SoU 1976/77:10

Socialutskottets betänkande
1976/77:10

med anledning av motioner om vissa läkemedelsfrågor
Motionerna

I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkande 3 a), att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
systemet för läkemedelsrabattering i syfte att motverka nuvarande tendenser
till onödig förskrivning av läkemedel.

Övriga yrkanden i motionen behandlas av utskottet i SoU 1975/76:30,
SoU 1975/76:34, SoU 1975/76:42 och SoU 1976/77:16.

I motionen 1975/76:480 av fru Wigenfeldt m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär åtgärder för information till allmänheten angående
de läkemedel som är av sådan art att det är olämpligt att köra bil i samband
med användning av dessa.

I motionen 1975/76:561 av fru Fredrikson (c) och fru Ingvar-Svensson
(c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära åtgärder för
att förbjuda skadlig färgning av läkemedel.

I motionen 1975/76:750 av herr Carlshamre m. fl. (m, s, c, fp, vpk) hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om vidgad läkemedelsinformation till läkare m. fl.

I motionen 1975/76:1239 av herr Glimnér (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av kungörelsen angående förordnande och utlämnande
av läkemedel från apotek m. m. i enlighet med vad som i motionen
anförts.

1 motionen 1975/76:1254 av herr Hyltander(fp) och fru Fraenkel (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller att den uppdrar åt socialstyrelsen
eller annan lämplig myndighet att utfärda regler för läkemedelsinformation
och framställa erforderligt material för densamma i enlighet med vad som
framförts i motionen.

Allmän bakgrund

Utskottet har årligen behandlat motioner, som avser läkemedelsfrågor.
I betänkandet SoU 1975/76:7 lämnas relativt utförliga uppgifter om bl.a.
läkemedelskontrollen, läkemedelsrabatteringen, arbetet på att införa s. k.
bipacksedlar, information om färgämnen i läkemedel, annan information
som ges rörande läkemedel samt regler om receptavfattning. De sålunda
lämnade uppgifterna återges i viss utsträckning i det följande i samband

1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 10

SoU 1976/77:10

med att uppgifterna kompletteras.

I de särskilda avsnitten nedan lämnas också viss ytterligare redovisning
rörande tidigare utskottsbehandling av de nu aktuella frågorna.

Läkemedelsrabatteringen, m. m. (motionen 1975/76:269)

! sjukförsäkringens förmåner ingår ersättning för läkemedelskostnader.
Ersättningen regleras bl. a. i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m. Enligt huvudregeln skall under vissa angivna
förutsättningar på apotek kostnadsfritt eller till nedsatt pris tillhandahållas
läkemedel som ordinerats av läkare eller tandläkare.

Den som omfattas av sjukförsäkringen och som lider av långvarig och
allvarlig sjukdom kan utan kostnad erhålla läkemedel, som enligt vad regeringen
förordnat skall tillhandahållas kostnadsfritt vid sådan sjukdom.
Särskild förteckning är fastställd över sådana avgiftsfria läkemedel.

I andra fall sker nedsättning av fastställt pris för samtidigt förskrivna
och inköpta läkemedel med hälften av det belopp varmed priset överstiger
5 kr. och hela det belopp varmed priset överstiger 35 kr. Högsta kostnaden
per inköp blir därför 20 kr.

I betänkandet SoU 1975/76:7 behandlade utskottet frågan om en omkonstruktion
av reglerna för läkemedelsrabatteringen i syfte att motverka tendenser
till onödig förskrivning av läkemedel. Utskottet framhöll starkt vikten
av att en effektiv information ges till såväl läkare som allmänhet för att
nämnda syfte skall uppnås. Vidare hänvisade utskottet till att Apoteksbolaget
AB förberedde en av producentintressen obunden läkemedelsinformation.
Utskottet anförde också att med ledning av erfarenheterna av
de åtgärder, som planerats för att få till stånd en god läkemedelsförsörjning
till så låga kostnader som möjligt, Apoteksbolaget avser att fortsättningsvis
pröva frågan om utformningen av sjukförsäkringens läkemedelsrabattering,
vars syfte är att ge ett fullgott socialt försäkringsskydd för den enskilde.

Beträffande frågan om Apoteksbolagets läkemedelsinformation i här aktuellt
avseende finns skäl redovisa följande från Apoteksbolagets årsredovisning
1975.

Arbete pågårf.n. med en läkemedelshandbok,som skall utkomma årligen
och bli ett instrument främst för läkare inom den öppna vården vid deras
läkemedelsval. Bokens uppställning kommer att vara sjukdomsorienterad.
Ett femtiotal kapitel, författade av ledande experter, beräknas komma att
ingå. Varje kapitel skall inledas med en översikt av läkemedelsterapin inom
respektive område och innehålla rekommendationer beträffande preparatval.
Därefter skall samtliga i Sverige registrerade preparat redovisas med uppgifter
om bl. a. doseringar, förpackningar och priser. En redaktionskommitté med
farmakologisk, klinisk och farmacevtisk sakkunskap har låtit sammanställa
några modell kapitel, som nu tjänar som vägledning för det fortsatta arbetet.

Handbokens första utgåva beräknas bli färdig vid årsskiftet 1976/77. Den
kommer att tillställas alla läkare, sjukvårdsinrättningar och apotek kost -

SoU1976/77:10

nadsfritt. Läkare och annan personal som svarar för uppgifter inom läkemedelsförsörjningen
skall därigenom få tillgång till en överskådlig information
om olika läkemedel med prisjämförelser.

Ett ytterligare led i arbetet för en ökad läkemedelsinformation är apotekens
prisjämförelser rörande receptfria läkemedel. Denna information riktas till
allmänheten genom affischer, prisblad och foldrar. För närvarande finns
prisjämförelser för diarrémedel, hostmedel, järnpreparat, laxermedel, smärtstillande
medel, syraneutraliserande medel och vitaminpreparat.

Under riksmötet 1975/76 prövade riksdagen även vid ett senare tillfälle
frågan om läkemedelsförmånerna, nämligen vid behandlingen av socialförsäkringsutskottets
betänkande SfU 1975/76:42. I tre motioner krävdes
åtgärder för att nedbringa läkemedelskostnaderna. En av dem avsåg införandet
av ett avgiftstak för den försäkrades årliga läkemedelskostnader,
medan de båda övriga avsåg läkemedelskostnaderna för personer med viss
sjukdom. Efter remissbehandling av motionerna anförde socialförsäkringsutskottet
i nämnda betänkande bl. a. att de nuvarande reglerna angående
läkemedelsförmåner visserligen innebär ett högkostnadsskydd för dem som
har stort behov av läkemedel men att med hänsyn till vad som anförts
i motionerna och i remissyttrandena det emellertid kan finnas anledning
utreda frågan om och i vad mån detta skydd bör ytterligare förstärkas. En
sådan utredning bör ske inom ramen för den förra året tillsatta socialpolitiska
samordningsutredningens arbete. Regeringen har i juni i år överlämnat utskottsbetänkande!,
riksdagsskrivelsen (nr 378) och motionerna till socialpolitiska
samordningsutredningen för genomförande av den begärda utredningen.

Receptavfattning (motionen 1975/76:1239)

Enligt 5 § läkemedelsförordningen äger socialstyrelsen meddela föreskrifter
rörande märkning och utlämnande samt förordnande av läkemedel. Bland
annat med stöd härav utfärdade medicinalstyrelsen år 1965 en kungörelse
angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m. m. (receptkungörelsen,
MF 1965:100).

I 5 !j 2. receptkungörelsen stadgas att recept skall avfattas tydligt och
utan sådana förkortningar eller ändringar, som kan föranleda tveksamhet
rörande dess tolkning.

Utskottet behandlade förra året en motion med i huvudsak samma innehåll
som den nu aktuella. Motionen avstyrktes bl. a. under hänvisning
till att receptkungörelsen är föremål för översyn (SoU 1975/76:7 s. 22). Utskottet
har inhämtat att översynen fått stå tillbaka för andra angelägna arbetsuppgifter
och därför ännu inte är slutförd.

Bipacksedlar m. m. (motionen 1975/76:1254)

Under flera år har ett utredningsarbete pågått som syftar till att läkemedelsfabrikanterna
skall framställa ett informationsblad, en bipacksedel,

SoU 1976/77:10

som medföljer läkemedelsforpackningen och som kan informera patienten
om läkemedlets positiva och negativa effekter samt ge vissa tekniska anvisningar
där sådana är nödvändiga. En arbetsgrupp, vari Apoteksbolaget
AB, Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representantföreningen för utländska
farmacevtiska industrier (RUFI) och Sveriges läkarförbund var representerade,
framlade i oktober 1974 en slutrapport som därefter varit på
remiss hos huvudmännen. Under våren 1975 tillskapades en ledningsgrupp
och projektgrupp för försöksverksamhet och utvärdering. Därefter igångsattes
en begränsad försöksverksamhet med bipacksedlar. En utvärderingsstudie
har gjorts av verksamheten (se Läkartidningen 1976 s. 2319).

Utskottet har i anslutning till utskottsbehandlingen under hand inhämtat
följande upplysningar från LIF och RUFI.

För närvarande förbereder Läkemedelsindustrins Branschorganisationer,
LIF och RUFI, ett successivt införande av bipacksedlar för viktiga läkemedelsgrupper.
Från läkemedelsindustrin har påpekats att det är viktigt
att om bipacksedlar skall införas bör det ske för samtliga produkter inom
en viss läkemedelsgrupp samtidigt. De läkemedelsgrupper där man enligt
tidigare utredningsarbete i första hand bör överväga att införa bipacksedlar
är kemoterapeutika, analgetika, medel vid hudsjukdomar, hypnotika och
sedativa samt slemhinneavsvällande medel, speciellt näsdroppar. Branschorganisationerna
kommer att samordna företagens införande av bipacksedlar
för sådana grupper där det anses påkallat och i nära kontakt med
socialstyrelsens läkemedelsavdelning. En sådan samordning kommer också
att avsevärt underlätta socialstyrelsens läkemedelsavdelnings slutgiltiga
genomgång och godkännande av förslag till bipacksedlar. Mellan industrin
och läkemedelsavdelningen har i oktober 1976 överenskommelse träffats
om att industrin skall inleda arbetet med grupperna kemoterapeutika och
analgetika.

Framtagning av förslag till bipacksedeltexter för läkemedel inom nyss
nämnda läkemedelsgrupper torde kunna påbörjas omkring årsskiftet
1976-1977.

Det är emellertid att observera att det för den svenska industrin är fråga
om mycket betydande investeringar i nya förpackningsmaskiner för att det
på ett produktionsekonomiskt försvarbart sätt skall vara möjligt att bipacka
denna form av patientinformation - alltså bipacksedlar - vid förpackningsprocessen.
Dominerande delen av den svenska läkemedelsindustrins sortiment
saknar i dag på den svenska marknaden s. k. kapsel eller kartong.
En sådan krävs för bipackningen och det i sin tur kräver alltså betydande
nyinvesteringar i maskinell förpackningsutrustning. Kostnaden utslagen per
förpackning har överslagsvis beräknats till 80 å 100 öre.

Som tidigare framhållits av en företrädare för LIF (se Svensk Farmaceutisk
Tidskrift 1975:10-11) måste även vid ett mindre omfattande genomförande
av ett system med bipacksedlar varje läkare ha tillgång till de texter som
patienterna kommer att finna i förpackningarna, vilket innebär att en bipacksedelskatalog
måste ges ut. Det framhålls i sammanhanget att en sådan
katalog kan utformas så att den även beskriver preparat, vars förpackningar
inte åtföljs av bipacksedlar. Vidare framhålls att steget därifrån inte är långt

SoU 1976/77:10

till att ställa en sådan bok med förenklade beskrivningar av preparaten till
patienternas förfogande, vilket i och för sig kan tänkas som ett alternativ
till ett generellt införande av bipacksedlar.

Utskottet har i betänkandet SoU 1975/76:7 diskuterat hithörande frågor.

Trafikfarliga läkemedel (motionen 1975/76:480)

Socialstyrelsen utfärdade år 1972 bestämmelser (MF 1972:72) enligt vilka
läkare är skyldig att informera patienten om eventuella trafikrisker på grund
av ordinerade läkemedel (se även MF 1967:32).

År 1974 antog Nordiska rådet en rekommendation (nr 9/1974), i vilken
rådet rekommenderade Nordiska ministerrådet att snarast möjligt utreda
frågan om märkning av läkemedel och andra ämnen, som nedsätter förmågan
att uppträda som trafikant.

Den i rekommendationen angivna frågan prövas f. n. i den Nordiska läkemedelsnämnd,
som upprättades fr. o. m. den 1 januari 1975. Nämnden
har tillsatt en särskild arbetsgrupp rörande trafikfarliga läkemedel. Utskottet
har inhämtat att arbetsgruppens uppdrag kommer att redovisas under år
1977.

Utskottet har behandlat den här aktuella frågan om trafikfarliga läkemedel
i betänkandet SoU 1973:28.

Läkemedelsbiverkningar (motionen 1975/76:750)

Sedan det år 1965 inletts försöksverksamhet rörande biverkningsregistrering,
fick försöksverksamheten permanent form den 1 januari 1971. Arbetet
med insamling, bearbetning och bedömning av inkomna anmälningar handhas
från sistnämnda tidpunkt av biverkningssektionen vid socialstyrelsens
läkemedelsavdelning och styrelsens biverkningskommitté. Den senare består
av föreståndaren för farmakoterapevtiska enheten och laboratorn vid
dess biverkningssektion (sekreterare) samt nio av socialstyrelsen särskilt utsedda
ledamöter. Instruktion för kommittén har fastställts i oktober 1972
(MF 1972:67).

Socialstyrelsen har i cirkulär MF 1974:97 angående anmälan om läkemedelsbiverkningar,
som gäller fr. o. m. den 1 januari 1975, med stöd av
dittillsvarande erfarenheter föreskrivit följande angående anmälan om läkemedelsbiverkningar.

Läkare och tandläkare skall till läkemedelsavdelningens biverkningssektion,
helst på särskilt formulär som kan rekvireras från biverkningssektionen,
anmäla:

1. samtliga dödsfall, som misstänks vara läkemedelsframkallade,

2. samtliga allvarliga biverkningar, dvs. sådana som utan att leda till döden
ändå haft betydande inverkan på patientens allmäntillstånd, sjukdomens
förlopp, sjukhusvårdens längd,

SoU 1976/77:10

3. samtliga nya, oväntade eller på annat sätt för den anmälande läkaren
anmärkningsvärda biverkningar.

Det står dessutom varje läkare/tandläkare fritt att anmäla varje biverkning,
som han vill bringa till kommitténs kännedom, även om den ej skulle
falla under punkterna 1-3.

Det är av värde att anmäla sådana biverkningar som synes öka i frekvens,
oberoende av om de bedöms som lätta eller svåra. En frekvensökning kan
vara tecken på en utbredd sensibilisering, nyuppträdande interaktioner, förändringar
i läkemedelets kvalité m. m.

I motsats till vad som hittills gällt görs i detta cirkulär inte någon skillnad
mellan ”nya” och ”gamla” läkemedel. Styrelsen vill dock särskilt rikta uppmärksamheten
mot nyintroducerade läkemedel, då erfarenheten visar att
det oftast är först sedan ett läkemedel under någon tid mera allmänt använts
av läkarkåren som biverkningarnas art och frekvens kan fastställas.

Det är av vikt att anmälan enligt ovan sker redan vid misstanke om biverkning
av läkemedel. Det blir sedan biverkningssektionens och biverkningskommitténs
uppgift att söka utreda om samband föreligger. Bedömningen
underlättas om anmälan åtföljs av kopia av epikris, eventuellt med
fullständiga journalhandlingar i de fall patienten vårdats på sjukhus.

Även biverkningar för oregistrerade läkemedel, som är föremål för klinisk
prövning, och så kallade licenspreparat skall anmälas.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att uppgifter i ovan angivet
hänseende åtnjuter sekretesskydd jämlikt bestämmelserna i 14 § lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Socialstyrelsen vill framhålla att kontinuerlig analys av biverkningssituationen
har visat sig vara ett värdefullt hjälpmedel för att åstadkomma säkrare
farmakoterapi.

De rapporter, som kommer in till läkemedelsavdelningen, bearbetas kontinuerligt
vid farmakoterapevtiska enhetens biverkningssektion och lagras
därefter i dator. Biverkningsinformationen återförs två gånger om året till
bl. a. läkarna. Detta sker i form av meddelanden från läkemedelsbiverkningskommittén.
Sådana meddelanden utkommer två gånger om året. Dessa
publiceras också i Läkartidningen.

Med hänsyn till innehållet i motionen 1975/76:750 finns skäl lämna följande
uppgifter beträffande databehandlingen av de gjorda anmälningarna,
vilka uppgifter lämnats av läkemedelsavdelningens chef Åke Liljestrand
sedan motionen väckts (Läkartidningen 1976 s. 1397).

För närvarande finns två typer av datalistor om de anmälda biverkningarna.

Det ena är en kumulativ lista, som innehåller samtliga i landet hittills
rapporterade biverkningar. I listan anges graden av samband mellan biverkan
och läkemedlet (troligt etc) såsom det uppfattats av biverkningskommittén.
Det har med åren blivit en ganska omfattande sammanställning som nu
tar cirka 450 sidor.

Det andra är en återkommande, kvartalsvis gjord sammanställning av
de insända rapporterna. Denna lista omfattar för närvarande omkring 35
sidor.

I båda fallen upptar förteckningarna endast anmälda biverkningar och
dessa ställs i listorna ej i relation till förbrukningen av de aktuella läkemedlen.

SoU1976/77:10

Uppgifternas värde skulle därför kunna ifrågasättas och det gäller särskilt
för kvartalslistorna, som berör en så kort tidrymd. Samtidigt har det dock
visats att allvarliga biverkningar i vårt land rapporterats i 30 procent eller
mer. Sammanställningarna kan därför ge läkaren en värdefull komplettering
till biverkningsmeddelandena.

I samband med distributionen till läkare av det biverkningsmeddelande,
som framtagits i mars i år, översändes även ett rekvisitionskort för den
datorlista som omfattade biverkningsrapporter inkomna under fjärde kvartalet
1975. Utskottet har från läkemedelsavdelningen inhämtat att ca 850
läkare därefter rekvirerat datorlistan. I dagarna utsänds ett nytt biverkningsmeddelande.
Vid meddelandet kommer att fogas ett nytt rekvisitionskort,
denna gång avseende de två senaste kvartalslistorna.

Slutligen bör här nämnas att viss rapportering rörande biverkningar sker
till WHO, som har en särskild databank.

Tidskriften Nordisk Medicin 1976:8-9, september 1976, innehåller två
artiklar om läkemedelsbiverkningar, varav den ena författats av Åke Liljestrand.

Färgämnen i läkemedel (motionen 1975/76:561)

Den 1 juli 1975 trädde nya bestämmelser i kraft beträffande färgämnen
i livsmedel, vilket i princip innebär att om färgtillsats ingår i produkten
detta skall anges på förpackningen med en kod eller dylikt. Livsmedelslagstiftningen
är ej tillämplig på läkemedel. Det betyder att tillverkare av
läkemedel är befriade från denna skyldighet och att kunder som har intresse
av att veta vilka färger som kan ingå i deras mediciner ej får reda på detta
utan att fråga i första hand apoteket eller läkaren.

Utskottet behandlade förra året en motion med samma yrkande som yrkandet
i den nu aktuella motionen. Utskottet hänvisade bl. a. till att apotek
och läkare tillställs dels en förteckning över farmacevtiska specialiteter som
innehåller färgämnen, dels en förteckning över färgämnen med uppgift om
i vilka specialiteter de ingår. Vidare hänvisade utskottet till att socialstyrelsen
övervägde om uppgift rörande fargtillsats bör sättas ut på läkemedelsförpackningarna
(SoU 1975/76:7, s. 20).

Socialstyrelsens läkemedelsavdelning har i april i år i serien Information
från socialstyrelsen (1976:4) gett ut en skrift med aktuella förteckningar
av nyss angivna slag. Förteckningarna, som bygger på ett datorbaserat specialitetsregister,
har tillställts samtliga läkare och apotek. Avsikten är att
sammanställningen skall ges ut en gång årligen, att betydelsefulla avvikelser
dessutom skall meddelas i ovan angivna serie samt att sammanställningen
från år 1977 skall kompletteras med uppgifter om konserveringsmedel i
läkemedel. Det anges i förordet till skriften att det inte är realistiskt att
räkna med en fullständig frihet från färgämnen i läkemedel inom en överskådlig
framtid och att det därför är nödvändigt att man informerar om

SoU1976/77:10

färgtillsatser för att personer som är överkänsliga för dessa skall kunna undvika
sådana läkemedel.

Vidare kan nämnas att det i innevarande års upplaga av läkemedelskatalogen
FASS tillkommit ett avsnitt om färgämnen som en påbyggnad av
substansregistret. Uppgifter om färgämnen finns däremot ej med i preparatbeskrivningarna,
låt vara att det i vissa fall finns beteckningen ”color”.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer det i 1977 års upplaga av FASS
att finnas mera fullständiga uppgifter om färgämnen i olika läkemedel.

Utskottet

Under den allmänna motionstiden i år har, liksom under tidigare år, väckts
ett flertal motioner, som avser läkemedelsfrågor. Utskottet behandlar i betänkandet
SoU 1976/77:9 yrkanden om bl. a. s. k. naturläkemedel, medan
i förevarande betänkande yrkanden om läkemedel som registrerats enligt
läkemedelsförordningen tas upp.

Då det gäller information till den enskilde patienten om läkemedel har
under de senaste åren diskussionen främst gällt frågan om införande av
s. k. bipacksedlar, dvs. ett informationsblad som medföljer läkemedelsförpackningen
och som kan informera patienten om läkemedlets positiva och
negativa effekter samt ge vissa tekniska anvisningar då sådana är nödvändiga.
Ett långvarigt utredningsarbete på området har förekommit. En arbetsgrupp,
vari Apoteksbolaget AB, Läkemedelsindustriföreningen (LIF),
Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier (RUFI) och
Sveriges läkarförbund var representerade, lade i slutet av 1974 fram en slutrapport,
som remissbehandlades hos huvudmännen. Därefter har bl. a. en
viss försöksverksamhet ägt rum. För närvarande förbereder LIF och RUFI
ett successivt införande av bipacksedlar för flertalet läkemedelsgrupper. Införandet
kommer att ske i nära samarbete med socialstyrelsens läkemedelsavdelning,
som skall godkänna av industrin framställda förslag till bipacksedlar.
Enligt vad utskottet inhämtat kan man räkna med att under
första kvartalet nästa år bipacksedlar för läkemedelsgrupperna kemoterapeutika
och analgetika kommer att tas fram.

I motionen 1975/76:1254 av herr Hyltander(fp) och fru Fraenkel (fp) framställs
ett yrkande som syftar till att man skall införa bipacksedlar eller ett
system med faktaböcker, till vilka hänvisning från läkemedelsetiketten skulle
ske.

Motionärernas yrkande står helt i överensstämmelse med vad utskottet
flera gånger tidigare uttalat, nämligen att det är önskvärt att frågan om
införandet av ett system med bipacksedlar snarast löses. Genom vad utskottet
ovan redovisat om situationen på området framstår det emellertid
inte som sannolikt att ett riksdagsinitiativ skulle ytterligare påskynda frågans
lösning. Som påpekats från läkemedelsindustrins sida krävs betydande investeringar
i nya förpackningsmaskiner för att det på ett produktionseko -

SoU1976/77:10

nomiskt försvarbart sätt skall vara möjligt att införa bipacksedlar; överslagsvis
har kostnaden per förpackning beräknats till uppemot en krona.

Enligt utskottets mening för dock inte kostnaderna bli något avgörande
hinder för införandet av en så viktig patientinformationskälla som bipacksedlar.
Frågan om framställandet av en särskild bipacksedelskatalog har också
aktualiserats av läkemedelsindustrin (se SoU 1975/76:7 s. 19). Med hänsyn
till det anförda och då man har anledning räkna med att socialstyrelsens
läkemedelsavdelning ser det som en angelägen uppgift att frågan om information
till patienten rörande läkemedel, som förskrivits för honom, bringas
till en snar lösning påkallar motionen 1975/76:1254 inte någon riksdagens
åtgärd.

Frågan om märkning av läkemedel och andra ämnen, som nedsätter förmågan
att uppträda som trafikant, borde enligt en rekommendation, som
antogs av Nordiska rådet år 1974, snarast möjligt utredas. Ett utredningsarbete
på området har därefter bedrivits av ett underutskott till Nordiska
läkemedelsnämnden. Enligt vad utskottet inhämtat beräknas utredningsarbetet
bli avslutat under nästa år. Det finns därför anledning räkna med
att även den fråga som tas upp i motionen 1975/76:480 av fru Wigenfeldt
m. fl. (c) - vari hemställs om åtgärder för information till allmänheten angående
läkemedel som är av sådan art att det är olämpligt att köra bil
i samband med användning av dessa - kan komma att lösas inom en nära
framtid utan något riksdagens initiativ. Vid denna bedömning beaktar utskottet
även att läkare är skyldig att informera patienten om eventuella
trafikrisker på grund av ordinerade läkemedel (MF 1972:72). Utskottet avstyrker
således motionen 1975/76:480.

I motionen 1975/76:561 av fru Fredrikson (c) och fru Ingvar-Svensson
(c) återupprepas ett krav som ställdes förra året, nämligen att riksdagen
skall begära åtgärder för att skadlig färgning av läkemedel skall förbjudas.
Motionärerna framhåller som skäl för yrkandet bl. a. att en stor del av de
personer som är allergiskt sjuka är överkänsliga för syntetiska färgämnen.

I yttrande över förra årets motion framhöll socialstyrelsen att samtliga
beståndsdelar i ett läkemedel och dess ändamålsenlighet granskas i registreringsärendet
och att styrelsens läkemedelsavdelning försöker begränsa
användningen av färgämnen i läkemedel. Myndigheten påpekade samtidigt
att, eftersom ungefär hälften av de läkemedel som säljs i Sverige tillverkas
utomlands, det i vissa fall kan vara svårt att förbjuda viss färg i medicinskt
angelägna preparat, då tillverkaren i sådant fall kan komma att avstå från
försäljning i Sverige. Socialstyrelsen anförde också att färgen kan underlätta
identifiering av läkemedel och därmed användningen och säkerheten hos
dem, främst för äldre patienter som ofta har flera läkemedel förskrivna.

Utskottet som avstyrkte 1975 års motion uttalade att de synpunkter, som
sålunda hade anförts av socialstyrelsen, visade att man inte kan räkna med
att det kommer att bli möjligt för apoteken att tillhandahålla ett läkemedelssortiment
som är helt fritt från färgtillsatser. Utskottet uttalade emellertid

SoU1976/77:10

också att det är angeläget att information lämnas läkarna och patienterna
om vilka färgtillsatser som finns i visst läkemedel. Vidare erinrades bl. a.
om att apotek och läkare tillställts dels en förteckning över farmacevtiska
specialiteter som innehåller färgämnen, dels en förteckning över färgämnen
med uppgift om i vilka specialiteter de ingår. I april i år har i serien Information
från socialstyrelsen (1976:4) getts ut en skrift med aktuella förteckningar
av angivet slag. Avsikten är att en liknande skrift skall utges
en gång årligen, att betydelsefulla avvikelser dessutom skall meddelas i
ovan angivna serie samt att sammanställningen från år 1977 skall kompletteras
med uppgifter om konserveringsmedel i läkemedel. Vidare kan
nämnas att det i innevarande års upplaga av läkemedelskatalogen FASS
tillkommit ett avsnitt om färgämnen som en påbyggnad av substansregistret.
Slutligen vill utskottet upplysa om att, enligt vad utskottet inhämtat,
det i dagarna till Nordiska läkemedelsnämnden har ingivits en promemoria
av en arbetsgrupp, i vilken föreslagits bl. a. att, då bipacksedel finns, färgämne
och konserveringsmedel skall upptas på denna.

Med hänsyn till den betydande uppmärksamhet som i enlighet med den
lämnade redovisningen ägnas det problem, som motionärerna tagit upp,
är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd inte erforderlig med
anledning av motionen 1975/76:561.

1 motionen 1975/76:750 av herr Carlshamre m. fl. (m, s, c, fp, vpk) tas
upp en speciell fråga om information till bl. a. läkare om biverkningar av
läkemedel. Enligt gällande bestämmelser skall biverkningar inrapporteras
till socialstyrelsens läkemedelsavdelning. De inkomna rapporterna bearbetas
kontinuerligt, varefter materialet lagras i dator. Två typer av datorlistor kan
tas fram, dels en kumulativ lista som innehåller uppgift om samtliga i landet
hittills rapporterade biverkningar, dels en sammanställning som omfattar
uppgifter om biverkningar som inrapporterats under det senast förflutna
kvartalet. Återföringen till läkarkåren av den biverkningsinformation som
kommit in till socialstyrelsen sker två gånger om året i form av meddelanden
från läkemedelsbiverkningskommittén. Även i FASS tas in uppgifter om
biverkningar av olika läkemedel. Däremot sker ingen generell utsändning
av datalistor till läkarna.

I motionen uttalas att socialstyrelsens datalistor kan utgöra ett värdefullt
komplement till uppgifterna i FASS och att det därför är önskvärt att läkarna
får del av listorna. Även apotek och allmänna bibliotek borde kunna förses
med informationen, anför motionärerna.

Sedan motionen väcktes har läkemedelsavdelningen tagit initiativ som
innebär att de läkare som så önskar på ett enkelt sätt och utan kostnad
kan få tillgång till de dataframställda kvartalslistorna. Om det visar sig att
en mera betydande del av läkarna rekvirerar datalistorna som komplement
till övrig biverkningsinformation kan det naturligtvis finnas skäl för läkemedelsavdelningen
att ytterligare överväga om samtliga läkare rutinmässigt
skall tillställas listorna. Med hänsyn till den information om rapporterade

SoU1976/77:10

biverkningar som i övrigt tillställs läkarna anser emellertid utskottet - som
beaktar vad som ovan (s. 6) anförts i frågan av chefen för socialstyrelsens
läkemedelsavdelning - att det f. n. inte är påkallat att införa ett sådant
förfarande. Utskottet menar nämligen att det är viktigare att läkarna får
en väl bearbetad men till omfattningen begränsad information som de faktiskt
tillgodogör sig än att de får en sådan mängd information att den inte
utnyttjas i det praktiska sjukvårdsarbetet. Då det gäller spörsmålet om ifrågavarande
listor skall tillhandahållas bl. a. apotek och allmänna bibliotek
vill utskottet uttala att information till allmänheten om biverkningar från
visst läkemedel i första hand bör lämnas - förutom genom vederbörande
läkare - genom bipacksedlar och, om så visar sig lämpligt, en särskild bipacksedelskatalog.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionen 1975/76:750.

Riksdagen har upprepade gånger behandlat frågan om åtgärder i syfte
att motverka tendenser till onödig förskrivning och konsumtion av läkemedel.
Därvid har starkt framhållits vikten av en effektiv information till
såväl läkare som allmänhet. Det har också framhållits bl. a. att läkemedelsrabatt
utgår endast vid inköp som sker på recept och att läkare självfallet
inte får utskriva större läkemedelskvantiteter än som är medicinskt motiverat.
Om läkare bedömer att två eller flera preparat är likvärdiga ur behandlingssynpunkt
bör han förskriva det minst kostsamma. Detta gäller
naturligtvis även om utgiften för patienten till följd av den gällande rabattregeln
blir densamma oavsett vilket preparat som väljs. Mot bakgrund
av det sagda är det uppenbart att läkarna med fog kan ställa krav på en
lättillgänglig information, som gör det möjligt för dem att i den praktiska
sjukvården mer än hittills beakta kostnadsaspekten vid valet av läkemedel.
Som utskottet framhöll förra året (SoU 1975/76:7 s. 22) torde ansvaret för
denna information i första rummet böra ankomma på Apoteksbolaget. Utskottet
redovisade också att Apoteksbolaget förberedde en sådan av producentintressen
obunden läkemedelsinformation. Det kan nu nämnas att,
enligt vad utskottet inhämtat, Apoteksbolaget inom kort kommer att ha
färdigställt en läkemedelshandbok, som skall ge läkare och annan personal
som svarar för uppgifter inom läkemedelsförsörjningen tillgång till en överskådlig
information om olika läkemedel med prisjämförelser. Nämnda handbok
såväl som andra informationsinsatser från bl. a. Apoteksbolagets sida
bör enligt utskottets mening vara ägnad att tillgodose syftet att undvika
onödig läkemedelsförskrivning. Med hänsyn till att ett yrkande om översyn
av reglerna för läkemedelsrabatteringen i angivna syfte framställs i motionen
1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) bör här vidare nämnas följande.
På hemställan av riksdagen (SfU 1975/76:42, rskr 378) har socialpolitiska
samordningsutredningen av regeringen fått i uppdrag att utreda frågan om
en ytterligare förstärkning av det högkostnadsskydd för personer, som har
starkt behov av läkemedel, som de nuvarande reglerna om läkemedelsrabattering
ger. Utskottet anser sig kunna förutsätta att utredningen vid

SoU 1976/77: 10

uppdragets utförande överväger möjligheterna att utforma rabattregler på
ett sådant sätt att även intresset tillgodoses att onödig förskrivning av läkemedel
motverkas. Utskottet anser det därför inte vara nödvändigt med
något riksdagens initiativ med anledning av motionsyrkandet.

Slutligen behandlar utskottet motionen 1975/76:1239 av herr Glimnér
(c), vari framställs önskemål om att i de fall det är möjligt läkarrecept och
läkarremisser skall skrivas ut på maskin.

Enligt 5 § 2. receptkungörelsen skall recept avfattas tydligt och utan sådana
förkortningar eller ändringar, som kan föranleda tveksamhet rörande dess
rätta tolkning. Utskottet har tidigare i anslutning till denna bestämmelse
uttalat att det självfallet är av största vikt att recept skrivs ut på ett sådant
sätt att felexpediering inte sker som en följd av otydligheter i receptet. Med
hänsyn till de olägenheter som bl. a. i samband med sjukbesök hos patienter
skulle vara förknippade med en ovillkorlig regel om utskrift på maskin
av recept har utskottet dock inte kunnat biträda förslag härom. Utskottet
har också framhållit att en regel om att recept i vart fall skulle textas inte
innebär någon absolut garanti för att recepten blir tydligare än om de skrivs
ut på annat sätt. Med hänsyn till det anförda, som fortfarande är giltigt,
och då receptkungörelsen är föremål för översyn - slutförandet av översynen
har dock tyvärr fördröjts - är någon åtgärd med anledning av motionen
i motsvarande del inte erforderlig. Inte heller då det gäller frågan om utskrifter
av remisser kan utskottet tillstyrka motionen. Några författningsbestämmelser
som uttryckligen reglerar utfärdandet av remisser finns inte.
Det ligger emellertid i sakens natur att läkare måste ha samma skyldighet
att skriva tydligt i en remiss då den skrivs för hand, som då det gäller
läkarintyg och andra liknande handlingar, för vilka regler finns i ett cirkulär
från 1964 (MF 1964:34). Det får förutsättas att socialstyrelsen vid en eventuell
revision av detta cirkulär uppmärksammar även den av motionären upptagna
frågan.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår följande motioner, nämligen
motionen 1975/76:269 (yrkandet 3 a),
motionen 1975/76:480,
motionen 1975/76:561,
motionen 1975/76:750,
motionen 1975/76:1239,
motionen 1975/76:1254.

Stockholm den 16 november 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU1976/77:10

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp), Svensson i
Kungälv (s), fröken Andersson (c), fru Skantz (s), herrar Johnsson i Blentarp
(s), Bengtsson i Göteborg (c). Nordberg (s), Leuchovius (m), Signell (s), fru
Swartz (fp), fru Tillander (c), herr Alftin (s), fröken Littmarck (m) och herr
Weinehall (c).

GOTAB 52412 Stockholm 1976