TU 1975/76:25

Trafikutskottets betänkande
1975/76: 25

med anledning av motioner om förläggning av service-och underhållsarbeten
på statens isbrytare och sjömätningsfartyg till Gustafsvik^
varv samt om lokalisering till Härnösand av ledningen
för den statliga isbrytningen

Motionerna

I motionen 1975/76:425 av herr Sellgren m. fl. (fp, s, c, m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning med syfte att
förlägga underhåll och service av statens isbrytare och sjömätningsfartyg
till Gustafsviks varv,

2. att riksdagen hos regeringen begär att sjöfartsverket, om beslut fattas
om lokalisering till Gustafsviks varv, får i uppdrag att öka torrdockans kapacitet
för att varvet skall kunna ge service även åt isbrytarna.

1 motionen 1975/76:611 av herr Nordin m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att frågan om lokalisering av isbrytarledningen till
Härnösand blir föremål för skyndsam utredning.

Remissyttranden

Över motionerna har yttranden inhämtats från chefen för marinen samt
sjöfartsverket. Se bilaga till detta betänkande.

Uttalande i budgetpropositionen om organisationen av sjöfartsverkets verkstadsrörelse
m. m.

Föredragande departementschefen framhåller i årets budgetproposition
(bil. 8, s. 141-142) i rubricerade fråga följande.

1 anslutning härtill vill jag redogöra för behandlingen av frågan om den
framtida organisationen av den verkstadsrörelse
m. m. som sjöfartsverket nu bedriver i Stockholm, på
Skeppsholmen och vid Rosenvik på Djurgården. Frågan har tidigare bl. a.
behandlats i riksdagens skrivelse 1974:105. I försvarsutskottets utlåtande
(FöU 1974:15) angavs att det kunde finnas skäl att i samband med övervägandena
om den framtida lokaliseringen av verksamheten bl. a. beakta
möjligheterna att använda verkstäderna vid ostkustens örlogsbas på Muskö
och andra befintliga resurser i syfte att nå fram till en driftekonomiskt optimal
lösning inom den samlade statliga verksamheten.

En arbetsgrupp som arbetat sedan sommaren 1974 häri maj 1975 redovisat
sina förslag.

Den nuvarande verksamheten vid Rosenvik omfattar central elverkstad

1 Riksdagen 1975/76. 15 sami. Nr 25

TU 1975/76:25

med tillhörande utvecklingskontor, centralt förråd samt varv och verkstad
för främst lotsbåtar. Vidare ombesörjs från den centrala elverkstaden regional
fyrservice för nedre norra och mellersta lotsdistrikten. På Skeppsholmen
finns sjömätningsdepå med tillhörande varv och verkstad.

Sammanlagt är omkring 50 personer sysselsatta i den aktuella verksamheten.

Arbetsgruppens förslag innebär i huvudsak att

- elverkstaden med tillhörande utvecklingskontor samt centralförrådet lokaliseras
till Norrköping

- den på Skeppsholmen bedrivna förrådshållningen och underhållet av sjömätningsmaterielen
under en försöksperiod förläggs till ostkustens örlogsbas
på Muskö, varvid anläggningen på Skeppsholmen helt kan avvecklas -

den vid Rosenvik bedrivna varvs- och verkstadsrörelsen avvecklas, varvid
motsvarande funktioner placeras vid ostkustens örlogsbas på Muskö eller
vid andra befintliga varv

- distriktsförrådet för mellersta lotsdistriktet och den regionala fyrservicen
för nedre norra och mellersta lotsdistrikten i avvaktan på resultatet av
pågående utredning om sjöfartsverkets regionala organisation m. m. övergångsvis
ligger kvar vid Rosenvik.

Förslagen medför att 22 anställda vid elverkstaden och centralförrådet
omlokaliseras till Norrköping. Sex anställda som nu ombesörjer den regionala
fyrservicen för nedre norra och mellersta lotsdistrikten stannar övergångsvis
i Stockholm. Sju anställda på Skeppsholmen och tolv anställda vid Rosenvik,
som är sysselsatta med varvs- och verkstadsarbete erbjuds anställning vid
ostkustens örlogsbas på Muskö, medan två anställda på Skeppsholmen som
nu är sysselsatta i arbetsledande funktion resp. med kontorsgöromål beräknas
kvarstå i sjöfartsverkets tjänst som kontrollanter vid örlogsbasen.

Enligt arbetsgruppens förslag bör omlokaliseringen genomföras under hösten
1977.

Sedan berörda myndigheter och personalorganisationer yttrat sig över förslagen
har regeringen den 18 december 1975 uppdragit åt sjöfartsverket att

- i tillämpliga delar i samråd med försvarets materielverk och byggnadsstyrelsen
- i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag planera
den framtida organisationen av den aktuella verksamheten.

Utskottet

Tekniskt underhåll m. m. av sjömätningsflottan

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att riksdagen tidigare
(FöU 1974:15, rskr 1974:105) behandlat frågan om den framtida organisationen
av den av sjöfartsverket bedrivna förråds- och verkstadsrörelsen
på Skeppsholmen och vid Rosenvik på Djurgården i Stockholm. Det har
därvid framhållits att det kunde finnas skäl att i samband med övervägandena
härom bl. a. beakta möjligheterna att använda verkstäderna vid
ostkustens örlogsbas på Muskö och andra befintliga resurser i syfte att nå
fram till en driftekonomiskt optimal lösning inom den samlade statliga verksamheten.

En arbetsgrupp, som arbetat sedan sommaren 1974, har i maj 1975 redovisat
sina förslag.

TU 1975/76:25

Arbetsgruppens förslag innebär bl. a. att den på Skeppsholmen bedrivna
förrådshållningen och underhållet av sjömätningsmaterielen under en försöksperiod
förläggs till ostkustens örlogsbas på Muskö. Anläggningen på
Skeppsholmen kan härvid helt avvecklas. Den vid Rosenvik bedrivna varvsoch
verkstadsrörelsen kan likaledes avvecklas och motsvarande funktioner
i stället placeras vid ostkustens örlogsbas på Muskö eller vid andra befintliga
varv.

Sedan berörda myndigheter och personalorganisationer yttrat sig över förslagen
har regeringen den 18 december 1975 uppdragit åt sjöfartsverket att
- i tillämpliga delar i samråd med försvarets materielverk och byggnadsstyrelsen
- i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag planera
den framtida organisationen av den aktuella verksamheten.

Sjöfartsverket säger sig i sitt yttrande över motionerna tidigare ha undersökt
möjligheterna att för sjömätningsfunktionen i stället för Muskö utnyttja
andra varv, bl. a. Gustafsviks varv. Väsentliga nackdelar härmed har
dock framkommit.

Isläggningen i de nordliga farvatten det här rör sig om medför sålunda
uppenbar risk för att sjömätarflottan inte kan rustas och lämna varvet i
tid för mätningssäsongens början. Det helt dominerande antalet enheter
i verkets sjömätningsflotta utgöres av lätta plastmotorbåtar. Dessa tål enligt
verket inte gång i isfarvatten även om ränna brutits, väl brukbar för de
robustare handelsfartygen. I underhållet av förenämnda båtar ingår provkörningar,
vilka måste ske i helt isfritt' vatten innan båtarna kan gå ut i
sjömätningsverksamheten. Det är vidare enligt verket av utomordentlig vikt
att sjömätningssäsongen inte avkortas genom ishinder. Mätningssäsongen
på våren anses i stället böra förlängas. Detta skulle omöjliggöras om sjömätarflottan
förläggs till Gustafsvik.

Det geografiska läget av varvet anses också ogynnsamt med hänsyn till
dels det långa avståndet till sjöfartsverkets centralförvaltning, dels den avsides
belägenheten i förhållande till flertalet aktuella mätområden.

Av bl. a. dessa skäl anges Gustafsviksvarvet inte vara ett användbart
alternativ till Muskö för sjömätarflottans underhåll och vinterförvaring, varför
sjöfartsverket bestämt avstyrker motionärernas förslag härvidlag.

I anslutning härtill framhåller verket slutligen att frågan om lokalisering
och omfattning av sjöfartsverkets förråds-, varvs- och verkstadsrörelse varit
föremål för diskussion och utredningar under flera år utan att något beslut
fattats. Detta har helt naturligt skapat oro och irritation hos berörd personal.
De förslag som lagts fram av den inledningsvis nämnda arbetsgruppen och
det uppdrag som sjöfartsverket fått i anslutning därtill har medfört att de
anställda uppfattat frågan som avgjord. Ytterligare komplikationer, som fördröjer
ett slutligt ställningstagande, skulle därför innebära en ny osäkerhet
och en avsevärd olägenhet för personalen.

Chefen för marinen framför liknande synpunkter i ämnet och finner inga

1* Riksdagen IV75I76. 15 sami. AV 25

TU 1975/76:25

fördelar stå att vinna med att ånyo ta upp hela denna fråga som redan
ingående utretts och som nu synes kunna få en rationell lösning.

Inte heller utskottet har - mot bakgrund av vad sålunda anförts - funnit
sig kunna tillstyrka att en ändring nu sker av den försöksvis planerade
förläggningen av underhåll och förrådshållning för sjömätningsflottans del
till Muskö. Detsamma gäller f. ö. lotsbåtar och mindre arbetsbåtar. Motionärernas
yrkande avstyrks följaktligen i nu berörda del.

Underhåll av isbrytare m. m.

Underhåll och reparation av sjöfartsverkets isbrytare utläggs enligt sjöfartsverket
vid varv efter vanligt anbudsförfarande. Antalet potentiella anbudsgivare
är emellertid begränsat till det fåtal varv - statliga eller privata
- där fartyg av statsisbrytarnas storlek kan dockas.

Sjöfartsverket anser det i och för sig vara en tillgång om Gustafsviksvarvet
upprustas så att det kan uppträda som anbudsgivare. En särskild fördel
vore att sådan varvsmöjlighet skapas inom eller i närheten av det område
där statsisbrytarna har sin huvudsakliga verksamhet, dvs. i Bottenhavsoch
Bottenviksområdet. Mot detta talar dock att det rent allmänt kan ifrågasättas
om det med hänsyn till den samlade varvskapaciteten i landet
finns tillräckliga motiv för den ifrågasatta utbyggnaden.

Verket säger sig vidare inte ha underlag för att bedöma det av motionärerna
framförda förslaget att ombyggnad av befintlig docka eller eventuellt byggande
av en ny större docka vid Gustafsviksvarvet bör bekostas av staten.
En större kapitalinvestering av varvets nuvarande ägare i en dockanläggning
anses dock förutsätta viss garanti för anläggningens framtida utnyttjande.
Möjligheterna att erhålla kontrakt beträffande underhåll av statsisbrytare
kan därvid bli avgörande. Enligt verkets mening kan emellertid en sådan
garanti inte lämnas. Verket har nämligen enligt sin instruktion att arbeta
efter affärsmässiga principer och skall därför lämna ut dessa arbeten till
lämpligt varv efter fri prövning i enlighet med upphandlingskungörelsen.
Det anförda gäller i princip även distriktsfartyg och större arbetsfartyg.

Även chefen för marinen framhåller att man med nuvarande anbudsförfarande
inte kan garantera en kontinuerlig beläggning av isbrytarunderhållet
till ett upprustat Gustafsvik. Vidare understryks att statens isbrytare
bemannas av marinen. Huvuddelen av stampersonalen bor med sina familjer
inom ostkustens örlogsbas. På grund av att kommenderingar till isbrytarna
måste växla med andra kommenderingar inom marinen -till stor del förlagda
till ostkusten - är det även ur denna synpunkt mindre lämpligt med Gustafsvik
som förläggningsort för isbrytarna under sommarhalvåret.

Vad de båda remissmyndigheterna sålunda anfört måste enligt utskottets

TU 1975/76:25

uppfattning tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av förslaget
att - under de av motionärerna angivna förutsättningarna - till Gustafsviks
varv helt förlägga underhåll och reparation av de statliga isbrytarna. Med
beaktande härav och då utskottet för sin del - med hänsyn tagen jämväl
till den svenska varvsindustrins nuvarande läge - inte f. n. anser sig kunna
tillstyrka några särskilda investeringsinsatser från sjöfartsverkets sida för
att öka kapaciteten vid Gustafsviks varv avstyrks motionen jämväl i här
berörda delar.

Isbiylarledningens lokalisering

Sjöfartsverket erinrar om att ansvaret för ledningen av statens isbrytningsverksamhet
enligt 3 § av verkets instruktion (1969:320) åvilar verket.
Inom dess centralförvaltning handlägges frågor om isbrytning på en särskild
sektion inom driftavdelningen, isbrytningssektionen. Chef för denna är isbrytardirektören.
På sektionen tjänstgör enligt personalförteckning totalt fyra
befattningshavare.

Från sektione‘n utövas den direkta operativa ledningen av isbrytningen.
Arbetet härmed sker i nära kontakt med andra sektioner inom centralförvaltningen.
Andra avdelningar och sektioner har också behov av nära
kontakt med den expertis som isbrytningssektionen utgör. Sektionens verksamhet
kan sålunda inte brytas ut utan väsentliga olägenheter för det samarbete
som måste finnas mellan verkets olika delar. Sjöfartsverkets centralförvaltning
inkl. nämnda sektion har hösten 1975 enligt riksdagens beslut
flyttat till Norrköping. Frågan om bl. a. isbrytningssektionens placering har
sålunda nyligen prövats.

Även chefen för marinen anser den enda realistiska lokaliseringen av
isbrytarledningen vara till den plats där sjöfartsverket i övrigt är lokaliserat.

Utskottet delar helt de båda myndigheternas uppfattning härvidlag och
avstyrker följaktligen ifrågavarande motionsyrkande.

Hemställan

Under hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört hemställer
utskottet

att riksdagen

a. avslår motionen 1975/76:425,

b. avslår motionen 1975/76:611.

Stockholm den 6 maj 1976
På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

TU 1975/76:25

Närvarande', herrar Mellqvist (s), Lothigius(m), Lindahl i Lidingö(s), Persson
i Heden (c), Hugosson (s), Håkansson i Rönneberga (c). Rosqvist (s). Clarkson
(m), Östrand (s), Stjernström (c), Magnusson i Kristinehamn (vpk), Sellgren
(fp), Johansson i Åmål (s). Torwald (c) och fru Swartz (fp).

Reservation

beträffande underhåll av isbrytare m. m. av herrar Persson i Heden (c), Håkansson
i Rönneberga (c), Stjernström(c), Sellgren (fp), Torwald (c) och fru
Swartz (fp) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Inte heller"
och på s. 5 slutar med "berörda delar” bort ersättas med text av följande
lydelse:

Inte heller lika med utskottet till Muskö. I fråga om vissa

lotsbåtar och arbetsbåtar som används i Bottenhavs- och Botten vi ksområdet
vill dock utskottet hänvisa till vad som i det följande anförs under rubriken
”Underhåll av isbrytare m. m." I övrigt bör emellertid motionärernas yrkande
i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Underhäll av isbrytare m. m.

Underhåll och reparation av sjöfartsverkets isbrytare utläggs enligt sjöfartsverket
vid varv efter vanligt anbudsförfarande. Antalet potentiella anbudsgivare
är begränsat till ett fåtal varv - statliga eller privata - där fartyg
av statsisbrytarnas storlek kan dockas.

Sjöfartsverket säger i sitt remissyttrande att det i och för sig skulle vara
en tillgång om Gustafsviksvarvet upprustas så att det kan uppträda som
anbudsgivare. En särskild fördel vore att sådan varvsmöjlighet skapas inom
eller i närheten av det område där statsisbrytarna har sin huvudsakliga verksamhet,
dvs. i Bottenhavs-och Bottenviksområdet. Verket ifrågasätter emellertid
om det allmänt sett kan finnas tillräckliga motiv för den utbyggnad
av den statligt ägda dockan vid Gustafsvik som föreslagits i motionen 425.

Som framhålls i nämnda motion och som understrukits från bl. a.
länsstyrelsens i Västernorrlands läns sida har samhället sedan en längre
tid eftersträvat ett samgående mellan Lunde Varv och Verkstads AB samt
Mohögs Mekaniska Verkstad i Gustafsvik. Ett sådant samgående har nu
beslutats och det halvstatliga Företagskapital AB har gått in som delägare
med 24 procent av aktiekapitalet. Ett omfattande investeringsprogram
genomförs f. n. Det nya företaget skall driva såväl varvs- som verkstadsrörelse.
Varvsverksamheten väntas utgöra ungefär 40 procent.

Från länsstyrelsens sida har framhållits att det borde vara ett starkt statligt
intresse att försäkra sig om bättre docknings- och reparationskapacitet längs

TU 1975/76:25

Norrlandskusten. Härför talar utvecklingstendenserna inom sjöfarten, nuvarande
bristande varvsresurser längs ostkusten, samhällsekonomiska samt
regionalpolitiska skäl. Genom sitt ypperliga geografiska läge - mitt emellan
Stockholm och Luleå - gynnsamma inseglingsförhållanden och ringa investeringsbehov
borde en upprustning av Gustafsviks torrdocka därför vara
en attraktiv långsiktig investering till gagn för sjöfart och sysselsättning
i den hårt drabbade Ådalsregionen.

Även försvarspolitiska synpunkter talar enligt utskottets uppfattning i
samma riktning. Utskottet finnér det vara synnerligen angeläget att denna
industri i Ådalen bereds så goda arbetsförhållanden som möjligt. Gustafsviksvarvet
har efter anbudsprövning i vanlig ordning redan tidigare utfört
ny- och ombyggnader av båtar och fartyg. Vid de strävanden som måste
fortsätta i syfte att trygga sysselsättningen i denna region bör även en utbyggnad
av torrdockan vid Gustafsvik och andra åtgärder i syfte att öka
verksamheten i det nya företaget allvarligt övervägas i syfte att ge service
till sjöfarten till och från norrländska hamnar. Detta gäller även lotsbåtar
och mindre arbetsbåtar för sjöfartsverket.

dels utskottets hemställan under a bort ha följande lydelse:

a. med anledning av motionen 1975/76:425 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående underhåll
av isbrytare m. m.,

TU 1975/76:25

Bilaga

Yttranden över motionerna 1975/76:425 och 1975/76:611
Chefen för marinen (1976-04-05)

Allmänt

För att lösa de freds- och krigsuppgifter som är ålagda marinen är det
ett oundgängligen nödvändigt krav att marinens fartyg och båtar såväl i
fred som under beredskapstillstånd och krig kan repliera på marinen tillhöriga
eller till marinen nära anknutna varvs- och verkstadsresurser. De skeppstekniska
underhållsresurser i övrigt som finns inom landet utgör självfallet
en värdefull tillgång för handelsflottans skeppstekniska underhåll under beredskapstillstånd
och i krig. Trots att - under speciella förhållanden - våra
marina enheter kan utnyttja dessa resurser i andra hand måste den marina
verksamheten och marina investeringar i olika verkstadsobjekt primärt göras
i nu befintliga marina varvsresurser.

Isbrytarledningens lokalisering

I båda motionerna har förordats att isbrytarledningen förläggs till Härnösand.
Vidare anförs i motionen 1975/76:425 (herr Sellgren m. fl.) att ”ledningen
av isbrytarverksamheten torde kunna utövas från vilken plats som
helst i riket men bör underlättas av korta avstånd till ledningsobjekten”.

Chefen för marinen delar inte dessa uppfattningar. Den enda realistiska
lokaliseringen av isbrytarledningen är till den plats där sjöfartsverket i övrigt
är lokaliserad. Genom statsmakternas beslut har sjöfartsverket nyligen flyttats
från Stockholm till Norrköping, varför isbrytarledningen automatiskt
förläggs dit. Ledningen av isbrytarverksamheten under isbrytarsäsongen
samt planläggning m. m. för kommande isbrytarsäsonger är nämligen en
integrerande del av sjöfartsverkets övriga verksamhet t. ex. samverkan med
verkets olika avdelningar och sektioner (ekonomi-, trafik-, personalfrågor
m. m.).

En förläggning av isbrytarledningen till någon annan plats än där sjöfartsverket
är lokaliserad är enligt chefens för marinen uppfattning olämplig.

Tekniskt underhåll av sjömätningsflottan

Den av finansministern år 1974 tillsatta arbetsgruppen för utredning av
frågan angående sjöfartsverkets centrala förråds-, varvs- och verkstadsrörelse
har bl. a. föreslagit att det av sjöfartsverket på Skeppsholmen och vid Rosenvik
bedrivna underhållet och förrådshållningen av sjömätningsflottan
i huvudsak under en försöksperiod förläggs till ostkustens örlogsbas på Muskö.

Regeringen har sedermera fattat beslut att sjöfartsverket - i tillämpliga
delar i samråd med chefen för marinen - utarbetar planer för organisationen
av det tekniska underhållet av sjömätningsflottan förlagt till Muskö. Dylika
planer är f. n. under utarbetande. Chefen för marinen finner därför att inga
fördelar står att vinna med att ånyo taga upp hela denna fråga som förut
ingående utretts och som nu synes få en rationell lösning.

TU 1975/76:25

Angående motionärernas förslag att i stället för Muskö utnyttja Gustavsviks
varv vill chefen för marinen framhålla att Gustavsvik på grund av
sitt nordliga geografiska läge i förhållande till Muskö under vårsäsongen
som regel har en svårare issituation än inom ostkustens örlogsbas. Detta
kan medföra en försening vid rustandet av sjömätningsflottan p. g. a. att
provturer med den lätta sjömätningsflottan måste ske i isfritt vatten. En
dylik försening vid påbörjandet av den militära sjömätningssäsongen - som
redan i dagsläget är begränsad - kan chefen för marinen icke acceptera.

Tekniskt underhåll av isbrytarna

Underhållet av statens isbrytare sker genom vanligt anbudsförfarande.
Därest statsmakterna skulle fatta beslut om sådana vittgående kapitalinvesteringar
i Gustavsviksvarvet som fordras för att göra varvet lämpligt
för underhåll av bl. a. isbrytarna skulle visserligen de relativt fåtaliga platser
som f. n. finns för dockning av isbrytarna utökas men samtidigt torde med
nuvarande anbudsförfarande man icke kunna garantera en kontinuerlig beläggning
av isbrytarunderhållet till Gustavsvik.

Statens isbrytare bemannas av marinen. Huvuddelen av stampersonalen
bor med sina familjer inom ostkustens örlogsbas. På grund av att kommenderingar
till isbrytarna måste växla med andra kommenderingar inom
marinen - till stor del förlagda till ostkusten - är det även ur denna synpunkt
mindre lämpligt med Gustavsvik som förläggningsort för isbrytarna under
sommarhalvåret.

Sammanfattning

Chefen för marinen anser att inga fördelar står att vinna med ett eventuellt
genomförande av motionärernas förslag. Däremot finns för marinens vidkommande
en hel del nackdelar som gör att chefen för marinen icke kan
tillstyrka motionärernas förslag.

Sjöfartsverket (1976-04-07)

Sjömätningsfunktionen

Såsom framhålles i motionen 1975/76:425 har en av finansministern år
1974 tillsatt arbetsgrupp för lokalisering av sjöfartsverkets centrala förråds-,
varvs- och verkstadsrörelse i sitt i maj 1975 avlämnade betänkande föreslagit
bl. a. att den av sjöfartsverket på Skeppsholmen bedrivna förrådshållningen
och underhållet på sjömätningsmaterielen under en försöksperiod förläggs
till Ostkustens Örlogsbas på Muskö samt att den vid Rosenvik bedrivna
varvs- och verkstadsrörelsen avvecklas, varvid motsvarande funktioner placeras
vid Ostkustens Örlogsbas på Muskö eller vid andra befintliga varv.

Genom beslut 1975-12-18 har regeringen uppdragit åt sjöfartsverket att

- i tillämpliga delar i samråd med chefen för marinen och byggnadsstyrelsen

- i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag utarbeta planer
för den framtida organisationen av den verkstadsrörelse m. m. som
f. n. bedrivs på Skeppsholmen och vid Rosenvik på Djurgården i Stockholm
samt att upprätta förslag till närmare tidsplan för genomförandet av den
nya organisationen.

TU 1975/76:25

Undersökningar och diskussioner i anledning av uppdraget har påbörjats
och redovisning skall lämnas före 1976-05-01.

I anslutning till arbetsgruppens arbete har sjöfartsverket tidigare undersökt
möjligheterna att i stället för Muskö utnyttja andra varv, bl. a. Gustafsviks
varv. Härvid har dock flera väsentliga nackdelar framkommit av vilka sjöfartsverket
här särskilt vill framhålla följande.

Isläggningen i dessa nordliga farvatten medför uppenbar risk för att sjömätarflottan
icke kan rustas och lämna varvet i tid för mätningssäsongens
början. Det är visserligen sant att sjöfarten på Ångermanälvens nedre del
under senare år pågått i stort sett hela året. Men som framhålles i motionen
har detta delvis berott på milda vintrar men också på att isbrytningen blivit
bättre. Det helt dominerande antalet enheter i sjöfartsverkets sjömätningsflotta
utgöres emellertid av lätta plastmotorbåtar. Dessa tål inte gång i isfarvatten
även om ränna brutits av isbrytare, väl brukbar för de robustare
handelsfartygen. I underhållet av dessa båtar ingår provkörningar, vilka måste
ske i helt isfritt vatten innan båtarna kan gå ut i sjömätningsverksamheten.
Det är av utomordentlig vikt att sjömätningssäsongen inte avkortas genom
ishinder. Tvärtom är avsikten att försöka utöka mätningssäsongen på våren.
Detta skulle omöjliggöras om sjömätarflottan skulle förläggas till Gustafsvik.

Det geografiska läget av varvet är vidare ogynnsamt med hänsyn till
dels det långa avståndet till sjöfartsverkets centralförvaltning, dels den avsides
belägenheten i förhållande till flertalet aktuella mätområden. Ett utnyttjande
av Gustafsviks varv skulle sålunda innebära ökade kostnader för
resor och arbetstid för den personal vid centralförvaltningen som handlägger
sjömätarfartygens underhållsfrågor samt långa, improduktiva förflyttningar
för sjömätarfartygen.

Av bl. a. dessa skäl är Gustafsviksvarvet icke ett användbart alternativ
till Muskö för sjömätarflottans underhåll och vinterförvaring varför sjöfartsverket
bestämt vill avstyrka motionärernas förslag härvidlag.

I anslutning härtill får sjöfartsverket framhålla att frågan om lokalisering
och omfattning av sjöfartsverkets förråds-, varvs- och verkstadsrörelse varit
föremål för diskussion och utredningar under flera år utan att något beslut
fattats, vilket helt naturligt skapat oro och irritation hos berörd personal.
De förslag som lagts fram av den inledningsvis nämnda arbetsgruppen och
det uppdrag som sjöfartsverket fått i anslutning därtill har medfört att de
anställda uppfattat frågan som avgjord. Planeringen m. m. i enlighet med
uppdraget har vidare framskridit så långt att det för genomförandet av de
lagda förslagen är nödvändigt med ett slutligt beslut av regeringen före
1976-07-01. Ytterligare komplikationer, som skulle fördröja ett slutligt ställningstagande,
skulle därför innebära en ny osäkerhet och en avsevärd olägenhet
för personalen. Sjöfartsverket får hemställa, att även dessa synpunkter
beaktas vid ärendets behandling.

Underhåll av isbrytare m. m.

Underhåll och reparation av sjöfartsverkets isbrytare utlägges vid varv
efter vanligt anbudsförfarande. Antalet potentiella anbudsgivare är emellertid
begränsat till det fåtal varv - statliga eller privata - där fartyg av
statsisbrytarnas storlek kan dockas.

Isbrytare av Atles typ kan i Sverige f. n. endast dockas i Stockholm och
på västkusten. Sjöfartsverket skulle därför i och för sig anse det vara en
tillgång om Gustafsviksvarvet upprustas så att det kan uppträda som an -

TU 1975/76:25

budsgivare. En särskild fördel skulle det givetvis vara att sådan varvsmöjlighet
skapas inom eller i närheten av det område där statsisbrytarna har
sin huvudsakliga verksamhet, dvs. i Bottenhavs- och Bottenviksområdet.
Docknings- och reparationsmöjlighet skulle även kunna skapas för det större
handelsfartygstonnage, som bedöms komma att trafikera norrlandshamnarna
i samband med en utvidgad vintersjöfart. Mot detta talar dock att det
rent allmänt kan ifrågasättas om det med hänsyn till den samlade varvskapaciteten
i landet finns tillräckliga motiv för den ifrågasatta utbyggnaden.

Motionärerna har som sin mening uttalat, att ombyggnad av befintlig
docka eller ev. byggande av en ny större docka vid Gustafsviksvarvet bör
bekostas av staten. Sjöfartsverket har inte underlag för att bedöma denna
fråga, i vilken sysselsättningsaspekterna torde vara av väsentlig betydelse.
Verket är emellertid medvetet om att en större kapitalinvestering av varvets
nuvarande ägare i en dockanläggning torde förutsätta viss garanti för anläggningens
framtida utnyttjande, därvid förutsättningarna att erhålla kontrakt
beträffande underhåll av statsisbrytare kan vara avgörande. Enligt verkets
mening kan emellertid en sådan garanti icke lämnas, då verket enligt
sin instruktion har att arbeta efter affärsmässiga principer och därför skall
lämna ut dessa arbeten till lämpligt varv efter fri prövning i enlighet med
upphandlingskungörelsen.

Sjöfartsverket vill i sammanhanget beröra även frågor om underhåll och
reparation av verkets övriga båtmateriel. Detta kan indelas i två huvudgrupper,
nämligen lotsbåtaroch andra mindre arbetsbåtar samt distriktsfartyg
och större arbetsfartyg.

Vad gäller lotsbåtarna och andra mindre arbetsbåtar har underhålls- och
reparationsarbeten på dessa, i den mån sådana arbeten inte utförts vid lotsplatsen
Rosenvik eller annat sjöfartsverkets arbetsställe, utlagts vid olika
varv i regel i närheten av båtens arbetsplats.

1 viss mån gäller detsamma de större fartygen, men i vart fall vid mera
omfattande reparationsarbeten har anbud infordrats från varv i olika delar
av landet. Detsamma har gällt mera omfattande reparationsarbeten på statsisbrytarna.

Gustafsviksvarvet har i anslutning härtill efter anbudsprövning i vanlig
ordning utfört ny- och ombyggnader av båtar och fartyg.

Av det sagda framgår att - bortsett från eventuella underhålls- och reparationsarbeten
på lotsbåtar och andra mindre arbetsbåtar med arbetsområden
vid Bottenhavet - ett upprustat Gustafsviksvarv knappast kan räkna
med andra arbetsuppgifter för sjöfartsverkets fartyg än efter sedvanlig anbudsprövning
mera omfattande reparations- eller ombyggnadsarbeten på
statsisbrytare, distriktsfartyg och andra större arbetsfartyg samt viss nyproduktion
av båtar och mindre arbetsfartyg.

Isbrytarledningen

I båda de remitterade motionerna förordas att isbrytarledningen lokaliseras
till Härnösand. Beträffande denna fråga vill sjöfartsverket anföra följande.

Ansvaret för ledningen av statens isbrytningsverksamhet enligt § 3 av
verkets instruktion (1969:320) åvilar sjöfartsverket. För isbrytningsverksamheten
äger sjöfartsverket upprätta iskontor och utse isbrytarombud. Inom
sjöfartsverkets centralförvaltning handlägges frågor om isbrytning på en
särskild sektion inom driftavdelningen, isbrytningssektionen. Chef för denna
är isbrytardirektören. På sektionen tjänstgör enligt personalförteckning totalt

TU 1975/76:25

fyra befattningshavare.

Från isbrytningssektionen utövas den direkta operativa ledningen av isbrytningen.
Inom sektionen utarbetas vidare erforderligt underlag för att
uppställa målsättningen för isbrytarverksamheten, planeras och inköpes nya
isbrytare, planlägges och kontrolleras isbrytarnas drift- och underhåll och
bedrives ett forsknings- och utvecklingsprogram för isbrytning. Arbetet härmed
sker i nära kontakt med andra sektioner inom centralförvaltningen.
Andra avdelningar och sektioner har också behov av nära kontakt med
den expertis som isbrytningssektionen utgör.

Iskontorens och isbrytarombudens främsta uppgift är att förmedla kontakt
mellan sjöfarten, hamnmyndigheter, mäklare, rederiagenter m. fl. å ena sidan
och å andra sidan befälhavarna på isbrytarna, isbrytardirektören och
sjöfartsverket.

Med utgångspunkt från denna summariska beskrivning av uppgifts- och
ansvarsfördelning torde framgå att det skulle medföra väsentliga olägenheter
att skilja isbrytningssektionen från sjöfartsverkets centralförvaltning. Isbrytningssektionen
ingår som en viktig integrerande del i verkets verksamhet
som icke kan utbrytas utan väsentliga olägenheter för det samarbete som
måste finnas mellan verkets olika delar. Under ur issynpunkt pressande
förhållanden är en daglig och enkel kontakt mellan isbrytardirektören och
verkets ledning av största betydelse. Sjöfartsverkets centralförvaltning inkl.
isbrytningssektionen har hösten 1975 enligt riksdagens beslut utflyttat till
Norrköping. Frågan om bl. a. isbrytningssektionen har sålunda nyligen prövats.
Tanken att efter endast kort tid åter omlokalisera denna del av verksamheten
ter sig enligt verkets mening icke rimlig.

Utöver vad som hittills anförts bör enligt verkets mening också beaktas
att kontakterna mellan isbrytardirektören och statsisbrytarnas befälhavare
respektive den assistanssökande sjöfarten i den mån denna kontakt inte
förmedlas genom iskontor och isbrytarombud, sker över telex, radio eller
telefon, varför lokal förläggning till ett av de områden utanför vars kuster
isbrytarna opererar, inte skulle medföra några påtagliga fördelar.

Under hänvisning till det anförda vill sjöfartsverket bestämt avstyrka motionärernas
förslag även i denna del.

Slutligen får sjöfartsverket än en gång framhålla de olägenheter som är
förenade med att definitiva beslut icke föreligger om lokaliseringen av verkets
olika aktiviteter eller att fattade beslut efter kort tid ifrågasättes. Icke
minst för berörd personal är denna ovisshet en allvarlig belastning.

Sjöfartsverket får därför hemställa om sådan handläggning av ärendet,
att nuvarande ovissa läge icke onödigtvis förlänges.

GOTAB 51757 Stockholm 1976