SoU 1976/77:12

Socialutskottets betänkande
1976/77:12

med anledning av motioner om dödsbegreppet och rätten att avstå
från livsuppehållande behandling m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76:478 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs att riksdagen
antar följande

Förslag till ändring i obduktionslagen (1975:191)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 8

Denna lag äger tillämpning på obduktion som icke innefattar rättsmedicinsk
undersökning.

2 §

Obduktion får företagas om den avlidne under sin livstid skriftligen har
medgivit detta.

3 S

Saknas medgivande som avses i
2 8 får obduktion företagas om det
behövs för att orsaken till dödsfallet
skall kunna fastställas eller viktig upplysning
angående sjukdoms beskaffenhet
erhållas. Är dödsorsaken känd får
dock obduktion icke äga rum, om den
avlidne eller nära anhörig till honom
har uttalat sig emot det eller åtgärden
eljest kan antagas stå i strid med den
avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.

3 a s

Har den avlidne muntligen eller
skriftligen tagit tillbaka medgivande
som avses i 2 § gäller 3 §.

Saknas medgivande som avses i
2 8 får obduktion icke äga rum, om
den avlidne eller nära anhörig till
honom har uttalat sig emot det eller
åtgärden eljest kan antagas stå i strid
med den avlidnes eller nära anhörigs
uppfattning.

1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 12

SoU 1976/77:12

Nuvarande lydelse

I fall som avses i 3 i skall, där det
kan ske och icke särskilda skäl talar
emot, nära anhörig till den avlidne underrättas
om obduktionen innan den
äger rum.

Är dödsorsaken känd får obduktion
icke påbörjas förrän skälig tid förflutit
efter underrättelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

I motionen 1975/76:570 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen ger utredningen om sjukvård i livets slutskede
i direktiv att ta upp det i motionen aktualiserade yrkandet om rätten för
gravt hjärnskadad patient att genom tidigare avgiven viljeyttring avstå från
livsuppehållande åtgärder.

I motionen 1975/76:761 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att utredningen angående sjukvård i livets
slutskede jämväl skall omfatta hjärndödsbegreppet.

Dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande insatser

Riksdagsbehandling 1974 och 1975

Efter hemställan av riksdagen (SoU 1974:31, rskr 294) tillkallades år 1974
sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård
i livets slutskede. De sakkunniga skulle bedriva utredningsarbetet
med utgångspunkt i vad socialutskottet anfört i nämnda betänkande SoU
1974:31. I betänkandet lämnas en redovisning för gällande ordning då det
gäller bl. a. dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande behandling.
Vidare finns i betänkandet en historik och en redovisning av
remissyttranden över en motion om rätt för patient att avstå från livsuppehållande
behandling.

I fråga om den i angivna betänkande lämnade redovisningen under rubriken
Dödsbegreppet har den förändringen inträffat att i den av riksdagen
förra året (prop. 1975:50, SoU 1975:8, rskr 141) antagna transplantationslagen
(1975:191), som trätt i kraft den 1 januari i år, regler om transplantationer
även från levande givare intagits (4-6 !?$). Enligt 6 5 transplantationslagen
får organ och annat biologiskt material inte tas om ingreppet med hänsyn
till sin art eller till givarens hälsotillstånd kan befaras medföra allvarlig skada
till liv eller hälsa. På grund av bestämmelsen får således opariga organ som

Föreslagen lydelse

Nära anhörig till den avlidne skall,
där det kan ske, underrättas om obduktionen
innan denna äger rum, för
såvitt inte medgivande som avses i 2 §
föreligger. Obduktion får icke påbörjas
förrän skälig tid förflutit efter underrättelsen.

SoU 1976/77:12

t. ex. hjärta, lever och bukspottkörtel inte tillvaratas från levande givare.
Om givaren inte är vid full hälsa kan ett i och för sig lindrigt ingrepp
bli otillåtet.

I det ovan angivna betänkandet SoU 1974:31 fann utskottet att de problemställningar
av skiftande natur som är förbundna med sjukvård i livets
slutskede borde bli föremål för en allsidig översyn, varvid utgångspunkten
borde vara att vården ges ett sådant innehåll att allmänhetens förtroende
för sjukvården inte rubbas.

Beträffande./ragan om livsuppehållande insatser framhöll utskottet att som
ett led i översynen av problemen kring sjukvård i livets slutskede det kunde
finnas skäl att uppmärksamma de mera speciella frågor av humanitär, etisk
och juridisk natur som är förknippade med livsuppehållande behandling.
Enligt utskottets mening borde utredningsarbetet i denna del inriktas på
en kartläggning av problemställningarna och en vägledande diskussion. De
närmare övervägandena härvidlag borde ankomma på utredningen. Utredningsarbetet
borde dock inte - som motionären föreslagit - begränsas enbart
till fall av grav hjärnskada utan borde i enlighet med vad flera remissinstanser
framhållit avse livsuppehållande insatser över huvud taget vid svår eller
obotlig sjukdom samt i fall då personer genom sitt handlande visat att de
inte önskar leva längre. Arbetet borde enligt utskottet bedrivas från utgångspunkten
att aktiv eutanasi alltjämt skall vara förbjuden. Utskottet ansåg
att mycket starka skäl talade för att det liksom tidigare måste ankomma
på vederbörande läkare att avgöra vilken behandling som skall ges patienten.
Med hänsyn härtill och då förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka
allvarligt skulle kunna rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi ville
utskottet inte förorda en ändrad lagstiftning på området. Utskottet kunde
inte heller ställa sig bakom förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att
respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring. Utskottet framhöll
att som flera remissinstanser pekat på det skulle vara förenat med betydande
olägenheter från både praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan
viljeförklaring från patienten bindande verkan.

Då utskottet år 1975 behandlade en motion om rätten att avstå från livsuppehållande
insatser anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
SoU 1975:8 med anledning av propositionen 1975:50 i vad avser
förslag till transplantationslag och till obduktionslag jämte motioner, att
någon omständighet inte inträffat efter 1974 års riksdagsbehandling som
borde föranleda en annan bedömning från utskottets sida av frågan om
livsuppehållande behandling. Samtidigt ville utskottet dock framhålla att
utredningen är oförhindrad att ta upp det av motionären aktualiserade
spörsmålet därest utredningen under arbetets gång skulle finna att frågan
närmare borde övervägas. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet
att någon riksdagens åtgärd med anledning av den då aktuella motionen
inte var påkallad.

För införandet av ett nytt dödsbegrepp, hjärndödsbegreppet. har åberopats

1* Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 12

SoU 1976/77:12

såväl transplantationskirurgiska som humanitära och sjukvårdsadministrativa
skäl.

Utskottets ställningstagande förra året till dessa skäl redovisades i angivna
betänkande, SoU 1975:8, på följande sätt.

Som utskottet framhöll år 1974 är de humanitära och sjukvårdsadministrativa
skäl som åberopats till stöd för införande av ett nytt dödsbegrepp
snarast att hänföra till frågan om hur länge livsuppehållande behandling
skall pågå. De synes därför sakna direkt betydelse för ett ställningstagande
till hjärndödsbegreppet. Spörsmålet om livsuppehållande insatser vid fall
av s. k. hjärndöd har behandlats i ett av socialstyrelsen år 1973 utfärdat
cirkulär om prognos och behandling vid totalt och oåterkalleligt bortfall
av hjärnfunktionerna. Av cirkuläret framgår att all vidare behandling från
medicinsk synpunkt är meningslös när sådant tillstånd konstaterats samt
att en behandling i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet följaktligen
inte kräver att ytterligare terapeutiska åtgärder vidtas eller att redan
insatta åtgärder fortsätts. De synpunkter av humanitär och sjukvårdsadministrativ
art, som framförts i fråga om hjärndödsbegreppet, kan - som
utskottet framhöll förra året - således redan nu tillgodoses.

Vad härefter gäller de transplantationskirurgiska skälen anser utskottet
i likhet med motionärerna att det är angeläget att förutsättningar skapas
för en gynnsam utveckling inom transplantationskirurgin. Otvivelaktigt
skulle införandet av hjärndödsbegreppet vara av stor betydelse för möjligheterna
att transplantera vissa organ, t. ex. lever och bukspottkörtel, samt
vara ägnat att förbättra resultaten vid exempelvis njurtransplantationer. Att
endast av detta skäl vidta en så vittgående åtgärd som att ändra det dödsbegrepp,
vilket av ålder knutits till hjärta och andning, bör enligt utskottets
mening dock inte ifrågakomma. Som framhållits då frågan tidigare behandlats
i riksdagen är nämligen spörsmålet av utomordentligt stor betydelse
från rättslig synpunkt och en lösning förutsätter att de med dödsbegreppet
förknippade juridiska och etiska spörsmålen noga övervägts. Också allmänhetens
inställning måste tillmätas stor betydelse. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet att man bör söka andra utvägar för att tillgodose transplantationskirurgins
behov av goda villkor än att ändra dödsbegreppet. Utskottet
vill erinra om vad utskottet förra året framhöll, nämligen att det
kunde finnas skäl att i samband med en översyn av frågor om sjukvård
i livets slutskede även granska tillämpningen av ovannämnda cirkulär från
socialstyrelsen och i övrigt kartlägga problemen inom transplantationskirurgin.
Utskottet erinrade om att socialstyrelsen begärt upplysningar från
samtliga lasarett angående tillämpningen av cirkuläret och från de lasarett
där njurar tillvaratas för transplantationsändamål angående formerna för
och erfarenheterna av tillvaratagandet av njurar från avlidna. Enligt utskottet
framstod det som lämpligt att den av utskottet förordade utredningen efter
samråd med socialstyrelsen gjorde en utvärdering av det material som sålunda
samlas in. Utskottet anser sig kunna förutsätta att de sakkunniga
i samband med den pågående kartläggningen av transplantationskirurgins
villkor närmare överväger vilka åtgärder som är erforderliga för att åstadkomma
gynnsamma förutsättningar för transplantationsverksamheten. En
möjlighet som enligt utskottets mening kan förtjäna att närmare prövas
under utredningsarbetet är att genom ändring i transplantationslagen skapa
förutsättningar för tillvaratagande av organ och annat biologiskt material
innan hjärtverksamheten upphört i fall då det - på sätt som anges i so -

SoU1976/77:12

cialstyrelsens cirkulär - konstaterats att givarens hjärnfunktioner totalt och
oåterkalleligt bortfallit. Om utredningen skulle stanna för en sådan lösning,
måste självfallet betryggande garantier från rättssäkerhetssynpunkt uppställas
och särskilda regler som garanterar ett hänsynstagande till givarens anhöriga
införas. En lagstiftning i enlighet med det anförda torde kunna vinna
allmänhetens förståelse.

Utskottet ansåg att de aktuella motionsyrkandena med hänsyn till vad
utskottet sålunda anfört inte påkallade någon riksdagens åtgärd.

Behandling inom Europarådets parlamentariska församling

Vid Europarådets parlamentariska (rådgivande) församlings 27:e session
i januari 1976 antogs en rekommendation och en resolution, som
är av intresse i förevarande sammanhang. I redogörelsen 1975/76:23 till
riksdagen anförs i aktuell del följande.

Den största debatten vid församlingens januarimöte gällde frågan om
de sjukas och döendes rättigheter. Till grund för debatten låg en rapport
(dok. 3699) av fru Hubinek, Österrike (Ö. V. P.), och herr Voogd, Nederländerna
(socialist). Frågan hade väckts genom en motion omatt Europarådet
borde anta en deklaration om de sjukas rättigheter. I motionen betonades
framför allt patientens rätt att få full information om sitt hälsotillstånd och
att beredas tillfälle acceptera eller vägra erbjuden behandling. Under beredningen
i utskottet för sociala frågor och hälsovård kom diskussionen
att koncentreras kring frågan om den döendes rättigheter. Den moderna
medicinens resurser kan missbrukas så att den döendes dödskamp förlängs
på ett sätt som strider mot vår uppfattning om människovärdet och människans
värdighet, menade man. Frågan om hur de döende kan hjälpas
förbereda sig för det oundvikliga slutet behandlades. Dödsbegreppet diskuterades.

I ett ursprungligt utkast till rekommendationstext förordade rapportörerna
att eutanasi borde tillåtas i vissa extrema situationer när allt hopp om att
rädda en patient var ute, bl. a. om patienten i förväg skriftligen förordnat
att han icke önskade fortsatt behandling om han råkade ut för obotlig sjukdom
som omöjliggjorde fortsatt liv med mänsklig värdighet. I vissa fall
skulle ett tvåläkarintyg krävas. Särskilda undersökningskommissioner borde
få i uppdrag att bedöma om läkare som underlåtit behandling eller avbrutit
behandling i här avsedda situationer skulle befrias från rättsliga påföljder.

De svenska ledamöterna fru Berglund och fru Söder kom att leda en
grupp i utskottet som var kritisk mot delar av förslaget. Fru Berglund presenterade
alternativa formuleringar mot bakgrund bl. a. av den debatt som
ägde rum i den svenska riksdagen 1974.

Församlingsdebatten samlade 36 talare. Fru Berglund erinrade om att
frågan var av yttersta betydelse, ur moralisk, social, psykologisk och ekonomisk
synpunkt. Den berör icke blott de gravt sjukas rättigheter utan
även deras rättigheter som icke är helt friska. En god politik för värnandet
av de sjukas rättigheter måste tillgodose följande krav, sade hon. Sjukvårdsorganisationen
måste ges erforderligt budgetutrymme; patienten måste hållas
informerad och ges möjlighet acceptera eller avvisa erbjuden vårdmetod;
läkarna skall handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet;

SoU 1976/77:12

den allmänna debatten bör hållas på ett högre plan; den medicinska personalens
och de ansvariga politikernas åtgärder måste vara av sådan kvalitet
att allmänheten inte förlorar förtroendet för sjukvårdens organisation eller
för den medicinska personalen; människans värdighet måste respekteras.

Församlingen antog en rekommendation (nr 779) med kompromissformuleringar
som flertalet ledamöter inklusive de svenska kunde enas kring.
Medlemsstaterna uppmanas tillse att alla sjuka människor får all den vård
som är möjlig på läkarvetenskapens nuvarande nivå; de bör få full information
om sin sjukdom och om föreslagen behandling; vårdpersonal och
annan personal bör ges utbildning i att diskutera dödsproblematiken med
döende patienter; undersökningskommittéer bör tillsättas för att utarbeta
etiska regler för behandling av patienter som närmar sig livets slut och
därvid bl. a. överväga läkarnas situation i fall där de icke utnyttjat möjligheterna
att på artificiell väg förlänga dödsprocessen hos döende patienter;
vidare bör frågan om skriftliga deklarationer utredas, varigenom läkaren
ges fullmakt avhålla sig från livsförlängande åtgärder i vissa fall.

Församlingen antog även en resolution (nr 613) om de sjukas och döendes
rättigheter. Den riktas åt två håll. Läkarnas organisationer i medlemsstaterna
uppmanas kritiskt granska de kriterier som f. n. utnyttjas vid beslut om
insättande av återupplivningsförsök resp. vid inplacering av patienter i långvård
som erfordrar artificiella livsuppehållande medel. - WHO:s Europakontor
uppmanas undersöka vilka kriterier som gäller för dödsbegreppet
i olika länder i Europa samt förslå harmonisering av dessa regler.

Det bör i anslutning till den lämnade redovisningen framhållas att rekommendationen
riktar sig till ministerkommittén och att frågan om sådan
uppmaning som ovan redovisats skall riktas till medlemsländerna f. n. bereds
inom ministerkommittén och dess organ.

I tidskriften Nordisk medicin (1976:3) har nordiska läkare uttalat sig om
den parlamentariska församlingens ställningstagande.

Obduktionslagen

I propositionen 1975:50 med förslag till transplantationslag, m. m., förelädes
riksdagen bl. a. förslag till obduktionslag. I det ovan angivna, av
riksdagen godkända, betänkandet SoU 1975:8 tillstyrkte utskottet den föreslagna
lagen. Innehållet i obduktionslagen (1975:191), som trädde i kraft
samtidigt med transplantationslagen den 1 januari i år, framgår av redovisningen
för yrkandet i motionen 1975/76:478 (se s. 1 ovan).

Vid behandlingen av förslaget till obduktionslag behandlade utskottet
även en motion, som i sak hade samma innehåll som den nu aktuella
motionen (1975/76:478).

Utskottet redogjorde för innehållet i 1975 års motion på det sättet att
i motionen framställs, dels ett yrkande som går ut på att också när dödsorsaken
är okänd obduktionen inte skall få äga rum om den avlidne eller
nära anhörig till honom uttalat sig mot det eller åtgärden eljest kan antas
stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning, dels en begäran
om att i lagen tas in en särskild bestämmelse att vid återkallelse av ob -

Soll 1976/77:12

duktionsmedgivande samma reglerskall tillämpas som då medgivande aldrig
lämnats.

Utskottet anförde härefter följande.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att största möjliga
hänsyn tas till den avlidnes och hans nära anhörigas uppfattning i obduktionsfrågan
och utskottet ser därför med tillfredsställelse att särskilda regler
nu föreslås i detta syfte. I anslutning härtill vill utskottet understryka att
om ett tidigare lämnat samtycke till obduktion återkallats, antingen det
skett muntligen eller skriftligen, frågan om obduktion självfallet måste bedömas
som om samtycke saknas. Någon uttrycklig regel härom är inte
erforderlig.

När det härefter gäller det i motionen upptagna spörsmålet om obduktioner
för fastställande av dödsorsaken torde som departementschefen framhåller
det vara allmänt accepterat att obduktion sker oavsett uppfattningen hos
den avlidne eller hans nära anhöriga. Utskottet vill också erinra om att
enligt begravningskungörelsen gravsättning eller eldbegängelse av den som
avlidit här i landet inte får företas utan att dödsbevis företetts för pastorsämbetet.
Vidare gäller enligt kungörelsen att dödsbevis bl. a. skall innehålla
uttalande om dödsorsaken med angivande av de omständigheter på vilka
uttalandet grundas eller, då dödsorsaken inte kunnat fastställas, uttalande
angående läkarens uppfattning om denna med angivande av de omständigheter
på vilka uppfattningen grundas. Utskottet vill härutöver framhålla
att det i lagen medgivna undantaget från principen om hänsynstagande
till den avlidne och hans anhöriga bör tillämpas restriktivt.

Utskottet avstyrkte under hänvisning till det anförda motionen. Reservation
avgavs i denna del av betänkandet.

Utskottet

Som bakgrund till två av de motioner, som behandlas i detta betänkande,
vill utskottet först nämna följande.

På hemställan av socialutskottet begärde riksdagen år 1974 att en utredning
angående sjukvård i livets slutskede skulle tillsättas. Regeringen
tillkallade samma år sakkunniga - SLS-utredningen - som skall göra utredningen.
Utredningsarbetet skall bedrivas med utgångspunkt i vad utskottet
anförde i sitt betänkande SoU 1974:31. Utskottet hade bl. a. uttalat
att de problemställningar av skiftande natur som är förbundna med sjukvård
i livets slutskede borde bli föremål för en allsidig översyn, varvid utgångspunkten
borde vara att vården ges ett sådant innehåll att allmänhetens förtroende
för sjukvården inte rubbas. Utskottet angav några frågor, som särskilt
borde övervägas (s. 20-21 i bet.). Vidare diskuterade utskottet ingående
frågan om rätten att avstå från livsuppehållande behandling och frågan om
införande av ett nytt dödsbegrepp.

Beträffande frågan om livsuppehållande insatser - en fråga som nu aktualiserats
genom motionen 1975/76:570 av herr Werner i Malmö (m) -framhöll utskottet att som ett led i översynen av problemen kring sjukvård

SoU 1976/77:12

i livets slutskede det kunde finnas skäl att uppmärksamma de mera speciella
frågor av humanitär, etisk och juridisk natur som är förknippade med livsuppehållande
behandling. Enligt utskottets mening borde utredningsarbetet
i denna del inriktas på en kartläggning av problemställningarna och en vägledande
diskussion. De närmare övervägandena härvidlag borde ankomma
på utredningen. Utredningsarbetet borde dock inte - som föreslagits i en
motion - begränsas enbart till fall av grav hjärnskada utan borde i enlighet
med vad flera remissinstanser framhållit avse livsuppehållande insatser över
huvud taget vid svår eller obotlig sjukdom samt i fall då personer genom
sitt handlande visat att de inte önskar leva längre. Arbetet borde enligt
utskottet bedrivas från utgångspunkten att aktiv eutanasi alltjämt skall vara
förbjuden. Utskottet ansåg att mycket starka skäl talade för att det liksom
tidigare måste ankomma på vederbörande läkare att avgöra vilken behandling
som skall ges patienten. Med hänsyn härtill och då förtroendet för
läkarnas behandling av de sjuka allvarligt skulle kunna rubbas av en lagfäst
regel om passiv eutanasi ville utskottet inte förorda en ändrad lagstiftning
på området. Utskottet kunde inte heller ställa sig bakom förslaget att läkare
skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring.
Utskottet framhöll i likhet med flera remissinstanser att det skulle
vara förenat med betydande olägenheter från både praktisk och juridisk
synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring från patienten bindande
verkan.

Såväl i en motion, som behandlades förra året - nämligen i samband
med riksdagsbehandlingen av propositionen 1975:50 i vad avsåg förslag
till transplantationslag och till obduktionslag - som i den nu aktuella
motionen begärs att SLS-utredningen skall få ett uttryckligt uppdrag att
utreda frågan om rätten för gravt hjärnskadad patient att genom tidigare
avgiven viljeyttring avstå från livsuppehållande åtgärder.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975:8 framhöll utskottet
i här aktuell del att någon omständighet inte inträffat efter 1974 års
riksdagsbehandling som borde föranleda en annan bedömning från utskottets
sida av frågan om livsuppehållande behandling. Samtidigt ville
utskottet dock framhålla att SLS-utredningen är oförhindrad att ta upp
det av motionären aktualiserade spörsmålet därest utredningen under
arbetets gång skulle finna att frågan närmare bör övervägas. Med hänsyn
till det anförda ansåg utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning
av den då aktuella motionen inte var påkallad.

Sedan föregående års riksdagsbehandling har debatten rörande rätten
att avstå från livsuppehållande behandling fortsatt. På det internationella
planet har bl. a. den omständigheten inträffat att Europarådets parlamentariska
församling i januari i år antagit en rekommendation om de sjukas
och döendes rättigheter. 1 denna rekommenderas Europarådets ministerkommitté
att uppmana de enskilda länderna att inom särskilda undersökningskommittéer
utreda bl. a. frågan om skriftliga deklarationer,

SoU 1976/77:12

upprättade av juridiskt utbildade personer, varigenom läkare ges fullmakt
att avstå från livsförlängande åtgärder, särskilt i fall då irreversibelt bortfall
av hjärnfunktionerna föreligger. Rekommendationen bereds f. n.
inom ministerkommittén och dess organ. Oavsett ministerkommitténs
ställningstagande till den av den parlamentariska församlingen antagna
rekommendationen framstår det enligt utskottets mening som uppenbart
att med hänsyn till den fortgående debatten på området det kommer
att bli nödvändigt för SLS-utredningen att närmare belysa den av motionären
upptagna frågan. Utskottet anser det därför inte påkallat med
något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1975/76:570.

I motionen 1975/76:761, som likaledes väckts av herr Werner i Malmö
(m), förordas att SLS-utredningen skall få i uppdrag att även utreda frågan
om införande av ett nytt dödsbegrepp, hjärndödsbegreppet.

För införande av hjärndödsbegreppet har åberopats såväl transplantationskirurgiska
som humanitära och sjukvårdsadministrativa skäl.

Utskottet har ingående diskuterat dessa skäl i sitt ovan angivna betänkande
SoU 1975:8. Med hänsyn till vad utskottet anförde i frågan 1975
- en redovisning härifrån har lämnats ovan (s. 4) - påkallar motionen
1975/76:761 inte någon riksdagens åtgärd.

Slutligen tar utskottet upp till behandling motionenl975/76:478 av herr
Ringaby m. fl. (m) om vissa ändringar i obduktionslagen (1975:191).

Enligt obduktionslagen får obduktion företas om den avlidne under
sin livstid skriftligen medgivit det eller om obduktion behövs för att
orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas eller viktig upplysning angående
sjukdoms beskaffenhet erhållas. Är dödsorsaken känd får dock
obduktion inte äga rum om den avlidne eller nära anhörig till honom
uttalat sig mot åtgärden eller denna eljest kan antas stå i strid med den
avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.

Förslaget i motionen innebär att också när dödsorsaken är okänd obduktion
inte skulle få äga rum om den avlidne eller nära anhörig till
honom uttalat sig mot det eller åtgärden eljest kan antas stå i strid med
den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning. Vidare begärs i motionen
att i lagen tas in en särskild bestämmelse av innehåll att om den avlidne
muntligen eller skriftligen återkallat obduktionsmedgivande samma regler
skall tillämpas som då medgivande aldrig lämnats.

Vid behandlingen av regeringens förslag till obduktionslag - i vilket
riksdagen inte gjorde någon ändring - uttalade utskottet (SoU 1975:8)
med anledning av en motion med samma innehåll som den nu aktuella
att det är angeläget att största möjliga hänsyn tas till den avlidnes och
hans nära anhörigas uppfattning i obduktionsfrågan och att utskottet därför
såg med tillfredsställelse att särskilda regler nu föreslogs i detta syfte.
1 anslutning härtill underströk utskottet att om ett tidigare lämnat samtycke
till obduktion återkallats, antingen det skett muntligen eller skriftligen,
frågan om obduktion självfallet måste bedömas som om samtycke

SoU 1976/77:12

saknas. Någon uttrycklig regel härom var enligt utskottets mening inte
erforderlig. Vidare anförde utskottet beträffande spörsmålet om obduktioner
för fastställande av dödsorsaken att, som departementschefen framhållit,
det torde vara alltmer accepterat att obduktion sker oavsett uppfattningen
hos den avlidne eller hans nära anhöriga. Utskottet erinrade
också om att enligt begravningskungörelsen gravsättning eller eldbegängelse
av den som avlidit här i landet inte får företas utan att dödsbevis
företetts för pastorsämbetet. Vidare framhåller utskottet att enligt kungörelsen
dödsbevis bl. a. skall innehålla uttalande om dödsorsaken med
angivande av de omständigheter på vilka uttalandet grundas eller, då
dödsorsaken inte kunnat fastställas, uttalande angående läkarens uppfattning
om denna med angivande av de omständigheter på vilka uppfattningen
grundas. Utskottet framhöll dessutom att det i lagen medgivna
undantaget från principen om hänsynstagande till den avlidne och hans
anhöriga bör tillämpas restriktivt.

Enligt utskottets mening har inte någon omständighet inträffat sedan
obduktionslagens tillkomst som utgör skäl till ett ändrat ställningstagande
till de här aktuella frågorna. Utskottet avstyrker därför motionen
1975/76:478.

Utskottet hemställer

1. beträffande livsuppehållande behandling att riksdagen avslår
motionen 1975/76:570,

2. beträffande dödsbegreppet att riksdagen avslår motionen
1975/76:761,

3. beträffande obduktionslagen att riksdagen avslår motionen
1975/76:478.

Stockholm den 16 november 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp), Svensson i
Kungälv (s), fröken Andersson (c), fru Skantz (s), herrar Johnsson i Blentarp
(s), Bengtsson i Göteborg (c). Nordberg (s), Leuchovius (m). Signell (s), fru
Tillander (c), herrar Alftin (s), Gahrton (fp), fröken Littmarck (m) och herr
Weinehall (c).