Socialutskottets betänkande
1975/76:4

med anledning av motion om förbud mot epoximaterial
Motionen

I motionen 1975:1298 av herrar Ulander(s) och Olsson i Edane(s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att förbud utfärdas mot epoximaterial
när annat ofarligt ersättningsmaterial finns.

Allmänt om epoximaterial och hälsorisker

Epoxiplast har hög kemisk resistens mot fukt, väta och aggressiva ämnen.
Den har vidare goda mekaniska egenskaper som hårdhet, porfrihet och i
vissa fall seghet. Dessa omständigheter har gett epoxiplasten ett vidsträckt
användningsområde och epoxiprodukter förekommer inom många olika
branscher, såsom metall-, byggnads-, elektra-, tele-, plast- och VVS-industrier.
Plasten har god elektrisk isoleringsförmåga och används för isolering
av elektriska komponenter, försegling av kopplingar och elektriska kretsar
samt vid kabelfogning. Den används vidare för limning av metall, gummi,
polyesterplast, glas, keramik och trä samt kan användas för tandfyllning
och limning inom tandtekniken. Inom byggnadsindustrin används den för
flera ändamål, t. ex. läggning och fogning av golv- och väggplattor, ytbeläggning,
beläggning mellan gammalt och nytt cementgolv och reparation
av ojämnheter i betong. Epoxiplast kan ingå i färger och lacker för behandling
av stål, aluminium och andra material på föremål som oftast utsätts för
kemisk eller mekanisk påkänning. I finkornig form kan plasten användas
för ytbeläggning vid 180-220' eller anbringas som ytskikt genom elektrisk
pulversprutning. Epoxiplast kan även användas tillsammans med andra kemiska
produkter, t. ex. blandad med tjära. Som exempel på epoxiplastens
stora användningsområde kan nämnas att den använts vid konstruktion
av tankar för lagring av olja i Nordsjön, vid fastsättande av värmeskölden
på amerikanska rymdraketer, i aluminiumburkar för förvaring av födoämnen,
öl m. m., för inkapsling av s. k. pace-maker samt för rekonstruktionen
av Abu Simbel-templen i Egypten och konserveringen av träskulpturer från
regalskeppet Wasa.

Epoxiplast bildas genom en förening av epoxiharts och en härdare. Blandningen
av hartsen och härdaren utförs antingen av brukaren eller av leverantören.
1 sistnämnda fall ingår hartsen och härdaren från början i en
och samma förpackning och härdar först vid appliceringen. I vissa epoximaterial
kan ingå s. k. reaktiva lösningsmedel. Epoxiharts kan vara av lågeller
högmolekylär (flytande eller fast) typ. Epoxiharts och härdare kan vara

1 Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 4

SoU 1975/76:4

lösta i lösningsmedel eller vara dispergerade (uppslammade) i vatten. Till
vattenbaserade utgångsmaterial, t.ex. färger, används framfor allt lågmolekylära
epoxihartser.

Epoxiharts tillverkas inte inom Sverige. År 1973 uppgick den totala importen
till 3 250 ton, varav 450 ton användes inom elektrisk industri, 600
ton inom mekanisk industri, 650 ton inom byggnadsindustrin, 1 450 ton
inom färgindustrin och 100 ton inom annan verksamhet.

Epoxiharts, härdare och reaktiva lösningsmedel kan orsaka allergiskt kontakteksem.
De lågmolekylära hartserna ger oftare allergiska reaktioner än
de högmolekylära. Bland härdarna är förmågan att framkalla allergi störst
hos de alifatiska aminerna. Helt uthärdad epoxiplast som tillverkats med
exakt rätta proportioner mellan harts och härdare medför såvitt känt inga
hälsorisker. Dock kan nytillverkad epoxiplast innehålla ohärdade rester som
frigörs vid slipning, filning, sågning och borrning.

Allergin förvärvas efter en tids arbete (några veckor till månader, ibland
år). Hos dem som förvärvat allergin reagerar huden varje gång den kommer
i kontakt med små mängder (vanligen milliondels gram) av ämnet - även
i luftburen form. Själva allergin kvarstår vanligen hela livet, men om huden
i fortsättningen inte kommer i kontakt med ämnet, kan den förbli eksemfri.
Det allergiska kontakteksemet yttrar sig som klåda, rodnad, millimeterstora
knottror och eventuellt millimeterstora blåsor. Vid stark reaktion kan svullnad
och vätskebildning uppkomma. Händerna och underarmarna är oftast
drabbade. Ibland finns eksemet även i ansiktet och på de manliga könsorganen.
Ämnet kan då ha överförts via händerna eller spritts genom luften.

Även andra skador än allergi kan orsakas av epoxiprodukter. Sålunda
kan framför allt vissa alifatiska härdare i outspädd form ge frätskador på
huden. Irritation i ögon och luftvägar kan i enstaka fall uppstå vid kontakt
med vissa aminhärdare. Vid förhöjd temperatur, t. ex. vid svetsning av
för rostskyddsändamål belagd metall, uppstår slemhinneirriterande gaser.
Bearbetas epoxiplastprodukter, som innehåller fyllnadsmedel, exempelvis
glasfiber, mekaniskt, kan irriterande damm uppkomma. Några uppgifter
om elakartade tumörer hos människa efter epoxiplastanvändning har ej rapporterats.
Vid inandning av ångor från lösningsmedel i epoxiprodukter kan
centrala nervsystemet påverkas. Efter långvarig exposition kan lösningsmedel
ge kroniska skador.

Gällande ordning m. m.

Inledningsvis kan nämnas att betydelsefulla ändringar i arbetarskyddslagstiftningen
trädde i kraft den 1 januari 1974 (se SoU 1973:25). En kortfattad
redogörelse för innebörden av ändringarna finns intagen i socialutskottets
betänkande SoU 1975:4 (s. 7 och 8), vartill utskottet hänvisar.

Såväl arbetarskyddslagen (1949:1) som arbetarskyddskungörelsen

SoU1975/76:4

(1949:208) innehåller åtskilliga bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarna
mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. I 11 § arbetarskyddslagen
stadgas bl. a. att till förebyggande av att arbetstagare skadas genom
frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen sådana åtgärder skall vidtas
att fara härför i möjligaste mån undgås. Om annan åtgärd inte kan vidtas
eller skäligen påfordras till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa skall enligt
12 § personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren.
Denne är skyldig att använda utrustningen och väl vårda den.

I arbetarskyddskungörelsen stadgas bl. a. att arbetsgivare skall tillse att
hos honom sysselsatta arbetstagare erhåller kännedom om de särskilda risker
för ohälsa som är förbundna med arbetet samt, där så erfordras, meddela
de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagare skall iaktta för att
undgå dessa risker. Vid arbete, där gift eller annan hälsofarlig vara kommer
till användning eller där arbetsförhållandena eljest kan medföra förgiftningseller
smittofara, skall betryggande skyddsåtgärder vara vidtagna. Gift eller
annan hälsofarlig vara skall, i den mån så med hänsyn till förhållandena
skäligen kan ske, ersättas med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara.
Personlig skyddsutrustning, såsom andningsskydd, skall, i den mån arbetarskyddsstyrelsen
så föreskriver, vara godkänd av styrelsen. Då så är möjligt
skall den tid, varunder arbetstagare används till arbete som medför särskild
hälsofara, tillbörligen inskränkas genom att han sätts till annat ej hälsofarligt
arbete viss tid varje arbetsdag eller vecka eller under längre perioder.

I kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten
stadgas att till arbete som anges i en vid kungörelsen fogad förteckning
får arbetstagare under 18 år (minderårig) användas endast i den mån som
följer av förteckningen (1 $)• Enligt denna förteckning får minderårig användas
vid bl. a. arbete vid vilket damm, rök, gas eller ånga med giftig,
frätande eller på annat sätt skadlig inverkan uppkommer och sprids i farlig
mängd endast om han fyllt 16 år och om yrkesinspektionen godkänt arbetssättet
och ventilations- och utsugningsanordningarna samt medgivit att
minderårig används till arbetet.

Uppfyller arbetsställe ej de krav som gäller enligt arbetarskyddslagen eller
föreskrifter eller anvisningar som meddelats med stöd av lagen får yrkesinspektionen
förelägga arbetsgivaren att avhjälpa missförhållandet eller också
förbjuda honom använda viss maskin, redskap eller annat hjälpmedel,
visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta villkor som
angivits när förbudet meddelades. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma
föreläggande kan yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Arbetsgivare är skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen
föranstalta om undersökning av ämne eller material som
han använder eller framställer i sin verksamhet eller tillhandahålla prov
för sådan undersökning. Innebär arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens
liv eller hälsa kan skyddsombud under vissa förutsättningar
avbryta arbetet.

SoU 1975/76:4

Tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas centralt
av arbetarskyddsstyreisen, som äger meddela råd och anvisningar till
ledning vid tillämpning av lagstiftningen samt av yrkesinspektionen och
- när det gäller mindre arbetsplatser - av kommunala tillsyningsman. Arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen har under senare år tillförts betydande
resursförstärkningar för att bl. a. tillgodose arbetslivets ökade krav
på arbetarskyddsanvisningar respektive ge ytterligare kapacitet för tillsynen
på arbetsplatserna. För innevarande budgetår har sålunda medel anvisats
för 38 nya tjänster vid arbetarskyddsstyrelsen och 40 nya tjänster vid yrkesinspektionen
(se SoU 1975:3), allt i syfte att bl. a. möta behovet av kontroll
över kemiska varors och ämnens verkningar.

Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade i oktober 1974 anvisningar om hygieniska
gränsvärden för luftföroreningar (nr 100). Anvisningarna innehåller
gränsvärden för bl. a. ett antal lösningsmedel som kan ingå i epoxiprodukter.
Enligt vad utskottet inhämtat har inom arbetarskyddsstyrelsen nyligen utarbetats
ett förslag till anvisningar om epoxi. Förslaget, som i första hand
avser användningen av epoxi på tillfälliga arbetsplatser men som i tillämpliga
delar skall kunna gälla även andra arbetsplatser, är f. n. föremål för remissbehandling.
Förslaget innebär bl. a. att epoxiprodukt skall få användas
endast om tillfredsställande resultat enligt fackmannamässig erfarenhet inte
kan uppnås med annan mindre hälsofarlig produkt. Förslaget innehåller
vidare föreskrifter om märkning av epoxiprodukter och om skyddsåtgärder
vid hanteringen.

Åtgärder mot hälsorisker vid vissa arbeten med epoxiprodukter behandlas
i av arbetarskyddsstyrelsen år 1971 utfärdade limningsanvisningar (nr 78),
som bl. a. innehåller särskilda regler beträffande speciallim som epoxilim.

Vid sidan om arbetarskyddslagstiftningen gäller bestämmelserna i lagen
(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen syftar till att förhindra eller
förebygga skador och medger en långtgående produktkontroll över varor
som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och
hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det
är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt kan regeringen
föreskriva att lagen även skall tillämpas på annan vara. Lagen innehåller
grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering
och import av hälso- och miljöfarliga varor samt bemyndigar regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer att ingripa mot olika kemiska
varor, bl. a. genom föreskrift att viss vara får hanteras eller importeras endast
efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall
gälla annat särskilt villkor. Även totalförbud mot viss vara kan meddelas.

En grundregel i lagen är att den som hanterar hälso- och miljöfarliga
varor skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs
för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Härvid
skall särskilt den som tillverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka
varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och

SoU 1975/76:4

miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall
anges på varan. En grundsats är att redan en på goda vetenskapliga grunder
uppkommen misstanke om risk som inte är praktiskt verifierad skall utgöra
tillräckligt underlag för åtgärder. För att underlätta myndigheternas arbete
har införts en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.

För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor enligt lagen finns
en särskild produktkontrollnämnd, som är självständigt beslutande men
som i administrativt hänseende är anknuten till naturvårdsverket. Den löpande
tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen
när det gäller hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor i verksamhet
varöver arbetarskyddsstyrelsen utövar tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen.
I övrigt åvilar tillsynen naturvårdsverket. På regional nivå
är yrkesinspektionen och länsstyrelsen tillsynsmyndigheter. Den lokala tillsynen
slutligen ankommer på hälsovårdsnämnderna. Tillsynsmyndighet
äger rätt att på begäran få upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen samt att meddela föreläggande eller förbud som behövs för lagstiftningens
efterlevnad.

Tillämpningsföreskrifter till lagen om hälso- och miljöfarliga varor har
meddelats i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt
kungörelsen indelas ämnen som kan befaras orsaka skada på människor
i gifter och vådliga ämnen. Till gift hänförs dels ämne som huvudsakligen
används vid framställning av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat
vara gift, dels annat ämne vars hantering är förenad med mycket stor hälsorisk.
Övriga ämnen hänförs till vådliga ämnen. 1 kungörelsen ges vissa
föreskrifter om yrkesmässig användning av gift. Vidare stadgas att förpackning
till gift eller vådligt ämne som överlåts skall vara tydligt och otvetydigt
märkt på svenska med bl. a. varans namn och uppgift om dess karaktär
av gift eller hälsovådligt ämne, varningstext med upplysning om risker som
är förbundna med varan samt de anvisningar i övrigt om lämplig hantering
av varan som kan behövas till skydd mot skada samt uppgifter om vilket
eller vilka ämnen som ger varan dess hälsofarliga egenskaper. Det åligger
produktkontrollnämnden att utge vägledande förteckning över gifter och
vådliga ämnen.

I detta sammanhang bör också nämnas att 1974 års riksdag godkänt vissa
riktlinjer för utveckling av ett informationssystem för miljövården (se prop.
1974:46, JoU 1974:20). Syftet med systemet är att med hjälp av bl. a. ADBteknik
ge myndigheter, organisationer och enskilda tillgång till för reformarbetet
på miljöområdet erforderliga data. I miljövårdens informationssystem
skall bl. a. ingå information om hälso- och miljöfarliga varor samt
information av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Systemet skall utvecklas
successivt under anpassning till aktuella krav. Ansvaret för utvecklingsarbetet
ankommer på en särskild miljödatanämnd, som bl. a. har till uppgift
att lämna förslag till det närmare innehållet i informationssystemet.

SoU 1975/76:4

Inom produktkontrollnämndens kansli har påbörjats arbete med att förbereda
en fullständig och fortlöpande kartläggning av kemiska ämnen och
beredningar med avseende på bl. a. varornas sammansättning och omsättning.
Avsikten är att årliga rapporter från tillverkare och importörer skall
ligga till grund för produktregistret.

Utredningar m. m.

År 1970 tillsattes en utredning (S 1970:35) för att verkställa en översyn
av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som svarar mot
en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt direktiven till arbetsmiljöutredningen,
vilka är mycket vittgående, skall lagstiftningen allmänt sett
ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer.
En grundtanke skall vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska
hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. 1 direktiven
framhålls vidare att den nya lagstiftningen skall ge ett fast underlag för
åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område
än den nuvarande lagen. Insatserna mot olycksfall och yrkessjukdomar behöver
intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher
och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna
att genom skärpt eller annan ändrad lagstiftning bidra till att undanröja
eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift för utredningen är att uppmärksamma
yrkesfaror - ofta av helt ny typ - som hänger samman med
den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på
sådana faror nämns bl. a. förgiftningsrisker på grund av olika slags luftföroreningar.
Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med
de problem som här möter. Det framhålls att grunden förde vidgade skyddsinsatsema
skall läggas i lagstiftningen.

Utredningen bör undersöka om lagstiftningens materiella regler bör omgestaltas
för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. I direktiven anges
vissa frågor som kan förtjäna uppmärksamhet i detta sammanhang. Bl. a.
framhålls att en del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov
i luftföroreningar, inte kan definitivt konstateras utan att särskilda, kanske
kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör
pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade
och i samband härmed även ta upp frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena.

I utredningsuppdraget ingick också en översyn av den offentliga tillsynsorganisationen,
en utbyggnad av den lokala skyddsverksamheten under särskilt
beaktande av skyddsombudens ställning och handlingsmöjligheter
ävensom en prövning av bestämmelserna om organiserad samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende. Utredningen avgav år 1972
ett delbetänkande (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö, vari framlades förslag
om bl. a. samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende,

SoU 1975/76:4

det lokala skyddsarbetet, förhandsprövning av arbetslokaler m. m. och det
offentliga arbetarskyddets organisation.

Betänkandet bildade utgångspunkt för statsmakternas beslut år 1973 angående
dels omorganisation av tillsynsmyndigheterna (se prop. 1973:1 bil.
7, SoU 1973:5), dels ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder
för bättre arbetsmiljö (se prop. 1973:130, SoU 1973:25). För en fullständigare
redovisning av arbetsmiljöutredningens direktiv och de av riksdagen
godkända reformerna hänvisas till utskottets betänkande SoU 1975:4
s. 6-8.

Genom tilläggsdirektiv i år har arbetsmiljöutredningen fått i uppdrag att
i samband med översynen av arbetarskyddslagstiftningen undersöka hur
produktkontrollen enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor
fungerat från arbetarskyddssynpunkt. I anslutning till en sådan utvärdering
bör enligt direktiven utredningen närmare analysera frågan om samordningen
mellan en ny arbetsmiljölagstiftning och lagstiftningen om hälsooch
miljöfarliga varor.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (Ju
1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. I direktiven
anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan
anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet
eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består
medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma
att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i denna
mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande
på marknaden, framstår det från såväl sociala och psykologiska som samhällsekonomiska
synpunkter som angeläget att bereda ett bättre ekonomiskt
skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt direktiven
är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga
kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser
om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast
sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder
specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas
vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska
bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller
detaljhandelsledet.

För att undersöka behovet av forskning och utvecklingsarbete beträffande
kemiska hälsorisker i arbetsmiljön tillsatte arbetarskyddsfonden år 1972 en
arbetsgrupp. Resultatet av gruppens undersökningar framlades i mars 1973
i en rapport (Arbetarskyddsfonden Rapport 1973:3). Arbetsgruppen har haft
som målsättning bl. a. att överblicka den pågående forskningen, kartlägga
och prioritera problem samt att framlägga förslag om lämpliga konkreta
åtgärder. Arbetsgruppen anser att de mest påträngande behoven av forskning
finns inom bl. a. områdena gaser eller ångor, plaster och ämnen i plastindustrin,
ämnen med skadlig effekt på hud samt eliminationsteknik i all -

SoU 1975/76:4

mänhet. På längre sikt anser gruppen att arbetarskyddsfonden dessutom
bör har uppmärksamheten riktad mot bl. a. allergena ämnen. Som konkreta
åtgärder föreslår arbetsgruppen bl. a. att en utredning initieras om förekomsten
av kemiska ämnen och arbetshygieniska problem i plastindustrin. Beträffande
kemiska ämnen i plastindustrin, framhåller arbetsgruppen, att det
syns angeläget att fullständigt kartlägga vilka ämnen som används och vilka
mellan- och biprodukter som bildas under framställningsprocessen samt vilka
arbetshygieniska och yrkesmedicinska problem som finns vid framställning
och användning av t. ex. epoxiplaster. Därefter, framhålls det vidare
i rapporten, får närmare kartläggas behovet av toxikologiska, bl. a. allergologiska,
undersökningar av dessa ämnen alternativt vissa speciella toxikologiska
ämnen ersättas.

Inom arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning pågår flera
forskningsprojekt angående kontakteksem. Med medel från arbetarskyddsfonden
bedrivs flera forskningsprojekt som syftar till att eliminera hälsorisker
vid arbete med plaster. Här kan nämnas följande projekt. Inom Sveriges
Plastförbund har bildats en styrgrupp, byggplatsgruppen, med uppgift att
penetrera epoxifrågan. I arbetsgruppen ingår representanter (läkare och tekniker)
från arbetarskyddsstyrelsen. Gruppen har insamlat material om på
marknaden förekommande epoximaterial inom byggsektorn. Meningen är
att alla misstänkta komponenter skall allergitestas vid djurförsök och att
de ämnen som ger allergier skall ringas in och bli föremål för åtgärder.
Detta arbete har påbörjats. Vid karolinska sjukhuset och allmänna sjukhuset
i Malmö sker allergitestning av kemiska substanser på marsvin. Projektet
är en förberedelse till en förhandsgranskning av alla kemikalier innan de
förs ut i arbetsmiljön.

Vid Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård
(Bygghälsan) har i år slutförts en undersökning av arbetshygieniska problem
vid måleriarbete. Vid undersökningen har bl. a. skadeverkningarna av ett
antal färgprodukter studerats, bl. a. epoxifärg.

Som ett led i sitt anvisningsarbete höll arbetarskyddsstyrelsen den 24
april 1974 en konferens om epoxiprodukter. En sammanställning av vad
som förekom vid konferensen har i år utgivits av arbetarskyddsstyrelsen
(Arbetsmiljö i utveckling. Rapport 1:1975 Hälsorisker från epoxi).

Avslutningsvis kan under detta avsnitt också anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen
i sina anslagsäskanden för budgetåret 1976/77 begärt betydande
personalförstärkningar för att bl. a. möta behovet av ökade insatser mot
kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Styrelsen föreslår bl. a. att en särskild
sektion för produktkontrollfrågor skall inrättas och att en tjänst som läkare
med specialistkompetens i yrkesdermatologi tillförs filialen i Umeå.

Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från produktkontrollnämnden,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Sveriges

SoU 1975/76:4

industriförbund som bifogat yttrande från Sveriges kemiska industrikontor,
LO, Sveriges arbetsledareförbund och Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd
och företagshälsovård (Bygghälsan).

Produktkontrollnämnden framhåller att nämnden har anledning att noga
följa utvecklingen på området och ge de föreskrifter som erfordras. F. n.
pågår ett omfattande arbete inom arbetarskyddsstyrelsen med anvisningar
för hantering av epoxiprodukter. När resultatet av styrelsens arbete föreligger
avser produktkontrollnämnden att från sina utgångspunkter ta upp frågan
till behandling och därvid överväga huruvida ytterligare regler med stöd
av lagen om hälso- och miljöfarliga varor då ter sig befogade.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller att styrelsen lagrar epoxihartser
och härdare för elektra- och elektronikindustrins behov samt för
produktion av korrosionsskydd för fartyg, tankar och cisterner. Epoxiprodukter
för dessa ändamål betraktas enligt överstyrelsen som oundgängliga
från beredskaps- och försörjningssynpunkt och ersättningsmaterial bedöms
f. n. ej finnas. Beträffande andra användningsområden, där epoxiprodukter
från beredskapssynpunkt inte är lika angelägna, har överstyrelsen i princip
ingen erinran mot förbud förutsatt att fullgott, ofarligt ersättningsmaterial
finns.

Arbetarskyddsstyrelsen anför att styrelsen f. n. utarbetar utförliga anvisningar
om epoximaterial, vilka beräknas föreligga vid årets slut. Styrelsen
är av den uppfattningen att epoximaterial inte skall få användas där godtagbart
ersättningsmaterial finns för så vitt inte epoximaterial kan framställas,
som saknar skadliga egenskaper. Helt ofarliga material för mycket höga
tekniska krav saknas dock ibland. Styrelsen anser emellertid att epoximaterial
i många fall används där utbyte till mindre hälsofarliga produkter utan
olägenhet kan ske. De anvisningar som styrelsen förbereder syftar till att
åstadkomma ändring i detta hänseende. För de fall användning av epoximaterial
bör tolereras avser styrelsen att genom anvisningarna få till stånd
hanteringsmetoder och skyddsåtgärder som skapar tillfredsställande säkerhet.
Styrelsen avser däremot inte att nu kräva ett totalförbud mot användning
av materialet.

SAF framhåller att epoximaterial i många avseenden har överlägsna egenskaper
och att de skadliga effekterna kan elimineras på olika sätt. SAF
anser därför att det är obefogat att förbjuda användningen av materialet.
SAF delar uppfattningen att epoxiprodukter inte bör användas om fullgott
och ofarligt ersättningsmaterial finns men pekar samtidigt på svårigheten
att bedöma om en produkt är ofarlig i alla avseenden. Enligt SAF saknas
skäl att föregripa arbetarskyddsstyrelsens åtgärder på området.

Sveriges industriförbund instämmer i vad som anförs av Sveriges kemiska
industrikontor.

Sveriges kemiska industrikontor (Kemikontoret) framhåller att det sedan
länge varit känt att vissa epoxibaserade produkter kan orsaka allergiska eksem.
Problemet med epoxiprodukter inom byggnadsbranschen torde enligt

SoU 1975/76:4

Kemikontoret kunna sägas vara ett särfall av flera anledningar. Den främsta
är att byggnadsplatserna inte utgör några fasta arbetsplatser, vilket gör att
de hygieniska anordningarna, exempelvis då det gäller tvättmöjligheter och
ventilation, inte är av samma tillgänglighet och standard som inom t. ex.
verkstadsindustrin. På fasta arbetsplatser är det också lättare att arrangera
arbetet, instruera, övervaka osv. Till detta kommer att de mängder av epoximaterial
som hanteras och de ytor som behandlas på byggnadsplatserna
ofta är betydligt större än på de fasta arbetsplatserna. Det krävs därför,
framhåller Kemikontoret, en mycket god information om skyddsåtgärder
vid denna typ av arbete med epoximaterial. Mot bakgrund av det intensiva
arbete som f. n. pågår i syfte att öka säkerheten i samband med arbete
med epoxiprodukter såväl på myndighetsnivå som inom industrin finner
Kemikontoret det inte påkallat att förbud utfärdas mot epoximaterial.

LO konstaterar inledningsvis att det inte råder något tvivel om att epoximaterial
är ett av de mest allergiframkallande ämnen som tillförts arbetslivet
under de senaste årtiondena. Flera LO-förbund vittnar också om
att den ökande användningen av epoximaterial medfört en mycket kraftig
ökning av inträffade allergifall. Enligt LO har det kunnat konstateras att
epoximaterial föreskrivs och används inom en hel mängd områden där tidigare
beprövade och ofarliga material utan kvalitetsförsämring kommit till
användning. Byggnadsarbetareförbundets skyddsombudsmän ute i lokalavdelningarna
har vid flera tillfällen kunnat medverka till att epoximaterial
ersatts med annat ofarligt material. Med hänsyn till de hälsorisker som
är förknippade med hantering av epoxiprodukter och nästan obefintliga möjligheter
för skydd mot epoxiallergi finns det - enligt LO:s mening - utomordentligt
starka skäl som talar för en kraftig begränsning av epoximaterialanvändning
inom hela LO-området. Beroende på materialets goda tekniska
kvaliteter anser flera LO-förbund att ett totalförbud mot epoximaterial
i dagens läge knappast är möjligt. Däremot tillstyrker LO ett begränsat förbud
att använda epoximaterial när annat ofarligare ersättningsmaterial finns tillgängligt.
I de fall ofarligare material ej kan ersätta epoximaterial så måste
enligt LO hanteringen kringgärdas med rigorösa säkerhetsföreskrifter. Därför
anser LO att det är nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsens anvisningsarbete
beträffande epoxiprodukter påskyndas. Ett komplement till anvisningarna
utgörs av att produktkontrollnämnden utfärdar bestämmelser för märkning
av epoxibaserade produkter. Om dessa skyddsanvisningarej skulle ha avsedd
effekt ser LO som en möjlig åtgärd att införa generellt förbud med möjlighet
för yrkesinspektionen att lämna dispens för användning av epoximaterial.
Vid dylikt dispensförfarande skall föreskrifter lämnas angående arbetets utförande
och materialets hantering etc. En sådan lagstiftning bedömer LO
f. n. ej vara en önskvärd förstahandsåtgärd för att lösa och begränsa de
hälsorisker som epoxiprodukterna medför. Orsaken till detta är främst att
det i dag finns risk för att en lagstiftning medför övergång till andra produkter
som döljer liknande och andra hälsorisker, som f. n. är relativt okända.

SoU 1975/76:4

Sveriges arbetstedareförbund anser att det bör ankomma på vederbörande
myndigheter att besluta om förbud mot eller begränsning av användningen
av epoxiprodukter och avstyrker därför motionsyrkandet.

Bygghälsan ansluter sig till syftet med motionen och anser att det av
motionärerna föreslagna förbudet är särskilt angeläget när det gäller sådana
arbetsplatser där förebyggande skydd, såsom inkapslingar och dragskåp, svårligen
kan åstadkommas, t. ex. när epoximaterial sprids över stora ytor.

Utskottet

1 detta betänkande behandlar utskottet motionen 1975:1298 av herrar
Ulander (s) och Olsson i Edane (s) om förbud mot epoximaterial i viss
utsträckning. Epoxi är en plastprodukt med hög kemisk resistens mot fukt,
väta och aggressiva ämnen och med goda mekaniska egenskaper såsom
hårdhet, porfinhet och i vissa fall seghet. Epoxiplast har ett vidsträckt användningsområde
och epoxiprodukter förekommer inom många olika branscher.
Plasten används bl. a. för isolering av elektriska komponenter, kabelfogning,
limning, läggning och fogning av golv och väggplattor, ytbeläggning
och reparation av ojämnheter i betong. Epoxiplast ingår i vissa
färger och lacker.

Epoxiplast bildas genom en förening av epoxiharts och en härdare. Blandningen
av hartsen och härdaren utförs antingen av brukaren eller av leverantören.
I sistnämnda fall ingår hartsen och härdaren från början i en
och samma förpackning och härdar först vid appliceringen. I vissa epoximaterial
kan ingå s. k. reaktiva lösningsmedel. Epoxiharts kan vara av
låg- eller högmolekylär (flytande eller fast) typ. Epoxiharts och härdare kan
vara lösta i lösningsmedel eller vara dispergerade (uppslammade) i vatten.

Epoxiharts, härdare och reaktiva lösningsmedel kan orsaka allergiska kontakteksem.
De lågmolekylära hartserna ger oftare allergiska reaktioner än
de högmolekylära. Helt uthärdad epoxiplast som tillverkats med exakt rätta
proportioner mellan harts och härdare medför såvitt känt inga hälsorisker.
Däremot kan nytillverkad epoxiplast innehålla ohärdade rester som frigörs
vid slipning, filning, sågning och borrning.

Allergin förvärvas efter en tids arbete. Hos dem som förvärvat allergin
reagerar huden varje gång den kommer i kontakt med ämnet. Reaktion
uppstår redan av utomordentligt små mängder av ämnet. Själva allergin
kvarstår vanligen hela livet, men om huden i fortsättningen inte kommer
i kontakt med ämnet, kan den förbli eksemfri. Det allergiska kontakteksemet
yttrar sig som klåda, rodnad, millimeterstora knottror och eventuellt mil -

SoU 1975/76:4

limeterstora blåsor. Vid stark reaktion kan svullnad och vätskebildning uppkomma.
Händerna och underarmarna är oftast drabbade. Ibland finns eksemet
även i ansiktet och på de manliga könsorganen.

Även andra skador än allergi kan orsakas av epoxiprodukter. Sålunda
kan framför allt vissa härdare i outspädd form ge frätskador på huden och
i enstaka fall orsaka irritation i ögon och luftvägar. Vid förhöjd temperatur,
t. ex. vid svetsning av för rostskyddsändamål belagd metall, uppstår slemhinneirriterande
gaser. Om epoxiplastprodukter, som innehåller fyllnadsmedel,
exempelvis glasfiber, bearbetas mekaniskt, kan irriterande damm
uppkomma. Några uppgifter om elakartade tumörer hos människa efter
epoxiplastanvändning har ej rapporterats.

I motionen framhålls att epoxiprodukter fått en alltmer ökad användning.
Övergången till nya produkter har enligt motionärerna skett av effektivitetsskäl
och utan hänsynstagande till eventuella skaderisker. Motionärerna anser
att de fördelar som epoxiprodukter har jämförda med traditionella material
aldrig kan rättfärdiga de hälsorisker som är förknippade med användningen
av epoxiprodukter. Yrkandet går ut på att förbud skall utfärdas mot användningen
av epoxiprodukter om annat ofarligt ersättningsmaterial finns.

Vid prövningen av motionsyrkandet måste till en början beaktas innehållet
i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen syftar till att förhindra eller
förebygga skador och medger en långtgående produktkontroll över varor
som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och
hantering kan befaras medföra skador på människor och i miljön. Lagen
innehåller grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan
hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor och ger möjlighet
till ingrepp mot olika kemiska varor. En grundregel är att den som hanterar
sådan vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs
för att minska eller motverka skador på människor och i miljön. Den som
tillverkar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall noggrant undersöka
varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och miljöskyddssynpunkt.
Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall anges
på varan. Redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke
om risk utgör tillräckligt underlag för åtgärder, även om risken inte
är praktiskt verifierad. För att underlätta myndigheternas arbete har införts
en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.

Lagen tar inte särskilt sikte på de risker för arbetstagares hälsa som är
förenade med den yrkesmässiga hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor.
De allmänna restriktioner som utfärdas med stöd av lagen skall betraktas
som minimikrav som under alla omständigheter skall uppfyllas i arbetslivet.
För att tillgodose arbetarskyddets krav kan arbetarskyddsmyndigheterna
med stöd av arbetarskyddslagen och annan arbetarskyddslagstiftning meddela
andra eller strängare föreskrifter.

I arbetarskyddslagstiftningen finns bestämmelser som syftar till att skydda
arbetstagarna mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Riskerna i samband

SoU 1975/76:4

med arbeten med epoxilim har särskilt uppmärksammats i arbetarskyddsstyrelsens
anvisningar om skyddsåtgärder vid limningsarbeten.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från produktkontrollnämnden,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetarskyddsstyrelsen,
SAF, Sveriges industriförbund som bifogat yttrande från Sveriges kemiska
industrikontor, LO, Sveriges arbetsledareförbund och Bygghälsan.

Arbetarskyddsstyrelsen, LO och Bygghälsan delar motionärernas uppfattning
att epoximaterial inte bör få användas i de fall ofarligt ersättningsmaterial
finns. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller att epoxiprodukter
för vissa ändamål betraktas som oundgängliga från beredskapssynpunkt
och att ersättningsmaterial för dessa produkter saknas. I fråga
om andra epoxiprodukter, som inte är lika angelägna från beredskapssynpunkt,
har överstyrelsen ingen erinran mot ett förbud, förutsatt att fullgott
ofarligt ersättningsmaterial finns. Sveriges kemiska industrikontor, i vars
yttrande Sveriges industriförbund instämmer, framhåller att det krävs god
information om skyddsåtgärder vid arbeten med epoximaterial men att något
förbud inte är påkallat mot bakgrund av det arbete som f. n. pågår inom
myndigheter och industrier i syfte att öka säkerheten.

De uppgifter som lämnas i remissyttrandena och vad som i övrigt är
känt om användningen av epoxiplast visar enligt utskottets mening klart
att åtskilliga hälsorisker är förknippade med hanteringen av produkterna.
Detta gäller i särskilt hög grad vid hantering inom byggnadsindustrin. Av
remissyttrandena framgår vidare att epoxiprodukter i många fall används
även om produkterna utan olägenhet kan bytas ut mot mindre hälsofarligt
material. Samtidigt bör det emellertid beaktas att det f. n. saknas lämplig
ersättning för vissa epoxiprodukter som är av betydelse från bl. a. beredskapssynpunkter.
I likhet med motionärerna och flera remissinstanser anser
utskottet att starka skäl talar för att åtgärder snarast måste vidtas i syfte
att kraftigt begränsa användningen av epoxiprodukter och att införa betryggande
skyddsföreskrifter för de fall produkterna inte kan undvaras. Enligt
utskottets mening är sådana åtgärder väl ägnade inte blott att direkt
motverka hälsoriskerna vid hanteringen av hälsofarliga varor utan även att
på sikt förebygga skadeverkningar, nämligen genom att forskningen stimuleras
till framtagandet av ofarligt ersättningsmaterial.

Liksom hittills bör de risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade
med användningen av hälsofarliga varor främst mötas genom insatser på
arbetarskyddets område. Inom arbetarskyddsstyrelsen utarbetas f. n. anvisningar
om epoximaterial. Som framgår av styrelsens remissyttrande syftar
anvisningsarbetet till att användningen av epoxiprodukter skall begränsas
till områden där lämpligt ersättningsmaterial saknas. För de fall användning
av epoximaterial bör tillåtas avser styrelsen att genom anvisningarna få till
stånd hanteringsmetoder och skyddsåtgärder som skapar tillfredsställande
säkerhet. Enligt vad utskottet inhämtat har inom arbetarskyddsstyrelsen
nyligen utarbetats ett förslag till anvisningar om epoxi som i allt väsentligt

SoU 1975/76:4

överensstämmer med vad som anförts i styrelsens remissyttrande. Förslaget
är f. n. föremål för remissbehandling. Motionärernas önskemål kommer således
att i allt väsentligt tillgodoses genom arbetarskyddsstyrelsens anvisningar.
1 anslutning till det sagda vill utskottet understryka vikten av att
det pågående anvisningsarbetet fullföljs så snabbt som möjligt. Angeläget
är också enligt utskottets mening att tillsynsorganen noga övervakar efterlevnaden
av anvisningarna så att erforderliga åtgärder snabbt kan sättas
in i de fall anvisningarna inte följs. 1 ett vidare perspektiv kan det finnas
skäl att närmare överväga behovet av att komplettera arbetarskyddsåtgärderna
med föreskrifter inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor. Med hänsyn till innehållet i produktkontrollnämndens yttrande
anser sig utskottet kunna utgå från att nämnden tar upp frågan till
prövning sedan arbetarskyddsstyrelsens anvisningar utfärdats och att nämnden
även eljest ägnar uppmärksamhet åt området.

På grund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen inte är erforderlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:1298.

Stockholm den 17 oktober 1975

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson
i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson
i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s), Åkerlind (m),
Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Lagergren (s), herrar Karlehagen
(c) och Hagberg i Borlänge (vpk).

Reservation

av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 13 med ”De
uppgifter” och slutar på s. 14 med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

De uppgifter som lämnas i remissyttrandena och vad som i övrigt är
känt om användningen av epoxiplast visar enligt utskottets mening klart
att hanteringen av epoxiprodukter kan ge upphov till allvarliga allergiproblem,
som kan göra det nödvändigt för de drabbade arbetstagarna att byta
yrke. Även åtskilliga andra hälsorisker är förknippade med användningen
av epoxiprodukter. Utskottet vill också framhålla att man på grundval av
epoxiplasternas kemiska uppbyggnad kan misstänka att plasterna är cancerframkallande.
Såvitt bekant har inga undersökningar gjorts för att ta reda

SoU 1975/76:4

på om så är fallet. Vid en bedömning av motionsspörsmålet måste också
uppmärksammas att - som närmare framgår av remissyttrandena - epoxiprodukter
i många fall används även om produkterna utan olägenhet kan
bytas ut mot mindre hälsofarligt material. Samtidigt bör det emellertid också
beaktas att det f. n. saknas lämplig ersättning för vissa epoxiprodukter som
är av betydelse från bl. a. beredskapssynpunkt.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att långtgående åtgärder
måste vidtas för att skydda arbetstagarna. Enligt utskottets mening talar
övervägande skäl för att användningen av epoxi i arbetslivet generellt bör
förbjudas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Från förbudet
bör dispens kunna meddelas endast från fall till fall när synnerliga skäl
föreligger, allt under förutsättning att ofarligt ersättningsmaterial saknas.
För de fall dispens från förbudet meddelas bör enligt utskottets mening
stränga arbetarskyddsföreskrifter för hanteringen meddelas.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna. Utskottets
ställningstagande innebär att motionärernas önskemål blir tillgodosett.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1298 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 75 9836 S Stockholm 1975