskapet. Det synes emellertid styrelsen svårt att finna en ny
gräns som skulle bli klarare och som skulle kunna eliminera alla svårigheter.
Starka skäl talar också mot ett överflyttande av ansvaret för hela äldreomsorgen
till landstingen. I senare års diskussion om såväl sjuk- som socialvård
har närhetsprincipen starkt betonats. Att öka distansen mellan den
servicebehövande och den som har ansvaret för att denna ges står i dålig
överensstämmelse med nuvarande strävanden. Ett överförande av nu ifrågasatta
uppgifter till landstingen skulle också säkerligen nödvändiggöra tillskapande
av nya landstingsorgan. Därmed riskerar man att ansvaret för
åldrings- och långtidssjukvården ändock skulle förbli splittrat.

Under senare år har samarbetet mellan huvudmännen ökat. Fördelar torde
stå att vinna på en ytterligare utbyggnad av olika former av samarbete.

I enskilda vårdärenden måste också finnas ett fungerande samarbete som
kan mildra svårigheter och medföra att resurserna utnyttjas på ett bra sätt.

I socialutredningens principbetänkande förordas att socialnämnden skall
ha det yttersta vårdansvaret. Detta har klart tillstyrkts under remissbehandlingen.
Men detta yttersta vårdansvar får inte tolkas så att socialnämnden
skall behöva bygga upp permanenta parallella vårdresurser till sjukvården.
Det är fråga om en kortvarig insats till dess den ansvarige huvudmannen
kan klara sin uppgift.

Det stigande antalet äldre nödvändiggör en stark utbyggnad av insatserna.
Platserna inom långtidssjukvården har ökat men är klart otillräckliga. Hemsjukvårdsinsatserna
behöver förstärkas. På det primärkommunala området
behövs både en successiv omstrukturering och en fortsatt utbyggnad av
olika komponenter i en rikt varierad åldringsvård.

SoU 1976/77:2

Svenska kommunförbundets yttrande i övrigt

Ett behov av ökad samverkan mellan de primärkommunala och landstingskommunal
verksamheterna inom åldrings- och långtidsvården har,
vilket motionärerna framhållit, visat sig föreligga. Genom ett effektivare
samspel kan resurserna nyttjas bättre till gagn för de enskilda människor
som i ett skede har behov av att resurserna är väl synkroniserade.

Styrelsen är klar över att nuvarande gränsdragning mellan social och medicinsk
åldringsvård kan skapa problem och därför förutsätter samarbete och
överenskommelse mellan huvudmännen. Att flytta gränsen för huvudmannaskapet
för den sociala omsorgen för en viss åldersgrupp är ingen lösning.
En sådan åtgärd ändrar endast nivån eller läget för gränsområdet, där samordnings-
och samarbetsfrågorna mellan huvudmännen måste lösas.

Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen och Spri har
därför nyligen startat ett samarbetsprojekt för områdena primärvård och
åldringsvård samt samverkan mellan de landstingskommunala och primärkommunala
verksamheterna. Projektet har startat med en förstudie för att
klarlägga hur huvudmännen gemensamt skall bedriva utvecklingsarbete och
finna samverkansvägar inom och mellan dessa områden för att nå praktiska
resultat.

Även länsberedningen har nyligen utrett frågor om ändringar i huvudmannaskapet.
Av betänkandet Stat och kommun i samverkan SOU 1974:28
framgår att man i nuläget inte fann skäl att ändra resursfördelningen inom
berörda verksamhetsområden. Man förordade andra lösningar i form av
samverkan och överenskommelser för att klara de praktiska och administrativa
problemen.

Dessutom hänvisas till den av statsrådet Aspling år 1974 beslutade undersökningen
angående åldringsvården m. m. Utredningen-benämnd Pensionärsundersökningen
- planerar att under hösten 1976 presentera sitt huvudbetänkande
med material som belyser nuläget inom bl. a. den sociala
åldringsvården och långtidssjukvården.

Materialet, som bygger på uppgifter som lämnats av samtliga kommuner
och landsting, kommer också att redovisa uppgifter om hur samverkan huvudmännen
emellan praktiskt fungerar vad gäller åldrings- och långtidsvården,
men också när det gäller andra närliggande verksamheter som hemhjälpen,
hemsjukvården m. m.

Det kan också finnas anledning att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att i direktiven för den arbetande socialutredningen bl. a. ingår
riktlinjer för den sociala omsorgen om åldringar och handikappade. I direktiven
anförs vidare

"Ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landsting bör närmare
preciseras. Möjligheterna till samverkan mellan primärkommunerna
inbördes och mellan dessa och landstingen bör beaktas särskilt då
det gäller planeringsfrågor men även i fråga om t. ex. intagning på sjukhem
eller ålderdomshem och i frågor som rör social hemhjälp och hemsjukvård.
”

Utredningen kommer, enligt uppgifter från utredningskansliet, under hösten
1976 att presentera ett lagbetänkande om den kommunala socialvården
där bl. a. utveckling samt ansvarsfördelnings- och samverkansfrågorna mellan
huvudmännen vad gäller åldringsvården kommer att behandlas.

SoU 1976/77:2

Landstingsförbundets yttrande i övrigt

Genom en rad reformer under 1950-och 1960-talen har ansvaret för hälsooch
sjukvården kommit att koncentreras till en huvudman - landstingen.
Utvecklingen har inneburit att denna svarat för sammanvägning av olika
sjukvårdsbehov vid planering och prioritering. I sitt remissyttrande över
länsberedningens betänkande (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan
anförde förbundsstyrelsen att ” hälso- och sjukvården även fortsättningsvis
bör vara landstingskommunal”. Detta med hänsyn till de mycket
starka samband som finns emellan korttids- och långtidssjukvård i fråga
om såväl planering och utveckling som löpande drift av verksamheten.

Utbyggnaden av den slutna vården under 1960- och 1970-talen har främst
varit inriktad på långtidssjukvården. Hela nettotillskottet av vårdplatser faller
på denna vårdform. Ett förhållande som för övrigt kommer att bestå enligt
landstingens planer. Likväl har utbyggnaden inte kunnat ske i tillräcklig
omfattning. Sjukvårdshuvudmännen har tvingats utnyttja platser på primärkommunala
ålderdomshem och privata vårdinrättningar.

Förbundets principiella inställning är att vid ålderdomshem ej skall bedrivas
sjukvård i sådan bemärkelse som den ges vid sjukhem eller andra
långvårdsenheter. Endast i undantagsfall skall ålderdomshemmet anlitas
som vårdgivare för vård av långtidssjuka. Kartläggning och analys av ålderdomshemmens
karaktär och funktion har sedan lång tid tillbaka ingått
i skilda statliga utredningars direktiv. Senast har socialutredningen, som
tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967, getts
uppdrag att pröva uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem.
I utredningens principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvården - mål
och medel berörs dock den slutna åldringsvården nästan inte alls. Utredningen
framlägger emellertid i sitt betänkande tungt vägande skäl för att
ett organ i samhället skall åläggas ett yttersta ansvar för den enskildes situation.
Enligt utredningens mening bör primärkommunen bära detta ansvar.
Landstingsförbundets styrelse har i sitt remissvar anslutit sig till detta förslag,
som i den form det framlagts närmast innebär underlag forén förstärkning av
nu gällande lagstiftning.

En allmänt omfattad målsättning är att sjuka och/eller äldre personer
så länge som möjligt skall beredas möjlighet att få kvarstanna i sin invanda
miljö och där få den vård och omvårdnad som de behöver. För att förverkliga
detta mål krävs samhällsinsatser i olika former av såväl primär- som landstingskommuner.
För sjukvårdens vidkommande ställer detta krav på bl. a.
en väl utbyggd primärvård som ger god möjlighet till närservice samt till
sjukvårdsinsatser i hemmen. En grundförutsättning för måluppfyllelsen är
att primärkommunen kan erbjuda alternativa boendeformer, exempelvis
handikappanpassade bostäder, servicelägenheter, penionärslägenheter, ålderdomshem
med tillgång till social service i den omfattning den enskilde
behöver. Att alla åldringar ej klarar ett självständigt boende, även om ett
stort mått av social och medicinsk service ges, är något som måste accepteras.
Dessa åldringar bör då få en mot behovet svarande lämplig omvårdnad
antingen på ålderdomshem eller inom en långvårdsenhet.

Svårigheterna att avgöra vad som hos äldre personer är utslag av allmän
ålderssvaghet eller utgör ett sjukligt tillstånd är välkända. Även om en principiell
skiljelinje dras mellan sjukvårdshuvudmannens och primärkommunens
ansvarsområden kan den inte alltid följas. I många fall växlar tillståndet
och den allmänna situationen hos den enskilde på ett sådant sätt att den
uppdragna ”gränslinjen” överskrides i den ena eller andra riktningen.

SoU 1976/77:2

Primär- och landstingskommunernas delade vårdansvar medför bl. a. olikartade
bedömningar - såväl individuellt som generellt - av behovet av
sociala och sjukvårdsmässiga insatser. De olägenheter som kan uppstå är
påtagliga både för den enskilde och för huvudmannen.

Landstingsförbundet delar motionärernas uppfattning att en effektiv samordning
är nödvändig för att lösa problemen inom äldrevården. De båda
kommunförbunden har också allt sedan slutet av 1960-talet arbetat med
ansvarsproblemen och har vidtagit vissa åtgärder i syfte att genom ökat
samarbete undanröja de påtalade olägenheterna. År 1969 utgavs en rekommendation
om samordnad åldringsvård-långtidsvård vari bl. a. föreslogs inrättande
av särskilda samrådsorgan (SLAKO eller motsvarande). Sådana har
också i stor utsträckning kommit till stånd på länsnivå och har utvecklats
till att bli samrådsinstanser även för andra frågor än åldringsvård-långtidsvård.
Det praktiska utfallet av sam rådsorganens arbete inom åldringssektorn
har dock ännu ej blivit så påtagligt. Under åren 1974 och 1975 har de båda
förbunden bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt om samordning av
medicinsk och social service (SAMSS) i syfte att finna praktiska metoder
för att bättre hjälpa de människor som anlitar såväl hälso- och sjukvård
som socialvård. Vid genomgångna probleminventeringar har samordningsfrågor
rörande äldrevården ofta aktualiserats.

Under innevarande år har landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
socialstyrelsen och Spri gemensamt beslutat genomföra förstudier inom
de tre områdena primärvård, äldreomsorg och samverkan mellan landsting
och primärkommuner. Projektarbetet leds av cheferna för de fyra organisationerna.
Syftet med förstudierna är att ge förslag till mera ingående huvudstudier
grundade på en realistisk problemuppfattning samt föreslå eventuell
fortsatt samverkan i utvecklingsarbetet inom berörda områden.

I den allmänna debatten framförs ofta den åsikten att ett odelat huvudmannaskap
för den slutna åldringsvården skulle undanröja flertalet nu aktuella
problem. I sammanhanget glöms då ofta bort att långtidssjukvården
ej enbart omfattar äldre personer och ej heller enbart är förlagd till specifika
långvårdsenheter. Långtidssjuka personer, såväl yngre som äldre, kan i princip
vårdas inom vilken sjukvårdsenhet som helst. Därtill kommer att nya
gränsdragnings- och samordningsproblem skulle uppstå mellan den slutna
vården och olika former av öppen vård.

Vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre

Motionen

I motionen 1975/76:1219 av herr Adolfsson (m) påpekas att äldre personer
ofta blir utsatta för väskryckning och andra trakasserier och att de därför
ofta undviker att lämna sina hem efter mörkrets inbrott, vilket fatt till
följd att de blir mer isolerade. För att möjliggöra även för äldre personer
att delta i samhällslivet och upprätthålla sina umgängeskontakter borde enligt
motionären en form av frivillig samhällsinsats övervägas innebärande
att yngre personer frivilligt skulle ställa upp som sällskap och skydd för
de äldre till och från olika aktiviteter som de äldre vill delta i under kvällstid.
En sådan samhällsinsats skulle, sägs det, kunna fungera utan kostnader
för samhället och skulle medverka till bättre kontakter mellan generationerna.

SoU 1976/77:2

Åtgärder för att bryta isoleringen för äldre, ensamma personer
Socialvårdens uppsökande verksamhet m.m.

Genom ändringar år 1968 i lagen (1956:2) om socialhjälp har klarlagts
kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 § socialhjälpslagen
infördes en bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse
att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till
hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Vidare
infördes i 6 § socialhjälpslagen en bestämmelse som fastslog att socialnämnderna
(varmed även avses sociala centralnämnder och sociala distriktsnämnder)
är skyldiga att skaffa sig kännedom om de enskildas behov av omvårdnad
och verka för att detta blir tillgodosett. Genom tillägget till 6 §
socialhjälpslagen klarlades att socialnämnderna har en skyldighet att bedriva
en aktiv, uppsökande verksamhet.

I Råd och anvisningar nr 2/1969 om socialvårdens uppsökande verksamhet
har socialstyrelsen gett anvisningar om bedrivandet av den uppsökande verksamheten.
Däri framhålls bl. a. ålderspensionärer bland de personkategorier
som kan komma i fråga för den uppsökande verksamheten och att målsättningen
för denna verksamhet bl. a. är att socialnämnderna skall få en
ingående kännedom om de enskildas behov av omvårdnad, hjälp och service
av olika slag.

I Råd och anvisningar nr 195/1967 om öppen verksamhet för åldringar
m. fl. omfattande service, sysselsättning, förströelse m. m. har socialstyrelsen
gett anvisningar om öppen verksamhet för äldre personer. Däri framhålls
att talrika åldringar och handikappade, som lever isolerade och ensamma,
känner behov av samvaro och gemenskap. Anvisningar ges om en rad serviceåtgärder.
I ett avsnitt om kontaktbefrämjande verksamhet omnämns
olika aktiviteter genom föreningar och organisationer-bl. a. Riksföreningen
för Röda korset samt bildnings- och studieförbunden - och de sociala myndigheterna
uppmanas att stödja och uppmuntra den frivilliga verksamheten.

I avsnittet behandlas närmare s. k. väntjänst, som innebär att ”vänbesökare”
gör regelbundna besök hos åldringar och därvid ger hjälp med läsning
av tidningar och böcker, brevskrivning, promenader, biblioteksbesök, klädinköp
etc.

Inom socialstyrelsen förbereds utgivandet av en skrift om dagcentralverksamhet
för åldringar, vilken skrift avses skola ersätta ovannämnda Råd
och anvisningar nr 195/1967 och vilken beräknas komma att utges i början
av år 1977. I skriften kommer att behandlas frågor om aktiviteter, sysselsättning
och gemenskap för åldringar och ges exempel på hur man kan
bryta åldringars isolering. Bl. a. kommer att uppmärksammas möjligheterna
för personal inom kommunernas sociala hemhjälp att hjälpa till att bryta
åldringars isolering genom att ta ut åldringarna på promenader m. m.

SoU 1976/77:2

Röda korsets och kyrkornas verksamhet m.m.

Svenska röda korset började i början av 1960-talet systematiskt bygga
upp en organiserad kontaktverksamhet för bl. a. åldringar under mottot ”Bryt
isoleringen”. Medarbetare i Röda korsets lokala organisationer följer bl. a.
med åldringar på promenader och till olika aktiviteter.

Svenska kyrkans diakoninämnd stimulerar församlingarna i svenska kyrkan
att starta besökstjänst hos åldringar innebärande bl. a. att församlingsmedlemmar
- även pensionärer bland dem - uppsöker åldringar och tar
med dem ut till olika aktiviteter. Motsvarande verksamhet bedrivs av frikyrkorna.

Pensionärsorganisationer bedriver kontaktverksamhet till förmån för sina
medlemmar.

Brottsförebyggande rådets verksamhet

Det år 1974 inrättade brottsförebyggande rådet har till uppgift att främja
brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten
samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot
brott. Bland olika aktiviteter som rådet bedriver kan nämnas spridande av
information om våldet i samhället och om de reella riskerna för medborgarna
att drabbas av detta våld.

Beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem

Motionen

I motionen 1975/76:475 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Bladh (s) erinras
om att avhändelse av inkomst eller egendom utan vederlag eller mot otillräckligt
vederlag enligt bestämmelser i lagen (1962:392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension kan påverka möjligheterna
att erhålla sådana tillägg. Motionärerna framhåller att när det gäller avgifter
på ålderdomshem leder minskning av inkomst och förmögenhet till att avgifterna
beräknas på grundval av den reducerade inkomsten och förmögenheten
och att detta får till följd att lägre avgifter utgår. Motionärerna
anför att personer med god ekonomisk ställning genom taktiskt agerande
kan få betala lägre avgifter på ålderdomshem än personer med mindre god
ekonomisk ställning.

Vissa bestämmelser om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension Hustrutillägg

och kommunalt bostadstillägg enligt lagen om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension är inkomstprövade. Såsom
inkomst räknas vid inkomstprövningen bl. a. inte allmänt barnbidrag, till -

SoU 1976/77:2

läggspension till den del den föranlett minskning av pensionstillskott eller
barntillägg, livränta, som avräknats mot allmän tilläggspension, eller understöd
från anförvant. Vid uppskattning av förmögenhets avkastning höjs
denna med 10 % av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den
som är gift 60 000 kr. och för annan 75 000 kr. För sammanlevande makar
beräknas vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda
årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

De kommunala bostadstilläggen utgår enligt grunder som kommunen
själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna
får dock inte göras.

1 7 § nyssnämnda lag stadgas bl. a. att - därest någon utan vederlag eller
mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst eller egendom
i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkningen av
hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru han insett eller bort inse
att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till sådan förmån för honom
själv eller maken - ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstilllägg
skall avslås och redan beviljad förmån indras när skäl därtill föreligger
och att därvid viss tid må bestämmas under vilken rätten till förmånen
skall vara förverkad. I stället för eller jämte nu nämnd påföljd må vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han
fortfarande, helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom
som han avhänt sig.

Gällande bestämmelser om avgift för vård i ålderdomshem

Föreskrifter om ålderdomshem har meddelats i 18-21 §§ lagen (1956:2)
om socialhjälp. Enligt 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna
och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård
eller tillsyn som inte eljest tillgodoses.

Genom en ändring i socialhjälpslagen år 1971 (prop. 1971:121, SoU
1971:41) infördes i lagen bestämmelser för tillämpning fr. o. m. den 1 januari
1972, varigenom kommunerna fick möjlighet att ta ut differentierade avgifter.
Enligt dessa bestämmelser (19 a § socialhjälpslagen) utgår för vård
i ålderdomshem avgift enligt grunder som beslutas av kommunen. Avgift
för vården får dock inte överstiga vad som motsvarar vårdplatsens andel
i kostnaden för hemmets anläggning, underhåll och drift. Vidare skall vid
bestämmande av avgiften vårdtagaren förbehållas medel för sina personliga
behov (garantibelopp) i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen.

Genom en samtidigt genomförd ändring av 54 it socialhjälpslagen infördes
i detta lagrum en föreskrift om att besvär över socialnämnds (social central
nämnds) beslut i ärende rörande avgift förvård i ålderdomshem får anföras
hos länsstyrelsen.

SoU1976/77:2

Närmare bestämmelser om garantibelopp m. m. har meddelats i kungörelsen
(1971:830) om avgifter vid ålderdomshem.

De år 1971 införda bestämmelserna grundades på förslag av socialutredningen
i dess delbetänkande (Ds S 1970:6) Ålderdomshemsavgifter.

Svenska kommunförbundet utfärdade i december 1971 cirkulär 97/1971
med rekommendation angående avgifter vid ålderdomshem, vilken rekommendation
bl. a. grundats på uttalanden av föredragande departementschefen
i prop. 1971:121. Rekommendationen har vid olika tillfällen kompletterats.

I Kommunförbundets rekommendation anges bl. a. att vid den inkomstberäkning
som läggs till grund för avgiftsberäkningen man skall räkna
med avkastning av rörligt resp. fast kapital enligt de beräkningsgrunder
som gäller vid taxering till statlig inkomstskatt medan själva kapitaltillgångarna
lämnas ograverade.

I kompletterande regler av år 1973 till rekommendationen anges bl. a.
att vårdavgiften inte påverkas av innehav av exempelvis svenska premieobligationer,
eftersom vinst på svensk premieobligation inte utgör skattepliktig
inkomst. Vidare erinras om reglerna i lagen om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension om verkan av avhändelse av egendom
men anges att någon motsvarighet till dessa regler inte finns när det
gäller avgifter på ålderdomshem. Det anges att om pensionär på ålderdomshem
får sitt kapital reducerat måste en ny avgiftsberäkning göras och hänsyn
därvid tas till de ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållandena.

Visst utredningsuppdrag ät socialutredningen

Genom beslut i februari 1975 har regeringen gett socialutredningen i uppdrag
att bl. a. mot bakgrund av gällande avgiftsregler vid vård i ålderdomshem
utreda och snarast möjligt lägga fram förslag angående avgiftsreglerna
vid sluten sjukvård för dem som inte omfattas av sjukförsäkringens ersättningsregler
för sjukhusvård. Utredningens förslag beräknas komma att
läggas fram i början av år 1977.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:475 från socialstyrelsen
och Svenska kommunförbundet.

Socialstyrelsen avstyrker bifall till motionen. Socialstyrelsen anför bl. a.
följande.

Socialutredningen väntas under hösten 1976 lägga fram förslag till ny
vårdlag. I detta förslag torde ålderdomshemsbegreppet försvinna. Lagförslaget
väntas bli behandlat av vårriksdagen 1977.

I detta läge synes det inte finnas anledning att nu ta upp till behandling

SoU 1976/77:2

frågan om en eventuell ändring av bestämmelserna beträffande nuvarande
avgiftssättning vid ålderdomshem.

Svenska kommunförbundet, vars styrelse avgivit yttrandet, anser att den
i motionen redovisade problematiken bör delges socialutredningen att beaktas
i dess fortsatta arbete. Kommunförbundet anför bl. a. följande.

Styrelsen delar motionärernas synpunkter på önskvärdheten av att möjligheterna
elimineras att kunna få lägre avgifter på ålderdomshem genom
avhändande av förmögenhet eller placerandet av förmögenhet på sådant
sätt att hänsyn ej kan tas till avkastningen vid beräkningen av avgift vid
ålderdomshem.

När det gäller hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
enligt lagen om allmän försäkring (AFL) kan - som också motionärerna
framhåller-hänsyn tas till egendom som avhänts i fall avhändandet avsevärt
inverkar på beräkningen av de nämnda försäkringsförmånerna. Vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst kan i dessa fall anses
som om vederbörande helt eller delvis vore i besittning av inkomst eller
egendom som avhänts.

Att tillämpa liknande regler vid beräkning av avgifter vid ålderdomshem
torde dock medföra praktiska svårigheter. I det ena fallet rör det sig om
en till pensionären utgående försäkringsförmån i form av kommunalt bostadstillägg
och i det andra fallet rör det sig om en avgift som skall erläggas.
Om man vid bestämning av avgift för pensionär på ålderdomshem tar hänsyn
till avkastning på kapital som pensionären ej längre är ägare till får detta
till följd att vederbörande för betalning av avgiften antingen måste ta i
anspråk hela eller del av det garantibelopp som är avsett för hans personliga
behov eller att pensionären får en skuld till kommunen som i många fall
inte torde kunna betalas eftersom pensionären saknar ekonomiska tillgångar.

Regeringen har den 27 februari 1975 gett Socialutredningen i uppdrag
att utreda och snarast lägga fram förslag om avgiftsregler vid sluten sjukvård
för utförsäkrade patienter. Om Socialutredningen vid utarbetandet av sitt
förslag till avgiftsregler för bl. a. utförsäkrade långtidssjuka på sjukhem och
kliniker gör avvikelser i förhållande till nuvarande avgiftssystem vid ålderdomshem
bör enligt styrelsens mening detta få konsekvenser även i
fråga om ålderdomshemsavgifterna.

I slutet av år 1975 sammanträffade förbundspersonal med representanter
från Socialutredningen varvid redogjordes för olika problem som rör nuvarande
lagstiftning om avgifter för pensionärer som bor på ålderdomshem.
Önskemål framfördes också om ändringar och schabloniseringar i nuvarande
system för uttag av avgifter.

Vid sammanträffandet med representanterna för Socialutredningen framhölls
från förbundets sida särskilt det anmärkningsvärda med nuvarande
regler att pensionärer med betydande förmögenhet och med inkomst av
folkpension i många fall får lägre avgifter än pensionärer utan förmögenhet
med folkpension som enda inkomst. Detta förhållande har av många upplevts
som stötande.

Utskottet

1 de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om huvudmannaskapet
för samhällsservice för de äldre och de handikappade

SoU 1976/77:2

m. m., vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre samt beräkningen av avgift
för vård på ålderdomshem.

Huvudmannaskapet Jor samhällsservice för de äldre och de handikappade m. m.

Ansvaret för samhällets åtgärder för omvårdnad om de äldre och de handikappade
ligger i huvudsak på kommunerna och landstingskommunerna.

I fråga om öppna vårdformer m. m. svarar kommunerna för bostadsförsörjningen
samt för den sociala hemhjälpen och olika serviceinsatser i anslutning
därtill, såsom matdistribution, hår- och fotvård samt hobby- och
kulturaktiviteter. Landstingskommunerna svarar för öppen sjukvård inklusive
hemsjukvård. När det gäller institutionsvård svarar kommunerna för
vård på ålderdomshem medan landstingskommunerna svarar för sluten sjukvård.
På ålderdomshemmen, som är avsedda för relativt friska åldringar,
skall dock kunna meddelas viss sjukvård, men inte vård av svårare akut
sjuka eller långtidssjuka. Ansvaret för vård av sistnämnda kategorier åvilar
i enlighet med det ovan anförda landstingskommunerna. Närmare uppgifter
om fördelningen av ansvaret för omvårdnaden om de äldre och de handikappade
har lämnats i framställningen ovan (s. 1-3).

I motionen 1975/76:1286 av fru Nilsson i Kristianstad m. fl. (c) påpekas
bl. a. att på grund av att huvudmannaskapet är delat beträffande de handikappades
bostads-, sjukvårds- och servicefrågor det i dag finns många
handikappade som får mer kostnadskrävande vård än vad de egentligen
behöver. Detta är en följd av att bostads- och servicefrågor inte lösts på
ett flexibelt sätt, menar motionärerna. De begär mot denna bakgrund, att
ett samarbete snarast kommer till stånd mellan berörda departement, Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet i syfte att samordningsoch
huvudmannaskapsfrågor inom handikappområdet skall lösas.

1 motiveringen till motionen 1975/76:2059 av herr Ahlmark m. fl. (fp)
framhålls bl. a. att gränserna mellan landstingskommunernas långtidssjukvård
och kommunernas åldringsvård är flytande och att samarbetet mellan
de båda huvudmännen beträffande vården av de äldre är långt ifrån tillfredsställande.
Motionärerna begär mot denna bakgrund en utredning om
möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och
långtidssjukvården.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:2059 från socialstyrelsen,
Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Inte någon av
remissinstanserna tillstyrker motionen. Remissinstanserna påpekar bl. a. att
en ändrad gränsdragning i fråga om kommunernas och landstingskommunernas
ansvarsområden beträffande omvårdnaden om de äldre skulle skapa
nya gränsdragnings- och samordningsproblem. Remissinstanserna understryker
i stället angelägenheten av samverkan mellan kommunerna och
landstingskommunerna och lämnar uppgifter om olika åtgärder m. m. som
vidtagits i syfte att förbättra samarbetet mellan huvudmännen.

SoU 1976/77:2

Utskottet är inte berett att nu förorda en ändring av uppgiftsfördelningen
mellan huvudmännen vare sig i fråga om omvårdnaden om de äldre eller
i fråga om omvårdnaden om de handikappade. Utskottet vill härvid erinra
om att länsberedningen (C 1970:28) - som bl. a. haft att överväga uppgiftsfördelningen
inom den kommunala sektorn mellan kommuner och
landstingskommuner - i sitt år 1974 avgivna betänkande (SOU 1974:84)
Stat och kommun i samverkan bl. a. ansåg alt den sociala omvårdnaden
inte borde föras över på landstingskommunerna. En ändrad uppgiftsfördelning
skulle, såsom påpekas i remissyttrandena, medföra nya gränsdragnings-
och samordningsproblem.

För att den som behöver viss vård inte skall drabbas av att kommunerna
och landstingskommunerna har olika uppfattning om vem som har att svara
för vården, måste samverkan mellan huvudmännen intensifieras. Samtidigt
som utskottet vill understryka angelägenheten härav finns det skäl framhålla
att åtgärder för att förbättra möjligheterna till sådan samverkan har vidtagits.
Kommunförbundet och Landstingsförbundet har sålunda utfärdat rekommendationer
som avser samarbetet mellan kommunerna och landstingskommunerna
inom åldringsvården och inom den öppna och slutna långtidssjukvården.
De båda förbunden har vidare under de senaste åren bedrivit
ett utvecklingsprojekt om samordning av medicinsk och social service i
syfte att man skall finna praktiska metoder för att hjälpa de människor
som behöver såväl hälso- och sjukvård som socialvård. I fråga om samarbetsorgan
beträffande omvårdnaden om de handikappade får utskottet
särskilt erinra om ombildningen av statens handikappråd år 1971 till ett
samarbetsorgan på central nivå samt tillkomsten av länshandikappråd och
kommunala handikappråd.

Med hänsyn till det anförda och då samarbetsfrågorna kan väntas bli
ytterligare behandlade av socialutredningen (S 1969:29), pensionärsundersökningen
(S 1974:06) samt av en i år tillsatt särskild ledningsgrupp med
företrädare för socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) samt Kommunförbundet och Landstingsförbundet
- vilken skall samordna utredningar i fråga om bl. a. omvårdnaden
av de äldre och samverkan mellan kommuner och landstingskommuner
- påkallar motionerna 1975/76:1286 och 1975/76:2059 enligt utskottets mening
inte någon riksdagens åtgärd. Motionerna avstyrks därför.

Vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre

1 motionen 1975/76:1219 av herr Adolfsson (m) påpekas bl. a. att äldre
personer av rädsla för väskryckningar och andra trakasserier undviker att
gå hemifrån efter mörkrets inbrott samt att de därigenom blir isolerade.
Motionären begär en utredning om formerna för en frivillig hjälpinsats för
äldre personer innebärande att yngre personer frivilligt skulle ställa upp
som sällskap och skydd för de äldre till och från olika aktiviteter som de

SoU 1976/77:2

äldre vill delta i under kvällstid.

Kommunerna bedriver-vanligen genom socialnämnderna/de sociala centralnämnderna
- en rad aktiviteter som avser sysselsättning och förströelse
m. m. för de äldre och som bl. a. syftar till att bryta deras isolering. Även
värdefulla icke-kommunala initiativ med detta syfte finns. Här kan nämnas
att svenska kyrkans diakoninämnd stimulerar församlingarna i svenska kyrkan
att starta besöksljänst hos åldringar samt att Svenska röda korset i
början av 1960-talet började bygga upp en organiserad kontaktverksamhet
för bl. a. åldringar under mottot "Bryt isoleringen!”.

Inom socialstyrelsen förbereds f. n. enligt vad utskottet inhämtat utgivandet
av en skrift om dagcentralverksamhet för åldringar, som riktar sig
till kommunerna och vari frågor om aktiviteter, sysselsättning och gemenskap
för åldringar kommer att behandlas. Exempel kommer att ges på hur
åldringarnas isolering kan brytas. Såväl i de aktiviteter som pågår med olika
huvudmän som i socialstyrelsens kommande skrift förutsätts det att då
behov därav finns personal eller andra skall ledsaga åldringar till och från
olika aktiviteter.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1975/76:1219 inte föranleda
någon åtgärd av riksdagen.

Beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem

Genom en ändring år 1971 i lagen (1965:2) om socialhjälp infördes en
bestämmelse om att avgift för vård på ålderdomshem utgår enligt grunder
som beslutas av kommunen. Detta innebar att kommunerna fick möjlighet
att ta ut avgifter som är differentierade med hänsyn till betalningsförmågan
hos pensionärerna. Enligt en rekommendation av Kommunförbundet skall
bl. a. avkastningen av rörligt och fast kapital inräknas i underlaget för avgiftsberäkningen.
Det påpekas i rekommendationen bl. a. att om vårdtagare
får sitt kapital reducerat en ny avgiftsberäkning måste göras och hänsyn
därvid tas till de ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållandena.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension enligt lagen
(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
utgår efter inkomstprövning. Vid inkomstprövningen skall hänsyn tas till
bl. a. avkastningen av förmögenhet och ett påslag på avkastningen med
viss procentsats av förmögenheten skall göras om förmögenheten överstiger
visst belopp. Enligt bestämmelser i 7 S nämnda lag kan det - i fall där
någon utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt
sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen inverkar
vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg - vid inkomstberäkningen
likväl anses som om han fortfarande, helt eller delvis,
vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.

I motionen 1975/76:475 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Bladh (s) framställs
ett yrkande som syftar till att i socialhjälpslagen skall inarbetas be -

SoU 1976/77: 2

stämmelser om att hänsyn till avhänt kapital skall tas vid beräkningen av
avgift för vård på ålderdomshem såsom sker enligt lagen om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Motionärerna påpekar bl. a.
att man med sådana bestämmelser skulle ta bort de möjligheter som en
pensionär nu har att få lägre avgift på ålderdomshem genom att avhända
sig förmögenhet eller placera förmögenhet på sådant sätt att avkastning
på denna inte beräknas vid avgiftsbestämningen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen och
Kommunförbundet.

Socialstyrelsen avstyrker bifall till motionen under hänvisning till att socialutredningen
(S 1969:29) under hösten 1976 väntas lägga fram förslag
till ny vårdlag och därvid bl. a. torde komma att föreslå att ålderdomshemsbegreppet
försvinner.

Sedan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen
bl. a. kommit överens om att en översyn skulle göras beträffande avgiftsreglerna
vid sluten sjukvård för s. k. utförsäkrade patienter - dvs. patienter
i sådan ålder och med sådan vårdtid att de inte längre åtnjuter ersättning
för sjukhusvård från den allmänna försäkringen - fick socialutredningen
i februari 1975 i uppdrag att snarast möjligt utreda frågan om vårdavgifterna
för utförsäkrade bl. a. med hänsyn till gällande avgiftsregler vid vård på
ålderdomshem. Kommunförbundet anser mot denna bakgrund att den i
motionen redovisade problematiken bör delges utredningen för att beaktas
i utredningens arbete. Utskottet föreslår att motionen 1975/76:475 överlämnas
till socialutredningen.

Utskottet hemställer

1. beträffande huvudmannaskapet för samhällsservice förde äldre
och de handikappade att riksdagen avslår motionen
1975/76:1286 och motionen 1975/76:2059,

2. beträffande vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre att riksdagen
avslår motionen 1975/76:1219,

3. beträffande beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem
att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:475 hos regeringen
hemställer att motionen överlämnas till socialutredningen.

Stockholm den 26 oktober 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1976/77:2

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp). Larsson i Öskevik
(c)*, Carlshamre (m), Svensson i Kungälv (s), fröken Andersson (c),
fru Skantz (s), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nordberg (s), Nilsson i Växjö
(s)*, fru Wigenfeldt (c)*, fru Swartz (fp), herrar Alftin (s), Biörck i Värmdö
(m) och fru Mårtensson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

AB 52187 Stockholm 1976