Soll 1976/77

Socialutskottets betänkande
1976/77:1

med anledning av motion om stadsläkare i kommunerna
Motionen

[ motionen 1975/76:1291 av herr Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) hemställs 1)

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 14 ij forsta stycket
hälsovårdsstadgan syftande till att varje kommun, oavsett invånarantal, anförtros
rätten att själv bedöma behovet av stadsläkare eller motsvarande
befattningshavare i kommunen med uppgift att tillhandagå kommunens
hälsovårdsnämnd,

2) att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen i avvaktan på översyn
i sagda hänseende medverkar till att dispens lämnas kommuner som
begär befrielse från nu gällande bestämmelse rörande skyldighet att ha stadsläkare.

Motionärerna framhåller att behovet av den expertis som en stadsläkare
representerar bör grundas på helt andra kriterier än enbart invånarantalet
i kommunen. Motionärerna anför att sådana faktorer som förekommande
industriell verksamhet i större omfattning, som till sin natur kan utgöra
hälsofara för kommunens invånare, befolkningssammansättningen samt
eventuellt förekommande sociala miljörisker m. m. torde utgöra en vida
riktigare måttstock på en kommuns behov av medicinsk sakkunskap i hälsovårdsnämnden
än vad enbart invånarantalet kan anses utgöra.

Motionärerna framhåller vidare att det bör ankomma på kommunen att
själv avgöra huruvida behov föreligger av att anställa stadsläkare eller om
eventuellt nödvändig medicinsk expertis skall knytas till kommunen på
annat sätt än genom inrättande av en särskild tjänst som stadsläkare.

Vissa bestämmelser m. m.

Hälsovårdsstadgan (I93X:663) m. m.

Huvudsyftet med bestämmelserna i hälsovårdsstadgan är att förbättra den
allmänna hälsovården, vars handhavande enligt 1 Z ankommer på kommunerna.
Av förarbetena till stadgan - bl. a. prop. 1958: B 46, 2LU 1958:
B 19 - framgår att med allmän hälsovård avses förebyggande och undanröjande
av sanitär olägenhet för människor och en fortlöpande höjning av
den allmänna hygieniska standarden. Sanitär olägenhet innefattar enligt förarbetena
alla yttre faktorer av någon betydenhet som inte är av tillfällig
natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller psykiskt hänseende på

1 Riksilatien 1976 / 77. 12 sami. \r I

Soli 1976/77:1

2

en normal människas hälsotillstånd.

I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva
det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården. Det åligger hälsovårdsnämnden
särskilt att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen
inom kommunen i hälsovårdshänseende. att verka för förbättrad hälsovård,
att samarbeta med berörda myndigheter (t. ex. länsstyrelsen och
övriga kommunala nämnder), att ge allmänheten råd och upplysningar i

hälsovårdsfrågor samt att övervaka efterlevnaden av stadgan och övriga

föreskrifter om den allmänna hälsovården (2 i;).

Inom länet har länsstyrelsen uppsikt över den allmänna hälsovården och
skall se till att åtgärder vidtas för att undanröja eventuella missförhållanden
(3 §). Högsta tillsynen över den allmänna hälsovården tillkommer socialstyrelsen
och statens livsmedelsverk med viss fördelning mellan dem (4 tj).

I fråga om hälsovårdsnämnd är bl. a. föreskrivet att läkare bör om möjligt
vara ledamot av nämnden (7 ii).

Om läkare inte är ledamot av nämnden, skall distriktsläkaren eller, i

kommun med stadsläkare elier motsvarande läkare, denne närvara vid
nämndens sammanträden, i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga delta i överläggningarna samt få sin mening
antecknad till protokollet (9!j).

I 14 ii första stycket finns bestämmelser om skyldighet för kommun att
ha stadsläkare, vilka innebär att kommun med minst 40 000 invånare skall
ha en eller flera stadsläkare för att biträda kommunens hälsovårdsnämnd
i tillsyn över allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden, såvida
inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medger
undantag, samt att även i annan kommun med minst 15 000 invånare bör
finnas stadsläkare eller motsvarande läkare, om så erfordras.

1 särskilda kapitel i stadgan finns bestämmelser om bostäder, om samlingslokaler.
hotell och pensionat, om anläggningar för bad och hygienisk
behandling, om vattenförsörjning och vattenundersökning, om åtgärder mot
vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar, om
klosetter och urinoarer. om renhållning, allmän avstjälpningsplats och allmän
destruktionsanläggning, om åtgärder mot ohyra, råttor och möss, om hållande
av djur. om anläggning för industri, hantverk och annan näring samt
om upplag för varor och avfall.

Vissa av stadgans bestämmelser gäller endast inom s. k. hälsovårdstätort.
dvs. område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen
kan dock genom lokal hälsovårdsordning bestämma, att hälsovårdsstadgans
föreskrifter om hälsovårdstätort skall gälla även utanför sådan ort (66 >:)•
Genom en sådan lokal hälsovårdsordning kan också hälsovårdsnämnd bemyndigas
att medge undantag från de särskilda bestämmelserna om hälsovårdstätort
och från föreskrifterna i hälsovårdsordningen. Till ledning för
utarbetande av lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj:t fastställt en

SoU 1976/77:1

3

normalhälsovårdsordning, från vilken kommunerna inte utan särskilda skäl
får göra någon väsentlig avvikelse (67 S). Nuvarande normalhälsovårdsordning
(1971:761) fastställdes år 1971.

Hälsovårdsnämnd får meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga
eller undanröja sanitär olägenhet (70 $). Nämnden får meddela förelägganden
eller förbud (71 $). Dessa får riktas mot fastighetsägare eller nyttjanderättshavare
eller bådadera. Ägare får åläggas att vid försäljning omedelbart lämna
uppgift om den nye ägarens namn och adress (73 S). Hälsovårdsnämnd får
föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggande eller förbud till
efterrättelse (75 S). Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens
försorg utföras återkommande besiktning av bostäder, samlingslokaler,
badinrättningar, frisérsalonger m. m. (76 >j).

På hälsovårdsnämnd ankommer uppgifter även enligt annan lagstiftning
såsom bl. a. smittskyddslagen (1968:231). I smittskyddslagen har bl. a. föreskrivits
vissa skyldigheter för stadsläkare eller motsvarande läkare.

Skyldigheten för kommun med minst 40 000 invånare och rekommendationen
för annan kommun med minst 15 000 invånare att anställa stadsläkare
som medicinsk-hygienisk expertis inskrevs i hälsovårdsstadgan år
1963 (prop. 1963:51, 2LU 1963:35) som en följd av att riksdagen år 1961
beslutat om en förstärkning av den omgivningshygieniska tillsynen på det
lokala planet (prop. 1961:181, SU 1961:186).

Allmänna läka/instruktionen (1963:341)

I 14 S samt 16-20 SS allmänna läkarinstruktionen har meddelats bestämmelser
om åligganden för stadsläkare eller motsvarande läkare samt om
tillsättning av och behörighet till tjänster som stadsläkare eller motsvarande
läkare.

Enligt bestämmelserna i 14 >; skall stadsläkare under hälsovårdsnämnden
öva tillsyn över allmänna hälsovården i kommunen samt även i övrigt tillhandagå
nämnden.

Förste stadsläkare i kommun, som inte tillhör landstingskommun, skall
enligt bestämmelserna i 17 (j första stycket jämväl fullgöra de uppgifter,
som annorstädes ankommer på länsläkare.

Pågående utredning

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats utredningen
(S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan. 1 direktiven
för utredningsarbetet anförs bl. a. att detaljföreskrifter som kan försvåra hälsovårdsnämndens
arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunen
att välja sina arbetsformer i den mån föreskrifterna inte påkallas
av rättssäkerhetsskäl. Det anförs bl. a. att kravet på stadsläkare vid visst
invånarantal kan ifrågasättas.

SoU 1976/77:1

4

Utskottet

Enligt bestämmelser i 14 § forsta stycket hälsovårdsstadgan (1958:663)
skall kommun med minst 40 000 invånare ha en eller flera stadsläkare med
uppgift att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården
samt att i övrigt tillhandagå nämnden. Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan medge undantag från denna skyldighet. Om så
erfordras bör det även i annan kommun med minst 15 000 invånare finnas
stadsläkare eller motsvarande läkare. Bestämmelserna infördes i hälsovårdsstadgan
år 1963 som en följd av att riksdagen år 1961 beslutat om en förstärkning
av den omgivningshygieniska tillsynen på det lokala planet. Erfarenheterna
hade nämligen visat att denna tillsyn varit otillräcklig. Det
ansågs därför nödvändigt att i högre grad än tidigare - utöver teknisk sakkunskap
- även beakta de humanmedicinska aspekter som företräddes av
läkare. Bl. a. på grund av rådande brist på läkare med lämplig hygienutbildning
utsträcktes den obligatoriska skyldigheten att anställa stadsläkare
inte till städer med mindre än 40 000 invånare, men det förutsattes att
man skulle i mån av behov inrätta dylika läkartjänster även i sådana städer.

1 motionen 1975/76:1291 av herr Pettersson i Helsingborg m. fl. (s) begärs
dels att en översyn av nämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan görs i
syfte att lämna åt kommunerna att själva bestämma om de skall ha stadsläkare
eller motsvarande läkare, dels att regeringen - i avvaktan på en sådan
översyn - medverkar till att undantag från skyldigheten att ha stadsläkare
medges de kommuner som begär del. Motionärerna påpekar att andra förhållanden
än befolkningstalet, såsom industriell verksamhet som kan utgöra
en hälsofara, befolkningssammansättningen samt sociala miljörisker som
kan finnas, utgör bättre mått på behovet av stadsläkare än invånarantalet.

Mot bakgrunden av att ett intensivt reformarbete pågått sedan hälsovårdsstadgans
tillkomst, vilket inte bara lett till att hälsovårdsnämndernas
uppgifter ökat såväl på deras traditionella områden som på miljövårdsområdet
utan också till att nämnderna - främst genom kommunindelningsreformen
- fått ökade möjligheter att avdela resurser för hälsovårdsarbetet,
har regeringen under år 1975 tillkallat en utredning för översyn av hälsovårdsstadgan.
Utredningens huvuduppgift är att i högre grad än som hittills
skett söka anpassa hälsovårdslagstiftningen till senare års lagstiftning. 1 sammanhanget
skall också en översyn av hälsovårdsstadgans bestämmelser om
organisationen av bl. a. hälsovårdsarbetet ske. I anslutning härtill har i direktiven
för utredningen framhållits att de sakkunniga särskilt skall överväga
vilka möjligheter till minskad statlig styrning och kontroll som den nya
kommunindelningsreformen medfört. Vidare har framhållits att detaljföreskrifter
som kan försvåra nämndens arbete bör utmönstras till förmån
för en frihet för kommunen att välja arbetsformer i den mån föreskrifterna
inte påkallas av rättssäkerhetsskäl. Som exempel på föreskrifter vars bibehållande
kan ifrågasättas nämns kravet på stadsläkare vid visst invånarantal.

SoU 1976/77:1

5

Utskottet delar motionärernas uppfattning att andra omständigheter i högre
grad än befolkningstalet i en kommun kan vara avgörande för kommunens
behov av stadsläkare. De ökade resurser som kommunerna i dag har för
hälsovårdsarbetet jämfört med vad som var förhållandet vid bestämmelsernas
tillkomst har också medfört att en styrning av arbetet på samma
sätt som tidigare inte är påkallad. Det framstår därför som rimligt att man
överlåter på kommunerna att själva avgöra vilken hälsovårdsexpertis de
har behov av. I direktiven för utredningen har det också som ovan anförts,
ifrågasatts om de aktuella bestämmelserna skall bibehållas. Därigenom är
enligt utskottets mening motionärernas önskemål om en översyn med det
syfte som angetts i motionen redan tillgodosett. Motionen påkallar därför
inte något riksdagens initiativ i denna del.

Då utskottet vidare har anledning räkna med att ärenden om dispens
från kravet på stadsläkare, som aktualiseras medan utredningsarbetet pågår,
kommer att prövas mot bakgrund av det synsätt som från regeringens sida
kommit till uttryck i utredningsdirektiven, kräver motionen inte heller i
övrigt någon åtgärd av riksdagen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1291.

Stockholm den 26 oktober 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

A'ärvarancle: herrar Karlsson i Huskvarna (s). Romanus (fp), Larsson i Öskevik
(c)*, Carlshamre (m), Svensson i Kungälv (s), fröken Andersson (c),
fru Skantz (s), herrar Bengtsson i Göteborg (c). Nordberg ts). Nilsson i Växjö
(s)*, fru Wigenfeldt(c)*, fru Swartz(fp), herrar Alftin (s), Biörck i Värmdö(m)
och fru Mårtensson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.