SoU 1975/76:41

Socialutskottets betänkande
1975/76: 41

med anledning av motioner om vissa abortfrågor

I motionen 1975/76:271 av herr Kasehagen m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär sådan författningsändring att sjukvårdspersonal,
som av etiska skäl har svårt att medverka vid abortingrepp, skall tillförsäkras
rätt att erhålla befrielse från att delta i verksamheten härmed.

I motionen 1975/76:473 av herr Fridolfsson m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär ett sådant förtydligande av författningen att
det av denna klart framgår att läkare och annan sjukvårdspersonal som
av etiska eller religiösa skäl begär befrielse från att deltaga i abortingrepp
skall medges sådan i alla fall där det icke - vid strikt medicinsk indikation
- föreligger fara för moderns liv eller hälsa.

I motionen 1975/76:758 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär

1. att ett klarläggande uttalande görs om att abort endast är en yttersta
nödlösning,

2. att en tilläggskungörelse utarbetas med innebörden att ingen inom
sjukvården anställd, som av etiska eller religiösa skäl finner det oacceptabelt
att medverka vid abortingrepp, skall kunna tvingas härtill.

I motionen 1975/76:1257 av fröken Hörlén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär sådan författningsändring att sjukvårdspersonal,
som av etiska eller religiösa skäl så begär, i enlighet med socialutskottets
intentioner erhåller befrielse från uppgiften att medverka vid abortingrepp.

I motionen 1975/76:1258 av fröken Hörlén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär intensifierade åtgärder för att nedbringa antalet
aborter.

I motionen 1975/76:1282 av herr Nilsson i Agnäs (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till en ny abortlagstiftning.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Såvitt avser innehållet i den gällande abortlagstiftningen hänvisar utskottet
till propositionen 1974:70 med förslag till abortlag, m. m. och riksdagsbehandlingen
av denna (SoU 1974:21). Vidare hänvisar utskottet till sitt betänkande
SoU 1975/76:20, vari behandlas i huvudsak samma frågor som
i förevarande betänkande. I utskottets yttrande (s. 5) redovisas väsentliga
delar av innehållet i betänkandet.

1 Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 41

SoU 1975/76:41

Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort

Beträffande frågan om skyldighet för sjukvårdspersonal att medverka vid
abort anförde föredragande departementschefen i propositionen 1974:70 bl. a.
följande (s. 76).

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten
av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret
för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinikoch
blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de
anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför
undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis
moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta
gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra
om att vad jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda
cirkuläret (MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande
tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser
jag f. n. inte behövliga.

I några motioner framfördes yrkanden, vilka syftade till att läkare och
annan sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra medverka vid abortingrepp.
Socialutskottet anförde följande (SoU 1974:21 s. 40).

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande
drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en
ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som
departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet
i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika
avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan
sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera
abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig
reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan förutsätter
utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende
inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga
för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen utfärdade under år 1974 cirkulär med anvisningar om tilllämpningen
av abortlagen (MF 1974:100). 1 cirkuläret anfördes bl. a. följande.

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
behandlats i förarbetena till abortlagen, varvid man framhållit vikten av
att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (SFS 1972:676; MF
1972:101) vilar ansvaret på fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i
första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man inom
sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn
till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. (Se även
MF 1972:59.)

SoU1975/76:41

I början av år 1975 tog JO Bertil Wennergren som initiativärende upp
frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort. I ärendet
inhämtades bl. a. yttrande från socialstyrelsen. JO hemställde att socialstyrelsen
skulle dels yttra sig över varför styrelsen i sina anvisningar förbigått
socialutskottets uttalande, dels i övrigt anlägga de synpunkter på förhållandet
mellan sjukvårdspersonals tjänsteplikt och samvetsfrihet när det gäller medverkan
till abort som styrelsen fann ägnade att ytterligare belysa frågan.

I ett utförligt yttrande - som avgavs samma dag, den 27 november 1975,
som socialutskottets ovan nämnda betänkande SoU 1975/76:20 - anförde
socialstyrelsen bl. a. följande.

Socialstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka vikten av att sjukvårdspersonalens
önskemål beaktas då abortverksamhet organiseras och arbetet
inom denna verksamhet fördelas. Styrelsen vill också betona, att organisationen
självfallet måste vara så uppbyggd att den kan lösa sina uppgifter
i enlighet med abortlagens bestämmelser. Såsom ovan framhållits är en
av grundtankarna i denna lag att abortingreppet bör ske i ett så tidigt stadium
av havandeskapet som möjligt, vilket i sin tur förutsätter en på samma
gång säker och snabb handläggning i varje abortärende. Finns inte personal,
som är villig medverka vid abortoperationer, i erforderlig omfattning tillgänglig
på det sjukhus, på vilket den abortsökande kvinnan räknat med
att få ingreppet utfört, finns risk för att hon blir tvungen vänta med aborten
eller att söka sig till någon annan sjukvårdsinrättning för att få hjälp. Under
alla omständigheter inrymmer denna situation en fara för att aborten kommer
att utföras senare än kvinnan från början haft anledning förmoda. Hon
kan under sådana förhållanden komma att uppleva sin redan svåra belägenhet
som än mer pressande. Finns inte sjukvårdspersonal i tillräcklig
omfattning att tillgå kan sålunda abortlagens syfte komma att förfelas. Det
kan inte heller vara förenligt med etiska eller religiösa intressen - oavsett
vem som utför ingreppet - att aborten företas senare än som i annat fall
varit möjligt. Om sålunda situationen skulle vara sådan att önskemålen
från sjukvårdspersonalens sida inte helt kan tillgodoses utan att handläggningen
av abortärendena avsevärt fördröjs eller eventuellt omöjliggörs och
frågan inte kan ordnas på något annat sätt, måste enligt socialstyrelsens
mening - liksom i andra medicinska behandlingsärenden - personalintresset
rimligen vika för patientintresset.

På grundval av vad ovan anförts valde socialstyrelsen, som i sitt cirkulär
MF 1972:59 beträffande frågan om sjukvårdspersonalens medverkan i abortärenden
intagit samma ståndpunkt, att i sina anvisningar om tillämpningen
av abortlagen i denna fråga göra departementschefens ord till sina. Som
framgår av vad ovan härom framhållits, anser dock styrelsen departementschefens
och socialutskottets uttalanden vara innehållsmässigt likvärdiga.

Vid ärendets avgörande i januari i år - vilket således skedde sedan utskottet
avgivit sitt betänkande SoU 1975/76:20 - anförde JO bl. a. följande.

Socialstyrelsen anför i sitt svar till mig att varken socialutskottets eller
departementschefens uttalanden rubbar den principiella skyldigheten försjukvårdspersonalen
att efter sjukvårdshuvudmannens bestämmande medverka
i abortärenden. Häri kan jag instämma. Man står här som redan sagts

\* Riksdagen 1975/76. 12 sami. i\r 41

SoU 1975/76:41

ytterst inte inför en fråga som kan bli föremål för förhandlingar och avtal
utan inför en fråga beträffande vilken arbetsgivaren har exklusiv bestämmanderätt.

Jag kan däremot inte instämma i socialstyrelsens därefter uttalade mening
att någon skillnad i uppfattning inte behöver tolkas in i socialutskottets
och departementschefens uttalanden. Socialutskottets uttalanden är i mina
ögon betydligt mer kategoriska än departementschefens och det var därför
jag genom remiss begärde förklaring från socialstyrelsen varför styrelsen
i sina anvisningar använt departementschefens och inte socialutskottets formuleringar.
Socialstyrelsens förklaring framstår i så mycket mer uppseendeväckande
dager nu sedan socialutskottet självt förklarat sig ha gett uttryck
åt en avsevärt mera restriktiv ståndpunkt än departementschefen. Socialstyrelsen
kan under sådana förhållanden givetvis ej vidhålla att det inte
föreligger någon skillnad i uppfattning mellan socialutskottet och departementschefen.

Enligt min mening är socialutskottets uttalande nog så kategoriskt. Läkare
och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt
att acceptera abortingrepp, skall slippa att delta i verksamheten härmed
utom då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara
för moderns liv eller hälsa. Socialstyrelsen har i sitt svar anfört beaktansvärda
synpunkter, vilka med hänsyn till den abortsökandes intressen talar mot
befrielse för sjukvårdspersonal att medverka vid abort också i andra fall
än då ingreppet är nödvändigt på grund av fara för moderns liv eller hälsa.
Socialstyrelsen menar att, om situationen är sådan att önskemålen från sjukvårdspersonalens
sida inte helt kan tillgodoses utan att handläggningen
av abortärenden avsevärt fördröjs eller eventuellt omöjliggörs och frågan
inte kan ordnas på något annat sätt, personalintresset rimligen måste vika
för patientintresset. Något stöd härför är emellertid inte att finna i socialutskottets
uttalande men väl i departementschefens, även om ju socialutskottet
också sade sig förutsätta att abortverksamheten skulle komma
att handhas på sådant sätt att kvinna som har rätt till abort alltid kan påräkna
att få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål. Vidare bör framhållas att huruvida
det i en sådan situation som socialstyrelsen tecknat är rimligt att
personalintresset viker för patientintresset knappast går att uttala sig om
generellt utan måste bedömas från fall till fall. Å ena sidan kan inställningen
till abort från vederbörande sjukvårdspersonals sida vara ett mycket djupt
känt personligt spörsmål och en påtvungen medverkan vålla svåra själsliga
kval, medan å andra sidan den abortsökande kvinnan inte nödvändigtvis
behöver uppleva sitt havandeskap som någon särskilt svår belägenhet och
inte heller behöver uppfatta en hänvisning till annat sjukhus sorn något
pressande. I ett sådant fall bör enligt min mening ifrågavarande personalintresse
rimligen gå före patientintresset. Skulle åter situationen vara sådan
att den abortsökande kvinnan upplever sitt havandeskap som en mycket
svår belägenhet och påtaglig risk finns att en hänvisning till annat sjukhus
skulle bli en alltför hård press för henne står man närmast inför ett fall
där man måste fråga sig om det inte är nödvändigt av hänsyn till kvinnans
psykiska hälsa att göra abortingreppet omgående och på platsen. Finner
man att så måste anses vara förhållandet, inträder enligt socialutskottets
uttalande skyldighet för sjukvårdspersonalen att trots personliga samvetsbetänkligheter
mot abortverksamheten medverka vid abortingreppet. I fall
då det är nödvändigt på grund av fara för moderns liv eller hälsa men
endast i sådant fall skall enligt socialutskottets uttalande - för att använda

SoU1975/76:41

socialstyrelsens ord - personalintresset vika för patientintresset. Jag vill tilllägga
att det för mig framstår som oklart vad socialstyrelsen åsyftat med
”frågan inte kan ordnas på något annat sätt”. Jag föreställer mig att det
liksom i Danmark alltid bör vara möjligt att remittera den abortsökande
till annat sjukhus.

Vad socialutskottet anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1974:21 är visserligen inte formellt bindnade för socialstyrelsen, då styrelsen
utfärdar anvisningar om tillämpningen av abortlagen, men det ligger i sakens
natur att socialstyrelsen det oaktat skall rätta sig därefter. Det framstår som
högst anmärkningsvärt att så ej skett. Det försvar socialstyrelsen anfört
för sitt handlande ter sig föga övertygande, även om jag kan hysa förståelse
för den omsorg om patientintresset som ligger till grund. Socialutskottet
har i sitt betänkande SoU 1975/76:20 anfört att socialstyrelsen, eftersom
jag tagit upp frågan, lår anledning att ånyo överväga innehållet i sina anvisningar
och att för den händelse socialstyrelsen därvid omprövar sitt tidigare
uttalande rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka
vid abort till förmån för den avsevärt mera restriktiva ståndpunkt
utskottet gett uttryck för, behovet av särskild författningsreglering framstår
som klart mindre än för närvarande. Socialstyrelsen bör därför nu ompröva
ifrågavarande uttalande i anvisningarna. Skulle socialstyrelsen därvid komma
fram till att socialstyrelsen inte anser sig kunna ändra detta uttalande
och ersätta det med ett uttalande som överensstämmer med socialutskottets,
kan jag inte se annan möjlighet att lösa frågan återstå än att denna hänvisas
till lagstiftning. Socialstyrelsen bör därför, om socialstyrelsen finnér sig ej
kunna ansluta sig till socialutskottets ståndpunkt, anmäla detta till riksdagen
eller regeringen.

Socialstyrelsen har sedermera - i början av mars - gjort en sådan omprövning
som JO förutsatte. Socialstyrelsen har då utfärdat ett cirkulär med
ändring i 1974 års cirkulär (MF 1974:100). Beträffande det närmare innehållet
i cirkuläret hänvisar utskottet till sitt yttrande (s. 8).

Utskottet

Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motionsyrkanden som avser
innehållet i abortlagstiftningen eller som har samband med denna lagstiftning.
Tidigare under riksmötet, i november 1975, har utskottet i betänkande
SoU 1975/76:20 behandlat motionsyrkanden med i huvudsak samma innehåll,
som de nu aktuella. Vad utskottet anför i det följande innebär i
väsentliga avseenden ett vidhållande av vad utskottet anförde i det nämnda,
av riksdagen godkända betänkandet. Såvitt avser den fråga som i här aktuellt
avseende tilldragit sig störst uppmärksamhet, nämligen frågan om sjukvårdspersonals
rätt att under åberopande av etiska eller religiösa skäl slippa medverka
vid abortingrepp, har sedan föregående betänkande avgavs den förändringen
inträffat att socialstyrelsen utfärdat ändrade anvisningar.

De nuvarande reglerna om abort finns i abortlagen (1974:595). Lagen,
som antogs av 1974 års riksdag och trädde i kraft vid årsskiftet 1974-1975,
ersatte 1938 års lag om avbrytande av havandeskap. För att abort skulle

SoU 1975/76:41

vara tillåten enligt 1938 års lag fordrades bl. a. att någon av de fem abortindikationer,
som uppställdes i lagen, var uppfylld. Prövningen skedde antingen
av två läkare (tvåläkarintyg) eller av socialstyrelsen. Utgångspunkten
för den nu gällande abortlagstiftningen är att, om kvinnan efter moget övervägande
finnér att abort är den lämpligaste lösningen av de problem som
en väntad graviditet medför, hon också skall få abort.

I motionen 1975/76:1282 av herr Nilsson i Agnäs (m) framställs ett yrkande
som syftar till att riksdagen skall begära förslag till en ny abortlagstiftning,
som innehåller bestämmelser om att abort skall medgivas endast
i de fall när fara för moderns liv på strikt medicinska grunder kan beläggas.

Såväl under det utredningsarbete, som föregick tillkomsten av abortlagstiftningen
förra året, som i propositionen i ämnet (1974:70) och vid riksdagsbehandlingen
(SoU 1974:21) av denna övervägdes mycket ingående frågan
om lagstiftningen på området skulle bygga på samma princip som 1938
års lag eller om den skulle ha som utgångspunkt kvinnans egen bestämmanderätt.
Som ovan angetts stannade man för det senare alternativet. Eftersom
den nya lagstiftningen varit i kraft endast under en kort tid finns
det enligt utskottets mening inte skäl för riksdagen att nu ompröva sitt
ställningstagande i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motionen
1975/76:1282.

Vid abortlagens tillkomst underströks bl. a. av socialutskottet att abort
måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter skulle få betraktas
som en preventivmetod. Det underströks också att fortsatta insatser
måste göras inom familje- och socialpolitiken så att vid inträffad graviditet
abort inte av sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet.

1 betänkandet i ämnet framhölls vidare att samhället på ett effektivt sätt
måste kunna erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan behöver för
att fatta sitt beslut i abortfrågan.

Då det gäller insatserna under senare år på familje- och socialpolitikens
område vill utskottet hänvisa till den kortfattade redovisning, som lämnats
av utskottet i dess ovan angivna betänkande SoU 1974:21 (s. 42). Utskottet
hänvisar också till att riksdagen nyligen bifallit propositionen 1975/76:92,
såvitt däri föreslås en väsentligt utbyggd barnomsorg (SoU 1975/76:28) och
till att riksdagen inom kort kommer att ta ställning till propositionen
1975/76:145 om ändrade regler för bostadstillägg. I fråga om preventivmedelsrådgivningen,
där utbyggnaden starkt varierar mellan olika sjukvårdsområden,
finns skäl framhålla vikten av att sjukvårdshuvudmännen bygger
ut rådgivningen i den takt resurserna medger det. I detta sammanhang
kan nämnas att socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning i början av denna
månad höll en konferens om preventivmedelsrådgivning och abortutveckling.
Det kan också nämnas att i den tidskrift som utges av Landstingsförbundet
frågan om de otillräckliga resurserna för preventivmedelsrådgivning
nyligen ägnats stor uppmärksamhet. Även utformningen av abortråd -

SoU 1975/76:41

givning, som tilldrog sig stor uppmärksamhet under utskotts- och kammarbehandligen
av abortlagstiftningen 1974, måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Utskottet anser det vara självklart att regeringen med uppmärksamhet
skall följa vad som sker på abortproblematikens område och
vidta erforderliga åtgärder då det visar sig påkallat.

Utskottet anser sig med det anförda ha besvarat motionen 1975/76:1258
av fröken Hörlén m. fl. (fp), vari yrkas att riksdagen hos regeringen skall
begära intensifierade åtgärder för att nedbringa antalet aborter. Motionärerna
uppehåller sig i motionsskälen främst vid behovet av en förstärkning av
preventivmedelsrådgivning och annan abortförebyggande verksamhet.

Vad utskottet ovan uttalat innebär också att utskottet inte anser att det
är erforderligt med något ytterligare klarläggande uttalande om att abort
endast är en yttersta nödlösning, vilket uttalande begärs i motionen
1975/76:758 (yrkandet 1) av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c).

1 tillhopa fyra motioner framställs yrkanden som med smärre inbördes
variationer syftar till att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska
eller religiösa skäl begär befrielse från att medverka vid abortingrepp, skall
medges sådan rätt genom uttrycklig författningsreglering. Det synes förutsättas
i samtliga motioner att undantag skall göras för fall där fara föreligger
för moderns liv eller hälsa. De fyra motionerna är följande, nämligen motionen
1975/76:271 av herr Karlehagen m. fl. (c), motionen 1975/76:473
av herr Fridolfsson m. fl. (m), motionen 1975/76:758 (yrkandet 2) av herr
Johansson i Skärstad m. fl. (c) och motionen 1975/76:1257 av fröken Hörlén
m. fl. (fp).

Även den här aktuella frågan diskuterades ingående vid abortlagens tillkomst.
Därvid erinrades bl. a. om att sjukvårdspersonalen liksom annan
personal i allmänhet är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren
ålägger dem och att ansvaret för fördelningen av arbetet enligt
13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) i första hand vilar på klinik- och
blockchefer. Socialutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
att beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande
drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en
ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna, och man bör, som
departementschefen framhållit i propositionen i ämnet, inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och
förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsatte utskottet
att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl
har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed.
Utskottet ansåg därför någon författningsmässig reglering av frågan inte
vara påkallad. Å andra sidan förutsatte utskottet att sjukvårdspersonal som
har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga
är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns
liv eller hälsa.

SoU 1975/76:41

Socialstyrelsen utfärdade i slutet av 1974 cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974:100). 1 cirkuläret behandlades
bl. a. frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort.
Socialstyrelsens ställningstagande i detta hänseende innebar att styrelsen
mera anslöt sig till vad departementschefen anfort i propositionen än vad
socialutskottet uttalat i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1974:21
med anledning av abortpropositionen. Vid behandlingen i november 1975
av den här aktuella frågan (SoU 1975/76:20) uttalade utskottet att av väsentlig
betydelse för sjukvårdshuvudmännens handläggning av abortärenden
är - utöver författningsbestämmelser i ämnet - innehållet i de anvisningar
som socialstyrelsen utfärdat. Det är därför beklagligt, uttalade utskottet,
att socialstyrelsen inte ansett sig i sina anvisningar böra ansluta sig till utskottets
synpunkter beträffande sjukvårdspersonalens medverkan vid abort.
Eftersom JO aktualiserat denna fråga hos socialstyrelsen fick emellertid socialstyrelsen,
uttalade utskottet vidare, anledning att ånyo överväga innehållet
i sitt ovan nämnda cirkulär. Sedan socialstyrelsen - samma dag som
utskottet avgav betänkandet SoU 1975/76:20 - yttrat sig till JO och därvid
uttalat som sin mening bl. a. att någon skillnad i uppfattning inte behövde
tolkas in i socialutskottets och departementschefens uttalanden, avgjorde
JO i januari i år det hos honom aktuella ärendet. JO uttalade i sitt beslut
bl. a. att socialutskottets uttalanden i JO:s ögon är betydligt mera kategoriska
än departementschefens och att det var därför JO genom remiss begärt
förklaring från socialstyrelsen varför styrelsen i sina anvisningar använt departementschefens
och inte socialutskottets formuleringar. Beträffande det
närmare innehållet i JO:s överväganden hänvisar utskottet till beslutet, som
delvis redovisats ovan. JO uttalade bl. a. under hänvisning till socialutskottets
ställningstagande i november 1975 att socialstyrelsen borde ompröva
sitt uttalande rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka
vid abort.

Socialstyrelsen har nu gjort en sådan omprövning, som JO förutsatte.

I mars månad har styrelsen nämligen utfärdat ett cirkulär om ändring i
cirkuläret från år 1974. 1 detta nya cirkulär tas den här aktuella frågan upp.

1 cirkuläret anförs efter en erinran om de motstående intressen som föreligger
och en hänvisning till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom
arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar
i olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas
i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras
så att i densamma inte tas i anspråk personal, som finnér det
oförenligt med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter.
Socialstyrelsen förutsätter sålunda att den som under åberopande av sådana
betänkligheter förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i abortverksamheten
skall slippa deltaga däri. Sådant undantagande får dock icke
innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen

SoU 1975/76:41

är sådan att fara föreligger för moderns liv eller hälsa.

Sjukvårdshuvudmännen bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av
abortverksamheten, var och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa
lösningar beträffande dispositionen av personalresurserna för ändamålet,
för att på så sätt säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad
till abort enligt lagen, skall kunna få ingreppet utfört utan onödigt
dröjsmål.

Det är enligt utskottets mening tillfredsställande att socialstyrelsens anvisningar
nu stämmer överens med utskottets synpunkter beträffande sjukvårdspersonalens
medverkan vid abort. I överensstämmelse med vad utskottet
uttalade i det tidigare under riksmötet avgivna betänkandet i ämnet
framstår, sedan det nya cirkuläret utfärdats, behoven av särskild författningsreglering
som klart mindre än tidigare. Som utskottet också framhöll
stod utskottets ställningstagande 1974 i överensstämmelse med beslutet att
man skulle avstå från att författningsreglera även sjukvårdshuvudmännens
skyldigheter i fråga om abort.

På grund av det anförda avstyrker utskottet de aktuella motionsyrkandena.

Utskottet hemställer

1. beträffande begäran om förslag till ny abortlagstiftning att riksdagen
avslår motionen 1975/76:1282,

2. beträffande visst riksdagsuttalande om abort att riksdagen avslår
motionen 1975/76:758 (yrkandet 1),

3. beträffande intensifierade åtgärder för att nedbringa antalet
aborter att riksdagen avslår motionen 1975/76:1258,

4. beträffande rätt för sjukvårdspersonal till befrielse från deltagande
i abortingrepp att riksdagen avslår motionen
1975/76:271, motionen 1975/76:473, motionen 1975/76:758
(yrkandet 2) och motionen 1975/76:1257.

Stockholm den 21 april 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande, herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson
i Kungälv (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s)*, herrar Romanus (fp),
Andreasson i Östra Ljungby (c), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fru Wigenfeldt
(c)*, fru Lagergren (s), herr Alftin (s), fru Ohlin (s), herrar Karlehagen
(c) och Hagberg i Borlänge (vpk).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1975/76:41

Reservation

beträffande rätt för sjukvårdspersonal till befrielse från deltagande i abortingrepp
(punkt 4 i hemställan) av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på sid. 9 som börjar med
"Det är” och slutar med ”de aktuella motionsyrkandena” bort ha följande
lydelse:

Inför behandlingen av abortlagstiftningen år 1974 förelåg flera motioner
som innehöll yrkanden om att i lag eller annan författning skulle införas
bestämmelserom rätt för sjukvårdspersonal att slippa medverka vid aborter.
Erfarenheterna har visat att den rätt i detta hänseende som då förutsattes
i socialutskottets av riksdagen godkända betänkande inte alltid har respekterats.
Exempel finns på att sjukvårdspersonal inte beviljats befrielse från
att delta i abortverksamhet. Det nya cirkulär som socialstyrelsen utgivit
efter socialutskottets och riksdagens behandling av frågan under föregående
år ger klart större möjligheter för sjukvårdspersonalen att slippa medverka
vid aborter.

När det finns medicinska skäl att utföra en abort för att rädda modems
liv eller hälsa bör sjukvårdspersonalen givetvis vara beredd att medverka.
När det gäller andra fall av abort ger socialstyrelsens nya cirkulär ingen
ovillkorlig rätt att slippa medverka. För att inga oklarheter skall råda bör
i författning klart anges att sådan ovillkorlig rätt skall gälla när modems
liv eller hälsa inte är i fara.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet de aktuella motionsyrkandena.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande rätt för sjukvårdspersonal till befrielse från deltagande
i abortingrepp att riksdagen med anledning av motionen
1975/76:271, motionen 1975/76:473, motionen 1975/76:758
(yrkande 2) och motionen 1975/76:1257 ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.