FiU 1976/77:18

Finansutskottets betänkande
1976/77:18

med anledning av propositionen 1976/77:86 om ändringar i Internationella
valutafondens stadga, m. m., jämte motion

I propositionen 1976/77:86 har regeringen (ekonomidepartementet) efter
föredragning av statsrådet Bohman föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att godkänna de ändringar i valutafondens stadga
för vilka föredraganden redogjort i propositionen,

2. bemyndiga regeringen att öka Sveriges kvot i valutafonden med 125
milj. SDR till 450 milj. SDR,

3. bemyndiga riksbanken att erlägga det insatsbelopp som behövs,

4. bemyndiga regeringen att, i enlighet med vid propositionen fogade
resolutionstexter, öka Sveriges kapitalinsats i Världsbanken med 90,3 milj.
dollar till 367,6 milj. dollar,

5. bemyndiga regeringen att lämna riksbanken garanti för täckning av
förluster som kan uppkomma på den ökade kapitalinsatsen och som
fullmäktige i riksbanken inte anser böra belasta banken, samt

6. bemyndiga riksbanken att erlägga det erforderliga kapitalet samt påtaga
sig de förpliktelser som följer med teckning av 903 andelar, var och en med ett
nominellt värde av 100 000 dollar, i Världsbankens grundfond.

I motionen 1976/77:1443 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar att avslå punkterna 4, 5 och 6 i hemställan i proposition
1976/77:86.

Propositionen

In ternationella valutafonden

Vid den monetära och finansiella konferensen år 1944 i Bretton Woods i
USA förhandlade man fram det avtal om monetärt samarbete som alltjämt
utgör grunden för valutasystemet. Avtalet bestod av stadgan för den då
inrättade Internationella valutafonden (IMF). Till detta avtal är numera 129
länder anslutna.

Valutafonden skall verka för stabila och ordnade förhållanden i det
internationella valuta- och betalningssystemet och därigenom främja en
balanserad tillväxt i världshandeln. En huvuduppgift för IMF är att
underlätta en smidig anpassning i medlemsländerna till uppkommande
underskott i utrikesbetalningarna genom att tillhandahålla medellånga
krediter. Varje lands lånerätt står i proportion till landets kvot i valutafonden,
dvs. den egna medlemsinsatsen. Valutafondens resurser består huvudsakligen
av medlemsländernas kvotinsatser. Förutom från dessa har medel till

1 Riksdagen 1976177. 5 sami. Nr IS

FiU 1976/77:18

utlåningen erhållits genom olika upplåningsarrangemang.

Sverige blev medlem i valutafonden år 1951. Vårt lands kvot är f. n. 325
milj. SDR eller ca 1 560 milj. kr., vilket utgör drygt 1 % av ländernas
sammanlagda kvoter.

En viktig princip som drogs upp i stadgan för valutafonden gällde
valutakonvertibiliteten. Konvertibiliteten innebar att varje centralbank vid
anfordran växlade in den egna valutan från andra centralbanker. Vidare
föreskrev fondstadgan att centralbankerna genom operationer direkt på
valutamarknaderna skulle hålla kursvariationerna inom 1 % räknat från det
för varje valuta fastställda värdet i dollar eller guld, dets. k. pari värdet. För att
kunna fullgöra åtagandena har centralbankerna behövt hålla reserver i form
av guld och konvertibla valutor.

År 1968 antogs de första ändringarna och tilläggen till IMF-stadgan i och
med att systemet med särskilda dragningsrätter (SDR) inrättades. Systemet
innebär att IMF i ett läge med likviditetsbrist i världsekonomin kan öka
tillgången på betalningsmedel i transaktionerna mellan centralbankerna på
ett planmässigt sätt.

Valutasystemet utsattes för allvarliga påfrestningar i början av 1970-talet.
Till följd av underskotten i Förenta staternas utrikesbetalningar sedan mitten
av 1950-talet hade dollarreserverna i vissa länder blivit så stora att dessa
länder reste omfattande krav på Förenta staterna att lösa in dollar i guld.
Samtidigt hade förutsättningarna för en tillräcklig ökning i framtiden av
tillgången på guld för betalningar mellan centralbankerna blivit otillfredsställande
på grund av osäkerheten om nyproduktionen och på grund av den
tilltagande privata guldefterfrågan. För att skydda sin guldreserv upphävde
Förenta staterna år 1971 sitt åtagande att vid anfordran från centralbankerna i
andra länder växla in deras dollarinnehav mot guld. I detta läge ansåg sig
andra länder i sin tur inte längre kunna upprätthålla parivärdena mellan sina
resp. valutor och dollar.

En temporär lösning av växelkursproblemet nåddes genom den s. k.
Smithsonian-överenskommelsen i december 1971, varvid nya växelkurser
upprättades mellan de viktigaste valutorna. Överenskommelsen innebar
bl. a. att dollarns värde skrevs ned, samtidigt som övriga valutors tillåtna
fluktuationsmarginaler mot dollarn vidgades. De långsiktiga problemen
rörande valutasystemets funktion lämnades emellertid ouppklarade och
systemet bröt slutligen samman i mars 1973.

Det allmänt gällande systemet med fasta växelkurser avlöstes därmed av
en situation där det ankom på varje land att självt besluta om lämpliga
kursarrangemang. Detta har inneburit att man i flera länder under vissa
perioder låtit marknadskrafterna få det avgörande inflytandet över kursbildningen.
I andra länder med nära handelsförbindelser har centralbankerna
inlett samarbete i syfte att begränsa kursrörelserna mellan sina resp. valutor,
medan man låtit kurserna mot dollar och andra valutor flyta fritt. Ett
europeiskt valutakurssystem (den s. k. ormen) tillämpas mellan Belgien,

FiU 1976/77:18

Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och de skandinaviska
länderna. Centralbankerna i dessa länder har sålunda åtagit sig att intervenera
på valutamarknaden när det blir nödvändigt för att hålla marknadskurserna
inom en marginal på 2 1/4 96 från fastställda riktkurser mellan ormvalutorna.

Som helhet har betydande förskjutningar i valutakurserna ägt rum under
1970-talet. Kurserna mellan många viktiga handelsvaror påverkas numera i
hög grad av mera tillfälliga valutarörelser. Dollarn är alltjämt det huvudsakliga
betalningsmedlet i internationella transaktioner. Även om dess tidigare
formella ställning som bas i valutasystemet har upphört utgör dollar
fortfarande också den dominerande reservtillgången. Efter det amerikanska
beslutet att inte längre växla in utländska dollarinnehav mot guld, har guld
allmänt upphört att användas som betalningsmedel i valutasystemet.

Många bestämmelser i valutafondens stadga är följaktligen inte längre
tillämpliga i det internationella valutasamarbetet. För att befästa valutafondens
roll som centralt samarbetsorgan på valutaområdet och bringa den
fortsatta utvecklingen under bättre kontroll har en omfattande översyn av
fondstadgan och valutasystemets funktion pågått under 1970-talet.

Valutafondens styrelse har nu antagit ett förslag om en andra ändring av
valutafondens stadga samt ett förslag till kvotökningar i valutafonden.
Förslagen träder i kraft när tillräcklig anslutning har uppnåtts från medlemsländerna.

Den nuvarande fondstadgan föreskriver att växelkurserna mellan valutorna
skall kunna ändras endast vid fundamental jämviktsrubbnirtg och efter
beslut som kräver valutafondens samtycke. Detta system, det s. k. parivärdesystemet,
har i praktiken varit ur funktion under större delen av 1970-talet.
I den nya stadgan ges medlemsländerna uttrycklig frihet att själva avgöra i
vilken mån de önskar upprätthålla fasta kurser eller tillämpa mer flexibla
arrangemang.

Medlemsländerna förbinder sig att främja stabila och ordnade förhållanden
på valutamarknaden även i fortsättningen. Den nya fondstadgan föreskriver i
detta syfte att växelkursarrangemangen och den finansiella politiken i övrigt
skall vara förenliga med strävandena efter jämnare betalningsbalansförhållanden.

I den nya stadgan förutses att det kan bli aktuellt i framtiden att återgå till
ett allmänt parivärdesystem under förutsättning att balansen mellan
medlemsländernas ekonomiska utveckling har blivit tillfredsställande. Om
ett sådant beslut fattas, skall detta emellertid inte gälla obligatoriskt utan de
länder som så önskar skall kunna tillämpa andra arrangemang för sina
valutor.

När det gäller de olika reservtillgångarna i valutasystemet företas omfattande
ändringar, som berör guldet och de särskilda dragningsrätterna (SDR) i
valutafonden. Guldet tjänstgjorde enligt den gamla fondstadgan som

FiU 1976/77:18

gemensam måttstock för valutorna. Det officiella guldpriset sattes vid
fondens tillkomst till 35 dollar per uns finguld. För övriga valutor bestämdes
parivärdet i guld och dollar.

I den nya fondstadgan läggs nu grunden för en slutgiltig och mer
planmässig avveckling av guldets monetära roll. Detta sker främst genom att
det officiella guldpriset och stadgans krav på betalning i guld vid transaktioner
mellan fonden och medlemmarna slopas. I fråga om det guld som
innehas av fonden har avvecklingen påbörjats genom periodiska auktioner på
den privata guldmarknaden.

Betalningar mellan valutafonden och centralbankerna sker numera i ökad
grad genom användning av SDR. Dessutom har SDR ersatt guld som
räkneenhet i fondtransaktionerna och i flera andra internationella sammanhang.
Denna utveckling förstärks i den nya fondstadgan, bl. a. genom att
medlemsländerna åtar sig att aktivt verka för att SDR så småningom blir den
huvudsakliga reservtillgången i valutasystemet.

Av valutafondens totala innehav av de olika medlemsvalutorna har i
huvudsak endast de mer utvecklade ländernas insatser stått till förfogande för
utlåning. I den nya stadgan åtar sig även övriga medlemmar att göra sina
valutor användbara i fondens transaktioner. Valutafondens disponibla
resurser ökar härigenom.

Den nya stadgan ger styrelsen möjlighet att inrätta ett nytt permanent
organ, rådet, mellan sig och direktionen. Rådets uppgift skulle bl. a. bli att
övervaka betalningsbalans- och likviditetsutvecklingen i valutasystemet.

Föredraganden förordar att Sverige godkänner de föreslagna stadgeändringarna.

Anspråken på valutafonden har ökat mycket starkt under senare år till följd
av de mycket betydande underskotten i många länders betalningar, bl. a. på
grund av oljeprishöjningarna. Som del i valutauppgörelsen har fondens
styrelse därför beslutat om en påfyllnad med ca 1/3 av fondens resurser från
f. n. 29 200 milj. SDR till 39 000 milj. SDR. Ökningen skall ske genom att
medlemsländerna höjer sina kvotinsatser i fonden. För Sveriges del har en
höjning från f. n. 325 milj. SDR till 450 milj. SDR föreslagits. Det sistnämnda
beloppet motsvarar ca 2 160 milj. kr. Föredraganden förordar att Sverige skall
medverka i insatsökningen i föreslagen omfattning.

Världsbanken

I en rapport till Världsbankens styrelse den 10 maj 1976 har bankens
direktion föreslagit en ökning av bankens kapital med 7 000 milj. dollar till
34 000 milj. dollar. Vad gäller fördelningen av denna kapitalhöjning mellan
bankens medlemmar hänvisar direktionen i sin rapport till det beslut som
fattats i Internationella valutafonden att föreslå en ökning av fondmedlem -

FiU 1976/77:18

marnas kvoter. Direktionen framhåller den praxis som hittills har tillämpats i
fråga om relationen mellan medlemsländernas insatser i valutafonden och
Världsbanken. Enligt denna praxis förväntas medlemsland som ökar sin kvot
i valutafonden ansöka om en höjning av sin kapitalinsats i Världsbanken som
står i ungefärlig proportion till kvothöjningen.

För Sveriges del innebär förslaget att den nuvarande kapitalinsatsen ökas
med maximalt 90,3 milj. dollar. Av höjningen skall 10 % inbetalas med 1
procentenhet i guld eller dollar och 9 procentenheter i svenska kronor.
Resterande 90 % skall utgöra garantikapital. Den svenska andelen i bankens
grundkapital skulle, under förutsättning att övriga medlemsländer tecknar
för dem föreslagna höjningar, höjas från 1,08 till 1,13 %. Sveriges kapitalinsats
i Världsbanken skulle därmed komma att uppgå till 367,6 milj. dollar,
vilket motsvarar ca 1 970 milj. kr.

Bankledningen framhåller att bankens utlåningstak skulle få sänkas under
de närmast kommande åren, om ingen kapitalhöjning kommer till stånd.
Enligt bankens stadga får summan av utestående lån och garantier inte
överstiga summan av tecknat kapital och reserver. Den enligt denna
bestämmelse tillåtna övre gränsen för utestående lån skulle enligt bankledningens
beräkningar komma att uppnås i början av 1980-talet, om ingen
höjning av bankens grundkapital kommer till stånd dessförinnan. Detta
skulle i sin tur innebära att man tämligen snart tvingades bli mera restriktiv
med nya låneåtaganden.

Föredraganden förordar i enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag att
den föreslagna ökningen av Sveriges kapitalinsats i Världsbanken skall
godtas. I likhet med vad som skett vid liknande ökningar tidigare föreslås
vidare att regeringen bemyndigas att lämna riksbanken garanti för täckning
av förluster som kan uppkomma på den ökade kapitalinsatsen och som
fullmäktige i riksbanken inte anser bör belasta banken.

Motionen

I motionen 1443 anförs beträffande Internationella valutafonden att det utan
avgörande ekonomisk-politiska förändringar nu inte är tänkbart att Sverige
ensamt skall kunna dra sig ur det internationella valutasystemet.

I fråga om ökningen av Sveriges insatser i Världsbanken hänvisar
motionärerna till motionen 338 vari krävs att Sverige skall utträda ur
världsbanksgruppen. Enligt motionärerna har Världsbankens verksamhet
hela tiden varit underordnad imperialismens intressen, vilket kommit till
uttryck i att banken med förkärlek ger krediter till socialt, politiskt och
ekonomiskt utvecklingsfientliga regimer. Sverige kan enligt motionärerna
inte kontrollera värdess anslag till Världsbanken hamnar. Dessa medel kan
enligt motionärernas mening användas på ett för u-ländernas folk långt bättre
sätt. Mot denna bakgrund förordar motionärerna att propositionen inte skall
bifallas i denna del.

FiU 1976/77:18

Utskottet

Förslaget till ändring av Internationella valutafondens stadga innebär, som
riksbanksfullmäktige framhållit, inte att ett nytt valutasystem skapas.
Ändringen kan främst ses som ett godkännande av och en anpassning till
nuvarande tillstånd på valutaområdet för en interimsperiod av obestämd
längd.

Stadgerevisionen betyder dock inte enbart att de nuvarande förhållandena
accepteras. På vissa områden, t. ex. i fråga om växelkurssystemet och olika
reservtillgångars roll, uppställs riktlinjer som kan få betydelse för den
långsiktiga utvecklingen. Härigenom skapas förutsättningar för en framåtsyftande
strukturförändring av det internationella valutasystemet. En sådan
förändring underlättas av att flera stadgebestämmelser som numera är
föråldrade föreslås bli ändrade eller upphävda.

Utskottet delarden uppfattning som kommer till uttryck i propositionen att
det är ett klart svenskt intresse att reformeringen av det internationella
valutasystemet förs framåt på detta sätt. Regeringen bör följaktligen bemyndigas
att godkänna de föreslagna ändringarna i valutafondens stadga.

Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna kvotökningen för
Sveriges del.

Som framgår av propositionen är det praxis att medlemsland i Världsbanken
som ökar sin kvot i valutafonden också ansöker om en höjning av sin
kapitalinsats i Världsbanken i motsvarande mån.

I motionen 1443 yrkas avslag på propositionen i denna del. Motionärerna
hänvisar i sin motivering till motionen 338 i vilken krävs att Sverige skall
lämna Världsbanken. Motionen 338 har remitterats till utrikesutskottet.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Riksdagen harunderen följd av
år behandlat motioner av samma innebörd som motionen 338. Vid samtliga
tillfällen har yrkanden om Sveriges utträde ur Världsbanken avslagits. I
motiveringen för avslagen har bl. a. anförts att även om Världsbanksgruppens
politik i vissa avseenden med fog har kritiserats, är det uppenbart att
bankgruppen har u-ländernas stöd som en viktig källa för obunden internationell
kreditgivning för utvecklingsändamål. Det har också påpekats att våra
möjligheter att påverka Världsbanksgruppen, så att den bättre tillgodoser de
fattiga folkens behov och krav, bara kan tillvaratas om vi stannar kvar inom
organisationen. Dessa synpunkter torde alltjämt ha giltighet.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört i det föregående och med utgångspunkt
i den praxis som gäller i fråga om relationen mellan kvot i valutafonden
och kapitalinsats i Världsbanken tillstyrker utskottet den föreslagna
ökningen av Sveriges kapitalinsats i Världsbanken. Regeringen bör, liksom
vid tidigare ökningar av kapitalinsatserna, bemyndigas att lämna riksbanken
garanti för täckning av förluster som ligger inom ramen för den ökade
kapitalinsatsen. Motionen 1443 avstyrks.

FiU 1976/77:18

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna i propositionen
1976/77:86 redovisade ändringar i valutafondens
stadga,

2. att riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges kvot i
valutafonden med 125 milj. SDR till 450 milj. SDR,

3. att riksdagen bemyndigar riksbanken att erlägga det insatsbelopp
som behövs,

4. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motionen 1976/77:1443 i denna del bemyndigar regeringen
att, i enlighet med vid propositionen fogade resolutionstexter,
öka Sveriges kapitalinsats i Världsbanken med 90,3 milj. dollar
till 367,6 milj. dollar,

5. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motionen 1976/77:1443 i denna del bemyndigar regeringen
att lämna riksbanken garanti för täckning av förluster som kan
uppkomma på den ökade kapitalinsatsen och som fullmäktige i
riksbanken inte anser böra belasta banken,

6. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motionen 1976/77:1443 i denna del bemyndigar riksbanken
att erlägga det erforderliga kapitalet samt påtaga sig de förpliktelser
som följer med teckning av 903 andelar, var och en med
ett nominellt värde av 100 000 dollar, i Världsbankens grundfond.

Stockholm den 22 mars 1977

På finansutskottets vägnar
KJELL-OLOF FELDT

Närvarande: herrar Feldt (s), Kristiansson (c), af Ugglas (m), Knut Johansson i
Stockholm (s). Gustafsson i Stenkyrka (c). Jansson (s), Pettersson i Malmö
(s), Gadd (s), Wachtmeister i Staffanstorp (m), Nilsson i Visby (s), Fågelsbo (c),
fru Gradin (s), herrar Olsson i Sösdala (c), Holger Bergqvist i Göteborg (fp) och
fru Winther (fp).

GOTAB 53530 Slockholm 1977