SoU1976/77:13

Socialutskottets betänkande
1976/77:13

med anledning av motioner om stöd till hemvändande utlandssvenskar,
tillfälligt inresta utlänningar samt invandrare m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1975/76:476 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring i kungörelsen
(1950:383) angående bistånd åt utlandssvenskar som återvända till Sverige,
m. m. så att i förekommande fall ordet ”polismyndighet” ersätts med ordet
"socialnämnd”.

I motionen 1975/76:748 av fru Anér (fp) och herr Sellgren (fp) hemställs,
såvitt nu är i fråga (yrkandet 1), att riksdagen hos regeringen hemställer
om utredning rörande invandrarnas speciella sjukvårdsbehov.

Yrkandet 2 i motionen, vari begärts att i vaije landsting skall inrättas
särskilda tjänster som konsultläkare för invandrare, har behandlats av socialutskottet
i betänkandet SoU 1975/76:30 (s. 15 och 16).

I motionen 1975/76:1241 av fru Gradin m. fl. (s) hemställs att riksdagen
ger regeringen till känna sin mening om behovet av åtgärder för utlänningar
som tillfälligt vistas i Sverige och som hamnat i en nödsituation.

I motionen 1975/76:2013 (motivering i motionen 1975/76:1979) av herr
Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i fråga (yrkandet 1), att riksdagen
uttalar att förutsättningar bör skapas för samhälleligt stöd till ålderdomshem
upprättade av invandrar- och minoritetsorganisationer.

Yrkandet 2 i motionen, vari begärts att statsbidrag skall utgå till enskilda
förskolor för invandrare och minoriteter, har behandlats av socialutskottet
i betänkande SoU 1975/76:28.

Fråga om vilken myndighet som skall lämna mottagningshjälp till svenska
medborgare som återvänder från utlandet

Motionen

1 motionen 1975/76:476 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s) påpekas beträffande
den mottagningshjälp åt hemvändande svenskar - som kan utgå
enligt bestämmelser i kungörelsen (1950:383) angående bistånd åt utlandssvenskar
som återvänder till Sverige, m. m. och som efter länsstyrelses
bemyndigande kan ombesörjas av polismyndighet - att denna biståndsverksamhet
fått en utomordentligt liten omfattning och att mycket tyder
på att detta beror på att möjligheten att erhålla detta bistånd är i stort sett
okänd. Om handläggningen vore knuten till kommunernas socialvård skulle

1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 13

SoU 1976/77:13

enligt motionärerna kännedom om biståndsformen spridas effektivt inom
socialarbetarkåren samt till allmänheten genom den numera omfattande
sociala informationen. Motionärerna påpekar att det därjämte framstår som
självklart att man i första hand vänder sig till socialvården och inte till
polisen vid akuta behov av ekonomisk hjälp.

Gällande bestämmelser m. m.

Hjälp till svenskar som återvänder från utlandet

Enligt 1 § kungörelsen (1950:383) angående bistånd åt utlandssvenskar
som återvända till Sverige, m. m. kan svensk medborgare, som vistats längre
tid utomlands och vid ankomsten till Sverige är medellös och i behov av
hjälp, erhålla bistånd för sig och sin familj i form av mottagningshjälp,
starthjälp och rörelselån. Mottagningshjälp får enligt 2 § lämnas till uppehälle,
kläder och resor. Hjälp utgår under en tid av högst tre månader från
ankomsten till riket. Då särskilda skäl föranleder därtill får tiden utsträckas
till sex månader. Starthjälp beviljas i samband med tillträdande av den första
arbetsanställningen och avser kostnader för resa eller flyttning, uppehälle
under tiden intill första löneutbetalningen, arbetskläder och bohag (3 8).
Återbetalningsskyldighet föreligger för starthjälp, som inte avser rese- eller
flyttningskostnad. Rörelselån får beviljas den som är arbetsför men på grund
av ålder eller annan omständighet inte kan erhålla lämplig arbetsanställning
(4 §).

I 5 S har meddelats bestämmelser om prövning av ansökningar om nämnda
förmåner och om utbetalning av desamma. 1 fråga om mottagningshjälp
prövar länsstyrelsen i det län, där hjälpbehovet först anmäldes, ansökan
och utbetalar hjälpbelopp. Länsstyrelsen får dock bemyndiga polismyndighet
att utbetala mottagningshjälp för tid intill dess länsstyrelsen beslutat i ärendet.
Motsvarande uppgifter beträffande starthjälp åvilar länsarbetsnämnd
eller annat arbetsförmedlingsorgan efter arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande.
Arbetsmarknadsstyrelsen prövar ansökan om rörelselån och utbetalar
lånebelopp.

Enligt 6 § kungörelsen får vidare svensk medborgare som inkommer från
utlandet och därvid är i nödställd belägenhetäven om han inte vistats
utrikes under längre tid - av länsstyrelsen i det län vari han inrest eller,
efter länsstyrelsens bemyndighande, av polismyndighet beviljas hjälp till
uppehälle, resa till hemorten eller dylikt. Denna hjälp får endast lämnas
till mindre belopp och är förenad med återbetalningsskyldighet.

Kostnaderna för mottagningshjälp enligt kungörelsen bestrids från det
under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Ersättningar till kommunerna
enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna m. m.

Vid tillkomsten av 1950 års kungörelse lades all hjälpverksamhet enligt
kungörelsen på arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingsorgan. Ord -

SoU 1976/77:13

ningen med att frågor om hjälp enligt 2 och 6 §§ skall handläggas av
länsstyrelse med möjlighet för länsstyrelse att delegera uppgifter till polismyndighet
infördes år 1956 genom en ändring (1956:351) av kungörelsen
sedan Kungl. Majit inhämtat riksdagens godkännande i fråga om ändrad
handläggningsordning (prop. 1956:1 bil. 7 s. 293-298, SU 1956:5 s. 85). Till
grund för ändringen låg ett förslag av arbetsmarknadsstyrelsen om att
länsstyrelserna skulle svara för mottagningshjälpen m. m., vid behov med
anlitande av socialvårdsmyndighet och polismyndighet i inreseorten, vilket
i stort sett innebaren återgång till en före tillkomsten av kungörelsen gällande
ordning. I några remissyttranden över arbetsmarknadsstyrelsens förslag hade
förordats att ansvaret för mottagningshjälpen m. m. skulle läggas på socialnämnderna.
Föredragande departementschefen ansåg det emellertid
lämpligast att länsstyrelserna skulle ha ansvaret för ifrågavarande hjälpverksamhet.

Från länsstyrelsen i Stockholms län har inhämtats att länsstyrelsen inte
bemyndigat polismyndighet i länet att utge hjälp enligt 1950 års kungörelse.
Hos länsstyrelsen förekommer i genomsnitt ca fem ärenden angående mottagningshjälp
per år.

Från länsstyrelsen i Malmöhus län har inhämtats att länsstyrelsen år 1956
bemyndigat dels polismyndigheterna i länet att utge hjälp enligt 2 § i 1950
års kungörelse, dels polismyndigheterna i länets kuststäder att utge hjälp
enligt 6 § i 1950 års kungörelse. I Malmö handlägger polismyndigheten endast
ansökningar om hjälp av dem som kommer under tid då länsstyrelsen
inte har mottagningstid. Under tidsperioden januari-oktober 1976 har
länsstyrelsen handlagt ca 20 ärenden avseende hjälp enligt 2§ i 1950 års
kungörelse och i dessa ärenden utbetalat ca 44 000 kr. samt ca 85 ärenden
avseende hjälp enligt 6 § och i dessa ärenden utbetalat ca 45 000 kr.

Här kan nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen
i framställning i juli 1975 till chefen för arbetsmarknadsdepartementet
hemställt att bestämmelserna i 1950 års kungörelse om arbetsmarknadsverkets
befattning med starthjälp och rörelselån skall upphöra att
gälla. Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar bl. a. att hjälpbehov i samband med
arbetsplacering borde i stället tillgodoses av de socialvårdande organen samt
att näringshjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) torde vara en
förmånligare hjälpform än rörelselån. Framställningen har redovisats i prop.
1975/76:100 bil. 13 (s. 53). Föredragande departementschefen ansåg sig inte
kunna tillstyrka förslaget (s. 55).

Hjälp till svenskar i utlandet

Med stöd av bestämmelser i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd
till svenska medborgare i utlandet m. m. kan beskickning eller konsulat
utge tillfälligt ekonomiskt bistånd till svensk medborgare som råkat i nöd

1* Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 13

SoU 1976/77:13

eller annan svårighet i utlandet. Med stöd av bestämmelser i lagen kan
vidare utrikesdepartementets understödsnämnd utge varaktigt ekonomiskt
bistånd till svensk medborgare, som är bosatt i utlandet och som på grund
av ålder, sjukdom eller annan omständighet är ur stånd att försörja sig.
För utgivet bistånd föreligger i princip återbetalningsskyldighet. Bistånd enligt
lagen får inte utgå, i den mån sådant bistånd kan erhållas från annan
stat enligt författning som gäller i den staten eller enligt internationell överenskommelse.

Socialutredningen

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1967 tillkallade
socialutredningen (S 1969:29) har i uppgift att göra en allmän översyn av
den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen skall bl. a. granska frågor om
samordning av åtgärder. Socialutredningen avgav i juni 1974 till chefen
för socialdepartementet principbetänkandet (SoU 1974:39) Socialvården -mål och medel. 1 betänkandet har utredningen redovisat de slutsatser och
principiella riktlinjer som utredningen anser böra ligga till grund för en
ny lagstiftning på socialvårdsområdet. I betänkandet anges olika skäl för
att så långt som möjligt ge de socialpolitiska bidragen generell karaktär.
Utredningen har i betänkandet bl. a. diskuterat en kommunal behovsprövad
ekonomisk hjälp, som utredningen kallar socialbidrag. Rätten till socialbidrag
föreslås bli vidare än den nuvarande rätten till socialhjälp. Socialutredningen
anser att tillräcklig grund för rätten till socialbidrag för försörjningen bör
vara dels att medel saknas härtill, dels att behovet inte tillgodoses på annat
sätt. Förslag av socialutredningen till ny lagstiftning, grundad på principbetänkandet
och remissyttranden däröver, beräknas komma att framläggas
i början av år 1977.

R emissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:476 från rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt Svenska kommunförbundet.

Ställningstaganden till motionen

Rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker
motionen. Kommunförbundet anser att den i motionen upptagna frågan
bör beaktas i socialutredningens arbete och att därvid bör särskilt övervägas
om inte mottagningshjälpen helt kan slopas.

Rikspolisstyrelsen anför bl. a. att de arbetsuppgifter som ålagts polisen enligt
5 och 6 §§ i 1950 års kungörelse kan inte anses ha något samband med
den egentliga polisverksamheten, varför de med fördel kan överföras till

SoU 1976/77:13

annat samhällsorgan. Vidare får, anförs det, kommunernas sociala myndigheter
anses vara lämpliga att fö övertaga och i framtiden handlägga dessa
biståndsfrågor.

Socialstyrelsen anför bl. a. att socialbyrå/socialkontor är för de flesta människor
ett välkänt begrepp i dag och att det är naturligt att i första hand
vända sig dit, när man har ekonomiska problem. Socialstyrelsen anför vidare
bl. a. att den vill för sin del tillstyrka varje åtgärd, som kan bidraga till
att de biståndsformer, som finns lagstadgade, kan utnyttjas på ett effektivt
sätt och därigenom bli det stöd för hjälpbehövande hemvändande utlandssvenskar,
som de är avsedda att vara.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a. att hemvändande utlandssvenskar
bör få erforderligt ekonomiskt bistånd genom de ordinarie socialvårdsorganen
samt att utbetalning av hjälp genom andra kanaler i dagens läge
inte syns motiverad.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att stödformerna starthjälp och rörelselån
är föråldrade samt erinrar om att styrelsen efter samråd med socialstyrelsen
framfört det i det föregående nämnda förslaget om slopande av
dessa stödformer.

Kommunförbundet anför följande.

Såväl för flyktingar som för hemvändande utlandssvenskar föreligger f. n.
statligt kostnadsansvar beträffande visst uppehälle och omvårdnad. Dessa
flyktingar och hemvändande svenskar omfattas emellertid ofta också av
stadganden i socialhjälpslagen.

Såväl beträffande flyktingar som övriga invandrare administreras de statliga
utgifterna ofta över den kommunala socialvården. Detta är förenat med
ofta betungande administrativt arbete, med iordningställande av ansökningshandlingar,
detaljredovisning av olika utgifter, levnadsförhållanden och omständigheter
i övrigt.

Kommunförbundets styrelse anser att om kommunernas socialvård ska
överta handläggningen av mottagningshjälp enligt motionärernas förslag,
bör statsbidragsbestämmelserna för detta samordnas med de bestämmelser
som gäller invandrare och flyktingar. Frågan om såväl statsbidrag som administration
av ekonomiskt stöd övervägs f. n. av socialutredningen. Också
frågan om mottagningshjälpens administration bör härvid beaktas. Med hänsyn
till att möjligheten till mottagningshjälp tas i anspråk i ytterst obetydlig
utsträckning, bör utredningen särskilt överväga om den inte helt kan slopas.

Behovet av mottagningshjälp

Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

År 1964 utvandrade 4 631 svenska medborgare och tio år senare, år 1974,
var antalet 8 252. Genom att utvandringen ökat har även antalet till Sverige
invandrade svenska medborgare ökat från 3 401 år 1964 till 5 512 år 1974.
Om denna rörlighet fortsätter att öka, kan man förvänta sig att antalet
hemvändande utlandssvenskar, som behöver ekonomiskt stöd vid hem -

SoU 1976/77:13

kornsten också ökar. Det stöd dessa kan erhålla i form av mottagningshjälp
har för närvarande mycket liten omfattning, vilket torde bero dels på att
behov härav endast föreligger för ett mindre antal av de hemvändande
utlandssvenskarna men även på att denna form av stöd inte är känd av
polismän och socialarbetare, och därför inte kommer de hemvändande utlandssvenskarna
till godo i den utsträckning, som motsvarar det behov som
troligen finns. Eftersom det stöd, som vid behov kan utgå, är av stor betydelse
för den enskilde individen, är det viktigt att finna vägar, som gör det möjligt
att lagstadgade rättigheter kommer dem det vederbör till godo.

Organisationen inom socialvården för hjälpverksamheten Rikspolisstyrelsen

framhåller att förutsättningen för att polisen inte skall
belastas med hjälpverksamheten är att någon slags social jourverksamhet
inrättas för att möjliggöra för på annan tid än kontorstid hemvändande
svenskar att erhålla hjälp.

Riktlinjer för stöd för nödställda utländska medborgare som tillfälligt vistas
i Sverige

Motionen

1 motionen 1975/76:1241 av fru Gradin m. fl. (s) påpekas bl. a. beträffande
utländska medborgare som tillfälligt vistas i Sverige och är nödställda att
de ofta vägras hjälp av sitt lands representation här och att de i andra fall
inte kan vända sig till denna av olika skäl. Vidare påpekas bl. a. att kommunerna
bedömer sitt ansvar enligt socialhjälpslagen gentemot dessa utlänningar
på varierande sätt, varigenom en betydligt olikartad praxis utvecklats,
samt att även sjukvården ställs inför svårlösta, akuta, ekonomiska
problem rörande nödställda utlänningar.

Motionärerna anför att eftersom det för närvarande inte finns enhetliga
riktlinjer för handläggning av och kostnadsansvar för ärenden rörande nödställda
utlänningar bör dessa frågor bli föremål för översyn samt att det
synes angeläget att i Sverige nödställda utlänningars situation ägnas särskild
uppmärksamhet i konventionsarbetet.

Rätten för utlänning att inresa, vistas och arbeta i Sverige m. m.

Bestämmelser om utlännings rätt att inresa, vistas och arbeta i Sverige
finns i utlänningslagen (1954:193) och i utlänningskungörelsen (1969:136).

De nordiska länderna har sedan 1950-talet en gemensam, fri arbetsmarknad,
vilket innebär att nordiska medborgare fritt kan slå sig ner och arbeta
i annat nordiskt land än hemlandet. Passkontrollen vid de internordiska
gränserna är också upphävd för nordbor.

För utomnordiska medborgare fordras giltigt pass och i vissa fall visering
för vistelse i riket upp till tre månader. Krav på visering är i och för sig

SoU 1976/77:13

en huvudregel men är numera försedd med en mängd undantag. För längre
tids vistelse än tre månader krävs uppehållstillstånd.

För att utomnordisk medborgare skall få ta anställning i Sverige fordras
arbetstillstånd, vilket i regel måste vara klart före inresan. Den som är gift
med svensk medborgare behöver inget arbetstillstånd men väl uppehållstillstånd.
Den som bosatt sig här erhåller som regel efter ett års vistelse
permanent uppehållstillstånd. Den som har permanent uppehållstillstånd
behöver inte längre ha arbetstillstånd. Med permanent uppehållstillstånd
kan sägas följa det maximum av rättigheter som generellt kan uppnås utan
svenskt medborgarskap.

Enligt utlänningslagen finns det fyra former för att avlägsna utländska
medborgare från Sverige, nämligen 1) avvisning, som i regel beslutas av
polisen och i undantagsfall av statens invandrarverk, 2) förpassning, som
beslutas av invandrarverket, 3) förvisning, som beslutas av allmän domstol,
samt 4) utvisning, som beslutas av länsrätt. Som en form för avlägsnande
av utlänning kan även betraktas hemsändande i vissa fall.

Utlänning kan enligt 18 5 utlänningslagen avvisas vid ankomsten till landet
eller omedelbart därefter bl. a. om han inte har erforderligt pass och
tillstånd att resa in i landet. Utlänning kan enligt 19 § utlänningslagen avvisas
vid ankomsten till landet och intill tre månader därefter bl. a. om han kan
antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här ävensom
för sin hemresa.

Utlänning kan enligt 22 § utlänningslagen förpassas ur landet om han
uppehåller sig här utan att ha erforderligt pass och tillstånd att vistas här.

Enligt 71 § utlänningslagen, äger regeringen meddela bestämmelser om
hemsändande av utlänning som erhåller socialvård eller omhändertages jämlikt
barnavårdslagen (1960:97), lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som inte är politisk flykting.

Bestämmelser om hemsändande av utlänning som erhåller socialvård eller
omhändertages jämlikt barnavårdslagen har meddelats i kungörelsen
(1956:492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. Enligt
denna kungörelsen gäller i fråga om socialhjälp att kommun, som utger
sådan hjälp till icke svensk medborgare och som finner att behovet av
hjälp är varaktigt, skall inom fjorton dagar från det socialhjälpen började
utgå till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Länsstyrelsen avgör
därefter, om framställning skall göras till regeringen om utlänningens hemsändande.
Har anmälan inte gjorts av den anledningen att behovet av socialhjälpen
ansetts vara tillfälligt, skall kommunen, om behovet skulle visa
sig bli varaktigt, ofördröjligen till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom.

1 maj-juni i år tillsattes sakkunniga för översyn av utlänningslagstiftningen.
De sakkunniga har antagit benämningen utlänningslagkommittén. Enligt

SoU1976/77:13

utredningsdirektiven, som utfärdades i oktober 1975, skall de sakkunniga
bl. a. överväga ett förslag av statens invandrarverk om en ordning som
innebär att förpassningsbeslut i regel skall meddelas i omedelbart samband
med beslutet att vägra uppehållstillstånd.

Socialhjälp

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp skall varje kommun tillse att den
som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad, som med hänsyn till hans
behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Kommunen
skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara
i behov av socialhjälp får sådan hjälp (1 §). Bistånd till hjälpbehövande skall
således lämnas även utländska medborgare.

Socialhjälpen handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd
(2 §) eller i förekommande fall av en social centralnämnd eller sociala distriktsnämnder
inrättade med stöd av lagen (1970:296) om social centralnämnd
m. m.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
socialhjälp (12 §) är sådan hjälp som den enskilde har rätt att kräva och
samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 §) utges av kommunen
eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att den
hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att han på
grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter
inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör
avhålla sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbörande saknar medel
för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen är avsedd att
täcka, dels att hans behov inte avhjälps på annat sätt. Socialhjälp utgår
till livsuppehälle och till behövlig vård. I fråga om minderårig skall socialhjälpen
också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas hjälpbehov
är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har oinskränkt
rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser lämpligt.
I 13 § föreskrivs sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunfullmäktige bestämmer, eller efter vad socialnämnden anser
behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

Socialhjälpen bör i regel utgå med kontant belopp. Om hjälptagaren behöver
vård ankommer det på socialnämnden att dra försorg om att vårdbehovet
blir tillgodosett, t. ex. genom vård på sjukvårdsinrättning.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör
länsstyrelserna och statens socialvårdskonsulenter. Den centrala statliga
myndigheten på socialhjälpens område är socialstyrelsen, som genom råd

SoU 1976/77:13

och upplysningar skall verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och
handhas på ett ändamålsenligt sätt.

I vissa fall är annan kommun, staten eller enskild person skyldig ersätta
socialhjälp som kommun utgivit. Det som därvid skall ersättas är för de
flesta fallen begränsat till hjälp enligt 12 § socialhjälpslagen (obligatorisk
hjälp).

Sålunda har kommun rätt till ersättning av staten för obligatorisk socialhjälp
åt hjälpmottagare som inte är svensk medborgare (23 §). För frivillig
socialhjälp till sådan hjälpmottagare får kommunen svara. För bl. a. flyktingar
gäller dock vissa särskilda bestämmelser. För frivillig socialhjälp som
lämnats åt någon efter det han fyllt 16 år, är dock hjälptagaren ersättningsskyldig
(34 §). Ersättning för obligatorisk socialhjälp skall enligt 24 och 38 §§
utgå med det belopp, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen
kan uppskattas. Ansökning om ersättning från staten prövas av länsstyrelse
(31-32 §§).

1 betänkandet SoU 1972:44 har utskottet lämnat närmare redogörelse för
omfattningen av obligatorisk respektive frivillig socialhjälp m. m., till vilken
redogörelse hänvisas.

Vissa frågor rörande underrättelseskyldighet m. m. då utländsk medborgare
erhåller socialhjälp har behandlats i ett föregående avsnitt.

F/ss hjälp lill inkvartering och hemresa för utlänning

Regeringen har i regleringsbrev föreskrivit att det från anslaget Polisverket:
Diverse utgifter under andra huvudtiteln får bl. a. bestridas kostnader i samband
med av polismyndighet föranstaltad inkvartering m. m. av utlänning
som anträffats vid ankomsten till Sverige eller omedelbart därefter och beträffande
vilken prövning pågår i fråga om tillstånd för honom att kvarstanna
i riket. Rikspolisstyrelsen har utfärdat särskilda anvisningar i denna fråga
(Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet: 970-2). Enligt anvisningarna
skall från anslaget som regel endast bestridas kostnader för utlännings uppehåll
när utlänningen vid anträffandet uppehållit sig i landet högst 7 dagar
från och med ankomstdagen. I andra fall får - såvida utlänningen inte hålls
i förvar med stöd av utlänningslagstiftningen - kostnaderna för utlänningens
uppehälle i allmänhet erläggas av socialnämnden med stöd av socialhjälpslagen.

Regeringen har vidare i regleringsbrev föreskrivit att från anslagsposten
till omhändertagande av flyktingar i staten för anslaget Åtgärder för flyktingar
under elfte huvudtiteln får bl. a. utgå resebidrag till vissa utlänningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen - eller efter styrelsens bestämmande
länsarbetsnämnd - äger utge bidrag för återresa till hemlandet till utomnordiska
medborgare som anländer till Sverige eller som under kortare tid
vistas i landet. Bidraget får dock inte utges till utlänning som avvisats med

SoU 1976/77:13

stöd av utlänningslagen. Innan bidrag beviljats bör samråd ske med vederbörande
polismyndighet och kommunala organ. Bidrag utgår under förutsättning
att utlänningen saknar medel för sitt uppehälle, att han enligt
den offentliga arbetsförmedlingens bedömande inte kan beredas sysselsättning
på den svenska arbetsmarknaden eller enligt 46 § andra stycket utlänningskungörelsen
inte får beviljas arbetstillstånd samt att han förklarat
sig ämna frivilligt återvända till hemlandet. Bidrag utgår dels med belopp
motsvarande resekostnaderna till hemlandet enligt billigaste färdsätt, dels
ock till uppehälle under resan med högst 35 kr. per resdag.

Vissa av invandrarutredningen framförda förslag m. m.

Invandrarutredningen (In 1969:22), som haft i uppdrag att utreda invandrares
anpassningsproblem m. m., avgav år 1974 sitt slutbetänkande (SOU
1974:69) Invandrarutredningen 3 jämte bilaga m. m. 1 slutbetänkandet ägnades
ett särskilt avsnitt åt socialhjälp m. m. (s. 148-161).

Invandrarutredningen anförde bl. a. att flera skäl talade för att frågan
om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun beträffande socialhjälp
till utlänningar blev föremål för översyn. Bland annat påpekades att det
förelåg en oenhetlig praxis i vad gäller länsstyrelsernas bedömning av frågor
om utbetald socialhjälp skall betraktas som obligatorisk eller frivillig. Invandrarutredningen
ansåg att kommunerna borde svara för kostnaderna för
all socialhjälp till utländska medborgare som är varaktigt bosatta i Sverige.
Som kriterium på varaktig bosättning i Sverige borde enligt utredningens
mening kyrkobokföring gälla. Socialhjälp som kommunerna ger åt utlänningar
som inte är kyrkobokförda här i landet borde enligt utredningen ersättas
av staten. Detta skulle gälla t. ex. utlänningar som söker arbetstillstånd eller
uppehållstillstånd efter inresa men vägras sådant, utlänningar som avvisas
enligt 19 § utlänningslagen och andra grupper av utlänningar som vistas
tillfälligt i Sverige eller arbetar här en kortare period utan att vara kyrkobokförda
här.

Invandrarutredningen påpekade vidare bl. a. att varierande praxis förekom
när det gäller lösningen av frågan om personer som sökt arbetstillstånd
och uppehållstillstånd efter inresa skulle erhålla medel till sitt uppehälle
från den kommunala socialvården eller från polismyndigheten. Det anfördes
att om hjälpbehovet aktualiserades inom sju dagar efter ankomsten kostnadsansvaret
i regel föll på polisväsendet men att förskottering kunde ske
av sociala centralnämnden som återkrävde den beviljade hjälpen från polisverket.
Aktualiserades hjälpbehovet åtta dagar efter ankomsten föll ansvaret
för uppehället till de hjälpbehövande på socialnämnden. Utredningen
påpekade att det emellertid rådde oklarhet om hur man skall bedöma hjälpbehovet
för dem som sökt arbetstillstånd och uppehållstillstånd efter inresa.
Man kunde utgå, anfördes det, från att merparten av de aktuella kommunerna
beviljade frivillig socialhjälp i de aktuella fallen och endast i liten

SoU1976/77:13

utsträckning obligatorisk hjälp. Det framhölls dock att det i vissa kommuner
beviljades ingen socialhjälp alls i dessa fall.

Invandrarutredningen anförde att om staten - såsom utredningen föreslagit
- skulle komma att ersätta kommunernas kostnader för socialhjälp
till utlänningar som inte är kyrkobokförda i landet behovet av sådan tillfällig
ekonomisk hjälp som polismyndighet kunde bevilja personer som sökt arbetstillstånd
och uppehållstillstånd efter inresa skulle bortfalla och att bestämmelserna
om polismyndighets möjligheter att ge sådan hjälp kunde
upphöra. Enligt utredningen borde dock polismyndighet i fortsättningen
efter överenskommelse med den lokala socialnämnden ha möjlighet att förskottera
tillfällig socialhjälp, t. ex. då de lokala sociala myndigheterna inte
hade mottagningstid.

I betänkandet erinrades vidare om att nödställda svenska medborgare
som vistas utomlands kan erhålla ekonomisk hjälp från svenska konsulat
och beskickningar men påpekades att samma ordning ofta inte råder för
nödställda utländska medborgare som tillfälligt vistas i Sverige, t. ex. turister.
Utredningen anförde att det föreföll motiverat att Sverige tar upp denna
fråga i bilaterala förhandlingar i syfte att åstadkomma en klarare ansvarsfördelning
mellan Sverige och berörda länder.

Invandrarutredningens ovannämnda slutbetänkande låg bl. a. till grund
för förslag i prop. 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken
m. m., som behandlades av riksdagen våren 1975 (InU 1975:6). Här nämnda
synpunkter och förslag av utredningen behandlades dock inte i propositionen.

Socialutredningen

1 ett föregående avsnitt har lämnats vissa uppgifter om socialutredningens
utredningsverksamhet om behovsprövad ekonomisk hjälp.

Tidigare riksdagsbehandling

1 en motion till 1972 års riksdag begärdes en utredning som skulle syfta
till att skapa klarare regler vid den kommunala handläggningen av socialhjälp
till utlänningar som vistas i riket på turistpass. I motionen framhölls att
handläggningen av socialhjälpsärenden varierade mycket starkt mellan kommunerna;
i vissa fall återsändes den hjälpsökande efter kontakt med polisen
till sitt hemland, i andra fall fick han hjälp från sitt hemlands konsulat
och i andra fall åter erhöll han kontinuerlig socialhjälp. Motionären menade
att socialhjälpslagen skulle ändras så att kontinuerlig socialhjälp inte skulle
få utges till utländska medborgare som vistades i riket på turistpass och
som inte sökt politisk asyl.

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1972:44 avslog riksdagen

SoU 1976/77:13

motionen. Utskottet, som gjort motionen till föremål för remissbehandling,
anförde bl. a. att i den mån förslaget i motionen syftade till en inskränkning
i kommunernas möjlighet att bistå utländska medborgare, som vistas här
i landet och befinner sig i en nödsituation, utskottet inte kunde biträda
förslaget. I fråga om ansvaret m. m. för socialhjälp till utländska medborgare
hänvisade utskottet bl. a. till att det fanns skäl räkna med att socialutredningen
skulle få anledning att ta upp sådana frågor.

Fråga om utredning rörande invandrarnas speciella sjukvårdsbehov

Motionen

I motionen 1975/76:748 av fru Anér (fp) och herr Sellgren (fp) påpekas
beträffande invandrarnas sjukvårdsbehov bl. a. att åtgärderna på sjukvårdsområdet
för att hjälpa invandrarna - bl. a. tolkservice - framstår som otillräckliga
när man beaktar alla problem av social och medicinsk karaktär,
som många gånger möter invandrare, då han drabbas av en viss tids ohälsa.

Det påpekas att sjukvården och socialvården med sina ofta bristande kunskaper
om invandrares bakgrund och situation kan sakna möjlighet att ge
invandrare en lika meningsfull hjälp som kunnat komma svenska medborgare
till del.

Synpunkter av invandrarutredningen m. m.

Invandrarutredningen har i ett särskilt avsnitt i sitt slutbetänkande (SOU
1974:69) Invandrarutredningen 3 behandlat frågor om hälso- och sjukvård
(s. 169-178). Utredningen har därvid bl. a. översiktligt redovisat hälsorisker
som kan hänföras dels till situationen före utvandringen, dels till situationen
i samband med invandringen, dels till störningar som kan uppstå efter en
längre tids vistelse i invandringslandet.

Invandrarutredningen (IU) anförde i fråga om hälsoundersökningar bl. a.
följande.

IU anser således sammanfattningsvis att det är utomordentligt viktigt
att invandrare snarast möjligt efter bosättningen i Sverige bereds goda praktiska
möjligheter att genomgå hälsokontroll, inklusive skärmbildskontroll,
och att särskild målgruppsanpassad information ges till invandrare om värdet
att utnyttja erbjudande om hälsoundersökningar. Alla åtgärder bör vidtas
för att så tidigt som möjligt söka upptäcka sjukdomsfall bland invandrare
som befinner sig i riskzonen. För tuberkulosens del gäller det exempelvis
personer som bor i undermåliga bostäder eller eljest lever under sanitärt
och hygieniskt icke acceptabla förhållanden. IU vill därför starkt förorda
att informationen om skärmbildsundersökning görs så effektiv som möjligt
och att denna information intensifieras inom hela hälso-, sjuk- och socialvården.
Den bästa möjligheten att nå samtliga invandrare med denna information
torde vara att göra erbjudandet om hälsoundersökning i samband
med kyrkobokföring eller då vederbörande skrivs in i försäkringskassa. Ett

SoU 1976/77:13

sådant erbjudande från samhällets sida bör kunna uppfattas som en positiv
åtgärd som företas med hänsyn till den enskildes bästa.

I ovannämnda prop. 1975:6 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken
m. m. anförde föredragande statsrådet att såväl hälsokontroll som
hälsobefrämjande åtgärder som avsåg invandrare borde bedrivas inom ramen
för de allmänna insatserna för att förbättra företagshälsovård, mödravård
och barnavård samt inom den förebyggande hälsovården i stort. Det påpekades
även att behovet av särskild information till invandrare borde uppmärksammas
av sjukvårdshuvudmännen.

Åtgärder för att underlätta invandrares situation m. m.

I juni i år utfärdades förordningen (1976:310) om åtgärder för invandrare
m. fl. Regeringen har däri föreskrivit följande.

Statlig myndighet skall, i enlighet med de riktlinjer för invandrar- och
minoritetspolitiken som riksdagen har godkänt, inom sitt verksamhetsområde
fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minoriteter.
Myndigheten skall därvid uppmärksamma att särskilda åtgärder kan behövas
i fråga om nu nämnda grupper.

Invandrares och språkliga minoriteters behov av samhällsservice skall alltid
ingå bland de omständigheter som inom ramen för tillgängliga resurser
skall beaktas vid planeringen av myndighetens verksamhet.

För att uppnå en effektiv samordning av insatserna för invandrare och
språkliga minoriteter, skall statlig myndighet informera statens invandrarverk
om planerade åtgärder och när anledning finns därtill, samråda med
verket om hur insatserna skall utformas.

I augusti i år har tillsatts en arbetsgrupp, som har till uppgift att göra
en översyn av kontakterna mellan allmänheten och samhällsorgan. Arbetsgruppen
skall enligt direktiven för dess verksamhet bl. a. studera de åtgärder
som i dag vidtas från samhällsorganens sida beträffande samhällsinformation
och överväga de fortsatta insatserna. Särskild uppmärksamhet skall därvid
ägnas invandrarnas problem.

Utredningen om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården

I slutet av år 1975 tillkallades utredningen (S 1975:04) om ny lagstiftning
för hälso- och sjukvården med uppgift att utarbeta förslag till en helt ny
lagstiftning för hälso- och sjukvården. Som en grundval för sitt arbete skall
utredningen föra en målsättningsdiskussion som skall ha som utgångspunkt
att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor.
Målsättningen bör enligt direktiven för utredningsarbetet präglas av en social
helhetssyn på hälso- och sjukvården och därigenom inom ramen för samhällets
totala insatser på detta område även innefatta förebyggande åtgärder.

SoU 1976/77:13

Stöd till ålderdomshem upprättade av invandrar- och minoritetsorganisationer Motionen I

motionen 1975/76:1979 av herr Bohman m. fl. (m), vilken innehåller
motiveringen till motionen 1975/76:2013 av samma motionärer, anförs bl. a.
följande.

Invandrarnas nuvarande ålderssammansättning innebär att invandrarproblemen
inom åldringsvården ännu inte är särskilt påtagliga. De kan dock
väntas öka. För att undvika isolering av enstaka äldre personer bör de som
så önskar kunna placeras tillsammans med andra från samma nationella
grupp eller språkområde.

Invandrar- eller minoritetsorganisation som vill inrätta eller redan har
inrättat särskilda hem för sina åldringar bör fä stöd för denna verksamhet.
Om man samlar äldre personer av samma språkliga, nationella eller religiösa
tillhörighet tili ett hem, underlättar detta anställande av tvåspråkig personal
samt påverkar den vårdande och kurativa verksamheten i positiv riktning.

Synpunkter av invandrarutredningen m. m.

Invandrarutredningen (IU) har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarutredningen
3 anfört bl. a. följande om åldringsvård för invandrare
(s. 165 och 168).

Invandrarnas nuvarande ålderssammansättning gör att invandrarfrågorna
inom åldringsvården ännu inte blivit särskilt påtagliga, varken vad gäller
den institutionella åldringsvården eller den öppna åldringsvårdens olika grenar.
Några studier av "invandrare” bland ålderdomshemmens gäster har
inte utförts. Någon kartläggning av ålderdomshem i Sverige speciellt avsedda
för etniska eller religiösa minoriteter har heller inte gjorts. Sådana ålderdomshem
finns emellertid, t. ex. Judiska pensionärshemmet i Stockholm
och Mosaiska församlingens i Malmö ålderdomshem.

När det gäller kommunal åldringsvård för invandrare anser IU att huvudprincipen
bör vara att vården skall ges inom ramen för nuvarande anordningar.
De särskilda behov, t. ex. vad gäller språklig, kulturell, religiös
och annan service för åldringar som tillhör nationella eller språkliga minoriteter,
bör emellertid påverka tjänsteutbudet vid ålderdomshemmen och
andra boendeformer för äldre i större utsträckning än f. n. Motsvarande
gäller den öppna åldringsvården. Möjligheter till samboende för medlemmar
av samma språkliga minoritet bör - i den mån de enskilda åldringarna så
önskar - kunna erbjudas genom interkommunal samverkan. Om en enskild
kommun finner att behov finns av åldringsbostäder (servicehus, insprängda
enheter i flerfamiljshus eller ålderdomshem) gemensamma för medlemmar
av en nationell eller språklig minoritet kan detta i många fall vara att föredra.
Om t. ex. en invandrar- eller minoritetsorganisation vill inrätta, eller har
inrättat, särskilda hem för åldringar inom den egna gruppen bör dessa insatser
stödjas.

SoU 1976/77:13

I förenämnda prop. 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken
m. m. underströk föredragande statsrådet bl. a. att det var önskvärt
att ytterligare ansträngningar görs för att öka rekryteringen av tvåspråkig
personal bland bl. a. personal vid olika vårdinstitutioner.

Socialutredningen

Socialutredningen skall bl. a. pröva uppgifterna för ålderdomshem och
andra inackorderingshem för åldringar.

Tidigare riksdagsbehandling

Inrikesutskottet, som bl. a. behandlade prop. 1975:26 i ovannämnda betänkande
InU 1975:6, behandlade i betänkandet även ett motionsyrkande
om samhälleligt stöd till ålderdomshem upprättade av invandrar- och minoritetsorganisationer.
På förslag av inrikesutskottet avslog riksdagen yrkandet.
Utskottet påpekade (s. 8) att önskemål om samboende och andra
åtgärder för att sammanföra medlemmar av samma språkliga minoritet borde
kunna tillgodoses inom ramen för den kommunala åldringsvården, och i
en det fall borde frågorna kunna lösas genom interkommunalt samarbete.
Utskottet påpekade vidare att åldringsvården varén kommunal angelägenhet
och att riksdagen inte hade anledning att ge kommunerna anvisningar om
hur de skall disponera sina resurser.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om vilken
myndighet som skall lämna mottagningshjälp till svenska medborgare som
återvänder från utlandet, om riktlinjer m. m. för stöd till nödställda utländska
medborgare som tillfälligt vistas i Sverige, om utredning av invandrarnas
speciella sjukvårdsbehov samt om stöd för ålderdomshem upprättade av
invandrar- och minoritetsorganisationer.

Fråga om vilken myndighet som skall lämna mottagningshjälp till svenska medborgare
som återvänder från utlandet

Enligt bestämmelser i kungörelsen (1950:383) angående bistånd åt utlandssvenskar
som återvända till Sverige, m. m. kan svensk medborgare,
som vistats längre tid utomlands och vid ankomsten till Sverige är medellös
och i behov av hjälp, få bistånd för sig och sin familj i form av bl. a. mottagningshjälp.
Denna innefattar hjälp till uppehälle, kläder och resor. Den
utgår under en tid av högst tre eller undantagsvis sex månader från ankomsten
till riket. Länsstyrelsen i det län, där hjälpbehovet först anmäldes,
prövar ansökan om mottagningshjälp och utbetalar hjälpbelopp. Länsstyrelse

SoU 1976/77:13

får emellertid bemyndiga polismyndighet att utbetala mottagningshjälp till
dess länsstyrelsen beslutat i ärendet. Även till svensk medborgare, som
inte vistats utrikes under längre tid men som vid ankomsten från utlandet
lider nöd, kan viss hjälp utgå. Sålunda kan hjälp beviljas för uppehälle,
resa till hemorten eller liknande ändamål. Länsstyrelsen i det län där inresan
skett eller, efter länsstyrelsens bemyndigande, polismyndighet fattar beslut
om sådan hjälp. Denna får lämnas endast till mindre belopp och är förenad
med återbetalningsskyldighet. Kostnaderna för mottagningshjälp bestrids
från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Ersättningar till
kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna m. m.

I motionen 1975/76:476 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s) begärs att
kungörelsen skall ändras så att socialnämnd i stället för polismyndighet
får lämna mottagningshjälp. Motionärerna påpekar bl. a. att kännedom om
denna biståndsform skulle spridas effektivt om handläggningen vore knuten
till kommunernas socialvård samt att det framstår som självklart att man
i första hand vänder sig till socialvården och inte till polisen vid akuta
behov av ekonomisk hjälp.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet.
De tre förstnämnda remissinstanserna tillstyrker motionen. Kommunförbundet
påpekar att om kommunernas socialvård skall överta handläggningen
av mottagningshjälp statsbidragsbestämmelserna bör samordnas med bestämmelser
om statsbidrag till hjälp för invandrare och flyktingar. Mot bakgrund
av att frågor om såväl statsbidrag till som administrationen av ekonomiskt
stöd till hjälpbehövande övervägs av socialutredningen (S 1969:29)
bör enligt Kommunförbundet även frågan om administrationen av mottagningshjälpen
prövas av utredningen. Denna bör särskilt överväga om
inte mottagningshjälpen helt kan slopas, då möjligheten till sådan hjälp
tas i anspråk i ytterst obetydlig omfattning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att starka skäl talar för att handläggningen
på det lokala planet av frågor om mottagningshjälp bör anförtros
socialnämnd i stället för polismyndighet. Som rikspolisstyrelsen anför i sitt
yttrande kan vad som ålagts polisen i fråga om mottagningshjälp inte anses
ha något samband med den egentliga polisverksamheten. Däremot är de
fördelar som står att vinna genom en anknytning av mottagningshjälpen
till den kommunala socialvården uppenbara. Att göra en sådan anknytning
möjlig ligger i linje med strävandena att samordna den sociala servicen
för medborgarna.

Utskottet ställer sig således positivt till ett genomförande av motionärernas
förslag. Man måste emellertid beakta att socialutredningen inom en nära
framtid kommer att framlägga förslag till ny lagstiftning på socialvårdsområdet,
som kan ändra förutsättningarna för ett bibehållande av mottagningshjälp
som en särskild hjälpform. Det finns därför vissa skäl som talar
för att man i avvaktan på utredningens förslag inte bör flytta administra -

SoU 1976/77:13

tionen på sätt motionärerna föreslagit. Det bör ankomma på regeringen att
ta ställning till om man trots dessa skäl redan nu bör ändra på administrationen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:476
bör ges regeringen till känna.

Riktlinjer m. m. för stöd lill nödställda utländska medborgare som tillfälligt vistas
i Sverige

I motionen 1975/76:1241 av fru Gradin m. fl. (s) påpekas bl. a. att nödställda
utländska medborgare som tillfälligt vistas i Sverige, t. ex. som turister,
ofta vägras hjälp av sitt lands representation här eller av olika skäl
inte kan vända sig till denna för att få hjälp. Det påpekas också att kommunerna
bedömer sitt ansvar mot utländska medborgare enligt lagen (1956:2)
om socialhjälp på varierande sätt och att därigenom en olikartad praxis utvecklats.
Motionärerna anser att frågan om enhetliga riktlinjer för handläggningen
av och kostnadsansvaret för hjälp till utländska medborgare,
som tillfälligt vistas i Sverige och som hamnat i en nödsituation, bör bli
föremål för översyn och att deras situation bör ägnas särskild uppmärksamhet
i konventionsarbetet.

Utländsk medborgare, som vistas i Sverige, är likställd med svensk medborgare
i fråga om möjligheten att erhålla socialhjälp. Socialhjälp utges av
kommunerna. Den kan vara obligatorisk eller frivillig. Den som på grund
av bl. a. sjukdom inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl
bör helt eller delvis avhålla sig från arbete har rätt till obligatorisk socialhjälp
om han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på annat sätt.
Denna hjälp är enligt socialhjälpslagen begränsad till den hjälpsökandes livsuppehälle
och till hans vård. Det har överlämnats åt kommunerna att utöver
obligatorisk hjälp tillgodose hjälpbehov genom frivillig socialhjälp. Kommunerna
fastställer självständigt de grunder efter vilka denna hjälp skall
utgå. Även för att frivillig socialhjälp skall få utgå krävs att behovet är
föranlett av en nödsituation. Den frivilliga socialhjälpen kan i förhållande
till den obligatoriska socialhjälpen ses som en förebyggande eller kompletterande
hjälpform.

Kommun har rätt till ersättning av staten för obligatorisk socialhjälp åt
mottagare som inte är svensk medborgare. Ansökningar om ersättning prövas
av länsstyrelserna. Kostnaden för frivillig socialhjälp till sådan hjälpmottagare
stannar på kommunen om kostnaden inte kan återkrävas från
hjälpmottagaren. Då socialnämnd första gången vidtar åtgärd i socialhjälpsärende
som angår utomnprdisk medborgare som inte har uppehållstillstånd
eller visar att han sökt uppehållstillstånd här, skall polismyndigheten underrättas.
Därigenom blir det möjligt för denna myndighet att, bl. a., ta
upp och pröva frågan om skäl till avvisning av utlänningen föreligger. Utlänning
kan avvisas bl. a. om han kan antas komma att sakna erforderliga

SoU 1976/77:13

medel för sin vistelse i Sverige ävensom för sin hemresa.

Polismyndighet äger under vissa förutsättningar bestrida kostnader för
inkvartering m. m. för utlänning, när denne vid anträffandet uppehållit sig
i landet högst sju dagar fr. o. m. ankomstdagen. Vidare äger arbetsmarknadsstyrelsen
- eller efter styrelsens bestämmande länsarbetsnämnd - utge
bidrag för återresa till hemlandet till utomnordiska medborgare som anländer
till Sverige eller som under kortare tid vistas i landet. Bidraget får dock
inte utges till utlänning som avvisats.

Invandrarutredningen (In 1969:22) påpekade i sitt år 1974 avgivna slutbetänkande
(SOU 1974:69) Invandrarutredningen 3 bl. a. att det förelåg en
oenhetlig praxis i vad gäller dels länsstyrelsernas bedömning av frågor om
utbetald socialhjälp till utlänningar skall betraktas som obligatorisk eller
frivillig, dels lösningen av frågan om personer som sökt arbetstillstånd och
uppehållstillstånd efter inresa skall erhålla medel till sitt uppehälle från den
kommunala socialvården eller från polismyndigheten. Invandrarutredningen
påpekade vidare att det var motiverat att man från svensk sida i bilaterala
förhandlingar med andra länder tog upp frågan om hjälp till deras medborgare
som råkar i en nödsituation här i syfte att åstadkomma en klarare ansvarsfördelning
mellan deras representation här och svenska myndigheter.

Socialutredningen väntas inom en nära framtid komma att framlägga
förslag till ny lagstiftning på socialvårdsområdet. Utgångspunkt för denna
lagstiftning är bl. a. principförslag som utredningen presenterade i betänkandet
(SOU 1974:39) Socialvården - mål och medel. I betänkandet diskuteras
bl. a. en kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp, kallad socialbidrag.
Detta skall kunna utgå efter generösare principer än den nuvarande
socialhjälpen. Man kan räkna med att socialutredningen även kommer att
redovisa överväganden rörande fördelningen av ansvaret mellan stat och
kommun av sådana socialhjälpskostnader som staten nu svarar för. Mot
bakgrund av det sagda och då utskottet förutsätter att frågor om ansvaret
för bistånd till nödlidande utlänningar som vistas här tillfälligt tas upp från
svensk sida till diskussion med berörda länder i samband med behandlingen
av andra konventionsfrågor torde någon åtgärd av riksdagen med anledning
av motionen 1975/76:1241 inte vara erforderlig. Utskottet avstyrker således
motionen.

Fråga om utredning rörande invandrarnas speciella sjukvårdsbehov

I motionen 1975/76:748 (yrkandet 1) av fru Anér (fp) och herr Sellgren
(fp) framhålls att de åtgärder sorn vidtagits på sjukvårdsområdet för att hjälpa
invandrarna framstår som otillräckliga med hänsyn till att invandrare som
blir sjuka många gånger möts av särskilda problem av social och medicinsk
karaktär. Motionärerna begär en utredning rörande invandrarnas speciella
sjukvårdsbehov.

På sjukvårdsområdet har vidtagits olika åtgärder för att underlätta språk -

SoU 1976/77:13

kontakterna för invandrare. Landstingsförbundet rekommenderade år 1970
sjukvårdshuvudmännen att bekosta tolkservice och socialstyrelsen har nyligen
till bl. a. distriktsläkare och landstingen distribuerat en förteckning
kallad Invandrarnas läkarkontakter, vari läkarna sammanställts landstingsvis
med uppgift om namn, adress, specialitet och språkkunnighet. I det ovan
angivna slutbetänkandet (SOU 1974:69) har invandrarutredningen bl. a. gett
en översiktlig redovisning av hälsorisker för invandrarna. Därvid har redovisats
såväl risker som kan hänföras till situationen före utvandringen
och till situationen i samband med invandringen som störningar som kan
uppstå efter en längre tids vistelse i invandringslandet. Betänkandet utgjorde
grundval för förslag om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken,
som riksdagen godkände år 1975 (prop. 1975:26, InU 1975:6). Regeringen
har i förordningen (1976:310) om åtgärder för invandrare m. fl. bl. a. föreskrivit
att statlig myndighet skall i enlighet med dessa riktlinjer inom
sitt verksamhetsområde fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och
språkliga minoriteter och därvid uppmärksamma att särskilda åtgärder kan
behövas i fråga om dessa grupper. Med hänsyn till det ansvar som bl. a.
socialstyrelsen har för invandrarna och då statens invandrarverk skall fortlöpande
bevaka behovet av åtgärder samt föreslå och samordna åtgärder
för att främja invandrares sociala situation i vårt land finns det enligt utskottets
mening anledning räkna med att frågan om invandrarnas speciella
sjukvårdsbehov uppmärksammas utan något initiativ av riksdagen. Det förtjänar
i sammanhanget framhållas att den i fjol tillsatta utredningen
(S 1975:04) om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården som grundval
för sitt arbete skall föra en målsättningsdiskussion med utgångspunkt att
alla som bor i vårt land skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor.
Målsättningen för utredningens arbete skall präglas av en social helhetssyn
på hälso- och sjukvården och därigenom även innefatta förebyggande åtgärder.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1975/76:748
i här aktuell del.

Stöd till ålderdomshem upprättade av invandrar- och minoritetsorganisationer

1 motionen 1975/76:2013 (yrkandet 1) av herr Bohman m. fl. (m) begärs
att riksdagen skall uttala att förutsättningar bör skapas för samhälleligt stöd
till ålderdomshem upprättade av invandrar- och minoritetsorganisationer.
Motionärerna påpekar i motiveringen till yrkandet att för att undvika isolering
av enstaka äldre personer de som så önskar bör kunna placeras tillsammans
med andra från samma nationella grupp eller språkområde. Ett
sådant förfarande underlättar möjligheterna att anställa tvåspråkig personal
samt påverkar den vårdande och kurativa verksamheten i positiv riktning.

Utskottet ansluter sig till den mening inrikesutskottet (InU 1975:6 s. 8)
uttalade i fråga om ett likalydande, vid 1975 års riksmöte framställt mo -

SoU 1976/77:13

tionsyrkande. Inrikesutskottet framhöll med hänvisning till vad invandrarutredningen
anfort om åldringsvård i sitt ovan angivna slutbetänkande (SOU
1974:69) att huvudprincipen bör vara att vården skall ges inom ramen för
nuvarande anordningar, att önskemål om samboende och andra åtgärder
för att sammanföra medlemmar av samma språkliga minoritet bör kunna
tillgodoses inom ramen för den kommunala åldringsvården samt att i en
del fall frågorna bör kunna lösas genom interkommunalt samarbete. I likhet
med vad inrikesutskottet gjorde vill socialutskottet vidare framhålla att åldringsvården
är en kommunal angelägenhet och att riksdagen inte har anledning
att ge kommunerna anvisningar hur de skall disponera sina resurser.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1975/76:
2013 i här aktuell del.

Utskottet hemställer

1. beträffande fråga om vilken myndighet som skall lämna mottagningshjälp
till svenska medborgare som återvänder från utlandet
att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:476
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i frågan,

2. beträffande riktlinjer m. m. för stöd för nödställda utländska
medborgare som tillfälligt vistas i Sverige att riksdagen avslår
motionen 1975/76:1241,

3. beträffande fråga om utredning rörande invandrarnas speciella
sjukvårdsbehov att riksdagen avslår motionen 1975/76:748 (yrkandet
1),

4. beträffande stöd till ålderdomshem upprättade av invandraroch
minoritetsorganisationer att riksdagen avslår motionen
1975/76:2013 (yrkandet 1).

Stockholm den 1 december 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp), Larsson i Öskevik
(c)*. Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s)*, herrar Johnsson i Blentarp
(s), Bengtsson i Göteborg (c), Nordberg (s)*, Nilsson i Växjö (s), fru Wigenfeldt
(c), fru Swartz (fp), herr Biörck i Värmdö (m)*, fröken Öhrsvik
(s), fröken Littmarck (m) och herr Weinehall (c)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 52458 Slockholm 1976