Finansutskottets betänkande

FiU 1976/77:10

1976/77:10

med anledning av i propositionen 1976/77:100 framlagda finansplan
och budgetförslag jämte motioner

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels propositionen 1976/77: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i propositionen,

dels propositionen 1976/77: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad
avser hemställan under

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen och

2. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1977/78,
om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med
vad i _ propositionen förordats intill ett sammanlagt belopp av
1 500 000 000 kr.,

dels följande motioner

1976/77: 52 om utvidgat prisstopp av herr Werner m. fl. (vpk),

1976/77:169 om åtgärder mot inflationen av herr Werner m. fl.
(vpk),

1976/77:595 om förbättrad betalningsbalansstatistik, m. m. av herr
Feldt m. fl. (s),

1976/77: 1013 om ett rapporteringssystem rörande u-ländernas skulder
av herr Unckel (m),

1976/77: 1014 om den ekonomiska politiken av herr Werner m. fl.
(vpk) och

1976/77: 1294 om den ekonomiska politiken av herr Palme m. fl. (s)
såvitt avser hemställan under 1 och 2.

1 Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

1. EKONOMIDEPARTEMENTET
Finansplanen

I propositionen 100, bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Bohman föreslagit riksdagen att godkänna
de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats
i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner

52 av herr Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer att prisstoppet utvidgas till att gälla alla dagligvaror,

169 av herr Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändiga
åtgärder — vid sidan om kravet på skärpt monopollagstiftning — i
kampen mot inflationen,

595 av herr Feldt m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar dels att hos regeringen och fullmäktige i
riksbanken hemställa om att arbetet med en förbättring av betalningsbalansstatistiken
fullföljs, dels

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att regeringen i varje finansplan
ger riksdagen sin bedömning av den s. k. restpostens sammansättning
och inverkan på de utrikes betalningarna,

1013 av herr Unckel (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos
regeringen hemställa om åtgärder från Sveriges sida syftande till att
inom ramen för OECD upprätta ett rapporteringssystem avseende uländernas
växande skulder inom det västerländska banksystemet,

1014 av herr Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen beslutar att avslå regeringens finansplan och godkänna i
motionen anförda riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1294 av herr Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i motionen.

Propositionen

I finansplanen redovisas först den internationella utvecklingen. Det
står nu klart, anför föredraganden, att konjunkturuppgången i de stora
OECD-länderna från mitten av 1975 mattades av tidigare än vad som
förutsågs. Uppbromsningen under år 1976 har blivit kraftigare och
kommit att omfatta ett större antal länder än beräknat. Arbetslösheten

FiU 1976/77:10

har ånyo börjat stiga i flera stora länder. Uppbromsningen kan till en
del tillskrivas en medveten omläggning av den ekonomiska politiken.
Finanspolitiken skärptes i många länder mot bakgrund av en uttalad
ambition att på sikt återställa balansen i de offentliga budgetarna. I åtskilliga
underskottsländer har regeringarna och centralbankerna tvingats
strama åt politiken för att värna om utrikesbalansen och valutaställningen.
Trots avmattningen under andra halvåret ökade OECD-ländernas
samlade bruttonationalprodukt (BNP) med 5 % mellan helåren
1975 och 1976. Prisstegringstakten avtog under loppet av år 1976 och
blev för helåret ca 8 % mot drygt 11 % år 1975.

OECD-ländernas ekonomiska politik präglas allmänt av strävan att
undvika en tilltagande inflation. Det är detta som föranlett en i förhållande
till tidigare konjunkturuppgångar mer återhållsam politik även i
länder med en förhållandevis gynnsam bytesbalanssituation. Man kan
därför med visst fog göra gällande, heter det i finansplanen, att den
registrerade konjunkturavsaktningen till en början var en önskad konsekvens
av den förda politiken. Det som man under början av hösten
allmänt bedömde vara en tillfällig andhämtningspaus har visat sig vara
en både längre och mer vittomfattande avsaktning av konjunkturuppgången.
Under år 1977 väntas dock uppgången få ny kraft i Förenta
staterna och Japan. I Västeuropa blir utvecklingen avhängig av kraften
i den västtyska uppgången. En fortsatt förhållandevis långsam konjunkturuppgång
i Västeuropa 1977 är den mest sannolika utvecklingen.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder 1974—1977

Årlig procentuell förändring

	1974	1975	1976	1977
Förenta staterna	-1,8	-1,8	6,0	4,5—5,5
Japan	-1,3	2,1	6,0	5,5—6,5
Förbundsrepubliken Tyskland	0,4	-3,2	5,5	3,5—4,5
Övriga OECD-länder	2,9	-1,6	3,6	2,5—3,5
OECD totalt	0,3	-1,4	5,1	3,5—4.5

Källor: För 1974 och 1975: OECD, december 1976
För 1976 och 1977: Ekonomidepartementet.

Utvecklingen i Sverige 1976. Sverige har försökt överbrygga en av de
djupaste internationella konjunkturnedgångar som förevarit under efterkrigstiden
med en stark expansion av såväl den privata som den offentliga
konsumtionen. Den privata konsumtionen steg åren 1975 och 1976
med 3,1 % i genomsnitt per år och den offentliga konsumtionen med
4,2 % per år. Den höga konsumtionstillväxten tillsammans med en omfattande
lagerproduktion har hållit uppe sysselsättningen och kompenserat
efterfrågebortfallet från exportsidan. Industrins kapitalstock har
fortsatt att växa i relativt snabb takt. Den internationella upplåningen

FiU 1976/77:10

har använts till att finansiera en snabb ökning i konsumtionen och möjliggöra
en hög sysselsättning.

Det ligger i sakens natur, sägs det i finansplanen, att man måste kompensera
exportnedgången i en internationell lågkonjunktur med ökad
inhemsk efterfrågan, om man skall kunna upprätthålla en hög sysselsättning.
Genom att Sverige hållit en högre efterfrågenivå än flertalet
andra OECD-länder måste detta i sig försvaga bytesbalansen. De påfrestningar
som den svenska ekonomin utsatts för har dock inte enbart
berott på den allvarliga internationella konjunkturnedgången i kombination
med relativt högt efterfrågetryck i Sverige utan även på en ogynnsam
kostnadsutveckling som resulterat i starka prisstegringar på svenska
exportvaror. Exportpriset på svenska bearbetade varor steg med 29 %
1974—1976 medan det genomsnittliga exportpriset i svenska kronor för
OECD-länderna steg med endast 10 %. Det betyder en relativprisstegring
på 17 % på två år, vilket resulterat i förlusten av marknadsandelar
på ungefär lika många procent. Svensk industri har under 1976 förlorat
marknadsandelar också på den svenska marknaden.

Denna utveckling i fråga om svensk konkurrenskraft är inte enbart
en konsekvens av att Sverige hållit uppe den inhemska efterfrågan, hävdas
i finansplanen. Löneavtalen 1975 tecknades inom ramen för ett förväntat
löneutrymme som i hög grad bestämdes av den tidigare inflationstakten
och produktivitetsstegringen. När sedan den internationella inflationstakten
gick ned och den tidigare trenden i produktivitetstillväxten
bröts ledde avtalen till att de avtalsmässiga löneökningarna och
löneglidningarna tillsammans kom att ligga klart över den kostnadsutveckling
som var förenlig med yttre balans. Mot slutet av 1975 stod det
klart att den internationella inflationstakten skulle komma att dämpas
och att Sveriges kostnadsläge hade blivit bekymmersamt. Under loppet
av 1976 har konsekvenserna av detta kommit till uttryck bl. a. i företagskriser,
fallande produktion och växande underskott i bytesbalansen.
De senaste årens utveckling visar därför, heter det i finansplanen, att en
hög sysselsättningsambition måste förenas med en desto starkare begränsning
av kostnadsutvecklingen inom landet för att undvika allvarliga
rubbningar av den yttre balansen.

Vid inledningen till 1976 knöts förhoppningarna till en konjunkturuppgång
under andra hälften av 1976. Den ekonomiska utvecklingen under
1976 blev dock en besvikelse, konstateras i finansplanen. Den totala
produktionsstegringen begränsades till 1 %. Den förväntade förbättringen
i vår utrikesbalans uppnåddes inte. Inflationsbekämpningen har
inte givit önskat resultat. Industriproduktionen har minskat. Ett positivt
inslag i bilden av 1976 utgör arbetsmarknaden.

I finansplanen tas frågan upp hur stor den outnyttjade kapaciteten är
i svensk industri vid utgången av år 1976. Produktivitetspotentialen
spelar en viktig roll när det gäller att återställa en rimlig kostnadsnivå

FiU 1976/77:10

i förhållandet till utlandet. Enligt bedömningen i finansplanen borde vid
slutet av år 1976 finnas en outnyttjad möjlighet till produktivitetsökning
på omkring 6 %, som skulle kunna utlösas vid en tillräckligt stark
internationell efterfrågeökning.

Den ekonomiska politikens mål och inriktning 1977. Regeringen har
tillträtt i ett allvarligt ekonomiskt läge, heter det i finansplanen. Detta
sammanfattas i sju punkter:

1) Sveriges underskott i bytesbalansen uppgick till ca 8,5 miljarder kr.

1976. För 1977 beräknas underskottet av konjunkturinstitutet till inemot
12 miljarder kr. Därmed skulle i slutet av 1977 det ackumulerade bytesbalansunderskottet
sedan 1974 vara uppe i 31 miljarder kr.

2) Kostnadsläget mätt såsom lönekostnad per producerad enhet i
svensk industri har de två senaste åren ökat väsentligt mer än i Förbundsrepubliken
Tyskland räknat i svenska kronor. Detta gäller även om
man betraktar hela perioden 1970—1976. En jämförelse med Förbundsrepubliken
Tyskland motiveras av den svenska kronans anknytning till
den s. k. valutaormen där D-marken dominerar. Den starka kostnadsökningen
i Sverige har lett till att svensk industri tvingats höja sina exportpriser
på bearbetade varor mer än genomsnittet för OECD-länderna
1974—1976. Detta har i kombination med det höga efterfrågetrycket i
Sverige resulterat i förlust av marknadsandelar. Förlusten av marknadsandelar
på bearbetade varor kan förväntas fortsätta också 1977 även om
svensk industris relativpriser skulle kunna hållas oförändrade.

3) Industriinvesteringarna har på grund av lågt kapacitetsutnyttjande
i befintliga anläggningar, dåliga marknadsutsikter samt ett mycket pressat
vinstläge stagnerat och kan 1977 väntas falla för så vitt inte stödåtgärder
sätts in.

4) Produktivitetstillväxten i industrin har avtagit väsentligt. Till en del
beror det på att nödvändiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtagits
inne i företagen varför den registrerade produktionen per sysselsatt blivit
lägre. Det är knappast realistiskt att tro att den i långtidsutredningen
1975 angivna produktivitetstillväxten på nära 6 % per år 1975—1980
kommer att kunna infrias.

5) Den svaga internationella konjunkturen i kombination med den
för höga kostnadsnivån har lett till att många företag och branscher hamnat
i svår kris. Det finns risk för att vi ännu ej sett den fulla effekten
av detta. I vissa fall beror svårigheterna även på mer långsiktiga förändringar
i de internationella konkurrensförutsättningarna eller på överkapacitetsproblem
i världen, exempelvis för varven och sjöfarten.

6) Arbetslösheten är alltjämt låg. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har dock stigit. Antalet sysselsatta som varslats om friställning
ligger nu högre än i tidigare lågkonjunkturer.

7) Enligt preliminära resultat av konjunkturinstitutets barometerundersökning
i december 1976 försämrades industrikonjunkturen ytterligare
under fjärde kvartalet. Orderingången minskade, särskilt från exportmarknaden.
Orderstockarna bedöms som alldeles otillräckliga och
färdigvarulagren är för stora. Även sysselsättningsläget inom industrin
fortsatte att försämras. Förväntningarna inför första kvartalet 1977 är
enligt de lämnade svaren i barometerundersökningen pessimistiska.

FiU 1976/77:10

Förhoppningen har varit att Sverige skulle gå in i en konjunkturuppgång
1977 med stora lager och intakt arbetsstyrka i företagen. Vad som
hänt är emellertid dels att det internationella konjunkturuppsvinget mattats
av och skjutits framåt i tiden troligen till slutet av 1977, dels att
svenskt näringsliv redan i inledningsfasen till lågkonjunkturen fick en
betydande kostnadsökning. Uppgiften blir nu, säger föredraganden i
finansplanen, att visa uthållighet och genom fortsatt stöd åt den inhemska
efterfrågan upprätthålla sysselsättningen. En sådan politik förutsätter
dock att kostnadsnivån sänks i relation till den västtyska så att
Sverige återvinner sin internationella konkurrenskraft och reducerar underskotten
i bytesbalansen. Ett återställande av rimliga kostnadsrelationer
kräver en anpassning under flera år. Under tiden måste Sverige täcka
underskotten i bytesbalansen genom internationell upplåning. Hittills har
upplåningen skett av företag, banker och kommuner. Med de stora underskott
i bytesbalansen som nu förutses för 1977 framstår det enligt
finansplanen som naturligt för staten att själv låna utomlands. Riksbanken
förutsätts inleda förhandlingar i detta syfte.

Mot bakgrund av en relativt detaljerad jämförelse mellan kostnadsutvecklingen
i Västtyskland och Sverige konstateras att Sverige endast
i det lägsta löneökningsalternativet i den preliminära nationalbudgeten
skulle kunna undvika en fortsatt försämring av den relativa kostnadsnivån
jämfört med Västtyskland.

Det är inte realistiskt att räkna med någon egentlig förbättring i Sveriges
kostnadsläge gentemot Förbundsrepubliken Tyskland redan under
1977, sägs det i finansplanen. Om den internationella konjunkturutvecklingen
blir relativt stark mot slutet av 1977 och under 1978 finns det
emellertid en möjlighet för Sverige att tillgodogöra sig den betydande
produktivitetspotential som borde finnas i svensk industri. Detta skulle
tillsammans med måttfulla löneökningar skapa förutsättningar för ett
återställande av en rimlig kostnadsrelation till utlandet för svensk industri.

I det sammanhanget understryker föredraganden att om vi skall lyckas
med vårt mål att förstärka konkurrenskraften måste alla grupper i samhället
visa återhållsamhet. Kravet gäller inte minst de sektorer som av
olika anledningar är skyddade från utländsk konkurrens. Det gäller således
inte endast löntagarna och deras organisationer utan i lika hög
grad företagen, företagarna och kapitalägarna.

Prisstegringens storlek är av avgörande betydelse för vilken köpkraft
den nominella ökningen av de disponibla inkomsterna kommer att ge
upphov till. Prisstegringstakten kan väntas bli avsevärt långsammare än
under de senaste åren. En avgörande förklaring härtill är att de internationella
priserna, som direkt påverkar våra priser via importen, bedöms
öka förhållandevis långsamt.

FiU 1976/77:10

I den preliminära nationalbudgeten redovisar konjunkturinstitutet tre
olika alternativ för lönekostnadernas utveckling under 1977. I redovisningen
av ekonomins utveckling 1977 utgår föredraganden från det
lägsta lönekostnadsalternativet med hänvisning till att detta är det enda
alternativ som bromsar upp försämringen i konkurrenskraften gentemot
utlandet. Detta innebär en lönekostnadsökning på 8,2 % per timme.
Detta alternativ ger högre export, industriproduktion och produktivitet
än de alternativ där löneökningarna är snabbare. Tillväxten i den privata
konsumtionen under 1977 begränsas efter korrigering för föreslagna
skattehöjningar till ca 2,5 % i det lägre löneökningsalternativet.

Finanspolitiken. Den statliga finanspolitiken får under 1977 en expansiv
effekt på samhällsekonomin. Den motverkar de dämpande tendenser
som den svaga internationella konjunkturutvecklingen har på den
svenska ekonomin och bidrar därmed till att upprätthålla produktion
och sysselsättning.

Den offentliga sektorn kommer sammantaget att lämna ett väsentligt
större tillskott till den totala efterfrågan under 1977 än under 1976.
Efterfrågestimulansen blir även något större än under 1975.

Den offentliga sektorns finansiering har också stor betydelse för utvecklingen
på kreditmarknaden. Statens, inkl. socialförsäkringssektorns,
finansiella sparande är alltjämt positivt. Detta sparande sjunker emellertid
markant mellan 1976 och 1977 från ca 13 miljarder kr. till ca 1
miljard kr.

Sammantaget kommer det att ske en avsevärd sänkning av den offentliga
sektorns finansiella sparande mellan 1976 och 1977. Nivån blir
emellertid högre än åren 1974 och 1975.

Investerings- och kreditpolitiken. Den höga outnyttjade kapaciteten i
svensk industri och det pressade vinstläget har medfört en väsentlig neddragning
av industrins investeringsplaner. På basis av investeringsenkäten
i november skulle industriinvesteringarna enligt konjunkturinstitutet
sjunka med 4 % 1977. För att återställa balansen i våra utrikesbetalningar
måste emellertid en ökning av kapaciteten inom exporterande och
importkonkurrerande näringar komma till stånd.

Under hösten 1976 skärpte riksbanken kreditåtstramningen. Kreditåtstramningen
syftade till att öka näringslivets upplåning utomlands och
begränsa konsumtionskrediterna och även i viss mån krediterna till
kommunerna. Så långt möjligt har avsikten varit att inte låta kreditåtstramningen
drabba utlåningen till industriella investeringsprojekt.
Riksbanken har anmodat bankerna att se till att kreditåtstramningen
inte drabbar de små företagen.

Om man till det förväntade bytesbalansunderskottet lägger vad som

FiU 1976/77:10

fordrats för amorteringar på tidigare upptagna långfristiga lån uppkommer
ett behov av lång utländsk upplåning på 16—18 miljarder kr.
under 1977. Även om staten kommer att ta på sig en väsentlig del av
upplåningen måste näringslivet ändå svara för en betydande utländsk
upplåning nästa år. Detta kräver enligt föredraganden en fortsatt stram
kreditpolitik. Inom ramen för denna är det angeläget att i möjligaste
mån prioritera den konkurrensutsatta sektorns finansieringsbehov samt
att tillräckliga kreditresurser ställs till förfogande för energibesparande
investeringar. De mindre och medelstora företagens kreditbehov måste
i första hand tillgodoses på den svenska marknaden.

Försörjningsbalans och bytesbalans 1977. Avsaktningen i den internationella
konjunkturen kommer starkt att prägla utvecklingen i vårt
land under 1977. Visserligen förutses tillväxten i OECD-länderna gå
snabbare under 1977 än under andra halvåret 1976, men sammantaget
för helåret 1977 väntas världshandeln och totalproduktionen öka långsammare
än under 1976. Den svenska exporten kommer under dessa
omständigheter att öka i betydligt långsammare takt än vad som kunde
förutses så sent som under hösten 1976. Bytesbalansen försämras ytterligare
och väntas uppvisa ett underskott på drygt 11 miljarder kr. 1977.
Exkluderas lager kommer den inhemska efterfrågan att öka med ca 3 %
från 1976 till 1977. De stora lager som med hjälp av statligt stöd byggts
upp kommer emellertid att verka dämpande på produktionstillväxten
i år.

Tillväxten i ekonomin 1977 väntas sammantaget öka med 1,7 % mot
1 % 1976. Detta om bruttonationalprodukten mäts från användningssidan.
Mätt från produktionssidan blir tillväxten något högre; ökningen
1977 har beräknats till 2,2 %.

De totala fasta investeringarna väntas öka med ca 3 1/2 % 1977 efter
att ha minskat både 1975 och 1976. De viktigaste faktorerna bakom
detta omslag är dels att bostadsbyggandets nedgång under de senaste
åren nu bromsats upp, dels att de kommunala investeringarna väntas
öka kraftigt. Även för näringslivet väntas investeringarna öka 1977.
Mot bakgrund av den förlängning av stödet till maskininvesteringar och
fortsatta frisläpp av investeringsfonder som förordats i det föregående,
beräknas en investeringsökning på ca 4 % vara möjlig under 1977. Industriinvesteringarna
har därvid bedömts kunna öka med 2 % över
1976 års nivå. Det i finansplanen beräknade utfallet för övriga efterfrågefaktorer
i försörjningsbalansen framgår av tabell 2.

FiU 1976/77:10

Tabell 2. Försörjningsbalans för 1977

	Miljarder	Procentuell volym-
	kr.	förändring
	1976
		1975—	1976—
		1976	1977
Tillgång
Bruttonationalprodukt	322,8	1,0	1,7
Import	82,7	5,7	6,7
Summa tillgång	405,5	1,9	2,7
Efterfrågan
Bruttoinvestering	66,2	-1,7	3,6
näringsliv	33,3	0,5	3,9
därav: industrin	15,7	1,1	2,0
statliga myndigheter och affärsverk	7,9	0,2	0,9
kommuner	12,2	0,3	8,8
bostäder	12,8	-9,0	-0,3
Lagerinvestering	5,6	( —1,1)1	(-1,4)*
Privat konsumtion	171,6	3,3	2,5
Offentlig konsumtion	84,2	2,9	3,5
Tjänstenetto	-2,9
Export	80,8	7,0	7,4
Summa efterfrågan	405,5	1,9	2,7

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Konsumentpriserna väntas öka i klart långsammare takt än under
de senaste åren. Under loppet av 1977 väntas ökningen uppgå till ca
6 %, om utvecklingen av lönerna sker enligt det lägsta alternativ som
tidigare redovisats. Den direkta effekten av höjda internationella priser
blir i år förhållandevis liten och merparten av konsumentprisstegringarna
förklaras således av ökningar för olika inhemska kostnadskomponenter.

Exporten väntas i år öka med ca 7,5 % mot 1 % 1976. Frånräknas
en väntad stark nedgång av fartygsexporten blir exportuppgången 1977
för övriga varor ett par procentenheter snabbare. Som tidigare berörts
har avsaktningen i den internationella konjunkturutvecklingen medfört
att exportförväntningarna successivt tonats ned jämfört med bedömningarna
så sent som under hösten 1976. För råvarorna väntas nu en
uppgång med ca 9 %. Framför allt väntas exporten av järnmalm och
pappersmassa öka betydligt från den mycket låga nivån 1976. Bland
färdigvarorna väntas bl. a. en fortsatt betydande ökning av pappersexporten.

Importen väntas i år stiga med en procentenhet mindre än exporten.
Priserna på importvarorna väntas öka något snabbare än exportvarupriserna.
Med denna utveckling av utrikeshandeln skulle handelsba -

FiU 1976/77:10

lansen fortsätta att försämras något och uppvisa ett underskott på ca
2,7 miljarder kr. 1977.

Bytesbalansen för 1977 väntas uppvisa ett underskott på drygt 11
miljarder kr. Detta innebär en försämring från 1976 på ytterligare drygt
2,5 miljarder kr.

I sin avslutning betonar föredraganden att man vid valet mellan olika
ekonomisk-politiska åtgärder möter två perspektiv — ett kortsiktigt
och ett långsiktigt. Dessa perspektiv går inte alltid att förena. Det som
för dagen ter sig nödvändigt, kan långsiktigt framstå som mindre önskvärt.
Detta gäller inte minst den situation som vi i dag befinner oss i.
Målen för svensk politik — och därom torde råda bred enighet — är
och förblir full sysselsättning, stabilt penningvärde, snabb ekonomisk
tillväxt, jämnare inkomstfördelning, regional balans och jämvikt i våra
utrikes betalningar. Problemet är att finna den rätta avvägningen mellan
dessa mål vid varje tidpunkt.

Den ekonomiska politiken måste i nuvarande läge bygga på uthållighet.
Genom att upprätthålla tillväxten i den inhemska efterfrågan är
det möjligt att bibehålla sysselsättningen och minska påfrestningarna
på industrin. Syftet är liksom tidigare att söka överbrygga den svaga
internationella efterfrågan i avvaktan på en mer markerad internationell
konjunkturuppgång. I ett senare skede måste den inhemska efterfrågan
hållas tillbaka för att ge utrymme för tillväxt genom ökad export. Sverige
kommer likväl att uppvisa ett fortsatt betydande underskott i bytesbalansen
även under 1977. Inför 1978 och 1979 bör det dock finnas
förutsättningar för en förbättring av den yttre balansen förutsatt en
relativt god internationell konjunkturuppgång. I så fall kan en stramare
ekonomisk politik bli aktuell.

Föredraganden framhåller att expansionen inom den offentliga sektorn
och den privata konsumtionen i längden inte kan fortgå i samma
takt som under de senaste åren, för såvitt inte en betydande tillväxt av
våra gemensamma resurser kan åstadkommas. För att kunna återställa
balansen i de utrikes betalningarna krävs ökade industriinvesteringar,
ökad industriproduktion och ökad industrisysselsättning. Underskottet
i bytesbalansen kan under 1977 befaras komma att uppgå till drygt 11
miljarder kr. Det är en tvingande nödvändighet att den ekonomiska politiken
inriktas på att redan under 1978 reducera underskottet. Sverige
kan inte fortsätta att leva över sina tillgångar och bygga sin standard
på utländska lån.

Den kostnadsutveckling som medverkat till uppkomsten av dagens
ekonomiska problem måste brytas. Utgången av pågående avtalsförhandlingar
får härvidlag stor betydelse. Ett gemensamt samhällsansvar
åligger arbetsmarknadens parter. Föredraganden understryker att an -

FiU 1976/77:10

svaret för att dämpa kostnadsökningarna gäller inte bara löntagarna
utan i lika hög grad företagen.

På sikt är Sveriges förutsättningar goda. Vi har rika naturliga resurser.
Initiativkraft, hög teknisk skicklighet och samarbetsanda präglar
vår nation. I samförstånd och i medvetande om lägets allvar torde
olika grupper inom vårt samhälle vara beredda att solidariskt medverka
till att lägga en fast grund för en återställd samhällsekonomi.

Motionerna

I två av motionerna tas upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 1014 av herr Werner m. fl. (vpk) anförs att den ekonomiska
utvecklingen i den kapitalistiska världen under 1970-talet har
uppenbarat den kapitalistiska hushållningens begränsningar och oförmåga
att ge människor social och ekonomisk trygghet. Den ekonomiska
tillväxten tycks långsiktigt avta. Massarbetslösheten, som man trodde
vara historia i de utvecklade kapitalistiska staterna och förpassad till
de fattiga utplundrade länderna, har åter blivit ett faktum också i de
högindustrialiserade kapitalistländerna. Storföretagens hämningslösa jakt
efter ökade vinster leder till allt hårdare hets i arbetslivet. Naturtillgångarna
utnyttjas hänsynslöst mot kommande generationer.

Sverige är en del av den kapitalistiska världen. De allmänna kristendenserna
och motsättningarna går igen också här. Det svenska näringslivet
kontrolleras av ett fåtal storkapitalister. Svenska storföretag
bedriver i förhållande till sin omfattning en betydande verksamhet
utomlands. De flesta bland de största svenska företagen sysselsätter
flera arbetare i andra länder än i Sverige. Samtidigt söker sig allt fler
internationaliserade storbolag till Sverige.

Den skärpta monopoliseringen av den svenska ekonomin har fått
följder för den ekonomiska utvecklingen på flera olika sätt. Koncentrationen
till storföretag har gått hand i hand med en vikande ekonomisk
tillväxttakt. BNP:s ökning, som under sextiotalets förra hälft var
nära 5 % i genomsnitt per år, under dess andra hälft något under 4 %
i genomsnitt har hittills under 1970-talet varit knappt 2 % i genomsnitt.
Orsakssambanden bakom detta är flera, men de flesta av dessa
går tillbaka till kapitalkoncentrationen och storfinansens stärkta maktställning.
Denna har begränsat nyföretagandet. Den förhindrar alltmer
en sådan produktionsökning som kan äventyra monopolistisk prissättning.
Koncentrationen har medfört utslagning av många producerande
företag och att arbetskraft överförts från produktiva delar till mindre
tillväxtfrämjande delar av ekonomin.

Med den vikande tillväxten har en långsiktig ökning av arbetslösheten

FiU 1976/77:10

ägt rum. En stor del av denna arbetslöshet har sugits upp av den svällande
icke-ordinarie arbetsmarknaden, av statliga beredskapsarbeten,
omskolningskurser, skyddad sysselsättning, arkivarbeten. 4,7 % av arbetskraften
beräknas 1976 ha varit utan arbete eller sysselsatt utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. Härtill kommer det ökande antalet
personer som förtidspensioneras av arbetsmarknadspolitiska skäl. Antalet
förtidspensionerade under den senaste femårsperioden har varit
ca 20 000 personer per år. 2 000—3 000 personer av dessa har förtidspensionerats
sedan de utförsäkrats från sin arbetslöshetskassa. Dessutom
tillkommer en kraftig ökning i antalet sjukskrivna och långtidssjuka,
vilket får följder för arbetsmarknaden.

Företagens strävan att öka sina profiter på de arbetandes bekostnad
och storföretagens försök att undgå att deras monopolistiska ställning
inte äventyras av deras egna investeringar har lett till den kraftiga ökningen
av svenska företags direktinvesteringar i utlandet som vi kunnat
iaktta under 1970-talet. Kapitalexporten har varje år under 1970-talet
hittills rört sig om miljardbelopp, 1976 noterades den hittills kraftigaste
med över 3,4 miljarder kronor. Det tycks som om kapitalisterna företrädesvis
lägger ”arbetsintensiv” produktion i utlandet och har kvar en
mera produktionsmedelsintensiv tillverkning i landet. Detta har starkt
bidragit till krisen i energihushållningen.

De skillnader som finns mellan den nya och den gamla regeringens
ekonomiska politik är icke av arten utan av graden. Den mest iögonfallande
och betydelsefulla olikheten ligger på det fördelningspolitiska
planet. Den nya regeringen förespråkar där en politik än mer till kapitalägarnas
förmån. Inte under hela efterkrigstiden har ett regeringsdokument
så ensidigt och oförblommerat uttryckt en sådan arbetsköparadvokatyr
om avtalsrörelsen som den nu föreliggande finansplanen.
Arbetarna ställs där inför en påstådd valsituation att de antingen
skall nöja sig med fem procents lönepåslag — vilket, då prisstegringarna
beräknas till sex procent — är en reallöneminskning, eller
också kommer de att bli ansvariga för sin egen arbetslöshet!

Knytnävsvarning mot de lönarbetande, uppskov med i valrörelsen
utlovade förbättringar för barnfamiljerna och pensionärerna till 1978 —
men utan prut tillmötesgående av militärledningens dyraste anslagsalternativ
och fortsatta gåvor och subventioner till kapitalägarna, se
där framgår högerpolitiken. Men ingen kan påstå att den är väsensskild
från vad som tidigare setts från regeringshåll i det här landet. Inte ens
regeringens planer på att uppta stora utlandslån är väsensskilda från
den förra regeringens politik. Det nya är att staten skall uppta dessa
lån, men i tidigare finansplaner har ökad utlandsupplåning rekommenderats
för såväl det privata näringslivet som för kommuner.

Den nuvarande ekonomiska situationen måste mötas i konfrontation
mot det kapitalistiska systemets funktionssätt och kapitalägarnas makt.

FiU 1976/77:10

Konjunkturpolitiska åtgärder som de förespråkas av regeringen syftar
i bästa fall till hjälp för stunden, för att vi skall ha ”uthållighet” över
det närmaste årets dåliga konjunkturläge. De hoppas på en ny högkonjunktur,
men en sådan går lagbundet alltid över i en ny kris. Den ekonomiska
politiken får därför inte bara utgå ifrån det tillfälliga konjunkturläget.
Den måste grundas på medvetenheten om att den kapitalistiska
hushållningen är orationell och aldrig kan befrias från konjunktursvängningar
och vad dessa medför av otrygghet för de lönarbetande
och andra utsatta. Samtidigt som den ekonomiska politiken
måste utgå från det aktuella läget måste den ingå som ett led i att befrämja
utvecklingen till ett nytt hushållningssystem, en socialistisk planhushållning.

Ett stort statligt industriprogram måste utvecklas. Till detta kan tillgångarna
i AP-fonden mobiliseras. Dess medel bör icke användas för
att öka kapitalets tillgångar av s. k. riskvilligt kapital. En styrning av
alla större investeringar är nödvändig. Kreditväsendet bör helt nationaliseras.

Strukturproblemen i ekonomin bör bemötas med en övergång till en
högre förädlingsgrad i ekonomin. Detta ger både en bättre energihushållning
och per insatt energienhet högre sysselsättningsgrad. Kärnkraftutbyggnaden
måste stoppas.

Den ökade utslagningen i arbetslivet måste bemötas med bestämda
åtgärder för att minska hetsen i arbetslivet. Arbetstiden måste förkortas
successivt så att sextimmarsdagen är verklighet 1980. Kapitalexporten
måste stoppas.

I motionen 1294 av herr Palme m. fl. (s) berörs först den internationella
utvecklingen. Sedan OECD-sekretariatet framlade sin prognos i
december månad 1976 har man, anförs det i motionen, kunnat se klara
tecken på en omsvängning i den ekonomiska politiken. Längst i denna
riktning har den nytillträdande presidenten i USA gått. Han har nyligen
framlagt ett betydande stimulansprogram för den amerikanska ekonomin
innehållande bl. a. en lång rad olika riktade åtgärder vilka sannolikt
kommer att snabbt stimulera USA:s ekonomi. Vidare har liknande
åtgärder även annonserats i Förbundsrepubliken Tyskland. Dessa två
länder svarar för sammanlagt inemot 60 procent av hela OECD-områdets
produktion. De stora OECD-länderna har även deklarerat sin avsikt
att sammankalla ett internationellt toppmöte under första delen av
1977 för att diskutera behovet av åtgärder. Man kan således redan nu
på goda grunder förutsätta att den ekonomiska politiken kommer att bli
mera expansiv än vad som förutsatts vid utarbetandet av OECD-prognosen.

Man kan även konstatera att utvecklingen i USA skjutit en betydande
fart redan före årsskiftet. Utvecklingen kommer därför sannolikt att med

FiU 1976/77:10

en viss marginal överträffa de tal som har angivits i OECD:s beräkningar.
En ökning av länderområdets tillväxttakt med ungefär 5 procent
synes vara möjlig att uppnå. Därmed skulle även världshandeln komma
att öka mer än vad som förutsatts i såväl regeringens finansplan som i
OECD-prognosen. Vidare bör profilen för världshandelns utveckling
härigenom ändras så att den i stället för att sakta av sannolikt kommer
att accelerera under senare delen av 1977. För vårt eget lands vidkommande
bör den ökade ekonomiska aktiviteten leda till att exporten får
en ytterligare stimulans — särskilt om man tar hänsyn till att efterfrågeökningarna
i vår omvärld nu kommer att innehålla såväl investeringar
som ett ökat bostadsbyggande, dvs. varuområden där den svenska exporten
sedan länge har en stark ställning.

Den inhemska utvecklingen under 1976. Den socialdemokratiska regeringens
ekonomiska politik under åren 1974—1976 gjorde, sägs det i
motionen, att vi kunde överbrygga den djupaste internationella konjunkturnedgången
som ägt rum sedan 30-talet. De kontraktiva effekterna av
oljeprisstegringen och av den kraftigt vikande exporten motverkades genom
en stark expansion av den inhemska efterfrågan. Den privata konsumtionen
steg dessa år med 3 å 4 procent per år och den offentliga konsumtionen
med ungefär lika mycket.

Det har emellertid varit ett centralt led i den socialdemokratiska regeringens
politik att samtidigt söka hålla uppe exportindustriernas och
de importkonkurrerande näringarnas konkurrenskraft och produktionskapacitet.
Ett betydande stöd har därför utgått till näringslivets investeringar,
vilket medfört att vi — i motsats till praktiskt taget alla andra
OECD-länder — lyckats hålla uppe den industriella investeringstakten
under konjunkturnedgångens år. Industrin har även erhållit stöd för
en omfattande lagerproduktion som bidragit till att hålla uppe sysselsättningen
i främst exportnäringarna och kompenserat för efterfrågebortfallet
från utlandsmarknaderna. Ett omfattande statligt stöd till arbetskraftens
utbildning har även bidragit till att hålla arbetskraften kvar i
industrisektorn.

Genom dessa olika åtgärder — lagerstöd, fondfrisläpp, utbildningsbidrag
m. m. samt expansionen inom den offentliga sektorn — har inte endast
en ökning av arbetslösheten kunnat undvikas utan sysselsättningen
har stigit relativt kraftigt.

Den internationella konjunkturuppgången under 1976 medförde en
relativt kraftig ökning av den svenska exporten, ehuru mindre än förutsedd.
Mellan 1975 och 1976 beräknas den ha ökat med 7 % i volym
och utgör därigenom en av de mest expansiva efterfrågekomponentema
under detta år. I takt med denna förstärkning av utlandsefterfrågan
fick den ekonomiska politiken läggas om i en mera restriktiv riktning.
Ett väsentligt led i denna politik var att förstärka statsfinanserna. Un -

FiU 1976/77:10

der året nedbringades underskott och upplåningsbehov på statsbudgeten.
Den ekonomiska politiken fick därför en allt mindre expansiv inverkan
på samhällsekonomin under de tre första kvartalen 1976 i syfte att bereda
ett ekonomiskt utrymme för den växande exporten.

I regeringens finansplan och den därtill hörande preliminära nationalbudgeten
uppehåller man sig mycket vid förhållandet att den svenska
exporten under 1976 och även under 1975 inte utvecklades i samma
takt som våra marknader ökade. Man slår fast som ett faktum att den
svenska exportindustrin kraftigt minskat sina marknadsandelar på
OECD-området under dessa båda år. I en viss statistisk mening anser
motionärerna det vara ovedersägligt att så har varit förhållandet. De
förklaringar som presenteras i finansplanen och nationalbudgeten anses
däremot onyanserade och i vissa avseenden även missledande. I regeringens
dokument framhålls som egentligen enda förklaringsfaktor till
detta förhållande att den svenska lönekostnadsstegringen har varit snabbare
än omvärldens. Detta skulle i sin tur ha lett till att de svenska företagen
skulle ha ökat sina priser snabbare än konkurrenterna och därigenom
”prissatt sig ur marknaden”.

Redan detta förhållande — att våra exportföretag skulle tagit ut
högre priser än konkurrenterna — kan göras till föremål för kritiska invändningar.
Kritiken framstår som än mer befogad när den härledes
uteslutande till löneutvecklingen. På de allra flesta varuområden möter
de svenska exportföretagen en prisnivå som fullständigt bestäms av de
internationella marknaderna. Det finns helt enkelt inte marknadsmässigt
utrymme för en självständig prissättning. De indexberäkningar som
ligger till grund för regeringens bedömningar på dessa punkter har
heller inte tagit tillbörlig hänsyn till att t. ex. kvalitetsförbättringar och
förändringar i varusammansättningen kan ha gett upphov till en betydande
del av de statistiskt registrerade förändringarna i exportpriserna.
Även de redovisade marknadsandelsförändringarna är sannolikt påverkade
av en rad olika statistiska osäkerheter. Det är mycket möjligt att
Sverige har lyckats att relativt väl hålla uppe marknadsandelarna på de
områden som vår svenska export är inriktad på, t. ex. trä, massa, papper,
specialstål, kvalificerade verkstadsprodukter, men att just dessa varuområden
haft en långsammare tillväxt än världshandeln. Sådana förskjutningar
i varufördelningen kan statistiskt ge upphov till förskjutningar
i marknadsandelarna. Den svenska exportens fördelning på länder
kan också ha varit en faktor som gjort att vår export växt långsammare
än världshandelns ökning.

Motionärerna finner det vara anmärkningsvärt med hänsyn till den
stora roll det spelar i regeringens argumentation, att man inte har gjort
mera ambitiösa försök att kartlägga omfattningen och orsakerna till
dessa marknadsandelsförskjutningar.

Motionärernas grunduppfattning är att den svenska industrins kon -

FiU 1976/77:10

kurrenskraft sett över en längre tidsperiod visat sig vara oförändrat
god i förhållande till det helt övervägande antalet länder med vilka vi
konkurrerar. Visserligen är det ovedersägligt att den svenska industrins
arbetskraftskostnader under de två sista åren stigit snabbare än t. ex.
de västtyska. Men detta är en konsekvens av — inte en orsak till —
de snabba exportprisstegringarna under tidigare år. Taget över en längre
period visar de svenska arbetskraftskostnaderna per produktenhet en
med de viktigare konkurrentländerna parallell utveckling.

Politik för en stark ekonomi. Den ekonomiska politikens grundläggande
mål är att skapa arbete och trygghet åt alla. För att man skall
kunna förverkliga detta mål krävs en stark ekonomi. Det är endast i
en stark ekonomi som man långsiktigt kan hävda den fulla sysselsättningen.
Det är endast den starka ekonomin som kan ge medborgarna
den ekonomiska trygghet som vårt sociala ansvar kräver. Det är endast
i kraft av en stark ekonomi som ett land kan hävda sitt ekonomiska oberoende
och självständigt förverkliga de egna ekonomisk-politiska målen.

Inför den bild av den internationella ekonomiska utvecklingen som nu
framträder är det nödvändigt att med kraft fullfölja målet att med bibehållen
full sysselsättning återvinna balansen i vår utrikeshandel. Den
arbetsmarknadspolitiska beredskapen måste utnyttjas för att klara de
svårigheter som kan uppträda på arbetsmarknaden under vintern och
våren. Aktiva näringspolitiska åtgärder måste sättas in för att möta
de mera långsiktiga strukturproblemen i olika industribranscher. Samtidigt
måste den ekonomiska politiken inriktas på att minska budgetunderskottet
och statens lånebehov för att förbättra vår utrikesbalans
och minska vårt beroende av internationell upplåning.

Den borgerliga regeringen har emellertid inte förmått att utforma
en sådan politik. Åtgärderna för att möta de näraliggande arbetsmarknadsproblemen
är otillräckliga. Föreliggande speciella branschproblem
hanteras med tveksamhet och tidsfördröjningar. Man accepterar passivt
en mycket kraftig försämring av vår utrikesbalans under 1977.

Den socialdemokratiska regeringens strävan att minska underskottet
i den statliga budgeten har ersatts med en svag finanspolitik, som leder
till växande underskott. Det är särskilt allvarligt att detta sker i ett läge
med en uppåtgående konjunktur.

Det socialdemokratiska partiet tar bestämt avstånd från en politik
som leder till denna kraftiga ökning av Sveriges internationella skuldsättning.
Så sent som under våren 1976 anslöt sig en bred majoritet
inom riksdagen till den dåvarande regeringens förslag att den ekono -

FiU 1976/77:10

miska politiken under återstoden av sjuttiotalet skulle inriktas på att
uppnå balans i vårt lands utrikeshandel fram till 1980. Trots att den
ekonomiska utvecklingen inte på något avgörande sätt avvikit från den
som förutsattes i 1975 års långtidsutredning har den borgerliga regeringen
i sin första budget accepterat en mycket kraftig försämring av
vår utrikesbalans för 1977. Detta har också kommit till uttryck i finansplanen
genom att balansen i de utrikes betalningarna inte längre ingår
bland de primära målen för den ekonomiska politiken.

1 stället för att själv ålägga sig en nödvändig finanspolitisk restriktivitet
lägger man ansvaret för den ekonomiska utvecklingen på lönekostnaderna
och alltså därigenom på löntagarna och deras organisationer.
Det är enligt regeringens mening de fackliga organisationernas återhållsamhet
i lönekraven som skall åstadkomma den förbättringen av vår
internationella konkurrenssituation som på sikt skall kunna medföra en
förstärkning av vår utrikeshandel. I själva verket är det regeringens
svaga finanspolitik med dess kraftiga likviditetspåspädning som medför
risker för fortsatta snabba pris- och kostnadsstegringar i vårt land.
Socialdemokraterna tar därför bestämt avstånd från den borgerliga regeringens
försök att inte själv ta ansvar för den ekonomiska politiken
utan lägga över detta på löntagarna och deras organisationer.

De uppskattningar som görs i finansplanen av den inhemska efterfrågans
tillväxt är enligt motionärernas mening inte realistiska. Regeringens
antagande om inkomstutvecklingen har långt mera karaktären
av ett programmatiskt uttalande, ett försök att styra löneutvecklingen,
än det beräkningstekniska exempel som den socialdemokratiska regeringen
använde i motsvarande situationer. Men detta styrningsförsök
kan inte förändra den verklighet som skapas av efterfråge- och likviditetspåspädningen
via finanspolitiken.

Den ekonomiska politiken bör enligt motionärerna under den kommande
perioden kännetecknas av en i jämförelse med regeringsförslaget
betydligt större restriktivitet. Huvudinriktningen av den finanspolitik
man föreslår är att skapa förutsättningar för i stort samma reala utveckling
av konsumtion och investeringar inom ekonomins olika sektorer
som den som anges i regeringens finansplan. Samtidigt ger den
stramare politiken utrymme för en snabbare produktionsökning och en
bättre sysselsättningsutveckling inom industrin via en gynnsammare utveckling
av utrikeshandeln. Härigenom kan underskottet i bytesbalansen
bli drygt 3 miljarder kr. lägre än vad regeringens politik leder till. De
förslag som framläggs om inkomstförstärkningar och besparingar i statens
budget minskar budgetunderskottet med ca 5 miljarder kr.

Den ekonomiska utvecklingen under 1977. Motionärerna konstaterar
att regeringen vid utarbetandet av sin prognos för utrikeshandelns utveckling
inte tagit hänsyn till den omläggning av den ekonomiska poli 2

Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

tiken i mera expansiv riktning som skett eller väntas ske i flera viktiga
OECD-länder under våren 1977. En viss uppjustering av prognosen
för den svenska marknadstillväxten framstår därför som motiverad.
Av ännu större betydelse för regeringens bedömning av exportens utveckling
1977 är emellertid den förutsättning man lagt in om att vi
skall fortsätta att förlora marknadsandelar. Intill dess att säkrare underlag
föreligger har motionärerna inte funnit anledning att acceptera den
kraftiga nedjusteringen av den svenska exportutvecklingen som de av
regeringen förutsatta marknadsandelsförlusterna skulle innebära. Det
bör vara möjligt att under 1977 uppnå en tillväxt i exportvolymen som
ligger på 9 å 10 procent.

Även i fråga om importen har motionärerna en annan bedömning.
Importökningen såsom den beräknas i finansplanen förefaller motionärerna
anmärkningsvärt snabb med hänsyn till att så mycket av den
inhemska expansionen ligger på de offentliga sektorerna och på byggnadsinvesteringarna.
Om en mer restriktiv finanspolitik genomförs och
om hänsyn tas till den annorlunda uppfattning som man har om det
svenska näringslivets konkurrenskraft, bör importprognosen nedjusteras
med ca 1 1/2 procent i förhållande till regeringens bedömningar, hävdar
motionärerna.

Enbart dessa två förändringar i bedömningen av den svenska utrikeshandeln
leder till en relativt betydande förbättring av vår bytesbalans.
Tar man dessutom även hänsyn till den i jämförelse med regeringens
prognos något bättre bedömning av den internationella prisutvecklingen
på olje- och råvaruområdet, som nu kan göras så bör man kunna uppnå
en förbättring av utrikesbalansen i förhållande till regeringens beräkning
som ligger på 3 å 4 miljarder kr.

En viktig förutsättning för att denna förbättring av utrikesbalansen
skall komma till stånd är dock att den inhemska efterfrågeutvecklingen
blir förhållandevis dämpad. De prognoser för volymtillväxten av konsumtion
och investeringar som redovisas i finansplanen är enligt motionärernas
mening inte realistiska mot bakgrund av den ekonomiska
politik regeringen vill föra. Det förefaller oundvikligt att pris- och kostnadsstegringen
blir större vid ett förverkligande av den av regeringen
föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken. Detta kan dock
komma att motvägas av att den internationella prisstegringen på vissa
viktiga råvaruområden blir lägre än vad regeringen förutsatt i sina
kalkyler. Sammantaget leder dessa olika faktorer till slutsatsen att uppgången
1977 av såväl hushållens disponibla inkomster som den privata
konsumtionen blir större än vad som anges i finansplanen.

Den åtstramning av finanspolitiken, som motionärerna föreslår, syftar
till att skapa förutsättningar för att den volymmässiga tillväxten under
1977 av inhemsk efterfrågan skall bli av ungefär den storleksordning
som anges i finansplanen. En real konsumtionsökning med 2—2,5 pro -

FiU 1976/77:10

cent bör accepteras mot bakgrunden av de krav på fortsatt standardökning
som reses från olika grupper av befolkningen.

Sammanfattningsvis innebär budgetalternativet en ökning av efterfrågan
inom landet som endast i begränsad utsträckning understiger
den volymutveckling, som finansplanens försörjningsbalans för den
svenska ekonomin bygger på. Ökningen är däremot väsentligt lägre än
vad som skulle följa om regeringens ekonomiska politik genomfördes.

När det gäller produktion och sysselsättning menar motionärerna att
deras alternativ leder till en något snabbare produktionsstegring och
därmed också en något bättre sysselsättningsutveckling än den som regeringen
angivit. Detta är i första hand en konsekvens av de annorlunda
bedömningar som gjorts av exportens och importens utveckling.
BNP bör kunna öka med 2—2,5 procent mellan 1976 och 1977. Den
kraftiga minskning av industrisysselsättningen som regeringen accepterat
i sin ekonomiska bedömning bör motverkas för att stå i bättre överensstämmelse
med de långsiktiga målen för vår sysselsättningsstruktur. Vid
ett genomförande av den föreslagna ekonomiska politiken kommer industriproduktionen
att öka med 2—4 procent mer än vad regeringen
angivit. Detta bör kunna begränsa den kraftiga nedgång i industrisysselsättningen
som regeringen förutsatt. En politik med denna inriktning
ger en bättre anpassning till en trolig konjunkturutveckling och bör
skapa goda förutsättningar för en långsiktig balans i vår ekonomi.

Övriga motioner rör delfrågor inom den ekonomiska politiken.

I motionen 52 av herr Werner m. fl. (vpk) krävs att prisstoppet
vidgas till att omfatta alla dagligvaror. Ett prisstopp är visserligen inte
det saliggörande om inflationen skall bekämpas. Det krävs en rad andra
åtgärder för att minska monopolen och profitörernas makt över prissättning
och ekonomi över huvud taget. Prisstopp på samtliga dagligvaror
framstår bland dessa åtgärder dock som en primär nödvändighet.
Det skulle kunna dämpa de mest direkta verkningarna av inflationen
för de lönarbetande. Motionärerna finner det därför nödvändigt att
riksdagen omprövar tidigare beslut och nu kräver av regeringen, att
denna tillämpar den allmänna prisregleringslagen så, att prisstopp införes
på alla dagligvaror.

I motionen 169 av herr Werner m. fl. (vpk) hävdas att föreställningen
att lönekostnaderna skulle vara inflationens huvudsakliga drivkraft är en
myt. Den nya regeringen ger, enligt motionärerna, i finansplanen ensidigt
uttryck för denna mot de lönarbetande riktade vanföreställning.

Inflationens orsaker står enligt motionärerna att finna i den moderna
kapitalismens allmänna utvecklingsdrag och kris. Dessa drag tvingar
fram en stark kapitalackumulation. Kapitalet, främst monopolen och

FiU 1976/77:10

storföretagen, försöker klara sitt ackumulationsbehov genom att tillvälla
sig en i förhållande till den egna insatsen orättmätigt stor del av
den samhälleliga produktionen. De har där statens stöd. Inflationen
riktar sig i första hand mot de lönarbetande. Då kapitalet inte förmår
åstadkomma direkta lönesänkningar angriper man de arbetandes reallöner
genom prisstegringar. Det har i år ett anmärkningsvärt entydigt
stöd av regeringen.

Anti-inflationspolitikens huvuduppgift är enligt motionärerna att
kringskära kapitalägarnas ekonomiska övertag och prisuppskörtningar.
I motionen anges i ett tiopunktsprogram de krav som står i förgrunden:

1. Prisstopp på alla dagligvaror

2. Hyresstopp

3. Bort med momsen på mat

4. Ingrepp mot monopolistisk prissättning — skärpt monopollagstiftning 5.

Begränsning av den kommersiella reklamen

6. Slut på gåvopolitiken till företagen

7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexporten — dämpa utrikeslånandet

8. Lågräntepolitik

9. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation

10. Ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun.

I motionen 595 av herr Feldt m. fl. (s) anförs att den s. k. restposten
i betalningsbalansen, vilken fångar upp skillnaderna mellan valutareservens
registrerade förändringar och övriga kända poster på betalningsbalansen,
har från en jämförelsevis obetydlig nivå under senare tid successivt
ökat till ansenliga belopp. Under de båda åren 1975 och 1976
uppgår den till över 4 miljarder kr. Detta måste innebära att betydande
penningströmmar går vid sidan av dem som statistiskt registreras
med nuvarande system.

Den allvarligaste bristen i vårt nuvarande system synes sammanhänga
med att valutaanmälan inte behöver lämnas i samband med betalningar
från utlandet som avser varuexportlikvider. Detta förhållande
har medfört att anmälningar i en förmodligen betydande utsträckning
inte heller lämnas i samband med betalningar från utlandet avseende
andra typer av transaktioner. En nära till hands liggande anledning till
detta är att bankerna inte känner till vad en inflytande betalning avser
och därför har svårt att avgöra om valutaanmälan måste ske. Det är
sannolikt att de bortfall i registreringen som detta förhållande medför
förklarar en betydande del av den restpost som observerats under senare
år.

Det arbete som varit på gång inom ansvariga myndigheter för att förbättra
främst den statistiska informationen måste fullföljas så snabbt
som möjligt, inte minst för att riksdagen skall vara i stånd att bedöma
den ekonomiska situationen landet befinner sig i och den finanspolitik
som regeringen föreslår.

FiU 1976/77:10

Innan ett fullgott material föreligger är det också nödvändigt att regeringen
i sin bedömning av förhållandena ger riksdagen sin uppfattning
till känna hur restposten kan tänkas vara sammansatt.

I motionen 1013 av herr Unckel (m) pekas på det stora problem
som de icke oljeproducerande u-ländernas växande skuldbörda utgör.
En stor del av dessa skulder utgörs av lån upptagna på den privata
kapitalmarknaden via västerländska banker.

Enligt motionären kan en fortsatt utveckling av detta slag leda till
en situation där dels allt fler u-länders kreditvärdighet uttöms, dels
västerländska banker sitter med fordringar som inte går att kräva in
enligt de ursprungliga lånevillkoren.

Motionären föreslår mot denna bakgrund att Sverige inom ramen för
OECD skall verka för upprättande av ett rapporteringssystem avseende
u-ländernas växande skulder inom det västerländska banksystemet.

Utskottet

Den internationella utvecklingen

Den information som nu föreligger om den ekonomiska utvecklingen
i OECD-länderna månaderna kring årsskiftet 1976/77 bekräftar den
bild av konjunkturutsikterna för år 1977 som tecknats i finansplanen.
En fortsatt förhållandevis långsam konjunkturuppgång i Västeuropa är
således den mest sannolika utvecklingen. Den bedömningen kan nu
grundas på ett stabilare underlag än vad som förelåg i november—
december.

Av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa blir
vad som händer med ekonomin i USA. Där kan utvecklingen under det
fjärde kvartalet 1976 i efterhand sägas rymma en något mer positiv
tendens än vad tidigare bedömningar gav vid handen. Uppgången under
årets sista månader var relativt kraftig mätt med de vanliga konjunkturindikatorerna.
Av betydelse i sammanhanget är framför allt att kapacitetsutnyttjande
och orderingång nu pekar uppåt, vilket får effekter på
investeringsbenägenhet och import. Tillsammans med det av president
Carter presenterade programmet för att stimulera ekonomin under 1977
och 1978 pekar detta mot att tillväxten i USA under 1977 bör kunna
bli något högre än de 4,5—5,5 % som i finansplanen bedömts sannolikt.

Normalt bör man räkna med relativt lång eftersläpning från det att
en konjunkturuppgång startar i USA och till dess uppgången får effekter
på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Det som nu diskuteras är
emellertid inte en påbörjad uppgång utan vad som måste bedömas vara
en paus i uppgången efter en relativt snabb tillväxtfas. Det bör också
vägas in att sannolikheten för en mer expansiv politik i Förbundsrepubliken
Tyskland ökar om uppgången i USA är säkerställd, eftersom i

FiU 1976/77:10

nuvarande läge den politiska viljan att stödja en uppgång är av avgörande
betydelse.

Emellertid tyder det mesta på att man i Förbundsrepubliken Tyskland
tills vidare kommer att föra en mycket stram politik som begränsar
den eljest möjliga uppgången. I den västtyska regeringens ekonomiska
årsrapport som lades fram den 26 januari 1977 förutses nu en tillväxt
av bruttonationalprodukten om 5 % under 1977, dvs. något lägre än
helårssiffran för 1976. Lönekostnadsstegringen har i rapporten beräknats
till drygt 7,5 %. Att döma av ett vid månadsskiftet januari—februari
träffat avtal inom metallsektorn, som anses bli normerande på den västtyska
arbetsmarknaden, synes den totala lönekostnadsstegringen i Förbundsrepubliken
dock komma att ligga på en något högre nivå, eller 8—
9 % exklusive löneglidning.

Den strama ekonomiska politiken i Förbundsrepubliken Tyskland
innebär att en rad andra länder i Västeuropa också tvingas föra en försiktig
politik med hänsyn till sina underskott i handels- och bytesbalanserna.
I den senaste halvårsrapporten från EG om det ekonomiska läget
(1977-01-28) räknar man nu med en tillväxt inom EG-området om
endast 3 % under år 1977.

Sammanfattningsvis bör man kunna räkna med en relativt snabb tillväxt
i USA, varigenom en dragkraft etableras i den internationella konjunkturuppgången.
Alternativet att uppbromsningen i världskonjunkturen
under andra halvåret 1976 skulle kunna slå över i en ny nedgångsfas
verkar nu inte sannolikt. I Förbundsrepubliken Tyskland för
man emellertid tills vidare en mycket stram politik, vilket starkt påverkar
Västeuropa i övrigt. En stabil uppgång bör vara säkerställd, men
den torde komma att ske långsamt.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1976

I finansplanen diskuteras relativt utförligt frågan om den svenska
industrins kostnadsläge och konkurrenskraft. Exportpriset på svenska
bearbetade varor steg med 29 % 1974—1976 medan det genomsnittliga
exportpriset i svenska kronor för OECD-länderna steg med endast 10 %.
De svenska relativpriserna skulle sålunda ha stigit med hela 17 % på
två år och orsakat förluster i marknadsandelar på ungefär lika många
procent. Också på den svenska marknaden har svensk industri förlorat
marknadsandelar under år 1976. I finansplanen betonas sambandet
mellan förlusterna i marknadsandelar och den ogynnsamma kostnadsutvecklingen
för svensk industri.

I den socialdemokratiska partimotionen 1294 rörande riktlinjerna för
den ekonomiska politiken kritiseras finansplanens behandling av denna
frågeställning. De förklaringar som anförs i finansplanen anses onyanserade
och i vissa avseenden missledande. Motionärerna menar att den
statistik bedömningarna vilar på rymmer en rad osäkerheter och bl. a.

FiU 1976/77:10

inte tar tillbörlig hänsyn till kvalitetsförbättringar och förändringar i
varusammansättningen. De finner det anmärkningsvärt att det inte
gjorts mer ambitiösa försök i finansplanen att kartlägga omfattningen
av och orsakerna till dessa marknadsförskjutningar.

Enligt utskottets mening kan det självfallet inte uteslutas att själva
beräkningstekniken har viss betydelse för resultatet vid detta slag av beräkningar.
Den kan emellertid knappast spela mer än en marginell roll
och på intet sätt rubba den allmänna bild av förlorade marknadsandelar
och försämrad konkurrenskraft som redovisas i den preliminära nationalbudgeten
och i finansplanen. De förberedande studier som företagits
vid konjunkturinstitutet rörande marknadsutvecklingen för svenska exportvaror
i enskilda länder vidimerar den bild som finansplanen ger.

Med hänsyn till den betydelse frågan om den svenska kostnadsutvecklingen
har för vårt lands ekonomiska utsikter och för den ekonomiska
politikens utformning har utskottet vid behandlingen av detta ärende
ägnat frågan särskild uppmärksamhet.

Vid en bedömning av ett lands kostnadsläge och kostnadsutveckling
måste hänsyn tas dels till lönekostnaderna, dels till produktiviteten. En
sammanvägning av lönekostnaderna per arbetad timme och antalet producerade
enheter per timme (produktiviteten) ger lönekostnader per
producerad enhet, vilket är det mått som brukar användas vid jämförelser
mellan olika länders konkurrenskraft.

Utskottet har studerat material från olika källor. De uppgifter som
utskottet här redovisar har hämtats från ett material som har utarbetats
inom Svenska Handelsbankens ekonomiska sekretariat. Materialet bygger
på respektive länders officiella statistik och statistik från OECD.
Motsvarande statistik från annat håll ger en i huvudsak likartad bild.

Tabell 3. Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin 1970—
1976

I nationella valutor
(Index 1970 = 100)

	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976 (prog- nos)
Frankrike	100	106,3	111,6	121,3	142,2	177,7	190,2
Förbundsrepubliken Tyskland 100	111,6	116,7	121,3	134,7	145,3	143,5
Norge	100	113,5	124,1	132,3	152,8	193,3	212,0
Japan	100	113,4	121,5	129,3	177,6	218,9	215,4
Storbritannien	100	108,8	117,2	123,5	154,7	198,1	230,5
Förenta staterna	100	102,3	104,7	107,2	116,1	134,4	138,6
Sverige	100	109,4	117,2	124,3	137,2	171,9	195,6

I tabell 3 redovisas kostnadsutvecklingen i respektive lands valuta.
Därav framgår att den västtyska kostnadsutvecklingen var endast obetydligt
långsammare än Sveriges under åren 1970—1974. Däremot var

FiU 1976/77:10

den svenska kostnadsutvecklingen väsentligt snabbare under åren 1975
och 1976. Jämför man däremot med exempelvis Storbritannien, som haft
betydande underskott i bytesbalansen, har den svenska kostnadsutvecklingen
under perioden 1970—1976 varit långsammare.

Kostnadsutvecklingen i nationell valuta ger dock inte en uppfattning
om förändringen i Sveriges relativa konkurrensläge. För att få en bild
av hur denna förändrats måste man även ta hänsyn till valutakursförändringar.
I tabell 4 redovisas index för konkurrenskraftens utveckling
i några viktiga konkurrentländer.

Av tabell 4 framgår att Sverige stärkte sin konkurrenskraft väsentligt
gentemot Västtyskland 1970—1974 genom D-markens uppskrivning
men att en avsevärd försämring skedde 1975 och 1976. Samma bild av
utvecklingen får man om man vidgar jämförelsen till att omfatta flera
konkurrentländer. Genom den starka nedskrivningen av det engelska
pundet har Storbritannien förstärkt sin konkurrenskraft.

Sammanfattningsvis hade vi åren 1970—1973 en med omvärlden i
stort sett oförändrad konkurrenssituation. Mellan 1973 och 1974 förbättrades
Sveriges konkurrenskraft markant, för att mellan 1974 och
1976 avsevärt försämras.

Sverige har åtagit sig att gentemot vissa länder, däribland Förbundsrepubliken
Tyskland, hålla i princip oförändrade växelkurser. Genom
justering av riktkurserna inom den s. k. valutaormen har, under den
period som här diskuterats, en förändring av den svenska kronans värde
gentemot den tyska marken skett. Det är väsentligt att framhålla att sådana
kursjusteringar inom ramen för ett valutasamarbete är exceptionella.
Vid bedömningen av hur de svenska företagens konkurrenskraft

Tabell 4. Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin 1970—
1976

I svenska kronor
(Index 1970 = 100)

	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976 (prog- nos)
Frankrike	100	105,0	112,3	127,3	140,4	183,8	185,0
Förbundsrepubliken Tyskland	100	115,3	122,5	140,9	162,8	172,7	174,7
Norge	100	113,8	123,5	139,1	169,5	211,9	233,1
Japan	100	116,7	132,2	145,2	189,9	213,2	218,5
Storbritannien	100	109,2	112,4	106,1	129,5	146,9	146,2
Förenta staterna	100	100,6	95,9	92,1	104,5	108,0	116,5
Sverige	100	109,4	117,2	124,3	137,2	171,9	195,6
Sverige i relation till ett vägt genomsnitt för 13 konkurrent-länder1	100	100,0	102,6	100,0	93,0	101,5	111,4

1 De 13 länderna är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, Canada, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien,
USA och österrike.

FiU 1976/77:10

kan komma att förändras framöver måste fasta växelkurser betraktas
som en förutsättning, bl. a. med hänsyn till strävan att hålla den inhemska
prisutvecklingen under kontroll. Då blir det också kostnadsutvecklingen
i nationella valutor som är den relevanta basen för en jämförelse.

De i tabell 4 redovisade indexserierna sammanfattar flera underliggande
faktorer. Studerar man dessa över en längre period så finner man
att Sverige under 1960- och 1970-talen haft en snabbare utveckling av
lönekostnaderna per arbetad timme än konkurrentländerna. Detta har
dock uppvägts av att produktiviteten utvecklats ännu snabbare, relativt
sett. Mellan 1974 och 1976 är det framför allt kombinationen av snabb
lönekostnadsutveckling per arbetad timme och svag produktivitetsutveckling
som orsakar försämringen i det svenska relativa kostnadsläget.

Utskottet anser det väsentligt att understryka att den huvudsakliga
förklaringen till den svaga utvecklingen av produktiviteten står att finna
i det förhållandet att de svenska företagen under den djupa internationella
konjunkturnedgången 1975 inte avskedade personal utan behöll
arbetskraften i företagen, delvis med hjälp av statliga stödinsatser. Den
jämförelsevis goda produktivitetsutvecklingen i våra konkurrentländer
under 1975 och 1976 har köpts till priset av en snabbt stigande arbetslöshet.
Man kan emellertid inte utesluta att den oförmånliga produktivitetsutvecklingen
i vårt land 1974—1976 även kan ha andra förklaringar.

Den ekonomiska politikens inriktning mot att behålla de anställda i
företagen även under lågkonjunkturen har alltså lett till en svag utveckling
av produktiviteten. Samtidigt har dock under 1975 och 1976 förutsättningar
skapats för en snabb produktivitetsstegring under kommande
år, eftersom produktionen kan ökas kraftigt utan att nyanställningar
görs. Till detta bidrar också att industrins kapacitet fortsatt att byggas
ut och att omfattande utbildning bedrivits i företagen.

För att en sådan produktivitetsstegring faktiskt skall komma till stånd
fordras att efterfrågan på svenska varor ökar så att företagens produktionskapacitet
till fullo kan utnyttjas. Hänsyn måste då tas till att den
internationella konjunkturuppgången förväntas ske i relativt långsam
takt och till att efterfrågeökningen inledningsvis kan mötas genom avveckling
av de stora inneliggande lagren. Detta innebär att det dröjer
förhållandevis lång tid innan de möjliga produktivitetsvinsterna kan förverkligas.
Under denna period blir den svenska kostnadsutvecklingen i
stort sett helt beroende av löneutvecklingen och utvecklingen av lönebikostnaderna.

I finansplanen finns belyst hur förändringar i priserna på svenska
varor jämfört med utländska varor slår på den svenska exportens
marknadsandelar. Utskottet har funnit det intressant att studera i vilken
utsträckning förändringar i relativpriserna styrs av förändringar i
det relativa kostnadsläget.

FiU 1976/77:10

Tabell 5. Procentuella årliga förändringar av Sveriges relativa exportpriser på
bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet 1972—1976

1972—1973	1973—1974	1974—1975	1975—1976
Relativa priser —0,7	-1,8	+ 13,0	+3,5
Relativa lönekostnader
per producerad enhet —2,5	-7,0	+ 9,1	+ 9,8

I tabell 5 görs en jämförelse mellan utvecklingen av relativa exportpriser
på svenska bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad
enhet under perioden 1972—1976. Uppgifterna om relativa priser
har hämtats ur den preliminära nationalbudgeten. Siffrorna över den
relativa kostnadsutvecklingen har tagits från tabell 4 i detta betänkande.
Vid beräkningen av relativa priser jämförs exportpriserna på svenska
bearbetade varor med världsexportpriserna på bearbetade varor. De relativa
lönekostnaderna per producerad enhet framräknas genom en jämförelse
med endast 13 länder (jämför not till tabell 4).

Material från andra källor avseende relativa lönekostnader per producerad
enhet ger i huvudsak samma bild som den i tabell 5. Skillnaderna
mellan förändringstalen för priser resp. kostnader blir dock mindre
1973—1974 och 1974—1975.

Den slutsats som kan dras av tabell 5 är att rörelseriktningen för relativprisernas
förändring styrs av lönekostnadsutvecklingen men att även
andra faktorer måste påverka förändringens storlek. Mellan 1972 och
1975 höjs de relativa priserna med 10,2 % medan de relativa lönekostnaderna
är oförändrade (andra källor visar en ökning av de relativa
kostnaderna under denna period med 4,5 %). Utvecklingen 1975—76
är av omvänt slag. Kostnadsläget försämras snabbare än vad relativpriserna
ökar.

Det finns flera faktorer som kan tänkas påverka relativpriserna vid
sidan av den relativa lönekostnadsutvecklingen. De påvisade skillnaderna
kan t. ex. ha en rent statistisk förklaring sammanhängande med den
svenska exportens varusammansättning. Vidare kan prisutvecklingen på
insatsvarorna i svensk industri vara en förklaringsfaktor liksom de svenska
företagens vinstutveckling jämfört med de utländska företagens. Utskottet
har inte underlag för att bedöma dessa olika faktorers relativa
betydelse.

Utskottet vill dock sammanfattningsvis konstatera att svensk industri
vid början av år 1977 generellt sett befinner sig i ett besvärligt kostnadsläge,
samtidigt som flera stora branscher har problem som är av mer
långsiktig, strukturell natur. En grundförutsättning för att vi skall kunna
utnyttja de möjligheter till exportframgångar, som en återupptagen snabb
konjunkturförbättring ger, är att vi kan hålla kostnadsutvecklingen under
kontroll. År 1977 blir i detta hänseende av avgörande betydelse.

FiU 1976/77:10

Den ekonomiska politikens mål och inriktning 1977

I Sverige har vi försökt överbrygga den kanske djupaste internationella
konjunkturnedgången under efterkrigstiden genom att upprätthålla
en hög privat konsumtion och genom att föra en expansiv inhemsk politik
som hållit uppe den offentliga konsumtionen, industriinvesteringarna
och industrins lagerproduktion. Politiken har varit förhållandevis
framgångsrik i så måtto att vi under hela perioden hållit uppe sysselsättning
och produktion. Industrins investeringar har kunnat bibehållas
på den nivå som uppnåddes år 1974. Sysselsättningen har varit mycket
hög, i skarp kontrast mot vad som varit fallet i de allra flesta industriländer
under konjunkturnedgången.

Bakom den förda politiken — som syftat till att motverka effekterna
av de internationella konjunktursvängningarna — har stått en bred majoritet
i den svenska riksdagen. Man har ansett det förnuftigt och riktigt
att fylla ut den bristande efterfrågan utifrån med insatser som hållit
uppe efterfrågan inom landet. Folkhushållet har därigenom även under
1975 och 1976 kunnat tillföras en ökad mängd varor och tjänster,
ett tillskott som annars hade gått förlorat. Människor har fått behålla
sina arbeten. Industrins kapacitet har fortsatt att öka, lager har byggts
upp och utbildningen inom företagen har vidgats. Också den offentliga
tjänstesektorn har kunnat byggas ut genom att den totala sysselsättningen
ökat.

I någon mån fanns utrymme för en expansiv politik genom det goda
utgångsläge för konkurrenskraft och export som hade etablerats år 1974.
Till största delen innebär emellertid expansionen att vi i förväg tagit i
anspråk en framtida förväntad produktionsökning. Den privata konsumtionen
har under åren 1975—1976 ökat med sammantaget drygt
6 % och den offentliga något snabbare. Samtidigt har industriproduktionen
som ytterst skall betala denna expansion stått stilla. Konsumtionsökningen
har skett ”på kredit” och till priset av ett stort underskott
i bytesbalansen.

Problemet kan ges en principiell innebörd. Om en konsekvent utformad
anticyklisk politik skall kunna föras förutsätter det att enighet
kan nås om att tillämpa samma synsätt under hela konjunkturförloppet.
Det betyder att vi efter en avsiktlig inhemsk expansion under nedgångsfasen
måste avstå från att under den goda konjunkturen själva för konsumtionsändamål
helt ta i anspråk de ökade resurser som då skapas. De
måste i stället målmedvetet styras över för att betala tillbaka de utländska
skulder som vi iklätt oss under den internationella avmattningen
samt att räta upp bytesbalansen.

Vid utformningen av en politik av detta slag vilar ett stort ansvar inte
bara på statsmakterna utan också på arbetsmarknadens parter. Om vi
kostar på oss en snabb reallönestegring under tider när industriproduktionen
står stilla och exporten inte ökar alls då blir också utrymmet för

FiU 1976/77:10

reallönehöjning under de därefter kommande åren — när produktion
och export åter ökar — i motsvarande mån mindre.

Alternativet till en politik av det slag, som vi fört under de gångna
åren och som vi nu skall försöka fullfölja, är att följa med i de konjunkturvågor
som via utrikeshandeln sveper in i vårt land. Med den
stora utrikeshandel vi har innebär det nödvändigtvis stora återverkningar
på produktion och sysselsättning. En sådan anpassning skulle
innebära ett nederlag för en förnuftig konjunkturpolitik. Stora ansträngningar
måste göras för att undvika en utveckling mot en bytesbalanssituation,
där vi inte själva kan välja politik. Ett oundgängligt led
är då att vi under kommande år förmår vända utvecklingen tillbaka till
ett balansläge.

I det uppgångsskede som nu avtecknar sig är den svenska industrins
konkurrenskraft och framtidstro av avgörande betydelse. Den vändning
uppåt i industrikonjunkturen som ägde rum i Sverige under första halvåret
1976 kunde avläsas i en ökad orderingång och stigande produktion.
När sedan under hösten den väntade uppgången uteblev reviderade industrin
gradvis ned sina planer. Resultatet av investeringsenkäten i november
månad pekade inte mot någon ökning av industrins investeringar.
I finansplanen har industriinvesteringarna dock bedömts komma att
öka med 2 % mot bakgrund av en förlängning till utgången av år 1977
av nuvarande investeringsstimulerande åtgärder. I den konjunkturbarometer
för industrin i december månad 1976 som färdigställts av konjunkturinstitutet
under januari månad 1977 har företagen dragit konsekvenserna
av den inträffade försämringen i fråga om orderläge och utsikter
under senhösten och reviderat ned sina produktionsplaner. Huvudintrycket
av enkätmaterialet är att företagen bedömer utsikterna i fråga
om orderingången relativt pessimistiskt, särskilt i fråga om hemmamarknaden.
Även i fråga om exporten är förväntningarna återhållsamma.

Något påtagligt omslag i företagens förväntningar kan ännu inte avläsas.
Även om vi skulle få en relativt snabb konjunkturuppgång under
loppet av år 1977 kan det därför inte undgås att företagens bedömningar
och planer får verkningar för produktion och sysselsättning även under
hösten 1977 och våren 1978. Över 17 000 personer har varslats om permittering
eller uppsägning under månaderna oktober 1976—januari

1977. En särskilt kraftig ökning av antalet varsel har ägt rum under
januari månad. Även om en stor andel av varslen normalt inte behöver
fullföljas är den stora ökningen av antalet varsel uttryck för att företagen
nu inte längre med säkerhet tror sig kunna hålla kvar personalen
i tidigare planerad utsträckning, så länge uppgången i orderingången
dröjer.

Det torde inte kunna undvikas att sysselsättningsläget inom industrisektorn
försämras något under våren 1977. De åtgärder om totalt ca

FiU 1976/77:10

1 500 milj. kr. som regeringen nu sätter in är därför enligt utskottets
bedömning väl befogade. Åtgärderna innebär ett fullföljande av den
politik som varit huvudlinjen under 1975—76 nämligen att stödja företagen
i deras strävanden att hålla kvar arbetskraften inför den väntade
uppgången. Statsbidraget till utbildning i företagen föreslås höjt mycket
kraftigt. Industribeställningar tidigareläggs. I åtgärdsprogrammet återfinns
även mer traditionella insatser i form av utökade beredskapsarbeten
och vidgad arbetsmarknadsutbildning.

I fråga om industriinvesteringarna kan den i finansplanen beräknade
uppgången om 2 % bli svår att uppnå. Om avtalsrörelsen drar ut på
tiden måste man enligt utskottets mening räkna med en inte obetydlig
nedgång. Med tanke på de ytterligare problem en sådan nedgång i
industriinvesteringarna skulle skapa för svensk verkstadsindustri vill
utskottet betona hur nödvändigt det är att regeringen noga följer utvecklingen.
Bl. a. får bedömas i vilken mån det är erforderligt och möjligt
att vidga den tidigareläggning av statliga industribeställningar som
regeringen beslutat samt att ytterligare öka ramen för de kommunala
industribeställningarna.

Viktigt är också att industrins kreditförsörjning sker utan hinder. Den
allmänna kreditpolitiken måste enligt utskottets mening vara stram för
att motverka en icke godtagbar expansion av den privata konsumtionen.
De åtgärder för att i särskild ordning förse exportindustrin och den
mindre och medelstora industrin med kapital, som redovisas i finansplanen,
bör ytterligare underlätta kredittillförseln till industri och hantverk.
Från industrins kreditförsörjningssynpunkt är det också en fördel
att staten avser att tillgodose en del av sitt upplåningsbehov genom utländsk
upplåning.

Utskottet tillstyrker, från sina utgångspunkter, mot bakgrund av den
i det föregående gjorda bedömningen, den av regeringen aviserade förlängningen
av nu gällande investeringsavdrag och investeringsbidrag att
gälla även under återstoden av år 1977.

Försörjningsbalans och bytesbalans

Utskottet vill först ta upp frågan om den svenska utrikeshandeln och
bytesbalansen, sett även i ett något längre perspektiv.

Tabell 6. Handelsbalans 1975—1977

Milj. kr.

	1975	1976 Finans- planen	1976 nya siffror	1977 Finans- planens prognos
Export av varor	72 012	80 770	80 236	88 660
Import av varor	74 000	82 670	83 850	91 400
Handelsbalans	-1 988	-1 900	-3 600	-2 740

FiU 1976/77:10

De siffror som nu föreligger för helåret 1976 visar, som framgår av
tabell 6, ett inte obetydligt större underskott i handelsbalansen än som
kunde förutses då finansplanen gjordes upp — 3 600 milj. kr. mot i
finansplanen beräknade 1 900 milj. kr.

Den i finansplanen gjorda prognosen för handelsbalansen för år 1977
torde också i någon mån behöva revideras med hänsyn till det kraftigt
försämrade utfallet i handelssiffrorna under de sista månaderna 1976.
I tabellen återges dock finansplanens prognos för år 1977 utan korrigeringar.

Slutsiffrorna för utrikeshandeln för år 1976 stryker ytterligare under
allvaret i den svenska bytesbalanssituationen och behovet av en konsekvent
politik under kommande år för att arbeta bort underskottet i
bytesbalansen. Härvid är det nödvändigt att dela upp problemet i två
delproblem.

Den dramatiska oljeprisstegring som ägde rum år 1973 orsakade ett
kraftigt underskott i de flesta industriländers bytesbalanser. Som redovisas
i finansplanen kan Sveriges andel av OECD-ländernas totala underskott
gentemot OPEC-länderna beräknas till ca 3 miljarder kr. Om
obalansen mellan industristaterna och de oljeproducerande länderna
kvarstår även efter år 1980, så är det enligt föredragande statsrådet rimligt
att också Sverige bär sin del av underskottet. Utskottet har intet att
invända mot ett sådant synsätt. Huvudlinjen bör emellertid alltjämt vara
att Sverige såsom varande ett rikt land målmedvetet eftersträvar att arbeta
bort även detta underskott i bytesbalansen (jfr FiU 1975/76: 20
s. 17).

Det underskott som uppkommit genom oljeprisstegringen är emellertid
endast en mindre del av det för år 1977 beräknade underskottet i
vår bytesbalans. Den större delen har samband med våra strävanden att
brygga över den internationella lågkonjunkturen 1974—1975. Den delen
av underskottet i vår bytesbalans måste hämtas in under de närmast
kommande åren, så att det inte belastar oss när nästa nedgångsfas i den
internationella konjunkturen skymtar. Därtill måste återbetalning påbörjas
av de utländska lån som tagits upp. Enligt valutastyrelsens amorteringsprognos
skall 12 100 milj. kr. betalas tillbaka under perioden
1977—1980 och 11 200 milj. kr. under perioden 1981—1985. Självfallet
bör det vara möjligt att omsätta en del av lånen för senare betalning.
Målet måste emellertid vara en konsekvent inriktad politik för en
snabb återbetalning. Enbart räntorna på de redan upptagna lånen uppgår
till ca 2,5 miljarder kr., vilket belastar den svenska bytesbalansen
under kommande år. Härtill kommer räntor på och återbetalning av de
lån som behöver tas upp under år 1977.

Enligt utskottet kan något annat val av politik än den som regeringen
förordar i finansplanen inte göras. Efterfrågan måste hållas uppe under
år 1977 för att inte mycket svåra verkningar skall uppstå för sysselsättningen.
Så snart sig göra låter måste emellertid politiken läggas om i

FiU 1976/77:10

riktning mot en begränsning av den inhemska efterfrågan och en kraftfull
satsning på att räta upp bytesbalansen.

Utskottet vill i detta sammanhang även något beröra frågan om den
svenska upplåningen utomlands. En upplåning utomlands är ofrånkomlig
så länge underskotten i bytesbalansen består. Den svenska valutareserven
är inte av den storleken att den kan täcka dessa underskott.

I den allmänna debatten har frågan om staten skall stå för en del av
denna upplåning spelat en förhållandevis stor roll. Enligt utskottets mening
har frågan tillmätts orimligt stor betydelse. Den verkliga innebörden
av att staten står för en del av upplåningen utomlands är i princip
bara att den svenska staten är mycket kreditvärdig och därför kan få
något bättre lånevillkor än kommuner och företag. Denna omständighet
talar enligt utskottets mening för att staten svarar för en del av upplåningen.

I den politiska debatten har det framhållits som särskilt anmärkningsvärt
att staten skulle låna utomlands för att täcka löpande utgifter. Utskottet
kan inte finna att det föreligger någon reell skillnad mellan att
staten täcker en del av sitt lånebehov utomlands och att staten i stället
lägger beslag på en större andel av den inhemska kreditmarknaden,
varigenom företag och kommuner i högre grad tvingas ut på den utländska
lånemarknaden.

Eftersom staten har ett ansvar för bytesbalansens utveckling och genom
utformningen av den ekonomiska politiken påverkar denna utveckling,
är det rimligt att staten tar sin del av ansvaret när det gäller att
täcka underskott i våra ekonomiska relationer till omvärlden. Utskottet
tillstyrker sålunda en statlig upplåning utomlands av den storleksordning
som antyds i budgetpropositionen.

Enligt finansplanen leder sammanvägningen av de enskilda komponenterna
i försörjningsbalansen till en tillväxt i ekonomin under 1977
om 1,7 %. Lagerutvecklingen beräknas därvid ha en negativ inverkan
på tillväxten med ca 1,5 %. Den privata konsumtionen beräknas öka
med 2,5 % och exporten med ca 7,5 %. Det prisantagande som ligger till
grund för uppskattningen av den privata konsumtionens ökning är
6 %. Enligt bedömningen i finansplanen skulle vidare importen under
år 1977 öka med 6,5—7 %. Underskottet i handelsbalansen har kalkylerats
till drygt 2 700 milj. kr. och underskottet i bytesbalansen till
11 350 milj. kr.

I den socialdemokratiska partimotionen 1294 ifrågasätts på en rad
punkter realismen i den försörjningsbalans som presenterats i finansplanen.
Uppskattningarna av den inhemska efterfrågans tillväxt är enligt
motionärerna inte realistiska. Den efterfråge- och likviditetspåspädning
som skapas via finanspolitiken med regeringens förslag leder enligt
motionärerna till en avsevärt kraftigare efterfrågetillväxt. Den in -

FiU 1976/77:10

riktning av finanspolitiken som motionärerna förespråkar kännetecknas
av betydligt större restriktivitet, anförs det i motionen. Denna restriktivitet
syftar till att skapa förutsättningar för i stort sett samma reala utveckling
av konsumtion och investeringar som den som anges i finansplanen.
I motionen bedöms exporten under 1977 öka med 9—10 % i
volym mot finansplanens 7,5 % medan importen skulle öka med endast
5—5,5 % mot i finansplanen beräknade 6,5—7 %. Till följd av dessa
annorlunda kalkyler beräknar motionärerna underskottet i bytesbalansen
komma att bli drygt 3 miljarder kronor mindre än vad de i finansplanen
redovisade bedömningarna ger vid handen.

Självfallet leder en mer optimistisk bedömning av konjunkturutsikterna
och därmed för exporten till ett lägre underskott i bytesbalansen.
Enligt utskottets mening är det emellertid föga meningsfullt att frisera
upp siffrorna för bytesbalansen utifrån en uppskattning av vad som skulle
kunna inträffa under mycket gynnsamma omständigheter. Utskottet
bedömer den i motionen skisserade utvecklingen långt mindre sannolik
än den som tecknats i finansplanen, till vilken utskottet i allt väsentligt
anslutit sig i det föregående. Enligt utskottets bedömning skulle för övrigt
extra pålagor på företagen på det sätt som föreslås i motionen leda
till en försvagning av de svenska företagens konkurrenskraft och därmed
begränsa exportuppgången och ytterligare öka importen. En ytterligare
försvagning av bytesbalansen skulle bli följden. Riksdagen bör
därför avvisa motionärernas förslag att basera försörjningsbalansen och
den ekonomiska politiken på de bedömningar som redovisas i motionen
1294 och i stället tillstyrka regeringens förslag.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp till behandling de i motionen
595 framförda kraven rörande betalningsbalansstatistiken. Motionärerna
begär dels att arbetet med att förbättra betalningsbalansstatistiken
fullföljs, dels att regeringen i varje finansplan ger riksdagen
sin bedömning av den s. k. restpostens sammansättning och inverkan på
de utrikes betalningarna.

Utskottet har i sak ingen annan mening än motionärerna. Det är angeläget
att vår statistik över de utrikes betalningarna kontinuerligt
återspeglar de faktiska betalningsströmmarna och att förändringar som
har betydelse för vår ekonomi och för bedömningen av vår valutasituation
snabbt kan avläsas. Utskottet förutsätter att åtgärder fortlöpande
vidtas för att ytterligare förbättra statistiken.

I motionen tas särskilt upp problemet med den s. k. restposten, som
nu uppgår till ca 4 miljarder kr. Motionärerna anför själva några tänkbara
skäl till att de registrerade förändringarna i betalningsbalansen avviker
från de faktiska förändringarna i valutareserven.

Enligt vad utskottet har inhämtat pågår arbete i regeringskansliet för
att utröna i vilken utsträckning ytterligare klarhet kan nås i fråga om registrering
av de utrikes betalningarna och om den s. k. restposten. Något

FiU 1976/77:10

initiativ från riksdagens sida synes mot denna bakgrund inte erforderligt.
Motionen avstyrks.

I motionen 1013 berörs en likartad problematik. Där begärs att Sverige
i OECD skall ta initiativet till ett rapporteringssystem rörande u-ländernas
skulder inom det västerländska banksystemet. Ett arbete av det
slag motionären åsyftar sker redan i en rad internationella organ. Inte
minst OECD har lagt ned stora ansträngningar på att följa de internationella
kapitalströmmar som är en följd av de oljeproducerande ländernas
stora överskott i handeln och de icke oljeproducerande u-ländernas liksom
industriländernas stora underskott. Några särskilda svenska initiativ
synes inte erforderliga, men frågan bör självfallet noga bevakas av
den svenska regeringen i dess arbete i OECD. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionen 1013.

Vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1014 om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken har en helt annan uppläggning än motsvarande
socialdemokratiska motion. I vpk-motionen ryms inte någon mer detaljerad
genomgång av de aktuella problemen, så som de redovisas i regeringens
finansplan. I stället riktas en principiellt hållen kritik mot strukturen
i den svenska ekonomin och mot de vägar regeringen anvisar för
att långsiktigt lösa problemen.

Vad utskottet anfört i det föregående utgör i sig ett avvisande av de i
motionen 1014 anvisade vägarna att angripa problemen. Utskottet avstyrker
de i motionen angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I fråga om de två övriga partimotionerna från vänsterpartiet kommunisterna
som tas upp i detta betänkande, 52 om utvidgat prisstopp och
169 om åtgärder mot inflationen, vill utskottet anföra följande.

Förslaget i motionen 52 att utvidga prisstoppet till att gälla alla dagligvaror
väcktes också i samband med att riksdagen i höstas tog ställning
till en förlängning av prisregleringslagen. Yrkandet avslogs då av
en bred majoritet i riksdagen. Motionärerna anför inga nya argument
i frågan. På de grunder som utskottet då anförde (FiU 1976/77: 4) avstyrks
det nu väckta yrkandet.

I motionen 169 redovisas ett tiopunktsprogram för att begränsa inflationen.
Programmet synes utgöra en sammanfattning av förslag som
vänsterpartiet kommunisterna i annat sammanhang fört fram. I flera
fall skulle ett förverkligande av förslagen snarare tendera att öka inflationen
än minska den. Utskottet avstår från att ta ställning till varje enskilt
förslag med hänsyn till deras mycket allmänna karaktär. Flertalet
av punkterna i motionen torde f. ö. komma att behandlas av riksdagen
i annat sammanhang. Utskottet avstyrker bifall till yrkandet i motionen.

3 Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 1,

b. avslår motionen 1976/77: 1294 moment 1,

c. med godkännande av vad som förordats i propositionen
1976/77: 100 bilaga 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

2. beträffande förbättrad betalningsbalansstatistik m. m. att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 595,

3. beträffande rapporteringssystem rörande u-ländernas skulder
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1013,

4. beträffande utvidgat prisstopp att riksdagen avslår motionen
1976/77: 52,

5. beträffande åtgärder mot inflationen att riksdagen avslår motionen
1976/77: 169.

FiU 1976/77:10

2. BUDGETDEPARTEMENTET
Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Mundebo såvitt nu är i fråga föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats
i propositionen,

2. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1977/78, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad i propositionen
förordats intill ett sammanlagt belopp av 1 500 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner

1014 av herr Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen beslutar att godkänna de i motionen redovisade allmänna
riktlinjerna för budgetregleringen,

1294 av herr Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som
förordats i motionen.

Propositionen

Samhällsekonomisk bakgrund. Mot bakgrund av det ekonomiska läge
som beskrivs i finansplanen karakteriseras budgetpolitiken av åtgärder
för att stärka vår internationella konkurrenskraft och av insatser för att
trygga sysselsättningen, anför föredraganden. Den redan beslutade skatteomläggningen
för år 1977 gör det möjligt för löntagarna att uppnå
en åsyftad reallöneförbättring inom ramen för måttliga löneökningar.
På budgetens utgiftssida görs stora insatser för att trygga sysselsättningen
i de mest utsatta företagen och branscherna såsom NJA, varven, tekooch
glasindustrierna, m. fl. För att stödja företagens investeringar förlängs
reglerna angående investeringsbidrag och extra investeringsavdrag.
Ett betydande fortsatt lagerstöd kommer att ges för att förhindra en
påtvingad lageravveckling med de påfrestningar på arbetsmarknaden
och förluster för företagen som en sådan skulle innebära.

I syfte att föra det sociala reformarbetet vidare och samtidigt skapa
arbetstillfällen sker också en viss expansion av den statliga konsumtionen.

För att skapa förutsättningar för dessa insatser från samhällets sida
blir det nödvändigt att företa vissa skatte- och avgiftshöjningar. Åtgärderna
är också motiverade av behovet att begränsa uppgången i den privata
konsumtionen och därmed hålla tillbaka importökningen och stimulera
företagen till ökade exportansträngningar. Därtill kommer att

fliU 1976/77:10

finanspolitiken måste ges en tillräcklig grad av stramhet för att begränsa
den offentliga sektorns upplåningsbehov.

För att uppnå jämvikt i bytesbalansen krävs inte endast att vi kan
återvinna vår internationella konkurrenskraft utan även att vi styr över
resurser från inhemsk konsumtion — offentlig såväl som privat — till
investeringar och export. Samtidigt föreligger det en betydande automatik
i den offentliga utgiftsökningen till följd av stigande kostnader och
konsekvenser av tidigare fattade beslut. Av den totala utgiftsökningen
i årets budgetförslag avser den helt övervägande delen utgiftsökningar
av sådan karaktär.

I detta perspektiv är det enligt föredraganden nödvändigt att både
stat och kommun ålägger sig stor restriktivitet med nya åtaganden. Den
offentliga verksamheten kommer i framtiden inte att kunna byggas ut
i samma snabba takt som karakteriserat de senaste åren.

Utgiftsprogrammet. Vid beskrivningen av utgiftsprogrammet framhåller
föredraganden tre områden som prioriteras i årets budgetförslag.
Regeringsdeklarationen följs upp och en stark satsning på att trygga
sysselsättning och regional balans görs. Förslaget innebär också att den
socialt inriktade reformpolitiken förs vidare. Dessutom kommer förstärkta
åtgärder för energisparandet att vidtas nästa budgetår.

Under rubriken Sysselsättning och regional balans framhålls de snabba
insatser som varit nödvändiga för att undvika hotande inskränkningar
och nedläggningar av företag och industrier.

Regeringen har sålunda tidigare tvingats ingripa med betydande insatser
för bl. a. varvs- och tekoindustrierna. Ett omfattande utredningsarbete
pågår beträffande bl. a. dessa branscher och stålindustrin. Förslag
om statliga åtgärder för att stödja den svenska varvsindustrin kommer att
föreläggas riksdagen under år 1977.

I Norrbottens Järnverk AB (NJA) har betydande förluster uppkommit
och företagets kapital har urholkats. Regeringen har nyligen föreslagit
att ca 1 800 milj. kr. skall anvisas för ekonomisk rekonstruktion av företaget.

Även beklädnadsindustrins läge är bekymmersamt. Regeringen har
nyligen lagt fram förslag om särskilda stödåtgärder för att upprätthålla
sysselsättningen vid vissa teko-företag i Norrland. Regeringen aviserar ett
åtgärdsprogram också för den manuella glasindustrin.

Ett starkt näringsliv är på längre sikt en förutsättning för trygghet
i sysselsättningen och grunden för en fortsatt välståndsutveckling. För
att den svenska industrin skall kunna hävda sig i framtiden är investeringarna
av central betydelse. Regeringen avser därför föreslå riksdagen
att de särskilda reglerna för investeringsbidrag förlängs att omfatta hela
år 1977. Vidare ges till företagen ett fortsatt lagerstöd för att förhindra
en alltför snabb lageravveckling.

FiU 1976/77:10

Även i övrigt innehåller budgetens utgiftssida en rad förslag som syftar
till att trygga sysselsättningen i landets olika delar. Således föreslås
förbättrad arbetsmarknadsservice, bl. a. för ungdomar, kraftigt ökat stöd
till mindre och medelstora företag, åtgärder för att förbättra den regionala
balansen samt ökat exportstöd.

Föredraganden understryker under rubriken Socialt ansvar att ett
huvudtema i regeringsdeklarationen är att den socialt inriktade reformpolitiken
skall föras vidare. I enlighet härmed förbättras stödet till barnfamiljer
och folkpensionärer. Betydande insatser görs också för olika
kulturella ändamål och på utbildningsområdet. Åtgärder vidtas för att
förstärka arbetarskyddet och förbättra arbetsmiljön. Stödet till de handikappade
förbättras. Ökade resurser föreslås för vård av missbrukare.
Årets budgetförslag innebär också att mer än 1 % av vår bruttonationalprodukt
avsätts för internationellt utvecklingssamarbete.

Regeringens energipolitik syftar till att trygga vår energiförsörjning
och sysselsättning med bevarad handlingsfrihet för framtiden. Kraftfulla
åtgärder kommer nu att sättas in för att spara energi.

T. o. m. innevarande budgetår har drygt 1 000 milj. kr. anvisats till
energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet. Avsikten är att denna
stödverksamhet skall utökas. Den utökade stödverksamheten och formerna
härför avses bli behandlade i en särskild proposition till riksdagen
under våren 1977.

Stödet till energibesparande åtgärder inom näringslivet föreslås bli
mer än fördubblat. För nästa budgetår avsätts 170 milj. kr.

Tabell 7. Statsutgifterna budgetåret 1977/78

(Avrundade belopp)

Ändamål	Förslag till statsbudget 1977/78 milj. kr.	Förändring från stats-budget 1976/77 milj. kr. %
1. Folkpensioner m. m.	23 020	+ 2100	+ 10
2. Utbildning och forskning	17 300	+ 1840	+ 12
3. Totalförsvar 4. Kommunikationer och energiför-	11 980	+ 810	+ 7
sörjning	9 270	+ 860	+ 10
5. Stöd till barnfamiljer	7 870	+ 1460	+23
6. Statsskuldräntor	6 400	+ 1300	+ 25
7. Bostadspolitik	6 110	+ 640	+ 12
8. Skattebidrag till kommunerna	5 820	+ 520	+ 10
9. Arbetsmarknadspolitik	5 690	+ 360	+ 7
10. Rätts- och polisväsende	4 650	+ 410	+ 10
11. Internationellt bistånd	3 540	+ 430	+ 14
12. Prisstöd för livsmedel	3 250	+ 670	+ 26
13. Näringspolitik	2100	+ 300	+ 16
14. Kultur och kyrka	610	-f 110	+ 22
15. Övrigt	17 390	+ 2 010	+ 12
Totala statsutgifter	125 000	+ 13 820	+ 12

FiU 1976/77:10

Regeringen aviserar vissa förändringar i energibeskattningen. Syftet
med förslaget är bl. a. att stimulera brukarna att bättre hushålla med
knappa naturresurser.

Medel tas nu upp för det sista året i den treåriga ramen för energiforskning.
Sammanlagt har därmed under perioden anvisats ca 380 milj.
kr. till forskning och utveckling på energiområdet.

I tabell 7 anges utgiftsförändringarna fördelade på viktigare ändamålsgrupper.

Statens inkomster. Föredraganden framhåller att skatterna i det moderna
välfärdssamhället fyller flera viktiga uppgifter, vilket måste sätta
sin prägel på en framtida skattereform. I fördelningspolitiskt hänseende
kommer en utgångspunkt härvid att vara att principen om skatt efter
bärkraft upprätthålls. Ett annat viktigt krav är att skattesystemet utformas
så att stat och kommun tillförs de inkomster som krävs med hänsyn
till den i demokratisk ordning beslutade ambitionsnivån för den offentliga
verksamheten. Stabiliseringspolitiska hänsyn måste också spela en
väsentlig roll. Skattesystemet skall således kunna utnyttjas både för att
öka och för att dämpa efterfrågan beroende på vad konjunkturläget
kräver. Skatterna bör också utformas så att de inte förstärker kostnadsinflationen.

Det är vidare väsentligt att skattepolitiken inte har negativa effekter
på tillväxten i ekonomin och att sparandet stimuleras. Andra viktiga
mål för regeringens skattepolitiska reformsträvanden är att försvåra
skattefusk och skatteflykt och att i möjligaste mån förenkla skattereglerna.
Skattelagarna måste också respektera den enskildes integritet. Slutligen
är det självfallet också önskvärt att skattesystemet har en rimlig
grad av permanens så att regler och skatteskalor inte behöver bli föremål
för årliga provisoriska ingrepp.

För att bl. a. undvika att inflationen ökar det reella skattetrycket utan
att beslut därom har fattats av riksdagen har regeringen uppdragit åt
1972 års skatteutredning att med förtur lägga fram förslag om hur inkomstskatteskalan
skall kunna inflationsskyddas. Avsikten är att denna
reform skall kunna träda i kraft redan den 1 januari 1978.

Ett inflationsskydd löser emellertid endast delvis de problem som
finns inbyggda i dagens skatteskala, anför föredraganden. Det är också
nödvändigt att sänka marginalskatterna i vanliga inkomstlägen. I kombination
med ett inflationsskydd skulle en sådan reform ha gynnsamma
effekter bl. a. genom att begränsa kostnadsinflationen och även skapa
förutsättningar för ett skattesystem av mer permanent natur än nuvarande
ordning.

I syfte att underlätta avtalsrörelsen har därför riksdagen på regeringens
förslag reviderat den statliga inkomstskatteskalan för 1977 års inkomster.
Skatteskalan har gjorts förmånligare så att låginkomsttagarna

FiU 1976/77:10

och de stora löntagargrupperna får sänkt statsskatt. Högsta skattelättnaden
är 2 350 kr. För de allra högsta inkomsttagarna innebär omläggningen
en viss skärpning.

Nedsättningen av den allmänna arbetsgivaravgiften från 4 % till 2 %
i inre stödområdet har vidare förlängts till att gälla även år 1977.

Skatteomläggningen för år 1977 avser att vara statsfinansiellt neutral
i den bemärkelsen att de totala skatternas andel av nationalinkomsterna
— skattetrycket — varken skall öka eller minska. För att uppnå denna
effekt har det varit nödvändigt att höja arbetsgivaravgifterna med 1,5 %.

Vissa lättnader i den s. k. faktiska sambeskattningen av egenföretagare
har också beslutats liksom en utvidgning av 80/85 %-regeln. Den
del av egenföretagens inkomster som är befriad från den allmänna arbetsgivaravgiften
har höjts från 18 000 kr. till 30 000 kr.

Vissa skatte- och avgiftsökningar blir sålunda enligt föredraganden
nödvändiga. Dessa har till syfte att begränsa uppgången i den privata
konsumtionen och hålla tillbaka den offentliga sektorns upplåningsbehov.
För vissa av de nu föreslagna åtgärderna föreligger dessutom starka
energipolitiska, nykterhetspolitiska m. fl. motiv. Behov föreligger också
av vissa ökningar av socialförsäkringsavgifterna för att täcka ökade
kostnader för sjukförsäkringen samt för fortsatt utbyggnad av barnomsorgen
och vuxenutbildningen.

Regeringen kommer att inom kort i en särskild proposition föreslå att
skatten på annan elektrisk kraft än sådan som förbrukas vid industriell
tillverkning höjs med 1 öre per kilowattimme.

Med beaktande även av att den särskilda nedsättning av energiskatt,
som vissa industrier sedan länge åtnjutit, reduceras från den 1 januari
1977 beräknas statens intäkter av energiskatten öka med ca 400 milj.
kr. för år räknat i förhållande till vad som nu gäller.

I den nämnda propositionen kommer förslag också att föreläggas
riksdagen om höjning av den årliga fordonsskatten på personbilar och
motorcyklar med 75 % per år. Den genomsnittliga fordonsskatten skulle
därmed öka från ca 270 kr. till ca 470 kr. per år. Statens intäkter beräknas
härigenom öka med drygt 600 milj. kr. för år räknat.

Vid samma tillfälle kommer också att föreslås att tobaksskatten höjs
med belopp som motsvarar den allmänna prisutvecklingen sedan skatten
senast höjdes. Detta betyder en skattehöjning om ca 60 öre för ett
paket med 20 cigaretter.

Vidare kommer senare under våren regeringen att lägga fram proposition
om den framtida alkoholpolitiken. Regeringen avser också att föreslå
vissa ändringar i dryckesbeskattningen. En huvudprincip kommer
härvid att vara att alkoholbeskattningen skall följa den allmänna prisutvecklingen.
De ökade skatterna på vin, sprit och tobak kan beräknas
öka statsinkomsterna med ca 1100 milj. kr. per år.

För att säkerställa att avgifterna i framtiden kommer att täcka sin lag -

FiU 1976/77:10

stadgade andel av kostnaderna avser regeringen att föreslå att socialförsäkringsavgifterna
till sjukförsäkringen höjs fr. o. m. den 1 januari

1978. Omfattningen av höjningen beror bl. a. på antalet sjukdagar och
låter sig därför inte nu beräknas, men föredraganden räknar t. v. med
att en ökning av storleksordningen en och en halv procentenhet blir nödvändig.

För att täcka kostnaderna för den beslutade daghemsutbyggnaden blir
det också nödvändigt att höja socialavgiften till barnomsorgen med 0,3
procentenheter fr. o. m. den 1 januari 1978. Inberäknat föreslagen ökning
av vuxenutbildningsavgiften med 0,1 procentenhet skulle därmed de
nämnda avgifterna öka med inemot två procentenheter fr. o. m. år 1978.

I nuvarande ekonomiska läge finns det anledning att fortsätta att
stödja företagens investeringsverksamhet. Därför föreslås att det extra
25-procentiga investeringsavdraget för maskininvesteringar m. m., som
upphör den 30 mars 1977, förlängs att gälla maskiner och andra inventarier
som beställs och levereras under tiden den 1 april—30 december
1977. På motsvarande sätt bör reglerna för det 10-procentiga investeringsbidraget
förlängas för samma period.

Saldoutvecklingen

Tabell 8. Totalbudgeten 1975/76—1977/78
(Milj. kr.)

	1975/76 Utfall	1976/77 Nu ber. utfall	1977/78 Budgetprop.
Inkomster	93 934	101 874	109 254
Utgifter	97 658	116 269	125 002
Saldo	—3 724	—14 395	—15 748

För budgetåret 1976/77 anger den fastställda statsbudgeten ett underskott
om ca 12 miljarder kr. Föredraganden räknar nu med att underskottet
kommer att öka till ca 14,4 miljarder kr. Bakom denna försvagning
ligger en uppräkning av statsutgifterna, som endast till en del uppvägs
av ökade inkomster.

Till grund för beräkningen av statsinkomsterna för budgetåret 1977/78
har kalkylmässigt lagts det lägsta av de alternativ för lönesummans ökning,
som redovisats av riksrevisionsverket. Med denna utgångspunkt
blir ökningen av sådana statsinkomster som är beroende av den allmänna
inkomstutvecklingen i samhället begränsad, anför föredraganden. Utgiftsprövningen
i budgetarbetet har generellt sett varit restriktiv och de
reformer som föreslås har koncentrerats till de prioriterade områden
som tidigare har redovisats. Utgiftsökningen har därmed kunnat begränsas
till ca 7,5 % i förhållande till det nu beräknade utfallet för innevarande
budgetår. Med beaktande av förslagen till inkomstförstärkningar
kan därmed budgetläget stabiliseras. Budgetunderskottet beräknas öka

FiU 1976/77:10

endast måttligt jämfört med innevarande budgetår. Föredraganden anser
också att ett budgetunderskott av den nu förutsedda storleksordningen
kan godtas för budgetåret 1977/78 bl. a. med hänsyn till att
kommunernas lånebehov väntas minska mycket påtagligt, främst till
följd av en kraftig ökning av inkomstöverföringarna via statsbudgeten.

Föredraganden betonar att en bedömning av statsbudgetens samhällsekonomiska
effekter inte kan utgå enbart eller ens främst från budgetsaldots
utveckling. Som grund för en sådan bedömning måste budgetens
utgifts- och inkomstposter analyseras med hänsyn till deras skiftande
inverkan på samhällsekonomin.

Statens egen efterfrågan på resurser för konsumtion och investering
beräknas öka måttligt år 1977. Verkningarna härav kan beräknas vara
en positiv stimulans på samhällsekonomin motsvarande ca 0,2 % av
bruttonationalprodukten år 1977. Detta är ungefär samma effekt som
beräknats för vartdera av åren 1975 och 1976. Statsbudgetens indirekta
effekter framkommer genom nettot mellan skatter och inkomstöverföringar
till andra sektorer i samhället. Dessa överföringar visar nu en
stark tillväxt. Det är främst skattebidragen till kommunerna och utbetalningarna
av kommunalskattemedel som ökar starkt. Sammantaget
ökar dessa utgifter från ca 51,5 miljarder kr. budgetåret 1976/77 till ca
62 miljarder kr. budgetåret 1977/78. Den sammanvägda effekten av
statens direkta och indirekta efterfrågan blir klart positiv och medför
en ökning av den samlade efterfrågan i samhället med 2,4 % av bruttonationalprodukten
år 1977.

Motionerna

I motionen 1014 av herr Werner m. fl. (vpk) anförs att den ekonomiska
politiken bl. a. måste innebära att särskilt utsatta grupper ges förbättrade
villkor så att deras levnadsnivå icke ytterligare försämras genom
den kris den kapitalistiska hushållningen håller på att åsamka landet.
Motionärerna anser det i nuvarande läge vara en riktig tanke att statsbudgeten
underbalanseras, om underbalanseringen används till punktinsatser
för sysselsättningen och för eftersatta grupper.

Exempel på sådana punktinsatser är rejäla förbättringar för pensionärerna.
Stödet till barnfamiljerna måste kraftigt förbättras bl. a. genom
höjning och indexreglering av barnbidragen. Även föräldraförsäkringen
bör förbättras och barnomsorgen kraftigt byggas ut. I rådande läge anser
motionärerna det också nödvändigt med kraftfulla insatser för att
förhindra en ökning av arbetslösheten. Mervärdeskatten på maten bör
slopas och punktskattehöjningar undvikas.

I motionen pekas på flera krav från vänsterpartiet kommunisterna
vars förverkligande skulle minska statsutgifterna. Hit hör slopande av det
s. k. prisregleringsanslaget till militärapparaten, vilket ger en besparing

FiU 1976/77:10

på något mer än 2 miljarder kr. Ytterligare förstärkning av statskassan
erhålls om man avskaffar lagerstödet samt de särskilda investeringsavdragen
och -bidragen. En beskattning av medlen i investeringsfonderna
bör också övervägas. Slopande av avdragsrätten vid representation
ger närmare 200 milj. kr. Ett avbrytande av kärnkraftsutbyggnaden
frigör också resurser för annan användning. Slopandet av mervärdeskatt
på mat kan finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften
med 1,5 %.

Med den inriktning av politiken som förordas i motionen skulle man
enligt motionärerna få en underbalansering av budgeten men statlig
upplåning utomlands kunde undvikas.

I motionen 1294 av herr Palme m. fl. (s) hävdas såvitt avser budgetförslaget
att den ekonomiska politiken under den kommande perioden
bör kännetecknas av en i jämförelse med regeringsförslaget betydligt
större restriktivitet. Generellt sett präglas, enligt motionärerna, regeringens
utgiftsprogram av en otillräcklig kontroll över utgiftsutvecklingen.

I motionen föreslås besparingar i regeringens utgiftsförslag på sammanlagt
drygt 1,1 miljarder kr. Samtidigt föreslås ökade utgifter på
statsbudgeten med sammanlagt ca 470 miljoner kr. Dessa ökade utgifter
avser främst de tre områden där regeringens budgetförslag enligt
motionärernas mening inte ens i rådande budgetläge uppfyller rimliga
sociala reformambitioner. Således föreslås ökade insatser inom familj epolitiken,
barnomsorgen och långtidssjukvården. Vidare föreslås ökade
närings- och arbetsmarknadsinsatser.

Slutligen föreslås en rad inkomstförstärkningar på sammanlagt drygt

4,3 miljarder kr. i syfte att begränsa det stora budgetunderskott som
redovisas i regeringens budgetförslag. Totalt sett innebär förslagen att
underskottet i regeringens budgetförslag kan reduceras med i runt tal
5 miljarder kr.

Statsinkomsterna budgetåret 1977/78. I syfte att förstärka budgeten
för nästa budgetår bör enligt motionärerna socialförsäkringsavgiften
till folkpensioneringen höjas i enlighet med den socialdemokratiska regeringens
tidigare slcatteförslag, dvs. med 1,5 procent utöver vad riksdagen
på den borgerliga regeringens förslag beslutat om. Inkomstförstärkningen
under budgetåret 1977/78 kan beräknas till 3 miljarder kr.

Vidare föreslås avgiftsunderlaget för socialavgiften till barnomsorgen
fr. o. m. den 1 januari 1978 utvidgas till att avse även egenföretagare.
Helårseffekten av detta förslag kan beräknas till 130 milj. kr. och merintäkten
budgetåret 1977/78 till 65 milj. kr.

Vidare föreslås vissa ändringar av reglerna för beskattning av familjeföretag
den 1 januari 1978, vilket ger en merintäkt budgetåret
1977/78 på 50 milj. kr.

FiU 1976/77:10

Skogsvårdsavgiften bör räknas upp från f. n. 0,09 % till 0,2 %
fr. o. m. den 1 januari 1978.

Enligt motionärernas mening bör en höjning av fordonsskatten omfatta
alla fordonsslag och således inte begränsas till enbart personbilar
och motorcyklar. Höjningen av skatten bör dock begränsas till 40 %.
Genom att skatteunderlaget utvidgas blir intäkten lika stor som i regeringens
förslag.

Vad gäller inkomsttiteln Allmän arbetsgivaravgift föreslås att det
avgiftsfria avgiftsunderlaget för egenavgifter sänks från 30 000 kr. till
18 000 kr. den 1 januari 1978. Härigenom ökar inkomsterna under
titeln med 75 milj. kr. budgetåret 1977/78. Helårseffekten uppgår till
150 milj. kr. Vidare bör den tillfälliga sänkningen till 2 % av arbetsgivaravgiften
i inre stödområdet upphöra den 1 april 1977. Härigenom
ökar inkomsterna nästa budgetår med 125 milj. kr.

Vidare föreslås att den nuvarande avgiften på dryckesförpackningar
höjs fr. o. m. 1 juli 1977. Härigenom ökar inkomsterna med 50 milj. kr.

I regeringens budgetförslag aviseras en höjning av energiskatten på
elkraft med 50 %, dvs. 1 öre per kWt. Skattehöjningen drabbar enligt
motionärerna, i likhet med regeringens övriga skatteförslag, främst
hushållen, eftersom industrin undantagits från skattehöjningen. Enligt
motionärernas mening bör energiskattens höjning omfatta all f. n.
skattepliktig elförbrukning. De ökade statsinkomsterna budgetåret 1977/
78 av detta förslag beräknas till 100 milj. kr.

Utöver de åtgärder som redovisats för fordonsbeskattningen bör av
energipolitiska och finanspolitiska skäl också energiskatten på bensin
höjas med 5 öre fr. o. m. den 1 juli 1977. Motionärerna beräknar de
ökade statsinkomsterna budgetåret 1977/78 till 230 milj. kr.

En höjning av den särskilda kilometerskatten motsvarande höjningen
av energiskatten på bensin bör också ske. Intäkten härav kan beräknas
till 30 milj. kr. under budgetåret 1977/78.

Av statsfinansiella skäl bör enligt motionärerna avgiften för televerkets
samtalsmarkering, som varit oförändrad sedan 1972, höjas från
14 till 17 öre den 1 juli 1977. I samband härmed bör avskrivningarna
inom Televerkets fond avseende Teleanläggningar m. m. föras upp med
600 milj. kr. utöver regeringens förslag. Innebörden av detta förslag är
en budgetförstärkning med 600 milj. kr.

Statsutgifterna budgetåret 1977/78. I motionen föreslås utgiftsminskningar
i förhållande till regeringens budgetförslag om sammanlagt drygt
1,1 miljarder kr.

Under jordbrukshuvudtiteln föreslås minskningar med tillsammans
33 milj. kr. innefattande bl. a. en neddragning av anslaget Bidrag till
kommunala avloppsreningsverk m. m. med 15 milj. kr.

Arbetarskyddsfondens verksamhet föreslås fr. o. m. 1 januari 1978

FiU 1976/77:10

finansieras med en arbetsgivaravgift på 0,17 %. Därigenom kan statsbidraget
till fonden räknas ned med 45 milj. kr.

Beträffande huvudtiteln Oförutsedda utgifter anförs i motionen att
regeringen begär ett anslag på 4 000 milj. kr. utan att närmare precisera
ändamålet. Av uppgifter som lämnats till finansutskottet framgår emellertid
att 700 milj. kr. avser kostnaden för att indexreglera inkomstskatten
fr. o. m. den 1 januari 1978 och att medel också avsatts för en uppräkning
av den militära utgiftsramen. Då regeringen ännu inte preciserat
någon skatteskala för 1978 och då motionärerna anser att justeringar
av inkomstskatten i princip bör finansieras genom kompenserande
inkomstförstärkningar och eftersom försvarsramen kan beräknas
till ett 325 milj. kr. lägre belopp än de borgerliga partierna angett i
försvarsutredningen, kan enligt motionärerna förevarande anslag räknas
ned med 1 025 milj. kr. till 2 975 milj. kr.

Regeringens förslag att höja den övre gränsen för statligt bostadslån
vid nybyggnad till 92 % av låneunderlaget bl. a. för enskilt ägda hyreshus
bör enligt motionärerna avslås. Detta ger en besparing på 45 milj.
kr.

Bland i motionen föreslagna utgiftsökningar på tillsammans 470 milj.
kr. finns medel för en förbättring av föräldraförsäkringen innefattande
en successiv förlängning från 7 till 12 månader samt en höjning av
garantibeloppet från 25 till 35 kr ./dag. De ökade utgifterna täcks i huvudsak
av en höjning av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen
med 0,2 %. Samtidigt ökar dock statsbidraget till sjukförsäkringen med
25 milj. kr.

Vidare föreslås att 65 milj. kr. avsätts för ökade insatser inom förskolan
syftande till att höja kvaliteten på verksamheten.

Motionärerna anser det nödvändigt med omedelbara beslut och insatser
gällande långtidssjukvården och hemsjukvården för de äldre.
Därför framläggs förslag om ett utbyggnadsprogram för dessa sektorer
inom sjukvården. Programmet gäller den närmaste femårsperioden och
avses ge utrymme för 10 000 nya vårdplatser i långtidssjukvården,
10 000 nya platser i hemsjukvården och en inte oväsentlig ökning av
personaltätheten för vårdpersonal i den befintliga långtidssjukvården.
Étt belopp av 250 milj. kr. föreslås utgå till sjukvårdshuvudmännen
under nästa budgetår.

Anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning föreslås uppräknat med
80 milj. kr., bl. a. till följd av en föreslagen höjning av kontantstödet till
arbetslösa.

FiU 1976/77:10

Utskottet

Den samhällsekonomiska situation som utskottet beskrivit i det föregående
vid sin bedömning av förslaget till finansplan ställer speciella
krav på budgetpolitikens utformning. Sysselsättning och social trygghet
måste upprätthållas samtidigt som åtgärder måste vidtas som stärker
vårt näringslivs konkurrenskraft inom och utom landet. Detta är
också vad som präglar regeringens budgetförslag.

På utgiftssidan föreslås insatser för att trygga sysselsättningen och genom
stöd till de mest utsatta företagen och branscherna på lång sikt
skapa konkurrenskraftiga enheter. Här kan nämnas NJA, varven, tekooch
glasindustrierna m. fl. För att hålla uppe företagens investeringar på
en fortsatt hög nivå föreslås reglerna angående investeringsbidrag och
extra investeringsavdrag att gälla under hela 1977. Ett fortsatt lagerstöd
ges för att motverka en alltför snabb lageravveckling, som negativt skulle
kunna påverka sysselsättningen. Övriga insatser såsom förbättrad arbetsmarknadsservice
och ett kraftigt ökat stöd till mindre och medelstora
företag ger ytterligare profil åt denna huvudlinje i budgetpolitiken. Utskottet
finner en sådan politik, konsekvent inriktad på att hålla uppe
sysselsättningen och utveckla näringslivet, riktig och nödvändig.

Den andra huvudlinjen i regeringens budgetförslag är att den socialt
inriktade reformpolitiken skall föras vidare. Stödet till barnfamiljer och
folkpensionärer förbättras. Inom kulturpolitiken ökas resurserna väsentligt
liksom på utbildningsområdet. Åtgärder vidtas för att stärka arbetarskyddet.
Stödet till de handikappade förbättras. Ökade resurser föreslås
för vård av missbrukare.

Inom ramen för ett mycket begränsat reformutrymme är det nödvändigt
att koncentrera insatserna till socialt särskilt angelägna områden.
Utskottet finner regeringens budgetförslag väl avvägt i detta hänseende.

På inkomstsidan uppkommer helårseffekter av riksdagsbesluten hösten
1976 om revision av den statliga inkomstskatteskalan — som bidrar till
att underlätta avtalsrörelsen — samt vissa ytterligare justeringar i skattereglerna.

Vissa skattehöjningar krävs för att begränsa den privata konsumtionen
och det statliga upplåningsbehovet. För att nå detta syfte måste skattehöjningarna
riktas just mot konsumtionen och bör helst även främja
andra angelägna politiska mål. De av regeringen aviserade höjningarna
av sprit- och tobaksskatterna faller väl in i denna bild liksom en höjning
av energiskatten där industrin är undantagen. Den årliga fordonsskatten
på personbilar och motorcyklar har legat stilla under en längre period.
Även en förhållandevis kraftig ökning bör därför kunna accepteras.

Vissa avgiftshöjningar måste accepteras även för 1978. Det gäller en
höjning av socialförsäkringsavgifterna till sjukförsäkringen för att garantera
att avgifterna i framtiden kommer att täcka sin lagstadgade andel av

FiU 1976/77:10

kostnaderna för sjukförsäkringen. Vidare behövs en höjning av socialavgiften
till barnomsorgen för att täcka kostnaderna för den beslutade
daghemsutbyggnaden. Även i fråga om vuxenutbildningsavgiften fordras
en smärre justering. Samtliga dessa avgiftshöjningar är konsekvenser av
tidigare fattade beslut.

Budgetsaldot för budgetåret 1977/78 beräknas i regeringens budgetförslag
komma att uppgå till ca 15,7 miljarder kr., en ökning med drygt

1,3 miljarder kr. i förhållande till nu beräknat utfall för innevarande
budgetår.

I motionen 1294 framläggs, mot bakgrund av en annan bedömning av
det ekonomiska läget än den som återfinns i propositionen, förslag till en
annorlunda utformad finanspolitik. Flera förändringar i förhållande till
regeringens budgetförslag både på utgifts- och inkomstsidan föreslås.
Dessa förändringar sammanfattas i tabell 9.

Som utskottet tidigare visat utgör den snabba ökningen av företagens
kostnader ett dominerande problem inom den svenska ekonomin. Detta
är ett problem, vars lösning är en förutsättning för en fortsatt utveckling
av välståndet i vårt land. Det är en uppgift för statsmakterna att på olika
sätt medverka till en lösning.

I syfte att underlätta den pågående avtalsrörelsen har riksdagen redan
beslutat om en skatteomläggning för innevarande år. Härigenom kan
majoriteten av löntagarna nå en åsyftad standardförbättring vid lägre
löneökning än vad som annars skulle ha behövts. För att framgent förhindra
att skattetrycket ökar även vid inkomstökningar som enbart motsvarar
penningvärdets försämring bör en indexreglering av skatteskalorna
ske fr. o. m. år 1978. Även detta medverkar till att hålla tillbaka
kostnadsutvecklingen.

I avvaktan på en proposition i frågan har hänsyn tagits till den budgetmässiga
effekten av indexreglering av skatteskalan genom att ett visst
belopp beräknats under anslaget Oförutsedda utgifter. I motionen 1294
redovisas en ”besparing” på 700 milj. kr. genom att motionärerna motsätter
sig en skatteomläggning av här angivet slag. Utskottet vill för sin
den anföra att oavsett vilken uppfattning man har om formen för en
justering av skatteskalorna för år 1978 så kan en sådan justering ändå
inte undvikas. Någon besparing av angivet slag torde därför inte uppkomma.

Utskottet vill därför starkt understryka att staten också har ett ansvar
för att inte genom ytterligare pålagor på företagen förvärra kostnadsutvecklingen.
I motionen 1294 föreslås en lång rad sådana pålagor i
form av skatter och avgifter. Den tyngsta posten härvidlag utgörs av en
föreslagen höjning av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen
med 2 7o fr. o. m. andra kvartalet 1977. Fr. o. m. den 1 januari 1978
skulle avgiftshöjningen reduceras till 1,5 % i förhållande till nuvarande

FiU 1976/77:10

Tabell 9. I motionen 1294 föreslagna förändringar i förhållande till regeringens
budgetförslag (milj. kr.)

Typ av inkomst resp. utgift	Föreslagen åtgärd	Påverkan på total-budgeten för 1977/78 i förhållande till rege-ringens budgetförslag
Inkomstökningar varav		+4 337,5
Socialförsäkrings-avgifter m. m.	Höjning av socialför-säkringsavgiften till folkpensioneringen Övriga förändringar av-seende socialförsäkrings-avgifter och arbets-givaravgifter m. m.	+ 3 000,0 + 326,7
Energiskatt	Höjning av energi-skatten på bensin och höjning av energiskatten på elkraft vad avser industrin	+ 330,0
A vskri vnin gsmedel: Teleanläggningar m. m.	Höjda telemarkerings-avgifter	+ 600,0
Vtgiftsminskningar vara v Oförutsedda utgifter	Medel skall ej beräknas för indexreglering av skatteskalan. Medelsbe-hovet för det militära försvaret kan be-gränsas.	-1 125,8 -1 025,0
Utgiftsökningar vara v Bidrag till långtids-sjukvård och hemsjuk-vård	Nytt statsbidrag för att underlätta landstingens utbyggnad av denna vård	+ 469,5 + 250,0
Bidrag till arbetsmark-nadsutbildning	■ Höjning av jämställd-hetsbidraget, utbild-ningsbidraget vid per-mitteringar och bidraget vid handikapputbild-ning samt höjning av kontantstödet	+ 80,0
Totalt	Förstärkning av total-budgeten	-f 4 993,81

1 Innebär en begränsning av budgetunderskottet med detta belopp.

nivå. Förslaget sägs syfta till en budgetförstärkning med 3 miljarder kr.
och har samband med det socialdemokratiska förslaget till skatteomläggning
för år 1977. I detta förutsätts dock att en avräkning görs mot det
tillgängliga löneutrymmet. Om så sker minskar emellertid kontantlöneökningarna
i motsvarande mån, vilket leder till lägre inbetalningar av
statlig liksom kommunal inkomstskatt. Även statens inkomster av bl. a.

FiU 1976/77:10

mervärdeskatt påverkas. Budgetförstärkningen blir därmed i realiteten
endast ca tredjedelen av vad motionärerna räknat med.

Utskottet anser å andra sidan att en ytterligare begränsning av ett redan
knappt utrymme för kontantlöneökningar för år 1977 knappast är
möjlig. Under sådana förhållanden leder en höjning av socialförsäkringsavgiften
till ökade kostnader för företagen. Detta är enligt utskottets mening
en politik som är rakt motsatt den som nu är nödvändig. I en socialdemokratisk
partimotion har även föreslagits inrättandet av en s. k.
strukturfond. Denna påverkar inte budgeten eftersom finansieringen sker
vid sidan av denna. Fondmedlen på 750 milj. kr. föreslås dock finansieras
med avgifter på företagen.

Åtgärder som ökar företagens kostnader riskerar att ytterligare försvaga
det svenska näringslivets konkurrenskraft. Detta gäller både exportindustrin
och företag som på hemmamarknaden konkurrerar med utländska
företag. Skatte- och avgiftshöjningar utöver vad som är helt
oundgängligt är därför i nuvarande läge inte förenliga med en ansvarsfull
ekonomisk politik.

Särskilt viktigt är enligt utskottets mening att omsorgen om sysselsättningen
även innefattar ett fullföljande av kravet på regional balans.
I motionen 1294 finns flera förslag som, om de bifölls av riksdagen,
skulle komma att drabba glesbygden hårt. Hit hör förslaget att nedsättningen
av den allmänna arbetsgivaravgiften från 4 % till 2 % i det inre
stödområdet skall upphöra. Även höjd drivmedelsskatt och höjda teleavgifter,
som föreslås i motionen, skulle få negativa verkningar för glesbygden.

Förslaget om höjda teletaxor presenteras inte som en skatt men är i
realiteten att betrakta som en sådan. Höjningarna är inte motiverade av
förändringar i televerkets driftkostnader och skulle därför ge ett driftöverskott
långt över normalt förräntningskrav. Den i motionen föreslagna
budgettekniska lösningen med ökade avskrivningar leder till en undervärdering
av televerkets kapital med åtföljande minskat inleveranskrav
i framtiden. Eftersom en bokföringsmässig operation av detta slag
knappast kan upprepas skulle under alla förhållanden ett orimligt stort
driftöverskott till följd av taxehöjningen uppkomma under budgetåret
1978/79. Med hänvisning härtill och till vad utskottet anfört om behovet
att värna den regionala balansen vill utskottet bestämt avvisa de här
redovisade åtgärderna såsom inslag i riktlinjerna för budgetpolitiken.

Utskottet har på tidigare redovisade grunder avvisat de i motionen
1294 föreslagna skatte- och avgiftshöjningarna liksom den största föreslagna
inbesparingen på utgiftssidan. Den andra större besparing som
motionärerna föreslår gäller en ytterligare nedräkning av anslaget Oförutsedda
utgifter, nämligen i den del som avser schablonmässigt beräknade
medel för en utvidgning av försvarsramen. Ett belopp har beräknats
under denna huvudtitel i avvaktan på den kommande propositio -

FiU 1976/77:10

nen om totalförsvaret. Utskottet vill betona att det rör sig om ett schablonmässigt
beräknat belopp. Att avväga försvarskostnaderna ankommer
på försvarsutskottet på grundval av regeringens proposition. Finansutskottet
får återkomma i ärendet i den mån utgifterna skulle komma att
väsentligt överstiga vad som beräknats i regeringens budgetförslag.

Det i budgetförslaget kalkylerade underskottet i statsbudgeten för
1977/78 om ca 15,7 miljarder kr. är självfallet stort. Huvuddelen av de
utgiftsökningar som medverkar till underskottet är emellertid av automatisk
karaktär och har i övrigt koncentrerats till några få prioriterade
områden. De inkomstökningar som föreslås är i vissa fall mycket kännbara
för medborgarna.

De ytterligare utgiftsökningar som blir aktuella i samband med att
preciserade förslag läggs fram på bl. a. försvarets och näringspolitikens
områden har i görligaste mån täckts in i det nu kalkylerade saldot. Vissa
smärre justeringar kan självfallet bli aktuella i samband med den
närmare utformningen. Härtill kan utgifter under budgetåret 1977/78
uppkomma som följd av de sysselsättningsåtgärder som regeringen nyligen
presenterat, liksom om ytterligare åtgärder i samma syfte senare
skulle visa sig vara nödvändiga. För att ytterligare budgetförsvagning
skall kunna accepteras bör den sålunda vara ett led i en kedja av medvetna
ekonomisk-politiska åtgärder. Någon allmän utgiftsexpansion vid
riksdagens behandling av budgetförslaget kan däremot inte godtas.

Eftersom utskottet avvisar de i motionen 1294 anvisade inkomstförstärkningarna
och utgiftsminskningarna — vilka f. ö. delvis är av fiktiv
karaktär — och då en ytterligare budgetförsvagning inte kan accepteras
kan utskottet heller inte godta utgiftsökningar i den omfattning som föreslås
i motionen. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionen 1294
såvitt avser riktlinjer för budgetregleringen.

I motionen 1014 föreslås mycket långtgående utgiftsökningar och inkomstminskningar.
Dessa föreslås finansieras genom en minskning av
försvarsramen med drygt 2 miljarder kr., slopandet av lagerstödet och
stödet till företagens investeringar samt ytterligare skattebördor på företagen.
Utskottet kan som framgått redan av det tidigare anförda inte
ställa sig bakom en sådan politik och avstyrker motionen 1014 såvitt avser
riktlinjer för budgetregleringen.

Avslutningsvis vill utskottet behandla frågan om den s. k. finansfullmakten.
Regeringen har begärt bemyndigande att även för budgetåret
1977/78, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill
ett sammanlagt belopp av 1 500 milj. kr. Villkoren för fullmakten framgår
av prop. 1975/76: 100 bil. 1 (FiU 1975/76: 20, rskr. 1975/76: 173).
Regeringen redovisar regelmässigt i budgetproposition och kompletteringsproposition
i vilken utsträckning fullmakten utnyttjats.

4 Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

Sedan budgetförslaget för budgetåret 1977/78 lades fram har regeringen
genom beslut den 3 februari, med stöd av fullmakten för innevarande
budgetår, beslutat om utläggning av statliga industribeställningar
intill ett belopp av 200 milj. kr. samt om bidrag med högst 40 milj. kr.
till kommunala industribeställningar som tidigareläggs.

I särskild proposition (1976/77: 65) har regeringen föreslagit en tillfällig
höjning av bidraget till företagsutbildning i vissa fall (den s. k.
8/12-kronan). För att medge regeringen erforderligt handlingsutrymme
även i fråga om vissa andra bidragsformer — t. ex. den s. k. 15-kronan,
som också avser bidrag till företagsutbildning i vissa fall — bör enligt
utskottets mening fullmakten utvidgas därhän, att gällande bidragssatser
bör kunna tillfälligt förhöjas med högst 75 % mot f. n. högst hälften.
Denna ändring i villkoren för fullmaktens utnyttjande bör gälla även i
fråga om fullmakten för budgetåret 1976/77.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 2,

b. avslår motionen 1976/77: 1294 moment 2,

c. med godkännande av vad som förordats i propositionen
1976/77: 100 bilaga 2 moment 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande finansfullmakten att riksdagen

a. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1977/78, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet
med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt
belopp av 1 500 000 000 kr.,

b. godkänner vad utskottet anfört beträffande ändrade villkor
och ger regeringen detta till känna.

Stockholm den 15 februari 1977

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: herrar Molin (fp), Feldt (s), Kristiansson (c), af Ugglas
(m), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö
(s), Elmstedt (c), Gadd (s), Wachtmeister i Staffanstorp (m), Nilsson i
Visby (s), Fågelsbo (c), fru Gradin (s), herrar Olsson i Sösdala (c) och
Holger Bergqvist i Göteborg (fp).

FiU 1976/77:10

Tabellförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder 1974—

1977 3

Tabell 2 Försörjningsbalans för 1977 9

Tabell 3 Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin
1970—1976. I nationella valutor 23

Tabell 4 Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin
1970—1976. I svenska kronor 24

Tabell 5 Procentuella årliga förändringar av Sveriges relativa exportpriser
på bearbetade varor och relativa lönekostnader per
producerad enhet 1972—1976 26

Tabell 6 Handelsbalans 1975—1977 29

Tabell 7 Statsutgifterna budgetåret 1977/78 37

Tabell 8 Totalbudgeten 1975/76—1977/78 40

Tabell 9 I motionen 1294 föreslagna förändringar i förhållande till

regeringens budgetförslag 47

FiU 1976/77:10

Reservationer

vid punkten 1 EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
av herrar Feldt (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson
i Malmö (s), Gadd (s), Nilsson i Visby (s) och fru Gradin (s) som
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Den information”
och på s. 32 slutar med ”regeringens förslag” bort ha följande
lydelse:

Den information som nu föreligger om den senaste ekonomiska utvecklingen
i OECD-ländema bekräftar den bild av de internationella
konjunkturutsikterna som tecknats i motionen 1294.

Finansplanens bedömning av den internationella utvecklingen bygger
i huvudsak på den prognos för 1977 som på senhösten 1976 avgavs
av OECD-sekretariatet. Enligt denna prognos skulle — vid oförändrad
ekonomisk politik — OECD-området under 1977 få en ökning av BNP
på inemot 4 %.

Av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa blir
vad som händer med ekonomin i USA. Där kan utvecklingen under
det fjärde kvartalet 1976 i efterhand sägas rymma en något mer positiv
tendens än vad tidigare bedömningar gav vid handen. Av betydelse
i sammanhanget är framför allt att kapacitetsutnyttjande och orderingång
nu pekar klart uppåt, vilket får effekter på investeringsbenägenhet
och import. Tillsammans med det av president Carter presenterade programmet
för att stimulera ekonomin pekar detta mot att tillväxttakten
i USA under 1977 sannolikt blir något högre än de 4,5—5,5 % som har
angivits i finansplanen.

Man har tidigare kunnat observera en relativt lång eftersläpning från
det att en konjunkturuppgång startar i USA och till dess uppgången
får effekter på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Utskottet vill
dock understryka att det nu inte är fråga om början av en uppgång.
Omslaget i världskonjunkturen kom redan under sommaren och hösten
1975 och leddes av USA och Japan. Under första halvåret 1976 blev
uppgången mera allmän och allt kraftigare. Sommaren och hösten 1976
gav dock en avsaktning i uppgången. Det som nu händer är att tillväxten
efter denna period av långsammare uppgång tar ny fart.

Den djupa nedgången under 1975 sammanhängde i hög grad med den
betydande lageravvecklingen under detta år. Uppgången under slutet
av 1975 och första halvåret 1976 berodde bl. a. på att lagerminskningarna
upphörde, vilket snabbt gav effekter på produktionen. I övrigt orsakades
uppgången framför allt av en ökning i den privata konsumtionen.

FiU 1976/77:10

Avmattningen i konjunkturuppgången var ett resultat dels av att
effekten av lagerrörelserna avtog, dels av att ökningen i den privata
konsumtionen inte omedelbart åtföljdes av någon ökning av investeringarna.
Detta sammanhängde med att kapacitetsutnyttjandet i näringslivet
fortfarande var relativt lågt.

När uppgången nu tar ny fart så har man också redan passerat inledningsskedet
av en traditionell uppgångsfas i konjunkturcykeln. Som
utskottet framhållit pekar utvecklingen i USA redan på en uppgång i
industriinvesteringarna. Härigenom kan man förvänta en förhållandevis
snabb påverkan på den västeuropeiska ekonomin av den amerikanska
uppgången. Det bör också vägas in att sannolikheten för en mer expansiv
politik i Förbundsrepubliken Tyskland ökar om uppgången i USA
är säkerställd, eftersom i nuvarande läge den politiska viljan att stödja
en uppgång är av avgörande betydelse.

Emellertid tyder det mesta på att man i Förbundsrepubliken Tyskland
tills vidare kommer att föra en mycket stram politik som begränsar
den eljest möjliga uppgången. I den västtyska regeringens ekonomiska
årsrapport som lades fram den 26 januari 1977 förutses nu en tillväxt
av bruttonationalprodukten om 5 % under 1977, dvs. något lägre
än helårssiffran för 1976. Lönekostnadsstegringen har i rapporten beräknats
till drygt 7,5 %. Att döma av ett vid månadsskiftet januari-februari
träffat avtal inom metallsektorn, som anses bli normerande på den
västtyska arbetsmarknaden, synes den totala lönekostnadsstegringen i
Förbundsrepubliken dock komma att ligga på en något högre nivå,
eller 8—9 % exklusive löneglidning.

Den strama ekonomiska politiken i Förbundsrepubliken Tyskland innebär
att en rad andra länder i Västeuropa också tvingas föra en försiktig
politik med hänsyn till sina underskott i handels- och bytesbalanserna.
Den tyska utvecklingen påverkas dock starkt, liksom den svenska,
av den pågående avtalsrörelsen. Uppgången kommer förmodligen inte i
gång på allvar förrän denna avslutats. Likaså lär den tyska regeringen
avvakta utfallet av avtalsrörelsen innan inriktningen och omfattningen
av de utlovade stimulansåtgärderna avgörs.

I Japan räknar man f. n. med en tillväxt i BNP på 6 å 7 %. Den japanska
regeringen har lagt fram förslag till omfattande stimulansåtgärder.
Eftersom man väntar strid i parlamentet om regeringens budgetförslag
kan det dock komma att dröja framemot senvåren eller sommaren
innan åtgärderna kan sättas in.

Sammantaget tyder detta på att tillväxten i BNP inom OECD-området
måste bli starkare än de knappa 4 % som OECD-sekretariatet förutsagt.
I motsats till vad OECD-prognosen förutskickat bör också tillväxten
under andra hälften av 1977 bli snabbare än under första halvåret.
Härigenom bör också världshandeln komma att utvecklas något snabbare
än vad som förutses i finansplanen, med en acceleration under loppet
av 1977.

FiU 1976/77:10

För Sveriges vidkommande innebär detta att första halvåret 1977 fortfarande
kan komma att påverkas av avmattningen i den internationella
uppgången under andra halvåret 1976. Under senare delen av 1977 bör
den ökade ekonomiska aktiviteten utomlands dock leda till att exporten
får en ytterligare stimulans. Särskilt viktigt är här att efterfrågeökningarna
i vår omvärld nu kommer att innehålla såväl investeringar som
bostadsbyggande, dvs. varuområden där den svenska exporten sedan
länge har en stark ställning.

Den inhemska utvecklingen under 1976

I Sverige har vi under åren 1974—1976 försökt att överbrygga den
kanske djupaste internationella konjunkturnedgången under efterkrigstiden
genom att motverka effekterna av oljeprisstegringen och av den
kraftigt vikande exporten genom en stark expansion av den inhemska
efterfrågan. Den privata och den offentliga konsumtionen har upprätthållits
på en hög nivå. För att hålla uppe sysselsättningen inom
främst exportindustrin har statligt stöd utgått för en omfattande lagerproduktion.
Ett kraftigt statligt stöd till utbildning inom företagen har
också bidragit till att hålla arbetskraften kvar i företagen.

Den senare åtgärden är också ett led i politikens inriktning på att
samtidigt stärka exportindustrins och de importkonkurrerande näringarnas
konkurrenskraft och produktionskapacitet. I detta syfte har också
ett betydande stöd utgått till näringslivets investeringar.

Den politik som den socialdemokratiska regeringen fört i syfte att
motverka effekterna av de internationella konjunktursvängningarna har
fått stöd av en bred majoritet i den svenska riksdagen. Genom den förda
politiken har folkhushållet även under 1975 och 1976 kunnat tillföras
en ökad mängd varor och tjänster, ett tillskott som annars hade
gått förlorat. Människor har fått behålla sina arbeten — detta i skarp
kontrast till situationen i de allra flesta industriländer, där arbetslösheten
blivit mycket hög under konjunkturnedgången. Genom att industrins
investeringar fortsatt att öka trots den internationella lågkonjunkturen
har kapaciteten kraftigt förstärkts. Härtill bidrar också den vidgade
företagsutbildningen. Lager har byggts upp. Också den offentliga tjänstesektorn
har kunnat byggas ut genom att den totala sysselsättningen
har ökat. Mellan början av 1974 och slutet av 1976 har antalet sysselsatta
stigit med ungefär 200 000 personer.

Ser man till det preliminära utfallet av försörjningsbalansen för 1976,
så som det nu redovisas i finansplanen, och jämför med prognosen i den
reviderade finansplanen 1976 kan man konstatera att prognosen för såväl
investeringar som konsumtion i huvudsak slagit in. I själva verket
blev såväl investeringar som konsumtion något större än beräknat. Detsamma
gäller lagerökningen. Detta sammanhänger till en del med att

FiU 1976/77:10

exporten utvecklades mindre kraftigt än beräknat, vilket bl. a. återspeglar
världshandelns avsaktning under andra halvåret 1976. Lagren inom
skogsindustrin och inom järn- och stålbranschen kunde således inte avvecklas
i den takt som förutsetts. Samtidigt ökade importen väsentligt
kraftigare än beräknat, bl. a. som följd av den relativt höga efterfrågenivån
inom den svenska ekonomin. Till följd härav uppnåddes inte den
beräknade förbättringen av handelsbalansen, som i stället kom att ge
ett underskott på 3,6 miljarder kr. Övriga poster i bytesbalansen utvecklades
däremot i stort sett som beräknats, vilket kom att innebära att
bytesbalansen försämrades ytterligare jämfört med 1975. En väsentligt
bidragande orsak härtill var de växande räntebetalningarna på av svenska
företag och kommuner upptagna utlandslån.

Sammantaget kan man konstatera att BNP inte växte i avsedd omfattning.
Däremot hölls sysselsättningen och näringslivets investeringar
väl uppe. Den privata levnadsstandarden fortsatte att stiga och den offentliga
serviceverksamheten byggdes ut i snabb takt. Den inträffade
försämringen i bytesbalansen accentuerar behovet av kraftfulla åtgärder
för att återställa jämvikten i våra utrikesbetalningar.

Den internationella konjunkturuppgången under 1976 medförde likväl
en relativt kraftig ökning av den svenska exporten, ehuru mindre
än förutsedd. Mellan 1975 och 1976 beräknas den ha ökat med 7 % i
volym och utgör därigenom en av de mest expansiva efterfrågekomponenterna
under detta år. I takt med denna förstärkning av utlandsefterfrågan
fick den ekonomiska politiken läggas om i en mera restriktiv
riktning. Ett väsentligt led i denna politik var att förstärka statsfinanserna.
Linder året nedbringades underskott och upplåningsbehov på
statsbudgeten. Den ekonomiska politiken fick därför en allt mindre expansiv
inverkan på samhällsekonomin under de tre första kvartalen 1976
i syfte att bereda ett ekonomiskt utrymme för den växande exporten.

Den internationella konjunkturuppgången innehöll emellertid drag
som inte var till direkt fördel för vår exportindustri. En betydande del
av uppgången utomlands sammanhängde med en expansion av den privata
konsumtionen. Efterfrågefaktorer som t. ex. maskininvesteringar
och bostadsbyggande utvecklades inte lika expansivt vilket medförde att
vår export inte ökade lika snabbt som om konjunkturuppsvinget hade
haft dessa faktorer som väsentligt inslag.

Den svenska industrins konkurrensläge

I den socialdemokratiska partimotionen riktas stark kritik mot den
tes som regeringen driver i finansplanen, att svensk industris konkurrensläge
allvarligt försämrats och att detta orsakats av lönekostnadsutvecklingen.
Enligt finansplanen har den starka kostnadsökningen lett
till att svensk industri tvingats höja sina priser mer än världsmarknads -

FiU 1976/77:10

prisernas uppgång, vilket lett till att svensk export åren 1975 och 1976
förlorat betydande andelar av exportmarknaden för bearbetade varor
inom OECD-området.

Kritiken gäller framför allt det bristfälliga underlaget för dessa slutsatser
och ensidigheten i analysen av den roll lönekostnaderna spelat
under senare år. I motionen krävs att regeringen redovisar ett underlag
och en analys som tar hänsyn till alla inverkande faktorer.

Utskottet har tagit fram nytt material, som ger en mera nyanserad
bild av lönekostnadernas betydelse för konkurrenskraften. Huvudresultatet
av utskottets utredningar framgår av tabell 4.

Tabellen visar utvecklingen från 1970 av det begrepp som i allmänhet
antas visa industrins konkurrenskraft, nämligen lönekostnaden per producerad
enhet. (I lönekostnaden ingår då inte bara löner utan också
sociala avgifter inkl. arbetsgivaravgifter.) Tabellen är räknad i svenska
kronor och tar alltså hänsyn till förändringar i andra länders valutor
gentemot kronan. De jämförda länderna har vägts in med hänsyn till
såväl vår handel med var och en av dem som dessa länders betydelse
på de tredjelandsmarknader där vi konkurrerar.

Av sifferserien framgår att den svenska industrins relativa kostnadsläge
under första hälften av 1970-talet (perioden 1970—1975) varit praktiskt
taget oförändrat med undantag för 1974, då våra kostnader per
producerad enhet påtagligt sjönk i förhållande till konkurrentländernas.

Under 1976 skulle emellertid en ungefär lika stor försämring ha ägt
rum. Därvid bör då först observeras att någon slutlig statistik för kostnads-
och produktivitetsutvecklingen 1976 ännu inte föreligger. Det internationella
siffermaterial som nu kan inhämtas sträcker sig fram
t. o. m. andra kvartalet 1976. I detta material kan ingen påtaglig försämring
av den svenska industrins kostnadsläge spåras fram till halvårsskiftet.
De uppskattningar för andra halvårets utveckling som gjorts
inom OECD tyder emellertid på att för 1976 som helhet den i tabellen
angivna uppgången av vårt relativa kostnadsläge skulle ha ägt rum.

Vilka slutsatser angående den svenska industrins aktuella konkurrenssituation
som kan dras av detta förhållande beror i hög grad på orsakerna
till den relativa försämringen av kostnadsläget.

Tabell 4. Lönekostnad per producerad enhet inom tillverkningsindustrin (svenska
kronor) i Sverige i relation till ett vägt genomsnitt för 13 konkurrentländer

Index 1970 = 100

1970

1971

1972

1973

1974

1975

1976

(prognos)

100

100,0

102,6

100,0

93,0

101,5

111,4

(Jämförda länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, [Canada, [Holland, Norge, Schweiz, Storbritannien,
USA, österrike)

FiU 1976/77:10

Tabell 5 visar utvecklingen av lönekostnaderna per arbetad timme
under 70-talet i Sverige och våra konkurrentländer. Jämförelsen sker i
enhetlig valuta, dvs. kostnaderna har korrigerats med hänsyn till valutakursförändringarna.
Fram till 1974 var det bara fyra länder, som haft
en långsammare kostnadsutveckling än Sverige. Dessa länder har samtliga
devalverat sina valutor gentemot den svenska kronan.

Enligt finansplanen skulle det vara kostnadsutvecklingen 1975 och
1976 som blev särskilt förödande för den svenska industrins konkurrenskraft.
Men som framgår av tabellens andra kolumn, innebar utvecklingen
under dessa två år inte att Sverige för 70-talet i dess helhet
hamnar i någon särskilt allvarlig situation. Sverige ligger nu på sjunde
plats och har sex länder före sig med en lägre kostnadsökning. Vi har
alltså åtta länder efter oss med en större kostnadsökning, däribland alla
de nordiska länderna, alla EFTA-länder och alla länder som ingår i
den s. k. valutaormen utom Förbundsrepubliken Tyskland.

Det bör också observeras att av länderna med en lägre ökning av
lönekostnaderna är det åtminstone tre, England, Italien och Frankrike,
som har stora underskott i utrikeshandeln. För samtliga sex länder
gäller att de har en betydande arbetslöshet. I själva verket finns det
inte något OECD-land, som lyckats kombinera en så hög sysselsättning
med en så pass lugn utveckling av lönekostnaderna som Sverige.
Detta framgår också av en jämförelse med Norge och Österrike, de
enda länder i Västeuropa som haft en sysselsättningsnivå som någorlunda
kan jämföras med Sveriges.

En viktig förklaring till att utvecklingen under 1975 och 1976 medfört
att den svenska industrins relativa lönekostnader per producerad
enhet blivit högre än omvärldens är produktivitetsutvecklingen.

Samtidigt som produktionen i svensk industri, mätt per arbetstimme,
ökat mycket ringa under 1975 och 1976 har den ökat relativt kraftigt i

Tabell 5. Lönekostnader per arbetad timme, ökning i procent (i svenska kronor)
inom tillverkningsindustrin

1970—74		1970—76
1. USA	19,1	1. USA	39,6
2. Canada	33,4	2. England	69,0
3. England	48,3	3. Canada	69,5
4. Italien	62,9	4. Italien	92,8
5. Sverige	66,0	5. Tyskland	120,7
6. Frankrike	68,9	6. Frankrike	125,5
7. Norge	89,2	7. Sverige	134,6
8. Tyskland	89,7	8. Schweiz	151,4
9. österrike	93,7	9. Danmark	154,5
10. Schweiz	96,1	10. Österrike	161,2
11. Danmark	97,6	11. Norge	163,6
12. Finland	97,6	12. Holland	168,2
13. Belgien	109,3	13. Finland	170,7
14. Holland	116,4	14. Belgien	176,8
15. Japan	138,4	15. Japan	191,2

FiU 1976/77: 10

en råd av våra viktigare konkurrentländer. När lönerna fortsätter att
öka men produktionen per arbetstimme stagnerar, då får man en ogynnsam
utveckling av det mått på konkurrenskraften som utgörs av lönekostnad
per producerad enhet. Lönekostnaderna fortsatte att öka också
i andra länder, men där motverkades effekten på lönekostnaden per
producerad enhet i flera fall av en snabbt stigande produktivitet.

Det är resultatet av denna utveckling som sammanfattas i tabell 4 på
s. 56.

En central frågeställning är då varför produktiviteten utvecklades så
pass svagt i Sverige mellan 1974 och 1976 medan den steg i andra länder.
Svaret är i huvudsak att finna i det förhållandet att de svenska
företagen under den djupa internationella konjunkturnedgången 1975
inte avskedade personal utan behöll arbetskraften i företagen, delvis
med hjälp av statliga stödinsatser. Den jämförelsevis goda produktivitetsutvecklingen
i våra konkurrentländer under 1975 och 1976 har köpts
till priset av en snabbt stigande arbetslöshet.

Den bild av svensk industris konkurrensläge som härmed framkommer
är väsentligt annorlunda än den som ges i finansplanen. För att
svensk industri skall ta tillbaka en väsentlig del av vad man förlorade i
produktivitet 1975 och 1976 — och därmed i s. k. konkurrenskraft —
behövs bara att efterfrågan och produktion ökar, att de anställda i företagen
på nytt fullt ut sysselsätts i direkt produktion. I finansplanen
har man i själva verket erkänt detta genom att ange att man räknar med
att det i svensk industri finns en produktivitetsreserv, som motsvarar
6 % av den totala industriproduktionen. Det betyder att industrin totalt
sett kan öka sin produktion med 6 % utan ökade arbetskraftskostnader.

Redan vid den av regeringen angivna exportökningen på 7—8 % för i
år måste konkurrenspositionen på nytt förbättras och exportföretagens
lönsamhet öka kraftigt. Det bör också observeras att den försämring av
kostnadsläget, som inträffade 1975 och 1976 därför att arbetskraften
stannade kvar i företagen, delvis är skenbar. Företagen har dessa år fått
stöd av staten i form av framför allt utbildningsstöd och lagerstöd för
att täcka de extra kostnader som uppstått på grund av produktivitetsförsämringen.

En central tes i finansplanen är att svensk industri åren 1975 och
1976 av stigande kostnader tvingats höja sina priser så att dess produkter
trängts ut från den internationella marknaden. Utskottet har därför studerat
i vilken utsträckning förändringar i de relativa exportpriserna
styrs av förändringar i det relativa kostnadsläget.

I tabell 6 görs en jämförelse mellan utvecklingen av relativa exportpriser
på svenska bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad
enhet under perioden 1972—1976. Uppgifterna om relativa
priser har hämtats ur den preliminära nationalbudgeten. Siffrorna över
den relativa kostnadsutvecklingen har tagits från tabell 4 i detta betan -

FiU 1976/77:10

Tabell 6. Procentuella årliga förändringar av Sveriges relativa exportpriser på
bearbetade varor och relativa lönekostnader per producerad enhet 1972—1976

	1972—1973	1973—1974	1974—1975	1975—1976
Relativa priser Relativa lönekostnader	-0,7	-1,8	+ 13,0	+ 3,5
per producerad enhet	-2,5	-7,0	+ 9,1	+9,8

kande. Vid beräkningen av relativa priser jämförs exportpriserna på
svenska bearbetade varor med världsexportpriserna på bearbetade varor.
De relativa lönekostnaderna per producerad enhet framräknas genom en
jämförelse med 13 länder (jämför not till tabell 4).

Av tabellen framgår att den svenska exportens relativa priser höjdes
med 10 % mellan 1972 och 1975, medan de relativa kostnaderna var
oförändrade. Det var först 1976 som kostnaderna steg snabbare än
priserna. För hela perioden 1972—1976 gäller att våra exportpriser steg
med ca 14 % i förhållande till världsmarknadspriserna, medan våra lönekostnader
per producerad enhet steg med knappt 10 % i förhållande
till konkurrentländernas.

Om svensk industri förlorat marknadsandelar — det är fortfarande
något som inte har bevisats — så har det sammanhängt med att exportföretagen
höjt sina priser både mer än sina konkurrenter och mer än
kostnadsutvecklingen motiverat. Finansplanens bild av företagens tvångssituation
är alltså falsk såvitt gäller lönekostnadernas roll.

Enligt utskottets uppfattning torde det över huvud taget vara svårt
att hitta andra kostnadskomponenter i den svenska industriproduktionen,
som skulle ha framtvingat höjda relativpriser för den svenska exporten.
En för vissa branscher viktig kostnadspost, som uppenbart synes
ha ökat mycket snabbt och där en högre kostnadsnivå än i våra konkurrentländer
dock kan ha etablerats, är skogsråvaran för den svenska
träbearbetande industrin samt cellulosa- och pappersindustrin.

Det är sålunda enligt utskottets mening långtifrån uteslutet att den
av exportföretagen förda prispolitiken inneburit att den svenska exportindustrins
vinstläge, trots en försvagning absolut sett, utvecklats gynnsammare
än vinsterna hos motsvarande företag i våra konkurrentländer.

Utskottet vill sammanfatta sina slutsatser angående den svenska industrins
aktuella kostnads- och konkurrensläge på följande sätt.

1. Lönekostnaderna har i Sverige perioden 1970—76 stigit långsammare
än i flertalet av våra konkurrentländer (räknat i enhetlig valuta).

2. Försämringen av vårt relativa kostnadsläge 1975—76 berodde
framför allt på att arbetskraften i vårt land stannade kvar i företagen.
Men denna produktivitetsförsämring är ingen oåterkallelig förlust av
konkurrenskraft. Tvärtom är det en tillgång när tiderna blir bättre att
arbetskraften finns i företagen, människorna är bättre utbildade och
produktionen kan öka utan ökade arbetskostnader.

FiU 1976/77:10

3. Om svenska varor blivit mindre attraktiva därför att deras priser
stigit mer än priserna på andra länders varor, så är det företagens prisoch
vinstpolitik som drivit fram detta. Prishöjningarna har gått före
lönehöjningarna — inte tvärtom.

4. Flera viktiga industribranscher har i dag allvarliga problem. Men
dessa problem är av långsiktig och strukturell natur och beror av förändringar
i efterfrågan och teknologi och av redan genomförda strukturförändringar
utomlands. Lösningen av dessa problem återfinns inte
i en kortsiktig kostnadsanpassning utan i åtgärder som siktar till teknisk
förnyelse och strukturell omvandling i socialt acceptabla former.

5. Generellt sett råder ingen kostnadskris inom svensk industri. I
vissa grundläggande avseenden är industrins utgångsläge tvärtom gott
inför konjunkturuppgången.

Politik för en stark ekonomi

Den ekonomiska politikens grundläggande mål är att skapa arbete
och trygghet åt alla. Utskottet kan inte acceptera en ökad arbetslöshet
som ett medel i den ekonomiska politiken. Allas lika rätt till arbete och
trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

För att man skall kunna förverkliga detta mål krävs en stark ekonomi.
Det är endast i en stark ekonomi som man långsiktigt kan hävda
den fulla sysselsättningen. Det är endast den starka ekonomin som kan
ge medborgarna den ekonomiska trygghet som vårt sociala ansvar kräver.
Det är endast i kraft av en stark ekonomi som ett land kan hävda
sitt ekonomiska oberoende och självständigt förverkliga de egna ekonomisk-politiska
målen. En rad exempel från vår omvärld visar att permanenta
underskott i utrikeshandeln och långsiktigt svaga statsfinanser
gör det allt svårare att förverkliga en full sysselsättning och att trygga
medborgarnas inkomster och sociala välfärd.

Den internationella utvecklingen under de senaste åren har utsatt vårt
lands ekonomi för stora påfrestningar. Redan oljeprisstegringarna under
1973 och 1974 medförde en fördyring av vår import på ca 8 miljarder
kronor. Den internationella lågkonjunkturen under 1974 och 1975
minskade världshandeln och därmed också efterfrågan på svenska varor.
Det ledde till minskad avsättning för den svenska industrin och en
hårdnande internationell konkurrens.

Den socialdemokratiska regeringen förde emellertid med brett stöd i
riksdagen landet genom dessa internationella krisår på ett sätt som minskade
arbetslösheten och ökade sysselsättningen. Tack vare den förstärkning
som vår utrikesbalans och valutareserv undergått under åren
närmast före oljekrisen stod vi väl rustade inför krisen och kunde föra
en kraftfull politik för att motverka dess effekter. Genom statliga stödåtgärder
hölls produktionen i gång. Investeringsaktiviteten främjades,
industrins kapacitet byggdes ut och arbetsmiljön förbättrades.

FiU 1976/77:10

Denna expansiva politik nödvändiggjorde en begränsad internationell
upplåning — i allt väsentligt genom företagssektorn. Alternativet till
denna expansiva politik hade varit en ökad arbetslöshet och en lägre
takt i produktionen. Landet skulle stått sämre rustat inför framtiden om
detta alternativ hade valts. Men den socialdemokratiska regeringen slog
fast att en internationell upplåning för att överbrygga de höjda energikostnaderna
och den internationella lågkonjunkturen endast kunde accepteras
under en övergångsperiod. Ett bestående underskott i våra utlandsaffärer
skulle öka vårt internationella beroende och på sikt hindra
oss från att föra en självständig sysselsättnings- och reformpolitik. Denna
bedömning fick allmänt stöd i riksdagen.

Politiken utformades under dessa år inte bara för att avvärja lågkonjunkturens
hot mot sysselsättningen. Den utformades också för att på
sikt återställa balansen i våra utlandsaffärer. Exportindustrin fick stöd
för lagerproduktionen. Investeringarna stimulerades. Företagen fick
stöd för att ordna yrkesutbildning för arbetare och tjänstemän. Kapitalmarknaden
reserverades i stor utsträckning för företagens investeringar.
Den internationella upplåning som vi gjorde under 1974 och 1975 hade
alltså till en betydande del en motsvarighet i en lageruppbyggnad och
en kapaoitetsförstärkning inom exportnäringarna.

Till en viss del fanns utrymme för en expansiv politik 1975 och 1976
genom det goda utgångsläge för konkurrenskraft och export som hade
etablerats år 1974. Delvis innebär emellertid expansionen att vi i sysselsättningsstimulerande
syfte tillåtit en ökning av vår inhemska resursförbrukning
som gått snabbare än vår produktionsökning. Den privata
konsumtionen har under åren 1975—1976 ökat med sammantaget
drygt 6 % och den offentliga något snabbare. Samtidigt har industriproduktionen,
som ytterst skall betala denna expansion, stått stilla. Konsumtionsökningen
har alltså i viss utsträckning skett till priset av ett
underskott i bytesbalansen.

Problemet kan ges en principiell innebörd. Om en konsekvent utformad
anticyklisk politik skall kunna föras förutsätter det att enighet kan
nås om att tillämpa samma synsätt under hela konjunkturförloppet. Det
betyder att vi efter en avsiktlig inhemsk expansion under nedgångsfasen
måste avstå från att under den goda konjunkturen själva för konsumtionsändamål
helt ta i anspråk de ökade resurser som då skapas. De
måste i stället målmedvetet styras över för att betala tillbaka de utländska
skulder som vi iklätt oss under den internationella avmattningen
samt att räta upp bytesbalansen.

Inför den bild av den internationella ekonomiska utvecklingen som
nu framträder är det därför nödvändigt att med kraft fullfölja målet
att med bibehållen full sysselsättning återvinna balansen i vår utrikeshandel.

Väsentligt är här hur den svenska ekonomin utvecklas under loppet

FiU 1976/77:10

av 1977. Som utskottet redan framhållit påverkar avmattningen i den
internationella konjunkturuppgången under senare delen av 1976 den
svenska ekonomin även under första halvåret 1977. Under andra hälften
av 1977 bör dock den ökade internationella efterfrågan få en mera markerat
positiv inverkan på utvecklingen i vårt land. Detta innebär att
det ställs andra krav på politikens inriktning på mycket kort sikt än på
den mera långsiktiga inriktningen. De varsel om nedläggningar och permitteringar
som utfärdats under den senaste tiden bör sålunda föranleda
andra åtgärder än en allmän stimulans av ekonomin under budgetåret
1977/78.

På kort sikt måste åtgärder vidtas för att hålla uppe investeringarna
och för att klara de svårigheter som kan uppträda på arbetsmarknaden
under vintern och våren. Vissa sådana åtgärder redovisas i budgetpropositionen.
Sålunda tillstyrker utskottet från sina utgångspunkter en
förlängning av nu gällande investeringsavdrag och investeringsbidrag
till att gälla även under återstoden av 1977.

I socialdemokratiska partimotioner, nr 543 och 1325, har bl. a. krävts
en rad arbetsmarknadspolitiska insatser som snabbt bör göras för att
stödja sysselsättningen.

De åtgärder regeringen därefter tillkännagivit beträffande den kortsiktiga
sysselsättningspolitiken följer i stort sett förslagen i dessa motioner
och i det uttalande den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde
i januari. Dock ingår inte de socialdemokratiska förslagen om en särskilt
intensiv satsning till förmån för sysselsättningen på byggnadsområdet
i Norrbotten genom det s. k. energisparprojektet. Inte heller synes
regeringen intresserad av att förstärka kapitalresurserna för Sveriges
Investeringsbank med begärda 500 milj. kr. Utskottet finner passiviteten
i båda dessa fall beklaglig.

När det gäller sysselsättningspolitiken 1977/78 är regeringens förslag
otillräckliga, vilket klart framgår vid en jämförelse med de nämnda
socialdemokratiska partimotionerna. Det ter sig från utskottets synpunkt
märkligt att regeringen redovisar en så pass pessimistisk bedömning av
sysselsättningsutvecklingen inom industrin — en nedgång under 1977
med 30 000 personer — och samtidigt intar en så passiv hållning. Här
krävs ytterligare insatser av det slag som föreslås i motionerna.

När det gäller den mera långsiktigt inriktade politiken krävs att aktiva
näringspolitiska åtgärder snarast sätts in för att möta strukturproblemen
i olika industribranscher. Särskilt viktigt är att den i den socialdemokratiska
partimotionen 1327 föreslagna strukturfonden snarast inrättas.
Samtidigt måste den ekonomiska politiken inriktas på att minska
budgetunderskottet och statens lånebehov för att förbättra vår utrikesbalans
och minska vårt beroende av internationell upplåning.

Regeringen har emellertid inte förmått att utforma en sådan politik.
Föreliggande speciella branschproblem hanteras med tveksamhet och

FiU 1976/77:10

tidsfördröjningar. Man accepterar passivt en mycket kraftig försämring
av vår utrikesbalans under 1977. Den socialdemokratiska regeringens
strävan att minska underskottet i den statliga budgeten har ersatts med
en svag finanspolitik, som leder till växande underskott. Under 1976
var budgetens underskott 6 miljarder kr. men det växer under 1977 till
18 miljarder. Det är särskilt allvarligt att detta sker i ett läge med en
uppåtgående konjunktur. Utskottet vill framhålla vikten av att bekämpandet
av arbetslösheten sker med selektiva medel. Det är självfallet
också angeläget att de åtgärder som vidtas är av sådant slag att
de inte innebär bindningar för framtiden. Det är symptomatiskt för
karaktären hos den borgerliga regeringens finanspolitik att man i en
sådan situation i budgetpropositionen binder sig för en indexreglering
av skatteskalorna fr. o. m. 1978.

Den svaga finanspolitiken under 1977 bidrar också till den kraftiga
försämringen av vår utrikeshandelsbalans. Genom regeringens politik
löper vi nu risken att komma i en mer permanent underskottssituation
med en därtill hörande kraftig upplåning utomlands. Den temporära
upplåning som den socialdemokratiska regeringen accepterade i samband
med oljekrisen och åren närmast därefter utgjorde ett planerat
led i en politik som syftade till att rädda sysselsättningen och långsiktigt
stärka vår internationella konkurrenskraft. Den kraftiga internationella
upplåning som den nuvarande regeringens finanspolitik medför
för 1977 har inte sin motsvarighet i någon lageruppbyggnad eller kapacitetsförstärkning
utan är i stället ett uttryck för att vi löpande förbrukar
för mycket resurser i förhållande till vår produktion, dvs. den
återspeglar regeringens svaga ekonomiska politik. Någon plan för återställandet
av den externa balansen föreligger inte, endast ett allmänt
tal om att frågan får skjutas på framtiden.

Utskottet tar bestämt avstånd från en politik som leder till denna
kraftiga ökning av Sveriges internationella skuldsättning. Så sent som
under våren 1976 anslöt sig en bred majoritet inom riksdagen till den
dåvarande regeringens förslag att den ekonomiska politiken under återstoden
av sjuttiotalet skulle inriktas på att uppnå balans i vårt lands
utrikeshandel 1980. Trots detta har regeringen i sin första budget accepterat
en mycket kraftig försämring av vår utrikesbalans för 1977.
Detta har också kommit till uttryck i finansplanen genom att balansen
i de utrikes betalningarna inte längre ingår bland de primära målen för
den ekonomiska politiken. Genom sin politik har regeringen i hög grad
försvårat våra möjligheter att uppnå en jämvikt i vår utrikeshandel år
1980, vilket alltfort bör vara ett mål för den ekonomiska politiken.
Regeringen har därigenom också försvagat våra möjligheter att långsiktigt
värna den fulla sysselsättningen och vår sociala trygghet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att enligt valutastyrel -

FiU 1976/77:10

sens amorteringsprognos för redan upptagna utlandslån skall sammanlagt
12 100 milj. kr. betalas tillbaka under perioden 1977—1980 och
11 200 milj. kr. under perioden 1981—1985. Därtill kommer räntorna
på dessa lån, som uppgår till ca 2,5 miljarder kr. per år.

Skulle den i finansplanen angivna utlandsupplåningen 1977 på 16—
18 miljarder kr. genomföras, betyder det en kraftig uppgång av belastningen
på vår betalningsbalans för skuldtjänster. Även om hänsyn tas
till att viss amorteringsfrihet kan nås under lånens inledande löptid,
kommer den samlade bördan av amorteringar och räntor efter 1977 att
vara över 7 miljarder kr. per år för att mot slutet av 1970-talet närma
sig eller t. o. m. överskrida 10 miljarder kr. Detta gäller då enbart lån
upptagna t. o. m. 1977. Eftersom möjligheterna förefaller små att med
den av regeringen föreslagna politiken undgå en stor utlandsupplåning
också 1978, torde de faktiska utgifterna för amorteringar och räntor omkring
1980 bli avsevärt större än de här angivna beloppen.

I stället för att själv ålägga sig en nödvändig finanspolitisk restriktivitet
lägger man ansvaret för den ekonomiska utvecklingen på lönekostnaderna
och alltså därigenom på löntagarna och deras organisationer.
Det är enligt regeringens mening de fackliga organisationernas återhållsamhet
i lönekraven som skall åstadkomma den förbättring av
vår internationella konkurrenssituation som på sikt skall kunna medföra
en förstärkning av vår utrikeshandel. I själva verket är det regeringens
svaga finanspolitik med dess kraftiga likviditetspåspädning som
medför risker för fortsatta Snabba pris- och kostnadsstegringar i vårt
land. Utskottet tar därför bestämt avstånd från regeringens försök att
inte själv ta ansvaret för den ekonomiska politiken utan lägga över
detta på löntagarna och deras organisationer.

De uppskattningar som görs i finansplanen av den inhemska efterfrågans
tillväxt är enligt utskottets mening inte realistiska. Regeringens
antagande om inkomstutvecklingen har långt mera karaktären av ett
programmatiskt uttalande, ett försök att styra löneutvecklingen, än det
beräkningstekniska exempel som den socialdemokratiska regeringen
använde i motsvarande situationer. Men detta styrningsförsök kan inte
förändra den verklighet som skapas av efterfråge- och likviditetspåspädningen
via finanspolitiken.

En realistisk bedömning leder därför till slutsatsen att både den inhemska
efterfrågan och kostnadsnivån i näringslivet kommer att öka
snabbare än vad som anges i finansplanen, om regeringens finanspolitik
genomförs. Det betyder att utvecklingen av export och import kan bli
ännu ogynnsammare och underskottet i bytesbalansen ännu större än
vad regeringen nu säger sig räkna med.

Regeringen felbedömer emellertid samtidigt marknadsförutsättningarna
för vår utrikeshandel. Som utvecklats i det föregående är enligt
utskottets mening dessa förutsättningar väsentligt gynnsammare vad

FiU 1976/77:10

gäller både styrkan i det internationella konjunkturuppsvinget och den
svenska industrins förmåga att hävda sig på de internationella marknaderna.
Utskottet anser således att exportens uppgång 1977 bör kunna bli
större och importökningen mindre än vad regeringen utifrån sin nedvärdering
av industrins konkurrensförmåga kommit fram till. Men skall
dessa marknadsförutsättningar kunna utnyttjas, krävs att den ytterligare
expansion av inhemsk efterfrågan och det kostnadstryck undviks,
som blir en direkt följd av den alltför svaga finanspolitiken.

Utskottet instämmer därför i den mening som uttrycks i motionen
1294, nämligen att den ekonomiska politiken under den kommande perioden
bör kännetecknas av en i jämförelse med regeringsförslaget betydligt
större restriktivitet. En åtstramning av finanspolitiken är nödvändig
för att bytesbalansens underskott skall kunna reduceras och styrkan
i den svenska ekonomin bevaras.

Huvudinriktningen av den finanspolitik som föreslås i motionen 1294
och till vilken utskottet ansluter sig är att skapa förutsättningar för i
stort samma reala utveckling av konsumtion och investeringar inom
ekonomins olika sektorer som den som anges i regeringens finansplan.
Samtidigt ger den stramare politiken utrymme för en snabbare produktionsökning
och en bättre sysselsättningsutveckling inom industrin via
en gynnsammare utveckling av utrikeshandeln. Härigenom kan underskottet
i bytesbalansen bli drygt 3 miljarder kr. lägre än vad regeringens
politik leder till. De förslag som framläggs om inkomstförstärkningar
och besparingar i statens budget minskar budgetunderskottet med ca
5 miljarder kr.

Det i motionen 1294 framlagda budgetförslaget ger även samhället
de resurser som behövs om den ekonomiska utvecklingen mot förmodan
skulle bli svagare än vad regeringen förutsett i sin finansplan. Genom
den allmänna försvagning av statsfinanserna som regeringsförslaget innebär
står man sämre rustad inför en sådan situation än vad som är fallet
med den allmänna inriktning som förordas i motionen.

Genom den ekonomiska politik som förordas i den socialdemokratiska
partimotionen kommer goda möjligheter att skapas för att vårt land
även fortsättningsvis skall ha en stark ekonomi. Den stramare ekonomiska
politiken bör göra det möjligt för oss att undvika en statlig
upplåning utomlands. En sådan politik lägger grunden för en ekonomi
som även på längre sikt skapar arbete och trygghet åt alla — en ekonomi
som kan stå emot de påfrestningar som internationella kriser och en
hårdnande utländsk konkurrens medför.

Sedan finansplanen och budgetförslaget förelädes riksdagen, har
företrädare för regeringen vid olika tillfällen starkt betonat nödvändigheten
av ökad återhållsamhet i den inhemska förbrukningen och i synnerhet
av konsumtionen. Dessa krav på återhållsamhet har i vissa fall
förenats med uttalanden, som klart ger vid handen att man inom rege 5

Riksdagen 1976/77. 5 sami. Nr 10

FiU 1976/77:10

ringen överväger ytterligare skattehöjningar — mervärdeskatten har
uttryckligen nämnts — eller andra former av ingripanden mot den privata
konsumtionen, såsom tvångssparande.

Utskottet, som i och för sig delar uppfattningen att läget kräver en
stramare finanspolitik än enligt det framlagda budgetförslaget, anser
inte att allmänna uttalanden av detta slag om kommande skattehöjningar
gagnar stabiliseringspolitiken. Om det redan nu råder den uppfattningen
inom regeringen, att skatterna måste höjas i en nära framtid,
bör klara besked om arten, omfattningen och tidpunkten för dessa
skattehöjningar omedelbart lämnas. Endast därigenom kan riksdagen
få det fullständiga underlag som krävs för dess ställningstagande till
budgetförslaget och den ekonomiska politiken.

Även ur andra synpunkter är det viktigt att klarhet skapas om den
närmaste tidens skattepolitik. Om det varit regeringens avsikt att genom
hot om höjd mervärdeskatt påverka de pågående löneförhandlingarna i
en för arbetsgivarna positiv riktning, torde resultatet knappast bli det
åsyftade. I alla händelser måste oklarheten beträffande regeringens skattepolitik
försvåra förhandlingarna.

Detta krav på klara besked är enligt utskottets uppfattning väl förenligt
med principen, att den ekonomiska politiken inte får bindas genom
olika utfästelser, så att den förlorar sin förmåga att anpassa sig till nya
och icke förutsedda förändringar i det ekonomiska läget. I detta fall
är det nämligen ingalunda frågan om den typen av anpassning. Det är
uppenbart att regeringens tal om nya skattehöjningar direkt härrör ur
en insikt om den grundläggande svagheten i dess eget budgetförslag: att
finanspolitiken är för expansiv för att kunna förenas med en rimlig
grad av stabilitet i den svenska ekonomin. Såsom framgår av utskottets
analys, kan den i finansplanen angivna utvecklingen av inhemsk efterfrågan
inte uppnås utan en mera återhållsam finanspolitik än den regeringen
presenterat i sitt budgetförslag.

Mot denna bakgrund anser utskottet det nödvändigt att regeringen
snarast redovisar sina överväganden beträffande skattepolitiken under
1977.

Den ekonomiska utvecklingen under 1977

Regeringens bedömningar av utrikeshandelns utveckling under 1977
bygger på förutsättningen om en fortsatt internationell konjunkturuppgång.
Marknadstillväxten för Sveriges export av bearbetade varor (exkl.
fartyg) till OECD-området väntas bli 9 % i volym. Såsom utskottet
inledningsvis framhållit har emellertid regeringen vid utarbetandet av
sin prognos på detta område inte tagit hänsyn till den omläggning
av den ekonomiska politiken i mera expansiv riktning som skett eller
väntas ske i flera viktiga OECD-länder under våren 1977. Det finns

FiU 1976/77:10

därför anledning att se ännu något mera positivt på den ekonomiska
utvecklingen i vår omvärld än vad regeringen har gjort. En viss uppjustering
av prognosen för den svenska marknadstillväxten framstår
därför som motiverad.

Av ännu större betydelse för regeringens bedömning av exportens utveckling
1977 är emellertid den förutsättning man lagt in om att vi
skall fortsätta att förlora marknadsandelar. Som tidigare framhållits är
det utskottets uppfattning att det beräkningsunderlag som ligger till
grund för denna bedömning kan tolkas på flera olika sätt. Det är emellertid
knappast möjligt att tolka materialet så att förluster av marknadsandelar
också under 1977 är något ödesbestämt som inte kan påverkas.
Utskottet har därför inte funnit anledning att acceptera den kraftiga
nedjustering av den svenska exportutvecklingen som de av regeringen
förutsatta marknadsandelsförlusterna skulle innebära. Utskottet delar
bedömningen i motionen 1294 att det bör vara möjligt att under 1977
uppnå en tillväxt i exportvolymen som ligger på 9 å 10 %.

Som utskottet visat i sin tidigare analys utgör företagens prispolitik
det största hotet mot en sådan utveckling. Om vi skall få den tillväxt i
exporten som måste betraktas som helt nödvändig så krävs det att de
svenska företagen tillämpar en prissättning som svarar mot de marknadsmässiga
förutsättningarna.

De bedömningar som presenteras i finansplan och nationalbudget
över importens utveckling är osedvanligt höga mot bakgrund av den
ekonomiska utvecklingen i övrigt. Importökningen förefaller anmärkningsvärt
snabb med hänsyn till att så mycket av den inhemska expansionen
ligger på de offentliga sektorerna och på byggnadsinvesteringarna.
Särskilt anmärkningsvärt är att denna stora importökning inträffar
trots att man räknar med vikande lagerinvesteringar under 1977. Men
även här har regeringen tydligen ansett att vår svenska hemmamarknadsmdustri
kommer att förlora marknadsandelar till den utifrån kommande
konkurrensen. Även på denna punkt är det utskottets uppfattning
att underlaget för de dragna slutsatserna är otillfredsställande. Om den
mera restriktiva finanspolitik som föreslagits i motionen 1294 genomförs
och om hänsyn tas till den annorlunda uppfattning som utskottet
har om det svenska näringslivets konkurrenskraft, bör importprognosen
nedjusteras med ca 1 1/2 % i förhållande till regeringens bedömningar.

Enbart dessa två förändringar i bedömningen av den svenska utrikeshandeln
leder till en relativt betydande förbättring av vår bytesbalans.
Tar man dessutom hänsyn till den, i jämförelse med regeringens prognos,
något gynnsammare bedömning av den internationella prisutvecklingen
på olje- och råvaruområdet som nu kan göras, så bör man kunna
uppnå en förbättring av utrikesbalansen i förhållande till regeringens
beräkning som ligger på 3 å 4 miljarder kronor. Detta skulle visserli -

FiU 1976/77:10

gen innebära att vi ligger kvar med ett relativt stort underskott under
1977, men det skulle dock innebära att vi brutit den trend mot ökande
underskott som regeringens finansplan innebär.

En viktig förutsättning för att denna förbättring av utrikesbalansen
skall komma till stånd är dock att den inhemska efterfrågeutvecklingen
blir förhållandevis dämpad. De prognoser för volymtillväxten av konsumtion
och investeringar som redovisas i finansplanen skulle i och för
sig vara förenliga med de av utskottet gjorda bedömningarna av utrikeshandelns
och bytesbalansens utveckling. Men prognoserna är enligt utskottets
mening inte realistiska mot bakgrund av den ekonomiska politik
regeringen vill föra. Antagandet om att den totala löneökningen inklusive
löneglidning skulle stanna på 5 % är knappast förenligt med
den mycket expansiva finanspolitiken och prognosen om en fortsatt
hög sysselsättning. Det förefaller oundvikligt att pris- och kostnadsstegringen
blir större vid ett förverkligande av den av regeringen föreslagna
inriktningen av den ekonomiska politiken. Detta kan dock komma att
motverkas av att den internationella prisstegringen på vissa viktiga råvaruområden
blir lägre än vad regeringen förutsatt i sina kalkyler. Sammantaget
leder dessa olika faktorer till slutsatsen att, med den av regeringen
föreslagna politiken, uppgången 1977 av såväl hushållens disponibla
inkomster som den privata konsumtionen blir större än vad som
anges i finansplanen.

Den åtstramning av finanspolitiken som föreslås i motionen 1294
syftar till att skapa förutsättningar för att den volymmässiga tillväxten
under 1977 av inhemsk efterfrågan skall bli av ungefär den storleksordning
som anges i finansplanen. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att en real konsumtionsökning med 2—2,5 % bör accepteras
mot bakgrund av de krav på fortsatt standardökning som reses från
olika grupper av befolkningen.

Liksom motionärerna har utskottet därvid räknat med en uppgång
av hushållens reala disponibla inkomster i ungefär samma takt som anges
i finansplanen. Detta innebär att de höjda skatter och avgifter, som
motionärerna föreslår utöver vad regeringen föreslagit, enligt utskottets
uppfattning inte bör föranleda någon nämnvärd revidering av finansplanens
prisprognos. Den kombination av antaganden om löner, priser
och produktion som görs i finansplanen måste leda till en mycket kraftig
vinstökning för företagen. Även om den faktiska löneökningen skulle
bli något större, bör de höjda avgifter och skatter som föreslås i huvudsak
kunna rymmas inom de förbättrade vinstmarginaler, som uppstår
vid en uppgång av den inhemska prisnivån med 6—7 %. De
direkta effekterna av förslagen på konsumentpriserna blir även utan
denna förutsättning mindre än en halv procentenhet räknat på helår.

Utskottet vill i det här sammanhanget betona vikten av att kostnadsutvecklingen
även framgent kan hållas under kontroll. I en rad länder

FiU 1976/77:10

tycks politiken nu vara inriktad på att framför allt bekämpa inflationen,
varför man accepterar en fortsatt hög arbetslöshet. I vårt land
måste en lugn pris- och kostnadsutveckling uppnås samtidigt som den
fulla sysselsättningen bevaras.

Utskottet finner det väl förenligt med dessa mål för den ekonomiska
politiken att statsinkomsterna förstärks på det sätt som föreslås i den
socialdemokratiska motionen. Vissa av de åtgärder som föreslås, framför
allt höjningen av arbetsgivaravgifterna, har i den offentliga debatten
bemötts med invändningen att de leder till högre produktionskostnader
och sålunda skulle motverka det ovan angivna målet om en lugn
pris- och kostnadsutveckling.

Utskottet vill för sin del anföra följande. Det torde vara ytterst få
ekonomisk-politiska ingripanden som inte har en viss direkt eller indirekt
effekt på kostnadsläget. När sådana ingripanden i form av skattehöjningar,
räntehöjningar etc. ändå görs i syfte att motverka inflation,
beror det på att uteblivna åtgärder bedöms leda till balansrubbningar
och inflatoriska pris- och kostnadsstegringar. Sålunda aviserar även regeringen
höjda arbetsgivaravgifter den 1 januari 1978 för att finansiera
ökade utgifter inom sjukförsäkringen och familjepolitiken.

Utskottet anser att behov föreligger av ökade statsinkomster redan
nu. En ökning av statens upplåning med minst 12 miljarder kr. mellan
åren 1976 och 1977 kan inte genomföras utan en kraftig påspädning
av likviditet och efterfrågan. Detta får inflatoriska konsekvenser för
pris- och kostnadsläget som klart överträffar de begränsade direkta effekterna
av skatte- och avgiftshöjningarna.

Det finns också skäl att erinra om att den socialdemokratiska regeringen
hade överenskommit med LO och TCO om att en höjning av
socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen, som ett led i skatteomläggningen
för 1977, skulle beaktas i avtalsarbetet. Skälet till att de
stora löntagarorganisationerna föredrar höjda arbetsgivaravgifter som
finansieringskälla vid skatteomläggningar av det nu genomförda slaget
är att avgifternas fördelningspolitiska effekter kan bedömas långt säkrare
och därmed lättarp passas in i lönepolitiken än om andra indirekta
skatter höjs i motsvarande mån. Därför är den i motionen föreslagna
metoden att förbättra statsfinanserna ett långt mera konstruktivt bidrag
till pris- och kostnadsstabiliteten i vår ekonomi än de från regeringens
sida antydda planerna på att senare höja mervärdeskatten.

Den offentliga konsumtionen och även kommunernas investeringar
ökar enligt finansplanen kraftigt mellan 1976 och 1977. I ett mera
långsiktigt perspektiv måste dessa ökningstal nedbringas för att stå i
bättre överensstämmelse med kraven på en balanserad utveckling. Men
även på denna punkt vill utskottet ifrågasätta om inte regeringen har
gjort sig skyldig till en underskattning av utvecklingen. Den kommunala
sektorns utomordentligt kraftiga likviditetsförbättring mellan 1976 och

FiU 1976/77:10

1977 pekar på att ökningstalen där kan komma att bli större än vad som
förutsatts. Mot bakgrund av läget på arbetsmarknaden kan en sådan
situation i så fall leda till risker för en överhettning på denna del av
arbetsmarknaden med en därtill hörande ökad löneglidning. Den mera
restriktiva finanspolitik som utskottet förespråkar bör få vissa effekter
på den offentliga sektorns tillväxttakt. Den offentliga konsumtionen
kommer i reala termer att ligga något lägre med det budgetalternativ
som presenteras i motionen 1294 och som utskottet ansluter sig till.

Sammanfattningsvis innebär budgetalternativet i motionen 1294 en
ökning av efterfrågan inom landet som endast i begränsad utsträckning
understiger den volymutveckling, som finansplanens försörjningsbalans
för den svenska ekonomin bygger på. Ökningen är däremot väsentligt
lägre än vad som enligt utskottets bedömning skulle följa om regeringens
ekonomiska politik genomfördes.

I utskottets bedömning av regeringens politik ingår att denna kommer
att leda till en snabbare inkomstökning i samhället än vad regeringen
själv anger i finansplanen. Det skulle också innebära att statsinkomsterna
växer snabbare än vad regeringen förutsatt i sitt budgetförslag och
att detta kan medföra ett mindre underskott i statsbudgeten. Denna
utveckling av statsfinanserna är emellertid endast ett uttryck för att
den inhemska efterfrågetillväxten är för snabb och att underskottet i
bytesbalansen riskerar att bli ännu större än vad regeringen räknat
med. Det kan sålunda inte tas till intäkt för att behovet av restriktiva
åtgärder därmed blivit mindre.

När det gäller produktion och sysselsättning leder det av utskottet
förespråkade alternativet till en något snabbare produktionsstegring
och därmed också en något bättre sysselsättningsutveckling än den som
regeringen angivit. Detta är i första hand en konsekvens av de annorlunda
bedömningar som gjorts av exportens och importens utveckling.
BNP bör enligt utskottets bedömningar kunna öka med 2—2,5 %
mellan 1976 och 1977. Den kraftiga minskning av industrisysselsättningen
som regeringen accepterat i sin ekonomiska bedömning bör enligt
utskottets mening motverkas för att stå i bättre överensstämmelse
med de långsiktiga målen för vår sysselsättningsstruktur. Vid ett genomförande
av den i motionen 1294 föreslagna ekonomiska politiken
kommer enligt utskottets bedömningar industriproduktionen att öka
med 2—4 % mer än vad regeringen angivit. Detta bör kunna begränsa
den kraftiga nedgång i industrisysselsättningen som regeringen förutsatt.

En politik med den inriktning som anges i motionen 1294 ger enligt
utskottets mening en bättre anpassning till den troliga konjunkturutvecklingen
och bör skapa goda förutsättningar för en långsiktig balans
i vår ekonomi. Utskottet tillstyrker därför motionen 1294 såvitt avser
de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

FiU 1976/77:10

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 1,

b. med anledning av regeringens förslag i propositionen 1976
77: 100 bilaga 1 och med bifall till motionen 1976/77: 1294
moment 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2) beträffande förbättrad betalningsbalansstatistik m. m. av herrar
Feldt (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson i
Malmö (s), Gadd (s), Nilsson i Visby (s) och fru Gradin (s) som anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 33 slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse: Enligt

utskottets mening är det ytterligt angeläget att vår statistik
över de utrikes betalningarna så nära som möjligt återspeglar de faktiska
betalningsströmmarna och att förändringar som har betydelse för
vår ekonomi och för bedömningen av vår valutasituation snabbt kan
avläsas. Som redovisas i motionen finns betydande betalningsströmmar
som uppenbarligen inte kommer med i statistiken. Enligt utskottets mening
måste arbetet med att förbättra betalningsbalansstatistiken därför
fullföljas. Denna utskottets uppfattning bör ges regeringen och fullmäktige
i riksbanken till känna.

I motionen tas särskilt upp problemet med den s. k. restposten. Denna
fångar upp skillnaderna mellan förändringar i valutareserven och
övriga kända poster i betalningsbalansen. Från att ha varit relativt obetydlig
har restposten nu vuxit till över 4 miljarder kr. Det inger oro att
inte ha någon kunskap om innehållet i en så stor post i vår betalningsbalansstatistdk.
I avvaktan på att statistiken förbättras är det -— inte
minst sett från de aspekter finansutskottet har att bevaka — angeläget
att regeringen tar upp problemet i finansplanerna och ger sin syn på
hur restposten kan tänkas vara sammansatt. Regeringen bör ta upp frågan
redan i årets kompletteringsproposition. Vad utskottet nu anfört
bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förbättrad betalningsbalansstatistik m. m. att
riksdagen med bifall till motionen 1976/77: 595 beslutar

a. att hos regeringen och fullmäktige i riksbanken hemställa
om att arbetet med en förbättring av betalningsbalansstatistiken
fullföljs,

FiU 1976/77:10

b. att hos regeringen anhålla att regeringen i varje finansplan
ger riksdagen sin bedömning av den s. k. restpostens sammansättning
och inverkan på de utrikes betalningarna,

vid punkten 2 BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

3) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av
herrar Feldt (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Jansson (s), Pettersson
i Malmö (s), Gadd (s), Nilsson i Visby (s) och fru Gradin (s) som
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Den
samhällsekonomiska” och på s. 49 slutar med ”motionen 1294 såvitt
avser riktlinjer för budgetregleringen” bort ha följande lydelse:

Utskottet har redan vid sin behandling av finansplanen uttryckt sin
syn på finanspolitiken. Den samhällsekonomiska situation som utskottet
beskrivit i det föregående ställer speciella krav på budgetpolitikens
utformning. Den erforderliga stramheten i finanspolitiken kräver att
en hårdhänt prövning görs när det gäller nya åtaganden på utgiftssidan.
Vidare krävs en vilja att genom inkomstförstärkningar täcka nödvändiga
utgiftsökningar.

Regeringens budgetförslag fyller inte dessa krav. Utskottet delar bedömningen
i motionen 1294 att regeringens utgiftsprogram generellt
sett präglas av en otillräcklig kontroll över utgiftsutvecklingen.

På inkomstsidan föreslår regeringen vissa punktskattehöjningar. Dessa
är dock helt otillräckliga för att ge de inkomstförstärkningar som
behövs. Utskottet finner det också intressant att notera att de åtgärder
som den nuvarande regeringen hittills vidtagit eller aviserat i fråga om
förändringar i skattesystemet har en mycket markerad fördelningspolitisk
profil.

Sålunda vidtogs förändringar som, i förhållande till den socialdemokratiska
regeringens förslag till skatteomläggning 1977, gav mer till inkomsttagare
i mellanskikten. Relativt sett kom låginkomsttagarna härigenom
att missgynnas. Förändringen komplicerade också en redan besvärlig
avtalsrörelse genom att låglöneproblemet ytterligare accentuerades.
Bland de övriga skattereformer som regeringen föreslagit finns
lättnader i den s. k. faktiska sambeskattningen av egenföretagare, en utvidgning
av 80/85 %-regeln syftande till lättnader för egenföretagare
och en höjning av den del av egenföretagares inkomster som är befriad
från allmän arbetsgivaravgift från 18 000 kr. till 30 000 kr.

I budgetpropositionen aviseras en indexreglering av skatteskalorna
fr. o. m. 1978. Sådana indexregleringar gynnar höginkomsttagare. Om
man bortser från avgiftshöjningar som närmast kan betraktas som
konsekvenser av tidigare beslut innehåller budgetförslaget i övrigt

FiU 1976/77:10

punktskattehöjningar som genomgående riktar sig direkt mot konsumenterna,
medan företagen genomgående undantas.

Regeringsmedlemmar har låtit antyda att man för att strama åt finanspolitiken
kan tänka sig att senare höja mervärdeskatten. Utskottet
har redan tidigare påpekat att ur fördelningspolitisk synvinkel är en
höjning av arbetsgivar- eller socialförsäkringsavgifterna att föredra eftersom
dessas effekter kan bedömas säkrare och hänsyn därtill kan tas i
löneförhandlingarna.

Utskottet finner att den allmänna bilden av den nya regeringens
skattepolitik inger oro. Den riktar sig mot personer med lägre inkomster
och konsumenter och gynnar personer med högre inkomster, egenföretagare
och företag.

I motionen 1294 framläggs, mot bakgrund av den annorlunda bedömning
som görs beträffande finanspolitikens inriktning, ett budgetalternativ
av helt annan karaktär än regeringens budgetförslag. De föreslagna
förändringarna i förhållande till regeringens budgetförslag sammanfattas
i tabell 9.

Enligt utskottets mening svarar budgetalternativet i motionen 1294
bättre än regeringens budgetförslag mot de krav som nu måste ställas
på budgetpolitiken. Genom omfattande inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar
i förhållande till budgetförslaget skapas den erforderliga
stramheten i finanspolitiken. Förslagen till utgiftsökningar avser
främst tre områden där regeringens budgetförslag enligt motionärernas
uppfattning inte ens i rådande budgetläge uppfyller rimliga sociala reformambitioner.
Således föreslås ökade insatser inom familjepolitiken,
barnomsorgen och långtidssjukvården. Vidare föreslås ökade näringsoch
arbetsmarknadspolitiska insatser.

Utskottet vill härefter något kommentera den diskussion som förs i
budgetförslaget om budgetsaldots utveckling. Budgetministern anger
(prop. 1976/77: 100 bil. 2 s. 19) att budgetunderskottet beräknas öka
endast måttligt jämfört med innevarande budgetår. Utskottet finner det
angeläget att i det sammanhanget betona vad budgetministern själv anger,
nämligen att utfallet för 1975/76 genom tidsmässiga förskjutningar
av inkomster och utgifter mellan budgetåren 1975/76 och 1976/77 kom
att visa ett avsevärt lägre underskott än beräknat, vilket leder till en
motsvarande försvagning under efterföljande budgetår. En jämförelse
mellan 1976/77 och 1977/78 blir därför inte helt rättvisande.

I budgetpropositionen beräknas underskottet för budgetåret 1976/77
till 14,4 miljarder kr., en försvagning jämfört med den för året fastställda
statsbudgeten med 2,4 miljarder kr. Bakom denna försvagning
ligger enligt budgetministern en uppräkning av statsutgifterna, som endast
till en del uppvägs av ökade inkomster. Utskottet vill framhålla att
detta till en betydande del har sin förklaring i den nya regeringens svaga
finanspolitik genom den ofullständiga finansieringen av 1977 års skatteomläggning.

FiU 1976/77:10

Tabell 9. I motionen 1294 föreslagna förändringar i förhållande till regeringens
budgetförslag (milj. kr.)

Typ av inkomst resp. utgift	Föreslagen åtgärd	Påverkan på totalbud-geten för 1977/78 i för-hållande till regeringens budgetförslag
Inkomstökningar		+4 337,5
varav
Socialförsäkrings-	Höjning av socialför-
avgifter m.m.	säkringsavgiften till
	folkpensioneringen övriga förändringar av-seende socialförsäkrings-avgifter och arbetsgi-	+ 3 000,0
	varavgifter m.m.	+ 326,7
Energiskatt	Höjning av energiskatten på bensin och höjning av energiskatten på elkraft
	vad avser industrin	+ 330,0
Avskri vningsmedel:
Teleanläggningar	Höjda telemarkerings-
m.m.	avgifter	+ 600,0
Utgiftsminskningar		-1125,8
varav
Oförutsedda utgifter	Medel skall ej beräknas för indexreglering av skatteskalan. Medelsbe-hovet för det militära
	försvaret kan begränsas	-1 025,0
UIgiftsökningar		+ 469,5
varav
Bidrag till långtids-	Nytt statsbidrag för att
sjukvård och hem-	underlätta landstingens
sjukvård	utbyggnad av denna vård	+ 250,0
Bidrag till arbets-	Höjning av jämställd-
marknadsutbildning	hetsbidraget, utbild-ningsbidraget vid per-mitteringar och bidraget vid handikapputbildning samt höjning av kon-
	tantstödet	+ 80,0
Totalt	Förstärkning av total-
	budgeten	+ 4 993,8’

1 Innebär en begränsning av budgetunderskottet med detta belopp.

Utskottet vill också uppmärksamma några större utgiftsposter som belastar
budgetåret 1976/77 men endast delvis eller inte alls har sin motsvarighet
1977/78. Budgetåret 1976/77 innehåller stora utgifter som sammanhänger
med den konjunkturpolitik som bedrivits och bedrivs. Dessa
återfinns inte i samma utsträckning i totalbudgeten för 1977/78. Vid
oförändrat eller ökande underskott mellan de båda budgetåren innebär
detta att effekterna av tillfälliga konjunkturstimulerande åtgärder ersätts
av mera långsiktiga utgiftsbindningar. Sålunda bedöms i riksrevisionsverkets
senaste budgetprognos (och utskottet förutsätter att liknande uppskattningar
ligger i budgetministerns bedömning) anslaget Sysselsätt -

FiU 1976/77:10

ningsskapande åtgärder komma att uppgå till 3,2 miljarder kr. för
1976/77. I budgetförslaget för 1977/78 har anslaget tagits upp med 1,3
miljarder kr. Lagerstödet beräknas 1976/77 till 900 milj. kr. och 1977/78
till 400 milj. kr.

Det finns även andra stora utgiftsposter som belastar budgetåret 1976/
77 men inte i samma grad 1977/78. Bl. a. anförs i budgetpropositionen
att socialförsäkringsavgifterna till sjukförsäkringen inte längre täcker
sin lagstadgade andel av utgifterna. Underskottet beräknas fr. o. m. 1976
uppgå till ca 1 500 milj. kr. per år, vilket belastar statsbudgeten. I budgetpropositionen
aviseras en höjning av avgiften fr. o. m. den 1 januari
1978 för att den lagstadgade andelen av kostnaderna fortsättningsvis skall
täckas. Detta innebär en skillnad i belastning på statsbudgeten mellan
de båda budgetåren på ca 750 milj. kr.

Utskottet noterar i övrigt att riksrevisionsverket i sin senaste prognos
uppskattar budgetunderskottet till 13,8 miljarder kr., dvs. 600 milj. kr.
lägre än bedömningen i budgetpropositionen.

En närmare analys av budgetunderskotten för 1976/77 resp. 1977/78
visar enligt utskottets mening att försvagningen av budgeten är väsentligt
kraftigare än vad regeringen vill ge sken av. Speciellt allvarligt är
att budgetunderskottet ökar trots att utgifterna för konjunkturstimulerande
åtgärder minskar med mellan 2 och 3 miljarder kr. och att detta
sker i en period då en åtstramning av finanspolitiken är nödvändig.

Utskottet tillstyrker motionen 1294 såvitt avser riktlinjer för budgetregleringen.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 1014 moment 2,

b. med anledning av regeringens förslag i propositionen 1976/
77: 100 bilaga 2 moment 1 och med bifall till motionen 1976/
77: 1294 moment 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

FiU 1976/77:10

Innehåll

Inledning 1

Finansplanen 2

Propositionen 2

Motionerna 11

Utskottet 21

Den internationella utvecklingen 21

Konjunkturer och ekonomisk politik 1976 22

Den ekonomiska politikens mål och inriktning 1977 27

Försörjningsbalans och bytesbalans 29

Hemställan 34

Budgetförslaget 35

Propositionen 35

Motionerna 41

Utskottet 45

Hemställan 50

Tabellförteckning 51

Reservationer 52

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770095