NU 1976/77: 23

Näringsutskottets betänkande
1976/77: 23

med anledning av propositionen 1976/77: 53 med förslag till lag
om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.
jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1976/77: 53 (industridepartementet) har regeringen
föreslagit riksdagen att antaga förslag till lag om särskilt tillstånd att
tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Med anledning av propositionen har väckts fyra motioner.

I betänkandet behandlas också tre motioner som har väckts under
allmänna motionstiden och gäller frågor om kärnkraft.

Motionerna redovisas nedan (s. 3).

Företrädare för industridepartementet, för kärnkraftsproducenterna,
för vissa leverantörer till kärnkraftverksbyggena och för vissa fackliga
organisationer har muntligen och skriftligen lämnat upplysningar och
framfört synpunkter i ärendet. Närmare uppgifter härom lämnas i det
följande (s. 8).

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll är följande.

Det lagförslag som läggs fram i propositionen innebär att frågor om
hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta
innan en kärnreaktor får tas i drift. Lagen avses bli tillämplig på reaktor
för vilken tillstånd har meddelats enligt atomenergilagen (1956: 306) och
som inte har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Särskilt tillstånd föreslås bli meddelat av regeringen. Sådant tillstånd
får meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på
ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle
och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det
vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt
kärnbränsle inte avses bli upparbetat krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren
har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det kan
ske.

För reaktor för vilken ansökan om slutligt godkännande för drifttagning
har gjorts före den 8 oktober 1976 (Barsebäck 2) föreslås särskilda
föreskrifter gälla. Dessa innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas
efter utgången av år 1977, om inte särskilt tillstånd har meddelats till
det. För reaktorn föreslås mindre omfattande krav för tillstånd än vad
som gäller beträffande övriga reaktorer.

1 Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 23

NU 1976/77: 23

Vägras tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att
meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, föreslås reaktorinnehavaren bli
berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han
har vidtagit före lagens ikraftträdande.

Lagen föreslås träda i kraft två veckor efter den dag då den har utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

Lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till

Lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 § Denna lag gäller anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor),
för vilken före ikraftträdandet av denna lag har meddelats tillstånd
enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) och vilken ej har tillförts
kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Med att kärnreaktor tillföres kärnbränsle förstås i denna lag, att reaktorn
första gången tillföres kärnbränsle så att en självunderhållande
kärnklyvningsreaktion kan ske.

2 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande
kärnreaktorn ej ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober
1976, får reaktorn ej tillföras kärnbränsle utan särskilt tillstånd av
regeringen.

Tillstånd får meddelas endast om reaktorns innehavare

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet
av upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och
var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske, eller

2. har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej
upparbetat kärnbränsle kan ske.

3 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande
kärnreaktorn ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober
1976, får reaktorn efter utgången av år 1977 eller den dag efter utgången
av september 1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kärnbränsle
eller, om så har skett, drivas utan särskilt tillstånd av regeringen.

Tillstånd får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av september
1977

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet
av upparbetning av använt kärnbränsle, eller

2. har visat, att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan
ske på ett helt säkert sätt.

Meddelas ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tillstånd meddelas
endast om reaktorns innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § för
erhållande av där avsett tillstånd.

NU 1976/77: 23

4 § Vägras tillstånd som avses i 2 eller 3 § eller föranleder denna lag
i annat fall att tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) ej kan
utnyttjas, är kärnreaktorns innehavare berättigad till ersättning av staten
för förlust till följd av åtgärd som han före denna lags ikraftträdande
har vidtagit med anledning av tillståndet enligt atomenergilagen.

Försummar reaktorns innehavare att vidta skäliga åtgärder för att begränsa
förlusten, sättes ersättningen ned i motsvarande mån.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första
stycket eller 3 § första stycket dömes till böter eller fängelse i högst
två år.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt
uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till grund för det lagförslag som läggs fram i propositionen ligger ett
inom industridepartementet upprättat förslag till lag om särskilt tillstånd
för att få ta kärnreaktor i drift. Detta förslag, som återges på s. 29 f. i
propositionen, har granskats av lagrådet. Föredragande statsrådets anförande
vid lagrådsremissen återfinns på s. 4—28 i propositionen, lagrådets
yttrande på s. 31—37 och föredragande statsrådets anförande med
anledning av detta på s. 38—41.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är följande: 1976/77:

1335 av herr Palme m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition med förslag till lag om
särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs i motionen i fråga om

a. förprojektering av svensk upparbetningsanläggning,

b. avtal om upparbetning utomlands,

c. det internationella samarbetet,

d. projektering och finansiering av ett centrallager för utbränt bränsle,

e. sammansättningen av styrelsen för Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB,

f. ansvaret för forsknings- och utvecklingsarbetet beträffande hanteringen
av utbränt kärnbränsle,

g. utarbetande av en flerårsplan för forsknings- och utvecklingsarbete
beträffande det svenska urbergets egenskaper och slutförvaring av utbränt
kärnbränsle utan upparbetning,

h. ökade insatser på det under punkt g angivna forsknings- och utvecklingsområdet
samt finansieringen av dessa insatser,

NU 1976/77: 23

3. att riksdagen uttalar

a. att ägare till kärnkraftverk kommer att hållas skadeslös genom
ersättning av staten, om meddelad koncession dras in av säkerhetsskäl,

b. att anställda vid kärnkraftverk och i företag som arbetar med uppförande
av kärnkraftverk i motsvarande situation kommer att hållas
skadeslösa genom ersättning av staten, i den mån det inte sker genom
ersättning från arbetsgivaren,

4. att riksdagen hemställer att av regeringen varje år få en särskild
redogörelse för läget beträffande kärnkraftens säkerhetsfrågor samt resultatet
av pågående forsknings- och utvecklingsarbete nationellt och internationellt,

1976/77:1336 av herrar Hörberg (fp) och Gahrton (fp), vari hemställs
att riksdagen

1. ger regeringen till känna sin uppfattning

1.1 att skäl nu inte finns att meddela tillstånd för uppförandet av
kämkraftsblock 13,

1.2 att skäl finns att i nuvarande läge återkalla tillståndet för uppförandet
av kärnreaktor Oskarshamn 3 och att regeringen bör medverka
till smidigaste möjliga avbrytande av förberedelsearbetet för uppförandet
av denna reaktor,

2. hos regeringen begär

2.1 att den låter snabbutreda möjligheten att avbryta uppförandet
eller omplanera användandet av kärnreaktor Forsmark 3,

2.2 att den såsom en beredskapsåtgärd låter utreda möjligheten att —
under fortsatt byggnadsarbete — omplanera kärnreaktor Forsmark 2 för
annan energiproduktion,

1976/77: 1337 av herrar Rosqvist (s) och Rejdnell (fp), vari hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna att även kommun som åsamkats
kostnader genom nya statliga åtgärder för kärnkraftsbyggande erhåller
skälig ersättning härför,

1976/77: 1338 av herr Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
med avslag på propositionen 1976/77: 53 beslutar att — med hänvisning
till läget på upparbetnings- och förvaringsfronten — inga fler kärnreaktorer
skall tas i drift.

De övriga motioner som behandlas i detta betänkande är följande:

1976/77: 124 av herr Hjorth m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att de synpunkter som framförs i motionen om alternativ
sysselsättning m. m. för de anställda samt om ersättning för ekonomiska
förluster för kommunen och de enskilda vid en eventuell avveckling
av kärnkraften särskilt beaktas i energikommissionens arbete,

1976/77: 400 av herr Söderqvist m. fl. (vpk), vari hemställs att riks -

NU 1976/77: 23

dagen beviljar ett anslag på 100 000 kr. till Rikskommittén för folkomröstning
om kärnkraft,

1976/77: 881 av herr Werner m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

1. uttalar att inga nya kärnkraftsreaktorer skall tas i drift,

2. uttalar att ett framtida gradvis uppnått oberoende av kärnkraft
skall eftersträvas,

7. hos regeringen begär en plan för alternativ sysselsättning för anläggningsarbetarna
vid pågående kärnkraftsbyggen.

Motionen 1976/77: 881 behandlas i övrigt i andra sammanhang, delvis
i utskottets betänkande 1976/77: 24.

Motivering

Varje energislag har sina risker, påpekas inledningsvis i motionen
1976/77:1335. Den föreslagna villkorslagen berör ett speciellt slag av
risker som hänger samman med kärnkraften, framhålls det, och behandlar
alltså inte kärnkraftsproblematiken i hela dess vidd. Den ger inte
regeringen några befogenheter som regeringen inte redan har enligt
atomenergilagen, hävdar motionärerna, som anser att lagrådet klart har
slagit fast detta i sitt yttrande. Motionärerna menar att i princip likvärdiga
säkerhetskrav bör ställas för alla kärnreaktorer och att således de
nuvarande reaktorerna bör stängas av om av säkerhetsskäl inga nya
reaktorer tillåts bli tagna i drift. Villkorslagen betecknas mot denna bakgrund
som onödig. Den sägs vidare vara olämplig genom att tvinga forskare
och kärnkraftsföretag till en brådska som inte gagnar säkerheten.
Svenska insatser i forskning och utvecklingsarbete rörande kärnkraftens
avfallsproblem — f. n. främst ett årslångt projekt i regi av Svensk Kämbränsleförsörjning
AB (SKBF) och inom kostnadsramen 30 milj. kr. —
jämförs med insatser i den övriga världen till en kostnad av ca 1 000
milj. kr. per år.

På kärnkraftens område liksom beträffande andra energislag måste
säkerhetsarbetet sikta till att åstadkomma betryggande säkerhet, säger
motionärerna. De ställer frågan vad regeringen lägger in i orden ”helt
säker slutlig förvaring” — att det skall vara bevisat att organiskt liv
aldrig kan åsamkas skada, dvs. ett ouppfyllbart krav, eller blott att förvaringen
skall vara ”tillräckligt säker”. Regeringen kritiseras för ”påfallande
nonchalans gentemot riksdagen”, i det att den inte i propositionen
redovisar Aka-utredningens resultat och remissyttrandena däröver.
Motionärerna refererar kortfattat utredningens slutsatser och vad expertmyndigheter
och forskningsinstitutioner i remissyttranden har sagt beträffande
upparbetning av använt kärnbränsle och slutlig förvaring av
radioaktivt avfall. Huvudinnehållet i denna översikt sammanfattar motionärerna
i fyra punkter. För det första saknas vetenskapligt underlag

NU 1976/77: 23

för påståendet att kärnkraften erbjuder olösliga problem — det gäller
emellertid att öka forskningsinsatserna. För det andra är det önskvärt att
man när det gäller metod för slutlig förvaring bevarar handlingsfriheten
under ett antal år. För det tredje behövs mer kunskaper om urbergets
förhållanden och om erforderliga skyddsbarriärer runt avfallet. För det
fjärde bör alternativet med slutlig förvaring utan upparbetning undersökas
närmare innan ställning tas till utformningen av kärnbränslecykelns
senare del.

I ett avsnitt med slutsatser och förslag uttalar motionärerna bl. a. att
begreppet ”helt säker” är ett kamouflage — dess tolkning blir i verkligheten
ett politiskt beslut vars innehåll inte kan förutses. De anser också
att expertmyndighetemas och forskarnas syn på en ansvarsfull politik
står i skarp kontrast mot regeringens krav, som de finner vara att det
inom ett år skall föreligga förslag till en i alla avseenden bestämd lösning
beträffande upparbetning och slutlig förvaring. Lagförslagets formuleringar
gör, anmärker motionärerna vidare, att motparten i pågående
förhandlingar om upparbetningsavtal kan diktera de ekonomiska
villkoren för ett sådant avtal. I anslutning till kritiken mot villkorslagen
framförs med korta motiveringar ett antal förslag beträffande verksamhet
som avser upparbetning och slutlig förvaring. Slutligen berörs ersättningsfrågorna.
I realiteten gäller dessa främst, menar motionärerna, i
vilken utsträckning ersättning skall utgå till de icke statliga företag och
kommunala organ som har ägarintressen i Barsebäcks- och Oskarshamnsverken
och begränsade ägarintressen i Forsmarks kraftstation. Statens
förpliktelser måste enligt motionärerna ses mot bakgrund av att riksdagen
med bred majoritet har lagt fast en utbyggnadsplan för kärnkraften.

I motionen 1976/77:1338 anförs med anledning av lagförslaget sammanfattningsvis
att det är ”felaktigt att i svävande juridiska formuleringar
angripa ett problem, som endast kan lösas med politiska beslut”.
Det enda rimliga med tanke på den ogynnsamma situation som f. n.
råder i fråga om möjligheter till upparbetning av använt kärnbränsle
och förvaring av kärnbränsleavfall är, menar motionärerna, att inte
fler kärnreaktorer tas i drift. I den närmare motiveringen för sitt förslag
berör motionärerna begreppen ”betryggande” i fråga om upparbetningsavtal
och ”helt säker” i fråga om förvaring. De anser det otillfredsställande
att innebörden av dessa begrepp skall avgöras av en regering
inom vilken det finns mycket skilda bedömningar av när den omtalade
tryggheten och säkerheten uppnås. Ett avtal om upparbetning vid den
franska anläggningen La Hague är, säger motionärerna, inte betryggande
i nuvarande läge med otillräcklig upparbetningskapacitet. Den
huvudsakliga frågan beträffande kärnkraften är ekonomisk, hävdar de
slutligen. En minskning eller avveckling av kärnkraftsprogrammet måste
förenas med planmässiga åtgärder på produktions- och sysselsättningssidan.

NU 1976/77: 23

I fråga om utformningen av en politik som innebär att kämkraftsutbyggnaden
stoppas hänvisas i den senast nämnda motionen till motionen
1976/77:881. Där kritiseras regeringens kärnkraftspolitik, som sägs
kännetecknas av att man undviker problemets kärna. Det socialdemokratiska
partiet fortsätter enligt motionärerna att hämningslöst driva
”rovdriftsekonomins och storfinansens syn på energipolitiken”. En rad
argument talar för ett kärnkraftsfritt samhälle, anser de. Kämkraftsproduktionen
medför en kvalitativt ny typ av föroreningar. Den leder
till ökad handel med plutonium. En teknik sprids som kan genombryta
kärnvapenstoppet och hota freden. En logisk följd blir bridtekniken
med dess helt nya risker. Växande statliga subventioner blir nödvändiga.
Sveriges beroende av stormakterna okar.

I motionen 1976/77:1336 erinras om riksdagens beslut år 1975 om
riktlinjer för utbyggnad av kärnkraftsproduktionen. Motionärerna ansluter
sig till den minoritet som då motsatte sig att det kärnkraftsprogram
som hade antagits tidigare skulle utökas med två kärnreaktorer.
Enligt den nu framlagda propositionen ges, säger motionärerna, tid för
besinning och omprövning av kärnkraftsutbyggnaden. En fortsatt, oförändrad
byggnadsverksamhet etc. under ytterligare ett år anser de olycklig.
De finner grundad anledning antaga att elkonsumtionen fram till
år 1985 kan tillgodoses utan ett trettonde kärnkraftverk. Att uppförandet
av Oskarshamn 3 fortsätts i ett läge då det är osäkert om de i
tiden mera närliggande reaktorerna kommer att uppfylla igångsättningsvillkoren
är enligt motionärernas mening inte försvarligt. Det anges
vidare finnas skäl att från beredskapssynpunkt undersöka om Forsmark
3 skall fortsätta att uppföras enligt hittillsvarande riktlinjer. I fråga om
Forsmark 2 uttalas att det synes svårt att avbryta arbetet men realistiskt
att omplanera användningen av denna anläggning.

I Oskarshamns kommun ställde sig, sägs i motionen 1976/77:1337,
år 1974 alla politiska partier utom vänsterpartiet kommunisterna positiva
till att kärnreaktorn Oskarshamn 3 skulle uppföras. Kommunen
har sedan anpassat sin planering efter detta projekt. Bl. a. har den inriktat
sitt bostadsbyggande på att söka tillfredsställande möta behovet
av tillfälliga bostäder för anläggningspersonalen. Det uppskov med
igångsättande av anläggningsarbetet för Oskarshamn 3 som sedan har
inträffat har, påtalar motionärerna, för kommunens del resulterat i ett
stort antal tomma lägenheter. I propositionens lagförslag tas emellertid,
fortsätter de, ingen hänsyn till vad ett uppskov eller inställt byggande
får för konsekvenser för berörda kommuner och regioner.

Även i motionen 1976/77:124 behandlas frågan om ekonomiska förluster
för berörd kommun för den händelse utbyggnaden av ett kärnkraftverk
stoppas. Närmast avses Forsmarks kraftstation. Motionärerna
betonar Forsmarksbyggets stora betydelse för sysselsättningen i norra
Uppland. Om projektet avbryts eller inskränks är det, menar de, berät -

NU 1976/77: 23

tigat att de anställda får full ekonomisk gottgörelse, innebärande bl. a.
inlösen av egnahem och ersättning för förlorade pensionsförmåner. Den
beredskapsplan som skall upprättas för ett eventuellt avbrytande borde
också omfatta en långsiktig plan för lokalisering av nya arbetstillfällen
när kraftverket är färdigbyggt.

Redogörelser inför och framställningar till utskottet

Vid utskottets behandling av ärendet har upplysningar lämnats av
dels statssekreterare Gunnar Söder och expeditionschef/rättschef Hans
Svahn, industridepartementet,
dels — som företrädare för kärnkraftsproducenterna —
direktör Gösta Agrenius, Krångede AB (ordförande i styrelsen för
Mellansvensk Kraftgrupp AB),
direktör Göran Ekberg, Sydsvenska Kraft AB (ordförande i styrelsen
för Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB),
generaldirektör Jonas Norrby, statens vattenfallsverk,
dels — som företrädare för tillverkningsindustri med anknytning till
kärnkraftsutbyggnaden —
direktör Lars Halle och direktör Lars Leine, AB Asea-Atom,
överingenjör Bengt Kredell, AB Asea,

direktör Carl Larsson och direktör Bengt Eskilson, Stal-Laval Turbin
AB.

Kärnkraftsproducenternas företrädare har redogjort för det aktuella
läget i fråga om utbyggnaden av kärnkraftverken och för beräknade
produktionsmässiga och ekonomiska konsekvenser av om kärnkraftblocket
Barsebäck 2 tas ur drift och om övriga projekt senareläggs
eller avbryts. Beträffande Barsebäcksverket och Oskarshamnsverket har
skriftliga sammanfattningar överlämnats.

Företrädarna för Asea-Atom och Stal-Laval Turbin har bl. a. redogjort
för sysselsättnings- och industripolitiska konsekvenser vid senareläggning
eller annullering av projekten Forsmark 3 och Oskarshamn 3.

Sex fackliga organisationer — Statstjänstemannaförbundet, Svenska
industritjänstemannaförbundet, Sveriges arbetsledareförbund, Statsanställdas
förbund, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet
— har uppvaktat arbetsmarknadsutskottet
och näringsutskottet i syfte att göra riksdagen uppmärksam på de sysselsättnings-
och industripolitiska effekterna av om främst projekten Oskarshamn
3 och Forsmark 3 inte fullföljs. Förbunden har överlämnat
dels separata skrivelser där de framför särskilda synpunkter på konsekvenserna
för de egna medlemmarna och de branscher där dessa arbetar,
dels en gemensam skrivelse med en sammanfattning av synpunkterna.

NU 1976/77: 23

Vissa kompletterande uppgifter

Energikommissionen

Energikommissionen (I 1976:05; ordförande: generaldirektör Ove
Rainer) har till huvuduppgift att samla, utvärdera och redovisa material
samt göra nödvändiga kompletterande studier som kan tjäna som underlag
för regeringens ställningstaganden och förslag till riksdagen år 1978
om den svenska energipolitikens inriktning för tiden fram till omkring
år 1990. Den är oförhindrad att därjämte också redovisa synpunkter
och förslag avseende ett längre tidsperspektiv. Kommissionens redovisning
skall ha formen av alternativa energiprogram för tiden till år 1990.

I enlighet med regeringsförklaringen bör, sägs i direktiven, minst ett
alternativ innebära att kärnkraften successivt avvecklas fram till 1980-talets mitt. Kommissionen skall upprätta en tids- och beslutsmässig plan
för en sådan avveckling. I de alternativa energibalanserna skall så långt
möjligt redovisas samhälleliga konsekvenser, dvs. ekonomiska, sysselsättningspolitiska,
handels- och beredskapspolitiska samt hälso- och miljömässiga.
Kommissionen skall också analysera hur olika energialternativ
påverkar Sveriges internationella beroende.

Kärnkraftens säkerhetsfrågor, inkl. frågor om hantering och förvaring
av radioaktivt avfall m. m., skall belysas ingående. I kommissionens
uppdrag ingår att granska och utvärdera tillgängligt underlagsmaterial,
bl. a. Aka-utredningens betänkande (SOU 1976: 30 och 31) Använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall samt remissyttrandena över betänkandet.
Kommissionen skall också ta del av och följa de undersökningar
som görs i Sverige av bl. a. programrådet för radioaktivt avfall och
Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Den skall vidare följa vad som görs
i fråga om använt kärnbränsle utomlands och ta del av utländska erfarenheter
beträffande upparbetning, avfallshantering, förvaring och slutdeponering.
Även drifterfarenheter i Sverige och utomlands samt erfarenheter
rörande kärnkraftens miljöpåverkan skall belysas och granskas.

Kommittén för folkomröstning om kärnkraft

Kommittén för folkomröstning om kärnkraft bildades hösten 1976
på riksnivå av ett antal miljöorganisationer och politiska organisationer.
Medlemskap kan erhållas av riksorganisationer och lokala kommittéer.
I början av mars 1977 var Miljöförbundet, Fältbiologerna, Alternativt
samhälle, vänsterpartiet kommunisterna, Kommunistisk ungdom, Kommunistiska
arbetarförbundet och Förbundet Kommunist anslutna till
kommittén. Ett nät av lokalorganisationer uppges vara under uppbyggnad
i hela landet. Kommittén har enligt sina stadgar till mål att på ett
tvärpolitiskt sätt arbeta för en folkomröstning om kärnkraft och vid en
sådan folkomröstning propagera för ett nej till kärnkraft.

lf Riksdagen 1976177. 17 sami. Nr 23

NU 1976/77: 23

Utskottet

Inledande redogörelse

Det aktuella läget i fråga om kärnkraftsutbyggnaden i Sverige framgår
av följande förteckning. Där anges de tolv kämkraftblock som är i
drift, under byggnad eller beställda. Beträffande vart och ett av dem har
innehavaren fått tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) att
uppföra, inneha och driva atomreaktor.

Netto eleffekt MW

1. Oskarshamn 1 450

2. Oskarshamn 2 580

3. Ringhals 1 760

4. Ringhals 2 820

5. Barsebäck 1 580

6. Barsebäck 2 580

7. Ringhals 3 900

8. Forsmark 1 900

9. Ringhals 4 900

10. Forsmark 2 900

11. Forsmark 3 1000

12. Oskarshamn 3 1 000

Enligt de riktlinjer för energihushållningen fram till år 1985 som
riksdagen antog våren 1975 skulle kämkraftsprogrammet bli begränsat
till de fyra kraftverkslägen som anges i förteckningen. Sammanlagt
skulle tretton kämkraftblock byggas. Till huvuddragen i energihushållningen
under senare delen av 1980-talet skulle statsmakterna ta ställning
år 1978.

Regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 innehöll ett avsnitt om
energipolitiken. Där aviserades att en kommission skulle tillkallas för
att förbereda 1978 års energipolitiska beslut. Särskilt berördes kärnkraften
och dess säkerhetsfrågor. Kärnkraften är förenad med stora
problem och risker, betonades det, främst i vad gäller hanteringen av
det använda bränslet och det högaktiva avfallet. Satsning på kärnkraft
kan inte ske, uttalades det, om inte dessa risker bemästras på betryggande
sätt. I rådande läge måste enligt regeringsförklaringen ställas som
villkor att kärnkraftsaggregat som är under byggnad inte får tas i drift,
om inte det berörda kraftföretaget dels kan förete godtagbart avtal om
upparbetning av utnyttjat kärnbränsle, dels kan visa hur och var en helt
säker slutlig deponering av det högaktiva avfallet kan ske. Kärnkraftblocket
Barsebäck 2, som just var färdigbyggt, skulle tas ur drift ifall
avtal om upparbetning inte hade företetts före den 1 oktober 1977.
Regeringen skulle ta initiativ till förhandlingar med bl. a. de berörda
kraftföretagen.

Den lag som föreslås i propositionen 1976/77: 53 är avsedd såsom
instrument för de intentioner beträffande nya villkor för kämkraft -

I drift år
1972

1974

1975
1975
1975

1977

1997

1978

1979

1980

1982

1983

Anm.

berörs ej av
lagförslaget

berörs av 3§
i lagförslaget

berörs av 2§
i lagförslaget

NU 1976/77: 23

verken som uttrycktes i regeringsförklaringen. Huvudinnebörden är att
frågor om hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall
vara lösta innan en reaktor får tas i drift. Lagen skall gälla för de nytillkommande
kämreaktorer som anges i ovanstående förteckning. Den
pålägger kraftföretagen villkor — beträffande hanteringen av det använda
bränslet — som inte innefattas i de tillstånd som har lämnats
enligt 2 § atomenergilagen. Det särskilda tillstånd av regeringen som
nu skall krävas för tillförande av kärnbränsle till en ny reaktor får
lämnas endast under de förutsättningar som i sina huvuddrag har angivits
i regeringsförklaringen. Upparbetningsbehovet skall ”på ett betryggande
sätt” tillgodoses genom avtal. Som ett alternativ till upparbetning
med åtföljande ”helt säker slutlig förvaring” av det avfall som
erhålls vid upparbetningen anges motsvarande förvaring av använt, ej
upparbetat kärnbränsle. För Barsebäck 2 finns en mindre långtgående
bestämmelse. Villkoret är här att reaktorinnehavaren före den 1 oktober
1977 antingen har företett sådant upparbetningsavtal som nyss har angivits
eller har visat att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle
kan ske på ett helt säkert sätt. Utan tillstånd får Barsebäck 2 inte drivas
efter utgången av år 1977 eller den tidigare dag under perioden oktober—december
1977 som regeringen bestämmer.

En annan beståndsdel i lagförslaget är ersättningsregler. Om lagen
medför att tillstånd som har meddelats enligt atomenergilagen inte kan
utnyttjas blir reaktorinnehavaren berättigad till ersättning av staten för
förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande,
dvs. fram till en tidpunkt på våren 1977. Det uttalas i propositionen
att ersättning efter särskild prövning skall kunna ges också för
kostnader som hänför sig till tiden efter lagens ikraftträdande. För det
fallet blir rätten till ersättning inte lagfäst.

Genom lagförslaget åsyftas sålunda en komplettering av det omfattande
regelsystem som gäller för kärnkraftsproduktionen. Av hittillsvarande
lagstiftning märks främst atomenergilagen, som redan har
nämnts. Enligt den lagen får både vid meddelande av tillstånd och
under tillstånds giltighetstid uppställas sådana villkor som är påkallade
av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. Under vissa omständigheter
kan ett meddelat tillstånd återkallas. Atomenergilagen
refereras ganska utförligt i propositionen. Strålskyddslagen (1958: 110)
är en annan viktig beståndsdel i regelsystemet. Byggnadslagstiftningen,
miljöskyddslagen och vattenlagen har betydelse när det gäller tillkomsten
och lokaliseringen av ett kärnkraftverk.

Sorn ovan sagts avser lagen endast reaktorer (nr 6—12 i förteckningen)
som det redan har lämnats tillstånd för enligt atomenergilagen.
För ev. reaktorer utöver dessa kan motsvarande villkor, till skillnad
från vad som hittills har skett, föreskrivas på grundval av atomenergilagen.
Kämkraftsproduktionens framtid i Sverige är ett centralt ämne

NU 1976/77: 23

för den energikommission som, i enlighet med vad som aviserades i
regeringsförklaringen, har tillsatts i januari i år. Kommissionen skall i
första hand samla, utvärdera och redovisa material och göra kompletterande
studier så att regeringen får underlag för ett förslag till riksdagen
år 1978 om energipolitikens inriktning för tiden fram till omkring
år 1990. Dess redovisning skall ha formen av alternativa energiprogram,
varav minst ett skall innebära att kärnkraften successivt avvecklas fram
till 1980-talets mitt. I direktiven betonas att det är angeläget att kärnkraftens
säkerhetsfrågor blir ingående belysta. Frågan om upparbetning
av kärnbränsle och om hantering, förvaring och slutdeponering av radioaktivt
avfall berörs särskilt. Den frågan har nyligen ingående studerats
av Aka-utredningen. Dess betänkande (SOU 1976: 30 och 31) och remissyttrandena
däröver skall kommissionen granska och utvärdera.
Även i övrigt föreskrivs hur kommissionen skall ta del av och utnyttja
svenska och utländska undersökningar och erfarenheter rörande kärnbränsle
och avfall.

Propositionen, som här har presenterats i korthet mot bakgrund av
aktuella energipolitiska ställningstaganden i övrigt av regeringen, har
gett anledning till fyra motioner.

I två av motionerna yrkas — från skilda utgångspunkter — avslag
på propositionen. I motionen 1976/77: 1335 hävdas att villkorslagen är
onödig och olämplig. Den ger, sägs det i motionen, inte regeringen
några befogenheter söm den inte redan har enligt atomenergilagen.
Enligt motionärerna har lagrådet klart slagit fast detta. Likvärdiga
säkerhetskrav bör i princip ställas för samtliga reaktorer, menar motionärerna
vidare. Om säkerhetsskäl förbjuder att nya reaktorer tas i drift
bör också de nuvarande reaktorerna stängas av. Det olämpliga i förslaget
anser motionärerna vara att forskare och kämkraftsföretag
tvingas till en brådska som inte gagnar säkerheten. En ansvarsfull politik
beträffande kärnkraftsavfallet borde ha som ledstjärna att handlingsfriheten
skall bevaras så länge som möjligt. Den andra motion som
utmynnar i avslagsyrkande är motionen 1976/77: 1338. Det enda rimliga
i det läge som nu råder i fråga om upparbetning av använt kärnbränsle
och förvaring av avfall är enligt motionärernas mening att inga
fler kärnreaktorer tas i drift. Lagförslaget avvisas med uttalandet att
det är felaktigt att med svävande juridiska formuleringar angripa ett
problem som kan lösas endast med politiska beslut. De två övriga av de
fyra motionerna tar utskottet upp senare i sin framställning tillsammans
med tre andra motioner rörande kämkraftsfrågor.

Vid sin behandling av propositionen har utskottet, såsom har redovisats
i det föregående, tagit del av upplysningar och synpunkter från
de kämkraftsproducerande företagen, från några av de företag som
levererar utrustning till kärnkraftverk och från fackliga organisationer
representerande personal som är engagerad i kärnkraftsutbyggnaden.

NU 1976/77: 23

Innan lagförslaget granskas närmare med utgångspunkt bl. a. i motionerna
finns det skäl att erinra om följande. De fyra kärnkraftverkens
ägarförhållanden är olika. Ringhals kraftstation ägs helt av staten genom
statens vattenfallsverk. Forsmarks kraftstation — den enda av de
fyra, där ingen reaktor ännu är i drift — ägs av Forsmarks Kraftgrupp
AB. I detta bolag innehar staten genom vattenfallsverket 74,5 % av
aktierna. Återstoden av aktierna tillhör Mellansvensk Kraftgrupp AB,
där i sin tur ett antal kommuner och kraftproducenter är intressenter.
Barsebäcksverket ägs av Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft) genom ett
dotterbolag. Av aktierna i Sydkraft ägs ca 60 % av ett antal kommuner
genom ett konsortium. Kooperativa förbundet har 20 % av aktierna.
Återstoden av Sydkrafts aktier — vilka noteras på fondhandlarlistan —
innehas av privata aktieägare. Även Oskarshamnsverket ägs av ett särskilt
bolag. I detta har Sydkraft en andel av 35 %, medan aktiekapitalet
i övrigt är fördelat på ett antal kraftproducenter.

Det framgår av vad nu sagts att de rättsliga förutsättningarna för
styrning från statsmakternas sida av kärnkraftverkens utbyggnad och
utnyttjande inte är desamma i de fyra fallen. Såvitt gäller Ringhals
kraftstation kan statsmakterna genom villkor för investeringsanslagen
föreskriva i princip vilka restriktioner som helst utöver dem som grundas
på atomenergilagen. Över Forsmarks kraftstation har staten som
majoritetsdelägare ett särskilt inflytande, men detta begränsas genom
reglerna i de konsortialavtal som ligger till grund för samarbetet i Forsmarksbolaget.
De båda övriga kärnkraftverken ägs däremot av företag
där staten inte har något ägarintresse och vilkas verksamhet staten således
inte kan reglera på annat sätt än genom tillämpning av gällande
lagstiftning, främst atomenergilagen.

Frågor rörande lagförslaget

Som har nämnts ovan hävdas i motionen 1976/77: 1335 att den nya
lagen är överflödig med hänsyn till atomenergilagens bestämmelser. Utskottet
kan inte finna att motionärerna, sorn de påstår, i lagrådets yttrande
har stöd för denna uppfattning. Lagrådet anför visserligen att
den föreslagna lagen i vad angår villkorsreglerna innefattar en mycket
speciell reglering, som har ganska begränsad räckvidd från rättslig synpunkt.
Men ersättningsreglerna har, säger lagrådet, från sådan synpunkt
större betydelse. Dessa — som går utöver atomenergilagens nuvarande
innehåll — skulle enligt lagrådet svårligen kunna arbetas in i atomenergilagen.
Om ersättningsbestämmelserna under alla omständigheter
måste placeras i en särskild lag kan detta, anser lagrådet vidare, sägas
vara ett starkt skäl för att även villkorsreglerna skall hänföras dit. Lagrådet
godtar uttryckligen förslaget att de nya reglerna skall meddelas i
en särskild lag.

Utskottet vill understryka det betydelsefulla i att ersättningsreglerna

NU 1976/77: 23

blir lagfästa. Men även bortsett från dessa regler finner utskottet att
de nya bestämmelserna är motiverade, när nu ytterligare krav skall
ställas på nytillkommande kärnreaktorer jämfört med dem som redan
är i drift. För alla de aktuella reaktorerna har, som redovisas i propositionen
(s. 7), enligt atomenergilagen meddelats tillstånd för vederbörande
kraftföretag att uppföra, inneha och driva kämreaktor, och dessa
tillstånd har i huvudsak samma utformning. Av grundläggande betydelse
i detta sammanhang är att tillstånden inte har förbundits med
villkor som tar sikte på hanteringen av det använda kärnbränslet. Motionärerna
anser att de nya kraven i detta avseende skulle kunna ställas
på grundval av atomenergilagen utan ändring i denna. Utskottet finner
detta tvivelaktigt. Om — såsom avsikten är — bara de nytillkommande
reaktorerna skulle omfattas av de nya villkoren skulle på grundval av
en och samma lagbestämmelse komma att för skilda men liknande
reaktorer, t. o. m. vid ett och samma kärnkraftverk, gälla villkor av
väsentligen olika räckvidd. Detta strider mot principen att lika skall
behandlas lika. Om å andra sidan de nu aktuella villkoren skulle med
åberopande av atomenergilagen föreskrivas även för de reaktorer som
redan är i drift skulle detta innebära mycket långtgående inskränkningar
i rättigheter som har meddelats genom de tillstånd som har
lämnats för driften. I realiteten skulle ett sådant beslut kunna vara
liktydigt med ett åtminstone temporärt återkallande av ett givet tillstånd.
Förvaltningsrättsliga principer talar för att ett sådant förfarande
såvitt möjligt undviks. Utskottet delar regeringens uppfattning att den
nya regleringen bör omfatta endast sådana reaktorer för vilka tillstånd
har meddelats men vilka ännu inte har tagits i drift. Från denna utgångspunkt
är lagförslaget redan vad gäller villkorsreglema väl motiverat.

Utskottet berör därefter närmare vissa avsnitt i lagförslaget.

I 2 § anges villkor för de reaktorer (nr 7—12 i förteckningen), beträffande
vilka ansökan om slutligt godkännande för idrifttagning inte
hade ingivits före dagen för regeringsförklaringen, den 8 oktober 1976.
Sådan reaktor får inte tillföras kärnbränsle utan tillstånd av regeringen.
Tillstånd får lämnas endast om reaktorns innehavare har ”visat, hur
och var en helt säker slutlig förvaring” kan ske av det högaktiva avfall
som erhålls vid upparbetning av det använda kärnbränslet eller av använt,
ej upparbetat kärnbränsle. Om upparbetningslinjen väljs fordras
också att reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande
sätt tillgodoser behovet av upparbetning.

Vad kravet på upparbetningsavtal innebär får anses till fyllest klarlagt
genom specialmotiveringen i propositionen (s. 23 f.). Vad gäller
villkorsformuleringen i övrigt kritiseras i motionen 1976/77: 1335 uttrycket
”helt säker slutlig förvaring”. Antingen, säger motionärerna,
menas därmed att det skall vara praktiskt och teoretiskt bevisat att det

NU 1976/77: 23

förvarade avfallet aldrig skall kunna åsamka organiskt liv någon skada.
Ett sådant krav kan inte uppfyllas, varför dess konsekvens skulle bli att
all kärnkraft omedelbart borde avvecklas. Eller också menas med ”helt
säker” egentligen ”tillräckligt säker”, och krav av denna innebörd anser
motionärerna att den föregående regeringen redan har ställt upp på
grundval av atomenergilagen. Den nya lagen skulle då vara överflödig.

Först vill utskottet erinra om att, som ovan framhållits, den föregående
regeringen ingalunda förband tillstånden enligt atomenergilagen
med krav som tog sikte på hanteringen av det använda bränslet. Utskottet
instämmer vidare inte i motionärernas slutsats beträffande uttrycket
”helt säker slutlig förvaring”. Det rör sig, som framhålls i propositionens
specialmotivering (s. 24), om ”mycket starka säkerhetskrav”,
för vilka ”[u]tgångspunkten måste vara att det högaktiva avfallet
från upparbetning och det använda kärnbränsle som inte har upparbetats
skall hållas åtskilt från allt liv”. En rad kriterier för säkerhetsbedömningen
anges i propositionen. Det understryks att förvaringen måste
uppfylla de krav som ställs från strålskyddssynpunkt och som syftar till
skydd mot strålningsskador. Vidare framhålls att avfallet eller det använda
kärnbränslet måste kunna isoleras för så lång tid som behövs
för att aktiviteten skall ha minskat till ofarlig nivå. Det erinras också
om risken för spridning till biosfären. Utskottet finner ”helt säker”
vara ett adekvat uttryck för den mycket höga säkerhetsnivå som uppenbarligen
erfordras. Att inte en rent drakonisk tillämpning av säkerhetskravet
är åsyftad kommer till uttryck i det nyss återgivna citatet ur
specialmotiveringen.

Det är enligt utskottets mening en självklar förutsättning för denna
lagbestämmelse att regeringen utan dröjsmål prövar det tillståndsärende
som Sydkraft räknar med att anhängiggöra. Det synes vidare, om sökanden
har vinnlagt sig om kvaliteten hos sin framställning, inte finnas
särskild anledning att befara att den tid av tre månader som står till
förfogande för regeringens prövning skall visa sig otillräcklig. Utskottet
anser att den speciella bestämmelse beträffande Barsebäck 2 som 3 §
realiter utgör har fått en lämplig utformning.

Ersättningsreglerna i 4 § innebär att reaktorinnehavare får lagfäst
rätt till ersättning för vissa förluster som han kan utsättas för till följd
av den nya lagen. Det är meningen att ersättningsfrågor, om sådana
uppkommer, i första hand skall lösas genom förharidlingar mellan staten

NU 1976/77: 23

och reaktorinnehavaren. I andra hand får allmän domstol fälla avgörandet.
Utskottet vill understryka vad lagrådet anför om att inte endast
de utförliga motivuttalandena i propositionen utan också allmänna ersättningsrättsliga
principer, särskilt på skadeståndsrättens område, får
ge ledning vid bestämmande av ersättningens storlek om det blir aktuellt
att tillämpa reglerna.

Ett positivt ställningstagande till propositionen får anses innefatta
också att riksdagen godtar vad som där sägs (s. 21) om möjlighet till
ersättning — efter särskild prövning — för kostnader som läggs ned
efter det att lagen har trätt i kraft. Föredragande statsrådet uttalar att
det skall särskilt beaktas om innehavaren har sökt begränsa förlusten
om och när det har blivit ”uppenbart” att de nya villkoren inte skulle
kunna uppfyllas. I så fall skulle principerna för beräkning av lagfäst
ersättning kunna vara vägledande. För kärnkraftsföretagen och deras
intressenter bör detta uttalande vara betryggande.

I detta sammanhang noterar utskottet att i motionen 1976/77: 1335,
där lagförslaget avvisas, föreslås ett uttalande av riksdagen om att ägare
till kärnkraftverk skall hållas skadeslös genom ersättning från staten,
om meddelad koncession dras in av säkerhetsskäl. I den mån detta förslag
åsyftar sådana situationer som skulle kunna bli en följd av den
nya lagen vittnar det om en samstämmighet i sak mellan motionärerna
och utskottet som utskottet finner tillfredsställande, om det än är beklagligt
att motionärerna motsätter sig en lagfäst rätt till ersättning.
Det föreslagna uttalandet — som vid bifall till propositionen är överflödigt
i nu angiven del — går emellertid för långt. Om motionsyrkandet
tas efter orden skulle en reaktorinnehavare som får sitt tillstånd enligt
2 § atomenergilagen återkallat hållas skadeslös av staten även om anledningen
till återkallelsen är att villkor som uppställts inte har iakttagits
av reaktorinnehavaren. Det kan givetvis inte komma i fråga att riksdagen
skulle göra ett uttalande av denna innebörd.

I anslutning till propositionens resonemang rörande ersättningsreglerna
tas i ett par motioner upp frågor om hur berörda anställdas och
kommuners intressen skall bli tillgodosedda om det kärnkraftsprogram
som håller på att genomföras blir inskränkt till följd av den nya lagen.
Dessa yrkanden, som har nära anknytning till en del motionsyrkanden
från allmänna motionstiden, behandlas tillsammans med dem i ett efterföljande
avsnitt.

Sammanfattningsvis finner utskottet att lagförslaget, tvärtemot vad
som hävdas i motionen 1976/77: 1335, är både nödvändigt och lämpligt.
Lämpligt och välmotiverat är det genom sitt syfte och sin innebörd.
Kärnkraftsproducenterna får fortsättningsvis — enligt en princip som
gäller för annan industriell verksamhet — ta på sig ett direkt ansvar
för att problem som deras verksamhet ger upphov till kan lösas. På
detta sätt botar statsmakterna delvis vad som från början har varit en

NU 1976/77: 23

brist vid tillståndsgivningen på kärnkraftsområdet. De nya villkoren bör
stimulera till livligare forskning och utvecklingsarbete i fråga om metoder
att komma till rätta med använt kärnbränsle och högaktivt avfall.
Nödvändigt är lagförslaget därför att de nya villkoren för kärnkraftsproducenterna
endast genom en lag av detta slag kan på ett från rättslig
synpunkt tillfredsställande sätt göras gällande i den utsträckning som
är önskvärd.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionen och avstyrker motionerna
1976/77: 1335 och 1976/77: 1338 i de delar som nu har behandlats.

Ersättningsfrågor i övrigt

Utskottet har ovan — i anslutning till propositionen och till motionen
1976/77: 1335 — berört det fallet att det blir aktuellt med ersättning
från staten till reaktorinnehavare som till följd av skärpta säkerhetskrav
får tillstånd som har givits enligt 2 § atomenergilagen återkallat. I propositionen
framhålls att vid beräkning av ersättning enligt den föreslagna
nya lagen bör tas hänsyn bl. a till ansvaret för personal. Detsamma
skall gälla för ersättning som efter särskild prövning kan utgå
för tiden efter lagens ikraftträdande. Motionärerna påpekar att de anställda
får kompensation i den utsträckning det till följd av lag eller
avtal finns direkta förpliktelser för berörda företag i egenskap av arbetsgivare.
Men det bör, sägs i motionen, inte stanna därvid. Riksdagen
bör enligt motionärerna uttala att i sådana fall som nämnts de anställda
vid kärnkraftverk och i företag som arbetar med uppförande av kärnkraftverk
skall hållas skadeslösa genom ersättning från staten, i den
mån det inte sker genom ersättning från arbetsgivaren. Ett likartat
önskemål framförs i motionen 1976/77: 124. Inför eventualiteten av att
kärnkraftsutbyggnaden i Forsmark avbryts eller begränsas krävs full
ekonomisk gottgörelse till de anställda för uppkommande ekonomiska
förluster. Motionärerna fäster även uppmärksamheten på de problem
som — om utbyggnaden fullföljs enligt hittillsvarande planer — kan
uppstå för anläggningspersonalen när verket är färdigbyggt. De vill att
riksdagen skall begära hos regeringen att dessa synpunkter skall särskilt
beaktas i energikommissionens arbete. I motionen 1976/77: 881, vari
förespråkas att kärnkraftsutbyggnaden stoppas och att energipolitiken
inriktas på att kärnkraft inte skall utnyttjas, föreslås att regeringen
skall anmodas lägga fram en plan för alternativ sysselsättning för anläggningsarbetarna
vid pågående kärnkraftsbyggen.

Energikommissionen skall enligt sina direktiv lägga fram minst ett
förslag till energiprogram innebärande att kärnkraften successivt avvecklas
fram till 1980-talets mitt. Den skall därvid presentera en plan
för avvecklingen och redovisa olika samhälleliga konsekvenser, bl. a.
ekonomiska och sysselsättningspolitiska, som ett sådant alternativ medför.
De här refererade önskemålen i de tre motionerna bör, finner

NU 1976/77: 23

utskottet, bli tillgodosedda genom energikommissionens arbete. Någon
framställning till regeringen på grundval av motionsyrkandena synes
därför inte motiverad.

Motionen 1976/77: 124 åsyftar också de motsvarande problem som
kan bli aktuella för den kommun — Östhammar — där Forsmarks
kraftstation är belägen. Med särskild hänsyn till Oskarshamnsverket
förs ett liknande resonemang i motionen 1976/77: 1337. Där föreslås att
riksdagen gör en meningsyttring som går ut på att kommun som åsamkas
kostnader genom nya statliga åtgärder beträffande kärnkraftsbyggande
skall få skälig ersättning härför. Vad utskottet nyss har sagt om
energikommissionens arbete är tillämpligt också när det gäller konsekvenser
för kommunerna. Inte heller i det avseendet finner utskottet
skäl för någon framställning från riksdagen till regeringen.

A ndra frågor rörande kärnkraft

I tre motioner, varav två föranledda av propositionen, förordas riksdagsbeslut
om inskränkning av det kärnkraftsprogram som riksdagen
antog år 1975. Längst går motionerna 1976/77: 881 och 1976/77: 1338.
I den förra föreslås riksdagen ”uttala” att inga nya kärnreaktorer skall
tas i drift. I den senare motionen yrkas att riksdagen — med hänvisning
till läget på upparbetnings- och förvaringsfronten — ”beslutar” att
inga fler kärnreaktorer skall tas i drift. Utskottet vill anmärka att i
vart fall det sistnämnda önskemålet synes aktualisera frågan om ändring
i atomenergilagen eller särskild lagstiftning. I motionen 1976/77:
1336 väcks en rad förslag avseende kärnkraftblocken 10—12 i förteckningen
ovan och det tilltänkta trettonde kämkraftblocket. Riksdagen
föreslås ge regeringen till känna som sin uppfattning dels att det nu
inte finns skäl att meddela tillstånd för uppförande av det trettonde
blocket, dels att tillståndet beträffande kärnreaktorn Oskarshamn 3 bör
återkallas och förberedelsearbetet för dess uppförande avbrytas. Vidare
önskar motionärerna dels en snabbutredning av möjligheterna att avbryta
uppförandet eller omplanera användningen av kärnreaktorn Forsmark
3, dels en utredning av möjligheterna att — under fortsatt byggnadsarbete
— omplanera kärnreaktorn Forsmark 2 för annan energiproduktion.

Utskottet vill med anledning av de olika förslagen om inskränkning
av kärnkraftsprogrammet på nytt hänvisa till energikommissionens utredningsuppdrag
och planerna på ett allmänt energipolitiskt ställningstagande
vid riksmötet 1978/79. De nu aktuella motionsyrkandena avstyrks
sålunda. Mot bakgrund härav anser sig utskottet kunna avstå
från att kommentera de olika delförslagen i motionen 1976/77: 1336
med avseende på deras tekniska och formella aspekter.

Motionen 1976/77: 881 innehåller också ett yrkande om att riksdagen
skall uttala att ett framtida gradvis uppnått oberoende av kärnkraft

NU 1976/77: 23

skall eftersträvas. Med vad nyss har sagts avstyrks även detta yrkande.

Motionen 1976/77: 1335 innehåller, utöver vad som hittills har berörts,
en lång rad förslag om meningsyttringar av riksdagen i fråga om
hanteringen av använt kärnbränsle. Motionärernas utgångspunkt är att
Sverige bör bibehålla handlingsfriheten beträffande upparbetning och
slutförvaring genom att lagra detta bränsle i ca 15 år.

Ett första krav i motionen är att riksdagen skall uttala att någon
förprojektering av en upparbetningsanläggning i Sverige inte bör sättas
i gång nu.

Propositionen innehåller inte något förslag om en sådan anläggning.
Det ingår i energikommissionens uppgifter att — på grundval av bl. a.
Aka-utredningens betänkande (SOU 1976: 30 och 31) och remissyttrandena
däröver samt undersökningar inom landet och utomlands — bedöma
frågan om upparbetning resp. slutförvaring utan upparbetning
som metod för omhändertagande av det använda kärnbränslet. Med
hänvisning härtill avstyrker utskottet det nu berörda motionsyrkandet.

Svenska kraftföretag bör inte, säger motionärerna vidare, själva eller
via Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) träffa avtal om upparbetning
utomlands.

Enligt det lagförslag som utskottet i det föregående har tillstyrkt kan
en förutsättning för tillstånd att ta kämreaktor i drift vara att reaktorinnehavaren
har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser
behovet av upparbetning av kärnbränsle. Ett uttalande av riksdagen mot
att kraftföretag träffar avtal om upparbetning låter sig svårligen förenas
med lagstiftningsbeslutet och avstyrks alltså av utskottet. Lagen förutsätter
att regeringen noga prövar räckvidden och innebörden i övrigt
av upparbetningsavtal som företes.

Ytterligare föreslår motionärerna ett till regeringen riktat uttalande
om att Sverige bör delta aktivt i internationellt samarbete i fråga om
hantering av använt kärnbränsle för att finna bästa möjliga lösningar
därvidlag och att Sverige bör ha en positiv attityd till internationella
samarbetslösningar.

Utskottet finner det självklart att en sådan internationell inriktning
bör prägla de svenska insatserna på området. Energikommissionen har
också enligt direktiven fått sig ålagt att följa vad som görs i fråga om
använt kärnbränsle utomlands och ta del av utländska erfarenheter.
Någon anledning för riksdagen att avge en särskild deklaration med
självklart innehåll kan utskottet inte finna.

I motionen begärs också ett uttalande om att regeringen bör ta initiativ
som medför att SKBF i samråd med programrådet för radioaktivt
avfall skyndsamt utarbetar ett konkret förslag till centrallager för använt
kärnbränsle.

Som nämns i propositionen (s. 14) är förprojektering av en central
lagringsanläggning en huvudpunkt i det utvecklingsprogram som rådet

NU 1976/77: 23

har ansvaret för och som finansieras genom bidrag från kraftföretagen
genom SKBF. Ett sådant uttalande i saken som motionärerna föreslår
ter sig därför obehövligt.

Styrelsen för SKBF består av företrädare för kärnkraftsproducenterna.
Ordförande är f. n. generaldirektören i vattenfallsverket. Bland
kraven i motionen 1976/77: 1335 är att riksdagen skall uttala att SKBF:s
styrelse bör breddas genom att två parlamentariska ledamöter utses och
att ordföranden bör vara oberoende i förhållande till kraftföretagen.

Utskottet anser inte att riksdagen har skäl att nu påkalla en ändring
av den ordning som innebär att kraftföretagen själva — givetvis inom
ramen för statsmakternas direktiv — svarar för administrationen av
samarbetet på kämbränsleområdet mellan staten och de enskilda intressena.
Vilken ordning som framgent bör gälla är en fråga som naturligen
behandlas av energikommissionen. Motionsyrkandet i detta ämne avstyrks
alltså.

I motionen berörs också frågan om ansvarsfördelningen när det gäller
forskning och utvecklingsarbete i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle.
Riksdagen bör uttala att ansvaret även i fortsättningen bör
ligga på samhället, säger motionärerna och tillägger att arbetet rent
praktiskt bör genomföras i samverkan mellan berörda parter och av de
institutioner som är mest kompetenta.

På förslag av Aka-utredningen inrättades hösten 1975 programrådet
för radioaktivt avfall. Programrådet är ett statligt organ som har till
uppgift att — i avvaktan på en mera definitiv lösning av organisationsfrågan
— samordna och ta initiativ till forskning och utveckling beträffande
lagring av använt kärnbränsle. Att det utvecklingsprogram som
rådet bedriver finansieras genom bidrag från kraftföretagen genom
SKBF rubbar givetvis inte statens primära ansvar för det. Frågan om
organisationen på längre sikt bör prövas av energikommissionen. Utskottet
finner inte ett sådant uttalande som motionärerna föreslår vara
påkallat.

Ökade insatser av forskning och utvecklingsarbete förespråkas i motionen.
Tonvikten skulle därvid — i en flerårsplan — läggas på det
svenska urbergets egenskaper och på slutförvaring av använt kärnbränsle
utan upparbetning. Dessa insatser bör enligt motionärerna finansieras
genom avgifter från kraftföretagen.

Som nyss nämnts ankommer det f. n. närmast på programrådet för
radioaktivt avfall att ta initiativ på detta område. Ett utvecklingsprogram
är, som också har nämnts, i gång. Frågan om omfattningen och
inriktningen av insatserna på längre sikt hör till dem som energikommissionen
kommer in på. Motionärernas förslag beträffande finansieringen
synes inte gå ut på någon ändring i förhållande till vad som nu
gäller. Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet motionen i den
del som nu berörs.

NU 1976/77: 23

Till sist föreslås i motionen 1976/77: 1335 att riksdagen skall begära
att av regeringen varje år få en särskild redogörelse för läget beträffande
kärnkraftens säkerhetsfrågor samt resultatet av pågående forskning
och utvecklingsarbete på detta område nationellt och internationellt.

Energikommissionen skall enligt direktiven ha redovisat sitt uppdrag
i dess helhet senast den 1 juli 1978. En första redogörelse av det slag
som motionärerna avser kan väntas ingå i det material som kommissionen
lägger fram. En fortlöpande redovisning är önskvärd. Hur en
sådan skall utformas är en fråga som kommissionen har anledning att
behandla. Av här angivna skäl finner utskottet inte en framställning
enligt motionärernas sist återgivna yrkande motiverad.

Avslutningsvis tar utskottet upp motionen 1976/77: 400. Där föreslås
att Rikskommittén för folkomröstning om kärnkraft skall få ett anslag
av 100 000 kr. I rikskommittén, som bildades hösten 1976, är ett antal
olika organisationer — politiska sammanslutningar och sammanslutningar
på miljövårdens område — företrädda.

Om riksdagen skulle komma att besluta om en folkomröstning i
kärnkraftsfrågan skulle givetvis de olika meningsriktningarna få medel
av staten för sin propagandaverksamhet. I dagens läge finns inte skäl
för ett sådant anslag som motionärerna förordar. Utskottet avstyrker
motionen men noterar i sammanhanget att från regeringens sida har
aviserats att stöd till informationsaktiviteter på energiområdet, bl. a. i
form av materialproduktion, kommer att ges även åt aktionsgrupper
utanför de etablerade organisationerna.

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget m. m.
att riksdagen

a) med avslag på motionen 1976/77: 1335 yrkandet 1 och motionen
1976/77: 1338 i ifrågavarande del antager det i propositionen
1976/77: 53 framlagda förslaget till lag om särskilt
tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.,

b) avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 a,

2. beträffande ersättning till och alternativ sysselsättning för anställda
vid kärnkraftverk

att riksdagen avslår

a) motionen 1976/77: 124 i ifrågavarande del,

b) motionen 1976/77: 881 yrkandet 7,

c) motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 b,

3. beträffande ersättning till kommuner
att riksdagen avslår

a) motionen 1976/77: 124 i ifrågavarande del,

b) motionen 1976/77: 1337,

NU 1976/77: 23

4. beträffande inskränkning av det beslutade kärnkraftsprogrammet att

riksdagen avslår

a) motionen 1976/77: 881 yrkandet 1,

b) motionen 1976/77: 1336,

c) motionen 1976/77: 1338 i ifrågavarande del,

5. beträffande avveckling av kärnkraftsproduktionen

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 881 yrkandet 2,

6. beträffande upparbetningsanläggning i Sverige

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 a,

7. beträffande avtal om upparbetning utomlands

att riksdagen avslår motionen 1976/77:1335 yrkandet 2 b,

8. beträffande internationellt samarbete i fråga om hantering av
använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 c,

9. beträffande centrallager för använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 d,

10. beträffande styrelsen för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 e,

11. beträffande samhälleligt ansvar för forskning och utvecklingsarbete
i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandet 2 f,

12. beträffande forskning och utvecklingsarbete i fråga om slutförvaring
av använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1335 yrkandena 2 g och
2 h,

13. beträffande redovisning till riksdagen rörande kärnkraftens säkerhetsfrågor att

riksdagen avslår motionen 1976/77:1335 yrkandet 4,

14. beträffande anslag till Rikskommittén för folkomröstning om
kärnkraft

att riksdagen avslår motionen 1976/77: 400.

Stockholm den 31 mars 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Bengtsson
i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (c), Blomkvist (s), Andersson
i Örebro (fp), Wååg (s), fru Hambraeus (c), herrar Carlsson i Tyresa
(s), Wijkman (m), fru Oskarsson (c), herrar Pettersson i Lund (s), Jonsson
i Husum (s) och Holger Bergqvist i Göteborg (fp).

NU 1976/77: 23

Reservationer

av herrar Svanberg, Bengtsson i Landskrona, Blomkvist, Wååg, Carlsson
i Tyresö, Pettersson i Lund och Jonsson i Husum (alla s)

1. beträffande lagförslaget m. m. (mom. 1)

Reservanterna anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Sorn
har” och slutar på s. 17 med ”har behandlats” bort ha följande lydelse:

Utskottet granskar först lagförslaget utifrån de förutsättningar som
anges i propositionen.

För det första är då frågan om lagen behövs för de syften som uppges.
Lagen har två beståndsdelar — villkorsreglema och ersättningsreglerna.
Vad villkorsreglema beträffar anför lagrådet att lagförslaget
innefattar en mycket speciell reglering, som från rättslig synpunkt har
ganska begränsad räckvidd. Redan med stöd av atomenergilagen hade
regeringen beträffande varje särskild reaktor kunnat föreskriva sådana
villkor rörande hanteringen av använt kärnbränsle som nu är aktuella.
Atomenergilagen ger vidare regeringen möjligheter att sedan tillstånd
en gång har lämnats föreskriva nya eller ändrade villkor och även att
dra in meddelat tillstånd. Propositionen präglas av uppfattningen att
särskilda lagbestämmelser är önskvärda om för nytillkommande reaktorer
skall — under i övrigt likartade förhållanden — föreskrivas helt
andra villkor än för dem som redan har tagits i drift. Såsom framhålls
i motionen 1976/77: 1335 bör emellertid för samtliga reaktorer ställas
i princip likvärdiga säkerhetskrav. Om säkerhetsskäl anses tala för att
inga nya reaktorer tillåts bli tagna i drift borde i konsekvens därmed
inte heller de nuvarande reaktorerna få vara i drift. De föreslagna villkorsreglerna
strider sålunda mot en grundsats om likabehandling sorn
bör vara central i lagstiftning och rättstillämpning. Om denna grundsats
följs synes de föreslagna speciella villkorsreglema vara onödiga.

Ersättningsreglerna innebär att innehavare av kämreaktor för vissa
fall får lagstadgad rätt till ersättning för förlust som föranleds av lagen.
Vilken reell betydelse har detta? Av de sju reaktorer som berörs av
lagen är två helt i statlig ägo. Tre ägs av staten till ca 75 %. Såvitt
gäller dessa fem reaktorer erfordras givetvis inga ersättningsregler i lag.
Också de två övriga reaktorer som berörs av lagförslaget uppförs enligt
ett program för kämkraftsutbyggnaden som har antagits av statsmakterna.
Det måste även i dessa fall vara uteslutet att reaktorinnehavama
skulle utan ersättning få bära följderna av nya villkor som aldrig har
varit aktuella när de gjorde sina ursprungliga åtaganden. Utskottet finner
sålunda lagförslaget vara onödigt även när det gäller ersättningsreglerna.
Det är tillräckligt att riksdagen, såsom föreslås i motionen.

NU 1976/77: 23

1976/77: 1335, gör ett uttalande om att ägare till kärnkraftverk skall
hållas skadeslös genom ersättning av staten ifall tillstånd, som har meddelats
enligt atomenergilagen, återkallas till följd av ändrade energipolitiska
värderingar. Av propositionen framgår för övrigt att regeringens
avsikt är att ersättningsfrågor som kan uppkomma skall lösas
förhandlingsvägen.

För det andra är frågan om de föreslagna bestämmelserna i övrigt
är lämpligt utformade med hänsyn till angivna syften. Utskottet konstaterar
att en granskning av lagtexten och dess motivering ger vid handen
att stor ovisshet måste råda om tolkningen av vissa centrala punkter i
lagen.

Vad gäller villkorsformuleringen kritiseras i motionen 1976/77: 1335
uttrycket ”helt säker slutlig förvaring”. Antingen, säger motionärerna,
menas därmed att det skall vara praktiskt och teoretiskt bevisat att det
förvarade avfallet aldrig skall kunna åsamka organiskt liv någon skada.
Ett sådant krav kan inte uppfyllas, varför dess konsekvens skulle bli
att all kärnkraft omedelbart borde avvecklas. Eller också menas med
”helt säker” egentligen ”tillräckligt säker”. Krav av denna innebörd
kan som redan sagts grundas på atomenergilagen. Den nya lagen ter sig
då överflödig.

Utskottet finner motionärernas kommentar i fråga om orden ”helt
säker” väl befogad. Av specialmotiveringen i propositionen (s. 24) tycks
framgå att det snarare är den senare än den förra av de båda tolkningarna
som är den avsedda. Ordet ”helt” framstår alltså som ett allmänt
förstärkningsord. Lagrådet har — med utgångspunkt i att det
ursprungliga lagförslaget innehöll både begreppet ”helt säker” och begreppet
”säker” — uttalat att en sådan gradering av ordet ”säker” är
språkligt tvivelaktig och kan vålla tolkningsproblem. Föredragande
statsrådet avvisar i det väsentliga denna betydelsefulla formella anmärkning
från lagrådets sida. ”För undvikande av tolkningsproblem” förordar
han att uttrycket ”helt säker” skall användas på alla de aktuella
ställena. Resultatet blir emellertid att frågan om hur uttrycket skall
tolkas måste sägas stå öppen. Formuleringarna om säkerhetsnivån kvarlämnar
således stor rättsosäkerhet för de kraftföretag som i lagen skall
söka vägledning för sitt handlande.

Av central betydelse är också tolkningen av villkoret att reaktorinnehavaren
skall ha visat ”hur och var” en helt säker slutlig förvaring av
högaktivt avfall eller ej upparbetat kärnbränsle kan ske. Beträffande
ordet ”hur” ges en del upplysningar i specialmotiveringen. Ordet ”var”
kommenteras däremot inte alls i propositionen — ej heller i lagrådets
yttrande — och det har inte varit möjligt att vid utskottsbehandlingen
vinna klarhet om vilken innebörd lagens tillskyndare lägger in i detta
ord.

NU 1976/77: 23

Såvitt utskottet kan förstå bör med ordet ”var” rimligen avses den
närmare lokaliseringen av den förvaring som planeras. För så vitt förvaringen
är tänkt att ske i Sverige måste i lokaliseringsfrågan också
beaktas den övriga lagstiftning som blir tillämplig på anläggningar av
ifrågavarande slag. Särskilt märks kravet på tillstånd enligt 136 a §
byggnadslagen (1947: 385). Sådant tillstånd får meddelas endast efter
tillstyrkan av berörd kommun. Mot bakgrund härav skulle det kunna
hävdas att tillstånd enligt den nya lagen inte kan ges — åtminstone inte
ovillkorligt — förrän det föreligger tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen
eller på annat sätt har klargjorts att vederbörande kommun ställer
sig positiv till lokaliseringen av en tilltänkt förvaringsplats. En sådan
tolkning motsägs inte av att det i specialmotiveringen anges att det inte
skall fordras att en förvaringsplats är färdigställd när tillståndsfrågan
prövas. Men det kan möjligen också hävdas att ordet ”var” har en mera
allmän innebörd och åsyftar exempelvis en viss typ av geologisk formation
utan hänsyn till belägenhet på viss ort. Utskottet finner det orimligt
att kraftföretagen — och allmänheten — lämnas i ovisshet om vilken
tolkning av ordet ”var” som är den avsedda. Även för det fall att förvaringen
är tänkt att ske utomlands borde i motiven till lagförslaget
finnas uppgift om de kriterier som är avsedda att tillämpas vid tillståndsprövningen.
Enbart den grundläggande begreppsoklarhet med därav
följande rättsosäkerhet som här har påtalats utgör enligt utskottets mening
tillräckligt skäl för att riksdagen bör avvisa lagförslaget.

När det gäller 3 § har följande anmärkning gjorts hos utskottet från
Sydkrafts sida. Formuleringen av första stycket innebär att Sydkraft,
om regeringen är helt passiv efter det att företaget före den 1 oktober
1977 har lämnat sitt upparbetningsavtal, självmant måste stoppa reaktorn
— dvs. Barsebäck 2 — för att inte ådraga sig straffansvar. Rimligen
borde, menar Sydkraft, reaktorns elproduktion få fortgå till dess
att regeringen har kommit med besked om sitt ställningstagande. Utskottet
vill understryka att denna anmärkning är väl befogad. Det kan
inte tas för givet att regeringens behandling av ett tillståndsärende,
vilken kan innefatta prövning av komplicerade avtal med utländska
avtalsparter, hinner avslutas inom den utmätta tiden. Även om sökanden
ostridigt har fullgjort allt som i tillståndsärendet ankommer på
honom kan han sålunda utsättas för sanktionen att få ta den berörda
kärnreaktorn ur drift i avvaktan på regeringens beslut. En bestämmelse
av här aktuellt slag borde självfallet — som liknande bestämmelser i
andra sammanhang — ge regeringen möjlighet att meddela interimistiskt
tillstånd för den tid som krävs för en tillfredsställande prövning
av ärendet. Lagförslaget framstår även i denna detalj som illa övervägt.

Den granskning som här har gjorts leder till slutsatsen att den föreslagna
villkorslagen dels är onödig, dels också är olämpligt utformad.

NU 1976/77: 23

Om förslaget ses i ett vidare perspektiv framkommer, såsom också utvecklas
i motionen 1976/77: 1335, ytterligare anledningar till väsentlig
kritik.

Alla energislag är förknippade med risker av olika slag. Det är därför
angeläget att den energipolitiska planeringen innefattar en totalbedömning
av riskerna. Man måste därvid bl. a. räkna med de negativa verkningar
som skulle uppkomma vid den ökade förbrukning av fossila
bränslen som på kort sikt är ofrånkomlig om kärnkraftsproduktionen
reduceras. I propositionen lämnas denna aspekt åsido. Även för kärnkraftens
del är synfältet begränsat — de risker som tas upp är uteslutande
de som hänför sig till hantering och förvaring av använt kärnbränsle
och av radioaktivt avfall. Anmärkningsvärt i detta sammanhang
är dessutom, som betonas i motionen 1976/77: 1335, att regeringen
påfordrar ett ställningstagande därvidlag utan att för riksdagen lägga
fram det omfattande material i frågan som föreligger i form av Akautredningens
betänkande och remissyttrandena däröver.

En allvarlig sak är vidare att de föreslagna nya bestämmelserna kan
föranleda kärnkraftsbolagen till förhastade beslut beträffande utformningen
av kämbränslecykelns senare del. Det är, menar utskottet, angeläget
att handlingsfriheten på detta område bevaras i möjligaste mån i
avvaktan på ytterligare resultat av den forskning och det utvecklingsarbete
som pågår.

Från intressenternas sida har belysts vilka ekonomiska konsekvenser
villkorslagen och regeringens kärnkraftspolitik i övrigt kan få för dem
och för staten. De sysselsättningsmässiga följderna tilldrar sig stor uppmärksamhet.
Verkningar av detta slag får givetvis inte bli avgörande
om starka säkerhetsskäl befinns tala för att kärnkraftsproduktionen
måste strypas. De utgör emellertid ett starkt argument mot att restriktioner
fastställs på grundval av en riskvärdering som är uppenbart ensidig
och som görs utifrån ett ofullständigt material.

Utskottets tidigare omdöme kan kompletteras i anslutning till vad nu
har sagts. Den föreslagna villkorslagen är inte bara onödig och olämpligt
utformad utan skadlig. Utskottet avstyrker propositionen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen

a) med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 1 avslår propositionen
1976/77: 53 samt finner motionen 1976/77: 1338 i
ifrågavarande del icke föranleda någon ytterligare åtgärd,

b) med anledning av motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 a som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
ersättning till ägare av kärnkraftverk,

NU 1976/77: 23

2. beträffande ersättning till och alternativ sysselsättning för anställda
vid kärnkraftverk (mom. 2)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 17 med
”Energikommissionen skall” och slutar på s. 18 med ”inte motiverad”
bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det refererade önskemålet i motionen 1976/77: 1335
tungt vägande. Givetvis måste det i första hand ankomma på företagen
inom kämkraftssektorn att hålla sina anställda skadeslösa om förutsättningarna
för verksamheten rubbas. Ett principbeslut om att kärnkraftsföretagen
under vissa omständigheter skall få ersättning från staten
bör emellertid innefatta en motsvarande utfästelse till förmån för
de anställda för den händelse de inte får berättigade ersättningskrav
uppfyllda av arbetsgivaren. Genom ett uttalande av riksdagen med denna
innebörd tillgodoses det här berörda yrkandet i motionen 1976/77:
1335 och delvis också det önskemål som kommer till uttryck i motionen
1976/77: 124. Frågan om sysselsättning för anläggningspersonalen i
Forsmark när kraftstationen där är färdigbyggd bör, som sägs i den
sistnämnda motionen, beaktas i energikommissionens arbete. Kommissionen
skall enligt sina direktiv lägga fram minst ett förslag till energiprogram
innebärande att kärnkraften successivt avvecklas fram till
1980-talets mitt. Den skall därvid presentera en plan för avvecklingen
och redovisa olika samhälleliga konsekvenser, bl. a. ekonomiska och
sysselsättningspolitiska, som ett sådant alternativ medför. Det här aktuella
önskemålet i motionen 1976/77: 881 bör bli tillgodosett genom
energikommissionens arbete. Någon framställning till regeringen på
grundval av de berörda yrkandena i denna motion och motionen
1976/77: 124 synes inte motiverad.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen

a) med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet 3 b som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) avslår motionen 1976/77: 124 i ifrågavarande del,

c) avslår motionen 1976/77: 881 yrkandet 7,

3. beträffande upparbetningsanläggning i Sverige (mom. 6)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Propositionen
innehåller” och slutar med ”berörda motionsyrkandet” bort
ha följande lydelse:

NU 1976/77: 23

Utskottet finner det angeläget att riksdagen gör ett sådant uttalande
och därmed bidrar till att förebygga förhastade åtgärder innan frågan
om lämpligaste metod för omhändertagande av det använda kärnbränslet
har blivit avgjord.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet
2 a som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande avtal om upparbetning utomlands (mom. 7)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Enligt
det” och slutar med ”sorn företes” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att kravet på handlingsfrihet beträffande upparbetning
och slutförvaring av använt kärnbränsle är väsentligt. Åtgärder
som innebär ett val redan nu mellan dessa båda vägar bör följaktligen
undvikas. Utskottets slutsats blir liksom motionärernas att huvudprincipen
måste vara att kärnkraftsföretagen inte nu bör träffa avtal om
upparbetning utomlands.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet
2 b som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande internationellt samarbete i fråga om hantering av använt
kärnbränsle (mom. 8)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”inte finna” bort ha följande lydelse:

Propositionen och den debatt som har förekommit rörande lagförslaget
tycks ge vid handen att regeringen är inriktad på en ensidig svensk
lösning av frågan om hur det använda kärnbränslet skall hanteras. Mot
den bakgrunden finner utskottet i likhet med motionärerna att det är
angeläget att det slås fast att de svenska insatserna på detta område
måste präglas av ett aktivt engagemang i det internationella samarbete
som förekommer.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet
2 c som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

NU 1976/77: 23

6. beträffande centrallager för använt kärnbränsle (mom. 9)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Sorn
nämns” och slutar på s. 20 med ”därför obehövligt” bort ha följande
lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna. Det är angeläget att det
snabbt vidtas åtgärder som skapar goda förutsättningar för central lagring
av det använda kärnbränslet intill dess att detta skall tas om hand
för upparbetning eller slutlig förvaring.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet
2 d som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande styrelsen för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (mom.
10)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening ett naturligt önskemål att den viktiga
frågan om de svenska kärnkraftverkens bränsleförsörjning skall handläggas
under parlamentariskt inflytande och att SKBF:s ordförande skall
vara en person som inte står i beroende av något kraftföretag. Som
motionärerna anför bör den nuvarande ordningen ändras i enlighet
därmed.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet
2 e som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande samhälleligt ansvar för forskning och utvecklingsarbete i
fråga om hanteringen av använt kärnbränsle (mom. 11)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”På
förslag” och slutar med ”vara påkallat” bort ha följande lydelse:

Regeringens kämkraftspolitik tycks präglas av en strävan att skjuta
över ansvaret för forskningen och utvecklingsarbetet rörande hanteringen
av det använda kärnbränslet på kraftföretagen. Det är mot bakgrund
härav viktigt att det otvetydigt slås fast att samhället även fortsättningsvis
måste bära det fulla ansvaret för denna verksamhet. Motionärernas
förslag om att riksdagen skall göra ett uttalande av denna
innebörd är enligt utskottets mening väl befogat.

NU 1976/77: 23

dels att utskottet under 11 bort hemställa

11. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandet
2 f som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande forskning och utvecklingsarbete i fråga om slutförvaring
av använt kärnbränsle (mom. 12)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Sorn
nyss” och slutar med ”nu berörs” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning. Det är angeläget att större
resurser ägnas åt forskning och utvecklingsarbete rörande använt kärnbränsle,
särskilt i de avseenden som nämns i motionen. Väsentligt är att
verksamheten läggs upp enligt en flerårsplan. Statens kostnader för den
bör givetvis täckas genom avgifter från kärnkraftsbolagen.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 1335 yrkandena
2 g och 2 h som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770057