NU 1976/77:18

Näringsutskottets betänkande
1976/77:18

med anledning av motion om statens vattenfallsverks redovisningsprinciper Ärendet I

motionen 1976/77:875 av herr Petersson i Gäddvik m. fl.(m)hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att förslag till ändrade bestämmelser rörande
statens vattenfallsverks redovisningsprinciper och beskattningsregler med
beaktande av vad i motionen anförts framläggs senast till riksmötet 1977/
78.

Motionen

Motionärerna hävdar att många Norrlandskommuner, särskilt i inlandet,
går miste om avsevärda skatteinkomster till följd av den ordning som gäller
för redovisning av statens vattenfallsverks rörelseresultat. De erinrar om
frågans tidigare behandling alltsedan år 1928. Rättviseskäl talar, menar de, för
att vattenfallsverket och de enskilda kraftproducenterna så långt möjligt blir
likställda i konkurrenshänseende och att kraftverks och regleringsdammars
taxeringsvärden bestäms med hänsyn till avkastningsvärdet.

Vissa skattebestämmelser

Enligt kommunalskattelagen (1928:370) gäller vid beräkning av inkomst
från särskild förvärvskälla som huvudregel att från bruttointäkten får
avräknas ränta på skuld som är hänförlig till förvärvskällan. Beträffande
annan fastighet än jordbruksfastighet (25 §) och beträffande rörelse (29 §) får
sålunda dras av bl. a. ränta på lånat kapital som nedlagts i fastigheten resp.
rörelsen. För de fall då det inte kan utredas hur stor del av kapitalet som
hänför sig till den skattskyldiges olika förvärvskällor finns en supplementärregel
(44 §). För fördelningen av räntan hänförs kapitalet då till de olika
förvärvskällorna i förhållande till värdet av de tillgångar som har lagts ned i
varje förvärvskälla.

Enligt gällande beskattningsregler beräknas kommunal inkomstskatt dels
på inkomst, dels på garantibelopp för fastighet. Garantibeloppet utgör 2 96 av
fastighetens taxeringsvärde (47 §). I den mån fastighet ingår i förvärvskälla
och garantibelopp för fastighet skall tas upp som skattepliktig inkomst, får vid
inkomstberäkningen göras avdrag med belopp motsvarande garantibeloppet
(45 g )•

1 Riksdagen 1976 / 77. 17 sami. Nr 18

NU 1976/77:18

2

Den del av kraftverksföretagens inkomster som motsvarar garantibelopp
för fastighet beskattas i kraftverkskommunerna (56 §). De inkomster som
överstiger avdragsgilla garantibelopp fördelas mellan kommunerna enligt
speciella regler (58 §).

Frågans tidigare behandling

Frågan om den kommunala beskattningen av statlig verksamhet uppmärksammades
vid 1928 års riksdag. På hemställan av särskilda utskottet, som
behandlat motioner i ämnet (SäU 1928:1), begärde riksdagen då en utredning
av frågan. Utskottet anförde bl. a. att staten intog en särställning genom att
framför allt de företag som föll under vattenfallsstyrelsens förvaltning i
huvudsak drevs på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall i regel
skulle drivas även med eget kapital, vars avkastning beskattades i vederbörande
kommuner.

Konkreta förslag till begränsning av statens gäldränteavdrag har framlagts
av särskilda sakkunniga år 1929, av 1944 års skattesakkunniga och av en
särskild sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga. Norrlandskommittén
riktade i sitt principbetänkande (SOU 1949:1) kritik mot att statens vattenfallsverk
- genom att från sin årsvinst göra avdrag bl. a. för beräknad ränta på
hela det av staten investerade kapitalet - i stort sett hade undgått att betala
annan kommunalskatt för vattenkraftsrörelsen än fastighetsskatt. De
åtgärder som vidtagits från regeringens sida är att frågan har hänskjutits till
förnyade överväganden inom affärsverksutredningen, affärsverkskommittén
och budgetutredningen.

Affärsverksutredningens förslag - i betänkandet (SOU 1968:45) Affärsverken:
Ekonomi, konkurrens och effektivitet, del 1 - syftar till att de
ekonomiska förutsättningarna för affärsverken skall likställas med vad som
gäller för enskilda företag. I fråga om statens vattenfallsverk skall enligt
förslaget en ovillkorlig kostnadsränta utgå på en del av det disponerade
statskapitalet, vilket skall uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vidare
skall verket till staten inleverera en motsvarighet till aktiebolagens statliga
inkomstskatt, som skall beräknas till 40 % av redovisat överskott. Utdelningen
på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag vara 5 % under de
fem första åren och därefter 6 %.

Affärsverksutredningens förslag har bearbetats och vidareutvecklats av
affärsverkskommittén. I sitt betänkande Affärsverken, målsättning och
styrformer (1972, stencilerat) ansluter sig kommittén till affarsverksutredningens
förslag med vissa mindre avvikelser. Sålunda anser kommittén att
frågan om hur stor del av statskapitalet som skall utgöra statsverkslån bör
fastställas efter utredningar inom varje affärsverk och att kravet på avkastning
på verkskapitalet bör anges av regeringen för varje affärsverk för sig.
Affärsverkskommitténs betänkande har remissbehandlats. Det slutliga ställ -

NU 1976/77:18

3

ningstagandet till förslagen har uppskjutits i avvaktan på resultatet av
budgetutredningen.

Budgetutredningens förslag i betänkandet (SOU 1973:43) Budgetreform
innebär i fråga om affärsverkens kapitalkostnader i huvudsak följande. Dessa
kostnader bör så långt möjligt beräknas på ett enhetligt sätt för olika
tillgångar. Statens ränta på utnyttjat kapital - som utredningen kallar
kapitalränta - bör liksom avskrivningarna normalt beräknas på grundval av
tillgångarnas nyanskaffningsvärde (förmögenhetsvärdet), inte på det historiska
värdet. Den kommer på så vis att uttryckas i samma penningvärde som
övriga budgetposter. Kapitalränta bör, med hänsyn till att den uttrycker
avkastningskravet, fastställas av regeringen. Utredningen betraktar det som
otillfredsställande att välja den för tillfället gällande normalräntan (8 % under
budgetåret 1976/77), vilken ärett uttryck för historiska upplåningskostnader.
Utredningen föreslår emellertid ingen ny beräkningsmetod eller formel för att
beräkna kapitalräntan. Det torde, säger utredningen, f. n. inte gå att finna
någon teoretiskt tillfredsställande och praktiskt användbar sådan metod.
Kapitalräntesatsen kan inte räknas fram genom någon formel utan bör
fastställas av regeringen efter eget bedömande.

Frågan om begränsning av statens gäldränteavdrag har med anledning av
motioner prövats av riksdagen 1963, 1967 och årligen sedan 1969 (BeU
1963:38, 1967:56, 1969:22, 1970:32; SkU 1971:43, 1972:38, 1973:52; NU
1974:9, 1975:19, 1975/76:47).

Vid 1970 års riksdag uttalade bevillningsutskottet att det inte minst från
rättvisesynpunkt var angeläget att vattenfallsverket och de enskilda kraftproducenterna
så långt möjligt jämställdes i konkurrenshänseende. Utskottet
ansåg det naturligt att landets ojämförligt största kraftleverantör skulle bidra
till kommunernas skatteintäkter i samma mån som de enskilda kraftföretagen.
Detta skulle, såvitt utskottet kunde bedöma, enklast och bäst åstadkommas
genom att de skattemässiga förutsättningarna för vattenfallsverket
likställdes med dem som gällde för enskilda företag. Med hänsyn till att
frågan hade utretts av affärsverksutredningen och var föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet ansåg utskottet sig emellertid inte kunna medverka
till omedelbara ändringar av vattenfallsverkets redovisningsprinciper. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan att avslå de då föreliggande
motionerna. Samma ställningstaganden gjordes 1971 och 1972. Sistnämnda
år hänvisades också till affärsverkskommitténs förslag.

År 1973 anförde skatteutskottet bl. a. följande:

Med anledning av vad i motionen anförts vill utskottet framhålla att
vattenfallsverket under de senaste åren erlagt kommunalskatter i samma
storleksordning som skulle utgått vid tillämpning av affärsverksutredningens
principer. Större avvikelser mellan av verket erlagd kommunalskatt och den
skatt som skulle utgått enligt affärsverksutredningens förslag föreligger
endast åren 1970 och 1971, vilka år präglades av exceptionella torrårsförhållanden
och kvardröjande effekter därav. De minskade skatteintäkterna från

NU 1976/77:18

4

vattenfallsverket dessa år har emellertid kompenserats av skatteutjämningsbidrag
för flertalet berörda kommuner.

Utskottet förutsätter att förslag till lösning av frågan om vattenfalls verkets

redovisningsprinciper föreläggs riksdagen så snart detta är möjligt.

Skatteutskottet avstyrkte alltså motionen, som också avslogs av riksdagen.
Ett bifallsyrkande framfördes i en reservation av centerpartiets, folkpartiets
och moderata samlingspartiets representanter i utskottet.

I den motion i ämnet som väcktes 1974 hemställdes att riksdagen skulle
begära att Kungl. Maj:t hösten 1974 skulle förelägga riksdagen förslag till
ändrade redovisningsprinciper för vattenfallsverket. Näringsutskottet anförde
att det i detta sammanhang borde noteras dels att den gäldränta för vilken
vattenfallsverket kunde yrka avdrag beräknades efter lägre räntesats än som
vanligen gällde för företags upplåning, dels att verket under flera år hade
erlagt kommunalskatter av ungefär samma storlek som enligt den av
motionärerna förordade ordningen, vilken innebar att verkets avkastningskrav
skulle baseras på affärsverksutredningens förslag i dess sedermera av
affärsverkskommittén reviderade utformning. Då numera även budgetkommitténs
betänkande förelåg fanns, sade utskottet, förutsättningar för det
samlade ställningstagande till dennas och affärsverkskommitténs förslag
som borde avvaktas enligt skatteutskottets uttalande år 1973. Med framhävande
härav uttalade näringsutskottet att det förutsatte att förslag till lösning
av frågan om vattenfallsverkets redovisningsprinciper skulle föreläggas
riksdagen så snart som möjligt. Utskottet avstyrkte motionärernas förslag om
framställning till Kungl. Majit, och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan att avslå motionen.

En motsvarande motion år 1975 föranledde näringsutskottet att upprepa
sitt uttalande år 1974. Utskottet sade sig emotse en omprövning ”inom en
snar framtid” av gällande principer för vattenfallsverkets redovisning.
Samtidigt uttrycktes förståelse för att beredningen av budgetkommitténs
förslag var relativt tidskrävande. Utskottet fann det inte lämpligt att
riksdagen krävde att en proposition i saken skulle avlämnas inom viss
angiven tid.

År 1976 hänvisade näringsutskottet till ett uttalande av finansministern i
det årets budgetproposition. Enligt detta pågick inom regeringskansliet ett
noggrant och komplicerat förberedelsearbete inför ett ställningstagande till de
utredningsförslag som framlagts om ändringar i budgetsystemet. När
beredningen hade avslutats skulle frågan föreläggas riksdagen.

Vad gäller de nuvarande redovisningsprincipernas verkan i sak för de
kommuner där vattenfallsverket har kraftverksrörelse hänvisade utskottet
till en redogörelse som verket hade avlämnat och som återgavs i betänkandet.
Redogörelsen ansågs bestyrka uppfattningen att vattenfallsverket på
grundval av gällande skatteregler hade fått erlägga kommunalskatter av
ungefär samma storlek som enligt den av motionärerna avsedda
ordningen.

NU 1976/77:18

5

En reservation av moderata samlingspartiets representanter i utskottet gick
ut på att proposition i ämnet borde framläggas hösten 1976.

Utskottet

Samma krav som nu på att redovisningsprinciperna för statens vattenfallsverk
skall ändras har framförts i motioner under en följd av år. Bakgrunden är
denna. För sin kraftverksrörelse på olika håll i landet har vattenfallsverket att
erlägga kommunal inkomstskatt dels på garantibelopp för fastighet, dels på
inkomster i övrigt. Det skattepliktiga beloppet reduceras genom gäldränteavdrag.
Det statskapital som vattenfallsverket disponerar betraktas i sin
helhet som lånemedel. Motionärerna menar att vattenfallsverket till följd
därav har en fördelaktigare ställning i skattehänseende än kraftföretag med
en mera normal kapitalsammansättning. De vill att riksdagen senast vid
riksmötet 1977/78 skall få möjlighet att besluta om en ändring härvidlag som
medför att vattenfallsverket kommer att bidra till de berörda kommunernas
skatteintäkter i samma mån som de övriga kraftföretagen. Detta innebär att
riksdagen då bör få ta ställning till utredningsförslag som har framlagts av
affärsverkskommittén (1972) och budgetutredningen (1973).

Jämfört med förra året riktar motionärerna i år en skarpare kritik mot den
ordning som gäller. Den har medfört, hävdar de, att många Norrlandskommuner
på ett anmärkningsvärt sätt har gått miste om avsevärda kommunalskatteinkomster.
Såsom belystes i utskottets senaste betänkande i ämnet (NU
1975/76:47) torde detta vara en överdrift. Såvitt kan bedömas har vattenfallsverket
enligt gällande regler fått erlägga kommunalskatter av ungefär
samma storlek som enligt den av motionärerna avsedda ordningen.

Oavsett detta finnér utskottet - liksom tidigare - att det är angeläget att
principerna för vattenfallsverkets redovisning omprövas. Inom regeringskansliet
pågår, såsom har redovisats föregående år, beredning av frågan om
förändringar i budgetsystemet på grundval av bl. a. de nämnda utredningarnas
förslag. En proposition i detta ämne beräknas nu kunna framläggas
under andra halvåret 1977. Utskottet anser inte att någon framställning till
regeringen med anledning av motionen är motiverad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:875.

Stockholm den 17 februari 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Blomkvist (s),
Andersson i Örebro (fp), Wååg (s), fru Hambraeus (c), herrar Carlsson i Tyresö
(s), Wijkman (m), fru Hansson (s), herrar Högström (s), Ångström (fp), fru
Oskarsson (c), herr Pettersson i Lund (s) och fru Radesjö (s).

GOTAB 53259 Stockholm 1977