NU 1976/77: 42

Näringsutskottets betänkande
1976/77:42

med anledning av motioner om stålindustrin

Ärendet

I detta betänkande behandlas fem motioner med yrkanden om

bl. a.

samordnat åtgärdsprogram för strukturrationalisering av stålindustrin,

åtgärder för att bibehålla sysselsättningen i Bergslagen,

riktlinjer för en ny stålpolitik,

nationalisering av gruvindustrin och stålindustrin,

forskning och utvecklingsarbete inom stålindustrin.

Motionerna redovisas nedan.

Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats av statssekreterare
Gunnar Söder, industridepartementet, avdelningsdirektör Paul Forsgren,
styrelsen för teknisk utveckling (STU), direktör Erik Höök, Jernkontoret,
och ombudsman Lennart Lindgren, Svenska metallindustriarbetareförbundet.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas är följande:

1976/77:158 av herr Feldt m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en skyndsam undersökning om alternativa etableringsmöjligheter
på orter som drabbas av nedläggningar inom stålindustrin,

1976/77:529 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen beslutar

1. att hela järn- och stålindustrin nationaliseras,

2. att hela gruvindustrin nationaliseras,

3. att ett program för högt driven förädling (manufaktur, verkstadsindustri
etc.) läggs upp och en plan för framtida lokalisering av förädlingsindustrier
till hotade och drabbade orter i Bergslagen,

4. att AP-fondsmedel ställs till förfogande för investeringar i förädlingsindustrier
i Bergslagen,

5. att företag inom gruv- och stålindustrin i Bergslagen inte får minska
antalet sysselsatta eller vidta permitteringar och att de åläggs att under en
övergångsperiod svara för sysselsättningsmöjligheter.

I Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 42

NU 1976/77:42

1976/77:532 av herrar Svanberg (s) och Wååg (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär

1. en skyndsam inventering av tänkbara forsknings- och utvecklingsprojekt
inom stålhanteringen,

2. att dessa projekt omgående, lämpligen genom STU, ges stöd så att
de kan komma till utförande i den ordning de kan främja svensk stålindustris
konkurrenskraft och därmed möjlighet att vinna nya marknader,

1976/77:880 av herr Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
uttalar sig för en ny stålpolitik som innebär

1. att hela gruv- och stålsektorn nationaliseras och att ett program för
dess nyorientering görs upp av representanter för staten och de arbetande,

2. att högre förädling blir huvudmålet för framtida investeringar och att
ett långtidsprogram härför utarbetas, till vars grund läggs analyser av olika
befintliga och nya slutprodukters framtida marknadsförhållanden,

3. att Stålverk 80 genomförs i ny gestalt, där ämnen occh valsade produkter
kombineras med högre förädling så att högsta möjliga sysselsättning och
en strukturmässigt bättre inriktning uppnås och industrispridning underlättas.

4. att inga företagsnedläggningar sker, innan motsvarande sysselsättning
tillförs hotade orter och regioner, samt att ett program utarbetas för att
regionalt fördela nya förädlingsindustrier,

5. att utflyttningen av verkstadsindustri ur landet stoppas,

6. att åtgärder vidtas för att dämpa krisen vid varven - en viktig del
av den inre avsättningsmarknaden - med starkare nyinriktning på specialfartyg,
godsöverföring till sjöfarten ökas samt att kontakter etableras med
länder som har underkapacitet i sina flottor,

1976/77:1327 av herr Palme m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (3) att riksdagen
hos regeringen begär ett samordnat åtgärdsprogram för den svenska
stålindustrins strukturrationalisering.

Den sistnämnda motionen behandlas i övrigt i näringsutskottets betänkanden
1976/77:27, 1976/77:30, 1976/77:35 och 1976/77:43.

Motivering

1 motionen 1976/77:1327 hävdas att de privata stålföretagen i Sverige
under många år har försummat att vidta tillräckliga åtgärder för att möta
framtiden och en hårdnande utländsk konkurrens. De har inte samarbetat
med varandra för att få en vettig arbetsfördelning inom branschen, säger
motionärerna. Genomgripande omställningar i stålindustrin är nu erforderliga.
De orter där stålindustrins omfattning minskas måste då få annan
sysselsättning som ersätter bortfallet av arbetsplatser. De privata kapitalintressena
kan inte ensamma klara detta, uttalar motionärerna. Samhället
måste leda omställningsprocessen och de fackliga organisationerna få stort

NU 1976/77:42

inflytande. De förändringar som har föreslagits från vissa företags sida inger
enligt motionärerna oro för framtiden, om de inte kan fogas in i en samlad
plan. Motionärerna kräver att arbetet på en samlad plan för hela stålindustrin
fullföljs. Planen måste innebära en klok arbetsfördelning mellan de svenska
stålföretagen och medföra omfattande investeringar. Staten måste i ökad
utsträckning engagera sig i stålindustrin och även på annat sätt medverka
till att trygga finansieringen. Utbyggnaden vid Norrbottens Järnverk i Luleå
måste fullföljas.

En fortsatt strukturomvandling är nödvändig inom näringslivet, sägs i motionen
1976/77:158, men den måste styras av en aktiv, statlig näringspolitik
så att omställningarna kan ske i socialt acceptabla former. 1 fråga om stålindustrin
i Bergslagen kräver motionärerna en samlad bedömning, som
inte låter omställningarna ske i snabbare takt än att nya arbetstillfällen hinner
skapas på de drabbade orterna. De uttalar att berörda fackförbund och kommuner
med stålindustri bör vara representerade när utredningar om nyetablering
av industri genomförs.

Den nya stålpolitik som skisseras i motionen 1976/77:880 syftar till att
föra stålindustrin ut ur den kris där den f. n. befinner sig. Ett ogynnsamt
inslag i den svenska gruv- och stålindustrins utgångsläge är, säger motionärerna,
rovdriften på malm och en stark inriktning på malmexport. Utom
företags- och ortsstrukturen nämns vidare makt och styrning som ett huvudproblem
för stålindustrin. Statsindustrierna har, hävdar motionärerna,
underordnats det svenska och utländska privatkapitalets önskningar. Detta
har hindrat en struktur- och sysselsättningspolitik i de arbetandes intresse.
Den stålpolitik som har drivits av regeringen - både före och efter regeringsskiftet
1976 - präglas enligt motionärerna av passivitet. Utvecklingen
av projekten Stålverk 80 och Baltic Steel anges som belägg för detta. Motionärerna
slår fast att en ny, framtidsbetonad stålpolitik måste bygga på
erkännande av att stålkapitalets och de arbetandes intresse är fundamentalt
olika. Den måste ledas av sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska mål.
Endast en allmänt höjd förädlingsgrad erbjuder en väg ut ur krisen. Motionärernas
princip är att tillverkningen av ämnen och valsade produkter
i första hand skall dimensioneras efter vad som erfordras för vidareförädlingen.
Endast i andra hand, i den mån det krävs av handelspolitiska
skäl eller för att tillvarata storleksfördelar, bör produktionen inriktas på export.

Bergslagen drabbas hårt av den konjunkturkris och de strukturproblem
som stålindustrin står inför, framhålls i motionen 1976/77:529. Motionärerna
menar att storfinansen utnyttjar situationen till rationaliseringar som arbetarna
får betala genom färre sysselsättningstillfällen och sämre arbetsförhållanden.
De nämner en rad orter som hotas av att stålindustriföretag
skär ned sin produktion. Det naturliga vore, menar motionärerna, att annan
verksamhet kom till dessa orter innan nedläggningar eller inskränkningar
vidtogs. Högre förädling ger mindre konjunkturkänslighet och tryggare ex -

NU 1976/77:42

port, anför de, och ger dessutom fler arbetstillfällen som lättare kan decentraliseras.

De krav på ökade forsknings- och utvecklingsinsatser som framställs i
motionen 1976/77:532 motiveras med hänvisning till outnyttjade resurser.
De anstalter som finns för metallurgisk forskning är dimensionerade för
ytterligare uppgifter, säger motionärerna. Till följd av den låga sysselsättningen
inom järnhanteringen torde vidare finnas tekniker som är eller kan
göras lediga för arbete med utvecklingsprojekt - även sådana projekt som
kanske inte omedelbart blir lönsamma.

Handelsstålsindustrin

Handelsstålsutredningen, ledd av direktör Lars Nabseth, har i april 1977
avlämnat betänkandet (SOU 1977:15) Handelsstålsindustrin inför 1980-talet.
En rad specialundersökningar har publicerats i en bilagedel (SOU 1977:16).
Följande uppgifter är hämtade ur det förstnämnda betänkandet.

De olika typer av stål som tillverkas brukar föras samman i två huvudgrupper,
handelsstål och specialstål, som skiljer sig åt bl. a. i fråga om kemisk
sammansättning, produktionsteknik, bearbetningsgrad, marknadsförhållanden
och priser. Som handelsstål räknas stål med låg kolhalt och ingen eller
obetydlig halt av legeringsämnen. Handelsstål karakteriseras vidare av att
det ofta massproduceras i stora verk. 1 Sverige finns dock flera små handelsstålverk.
Typiska produkter är armeringsstång, grovplåt, tunnplåt, profiler,
balk och räls. Det går emellertid inte att dra en skarp gräns mellan
handelsstål och specialstål. 1 statistiska redovisningar betecknas som handelsstål
olegerat stål vars kolhalt ej överstiger 0,6 96.

De svenska stålverken är i allmänhet inriktade på antingen handelsstål
eller specialstål, men i en del fall produceras båda typerna. Till handelsstålverk
räknas av utredningen de stålverk där handelsstål svarar för huvuddelen
av salutillverkningsvärdet. År 1976 hörde tio företag med sammanlagt
elva anläggningar till den kategorin. Några grundläggande uppgifter
om de svenska handelsstål verken finns i följande tabell.

De svenska handelsstålverken

Råståls kapacitet 1977,

1 000 ton

Antal

anställda

1975/76

Omsättning
1975,
milj. kr.

Domnarvets Jernverk
Norrbottens Järnverk (NJA)
Gränges Oxelösunds Järnverk
Övriga

1 150

1 700
1 200
950

6 145
4 985
3 750
3 885

1 300
968
993
1 086

Summa

5 000 18 765 4 347

NU 1976/77:42

De verk som avses under ”Övriga” är Boxholms AB (med anläggningar
i Boxholm och Horndal), Gullspångs Elektrokemiska AB, Hallstahammars
AB, Halmstads Järnverks AB, Kockums Jernverk, Smedjebackens Valsverk
AB och AB Qvarnshammars Jernbruk. Störst av dessa är Smedjebacken
och Halmstad, med en råstålskapacitet av 300 resp. 280 tusen ton och vartdera
med ca 1 100 anställda.

Handelsstålverken är antingen självständiga företag eller enheter i koncerner
med mer eller mindre vittförgrenad verksamhet.

Domnarvet, NJA och Oxelösund är de enda malmbaserade handelsstålverken.
De övriga är skrotbaserade. Vissa verk är starkt specialiserade på
några få produkter, medan andra, framför allt Domnarvet och NJA, täcker
ett brett sortiment. Oxelösunds Järnverk är specialiserat på en produkt, grovplåt
som används dels inom varvsindustrin, dels inom verkstadsindustrin.
En rad produktbyten och nedläggningar av tillverkning har ägt rum under
senare år. Det handelsfärdiga stålet levereras från järnverket i form av plåt,
band, stång, balk m. m. Dessa produkter används nästan uteslutande för
vidareförädling inom andra delar av näringslivet.

1 vissa kommuner - Oxelösund, Luleå och Boxholm - svarade handelsstålverken
år 1974 för en mycket stor del, över 65 96, av industrisysselsättningen.
Kommuner med specialstålverk är emellertid i allmänhet mer
ensidigt inriktade på stålindustri än kommuner med handelsstålverk.

Omfattningen av handelsstålsindustrins produktion påverkar direkt sysselsättningen
inom de svenska järnmalmsgruvorna. Detta gäller särskilt de
mellansvenska gruvorna. Antalet anställda vid dessa uppgick vid årsskiftet
1975-1976 till sammanlagt 2 900. Därav sysselsattes ca 1 800 i gruvor som
huvudsakligen levererade malm till de malmbaserade handelsstålverken i
Mellansverige, dvs. Domnarvet och Oxelösund.

Den totala råstålsproduktionen i Sverige har sedan år 1960 visat en successivt
avtagande ökningstakt. För produktionen av handelsstål var ökningstalet
i genomsnitt per år 1,4 96 under perioden 1970-1974 mot 8,1 96 under
åren 1960-1965. Exportens andel av leveranserna av handelsfärdigt handelsstål
uppgick under åren 1968-1971 till i genomsnitt 30 96. Under åren
1972-1975 var motsvarande andel 37 96. År 1975 svarade handelsstålsexporten
i värde för 1,7 96 av Sveriges totala export.

Importandelen på den svenska marknaden för handelsstål har ökat från
36 96 år 1968 till drygt 50 96 år 1975. Importandelen varierar kraftigt mellan
olika produktgrupper. Priserna på den svenska marknaden påverkas i hög
grad av priserna på de internationella stålmarknaderna. De svenska verken
måste vid leveranser såväl inom landet som till den gemensamma marknaden
tillämpa de regler för prissättning som fastställs av den europeiska
kol- och stålgemenskapen (CECA).

Den svenska stålindustrin har, konstaterar handelsstålsutredningen, sedan
1960-talet haft en trendmässigt försämrad lönsamhet. I synnerhet de senaste
fem åren har inneburit en stark försämring av räntabiliteten och soliditeten.

1* Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 42

NU 1976/77:42

Det är i första hand de större verken som fått ett försämrat resultat.

Bakom lönsamhetsförsämringen ligger en hårdnande importkonkurrens
och minskad konkurrenskraft för den svenska stålindustrin. Sveriges situation
är emellertid inte olik den som gäller för Västeuropa i övrigt. De
västeuropeiska stålföretagen har att möta import från nya stålproducerande
länder, främst Japan, där en stark utbyggnad av stålindustrin ägt rum. Den
nya stålindustrin har fördelar gentemot de gamla producentländernas industri
dels genom ny utrustning som till fullo kan utnyttja stordriftsekonomin
vid ståltillverkning, dels genom lägre kostnader, främst i fråga om
arbetskraft.

För svensk och övrig västeuropeisk handelsstålsindustri kommer därmed
avsättningsområdet i framtiden att i huvudsak vara hemmamarknaden. Stålförbrukningen
i de industrialiserade länderna ökar emellertid i långsam takt,
vilket begränsar branschens expansionsmöjligheter. För Sveriges del antas
efterfrågan på stål öka med ca 2 % om året fram till mitten av 1980-talet.
De svenska ståltillverkarna har inte lyckats behålla sina hemmamarknadsandelar.
Eftersom stålpriserna är internationellt bestämda, har de svenska
stålverken begränsade möjligheter att genom höjda priser kompensera sig
för kostnadsökningar. Lönsamheten kan alltså ökas endast genom-att produktiviteten
höjs.

Med utgångspunkt i prognoser för den svenska stålförbrukningens tillväxt
fram till mitten av 1980-talet har utredningen beräknat den möjliga handelsstålsproduktionen
i Sverige under olika antaganden. Avsättningen antas
ske huvudsakligen på den svenska marknaden, och export väntas förekomma
endast för speciella produkter.

Två produktionsalternativ har utarbetats för 1985, ett maximialternativ
och ett minimialternativ. Den verkliga produktionsvolymen i framtiden kan
väntas hamna någonstans mellan dessa två alternativ. Båda alternativen
innebär en större produktion än i dag och en lägre importandel.

I maximialternativet antas att Sveriges relativa kostnadsläge gentemot
utlandet har förbättrats med ca 20 %. Detta ger en bättre konkurrensförmåga
på hemmamarknaden och vissa möjligheter till export, bl. a. av fartygsmaterial.
Produktionen av handelsfärdigt handelsstål beräknas enligt detta
alternativ öka med 4,0 % om året mellan 1975 och 1985.

I minimialternativet, där ingen förändring av kostnadsläget i förhållande
till omvärlden sker, blir motsvarande produktionsökning 2,0 % per år. Den
viktigaste orsaken till den lägre ökningstakten är att den nuvarande exportandelen
inte kan behållas. Importandelen minskar emellertid också i
förhållande till dagsläget.

Utredningens förslag till strukturförändringar är uppdelade på dels valsverksledet,
dels råstålsledet. Den totala produktionen av handelsfärdigt stål
har fördelats mellan de olika valsverken efter vissa kriterier. Till dessa hör
valsverkens tekniska standard och deras lämplighet för valsning av olika
produkter. Vidare har eftersträvats fullt kapacitetsutnyttjande i de produ -

NU 1976/77:42

cerande verken och en hög grad av produktspecialisering. Härigenom kommer
vissa valsverk att behöva byggas ut och omodern kapacitet att läggas
ned.

Råstålstillverkningen svarar för ca 70 % av kostnaderna för färdiga stålprodukter,
och de största möjligheterna till rationalisering finns i detta led.
I förslagen till råstålsförsörjning i framtiden har eftersträvats att utnyttja
stordriftsfördelarna i den malmbaserade metallurgin. Den skrotbaserade ståltillverkningen
har dimensionerats efter den beräknade tillgången på svenskt
skrot.

Maximi- och minimialternativen innebär bl. a. följande.

I båda alternativen förutsätts att platta produkter produceras enbart i Oxelösund
och Domnarvet. Oxelösund är den enda tillverkaren av grovplåt
och Domnarvet den enda tillverkaren av varmvalsade band och kallsvetsad
plåt.

Stångstål i grova dimensioner tillverkas i båda alternativen enbart i NJA.
Stångstål i medium- och fmverksdimensioner tillverkas i maximialternativet
vid sex järnverk, som föreslås specialisera sig på olika produkter.

Vad gäller råstålstillverkningen kommer i båda alternativen malmbaserat
stål att tillverkas enbart i NJA och Oxelösund. Skrotbaserat elektrostål tillverkas
vid sex verk. Maximialternativet innebär att råjärnskapaciteten byggs
ut i Oxelösund från 1,2 till 1,8 milj. ton.

I båda alternativen förutsätts att grov- och mediumverken för stångstål
i Domnarvet läggs ned. Detsamma gäller finvalsverken i NJA och Horndal.
I minimialternativet finns heller inte utrymme för Hallstahammars valsverk.
Ett nytt finvalsverk i Boxholm och ett nytt mediumvalsverk i Hällefors
tas i drift under 1977.

I fråga om råstålstillverkningen innebär förslagen att den malmbaserade
metallurgin i Domnarvet läggs ned i både maximi- och minimialternativet.
Likaså upphör tillverkningen av martinstål i Boxholm, Hallstahammar och
Horndal. I minimialternativet ställs även martinugnarna i Hällefors och
Smedjebacken av.

De sammanlagda investeringarna i maximialternativet som en följd av
de föreslagna strukturåtgärderna beräknas uppgå till 1,8 miljarder kr. I minimialternativet
är motsvarande belopp 800 milj. kr. Dessa investeringsbelopp
innefattar emellertid inte det totala behovet av investeringar inom
handelsstålsindustrin fram till mitten av 1980-talet.

Utredningen förordar statligt stöd till investeringar i forskning rörande
smältreduktionsprocesser, ca 200 milj. kr.

Ett genomförande av strukturförändringarna skulle få omfattande återverkningar
på sysselsättningen inom branschen. 1 maximialternativet beräknas
den totala sysselsättningen uppgå till ca 15 000 personer vid mitten
av 1980-talet, dvs. en minskning med 3 800 i förhållande till 1975/76. Härav
är emellertid en minskning med 1 500 personer en följd av redan beslutade
rationaliseringar i NJA och Domnarvet och alltså inte en effekt av utred -

NU 1976/77:42

ningens förslag. I minimialternativet beräknas det totala antalet anställda
uppgå till ca 14 300, vilket innebär en minskning med 4 500 i förhållande
till läget 1975/76. De föreslagna strukturförändringarna får också återverkningar
på gruvindustrin i Mellansverige.

Lönsamheten i handelsstålsbranschen beräknas bli avsevärt förbättrad
genom de strukturförändringar som föreslås. Produktivitetsökningen blir
i båda alternativen betydande, särskilt i maximialternativet. År 1975 producerades
213 ton råstål per anställd i branschen som helhet. I maximialternativet
1985 blir motsvarande tal 311 och i minimialternativet 267.

Med tanke på de stordriftsfördelar som finns vid ståltillverkning skulle,
säger utredningen, en ytterligare koncentration kunna övervägas, framför
allt i råstålsledet. Ett enda stort stålverk skulle kunna ersätta de tre nuvarande
malmbaserade verken. En sådan strukturförändring skulle emellertid kräva
mycket stora investeringsbelopp. Enligt utredningens kalkyler skulle det
inte vara ekonomiskt motiverat att genomföra ett dylikt projekt.

Specialstålsindustrin

En snabbanalys av specialstålsindustrin har i mars 1977 redovisats av
fil. dr Tony Hagström i betänkandet (Ds I 1977:3) 1977 års specialstålutredning,
Del I. (Del II och Del III är sekretessbelagda.) Utredningsuppdraget
gavs av industriministern i november 1976.

Utredningsarbetet har inriktats på att beskriva specialstålsindustrins aktuella
läge och redogöra för de väsentligaste problem som denna industri
står inför. Vidare redovisas pågående undersökningar hos företagen om samarbete
och pekas på strukturförändringar inom branschen som förefaller
vara värda en närmare analys. Däremot läggs inte fram direkta konkreta
förslag till lösningar av företagens problem. Sådana lösningar kan, säger
utredningsmannen, endast framkomma efter förhandlingar mellan berörda
företag, fackliga organisationer samt i vissa fall ev. regeringen. Ett väsentligt
syfte med utredningen har ansetts vara att göra en opartisk bedömning
av berörda företags situation, som kan bidra till att branschen finner ändamålsenliga
strukturlösningar. Branschens situation har ansetts motivera
mer företagsspecifika bedömningar än vad som är vanligt i branschutredningar.

Följande uppgifter är hämtade ur utredningens betänkande.

Som specialstål räknas i princip allt annat stål än handelsstål enligt definitionen
i föregående avsnitt. En indelningsgrund för specialstålet är efter
typ av legering. Stora grupper är olegerat kolrikt stål, rostfritt stål (med
minst 12 % krom), verktygsstål och snabbstål. Det handelsfärdiga specialstålet
delas liksom handelsstålet in i kategorier beroende på produktens form.
Hos flera företag som tillverkar specialstål finns också stålgjuterier.

I genomsnitt är försäljningspriset per ton mellan tre och fyra gånger högre
för specialstål än för handelsstål. Differenserna mellan olika produktkate -

NU 1976/77:42

gorier är emellertid stora. Huvuddelen av prisskillnaderna förklaras av skillnader
i förädlingsvärde. Skillnaderna i kostnader för insatsvaror är också
en betydelsefull faktor.

Som specialstålverk klassificeras vanligen verk vars produktionsvolym
till mer än 25 96 utgörs av specialstål. Utredningen har utgått från den
huvudsakliga inriktningen av resp. företags stålrörelse. Samtliga specialstålverk
enligt den nyss angivna definitionen ingår och dessutom ett par
verk vilka annars klassificeras som handelsstålverk. Utredningen behandlar
sålunda följande åtta företag med angivna 24 produktionsställen:

Avesta Jernverks AB (Avesta, Björneborg),

AB Bofors (Karlskoga, Åkers Styckebruk),

Fagersta AB (Fagersta, Långhyttan, Forsbacka, Vikmanshyttan, Österby),
Gränges Nyby AB (Nybybruk),

Sandvik AB (Sandviken, Guldsmedshyttan),

SKF Stål (Hofors, Hällefors, Bångbro),

Surahammars Bruks AB (Surahammar, Spännarhyttan, Kohlswa),
Uddeholms AB (Hagfors, Degerfors, Munkfors, Storfors, Söderfors,
Blombacka).

Dessa företag svarar för i det närmaste hela den svenska specialstålsproduktionen.

Avesta är ett helägt dotterbolag till Rederi AB Nordstjernan. Björneborgs
Jernverk är ett helägt dotterbolag till Avesta. I AB Bofors utgör stålrörelsen
en särskild resultatenhet inom koncernen. Gränges Nyby är ett helägt dotterbolag
till Gränges AB. SKF Stål utgör en division inom AB Svenska
Kullagerfabriken. Surahammars Bruks AB och Kohlswa Jernverks AB ingår
i ASEA-koncernen. I Uddeholms AB är stålsektorn den största sektorn
inom koncernen och svarar för ca 60 96 av koncernens omsättning.

De åtta specialstålsföretagen sysselsatte inom stålrörelsen vid utgången
av år 1976 totalt ca 36 000 personer i Sverige. Specialstålsindustrin svarar
för något över 3 % av landets totala industrisysselsättning. Specialstålsindustrin
har ca 7 500 anställda utomlands.

Specialstålsindustrin finns i sju län. Gävleborgs län och Örebro län är
mest beroende av specialstålsindustrin vad gäller den totala sysselsättningen.
Ser man enbart på industrisysselsättningen finns hela 24 96 av denna i Gävleborgs
län inom specialstålsindustrin. I nio kommuner (Fagersta, Sandviken,
Hofors, Hällefors, Surahammar, Hagfors, Degerfors, Munkfors och Storfors)
svarar branschen för över 30 96 av den totala sysselsättningen. 1 elva kommuner
(de nio nämnda samt Avesta och Hedemora) svarar den för mer
än hälften av kommunens industrisysselsättning.

Specialstålverkens förädlingsvärde uppgick år 1974 till ca 2,5 miljarder
kr., vilket motsvarade 3 96 av det samlade förädlingsvärdet inom svensk
industri. Specialstålets andel av den totala stålproduktionen i Sverige är
knappt 30 96, mätt i råstålsledet. I handelsfärdigt skick är andelen något
mindre - knappt 25 96 - på grund av det lägre utbytet i bearbetningsleden.

NU 1976/77:42

Av stålindustrins totala leveransvärde är dock specialstålets andel betydligt
högre, drygt 50 %. Volymmässigt har andelen specialstål varit relativt stabil
under senare decennier.

Vid en internationell jämförelse är den svenska specialstålandelen mycket
hög. Få länder har en andel som uppgår till hälften av den svenska. Detta
betyder dock inte att svensk specialstålsindustri annat än för vissa mindre
produktgrupper har en dominerande ställning på världsmarknaden.

Specialstålverken har också en omfattande produktion av handelsstål, som
dock har minskat i snabb takt under senare år. De svarade år 1974 för
ca 10 % av landets totala handelsstålsproduktion.

Specialstålsbranschen är starkt konjunkturkänslig. Totalt minskade produktionen
1974-1976 med 18 %. En inte obetydlig del av produktionen
har fått läggas i lager.

Specialstålverken har sinsemellan mycket varierande produktionsutrustning.
I produktionsledet fram t. o. m. råstål finns dels verk med masugnar,
som utgår från malm som råvara, dels verk med elektro- och/eller martinugnar.
Här är utgångsmaterialet skrot eller tackjärn. Specialstålföretagens
råstålskapacitet uppgår till sammanlagt 2 350 tusen ton.

Den svenska specialstålsindustrin är starkt exportinriktad. Exporten av
specialstålsprodukter motsvarar ca två tredjedelar av specialstålsindustrins
produktion mätt i volym. Mätt i värde är andelen ca 75 %. En del av exporten
är leveranser av halvfabrikat till utländska dotterbolag, vilka i sin tur vidarebearbetar
materialet i t. ex. kallvalsverk, tråddragerier, bergborrfabriker och
kullagerfabriker. Av den svenska specialstålsexporten avsätts ca 60 % i Västeuropa
mätt i såväl volym som värde. Andra stora importländer finns i
Nord- och Sydamerika samt Östeuropa.

Den svenska specialstålsindustrin är också i växande utsträckning utsatt
för importkonkurrens. Importen har ökat mycket snabbt sedan slutet av
1960-talet och svarar i dag för ca en tredjedel av tillförseln till den svenska
marknaden. Importen kommer framför allt från det övriga Västeuropa -främst Västtyskland - och sedan år 1970 från Japan. Importen från Japan
avser till största delen rostfritt stål.

Investeringsvolymen mätt i fasta priser har, bortsett från en sänkning år
1974, legat på ungefär oförändrad nivå under 1970-talet. De olika specialstål
sföretagen uppvisar dock stora skillnader sinsemellan i fråga om investeringsintensitet.
Utredningen har inte försökt värdera om investeringarna
är tillräckliga för att företagen framgångsrikt skall kunna möta den allt hårdare
internationella konkurrensen. Den i ett längre tidsperspektiv svaga
investeringsutvecklingen kan dock enligt utredningsmannen inte undgå att
inge oro. Den genomsnittliga avkastningen på totalt kapital under perioden
1971-1975 uppgick till 3,3%, dvs. ungefär en tredjedel av dagens utlåningsränta
inom bankväsendet. Detta är ett lägre tal än för de privata handelsstål
verken under samma period. När specialstålrörelsen ingår i ett större
företag uppvisar den klart lägre genomsnittlig avkastning än företaget i sin

NU 1976/77:42

helhet. Skillnaderna mellan specialstålsföretagen inbördes under perioden
är betydande. Med undantag för möjligen ett eller två företag understiger
dock avkastningen på totalt kapital den genomsnittliga avkastningen inom
svensk industri.

Vid en bedömning av den svenska specialstålsindustrins komparativa föroch
nackdelar jämfört med utländska konkurrenter måste, säger utredningsmannen,
arbetskraftens kunnande och yrkesskicklighet tillmätas en viktig
roll. Betydelsen av detta slags kunnande har dock minskat påtagligt under
efterkrigstiden genom ökad mekanisering, processtyrning, datorisering och
stordrift. Den japanska industrins framgångar på världsmarknaden under
senare år beträffande rostfria platta produkter är ett exempel på detta. Kunnandets
betydelse inom ståltillverkning blir i allt högre grad en fråga om
forskning och utveckling. Traditionellt har Sverige en stark ställning beträffande
forskning och utveckling (FoU) på stålområdet, särskilt vad gäller
metallurgi. Relativt sett gör svensk stålindustri betydande insatser på FoUområdet.
Svensk specialstålsindustri har en viss konkurrensfördel genom sitt
kunnande. Denna fördel hänför sig dock inte till hela produktionen. Merparten
av produktionen är standardbetonad, där pris och leveranssäkerhet
är avgörande för konkurrensförmågan.

Den integration med annan tillverkning, särskilt verkstadsindustrien, som
enligt en spridd uppfattning ger tekniska och marknadsmässiga fördelar
är enligt utredningen i realiteten relativt begränsad och i flera företag snarast
stadd i minskning. Den bedöms dock ha positivt värde.

Sammanfattningsvis finnér utredningen att svensk specialstålsindustri har
vissa konkurrensfördelar av grundläggande natur, vilka dock tenderar att
minska i betydelse. På ett mycket stort produktområde har denna typ av
konkurrensfördelar helt eliminerats, nämligen gentemot främst Japan i fråga
om produktion av rostfria, platta produkter i enklare kvaliteter. Genom
införande av tillverkning i tidigare okänd stor skala av dessa produkter
har den japanska stålindustrin inom loppet av några år helt förändrat konkurrensbetingelserna.

Ser man på den långsiktiga utvecklingen och utgår från att Sverige även
framgent kommer att vara ett höglöneland inom de ramar som sätts av
vårt allmänna internationella ekonomiska beroende, finns det enligt utredningen
inte anledning att påstå att svensk specialstålsindustri saknar möjligheter
att hävda sig i den internationella konkurrensen. För att göra detta
krävs dock inom åtminstone vissa avsnitt kraftiga förändringar i fråga om
struktur samt marknads- och produktinriktning. Även med sådana förändringar
är det dock osannolikt att specialstålsindustrin under de närmaste
åren kan uppnå en lönsamhet som är i nivå med genomsnittet för svensk
industri.

Allt fler utländska företag tar upp tillverkning av produkter med de lägre
kvalitetskraven, med åtföljande prispress. Detta tvingar, säger utredningen,
de svenska företagen att successivt "uppgradera” sina produkter kvalitets -

NU 1976/77:42

mässigt och samtidigt behålla eller öka den totala produktionsvolymen. Detta
ställer krav på kontinuerliga insatser beträffande forskning och utvecklingsarbete,
särskilt inom metallurgin och processtekniken.

Utredningen drar slutsatsen att de svenska specialstålsföretagen för att
överleva måste satsa både på specialprodukter med begränsad volym och
på kvalificerade standardprodukter i stora volymer. En annan slutsats är
att de senare produkternas tillverkning är förenad med stordriftsfördelar,
som tvingar fram betydande omstruktureringar och ökad koncentration
inom den svenska specialstålsindustrin.

En stor del av betänkandet ägnas åt en genomgång, produktgrupp efter
produktgrupp, av efterfråge- och utbudsförhållanden, produktionsförutsättningar
och möjligheter till strukturrationalisering genom produktbyte, nedläggning
av tillverkning etc. Så framförs exempelvis tanken att Avestas,
Fagerstas och Nybys rostfria verksamhet skulle sammanföras i ett företag.
Det ankommer på resp. företags ägare och ledning samt de fackliga organisationerna
att pröva de reella möjligheterna att åstadkomma en sådan
lösning, anför utredningen i detta sammanhang. Det kan inte uteslutas att
krav kommer att resas på statlig ekonomisk medverkan i någon form.

Det är enligt utredningen omöjligt att precisera den mest sannolika sysselsättningsutvecklingen
inom specialstålsindustrin under återstoden av 1970-talet. Dels är konjunkturutvecklingen f. n. mycket svårbedömbar, dels kan
strukturförändringar förväntas. Vissa allmänna bedömningar kan dock göras.

Flertalet företag förutser minskad sysselsättning vid utgången av år 1979
jämfört med år 1976. Sysselsättningsutvecklingen kommer sannolikt att
drabba hårdast i de fyra bredvid varandra liggande kommunerna Kristinehamn,
Karlskoga, Degerfors och Storfors. Utvecklingen i dessa fyra kommuner
bör därför ägnas stor uppmärksamhet.

Forskning och utvecklingsarbete inom stålområdet

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har sitt program Finansiellt stöd
till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet indelat i nio s. k. behovsområden.
Forskning och utvecklingsarbete (FoU) inom järn- och stålområdet
är i allmänhet att hänföra till behovsområdet Materialteknik och
utgör ett av sex delområden inom detta. Materialprojekt med energibesparande
effekt finansieras inom programmet Energiteknik.

Prioriteringen av FoU-satsningarna inom materialområdet sker främst
med avseende på insatsernas industriella betydelse och värde för upprätthållandet
av produkternas konkurrensförmåga på den internationella exportmarknaden
samt behovet av kunskapsuppbyggande inom för landet viktiga
materialsektorer. Detta gäller främst järn och stål, som under budgetåren
1971/72-1975/76 har fått i medeltal 35,5 % av satsningen på FoU inom
materialområdet. Enligt en analys av FoU-investeringarnas räntabilitet inom
stål-, kemi- och skogsindustrin som gjorts av Industriens utredningsinstitut

NU 1976/77:42

visar satsning på FoU rörande järn och stål god lönsamhet.

Följande tabell belyser i vilken utsträckning FoU rörande järn och stål
har tillgodosetts inom behovsområdet Materialteknik.

Beviljade anslag inom behovsområdei Materialteknik för FoU rörande järn och
stål budgetåren 1972173-1976177

		Budgetår
1972/73	1973/74	1974/75	1975/76	1976/77
Beviljade medel för FoU rörande järn och stål. Milj. kr. 6,73	8,64	10,11	10,87	12,26
Totalt beviljade medel för FoU inom behovsområdet Materialteknik. Milj. kr. 18,32	21,77	26,99	30,91	32,75
% av totalt beviljade medel för FoU rörande materialteknik 36,8	39,7	37,4	35,2	37,7
STU:s totala externa stöd till FoU inom behovsområ-den. Milj. kr. 121,7	149,5	174,4	181,9	187,6

Målet för verksamheten anges på följande sätt.

Insatserna syftar till

att stimulera den tekniska utvecklingen inom järn- och stålområdet i
Sverige genom uppbyggande av För industrin värdefulla baskunskaper samt
genom satsning på tekniskt intressanta och nyskapande industriella projekt,
som innebär kvalitetsförbättringar och utveckling av nya stålprodukter och
framställningsprocesser, bidra till den svenska järn- och stålindustrins konkurrensförmåga
på den alltmer hårdnande internationella marknaden och
skapa stålprodukter anpassade till det inhemska marknadsbehovet
att genom modifierad teknik och processtekniska lösningar söka Finna
former för en minskning av järn- och stålindustrins stora energiförbrukning.

Det externa stödet på 12,4 milj. kr. inkl. kapitalkostnader för apparatur
har fördelats med 47 % på kunskapsprojekt, 12 % på industriella utvecklingsprojekt
(IUV-projekt), 35 % på avtalsbunden kollektiv forskning och
6 % på idéprojekt, utredningar och kapitalkostnader för apparatur. Insatserna
för kunskapsuppbyggnad har till övervägande del gällt stöd till projekt vid
tekniska högskolor och universitet, kollektiva ramprogram vid Institutet
för metallforskning i Stockholm, Jernkontoret, Metallurgiska forskningsstationen
och Bearbetningstekniska forskningsstationen, båda i Luleå, samt
AB Atomenergis ramprogram för långsiktig materialteknisk forskning.
Vad gäller den kunskapsuppbyggande forskningen vid universitet och

NU 1976/77:42

tekniska högskolor har STU vid planering och stöd till denna forskning
strävat efter att få till stånd en profilering av verksamheten vid olika institutioner.

Bland aktuella större separata satsningar rörande kunskapsuppbyggnad
kan nämnas tre s. k. projektpaket i Jernkontorets regi, vilka finansieras av
STU och industrin gemensamt. De gäller gjutning och stelning av stål,
analytisk-kemiska materialproblem och eldfasta material. I IUV-projekten
är bl. a. olika stålföretag engagerade.

Avtalsbunden kollektiv forskning vid följande institutioner finansieras
under budgetåret 1977/78 av STU resp. industrin med angivna belopp:

Jernkontoret: 1 100 milj. kr. resp. 1 100 milj. kr.,

Institutet för metallforskning: 2 200 milj. kr. resp. 2 500 milj. kr.,

Metallurgiska forskningsstationen: 1 150 milj. kr. resp. 1 520 milj. kr.,

Bearbetningstekniska forskninglstationen: 1 150 milj. kr. resp. 1 600 milj.

kr.

De kollektiva forskningsprogrammen omfattar studier rörande processmetallurgi
med inriktning på masugnsprocessen, syrgasprocesser, injektionsmetallurgi,
desoxidation av stålsmältor samt smältning av tackjärn, svamp
och skrot, grundläggande studier rörande kokill- och stränggjutning, materialtekniska
problem avseende varmhållfasthet hos stål jämviktsförhållande
i rostfria stål, brottegenskaper hos svetsförband, bearbetningsteknik, pulvermetallurgi,
kvalitetskontroll, processtyrning samt kemiska och fysikaliska
analysmetoder.

STU utreder behovet av FoU avseende processer för framställning av
råjärn och då i första hand utveckling av processer som såväl tekniskt som
ekonomiskt utgör reella alternativ till masugnsprocessen. Det gäller främst
smältreduktionsprocesser och processer för framställning av järnsvamp.
Smältreduktionsprocesser bedöms komma att vara ekonomiska även vid
mindre enheter.

I det ovan redovisade betänkandet om specialstålsindustrin anförs (s. 39)
att den svenska specialstålsindustrins kunskapsmässiga försteg till helt övervägande
del är avhängigt av FoU-insatser. Sådant arbete kräver, framhåller
utredningen, en viss volym för att bli effektiv och bör bedrivas i stor utsträckning
oberoende av konjunkturväxlingarna. Det är omöjligt att generellt
bedöma hur pass stora dessa insatser bör vara. Hos vissa företag är dock
insatserna överraskande små. Ett inte oväsentligt forsknings- och utvecklingsarbete
bedrivs kollektivt. När den framtida utvecklingen av specialstålsindustrins
struktur och produktionsinriktning har klarnat bör företagen
tillsammans med STU analysera behovet av FoU-insatser inom branschen.
En sådan analys bör kunna ligga till grund för en bedömning av lämplig
inriktning och omfattning av det statliga FoU-stödet. Härvid är det också
väsentligt att göra en avvägning mellan stöd direkt till det enskilda företaget
och stöd till kollektiv forskning. Kollektiv forskning är av väsentlig betydelse

NU 1976/77:42

men den kan enligt utredningens mening inte ersätta det FoU-arbete som
måste bedrivas inom det enskilda företaget i direkt anknytning till den
egna produktutvecklingen och marknadsföringen. Det kan, säger utredningen,
inte uteslutas att det utvecklingsmönster för specialstålsindustrin som
den har skisserat kräver en förskjutning av det statliga FoU-stödet till förmån
för företagsspecifika insatser.

Den forskning som pågår för att utveckla nya processer lämpliga för svenska
förhållanden synes vara av särskilt intresse, säger handelsstålsutredningen
(s. 70). Ett sådant område är de smältreduktionsprocesser som nu finns på
försöksstadiet. Fördelarna med dessa processer är dels billigare insatsvaror,
dels att de inte kommer att kräva drift i lika stor skala som masugnsprocesserna.
Enligt en uppskattning från forskare som utredningen haft kontakt
med skulle ett komplett prototypstålverk, inkl. valsverk av lämplig
storlek, baserat på smältreduktion kosta ca 200 milj. kr. att uppföra. Detta
belopp kan jämföras med realkapitalinvesteringar som görs inom stålindustrin.
1975 uppgick dessa till 1,2 å 1,3 miljarder kr. totalt. Investeringar
i forskning är ofta mer riskfyllda än investeringar i realkapital, framhåller
utredningen. Ett projekt av ovan nämnda storlek torde knappast rymmas
inom företagens eller institutionernas ordinarie forskningsramar, utan kräver
särskilda insatser från t. ex. statens sida. Utredningen finner att projektet
är av så stort intresse för svensk del att statlig finansiering av det synes
motiverad.

Arbetsgrupp m. m. för frågor rörande stålindustrin

Industriminister Åsling har den 28 april 1976 uppdragit åt tio personer
att i en arbetsgrupp biträda vid handläggningen av vissa frågor rörande
specialstålverken och handelsstålverken. Följande direktiv gäller.

Arbetsgruppen skall medverka i arbetet på att utforma erforderliga åtgärder
från samhällets sida för att åstadkomma önskvärda förändringar i vad avser
bl. a. ägarförhållanden, produktionsinriktning, marknadsföring och distribution.
Den skall belysa de branschpolitiska, regionalpolitiska och sysselsättningsmässiga
konsekvenserna av olika handlingsalternativ inom stålbranschområdet.
För att få underlag för en sådan bedömning skall arbetsgruppen
ha insyn i de överläggningar som sker mellan företrädare för industridepartementet
och de enskilda företagen inom stålindustrin och ges
tillfälle att lämna synpunkter på arbetets bedrivande. Den skall yttra sig
över de strukturella förändringar som övervägs.

Arbetsgruppen skall vidare överväga vilka särskilda åtgärder som kan
komma att krävas från samhällets sida för att säkra sysselsättningen på
berörda orter. För att nå erforderlig handlingsberedskap skall arbetsgruppen
analysera näringslivets sammansättning och utvecklingstendenser samt arbetsmarknadssituationen
i kommuner med specialståls- och handelsstålsindustri.
Den skall i sitt arbete hålla kontakt med berörda kommuner och

NU 1976/77:42

länsstyrelser.

Ordförande i arbetsgruppen är statssekreterare Gunnar Söder, industridepartementet.
Bland övriga ledamöter är statssekreterarna i ekonomi- och
arbetsmarknadsdepartementen samt företrädare för branschorganisationer
och fackliga organisationer.

Samtidigt har industriministern uppdragit åt direktör Lars Nabseth att
tills vidare biträda inom industridepartementet vid överläggningar mellan
företag rörande strukturella förändringar inom handels- och specialstålsbranscherna,
vilka är nödvändiga för att skapa en långsiktig konkurrenskraftig
stålindustri, som kan ge trygghet i sysselsättningen för de anställda. Arbetet
skall löpande redovisas för den ovannämnda arbetsgruppen.

Interpellations- och frågesvar rörande stålindustrin

En interpellationsdebatt om åtgärder för att säkra sysselsättningen inom
järn- och stålindustrin, m. m. ägde rum den 10 december 1976 (RD 1976:43
s. 60). Industriminister Åsling besvarade då två interpellationer (1976/77:4,
1976/77:6) och en fråga (1976/77:17) på detta ämnesområde. Han redogjorde
därvid för det pågående utredningsarbetet rörande stålindustrin och meddelade
att han hade tillkallat en särskild arbetsgrupp med uppgift att undersöka
alternativa sysselsättningsobjekt för Vikmanshyttans del i samband
med planerad nedläggning av stålverket där. I fråga om strukturförändringarna
uttalade industriministern att det i första hand faller på de berörda
företagen att trygga en fortsatt sysselsättning för sina anställda men att
statsmakterna har det övergripande ansvaret för att säkerställa en långsiktig
sysselsättning och utveckling inom den berörda regionen. När man ämnar
ta fram en aktionsplan beträffande handelsstålsbranschens framtid i Sverige
är det, sade statsrådet i den fortsatta debatten, en självklarhet att man också
måste vara beredd att diskutera ett statligt engagemang i en eller annan
form. Staten kan vara kreditgivare eller aktiv ägare.

I svar den 3 maj 1977 påen interpellation (1976/77:120) av herr Gustavsson
i Eskilstuna (s) om hotet mot stålindustrin i Eskilstunaområdet redovisade
industriministern åtgärden att tillkalla en särskild arbetsgrupp för att arbeta
med frågor i samband med de strukturella förändringarna inom stålindustrin
(se ovan).

Den 12 maj 1977 besvarade industriministern en fråga (1976/77:401), ställd
av herr Jadestig (s), huruvida han var villig att medverka till att en ny
handelsstålsutredning snarast skulle bli tillsatt. Industriministern hänvisade
åter till den nyssnämnda arbetsgruppen. Det arbete som nu inleddes borde
enligt hans mening ge goda förutsättningar för att stålindustrins utveckling
kunde formas i nära samråd med alla berörda parter. Han sade sig inte
se någon anledning att nu starta en ny branschutredning. En förutsättning
för statens medverkan i en strukturomvandling inom stålindustrin är, sade
statsrådet i den fortsatta debatten, att man gör allsidiga avvägningar av
alla de aspekter som har betydelse för sysselsättning och regional utveckling.

NU 1976/77:42

Tidigare riksdagsbehandling av vissa frågor

I anslutning till propositionen 1975/76:207 om finansiering av stålverk
i Luleå behandlade näringsutskottet (NU 1975/76:72) även några motioner
som gällde stålindustrin i allmänhet.

Ett par motionsyrkanden gick ut på ett totalt förstatligande av stålindustrin.
Utskottet avstyrkte dessa yrkanden och uttalade därvid bl. a. att
ett förstatligande av stålindustrin inte var erforderligt för att samhällets
intressen på området skulle tillgodoses. Den aktuella satsningen på NJA
ställer mycket stora anspråk på samhället, framhöll utskottet, och utgör
ett led i en samlad industripolitik, vars olika beståndsdelar riksdagen fortlöpande
får ta ställning till.

En motion tog upp frågan om utveckling av gruvdriften och järn- och
stålindustrin i Bergslagen. Utskottet erinrade om pågående utredningar om
handelsstålsindustrin och specialstålsindustrin. Båda baseras, sade utskottet,
på förutsättningen att järn- och stålindustrin i Bergslagen skall fortleva och
utvecklas.

Utskottet avstyrkte motionsyrkandena, och riksdagen avslog dem. Reservationer
förelåg från vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet.

Utskottet

Stålindustrin har under de senaste åren visat starkt försämrad lönsamhet.
Dess konkurrenskraft på den internationella marknaden har minskat, och
inom landet har importkonkurrensen hårdnat. Problemen gäller både handelsstålsindustrin,
med elva produktionsanläggningar fördelade på tio företag,
och specialstålsindustrin, till vilken kan hänföras 24 anläggningar fördelade
på åtta företag. Huvudparten av sysselsättningen inom stålbranschen
finns inom specialstålsindustrin med dess mera långtgående förädling och
mera differentierade produktion. De åtta företagen hade år 1976 ca 36 000
anställda inom stålsektorn. De svarade därmed för något över tre procent
av landets totala industrisysselsättning. Specialstålsindustrins andel av den
svenska industrins totala förädlingsvärde år 1974 uppgick också till ca tre
procent. Inom handelsstålsindustrin fanns år 1976 ca 18 000 anställda, av
dem ca 14 000 vid de tre dominerande företagen - Domnarvets Jernverk,
Norrbottens Järnverk (NJA) och Gränges Oxelösunds Järnverk - vilka tillverkar
malmbaserat råstål. Specialstålverken återfinns i ett brett bälte tvärs
över Mellansverige. Specialstålsindustrin svarar i Gävleborgs län för omkring
en Gärdedel och i elva kommuner för mer än hälften av industrisysselsättningen.
Den strukturella omdaning som ter sig nödvändig inom stålindustrin
i dess helhet försvåras av att stor hänsyn självfallet måste tas
till de lokala och regionala verkningarna av driftsinskränkningar vid olika
enheter. Ett annat problem är de mycket stora investeringar som krävs
för en genomgripande rationalisering av stålhanteringen.

NU 1976/77:42

På stålbranschrådets initiativ har under det senaste året genomförts en
utredning om den svenska handelsstålsindustrins framtida utveckling och
struktur. Det betänkande (SOU 1977:15) som har framlagts utmynnar i förslag
till strukturförändringar både i råstålsledet och i valsverksledet. Tillverkningen
av malmbaserat råstål föreslås bli koncentrerad till två verk,
NJA och Oxelösund. I fråga om valsade produkter förordas produktspecialisering
i kombination med utbyggnad av vissa valsverk och nedläggning
av omodern kapacitet. Förspecialstålsindustrins del har Jernkontoret bedrivit
ett utredningsarbete syftande till att ange en internationellt sett konkurrensduglig
marknads- och produktionsstruktur. Representanter för de anställda
och för staten har deltagit i detta arbete, vars resultat emellertid
har stannat inom branschen. I november 1976 föranstaltade industriministern
om en snabbanalys av specialstålsindustrin. Redan i mars 1977 avlämnade
utredningsmannen en rapport i tre delar, varav en offentlig (Ds
I 1977:3). Detta utredningsarbete har varit inriktat på att redogöra för de
väsentligaste problem som specialstålsindustrin står inför. I rapporten pekas
på strukturförändringar inom branschen som har förefallit värda en närmare
analys. Direkta konkreta förslag till lösningar av företagens problem presenteras
däremot inte utan avses komma fram efter förhandlingar mellan
berörda företag, de fackliga organisationerna och i vissa fall regeringen.

Enligt beslut av regeringen har i april 1977 en särskild arbetsgrupp tillkallats
för att aktivt arbeta med olika frågor i samband med de strukturella
förändringar som kan aktualiseras inom stålindustrin. Branschorganisationerna
och de fackliga organisationerna är företrädda i gruppen. Denna skall
medverka när det gäller att utforma åtgärder från samhällets sida för att
åstadkomma önskvärda förändringar i fråga om bl. a. ägarförhållanden och
produktionsinriktning. Den skall också belysa vad olika utvecklingsalternativ
kan få för konsekvenser, och den skall överväga vilka särskilda åtgärder
som kan krävas för att säkra sysselsättningen på berörda orter. Samtidigt
har regeringen utsett en kontaktman och förhandlare för överläggningar
rörande strukturella förändringar inom handels- och specialstålsbranscherna.

Med denna redogörelse som bakgrund tar utskottet upp fem motioner
rörande stålindustrin vilka har väckts under den allmänna motionstiden
i år. I dem ställs krav på planmässig strukturrationalisering, på längre driven
förädling och utvidgad forskning inom stålindustrin, på etablering av annan
industri i Bergslagen och på nationalisering av gruvindustrin och stålindustrin.
En "ny stålpolitik”, där dessa element ingår, är det övergripande
önskemålet i en av motionerna.

Stålindustrin är en av de tre branscher som utsätts för kritisk granskning
i motionen 1976/77:1327, i övrigt behandlad i andra sammanhang. Kritiken
gäller de privata stålföretagen, som enligt motionärerna har visat bristande
förutseende och samarbetsvilja. Den socialdemokratiska regeringen och de
fackliga organisationerna har sedan början av 1970-talet arbetat för en lösning
av stålindustrins problem, säger motionärerna. De begär att detta arbete

NU 1976/77:42

fullföljs och får resultera i ett samordnat åtgärdsprogram för den svenska stålindustrins
strukturrationalisering. De förespråkar ett ökat statligt ägarengagemang
och statliga insatser i övrigt för att trygga finansieringen av de
åtgärder som behövs.

En särskild arbetsgrupp har som ovan nämnts tillkallats för att aktivt
arbeta med frågor rörande de strukturella förändringarna inom stålindustrin.
Som underlag har den bl. a. de nyligen publicerade rapporterna om stålindustrins
båda huvudgrenar. Rapporten om specialstålsindustrin har tillkommit
på den nuvarande regeringens initiativ. Direktiven för arbetsgruppen
visar att regeringen, just som motionärerna begär, är inriktad på att få till
stånd ett samlat program för den nödvändiga strukturella omdaningen av
stålindustrin. Till de frågor som arbetsgruppen skall ägna sig åt hör också
ägarförhållandena. I en frågedebatt nyligen uttalade industriministern att en
förutsättning för statens medverkan i en strukturomvandling i stålindustrin
är att man gör allsidiga avvägningar av alla de aspekter som har betydelse
för sysselsättning och regional utveckling. I en tidigare interpellationsdebatt
har han deklarerat att det är en självklarhet att man i samband med en
aktionsplan för handelsstålsbranschens framtid måste vara beredd att diskutera
ett statligt engagemang i en eller annan form. Utskottet anser att
syftet med det nämnda motionsyrkandet är tillgodosett och avstyrker alltså
motionen i denna del.

En skyndsam utredning om alternativa etableringsmöjligheter på orter som
drabbas av nedläggningar inom stålindustrin begärs i motionen 1976/77:158.

Bland den nämnda arbetsgruppens uppgifter är också att belysa bl. a. de
regionalpolitiska konsekvenserna av olika utvecklingsalternativ och att överväga
vilka särskilda åtgärder som kan komma att krävas för att säkra sysselsättningen
på berörda orter. I ett interpellationssvar nyligen meddelade
industriministern att arbetet med analyser av näringslivets struktur och utvecklingstendenser
samt arbetsmarknadssituationen i de aktuella kommunerna
redan hade inletts. De redovisade aktiviteterna synes svara mot motionärernas
krav. Motionen 1976/77:158 avstyrks således av utskottet.

Åtgärder för att bibehålla sysselsättningen i Bergslagen begärs också i motionerna
1976/77:529 och 1976/77:880. I den förra föreslås att riksdagen
skall besluta att företag inom gruv- och stålindustrin i Bergslagen inte får
minska antalet sysselsatta eller vidta permitteringar och att de åläggs att
svara för sysselsättningsmöjligheter under en övergångstid. Den nya stålpolitik
som påyrkas i den senare motionen skall bl. a. innebära att inga
företagsnedläggningar sker innan motsvarande sysselsättning har tillförts
hotade orter och regioner och att ett program utarbetas för att regionalt
fördela nya förädlingsindustrier.

Åtgärder för att slå vakt om sysselsättningen i Bergslagen är, som framgår
av vad utskottet har anfört ovan, ett viktigt inslag i planeringen för stålindustrins
framtid. Självfallet måste företagen i branschen - särskilt de
stora företagen med en både geografiskt och branschmässigt spridd verk -

NU 1976/77:42

samhet - ikläda sig ett särskilt ansvar för att fortsatt sysselsättning kan
beredas åt deras anställda. De anställdas position har stärkts väsentligt genom
lagen (1974:12) om anställningsskydd. För ett sådant förpliktande beslut
som enligt det nämnda yrkandet i motionen 1976/77:529 saknas legala förutsättningar.
De refererade önskemålen i motionen 1976/77:880 synes i huvudsak
svara mot statsmakternas redovisade intentioner. Något beslut enligt
motionärernas förslag är därför inte motiverat. Utskottet avstyrker de båda
motionerna i angivna delar.

För stålverkens del förordas i motionen 1976/77:880 att ökad förädling
blir huvudmålet för framtida investeringar och att ett långtidsprogram härför
utarbetas, grundat på marknadsanalyser. Ett likartat krav ställs i motionen
1976/77:529. Förädlingen bör enligt denna inriktas på manufaktur, verkstadsindustri
etc., och medel ur allmänna pensionsfonden bör ställas till
förfogande för investeringar i förädlingsindustrier.

Även de nu angivna önskemålen tillgodoses i det väsentliga genom ett
fortsatt arbete med stålbranschens problem enligt de riktlinjer som utskottet
har beskrivit ovan. Frågan om finansieringen av de nyinvesteringar som
erfordras får därvid prövas förutsättningslöst. Inte heller i senast berörda
delar ger alltså de båda motionerna anledning till något särskilt uttalande
av riksdagen.

I samma motioner förespråkas en fullständig nationalisering inte bara av
stålindustrin utan också av gruvindustrin. Den mellansvenska gruvindustrin
kommer naturligen att bli föremål för ökad uppmärksamhet från statens
sida i samband med att stålindustrins strukturproblem behandlas. Utskottet
hänvisar till sitt uttalande förra året med anledning av likartade motionsyrkanden
rörande stålindustrin (se ovan s. 17). Att de båda branscherna
helt förstatligas är enligt utskottets mening inte erforderligt för att samhällets
intressen på området skall kunna tillgodoses. Motionerna 1976/77:529 och
1976/77:880 avstyrks alltså även i här ifrågavarande delar.

Av de sex punkter vari kraven i motionen 1976/77:880 sammanfattas
har hittills tre behandlats. De tre övriga innehåller följande förslag till uttalande
om ny stålpolitik. Stålverk 80 skall genomföras i ny gestalt, med inriktning
på högre förädlingsgrad så att största möjliga sysselsättning uppnås
och industrispridning underlättas. Utflyttningen av verkstadsindustri ur landet
skall stoppas. Åtgärder skall vidtas för att dämpa krisen vid varven.

Riksdagen har tidigare i år tagit ställning till en proposition rörande finansiell
rekonstruktion av NJA (prop. 1976/77:57, NU 1976/77:21). Då behandlades
även ett motionsyrkande av ungefär samma innebörd som den
nu aktuella programpunkten rörande Stålverk 80. NJA:s utveckling kommer
att vara en huvudfråga i det fortsatta arbetet med stålindustrins strukturella
omdaning. Planer på industrispridning i anslutning till NJA utarbetas av
Norrbottendelegationen (I 1976:04). Riksdagen har nyligen (FiU 1976/77:24,
rskr 1976/77:266) avslagit ett förslag av samma grupp av motionärer om
ett uttalande riktat mot industriutflyttning och kapitalexport och om en

NU 1976/77:42

därmed sammanhängande ändring i valutalagen. Vad gäller varvsindustrin
har dessa motionärer lagt fram motsvarande förslag i en motion som har
väckts med anledning av propositionen 1976/77:139 om vissa varvsfrågor.
Den motionen behandlar näringsutskottet i ett senare betänkande. Med hänvisning
till vad här sagts avstyrker utskottet motionen 1976/77:880 såvitt
den går ut på att riksdagen skall uttala sig i de tre sist angivna ämnena.

En skyndsam inventering av tänkbara projekt för forskning och utvecklingsarbete
inom stålhanteringen föreslås i motionen 1976/77:532. De projekt
som kommer fram skall, begär motionärerna vidare, omgående få stöd,
lämpligen genom styrelsen för teknisk utveckling (STU), så att de kan komma
till utförande i den ordning som de kan främja den svenska stålindustrins
konkurrenskraft. Detta är, menar motionärerna, ett bra sätt att utnyttja personal
och institutionskapacitet som har blivit ledig till följd av stålkrisen.

Betydande insatser görs redan, i stor utsträckning med stöd genom STU,
för forskning och utvecklingsarbete (FoU) inom stålindustrin. En långsiktig
planering av FoU-projekt på detta område sker fortlöpande. Riksdagen kan
enligt utskottets mening utgå från att STU, de särskilda forskningsinstituten
inom stålbranschen samt stålföretagen själva tar de initiativ på FoU-området
som kan vara önskvärda för att stålindustrins resurser skall bli utnyttjade
på bästa sätt. Frågor om FoU-verksamhetens inriktning och omfattning
har också tagits upp av de båda utredningarna och kommer alltså naturligen
att prövas vid den fortsatta planeringen av samhällets insatser på stålindustrins
område. Med hänsyn till vad här sagts finnér utskottet inte skäl
för en sådan framställning till regeringen som föreslås i motionen
1976/77:532 utan avstyrker denna.

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärdsprogram för strukturrationalisering av stålindustrin att

riksdagen avslår motionen 1976/77:1327 yrkandet 3,

2. beträffande utredning om alternativa etableringsmöjligheter
att riksdagen avslår motionen 1976/77:158,

3. beträffande åtgärder för att bibehålla sysselsättningen i Bergslagen
att riksdagen avslår

a) motionen 1976/77:529 yrkandet 5,

b) motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkten
4),

4. beträffande åtgärder för ökad förädling i anslutning lill stålproduktionen att

riksdagen avslår

a) motionen 1976/77:529 yrkandena 3 och 4,

b) motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkten
2),

5. beträffande nationalisering av gruvindustrin och stålindustrin
att riksdagen avslår

NU 1976/77:42

a) motionen 1976/77:529 yrkandena 1 och 2,

b) motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkten
1),

6. beträffande uttalande om ny stålpolitik i övrigt

att riksdagen avslår motionen 1976/77:880 i ifrågavarande
del (programpunkterna 3, 5 och 6),

7. beträffande forskning och utvecklingsarbete inom stålhanteringen
att riksdagen avslår motionen 1976/77:532.

Stockholm den 17 maj 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Sjönell (c), Bengtsson i Landskrona (s).
Börjesson i Glömminge (c), Blomkvist (s), Wååg (s), fru Hansson (s), herrar
Petersson i Ronneby (c), Högström (s). Ångström (fp), fru Oskarsson (c),
herrar Siegbahn (m), Jonsson i Husum (s), Svensson i Skara (m) och Wästberg
i Stockholm (fp).

Reservationer

av herrar Svanberg, Bengtsson i Landskrona, Blomkvist, Wååg, fru Hansson,
herrar Högström och Jonsson i Husum (alla s).

1. beträffande ätgärdsprogram för strukturrationalisering av stålindustrin
(mom. 1)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”En
särskild” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

De redovisade utredningarna rörande stålindustrin bekräftar riktigheten
i den socialdemokratiska regeringens uttalanden om industrins krisläge och
om det angelägna behovet av samordning. Investeringarna inom stålindustrin
har inte varit tillräckliga, och behovet av strukturella förändringar har
skjutits åt sidan under de år då högkonjunktur gjorde det möjligt att sälja
produkterna, hålla sysselsättningen uppe och få nöjaktigt ekonomiskt resultat
- bortsett från behovet av medel för mera omfattande investeringar.

Oljekrisen och i dess spår varvskrisen har ställt stålindustrin inför utomordentliga
problem. Ca 18 % av handelsstålverkens produktion levererades
tidigare till varven; dessa leveranser har beskurits till ca hälften. Ungefär
lika stor andel av handelsstålsindustrins produkter har normalt använts

NU 1976/77:42

inom byggnadssektorn. Byggnadsverksamheten i landet har emellertid gått
ned väsentligt under senare tid. Stålindustrins avsättningsmöjligheter har
alltså på grund av krisföreteelserna minskat kraftigt både inom landet och
på exportmarknaden.

Förutsättningar för vår industri i allmänhet att klara konkurrensen på
marknader inom och utom landet har på ett berömvärt sätt skapats genom
investeringar i ny teknik, förbättrade produkter och utbildning. Detsamma
måste gälla för stålindustrin.

I det nuvarande läget kan erforderliga medel för en tillräckligt omfattande
omstrukturering inte ställas till förfogande utan att staten ikläder sig det
huvudsakliga ansvaret härför, vilket också har skett i en rad andra länder.
Det är därför ytterst viktigt att regeringen tar på sig den ledande uppgiften
i de nu inledda förhandlingarna om handelsstålsindustrins framtid och klargör
sin beredvillighet att bära det helt avgörande ansvaret i en samordnad
industri, för att härigenom söka trygga handelsstålsindustrins framtid och
därmed sysselsättningen för åtskilliga medborgare. En långtgående integration
av produktionen - från malmbrytning, via ämnesproduktion, valsning
och vidareförädling till produktsortiment - måste planeras på områden där
vi i dag är i det närmaste helt beroende av import.

Att uppnå detta måste bli ett mål på lång sikt. Genomförandet får ske
i den takt och den ordning som kan förenas med kravet på socialt acceptabla
former för omstruktureringen. Ett lika viktigt krav är att berörda parter
- företag, anställda och kommuner - får tillfälle att på ett verksamt sätt
delta i och påverka förhandlingarna. Direktiven för den arbetsgrupp som
regeringen har tillsatt ger inte löfte om en sådan möjlighet till påverkan,
en möjlighet som är ytterst betydelsefull.

Strukturfrågorna står i förgrunden även när det gäller specialstålsindustrin.
På grundval av det tekniska och ekonomiska underlag som den nämnda
utredningen har tagit fram kan en mera samhällsbetonad och social bedömning
göras. Det är väsentligt att samhället aktivt engagerar sig för att
lösa strukturfrågorna även när det gäller specialstålsindustrin, för att garantera
att omställningar kan ske i socialt acceptabla former. En strukturfond
av det slag som har föreslagits från socialdemokratiskt håll vid årets riksmöte
(mot. 1976/77:1327) skulle kunna spela en betydelsefull roll i detta sammanhang.

Utskottet har funnit anledning till de här gjorda uttalandena mot bakgrund
av att regeringens hittillsvarande åtgärder för att komma till rätta med stålindustrins
problem inte övertygar om dess vilja och förmåga att åstadkomma
en sådan lösning som är ofrånkomlig om den nuvarande krisen skall kunna
övervinnas.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:1327 yrkandet3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

NU 1976/77:42

2. beträffande utredning om alternativa etableringsmöjligheter (mom. 2)
Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Bland
den” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:
Arbetsgruppens direktiv talar om olika slags analyser och överväganden
beträffande stålindustrin. De ger emellertid inget bestämt löfte om en sådan
undersökning som motionärerna begär. De orter som kan komma att drabbas
av nedläggningar och andra strukturella ingrepp som minskar sysselsättningen
måste få nya arbetstillfällen. Insatser i detta syfte måste förberedas
i god tid. Utskottet stöder alltså yrkandet i motionen 1976/77:158 att en
undersökning om alternativa etableringsmöjligheter på de berörda orterna
skyndsamt skall komma till stånd.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:158 hos regeringen
begär utredning i enlighet med vad utskottet anfört,

3. beträffande forskning och utvecklingsarbete inom stålhanteringen (mom. 7)
Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Betydande
insatser” och slutar med ”avstyrker denna” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att dessa
resurser tas till vara på ett sätt som kan bli till gagn för stålindustrins utveckling.
Ökade insatser för forskning och utvecklingsarbete (FoU) bör kunna
bidra till att stålindustrins internationella konkurrenskraft förbättras och
har alltså goda utsikter att visa sig lönsamma i framtiden. Regeringen bör,
som motionärerna föreslår, föranstalta om en skyndsam inventering av FoUprojekt
och planera för finansieringen av ytterligare projekt utöver dem som
ryms inom STU:s ordinarie medelsram.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:532 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 55108 Slockholm 1977