SoU 1975/76: 44

Socialutskottets betänkande
1975/76: 44

med anledning av motioner om legitimation för psykologer
Motionerna

I motionen 1975/76:360 av fru Troedsson m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär snabba åtgärder för åstadkommande av legitimering
av psykologer.

1 motionen 1975/76:679 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson
i Örebro (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och
snabba åtgärder för åstadkommande av legitimering av psykologer.

I båda motionerna framhålls bl. a. att ett kvacksalveri på det psykologiska
behandlingsområdet alltmer växer fram. Det påpekas att personer utan någon
psykologisk utbildning alls eller med någon snabbkurs i en speciell - ofta
otillräckligt utarbetad och utprövad - psykologisk behandlingsmetod utger
sig för att kunna ge människor med psykiska störningar vård och behandling.
Denna utveckling motiverar enligt motionärerna att legitimation kan ges
dem, som har kvalificerad utbildning för verksamhet på det psykologiska
behandlingsområdet.

Här bör nämnas att det i motionen 1975/76:680 som hänvisats till socialförsäkringsutskottet
- under hänvisning till motiveringen i motionen
1975/76:679 - begärs utredning och förslag som syftar till att ersättning
skall kunna utgå enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för psykoterapeutisk
behandling meddelad av psykolog.

Psykologernas arbetsfält och utbildning

Psykologer arbetar med att klarlägga människors upplevelser och beteenden
samt lämnar information och föreslår åtgärder för att underlätta anpassningen
mellan individ och miljö. Tendensen går f. n. från en övervägande
diagnostisk uppgift mot ökade direkta insatser inom rådgivning och
behandling. Traditionellt indelas yrket i tre specialiteter: arbetspsykologi,
skolpsykologi och klinisk psykologi. Uppgifterna inom dessa arbetsområden
är delvis olikartade, men arbetsmetoderna är i stort gemensamma.

Psykologerna uppdelas i två kategorier beroende på utbildning: psykologer
och biträdande psykologer. Psykologer utövar psykologyrket under eget ansvar
medan biträdande psykologer vanligen utför psykologiskt arbete med
en psykolog som ansvarig för verksamheten. Med psykolog avses i detta
avsnitt båda dessa kategorier.

A rberspsv kologer är verksamma inom rehabilitering, arbetsvärd och ar -

1 Riksdagen 1975176. 12 sand. Nr 44

SoU 1975/76: 44

betsförmedling samt vid industrier, konsultfirmor och konsultorganisationer.
Därvid arbetar de med anlagsprövning, psykisk träning i grupp
och individuellt, stödsamtal, personal urval, arbetskravsanalyser, undersökning
av relationer mellan människor på arbetsplatser, arbetsledningsproblem,
psykoteknologi, arbetsmiljöfrågor samt med informations- och utbildningsprobelm.

Skolpsykologer arbetar dels lokalt, anställda av kommunerna, dels regionalt
och centralt vid länsskolnämnder och skolöverstyrelsen. Skolpsykologerna
analyserar skolelevers situation med avseende på olika slag av skolsvårigheter,
övriga anpassningssvårigheter samt skolmognads-, studie- och yrkesvalsproblem
samt ger i anslutning härtill råd till lärare, elever och föräldrar.
De arbetar även med socialpsykologiska frågor och vissa pedagogiska (inlärningspsykologiska
m. m.) frågor. Även psykoterapeutiska behandlingsuppgifter
utförs.

Kliniska psykologer arbetar inom hälso- och sjukvård, socialvård, nykterhetsvård,
ungdomsvård, narkomanvård och kriminalvård. De tjänstgör bl. a.
på sjukhus, psykiatriska kliniker, rådgivningsbyråer, vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
ungdomsvårdsskolor och kriminalvårdsanstalter. Centralt
finns psykologer anställda hos t. ex. socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen.
Det är vanligt att man specialiserar sig på barn- eller vuxenklinisk
psykologi, men den grundläggande arbetsmetodiken är i stort densamma.

I stor utsträckning arbetar den kliniske psykologen i lag med andra specialister,
t. ex. kurator och läkare.

Diagnostiskt arbete - personlighetsbeskrivning genom bl. a. intervjuer,
observationer och tester - är ofta en huvuduppgift. Psykologens kartläggning
bildar tillsammans med medicinska och sociala utredningar underlag för
praktiska beslut om behandling. Även i behandlingsarbetet deltar psykologer
genom planering, olika former av terapi och uppföljning.

Psykoanalys ges främst av privatpraktiserande specialister som kan vara
läkare eller psykologer. Även andra terapeutiska metoder, t. ex. klientcentrerad
psykoterapi och beteendeterapi, tillämpas av kliniskt utbildade psykologer.

Det finns även verksamhetsområden som inte hör hemma i något av
de tre huvudområdena, såsom t. ex. beteendevetenskapliga marknadsundersökningar,
undersökningar av konsumentbeteende och reklamens effekt.

Psykologuibildning ges vid universiteten och omfattar dels en grundläggande
treårig utbildning, vilken leder till fil. kand.-examen (biträdande psykolog),
dels en högre tvåårig utbildning efter grundexamen, vilken leder
till psykologexamen.

Den grundläggande utbildningen, som är bunden och som ges på utbildningslinje
4 a vid filosofisk fakultet, omfattar studiekurser för 40 poäng
i psykologi under det första året och för 20 poäng i ettvart av ämnena

SoU 1975/76: 44

sociologi och pedagogik under det andra året samt en påbyggnadskurs i
psykologi med tillämpningsinriktning om 40 poäng under det tredje året.
Praktiktjänstgöring ingår i påbyggnadskursen.

Förutom den till universiteten knutna utbildningen ges specialutbildning
för psykologer med lägst fil. kand.-examen eller motsvarande utbildning
som grund hos vissa föreningar m. fl. såsom t. ex. Ericastiftelsen, S:t Lukasstiftelsen,
Svenska Psykoanalysiska Föreningen.

Den särskilda utbildningslinjen för utbildning till biträdande psykolog
infördes år 1969 och den tvååriga påbyggnadsutbildningen till psykolog år
1972. Tidigare, då dessa utbildningsvägar inte fanns, utfärdade Sveriges psykologförbund
för sina medlemmar bevis om behörighet att utöva psykologyrket.
För behörighet såsom biträdande psykolog krävde Psykologförbundet
fil. kand.-examen med betyg i psykologi, pedagogik och sociologi
samt i förekommande fall statistik jämte fullgjord praktik om sex månader.
För behörighet såsom psykolog krävde Psykologförbundet fil. lic.-examen
i psykologi eller pedagogik jämte minst ett års yrkesverksamhet som biträdande
psykolog. Psykologförbundets behörighetsbevis utgjorde inte behörighetskrav
för statliga tjänster men kunde utgöra ett hjälpmedel vid bedömningen
av en psykologs praktiska erfarenhet.

Psykologförbundet utfärdar fortfarande behörighetsbevis för medlemmar
som har den ”gamla” utbildningen.

Antalet yrkesverksamma biträdande psykologer och psykologer beräknas
till ca 3 000. Andelen inom barn- och ungdomsklinisk psykologi verksamma
beräknas till ca 19 % och andelen inom vuxenklinisk psykologi verksamma
till ca 17 %.

Om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelserom utövande
av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken omfattar
dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, tillkom år 1960 (prop. 1960:141, 2LU 1960:44).

Beträffande uppdelningen av bestämmelserna på området på två särskilda
lagar anförde föredragande departementschefen i prop. 1960:141 s. 34 bl. a.
att lagstiftningen borde som dittills omfatta regler för den speciella form
av behörighet, som borde tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och
utbildade läkama, samt, med utgångspunkt i att envar äger frihet att utöva
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, uppta de begränsningar i
denna frihet som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Föredragande
departementschefen anförde att han härvid ville förorda att de
båda ämnesområdena behandlades i var sin lag och tilläde att härigenom
skulle markeras också formellt att det i allmänhet föreligger en väsentlig
skillnad mellan de utbildade läkarnas verksamhet, å ena sidan, samt kvack -

Soll 1975/76: 44

salvarnas och andra icke auktoriserade utövares verksamhet, å andra sidan.

Lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område (”kvacksalverilagen”) äger tillämpning på den som mot ersättning
undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna i lagen gäller dock
inte den som innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest är
i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under socialstyrelsens
tillsyn.

I 1 § kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens
inseende har angivits de kategorier yrkesutövare som står under socialstyrelsens
inseende. Psykolog är inte angiven bland dessa yrkesutövare.

Enligt kvacksalverilagen är behandling av vissa smittsamma sjukdomar
(däribland veneriska sjukdomar), cancer och andra elakartade svulster, sockersjuka,
epilepsi och sjukdomar i samband med havandeskap och förlossning
förbjuden. Vidare är undersökning eller behandling av barn, som inte fyllt
åtta år, samt rådgivning per korrespondens utan personlig undersökning
förbjudna. Som förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoder anges
allmän bedövning, lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel,
hypnos samt radiologiska metoder. Ambulerande verksamhet och verksamhet
av den som inte är svensk medborgare är vidare förbjudna.

Vissa bestämmelser om yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område

Legitimation

Bestämmelser om legitimation finns för de kategorier yrkesutövare på
hälso- och sjukvårdsområdet, som nämns i det följande. Legitimation meddelas
för samtliga dessa kategorier av socialstyrelsen.

Bestämmelser om legitimation såsom läkare har meddelats i lagen om
behörighet att utöva läkaryrket.

I lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket finns bestämmelser
om legitimation såsom tandläkare.

Bestämmelser om legitimation såsom sjuksköterska finns i reglementet
(1957:656) för sjuksköterskor.

Legitimation som barnmorska meddelas enligt bestämmelser i reglementet
(1955:592) för barnmorskor.

Bestämmelser om legitimation såsom sjukgymnast har meddelats i kungörelsen
(1937:864) om legitimation av sjukgymnaster.

Legitimation såsom glasögonoptiker meddelas enligt bestämmelser i
kungörelsen (1963:456) om legitimation av glasögonoptiker.

Socialstyrelsens nämnd för utländsk medicinalpersonal handlägger frågor
om kompetens och fortsatt utbildning fram till legitimation av läkare, tandläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster med utländsk utbildning.

Soll 1975/76: 44

Personalkategorier inom den offentliga sjukvården

I sjukvårdslagen (1962:242)- vari meddelats bestämmelserom skyldighet
för landsting och kommuner som inte tillhör landsting att ombesörja sjukvård
samt grundläggande bestämmelser om organisationen av landstingens
respektive kommuners som inte tillhör landsting sjukvårdsverksamhet -finns när det gäller olika personalkategorier för sjukvården närmare bestämmelser
endast om läkare. I fråga om annan personal på sjukhus och i läkardistrikt
stadgas i 23 § sjukvårdslagen att det - utöver de i lagen särskilt
angivna befattningshavarna i ledningen och läkarpersonalen - ”skall för
den sjukvårdande verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras
för att god vård skall kunna meddelas”. I sjukvårdskungörelsen (1972:676),
vilken innehåller tillämpningsbestämmelser till sjukvårdslagen, har inte
meddelats bestämmelser om skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att anställa
personal av olika slag. Däremot har meddelats bestämmelser om behörighet
till läkartjänster samt till tjänster som sjuksköterska, barnmorska
eller sjukgymnast. I fråga om sistnämnda tjänster är sålunda i 36 jj föreskrivet
att tjänst som sjuksköterska, barnmorska eller sjukgymnast får tillsättas
endast med den som har legitimation samt att detsamma gäller även i fråga
om vikarie på sådant tjänst, om inte socialstyrelsen medgett undantag.

Tillsyn

För bl. a. läkare, tandläkare, sjuksköterska, barnmorska och sjukgymnast
gäller vissa föreskrifter om åligganden m. m., som meddelats i ovannämnda
kungörelse om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende. Medicinalpersonal
står i yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende, och
den som tillhör medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner
och andra föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar
(2 §). Bestämmelser finns bl. a. om påföljder för försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i yrkesutövningen.

Psykolog är, som angivits ovan, inte underkastad bestämmelserna i kungörelsen.

Enligt instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet har
länsläkarorganisationen till uppgift att bl. a. ha tillsyn över personer som
yrkesmässigt utövar hälso- och sjukvårdande verksamhet.

Tidigare behandling av frågan om legitimation för psykologer m. m.

Nordiska rådet antog vid sin 6:e session år 1958 i Oslo en rekommendation
11/58 till regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående
enhetliga regler för legitimation för psykologer m. m., vari begärdes
att regeringarna skulle verkställa en utredning med sikte på att koordinera
reglerna i de enskilda länderna beträffande bl. a. legitimation för psykologer.

SoU 1975/76: 44

För Sveriges del lades utredningsarbetet på medicinalstyrelsen, som uppdrog
åt en särskild delegation att verkställa utredningsarbetet. Delegationen höll
kontakt med motsvarande kommittéer i de övriga nordiska länderna samt
samrådde med universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, den dåvarande
socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Till slutförande av sitt utredningsarbete
överlämnade delegationen i juli 1967 till medicinalstyrelsen
promemorian, Legitimation av psykologer m. m., med förslag till reglemente
för psykologer, innehållande bl. a. bestämmelser om legitimation. Medicinalstyrelsen
överlämnade i augusti samma år förslaget till reglemente med
tillstyrkan till Kungl. Majit.

Yttranden inhämtades över förslaget till reglemente från femton remissinstanser,
av vilka vissa i sin tur inhämtade yttranden från underordnade
organ. Flertalet remissinstanser var ense med utredningsdelegationen om
behovet av legitimation för psykologer.

Skolöverstyrelsen ansåg sig emellertid av principiella skäl inte kunna biträda
förslaget. Legitimationsförfarandet ansågs vara ett ålderdomligt och
opraktiskt sätt att kompetensförklara en viss yrkesgrupp. Skolöverstyrelsen
betonade i stället vikten av att utbildningsfrågan för psykologer snarast blev
löst och att utbildningen fick en sådan utformning att den ledde till behörighet
för yrket. Skulle det bedömas nödvändigt att kräva speciella garantier
för en kvalificerad yrkesutövning, borde särskilda behörighetsvillkor
kunna uppställas för vissa tjänster eller grupper av tjänster.

Kriminalvårdsstyrelsen var också kritisk mot förslaget. Enligt dess mening
borde i princip stark restriktivitet iakttas när det gäller offentlig legitimation
eller auktorisation av yrkesutövare. De behov som en legitimation angivits
skola tillgodose kunde enligt kriminalvårdsstyrelsens mening väl tillgodoses
på annat sätt. Vad gäller de terapeutiskt verksamma psykologerna, för vilka
behov av vissa behörighetsnormer främst syntes föreligga, borde detta behov
kunna tillgodoses genom att dessa yrkesutövare ställdes under socialstyrelsens
tillsyn. Vad gäller psykologer i allmänhet syntes den lämpligaste
vägen vara att en utbildningsordning för psykologer fastställdes som tillgodosåg
aktuella krav på både teoretisk och praktisk utbildning. Härigenom
skulle i realiteten skapas en kompetenskontroll som tillgodosåg såväl behovet
av skydd för allmänheten som arbetsgivarens intresse av att få en lätthanterlig
måttstock på platssökande psykologers kvalifikationer.

Ärendet har inte avgjorts av regeringen.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande har år 1974 tillkallats medicinalansvarskommittén
(S 1974:02) med uppdrag att utreda vissa ansvarsfrågor
m. m. inom hälso- och sjukvården. Enligt direktiven för utredningsarbetet
skall medicinalansvarskommittén bl. a. göra en allsidig översyn av
reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården.
Kommittén skall bl. a. överväga i vilken utsträckning personalen inom hälsooch
sjukvården i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Därvid
bör det förhållandet att nya personalkategorier successivt kommer till inom

Soll 1975/76: 44

vårdverksamheten beaktas liksom sambandet mellan behörighets- och utbildningskrav
samt ansvarsfrågan.

Utskottet

1 motionerna 1975/76:360 av fru Troedsson m. fl. (m) och 1975/76:679
av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson i Örebro (c) begärs att
legitimation för psykologer skall inforas. I motionerna framhålls bl. a. att
ett kvacksalveri på det psykologiska behandlingsområdet alltmer växer fram
därigenom att personer med ingen eller ringa utbildning för psykologyrket
etablerar sig på området och att denna utveckling ökat allmänhetens behov
av garantier beträffande kunskapsnivån hos dem som utövar yrket.

Psykologer arbetar huvudsakligen som arbetspsykologer, skolpsykologer
och kliniska psykologer. I den föregående framställningen har utskottet närmare
redovisat arbetsfält och utbildning för psykologer. Sedan år 1969 finns
vid de filosofiska fakulteterna en särskild utbildningslinje för utbildning
till biträdande psykolog och sedan år 1972 en påbyggnadsutbildning som
leder till psykologexamen. Endast den som har sådan examen anses kvalificerad
att utöva psykologyrket under eget ansvar. Sveriges psykologförbund
har sedan slutet av 1950-talet utövat en kompetenskontroll av sina medlemmar.
Förbundet har utfärdat bevis om behörighet som biträdande psykolog
och som självständig psykolog. Sedan den nämnda, yrkesinriktade
utbildningen inrättats avser förbundets behörighetsprövning endast personer
som har äldre utbildning.

Psykologerna har tidigare främst sysslat med diagnostiska uppgifter men
har efter hand kommit att alltmer engageras för rådgivning och behandling.
Efterfrågan från allmänhetens sida på de tjänster som psykologerna tillhandahåller
har samtidigt starkt ökat. Detta har lett till att många personer
etablerat sig som fria yrkesutövare på området. Dessa har mycket olikartad
utbildningsbakgrund, i en del fall uppenbarligen mycket bristfällig sådan.
Även om det varit av vikt att Psykologförbundet påtagit sig uppgiften att
göra viss kompetensprövning av psykologer och biträdande psykologer framstår
det, bl. a. med hänsyn till förbundets bristande kontroll- och sanktionsmöjligheter,
mot bakgrunden av den angivna utvecklingen som nödvändigt
att frågan om offentlig legitimation av psykologer bringas till en
snar lösning. Allmänheten måste få möjlighet att vända sig till psykologer,
vilka genom av samhället utfärdad legitimation garanteras ha utbildning
och kompetens som gör dem skickade att utöva psykologyrket. Även för
andra yrkesutövare på området än de åsyftade kan det självfallet vara av
värde att möjlighet till legitimation skapas.

För närvarande sker genom medicinalansvarskommittén (S 1974:02) en
översyn av samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården
med hänsyn till bl. a. att nya personalkategorier successivt tillkommer inom
vårdverksamheten. Med beaktande av att frågan om legitimation för psy -

SoU 1975/76: 44

kologer har betydelse även för andra psykologer än sådana som är verksamma
på hälso- och sjukvårdsområdet anser utskottet att legitimationsfrågan bör
prövas utan att man avvaktar att medicinalansvarskommittén slutför sitt
utredningsarbete.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1975/76:360
och 1975/76:679 bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:360 och
1975/76:679 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
legitimation för psykologer.

Stockholm den 6 maj 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson
i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c),
Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Nordberg (s). Åkerlind (m), Nilsson
i Växjö (s), fröken Andersson (c)*, herrar Signell (s), Karlehagen (c)* och
Hagberg i Borlänge (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 51799 Slockholm 1976