SoU 1975/76:34

Socialutskottets betänkande
1975/76:34

med anledning av motioner om utbyggnad av hälso- och sjukvård,
m. m.

Motionsyrkanden

I motionen 1975/76:215 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att
riksdagen uttalar att fördelningen av samhällets ekonomiska resurser skall
ske på ett sådant sätt att långtidsvården ges en mycket hög prioritet.

1 motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkandena la, 2a, 2b, 3b och 4),

a) att riksdagen hos' regeringen anhåller att utredningen om hälso- och
sjukvårdslagstiftningen får i uppdrag att lägga fram förslag till genomförande
av ett husläkarsystem enligt de riktlinjer som angivits i motionen,

b) att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utbyggnadsplan för
långtidsvården omfattande minst 20 000 platser under den närmaste tioårsperioden,

c) att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag till hemsjukvården,

d) att riksdagen hos regeringen begär att ett program för den fortsatta
utbyggnaden av hälsovården och sjukvården föreläggs riksdagen i enlighet
med de riktlinjer som anges i motionen,

e) att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om angelägenheten av att tillvarata ideella insatser.

Av de övriga yrkandena i motionen har utskottet behandlat ett yrkande
om decentralisering av uppgifter från socialstyrelsen (yrkandet 1 b) och ett
yrkande om inrättande av en reumatologisk klinik vid akademiska sjukhuset
i Uppsala (yrkandet 2d) i betänkandet SoU 1975/76:30 (s. 7 och 25). De
återstående yrkandena, nämligen ett yrkande om ökad arbetsdemokrati inom
sjukvården (yrkandet 1 c), ett om ökad utbildning av läkare i reumatologi
(yrkandet 2 c) och ett om åtgärder mot onödig förskrivning av läkemedel
(yrkandet 3 a), kommer utskottet att behandla i senare betänkanden.

1 motionen 1975/76:1251 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om tillsättandet av en fempartiutredning
om en offensiv hälsovård enligt i motionen anförda riktlinjer.

I motionen 1975/76:1297 av herrar Sellgren (fp) och Westberg i Ljusdal
(fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om angelägenheten av att ge frivilligorganisationer ökade möjligheter
att bistå sju k vårdspatienter.

1 Riksdagen 1975/76. 12 samt. Nr 34

SoU 1975/76:34

2

I motionen 1975/76:1306 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en parlamentarisk utredning med uppgift att
undersöka verkningarna av enhetstaxereformen inom sjukvården.

1 motionen 1975/76:2009 (motivering i motionen 1975/76:1979) av herr
Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen

a) ger regeringen till känna vad som i motionen 1975/76:1979 anförts
om en kraftig utbyggnad av hemsjukvården under den närmaste 10-årsperioden,

b) som sin mening uttalar vad i motionen 1975/76:1979 anförts om införande
av ett husläkarsystem som bl. a. garanterar att patienterna alltid
kan vända sig till samma läkare.

I motionen 1975/76:2061 (motivering i motionen 1975/76:2060) av herr
Fälldin m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära
en utredning angående nya regler för statsbidrag till primär- och landstingskommunernas
service och omvårdnad för äldre, vid vilkas utformning
man bör eftersträva att genom enhetliga statsbidragsregler underlätta en
effektiv samordning av nämnda verksamhet.

I motionen 1975/76:2074 av fru Hjalmarsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om den psykiatriska vårdens innehåll
och organisation.

1 motionen 1975/76:2078 av herr Svensson i Malmö m. fl. (vpk) hemställs
att riksdagen hos regeringen hemställer om snabb och grundlig omformulering
av mentalvårdens mål och inriktning enligt främst följande linjer,
nämligen (a) avskaffande av det individ- och symptomorienterade sjukdomsbegreppet,
(b) avskaffande av passiviserande och föråldrade behandlingsmetoder,
(c) aktiv, demokratisk medverkan från patienterna.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Fördelningen av uppgifter beträffande hälso- och sjukvårdsplaneringen

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplaneringen är fördelat mellan socialdepartementet,
socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri)
och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30 har utskottet
lämnat en närmare redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser.

Sjukvårdslagstiftningen innehåller inte någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen
att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens
granskning, men sjukvårdsstyrelse bör enligt 4 § andra stycket sjukvårdskungörelsen
(1972:676) "efter samråd med berörda myndigheter göra
upp översiktsplaner för sjukvården och olika grenar av denna”. Till "berörda
myndigheter” hör bl. a. socialstyrelsen, som enligt 3 § första stycket i sin

SoU 1975/76:34

3

instruktion (1967:606) bl. a. har att följa och stödja den regionala och lokala
planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39) samt
av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen - i vilken finns
företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter
som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi
- har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet
och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen
ankommer att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas
omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande
särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning
av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa
och stödja den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen
innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens
befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården
är i första hand en kommunal uppgift och det ankommer därför på de
kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården.
Huvudmän för Spri är staten och en stiftelse, i vilken Landstingsförbundet
samt Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar.

Planeringssystemet

År 1971 beslutade socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsätta en
arbetsgrupp med uppgift att på grundval av en analys rörande de faktorer
som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till delegationen
redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda
sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen utsågs företrädare för sjukvårdshuvudmännen,
Spri, socialstyrelsen och berörda departement. Arbetsgruppen,
som antog namnet Ag S-plan, skulle främst dels föreslå hjälpmedel
och underlag till sjukvårdshuvudmännen för att dessa skulle kunna förbättra
sin planering och bygga upp den så att jämförelser mellan olika sjukvårdsområden
och regioner möjliggjordes, dels ge förslaget till sjukvårdsplaneringssystem
en sådan utformning att en kontinuerlig återföring av information
skedde till centrala organ.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation översände sommaren 1972 -som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen
- till sjukvårdshuvudmännen en förberedande studie i en promemoria
Information om pågående utredningsarbete för ett system med
enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner, vari redovisades grunderna för ett så -

Soli 1975/76:34

4

dant system. Underlag för detta utgjorde en modell, som redovisats i en
av Spri år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälsooch
sjukvårdsplanering och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1)
utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10-15 års sikt och
(3) femåriga finansierings- och verkställighetsplaner.

Planeringssystemet - som omfattar hälso- och sjukvården, tandvården
samt omsorgerna om vissa psykiskt utvecklingsstörda - bygger på att principplanerna
skall förnyas i princip vart femte år. 1 nämnda promemoria
angavs bl. a. vissa minimikrav beträffande principplanerna som borde gälla
samt att den första omgången principplaner borde föreligga omkring årsskiftet
1974-1975 och vara inriktad på förhållandena år 1985.

Vissa program m. m. för hälso- och sjukvården

Flertalet sjukvårdshuvudmän har numera utarbetat en första omgång principplaner,
som är inriktade mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet
har sammanställt ett grundmaterial rörande planernas innehåll.
För närvarande förbereder Spri utgivandet av en tabellsammanställning,
baserad på detta grundmaterial, och socialstyrelsen förbereder utgivandet
av en kommenterande rapport. Det är sannolikt att principplaneringen
kommer att förnyas i en ytterligare planeringsomgång före år 1980
men då med tidsperspektiv mot 1990-talet.

I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall
vara ”rullande” och att de årligen skall redovisas i en samordnad s. k.
LKELP-/RUPRO-undersökning. Insamling av data från landstingens planer
för sammanställning och analys på central nivå har före år 1972 genomförts
av socialstyrelsen i form av RUPRO-undersökningar (RUllande FFOgnos)
och av Landstingsförbundet i form av LKELP-undersökningar (Landstingskommunal
Ekonomisk Långtids/Sanering). År 1972 beslutade socialstyrelsen
och Landstingsförbundet att RUPRO- och LKELP-undersökningarna
skulle kombineras i undersökningar, som skulle genomföras av Landstingsförbundet
i samråd med socialstyrelsen. De benämns numera enbart
LKELP. Den senaste undersökningen, som avsåg landstingens planer för
åren 1974-1980 avseende verksamhet, personal och ekonomi inom hälsooch
sjukvård, folktandvård och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
presenterades hösten 1975 som "LKELP 75”.

Det har förutsatts att resultaten av vissa hos de centrala organen bedrivna
utvecklingsprojekt skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen.
Ett flertal sådana utvecklingsprojekt bedrivs hos socialstyrelsen,
Spri och Landstingsförbundet och avser målsättningsfrågor,
planeringsmetodik, ekonomisk planering och kostnadsredovisning, personalplanering
samt vårdstruktur och vårdefterfrågan. Bland dessa projekt kan
nämnas följande.

Landstingsförbundets styrelse fattade i augusti 1972 beslut om att utarbeta

SoU 1975/76:34

5

ett sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram (SPUP), till vilket landstingen
skulle kunna relatera sitt långsiktiga planerings- och målsättningsarbete.
Genom detta utvecklingsprogram skulle sjukvårdshuvudmännens viljeinriktning
och ambitioner dokumenteras vad gäller den framtida utvecklingen
av svensk hälso- och sjukvård. En särskild arbetsgrupp inom Landstingsförbundet
framlade år 1974 som ett led i utredningsarbetet skriften Från sjukvårdspolitik
till hälsopolitik, avsedd att utgöra underlag för en debatt om
inriktningen av det fortsatta arbetet. En referensgrupp med företrädare för
bl. a. socialstyrelsen och Spri var knuten till arbetsgruppen. Till Landstingsförbundets
kongress år 1975 framlades skrifter om hälsopolitiken och
företagshälsovården, om hälsopolitiken och vården av de äldre samt om
hälsopolitiken och forskningen och utvecklingsarbetet - också avsedda att
utgöra underlag för den fortsatta debatten.

Inom socialstyrelsen har under de senaste åren genomförts ett betydande
antal utredningar berörande strukturfrågorna inom hälso- och sjukvården.
Utredningsarbetet har presenterats i särskilda skrifter om bl. a. den psykiatriska
vården, långtidssjukvården, ögonsjukvården och den öppna sjukvården.
I ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvården inför 80-talet,
förslag till ett principprogram, som hösten 1973 framlades för socialstyrelsens
styrelse, gjordes en sammanfattning och sammanvägning av visst utredningsarbete
om vårdstrukturen. Efter remissbehandling av nämnda betänkande
och vissa andra betänkanden m. m. om vårdstrukturfrågor beslutade
socialstyrelsen i september 1975 att redovisa ett principprogram rörande vårdstrukturen
inom hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket publicerats
som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser. Principprogrammet, vilket överlämnats
till chefen för socialdepartementet, är avsett att utgöra underlag
för den sjukvårdspolitiska debatten och att ge information till politiska beslutsfattare
såväl på riksnivå som hos sjukvårdshuvudmännen. Vidare skall
principprogrammet utgöra underlag vid prövning av olika strukturfrågor
inom socialstyrelsen samt utgöra basen för fortsatta detaljutredningar i struktur-
och programfrågor.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvård inför 1980-talet
rekommenderas att hälso- och sjukvården byggs upp på tre huvudelement,
som benämns primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Primärvården,
som primärt skall svara för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett givet
betjäningsområde och som skall tillhandahållas i första hand vid vårdcentraler
och sjukhem, avses omfatta den övervägande delen av alla besök
på läkarmottagning, all hemsjukvård och huvuddelen av all långtidssjukvård.
Länssjukvården skall svara för vården av patienter med sjukdomstillstånd,
som kräver tillgång till personella och tekniska resurser, vilka av
olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde.
Länssjukvården skall bedrivas vid länssjukhus och i viss utsträckning
vid länsdelssjukhus. Regionsjukvården skall ansvara för det fåtal
patienter som erbjuder speciellt svårbemästrade problem och kräver sam 1*

Riksdagen 1975/76. 12 sami Nr 34

SoU 1975/76:34

6

verkan mellan ett antal högt utbildade specialister samt eventuellt också
särskild utrustning, som är dyrbar eller svårskött.

Socialstyrelsen har under år 1975 utvidgat programutredningarna även
till socialvårdens område. Ett utredningsprojekt, Socialt arbete - innehåll
och form, har sålunda påbörjats. Dessutom avses ett projekt skola påbörjas
rörande socialvårdens struktur som uppföljning av förslag av socialutredningen
(S 1969:29).

Socialstyrelsen erhöll år 1969 i uppdrag av regeringen att i samråd med
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet verkställa en utredning
om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård.
Utredningsarbetet beräknas komma att redovisas under innevarande
budgetår.

En särskild ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen. Spri, Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet har nyligen bildats för att
samordna de olika utredningar, som pågår eller planeras hos dessa myndigheter
och organisationer och som avser primärvård, omsorger om de
äldre samt samverkan mellan primärkommuner och landsting.

Vissa av regeringen tillkallade utredningar

År 1974 tillkallades regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda
regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens
innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen
samt om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m.

År 1975 tillkallades en utredning om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården
med uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälsooch
sjukvården. Enligt direktiven bör den nya lagstiftningen omfatta hälsooch
sjukvården i dess helhet, bl. a. den förebyggande hälsovården. Utredningen
skall bl. a. beakta behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården
och socialvården.

Införande av ett husläkarsystem

Motionerna

I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) framhålls att var
och en bör få en husläkare inom den öppna vården som han kan lära känna
och vid sjukdom hålla nära kontakt med. Motionärerna anför bl. a. följande.

Varje person får möjlighet att registrera sig hos en allmänläkare. I första
hand sker den registreringen hos den distriktsläkare som har hand om det
område där man bor. Den kan också ske hos en privatpraktiserande läkare.
Valet av läkare skall vara fritt.

Man skulle också ha rätt att byta läkare om man är missnöjd med den
man har. Varje läkare har hand om i princip 2 500-3 000 personer. I allmänhet
samarbetar flera läkare inom en vårdcentral. Antalet personer per läkare

SoU 1975/76:34

7

bör variera efter geografiska avstånd och befolkningens ålderssammansättning.
Den öppna allmänläkarvården bör byggas ut i första hand i takt med
den ökande tillgången på läkare och sjuksköterskor.

Vid sjukdom kontaktar patienten sin husläkare. Konsultation sker vid
allmänläkarens mottagning eller om detta inte är möjligt genom hembesök
av läkaren. Vi anser att hembesök bör bli vanligare vid detta system än
det är i dag.

Vid en vårdcentral inom i princip varje kommun upprätthålls också en
telefonjour dygnet runt så att en patient vid behov kan komma i kontakt
med en läkare som också har tillgång till patientens vårdjournal. Vid behov
av specialistkonsultation eller ett sjukhus’ resurser för undersökningar utfärdas
remiss av husläkaren. Även om inget formellt remisstvång införs
innebär detta att ingen bör komma till sjukhusens mottagningar utan remiss
med undantag för olycksfall och plötsligt insjuknande.

Den stora fördelen med det här systemet är att varje människa vet vart
och till vem hon skall vända sig om hon blir sjuk. Hon vet att hon kan
komma tillbaka till samma läkare. Den läkaren känner till patientens problem.
Läkaren får å sin sida bättre kunskap om patienternas levnadssituation.
Behandlingen underlättas också genom en mer personlig kontakt inom vården.

I motionen 1975/76:1979 av herr Bohman m. fl. (m), vilken motion innehåller
motiveringen till motionen 1975/76:2009 av samma motionärer,
framhålls (s. 224) att den allmänna strävan mot decentraliserad öppen vård
bör innebära att det blir möjligt för patienterna att till låg avgift vända
sig till t. ex. sin husläkare för konsultationer, varigenom patienternas självklara
rätt att hela tiden få vända sig till samma läkare säkerställs. Motionärerna
understryker att var och en bör efter fritt val få utse och anmäla
sig som presumtiv ”stamkund” hos en läkare, oavsett om läkaren i fråga
är verksam i offentlig eller enskild regi.

Socialstyrelsens strukturprogram för hälso- och sjukvården

Enligt socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför
1980-talet skall - som nämnts i det föregående - primärvården omfatta
den övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård
och huvuddelen av all långtidssjukvård. Hälso- och sjukvården skall integreras,
innebärande bl. a. integration av barnhälsovård och mödrahälsovård.
Primärvården avses även svara för bl. a. skolhälsovård och studerandehälsovård.

Sjukvårdsområdena föreslås indelade i primärvårdsområden. För ett rationellt
utnyttjande av det utbud av service som primärvården föreslås erbjuda
beräknas erforderligt befolkningstal för ett primärvårdsområde vara
20 000-25 000 invånare. Primärkommuner som har fler invånare än ca 50 000
föreslås delas i två eller flera primärvårdsområden. Primärvårdsområdena
förutsätts mestadels bli uppdelade i mindre betjäningsområden för att göra
hälso- och sjukvårdsservicen lättare åtkomlig.

SoU 1975/76:34

8

Vårdverksamheten skall i första hand bedrivas vid en eller flera vårdcentraler
och vid ett eller flera sjukhem inom vaije primärvårdsområde.

Antalet läkare inom primärvården beräknas successivt öka, och vid mitten
av 1980-talet - då antalet vidareutbildade, yrkesverksamma läkare beräknas
uppgå till ca 18 900 mot ca 10 300 år 1974 - beräknas nära hälften av de
vidareutbildade läkarna komma att arbeta inom primärvården, En stor del
av läkarna inom primärvården förutsätts ha en utbildning med inriktning
motsvarande den som nu fordras för allmänläkarkompetens, innebärande
huvudsaklig inriktning på internmedicin och psykiatri. Många läkare inom
primärvården beräknasemellertid vara specialister. Bl. a. förutsätts att det skall
finnas barnläkare, gynekologer och psykiatrer.

Utredningen om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården

1 direktiven för utredningen om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården
anges bl. a. att den nya lagstiftningen bör omfatta hälso- och sjukvården
i dess helhet. Utredningen bör sålunda, sägs det, behandla även de delar
av hälso- och sjukvården som f. n. inte regleras i den gällande sjukvårdslagen,
och detta innebär, sägs det vidare, att bl. a. den förebyggande hälsovården
liksom de privatpraktiserande läkarnas verksamhet bör omfattas av en ny,
sammanhållen lagstiftning för hälso- och sjukvården. Utredningen bör enligt
direktiven även uppmärksamma frågorna om skolhälsovården och företagshälsovården.

Utbyggnad av hemsjukvården m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) påpekas bl. a. att
för att möta behovet av sjukvård för de äldre måste även hemsjukvården
byggas ut. Det påpekas vidare bl. a. att utvecklingen går mot en alltmer
omfattande och differentierad hemsjukvård för att avlasta långtidsvårdsklinikema
och att det är angeläget att möjligheterna att stödja denna utveckling
tas till vara.

I motionen 1975/76:1979 av herr Bohman m. fl. (m), vilken motion innehåller
motiveringen till motionen 1975/76:2009 av samma motionärer,
framhålls (s. 220-223) i huvudsak som skäl för en ökad utbyggnad av hemsjukvården
att många patienter föredrar att vårdas i hemmet, att kostnader
för sjukvårdshuvudmännen för mat, sängplats m. m. vid hemsjukvård bortfaller
och att de ekonomiska och personella resurserna för utbyggnad av
den slutna sjukvården är begränsade. Motionärerna påpekar att den nuvarande
satsningen på hemsjukvården trots nämnda fördelar är mycket blygsam
och att kommunernas och landstingens utbyggnadsplaner t. o. m. år
1980 innebär att endast 8 200 nya vårdplatser inrättas. Motionärerna föreslår

SoU 1975/76:34

9

att hemsjukvården byggs ut så att år 1985 minst 100 000 patienter kan vårdas
i hemmet. Vid utbyggnaden bör enligt motionärerna ske en satsning på
s. k. hemsjukvårdsteam, där såväl läkare som sköterskor och terapipersonal
är representerade. Genom sådana team kan hemsjukvården enligt motionärerna
anpassas till såväl långtidssjukvårdens som akut- och eftervårdens
behov, och hemsjukvården bör kunna ta hand om såväl typiska långvårdsfall
som även yngre patienter efter operation och olycksfall.

Motionärerna framhåller att regeringen bör redan i år inleda förhandlingar
med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om dimensionering,
utbildning, rekrytering samt ersättningsfrågor avseende utbyggnad
av hemsjukvården.

I motionen 1975/76:2060 av herr Fälldin m. fl. (c), vilken motion innehåller
motiveringen till motionen 1975/76:2061 av samma motionärer,
anförs bl. a. att vård i hemmet - vare sig denna sker genom den kommunala
hemhjälpen, landstingets hemsjukvård eller av anhöriga - är i många fall
ett från patientens synpunkt bättre alternativ än den institutionsbundna
vården, varför en kraftigare satsning på utbyggnad av den sociala hemhjälpen
och hemsjukvården är angelägen. Även från samhällsekonomisk synpunkt
är en satsning på vård i hemmet ett fördelaktigt alternativ, anförs det vidare.

Motionärerna framhåller att för att vården i hemmet skall fungera tillfredsställande,
utan byråkratiskt krångel, en samordning måste ske mellan
den kommunala hemhjälpsverksamheten och landstingens hemsjukvård
och att den nödvändiga samordningen av landstings- och primärkommunala
insatser för att tillgodose de äldres behov av service och omvårdnad skulle
underlättas om de ekonomiska villkoren vore lika, oberoende av vilken
huvudman som ombesörjer omvårdnaden. Det framhålls att en olikhet,
som ofta leder till gränsdragningsproblem, är att statsbidrag utgår till den
sociala hemhjälpen men inte till landstingens hemsjukvård.

Utbyggnad av hemsjukvården m. m.

Vård av långvarigt sjuka människor i hemmen har självfallet förekommit
i alla tider, men det var först i slutet av 1940-talet som hemsjukvården
började bedrivas i organiserade former med ekonomiskt och annat stöd
från sjukvårdshuvudmännen.

Från början var den organiserade hemsjukvården tänkt som ett provisorium,
föranlett av bristen på vårdplatser inom den slutna somatiska långtidssjukvården.
I avvaktan på sluten vård erhöll anhöriga ett visst ekonomiskt
bidrag, avsett att täcka de merkostnader som uppstod på grund
av vården av en sjuk i hemmet.

Utöver den ekonomiska ersättningen har emellertid successivt olika slag
av resurser tillkommit inom hemsjukvården. Den ekonomiska ersättningen
har i vissa fall fått karaktär av ersättning för utförd arbetsinsats. Insatser

SoU1975/76:34

10

av sjukgymnast, arbetsterapeut, distriktssköterska, timanställda hemsamariter
och dito sjukvårdsbiträden m. fl. har tillkommit. Anskaffande och utprovning
av samt träning med tekniska hjälpmedel av olika slag utgör i
dag en viktig del av hemsjukvårdsinsatserna. Vissa sjukvårdshuvudmän
bekostar patienternas fotvård, läkemedel, tandvård m. m. Nya patientkategorier
har också tillkommit, såsom psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda.

Enhetliga riktlinjer för hur hemsjukvården skall organiseras och administreras
finns inte. I ett avseende har en central rekommendation dock
utfärdats. Det gäller en av Landstingsförbundet i februari år 1968 utfärdad
rekommendation till landstingen att använda ett vid rekommendationen
fogat förslag till principavtal mellan landsting och primärkommun i de fall
landstingen önskar anlita den primärkommunala hemsamaritorganisationen
för timinsatser inom hemsjukvården. Flertalet landsting har tecknat sådana
avtal.

Socialstyrelsens strukturprogram för hälso- och sjukvården

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
framhålls bl. a. att en av primärvårdens viktigaste uppgifter beträffande åldringar
och långvarigt sjuka är att genom uppsökande och uppföljande insatser
se till att personer med begynnande åldersförändringar eller långvariga sjukdomstillstånd
får sådan medicinsk behandling och annat stöd att de så länge
som möjligt kan bo kvar i sina hem. Det anförs att planerade hembesök
av läkare, sjuksköterska samt efter behov också sjukgymnast eller arbetsterapeut
måste ingå i hemsjukvården samt att det krävs ofta även insatser
från den primärkommunala socialvården, varför en samordning av primärkommunens
och landstingens insatser är nödvändig.

Det påpekas att hemsjukvården även är av betydelse för korttidssjuka
patienter, såsom t. ex. opererade patienter som sänds hem utan eller efter
endast kortvarig eftervård på sjukhus.

Emellertid anförs det att behovet av personella resurser för hemsjukvård
kan vara så betydande att sjukhemsvård kan vara att föredra från kostnadssynpunkt.

Vissa utredningar

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 tillkallades kommunalekonomiska
utredningen (Fi 1971:08) för att utreda kommunernas
ekonomi. Utredningen avser såväl den primärkommunala som den landstingskommunal
verksamheten. Med utgångspunkt i analyser av alternativa
efterfrågemönster på det kommunala området och de därmed sammanhängande
anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida
kom m unala finansieri ngssituationen.

SoU 1975/76:34

11

I syfte att fördjupa kunskaperna om nuläget inom hemsjukvården och
förutsättningarna för hemsjukvård i framtiden och i syfte att förbättra planeringsunderlaget
inom långtidssjukvården gjordes för några år sedan inom
Spri en utredning om hemsjukvården m. m. Utredningsresultatet presenterades
år 1974 i skriften Hemsjukvård - sjukhemsvård (Spri rapport 17/74).

Landstingsförbundet och Spri påbörjade i februari 1975 en gemensam utredning
om hemsjukvårdens innehåll, resursbehov och organisation med
syftet att ge en beskrivning av innehåll i och former för hemsjukvården
såsom ett underlag för fortsatt diskussion om hemsjukvården i framtiden.
Utredningsarbetet beräknas komma att redovisas i en Spri rapport i april
i år i form av en idébeskrivning av hemsjukvårdens framtida innehåll och
former.

Tidigare riksdagsbehandling

1 en motion som väcktes vid 1975 års riksmöte föreslogs att möjligheterna
att stödja utvecklingen av hemsjukvården så att den blir alltmer omfattande
och differentierad skulle utredas och att en översyn skulle göras av hemsjukvårdsbidragen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975:15
föreslog socialutskottet avslag på motionen med hänsyn till den utredningsverksamhet
om hemsjukvården som Landstingsförbundet och Spri då påbörjat.

Utbyggnad av långtidssjukvården

Motionerna

I motionen 1975/76:215 av herr Börjesson i Falköping (c) anförs bl. a.
att den kommande standardökning som ligger inom den samhällsekonomiska
ramen bör prioriteras till förmån för bl. a. dem som är omhändertagna
för långtidsvård på våra sjukhus. Det framhålls bl. a. att långtidssjukvården
måste få mer personal så att patienterna kan få ett mer personligt omhändertagande
och att vårdavdelningarna måste utbyggas så att patienterna
kan få egna rum i större utsträckning än som nu är fallet.

1 motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) framhålls bl. a. att
bristen på platser för en riktig vård av långtidssjuka alltjämt är mycket
stor. Del påpekas att sjukhusens akutavdelningar fylls av långvårdspatienter,
vilket försvårar akutvården av andra patienter, och att det på ålderdomshemmen
bor många, som skulle behöva plats på sjukhem.

Motionärerna anför bl. a. att en utbyggnad med i medeltal 2 000 långvårdspiatser
per år under den närmaste tioårsperioden skulle ge en total
platstillgång av 58 000 vårdplatser för långtidssjuka vid periodens slut, vilket
skulle motsvara 6 % av antalet personer i åldrarna 70 år och äldre. Detta
får enligt motionärerna betraktas som ett minimiprogram.

SoU 1975/76:34

12

Socialstyrelsens strukturprogram för hälso- och sjukvården

En arbetsgrupp inom socialstyrelsen, vilken haft i uppdrag att utreda långtidssjukvårdens
organisation, framlade år 1974 ett betänkande med förslag
till principprogram för långtidssjukvården. Under utredningsarbetet ägde
samråd rum med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. I
betänkandet framhölls bl. a. att målet bör vara att åstadkomma så hemliknande
förhållanden som möjligt med hänsyn till det vårdarbete, som
skall utföras, och att denna målsättning bör vara vägledande för såväl planlösningen
för lokalerna - avseende t. ex. tillgång till enkel- och dubbelrum
och trivsamma dagrum - som inredning, möblering, färgsättning m. m.
Vidare framhölls bl. a. att en mycket väsentlig del av verksamheten vid
en långvårdsenhet bör avse att tillgodose de långtidssjukas kontaktbehov.
Det påpekades att en arbetsorganisation, där vårdpersonalen är indelad i
mindre arbetslag för att sköta de sjuka inom en mindre enhet än avdelning,
borde öka förutsättningarna för kontakt och ge möjlighet till en mera personlig
omvårdnad av patienterna.

I betänkandet föreslogs vidare ett vårdplatstillskott inom långtidssjukvården
under åren 1975-1985 av den omfattning som föreslås i motionen
1975/76:269.

1 socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
förutsätts att sjukhemmen för långtidssjukvård skall samordnas med primärvården
och att i varje primärkommun skall finnas ett och i större primärvårdsområden
flera sjukhem. I principprogrammet anförs att remissbehandlingen
av förslaget till principprogram för långtidssjukvården inte
gett anledning till annat än marginella ändringar av vad som däri föreslagits.

Prioritering beträffande vissa resurser

Vid prövningen av frågor om byggnadstillstånd enligt lagstiftningen om
byggnadstillstånd har sjukhem för långtidssjukvård under de senaste åren
prioriterats då det gäller byggnadsföretag inom sjukvården.

Vidare har långtidssjukvården prioriterats vid fördelningen av läkartjänster.

Verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården

Motionen

I motionen 1975/76:1306 av herr Werner i Malmö (m) påpekas bl. a. att
enhetstaxereformen - den s. k. sjukronorsreformen - inom den öppna läkarvården
kritiseras för att den medfört långa väntetider för besök hos läkare
och alltför täta byten mellan olika läkare, vilket påverkar vårdkontinuiteten
menligt. Motionären framhåller att det inte kan anses tillräckligt att olika

SoU 1975/76:34

13

myndigheter följer verkningarna av enhetstaxereformen. Det är enligt motionären
nödvändigt med en utvärdering i ett större och mer djupgående
sammanhang.

Enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården i samhällets regi

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft avseende
den öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos distriktsläkare m. m. Härigenom infördes
ett radikalt förenklat ersättningssystem för denna vård. Systemet innebär
att varje patient betalar enhetliga avgifter för besök hos läkare och för hembesök
av läkare. Avgiften för besök hos läkare, som från början var 7 kr.,
är numera 15 kr. och avgiften för hembesök av läkare, som från början
var 15 kr., är numera 25 kr. Avgifterna tillfaller sjukvårdshuvudmannen,
som också får ersättning från den allmänna försäkringen med numera
70 kr. per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara
för besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar
m. m., vartill patienten kan bli remitterad. Dessa ersättningar täcker
i regel inte de faktiska kostnaderna för den öppna vården, vilket innebär
att sjukvårdshuvudmännen har att finansiera en del av kostnaderna skattevägen.

Fr. o. m. den 1 januari 1975 har genomförts en reform beträffande ersättningsreglerna
inom sjukförsäkringen för läkarvård hos privatpraktiserande
läkare, innebärande att de privatpraktiserande läkarna blivit bundna
vid en läkarvårdstaxa som fastställs av regeringen och att försäkringsskyddet
för patienterna förstärkts. Enligt gällande läkarvårdstaxa för privatpraktiserande
läkare utgör patientavgiften i normalfallet 25 kr. per besök. Resten
av läkararvodet betalas av försäkringskassan direkt till läkaren.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har behandlat motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning
om verkningarna av den s. k. enhetstaxereformen åren 1972, 1973
och 1974. På hemställan av utskottet i betänkandena SoU 1972:12, 1973:4
och 1974:8 har riksdagen avslagit motionsyrkandena. I 1974 års betänkande
erinrade utskottet om olika åtgärder som vidtagits för att förstärka den öppna
läkarvården, nämligen prioritering av den öppna sjukvården vid fördelningen
av de ökande läkarresurserna, prioritering av ny läkarstationer och vårdcentraler
vid fördelningen av investeringarna på sjukvårdsområdet samt den
1 januari 1973 genomförda ändringar i sjukvårdslagen, vilka möjliggjorde
en förstärkning av allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården
så att denna i viss utsträckning skulle bli tillgänglig ute i läkardistrikten.
Utskottet framhöll vidare det inom socialstyrelsen pågående
utredningsarbetet om vårdstrukturen och påpekade att en strävan i detta

1** Riksdagen 1975176. 12 samt. Nr 34

SoU 1975/76:34

14

utredningsarbete bl. a. var att utforma organisationen på sådant sätt att kontinuiteten
i kontakterna mellan vårdtagare och vårdgivare upprätthålls i rimlig
utsträckning. Utskottet påpekade att enhetstaxereformen inte visat sig
medföra minskning av sjukvårdsinsatserna utan i stället hade antalet läkarbesök
inom den öppna vården ökat. Mot bakgrund av de påpekanden
utskottet gjort och mot bakgrund av att resultaten i olika avseenden av
enhetstaxereformen fortlöpande följdes inom socialdepartementet, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet fanns det enligt
utskottets mening inte anledning att tillsätta en särskild utredning för att
utvärdera reformen.

Den psykiatriska vårdens inriktning, innehåll och organisation

Motionerna

I motionen 1975/76:2074 av fru Hjalmarsson m. fl. (s) framhålls bl. a.
att team-arbete bör överföras och fördjupas i den psykiatriska vården. Motionärerna
anför härvid bl. a. följande.

Psykiatriskt arbete kräver en del kompetens och kunskap i bl. a. utvecklingspsykologi,
familjeterapi, kristeori, förståelse för sociala och samhälleliga
faktorer, en helhetssyn på människan i samhället allt ifrån den medicinska
psyko-somatiska och genetiska sidan till det som hänger samman med människans
sociala situation och existens samt kunskap om människans art
m. m. Ingen yrkesgrupp kan tänkas ha kompetens inom hela detta falt,
men om olika personalkategorier arbetar tillsammans minskar riskerna för
ensidighet och ett ständigt pågående tvärfackligt samarbete är befruktande
för alla i ett team. Psykiatriskt vårdarbete kräver inte alltid en bestämd
expertis eller utbildning utan kan alltid utföras av många människor oavsett
personalkategori. En klok och förståndig attityd jämsides med erfarenhet
av behandlingsarbete i team kan i många terapeutiska sammanhang visa
sig vara fullt tillräckligt.

Motionärerna framhåller att med hänsyn till den debatt som förts om
den psykiatriska vården och de motsättningar som finns mellan olika psykiatriska
skolor tiden bör vara mogen för en utredning om innehållet i
och organisationen av den framtida psykiatriska vården.

Vad som anförts i motionen 1975/76:2074 åberopas som motivering i
motionen 1975/76:2075 av samma motionärer, vari begärs en översyn av
utbildningen för personal inom det psykiatriska vårdområdet. Denna motion
behandlas av utbildningsutskottet.

I motionen 1975/76:2078 av herr Svensson i Malmö m. fl. (vpk) påpekas
att det som definieras som psykiatrisk vård är en tung del av den svenska
vårdapparaten. Motionärerna anför bl. a. att de psykiska störningarna har
visat sig ha ett påtagligt samband med sociala problem och social utslagning
och att flera omständigheter pekar på att psykiska störningar blivit vanligare.
Motionärerna anför härvid bl. a. att man bör åtminstone kunna göra det
försiktiga antagandet att nervösa och psykiska störningar i dag allvarligare

Sol! 1975/76:34

15

och påtagligare försvårar individens möjligheter att socialt fungera än vad
fallet var i samhällsmiljöer av äldre snitt och att den höga totalfrekvensen
störningar bland befolkningen pekar också uppenbart på allvarliga motsättningar
och konflikter i individens allmänna upplevelse av den samhälleliga
omgivningen. Så höga tal som redovisas kan inte förklaras med utgångspunkt
i konservativa teorier som söker orsakerna hos individen, sägs det vidare.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts framhåller motionärerna att de
psykiska störningarna som samhällsproblem aktualiserar med skärpa frågorna
om värderingar och metoder i den psykiatriska vården. Det påpekas
att inom den psykiatriska vårdapparaten i Sverige dominerar alltjämt de
klassiska sjukdomsbegreppen och angreppsmetoderna men att dessa under
de senaste 20 åren blivit föremål för en bred kritik i vetenskapliga sammanhang.
Motionärerna anför bl. a. följande efter att ha gett en redovisning
av kritiken mot behandlingsmetoder m. m.

Kärnan i kritiken har emellertid riktat sig mot själva sjukdomsbegreppet.
Den hittills dominerande uppfattningen har varit att den psykiska störningen
är en "sjukdom” i ungefär samma mening som en somatisk sådan. Analysen
har därför blivit att ”sjukdomen” väsentligen uppfattas som ett ”fel” på
eller en ”avvikelse” hos individen. På denna punkt har helt nya perspektiv
öppnats genom de nya forsknings- och behandlingsinriktningar som gjort
sig gällande på området. Dessa har mer och mer siktat in sig på samspelet
mellan den sociala omgivningen och individen och i större eller mindre
grad tagit avstånd från det klassiska sjukdomsbegreppet. I stället har familj
och samhällsomgivning kommit att bli primära och den psykiska avvikelsen
mer och mer kommit att tolkas som ett led i samspelet mellan många
människor inklusive den ”sjuke”, sådant detta samspel försiggår i den speciella
samhälleliga miljön och psykiska atmosfären.

I och med dessa nya strömningar inom vetenskapen har psykiatrin börjat
ta steget från en passiv, auktoritär ”behandlingsvetenskap” till en samhällskritisk
vetenskap som ifrågasätter sociala institutioner och värderingar.

Vad som anförts i motionen 1975/76:2078 åberopas som motivering i
motionen 1975/76:2079 av samma motionärer, vari bl. a. begärs väsentlig
förstärkning av samhälls- och beteendevetenskapernas ställning i forskning,
utbildning avseende den psykiatriska vården m. m. Denna motion behandlas
av utbildningsutskottet.

Socialstyrelsens utredningsarbete om den psykiatriska värdens målsättning och organisation
m. m.

Socialstyrelsen tillsatte i november 1970 en arbetsgrupp för att utreda
den psykiatriska vårdens målsättning och organisation. I arbetsgruppen, som
hade generaldirektören och chefen för socialstyrelsen som ordförande, ingick
elva personer som hade läkarutbildning, två personer med administrativ
bakgrund samt en politisk förtroendeman. Inom socialstyrelsen fanns då
en annan arbetsgrupp med likartade uppgifter, nämligen en arbetsgrupp som
samverkat med Västmanlands läns landsting för att utreda den psykiatriska

Soll 1975/76:34

16

vårdens framtida organisation i detta län. Sedan ”Västmanlands-gruppen”
avslutat sitt arbete med det år 1970 framlagda betänkandet Plan för utbyggnaden
av den psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första
hand på Västmanlands län och detta remissbehandlats preciserades den år
1970 tillsatta arbetsgruppens utredningsdirektiv till att omfatta fyra huvudområden.

Det första området skulle omfatta det psykiatriska sjukdomsbegreppet
och sjukdomspanoramat, brister i den dåvarande utformningen av psykiatrisk
verksamhet samt målformulering för den psykiatriska vårdorganisationen
- häribland frågor om förebyggande vård kontra kurativ vård - den
psykiatriska vårdorganisationens avgränsning mot andra vårdområden, psykiatrins
uppgifter i ett samhälleligt perspektiv samt grundläggande principer
för vårdorganisatoriska överväganden. För utredning av dessa frågor tillsattes
en expertgrupp om sex personer, varav fyra personer var läkare och två
personer hade erfarenhet av primärkommunal social verksamhet.

Utredningens andra huvudområde skulle omfatta den psykiatriska vårdorganisationens
personaistruktur, arbetslagets sammansättning samt olika
personalkategoriers arbetsuppgifter. Den expertgrupp som Fick i uppdrag
att utreda dessa frågor bestod av fem personer, varav en förste kurator,
en förste skötare, en kliniklärare, en psykolog och en överläkare.

Den tredje delen av utredningsarbetet skulle röra utbildningsfrågor för
den personal som kommer i kontakt med psykiatriska problem, särskilt
kraven på utbildning mot bakgrund av olika personalgruppers förväntade
uppgifter i en omstrukturerad vårdorganisation. Detta utredningsarbete uppdrogs
åt en professor i psykiatri.

Den fjärde delen av utredningsarbetet skulle omfatta vårdorganisationens
konkreta utformning, särskilt dimensionering och kostnader. Denna del av
utredningsarbetet har inte fullföljts, då arbetsgruppen ansåg det lämpligt att
koncentrera sig på principer och generella riktlinjer och endast ge vissa konkreta
exempel.

I betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation
framhålls bl. a. att den kvantitativt största delen av vårdansvaret för psykiska
problem och störningar kan hänföras till den icke-specialiserade personalen
i primärvården - distriktssköterskor, allmänläkare, socialassistenter osv. För
att deras arbetsuppgifter skall kunna fullgöras tillfredsställande måste dock
vissa förutsättningar uppfyllas, som nu inte är uppfyllda. De behöver en
väsentligt förstärkt psykiatrisk-psykologisk grundutbildning, vidareutbildning
och efterutbildning. Deras verksamhet måste också organiseras så att
möjlighet till handledning och snabbt tillgängliga konsultationer från psykiatriska
specialister ges, och verksamheten bör vidare ha karaktären av
samordnad social och medicinsk vård.

Huvudansvaret för öppen och viss halvöppen vård av patienter med psykoser
samt vissa neuroser och andra speciella problemgrupper förutsätts

SoU 1975/76: 34

17

på primärvårdsnivå åvila specialiserade psykiatriska primärvårdsteam, vilka
bl. a. skall ha tillgång till mindre enheter för dagvård. Det psykiatriska primärvårdsteamet
bör i första hand bestå av psykiater, psykolog, kurator och
sjuksköterska/sjukskötare. Vid dagvårdsenheten bör finnas en sjuksköterska,
en mentalskötare samt en arbetsterapeut. För ett primärvårdsområde
med 40 000-50 000 invånare beräknas två till tre vuxenpsykiatriska team
och ett barnpsykiatriskt team.

På länssjukvårdsnivå skall bedrivas bl. a. sluten korttidsvård samt högkvalificerad
öppen vård.

Betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation har
remissbehandlats av socialstyrelsen, varvid remissyttranden avgivits av 41
myndigheter, organisationer m. fl. Bland andra har landsting, organisationer
företrädande olika personalgrupper inom sjukvården samt medicinska fakulteter
avgivit yttranden.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
anförs att betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation
i huvudsak mött instämmande från flertalet remissinstanser men
att dock vissa motsättningar mellan olika åsiktsriktningar kvarstår. Det anförs
att socialstyrelsen har för avsikt att i annat sammanhang redovisa sina
synpunkter på innehåll och avgränsning samt på vissa organisatoriska frågor
och samordningsproblem. Vissa grunddrag avseende den psykiatriska vårdens
struktur redovisas emellertid i principprogrammet. Dessa grunddrag
överensstämmer i stora drag med den struktur som föreslagits i betänkandet
Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation. I principprogrammet
anförs bl. a. följande.

Särskilt svårt är det att nu bedöma behovet av psykiatriska specialister
inom primärvården. Socialvården kommer att utvecklas både till omfattning
och innehåll. I strukturmodellen för hälso- och sjukvård förutsätts att det
finns en social jourverksamhet i varje kommun och att personalens människokännedom
och psykologiska insikter ökat genom den systematiska
utbildning som håller på att byggas upp. En på så sätt utvecklad socialvård
kan ta hand om en betydande del av sådana hjälpsökande som i kombination
med sociala problem (t. ex. samlevnadsproblem) har lättare psykiska besvär
och störningar. Dessa personer tas för närvarande om hand inom den psykiatriska
sjukvården på grund av brist på alternativa resurser och trots att
behovet av medicinsk medverkan i utredning och åtgärdande inte är större
än att det kunde tillgodoses genom konsultinsatser. Åtskilliga personer med
psykiska störningar och sjukdomar torde därutöver klaras av allmänläkare
och barnläkare, ofta i lagarbete med socialarbetare och psykolog.

Resultat av socialstyrelsens ytterligare överväganden beträffande innehåll
och avgränsning samt vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem
avseende den psykiatriska vården beräknas komma att framläggas under
hösten 1976.

Det bör i detta sammanhang nämnas att lagen (1966:293) om beredande

SoU 1975/76: 34

18

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är föremål för översyn av en inom
socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp. Resultatet av översynsarbetet beräknas
komma att framläggas under budgetåret 1976/77.

Förslag om utbildning i psykoterapi

Regeringen uppdrog år 1970 åt universitetskanslersämbetet att i samråd
med socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och samarbetsnämnden för socialhögskolorna
utreda frågan om utbildning i psykoterapi för olika personalkategorier
inom hälso- och sjukvården. Universitetskanslersämbetet tillsatte
i samråd med nämnda myndigheter en arbetsgrupp för ändamålet - utredningen
om psykoterapiutbildningen - vilken i december 1975 överlämnade
sitt huvudbetänkande Utbildning i psykoterapi och psykosocialt arbetssätt
till universitetskanslersämbetet. I betänkandet föreslås att vid den
nya högskolan inrättas en ca sju år lång psykoterapiutbildning som skall
stå öppen för läkare, psykologer, socionomer samt andra med viss yrkesutbildning
i psykologi, psykiatri och mentalhygien jämte viss praktik. Universitetskanslersämbetet
har sänt ut betänkandet på remiss.

Tidigare riksdagsbehandling

I en under 1975 års riksmöte väckt motion begärdes en utredning om
den psykiatriska vårdens innehåll och organisation. På förslag av utskottet
i betänkandet SoU 1975:15 avslog riksdagen motionen. Utskottet erinrade
om det av socialstyrelsen bedrivna utredningsarbetet om den psykiatriska
vården och anförde att det enligt utskottets mening inte var motiverat att
tillsätta en ny utredning på området med hänsyn till att såväl genom sammansättningen
av de särskilda expertgrupper som utarbetat betänkandet
om den psykiatriska vårdens målsättning och organisation som genom den
omfattande remissbehandlingen av betänkandet gavs en allsidig belysning
av problemställningar av betydelse vid socialstyrelsens fortsatta överväganden
rörande den psykiatriska vården.

Offensiv hälso- och sjukvård

Motionen

I motionen 1975/76:1251 av herr Hermansson m. fl. (vpk) påpekas bl. a.
att det har under 1970-talet skett en betydande minskning i sjukvårdens
utbyggnadstakt föranledd av landstingens alltmer försämrade finanser och
att krisfenomenen inom sjukvården samtidigt har förvärrats. Det påpekas
vidare bl. a. att med sjukvårdens nuvarande inriktning kommer det aldrig
att bli möjligt att bygga i kapp vårdkrisen. Till detta krävs enligt motionärerna
en offensiv och samhällspåverkande hälsovård.

SoU 1975/76: 34

19

Motionärerna anför vidare bl. a. att den vårdpolitiska utredningsverksamhet,
som under de senaste åren förekommit inom såväl socialstyrelsen som
Landstingsförbundet, måste nu föras upp på parlamentarisk nivå med målet
att formulera innehållet för en offensiv hälsovård. Motionärerna anger tolv
punkter som bör vara utgångspunkter för arbetet. Dessa punkter utgör bl. a.
följande krav: Bättre ekonomi för landstingen. Nedbrytande av den auktoritära
maktstrukturen inom sjukvården. Snabb utbyggnad av lättillgänglig
öppen vård. All sjukvård och hälsovård görs avgiftsfri. Komplettering av
långtidsvården med samordnade bostadspolitiska, socialvårdande och öppenvårdsinsatser
i syfte att ersätta vård på sjukhus med en mer aktiv tillvaro
i hemmet.Särskilt stöd som gör det möjligt för underprivilegierade grupper
att få god vård. Kraftig utbyggnad av arbetshälsovården under landstingens
huvudmannaskap. Sjukskrivning på eget ansvar. All produktion med anknytning
till sjukvården bör ske i samhällelig regi.

Utredningar

I föregående avsnitt av detta betänkande har lämnats uppgifter om utredningar
och utredningsresultat som avser områden som berörs i motionen,
såsom utredningen om hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård,
socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet med dess betonande av den öppna primärvården, utredningen om en
ny lagstiftning för hälso- och sjukvården samt kommunalekonomiska utredningen.

Till komplettering av de sålunda lämnade uppgifterna bör nämnas att
i utredningen om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården ingår bl. a.
fem ledamöter av riksdagen och att utredningen enligt direktiven skall som
en grundval för utredningsarbetet föra en målsättningsdiskussion med utgångspunkt
i att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård
på lika villkor. Målsättningen bör, sägs det, präglas av en social helhetssyn
på hälso- och sjukvården och därigenom inom ramen för samhällets totala
insatser på detta område även innefatta förebyggande åtgärder. Utredningen
bör vidare vid utformningen av sina förslag beakta behovet av samverkan
mellan hälso- och sjukvården och socialvården liksom hälso- och sjukvårdens
samband med den allmänna försäkringen. Utredningen skall bl. a.
uppmärksamma frågorna om företagshälsovården. En viktig utgångspunkt
i utredningens arbete bör vara att undanröja sådan detaljreglering i lagstiftningen
som inte längre behövs. I direktiven understryks betydelsen av
att möjligheterna till decentralisering av verksamhetsformerna tas till vara
och att en förstärkning av den kommunala demokratin underlättas.

Härjämte bör nämnas att utredningsarbete pågår om sjukvårdskostnader
genom den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillkallade
sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32). Denna utredning har i uppdrag
att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnader, innefattande dels en sam -

SoU 1975/76: 34

20

hällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en
teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande
metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering. Utredningen beräknas
slutföra sitt arbete under innevarande år.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till 1973 års riksdag begärdes en översyn och förslag i syfte
att sjukvården skulle fl en mer förebyggande och offensiv inriktning, varvid
krav av samma art framfördes som de som framförts i motionen
1975/76:1251. På förslag av utskottet i betänkandet SoU 1973:4 avslog riksdagen
motionen. Utskottet hänvisade till bl. a. det pågående planeringsarbetet
avseende hälso- och sjukvården hos socialdepartementets sjukvårdsdelegation,
socialstyrelsen, de kommunala huvudmännen och Spri.

Ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården

Motionen

I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) anförs bl. a. att de
allmänna riktlinjerna för vårdens utbyggnad bör förankras i riksdagen och
inte fastställas av socialstyrelsen. Motionärerna påpekar bl. a. att de under
en rad år begärt att riksdagen får ta ställning till ett program för den fortsatta
utbyggnaden av hälso- och sjukvården samt att socialstyrelsens strukturutredning
och de remissvar den givit upphov till är ett värdefullt underlag
för centralt beslutade riktlinjer och bör föreläggas riksdagen som en väsentlig
del i ett program för sjukvårdens utbyggnad. Motionärerna anför vidare
att i programmet bör bl. a. de synpunkter som framförs i motionen inarbetas,
framför allt kravet på husläkare för alla.

De krav i övrigt som framförs i motionen har i huvudsak - i likhet
med kravet på husläkare för alla - sammanfattats i särskilda motionsyrkanden,
av vilka de som mera allmänt berör hälso- och sjukvårdens utbyggande
behandlas i detta betänkande.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården
och sjukvården har med anledning av motionsyrkanden behandlats av riksdagen
även under åren 1971-1975. På förslag av socialutskottet i betänkandena
SoU 1971:30, SoU 1972:12, SoU 1973:4, SoU 1974:8 och SoU
1975:15 har riksdagen avslagit motionsyrkandena. Utskottet har i huvudsak
hänvisat tili pågående arbete hos sjukvårdshuvudmännen med sjukvårdsplaner
och till utredningsarbete hos Landstingsförbundet och hos socialstyrelsen
m. fl. av betydelse för planeringen av hälso- och sjukvården.

SoU 1975/76: 34

21

Tillvaratagande inom sjukvården av frivilliga insatser

Motionerna

I motionen 1975/76:269 av herr Ahlmark m. fl. (fp) anförs bl. a. att huvudansvaret
för vården måste naturligtvis ligga på det allmänna men att
detta får inte betyda att man beskär utrymmet för ideella insatser. Det
framhålls att genom privata initiativ nya idéer kan prövas och nya vårdformer
komma fram och att patientföreningar av olika slag gör ovärderliga insatser
under vård och eftervård. De vårdmöjligheter som erbjuds på frivillig väg,
genom initiativ från ideella organisationer och enskilda, bör därför enligt
motionärerna tas till vara.

Motionärerna framhåller vidare att för de många patienter på sjukhusen,
som saknar anhöriga och vänner, kan de s. k. patientvännerna och andra
frivilliga krafters verksamhet spela en stor roll för att göra tiden på sjukhuset
drägligare och att detta är särskilt viktigt inom långtidsvården.

I motionen 1975/76:1297 av herrar Sellgren (fp) och Westberg i Ljusdal
(fp) påpekas bl. a. att den tekniska utvecklingen inom sjukvården medfört
stora fördelar för patienterna men att patienternas och deras anhörigas individuella
behov av bistånd i vad avser livsåskådningsfrågor av mer personlig
art och behov av tröst och hjälp från medmänniska till medmänniska inte
i tillräcklig grad kan beaktas inom sjukvårdsorganisationen. Motionärerna
som framhåller den möjlighet till psykiskt stöd som kan lämnas på frivillig
väg av ideella organisationer, t. ex. de religiösa samfunden och föreningar
av s. k. patientvänner, anser att samhället bör bereda de vårdbehövande
en möjlighet att på ett enkelt sätt komma i förbindelse med medlemmar
i sådana organisationer. Motionärerna anför att detta skulle kunna ordnas
på det sättet att organisationer som vill utöva denna omsorg inom patientvården
får anmäla sitt intresse härav och att en förteckning på dessa erbjudanden
och telefonnummer för akuta kontakter med organisationerna
i fråga borde tillhandahållas de vårdbehövande och deras anhöriga, t. ex.
vid sjukhusens akutmottagningar.

Motionärerna framhåller att det är en viktig uppgift för sjukvårdshuvudmännen
att i samråd med de anställdas organisationer finna former för
sådan kontaktverksamhet som särskilt för de långvarigt sjuka kan ha stor
betydelse men som givetvis måste ske i former som inte av patienten på
något sätt kan uppfattas som påträngande.

Enskild verksamhet vid vårdhem

Socialutskottet har i betänkandet SoU 1974:28, vilket avgavs i anledning
av motion om åtgärder mot nyetablering av enskilda vårdhem, lämnat en
närmare redogörelse för bestämmelser om enskilda vårdinrättningar m. m.
- bl. a. institutioner för psykiskt utvecklingsstörda - till vilken utskottet
hänvisar.

SoU 1975/76: 34

22

Den ändliga vården vid sjukhusen

I enlighet med beslut av 1958 års riksdag (prop. 1958 A:67 och 1958
B:21, SU 1958 B: 121) har sedan år 1962 prästerskapet i det territoriella pastorat,
inom vilket ett sjukhus är beläget, ansvaret för den andliga vården
vid sjukhuset. Den andliga vården vid sjukhusen är en del av prästernas
ordinarie arbetsuppgifter. Vid bestämmandet av den församlingsprästerliga
organisationen i ett pastorat tas hänsyn till antalet vårdplatser vid sjukhus
inom pastoratet.

Även de frikyrkliga samfunden skall enligt nämnda riksdagsbeslut beredas
möjlighet att utöva andlig vård vid sjukhusen. Den frikyrkliga insatsen
skall dock ske i helt fria former utan annan reglering från samhällets sida
än vad som kan finnas påkallat av hänsyn till sjukvården. Vikten av en
samordning mellan den andliga vård som svenska kyrkan svarar för och
de fria kristna samfundens verksamhet har emellertid framhållits bl. a. i
uttalanden av Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges frikyrkoråd.

Sjukhuskuratorernas uppgifter m. m.

Den första sjukhuskuratorstjänsten tillkom år 1914 inom mentalsjukvården
med uppgift att fungera som ”ombudsman” för patienterna. Enligt
en normalinstruktion för kuratorer inom hälso- och sjukvård som Svenska
landstingsförbundet rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att tillämpa
skall kurator vid sjukhus, vårdinstitution eller öppen mottagning handha
det sociala arbete som krävs för god patientvård och för främjande av patientens
rehabilitering. Kurators arbetsuppgifter skall omfatta bl. a. råd och
bistånd i personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter, vilka har anknytning
till och är av betydelse för den sjukdom eller skada, för vilken
patienten vårdas.

Landstingsförbundet utsände år 1972 till landstingen ett förslag till patientbroschyr
avsett att tjäna som underlag för arbete i landstingen med
broschyrer innehållande information för patienter.

Det föreslås bl. a. att information skall lämnas om kurator, om präst och
om hur kontakt kan förmedlas med olika trossamfund.

Utredning

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats utredningen
(U 1974:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid
kriminalvårdens anstalter. 1 direktiven för utredningsarbetet framhålls bl. a.
att patienterna i största möjliga utsträckning skall åtnjuta samma religiösa
och kulturella förmåner som erbjuds utanför sjukhusen, att den andliga
vården måste vara beroende av patienternas frivilliga deltagande och att
den största vikt bör läggas vid den enskilda själavården.

SoU 1975/76: 34

23

Utredningen har bl. a. att överväga olika organisationsformer. Enligt direktiven
skall hänsyn tas såväl till behovet av ekumenisk samverkan som
till behovet av samarbete med huvudmännen för och personalen vid ifrågavarande
inrättningar. Utredningen bör pröva hur den andliga vården skall
samordnas med den övriga verksamheten och därvid bl. a. ta ställning till
vem som skall vara huvudman för den andliga vården.

Tidigare riksdagsbehandling

I den motion, i anledning av vilken utskottet avgav betänkandet SoU
1974:28, begärdes åtgärder i syfte att hindra fortsatt nyetablering av enskilda
vårdhem. På förslag av utskottet avslog riksdagen motionen. Utskottet anförde
bl. a. följande.

Utskottet vill framhålla att det långsiktiga målet bör vara att samhället
helt kan tillgodose det i motionen omnämnda vårdbehovet. Som redovisningen
av remissyttrandena visar kan man räkna med att utbyggnaden kommer
att fortsätta och att vården därför så småningom helt kommer att kunna
lämnas på institutioner som drivs av samhället. Med hänsyn till att det
kan ta förhållandevis lång tid innan samhällets vårdresurser är helt uppbyggda,
vill utskottet understryka betydelsen av att det fortlöpande sker
en effektiv tillsyn av de enskilda vårdhemmen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något initiativ från riksdagen
nu ej är aktuellt.

Vid 1975 års riksmöte väcktes en motion, som i fråga om yrkande och
motivering var likartad med motionen 1975/76:1297. På förslag av utskottet
i betänkandet SoU 1975:15 avslog riksdagen motionen. Utskottet anförde
bl. a. följande.

Vid sjukhusen finns kuratorer, som har till uppgift att bistå patienterna
i bl. a. personliga angelägenheter. Enligt gällande ordning svarar prästerskapet
i de territoriella pastorat, inom vilka sjukhus är belägna, för den
andliga vården vid sjukhusen. De frikyrkliga samfunden skall beredas möjlighet
att utöva andlig vård vid dessa. Landstingsförbundet har föreslagit
landstingen att i en patientbroschyr bl. a. ge information om kurator, präst
och om hur kontakt kan förmedlas med olika trossamfund.

Utskottet avstyrkte den aktuella motionen med hänvisning dels till att
det främst måste ankomma på de lokalt ansvariga organen att i samarbete
med olika organisationer underlätta kontakterna mellan patienterna inom
sjukvården och organisationerna, dels till att frågan om organisationen m. m.
av den andliga vården vid sjukhusen var föremål för utredning genom den
år 1974 tillkallade utredningen (U 1974:10) rörande den andliga vården vid
sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter.

SoU 1975/76: 34

24

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om utbyggnaden
av och innehållet i verksamheten inom olika områden av hälsooch
sjukvården samt om övergripande program för utbyggnaden m. m. Således
behandlas frågor om införande av ett husläkarsystem, om utbyggnad
av och stöd till hemsjukvård, om utbyggnad av långtidssjukvården, om
verkningarna av den s. k. enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården
i samhällets regi, om den psykiatriska vårdens inriktning, innehåll och organisation,
om utredning om en offensiv hälso- och sjukvård, om framläggande
av ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården
samt om tillvaratagande inom sjukvården av frivilliga insatser.

Som bakgrund till utskottets överväganden rörande flera av de i motionerna
upptagna frågorna må redovisas följande i fråga om hälso- och
sjukvårdsplaneringen.

Uppgifter beträffande riksplaneringen av hälso- och sjukvården åvilar socialdepartementet,
socialdepartementets sjuk vårdsdelegation, i vilken bl. a.
sjukvårdshuvudmännen är representerade, samt socialstyrelsen. Med hänsyn
till att sjukvården i första hand är en kommunal uppgift är också den planering
som sker hos de kommunala huvudmännen av stor betydelse. Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som
är förankrat hos både staten och sjukvårdshuvudmännen, skall bl. a. främja,
samordna och medverka i huvudmännens planeringsverksamhet.

Det planeringssystem, som tillämpas på hälso- och sjukvårdsområdet,
grundar sig på en av Spri år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71)
Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering och innebär tre planeringsnivåer,
nämligen utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, principplaner på 10-15 års
sikt samt femåriga finansierings- och verkställighetsplaner. Flertalet sjukvårdshuvudmän
har numera utarbetat en första omgång principplaner, som
är inriktade mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet har
gjort vissa sammanställningar av planerna. Principplaneringen kommer sannolikt
att förnyas före 1980 och då med tidsperspektiv mot 1990-talet. Socialstyrelsen
och Landstingsförbundet gör återkommande undersökningar
om sjukvårdshuvudmännens verkställighetsplaner. Den senaste undersökningen,
som avsåg åren 1974-1980, redovisades hösten 1975 som ”LKELP
75”. (LKELP = Landstingskommunal Ekonomisk Långtids-Elanering.)

Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedriver olika utredningar
som skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen.

I ett föregående avsnitt i detta betänkande (s. 4-6) har lämnats närmare
uppgifter om detta utredningsarbete. Arbetet omfattar bl. a. ett utredningsprojekt
-sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram (SPUP) - hos Landstingsförbundet
och utredningar inom socialstyrelsen om strukturen inom sjukvården.

Inom ramen för socialstyrelsens utredningsarbete om vårdstrukturen be -

SoU 1975/76: 34

25

slutade socialstyrelsen i september 1975 att redovisa ett principprogram för
hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett underlag
för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen
och hos de centrala instanserna.

I socialstyrelsens principprogram för hälso-och sjukvården inför 1980-talet
- vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser - ges ett
konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård.
Den övervägande delen av vården skall lämnas på primärnivå.
För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna
repliera på länssjukvårdens och regionsjukvårdens resurser.

Införande av ett husläkarsystem

Frågan om införande av ett husläkarsystem tas upp i motionerna
1975/76:269 (yrkandet 1 a) av herr Ahlmark m. fl. (fp) och 1975/76:2009
(yrkandet 2) av herr Bohman m. fl. (m). I motionen 1975/76:269 begärs
att utredningen om hälso- och sjukvårdslagstiftningen skall fä i uppdrag
att lägga fram förslag om införande av ett sådant system och i den andra
motionen, 1975/76:2009, begärs att riksdagen skall uttala sig för införande
av ett sådant system. I motionerna föreslås bl. a. att var och en skall fä
anmäla sig hos en viss läkare inom den öppna vården -efter eget val antingen
hos en offentligt anställd läkare eller hos en privatpraktiserande läkare -som skall få konsulteras vid behov.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
läggs tyngdpunkten i samhällets hälso- och sjukvårdande verksamhet på
primärvården, som är avsedd att samverka med primärkommunernas sociala
verksamhet. Avsikten är att primärvården skall svara för bl. a. den övervägande
delen av alla besök på läkarmottagning, hemsjukvård, skolhälsovård,
studerandehälsovård och företagshälsovård. Hemsjukvården skall avse
såväl åldringar och långvarigt sjuka som korttidssjuka patienter. Antalet
läkare inom primärvården beräknas successivt öka så att vid mitten av 1980-talet antalet i primärvården verksamma läkare beräknas vara nästan lika
stort som totalantalet yrkesverksamma läkare i dag.

Den prioritering av primärvården, som således kan förutses komma att
känneteckna utveckligen inom hälso- och sjukvården under den närmaste
tioårsperioden, kommer att innebära att människorna får en hälso- och sjukvårdsservice,
som är lättillgänglig och som är organiserad utifrån en helhetssyn
på människornas vårdbehov. Genom den successiva ökning av antalet
läkare inom primärvården, som kan förutses, blir möjligheterna att
bevara kontinuiteten i relationerna mellan läkare och patienter bättre. Därmed
skapas också förutsättningar för att man skall kunna organisera ett
system där en patient kan ha möjlighet att vända sig till samma läkare
vid varje tillfälle då han behöver vård. Med hänsyn härtill och till att det
arbete som ankommer på utredningen om en ny lagstiftning för hälso- och

SoU 1975/76: 34

26

sjukvården kan väntas resultera i att den författningsmässiga regleringen
av den öppna vården även kommer att omfatta de privatpraktiserande läkarnas
verksamhet är det enligt utskottets mening inte erforderligt med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna i här aktuella delar.
Utskottet avstyrker således motionsyrkandena.

t//byggnad av och slöd till hemsjukvården

1 motionen 1975/76:2009 (yrkandet 1) av herr Bohman m. fl. (m) begärs
att hemsjukvården byggs ut så att år 1985 100 000 patienter kan vårdas
i hemmet. Motionärerna menar att hemsjukvården därvid skall avse såväl
långtidssjukvård som akut- och eftervård. Motionärerna framhåller att patienterna
föredrar att vårdas i hemmet och att hemsjukvård från ekonomisk
synpunkt är fördelaktigare än institutionsvård. Motionärerna föreslår att vid
utbyggnaden av hemsjukvården en satsning sker på hemsjukvårdsteam,
i vilka såväl läkare som sköterskor och terapipersonal är representerade.

1 den ovan delvis behandlade motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 b) av
herr Ahlmark m. fl. (fp) begärs också förslag till statsbidrag till hemsjukvården.
Motionärerna framhåller bl. a. att utvecklingen går mot en alltmer
omfattande och differentierad hemsjukvård och att det är angeläget
att man stöder denna utveckling.

Även i motionen 1975/76:2061 av herr Fälldin m. fl. (c) tas upp en fråga
om hemsjukvård. Motionärerna erinrar om att statsbidrag utgår till den
primärkommunala sociala hemhjälpen men inte till landstingens hemsjukvård.
För att samordningen mellan dessa verksamheter skall underlättas
begär motionärerna en utredning om statsbidrag till primär- och landstingskommunernas
service och omvårdnad för äldre.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
framhålls den betydelse hemsjukvården har då det gäller att göra det möjligt
för äldre och långvarigt sjuka att så länge som möjligt bo kvar i sina hem.

I programmet föreslås att hemsjukvården skall ges av läkare i samverkan
med andra personalkategorier inom hälso- och sjukvården. Det påpekas att
hemsjukvården även är av betydelse för eftervård av korttidssjuka patienter.
Utskottet anser att det synsätt på hemsjukvården som i enlighet med det
sagda kommer till uttryck i principprogrammet i princip bör kunna ligga
till grund för hemsjukvårdens utbyggnad i framtiden. Detta synsätt på hemsjukvårdens
uppgift har även kommit till uttryck i motionen 1975/76:2009.
Utskottet vill dock framhålla att hemsjukvård inte i alla situationer är en
vårdform som från ekonomisk synpunkt är fördelaktigare än institutionsvård.

När det gäller målet för utbyggnaden av hemsjukvården vill utskottet
erinra om att det f. n. pågår ett utredningsarbete om hemsjukvårdens innehåll.
resursbehov och organisation, som utförs av Spri och Landstingsförbundet.
Inom kort beräknas en rapport framläggas som skall utgöra dis -

SoU 1975/76: 34

27

kussionsunderlag i fråga om hemsjukvårdens framtida innehåll och former.
Med hänsyn härtill är något riksdagens initiativ med anledning av motionen
1975/76:2009 i här aktuell del inte erforderligt.

Frågor om primär- och landstingskommunernas ekonomi utreds f. n. av
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08). Med hänsyn till utredningens
uppdrag och till vad som föreslås i motionerna 1975/76:269 och
1975/76:2061 i fråga om ekonomiskt stöd till hemsjukvården bör enligt
utskottets mening motionerna överlämnas till utredningen.

Utbyggnad av långtidssjukvården

1 motionen 1975/76:215 av herr Börjesson i Falköping (c) begärs att vid
fördelningen av samhällets ekonomiska resurser långtidssjukvården skall
ges en mycket hög prioritet. Motionären framhåller bl. a. att långtidssjukvården
bör ges ökade personalresurser så att ett mer personligt omhändertagande
kan ges patienterna och att vårdavdelningarna bör byggas
så att patienterna kan få egna rum i större utsträckning än f. n. Även i
motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 a) av herr Ahlmark m. fl. (fp) tas upp
en fråga rörande detta vårdområde. Motionärerna begär en utbyggnadsplan
för långtidssjukvården som skulle avse ett tillskott av minst 20 000 vårdplatser
under den närmaste tioårsperioden.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
förutsätts att sjukhemmen för långtidssjukvård skall samordnas med primärvården
och att det i varje primärkommun skall finnas ett eller - i större
primärkommuner-flera sjukhem. Härigenom kommer organisatoriska förutsättningar
att föreligga för att långtidssjukvård skall kunna ges nära hemorten.
Utskottet anser en sådan utveckling vara angelägen.

Eftersom det redan sker en stark prioritering av långtidssjukvården när
det gäller investeringar och i fråga om fördelning av tjänster för bl. a. läkare,
kan man räkna med att syftet med motionen 1975/76:215 blir tillgodosett
utan någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför motionen.

Till grund för socialstyrelsens överväganden om långtidssjukvårdens
struktur ligger förslag om en utbyggnad av resurserna på vårdområdet som
överensstämmer med det förslag som framförs i motionen 1975/76:269.
Inte heller denna motion bör därför föranleda någon åtgärd av riksdagen.
Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

Verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna lökagården i samhällets
regi

Även i år begärs en parlamentarisk utredning med uppgift att undersöka
verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården i samhällets
regi, nämligen i motionen 1975/76:1306 av herr Werner i Malmö
(m). I motionen påpekas bl. a. att enhetstaxereformen kommit att medföra

SoU 1975/76: 34

28

långa väntetider för läkarbesök och täta byten mellan olika läkare, vilket
påverkar vårdkontinuiteten menligt.

Utskottet har, då likartade motionsyrkanden tidigare behandlats - senast
år 1974 (SoU 1974:8) - avstyrkt yrkandena med hänvisning till bl. a. att
den öppna vården prioriteras vid fördelningen av läkartjänster och att en
strävan i socialstyrelsens utredningsarbete om vårdstrukturen är att organisationen
skall utformas på sådant sätt att de mänskliga kontakterna mellan
vårdtagare och vårdgivare underlättas och kontinuiteten i kontakterna dem
emellan kan upprätthållas i rimlig utsträckning.

I det principprogram för utbyggnaden av hälso- och sjukvården inför 1980-talet, som socialstyrelsens överväganden om vårdstrukturen numera resulterat
i, har som en mycket viktig grundsats slagits fast att en lättillgänglig
primärvård skall utvecklas och byggas ut. Därvid skall de ökande läkarresurserna
prioriteras till förmån för bl. a. detta vårdområde. Med hänsyn
härtill och då - såsom utskottet påpekat vid tidigare behandling av frågan
- resultaten i olika avseenden av enhetstaxereformen fortlöpande följs inom
socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet,
är någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen
1975/76:1306 inte erforderlig.

Den psykiatriska vårdens inriktning, innehåll och oiganisation

1 motionen 1975/76:2074 av fru Hjalmarsson m. fl. (s) begärs mot bakgrund
av den debatt som förts om den psykiatriska vården och de motsättningar
som finns mellan olika psykiatriska skolor en utredning om den
psykiatriska vårdens målsättning och organisation. Även i motionen
1975/76:2078 av herr Svensson i Malmö m. fl. (vpk) framställs ett yrkande
som avser den psykiatriska vården. Motionärerna begär ändring av den psykiatriska
vårdens mål och inriktning, därvid utgångspunkten skulle vara
dels att det individ- och symtomorienterade sjukdomsbegreppet avskaffades,
dels att passiviserande och föråldrade behandlingsmetoder skulle ersättas
med vård under aktiv, demokratisk medverkan från patienterna.

Sedan slutet av 1960-talet har inom socialstyrelsen bedrivits utredningsarbete
om den psykiatriska vården. År 1968 tillsattes inom socialstyrelsen
en expertgrupp för utredning av frågan om den psykiatriska sjukvårdens
framtida organisation i Västmanlands län. Expertgruppen framlade år 1970
betänkandet Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen
med tillämpning i första hand på Västmanlands län. Samma år tillsatte
socialstyrelsen en arbetsgrupp för att utreda den psykiatriska vårdens målsättning
och organisation. Arbetsgruppen omfattade 14 personer, varav elva
personer hade läkarutbildning. Utredningsarbetet organiserades på det sättet
att särskilda experter fick i uppdrag att utreda olika huvudområden. Sålunda
utreddes bl. a. frågorna om det psykiatriska sjukdomsbegreppet, brister i
utformningen av psykiatrisk verksamhet och målformulering för den psy -

Soll 1975/76: 34

29

kiatriska vårdorganisationen av en expertgrupp, vari ingick fyra läkare och
två personer med erfarenhet av primärkommunal social verksamhet, frågor
om personalorganisationen för psykiatrisk vård av en expertgrupp om fem
personer, vilka representerade olika personalkategorier som är knutna till
psykiatrisk vård, samt utbildningsfrågor av en professor i psykiatri. År 1973
presenterade socialstyrelsen en sammanställning av de olika delutredningarna
i betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation.
Socialstyrelsen inhämtade därefter remissyttranden över betänkandet från
tillhopa 41 instanser. Bl. a. avgav landsting, organisationer företrädande
olika personalgrupper inom sjukvården samt medicinska fakulteter
yttranden.

I betänkandet framhålls bl. a. att den kvantitativt största delen av vårdansvaret
för psykiska problem och störningar torde få vila på den ickespecialiserade
personalen i primärvården, dvs. distriktssköterskor, allmänläkare,
socialassistenter osv. Det förutsätts att för vård av patienter med
psykoser och vissa neuroser det skall finnas särskilda psykiatriska team i
primärvården. Enligt förslaget skall den slutna korttidsvården meddelas
inom länssjukvården.

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
anges vissa huvuddrag för den psykiatriska vården inom primärvården och
länssjukvården, vilka överensstämmer med förslagen i ovannämnda betänkande.
1 principprogrammet anförs emellertid att socialstyrelsen har för avsikt
att i annat sammanhang redovisa sina synpunkter på innehåll och avgränsning
samt vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem. Denna
redovisning beräknas föreligga någon gång under hösten 1976.

Utskottet har ingående övervägt huruvida en behandling av de båda motionsyrkandena
bör uppskjutas till dess den nämnda redovisningen föreligger.
Genom ett uppskov skulle det nämligen kunna bli möjligt för utskottet
att vid sin prövning av motionsyrkandena ta hänsyn till innehållet i redovisningen.
Med hänsyn till den ovisshet som råder om den närmare
tidpunkten för framläggandet av redovisningen har utskottet emellertid
inte ansett det motiverat att bryta ut de aktuella motionsyrkandena för
behandling i förevarande sammanhang. Utskottet anser att det i avvaktan
på resultatet av socialstyrelsens överväganden inte bör tas något riksdagens
initiativ då det gäller de frågor som tas upp i motionen. Utskottet avstyrker
därför motionsyrkandena.

Offensiv hälso- och sjukvård

1 motionen 1975/76:1251 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs att en
fempartiutredning skall tillsättas för att utreda hälso- och sjukvårdens inriktning
mot en mer offensiv hälso- och sjukvård i framtiden. I motionen
anges tolv utgångspunkter för utredningsarbetet, vilka bl. a. avser förbättring
av sjukvårdshuvudmännens ekonomi och ökat ansvar för sjukvårdshuvud -

SoU 1975/76: 34

30

männen, utbyggnad av öppen vård och hemsjukvård samt slopande av avgifter
inom sjukvården.

På hälso- och sjukvårdsområdet pågår eller har nyligen avslutats en omfattande
utredningsverksamhet som är av central betydelse för utvecklingen
av hälso- och sjukvården i framtiden. Utskottet vill här nämna den utredningsverksamhet
hos socialstyrelsen om vårdstrukturfrågor som resulterat
i principprogrammet för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, en
hos socialstyrelsen pågående utredning om hälsoundersökningar och annan
förebyggande hälsovård, kommunalekonomiska utredningen samt sjukvårdskostnadsutredningen
(S 1970:32). Utskottet vill vidare peka på den
utredning om en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården, som tillsattes
i december 1975. Denna utredning, som är parlamentarisk, skall utarbeta
en lagstiftning som omfattar hälso- och sjukvården i dess helhet och skall
ha som utgångspunkt för sina förslag att alla som bor i landet skall ha
rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Målsättningen skall präglas av
en social helhetssyn på hälso- och sjukvården och därigenom inom ramen
för samhällets totala insatser på detta område även innefatta förebyggande
åtgärder. Utredningen skall härjämte bl. a. överväga frågor om decentralisering
av verksamhetsformerna.

Då den pågående utredningsverksamheten enligt utskottets mening i allt
väsentligt tillgodoser syftet med motionen 1975/76:1251, bör motionen inte
föranleda någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker således motionen.

Ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården

I motionen 1975/76:269 (yrkandet 3 b) av herr Ahlmark m. fl. (fp) begärs
också att ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården
skall föreläggas riksdagen. Motionärerna anför bl. a. att de allmänna riktlinjerna
för utbyggnad av hälso- och sjukvården bör förankras i riksdagen
och inte fastställas av socialstyrelsen.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och
sjukvården har med anledning av motioner behandlats av riksdagen
varje år sedan 1971. Utskottet har i sina av riksdagen godkända betänkanden
i ämnet avstyrkt yrkandena i motionerna under hänvisning till att den utrednings-
och planeringsverksamhet m. m. beträffande utbyggnaden på området,
som bedrivs hos socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen,
Spri, Landstingsförbundet och sjukvårdshuvudmännen, tillgodoser
kravet på ett utbyggnadsprogram. Det nu aktuella yrkandet i motionen
1975/76:269 föranleder inte något annat ställningstagande från utskottets
sida.

SoU 1975/76: 34

31

Tillvaratagande inom sjukvården av frivilliga insatser

I motionen 1975/76:269 (yrkandet 4) av herr Ahlmark m. fl. (fp) påpekas
att de vårdmöjligheter som erbjuds på frivillig väg genom initiativ från
ideella organisationer och enskilda bör tas till vara samt att för sjukhuspatienter,
som saknar anhöriga och vänner, s. k. patientvänner och andra
frivilliga krafter kan spela en stor roll för att göra tiden på sjukhusen drägligare.
Motionärerna begär att vad de anfört om angelägenheten att tillvarata
ideella insatser skall ges regeringen till känna.

I motionen 1975/76:1297 av herrar Sellgren (fp) och Westberg i Ljusdal
(fp) framhålls bl. a. att patienternas och deras anhörigas individuella behov
av bistånd, tröst och hjälp av mer personlig art inte i tillräcklig grad kan
beaktas inom sjukvårdsorganisationen. Motionärerna föreslår att ideella organisationer
- t. ex. de religiösa samfunden och föreningar av s. k. patientvänner
- som vill utöva sådan omsorg inom patientvården skall få anmäla
sitt intresse härav och att en förteckning på erbjudanden härom och telefonnummer
för akuta kontakter med organisationerna skall tillhandahållas
de vårdbehövande och deras anhöriga t. ex. vid sjukhusens akutmottagningar.

I fråga om vård i enskilda vårdhem vill utskottet framhålla att det långsiktiga
målet måste vara att de samhällsorgan, som har vårdansvaret, helt
skall tillgodose vårdbehoven. Intill dess detta mål är uppnått har emellertid
enskilda vårdhem en viktig uppgift att fylla. Under tillsyn av samhällsorgan
kan de driva en verksamhet som kompletterar samhällets vårdorganisation.
En kompletterande verksamhet i enskild regi bedrivs i inte obetydlig omfattning
för vård av långvarigt sjuka och för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

När det gäller insatser av frivilliga krafter för personligt stöd till patienter
på sjukhus vill utskottet - liksom utskottet gjorde i fjol (SoU 1975:15 s.
27 och 28) med anledning av en motion som var likartad med motionen
1975/76:1297 - framhålla att det främst måste ankomma på de lokalt ansvariga
organen att i samarbete med olika organisationer underlätta kontakterna
mellan patienter inom sjukvården och organisationer. Utskottet
vill också, liksom i fjol, påpeka att frågan om organisationen m. m. av den
andliga vården vid sjukhusen är föremål för utredning genom den år 1974
tillkallade utredningen (U 1975:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen
och vid kriminalvårdens anstalter.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1975/76:269 i här behandlad
del och motionen 1975/76:1297 inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande införande av ett husläkarsystem att riksdagen avslår
motionen 1975/76:269 (yrkandet 1 a) och motionen
1975/76:2009 (yrkandet 2),

SoU 1975/76: 34

32

2. beträffande utbyggnad av hemsjukvården att riksdagen avslår
motionen 1975/76:2009 (yrkandet 1),

3. beträffande stöd till hemsjukvården att riksdagen med anledning
av motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 b) och motionen
1975/76:2061 hos regeringen hemställer att motionerna överlämnas
till kommunalekonomiska utredningen,

4. beträffande ökade resurser för långtidssjukvården att riksdagen
avslår motionen 1975/76:215,

5. beträffande en utbyggnadsplan för långtidssjukvården att riksdagen
avslår motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 a),

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av
enhetstaxereformen att riksdagen avslår motionen
1975/76:1306,

7. beträffande den psykiatriska vårdens inriktning m. m. att riksdagen
avslår motionerna 1975/76:2074 och 1975/76:2078,

8. beträffande en offensiv hälso- och sjukvård att riksdagen avslår
motionen 1975/76:1251,

9. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsooch
sjukvården att riksdagen avslår motionen 1975/76:269 (yrkandet
3 b),

10. beträffande tillvaratagande inom sjukvården av frivilliga insatser
att riksdagen avslår motionen 1975/76:269 (yrkandet 4)
och motionen 1975/76:1297.

Stockholm den 6 april 1976

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*.
Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m). Dahlberg (s), Larsson i Öskevik
(c)*, fru Skantz (s), herrar Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
i Östra Ljungby (c). Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken
Andersson (c) och herr Hagberg i Borlänge (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande införande av ett husläkarsystem (moment 1 i hemställan) av
herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m) som anser

SoU 1975/76: 34

33

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 25 med ”Den
prioritering” och slutar på s. 26 med ”således motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

En utbyggnad av primärvården kommer att känneteckna utvecklingen
inom hälso- och sjukvården under den närmaste tioårsperioden. För att
denna utbyggnad skall leda till en verklig avlastning av sjukhusens akutmottagningar
och samtidigt ge människorna större vårdtrygghet bör den
kombineras med införande av ett husläkarsystem. Det skulle innebära kontinuitet
i kontakten mellan läkare och patienter och därmed bättre personlig
omvårdnad. Ett sådant system skulle svara mot önskemål som uttryckts
av patienterna i flera undersökningar. Det innebär i korthet att varje person
registreras hos en allmänläkare. 1 första hand sker den registreringen hos
distriktsläkare, men kan också ske hos en privatpraktiserande läkare. Valet
av läkare skall vara fritt. Vid sjukdom kontaktar patienten sin husläkare.
Konsultation sker vid läkarens mottagning eller genom hembesök. 1 allmänhet
samarbetar flera distriktsläkare inom en vårdcentral. Vid behov
av specialistvård eller behandling på sjukhus utfärdar husläkaren remiss.
Den stora fördelen med systemet är att var och en vet vart och till vem
han eller hon skall vända sig vid sjukdomsfall samt att man vet att man
kan komma tillbaka till samma läkare, som känner till ens problem. Läkaren
får å sin sida bättre kunskap om patienternas levnadssituation. Sjukvårdslagstiftningen,
som f. n. är föremål för översyn genom utredningen om
en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården, bör i fråga om den öppna
vården vara baserad på husläkarsystemet. Då frågan om ett husläkarsystem
inte berörs i utredningens direktiv, bör riksdagen hos regeringen begära
att förslag om genomförande av ett husläkarsystem utarbetas och föreläggs
riksdagen. Utskottet biträder således det här aktuella yrkandet i motionen
1975/76:269. Härigenom tillgodoses även motionen 1975/76:2009 i här aktuell
del.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande införande av ett husläkarsystem att riksdagen med
bifall till motionen 1975/76:269 (yrkandet 1 a) och med anledning
av motionen 1975/76:2009 (yrkandet 2) hos regeringen
begär att utredningen om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården
får i uppdrag att lägga fram förslag till genomförande
av ett husläkarsystem,

2. beträffande utbyggnad av hemsjukvården (moment 2 i hemställan) av herrar
Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 26 med ”1
socialstyrelsens” och slutar på s. 27 med ”inte erforderligt” bort ha följande
lydelse:

SoU 1975/76: 34

34

I socialstyrelsens (=utskottet) motionen 1975/76:2009. Motionärerna
anser dock att hemsjukvården bör kunna bli av avgörande betydelse
över ett väsentligt större vårdområde än som anges i socialstyrelsens
principprogram. Utskottet delar denna uppfattning. F. n. pågår ett utredningsarbete
om hemsjukvårdens innehåll, resursbehov och organisation, som
utförs av Spri och Landstingsförbundet. Regeringen bör, enligt utskottets
mening, snarast inleda förhandlingar med Kommun- och Landstingsförbunden
om rekrytering, utbildning, ersättningsfrågor och dimensionering,
syftande till en så kraftig utbyggnad av hemsjukvården, att 1985 minst
100000 patienter kan vårdas i hemmet. Utskottet tillstyrker sålunda motionen
1975/76:2009 i här aktuell del. Vad utskottet anfört borges regeringen
till känna.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande utbyggnad av hemsjukvården att riksdagen med
bifall till motionen 1975/76:2009 (yrkandet 1) ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande en utbyggnadsplan för långtidssjukvården (moment 5 i hemställan)
av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 27 som börjar med ”Till
grund” och slutar med ”således motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Till grund för socialstyrelsens överväganden om långtidssjukvårdens
struktur ligger förslag om en utbyggnad av långtidssjukvården med 20 000
vårdplatser under tidsperioden 1975-1985, dvs. samma förslag som framförs
i motionen 1975/76:269. Med hänsyn till den fortgående ökningen av antalet
åldringar i samhället måste dock den föreslagna utbyggnaden betraktas som
ett minimiprogram. Då en utbyggnad av långtidssjukvården av denna omfattning
således är oundviklig måste garantier skapas för att en sådan utbyggnad
verkligen kommer till stånd. Detta bör enligt utskottets mening
ske genom att en bindande, konkret utbyggnadsplan för vårdområdet upprättas.
Regeringen bör ta initiativ till att sjukvårdshuvudmännen i samverkan
med socialstyrelsen m. fl. centrala organ utarbetar förslag till en sådan plan
och framlägger den för riksdagen. Utskottet tillstyrker således det här aktuella
yrkandet i motionen 1975/76:269.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande en utbyggnadsplan för långtidssjukvården att riksdagen
med bifall till motionen 1975/76:269 (yrkandet 2 a) hos
regeringen begär förslag till en utbyggnadsplan för långtidssjukvården
omfattande minst 20 000 vårdplatser under den närmaste
tioårsperioden,

SoU 1975/76: 34

35

4. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen
(moment 6 i hemställan) av herrar Carlshamre (m), Romanus
(fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 28 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

I det principprogram för utbyggnaden av hälso- och sjukvården inför 1980-talet, som socialstyrelsens överväganden om vårdstrukturen numera resulterat
i, har som en mycket viktig grundsats slagits fast att en lättillgänglig
primärvård skall utvecklas och byggas ut. Därvid skall de ökande läkarresurserna
tillföras bl. a. detta vårdområde.

Principprogrammet får emellertid först på sikt verkningar. Det har från
skilda håll hävdats att enhetstaxereformen medverkat till att bl. a. göra väntetiderna
långa och försämra vårdkontinuiteten. Det är därför enligt utskottets
mening motiverat att, liksom borde ske på andra områden där betydelsefulla
reformer genomförs, genom en parlamentarisk utredning utvärdera
vilka verkningar enhetstaxereformen har fått och vad som kan göras
för att motverka ev. negativa verkningar i olika avseenden. Att olika myndigheter
fortlöpande följer verkningarna kan inte anses tillräckligt. Utskottet
tillstyrker således yrkandet i motionen 1975/76:1306.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av
enhetstaxereformen att riksdagen med bifall till motionen
1975/76:1306 hos regeringen anhåller om skyndsamt tillsättande
av en sådan utredning,

5. beträffande den psykiatriska vårdens inriktning m. m. (moment 7 i hemställan)
av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 28 med "Sedan
slutet” och slutar på s. 29 med "därför motionsyrkandena” bort ha följande
lydelse:

De psykiska störningarna har visat sig ha ett påtagligt samband med sociala
problem och social utslagning. Då antalet personer med psykiska besvär
är stort - antalet intagningar för sjukvård på psykiatrisk indikation är över
80 000 per år - är det uppenbart att allvarliga motsättningar och konflikter
finns i människornas upplevelse av den samhälleliga omgivningen. 1 detta
läge träder med skärpa fram frågorna om de värderingar som bör ligga till
grund förden psykiatriska vården och om de vårdmetoder som bör användas.
I debatten både i Sverige och utomlands har stark kritik riktats mot det
psykiatriska sjukdomsbegreppet. Med stöd av forskningsresultat har kritikerna
avlägsnat sig från uppfattningen att den psykiska sjukdomen väsentligen
skall uppfattas som ett ”fel” på eller en ”avvikelse” hos individen

SoU1975/76:34

36

och i stället riktat intresset på samspelet mellan den sociala omgivningen
och individen. Behandlingsmetoderna har kritiserats som primitiva, passiviserande
och irrelevanta i förhållande till de problemställningar som de
psykiska störningarna erbjuder.

Den svenska psykiatriska vården har på senare år i så måtto förbättrats
att de materiella resurserna ökats. Emellertid kvarstår alltjämt den föråldrade
sjukdomssynen som förhärskande. Alltjämt är anstaltstänkandet starkt befäst
och alltjämt är utbildningen av läkare m. fl. personalgrupper för den
psykiatriska vården präglad av auktoritetstänkande och traditionell medicinsk-somatisk
slagsida. Man har vid organiserandet av behandlingsarbetet
inte tagit hänsyn till att detta arbete måste utföras av personer, som arbetar
i team och som representerar kompetens och kunskap inte bara i de medicinska
ämnena utan även i t. ex. utvecklingspsykologi, familjeterapi, kristeori
samt sociala och samhälleliga faktorers inverkan på den enskilde.

Utskottet, som delar de synpunkter på den psykiatriska vården som framförs
i motionerna 1975/76:2074 och 1975/76:2078, förordar att en utredning
tillsätts som får i uppdrag att utreda och lägga fram förslag om den psykiatriska
vårdens innehåll och organisation med utgångspunkt från dels att
det individ- och symptomorienterade sjukdomsbegreppet avskaffas, dels att
passiviserande och föråldrade behandlingsmetoder ersätts med vård under
aktiv, demokratisk medverkan från patienterna.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna bör ges regeringen
till känna.

dets att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande den psykiatriska vårdens inriktning m. m. att riksdagen
med anledning av motionerna 1975/76:2074 och
1975/76:2078 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande en offensiv hälso- och sjukvård (moment 8 i hemställan) av
herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 30 som börjar med ”På
hälso- och sjukvårdsområdet” och slutar med ”således motionen” bort ha
följande lydelse:

Krisfenomenen inom sjukvården har förvärrats. Det är svårt att tillgodose
angelägna vårdbehov. Ca 10 000 äldre personer väntar på vårdplats inom
långtidssjukvården och akutsjukvården sviktar på flera håll. Väntetiderna
är betydande. Personalen inom sjukvården pressas av vad som uppfattas
som hårdhänta rationaliseringsmetoder. I detta läge räcker det inte med
att genom partiella lösningar försöka klara de mest påträngande problemen.
En radikal omprövning av sjukvårdens inriktning måste komma till stånd.
Dagens sjukvård har i sig en socialt passiv inriktning därvid det i alltför
hög grad gäller att finna symptom hos, ställa diagnos på och behandla enskilda
individers sjukdomar till men för den sociala överblicken. Hälso -

SoU 1975/76:34

37

och sjukvården bör i stället få en kraftig inriktning på sjukdomsförebyggande
verksamhet och på att undersöka och angripa sjukdomsframkallande faktorer
i samhället, dvs. hälso- och sjukvården måste bli offensiv och samhällspåverkande.

Grunddragen i utbyggnaden av hälso- och sjukvården bör inte läggas
fast genom verksutredningar utan övervägandena om hälso- och sjukvårdens
framtida innehåll och organisation bör ske i en parlamentarisk utredning,
där samtliga riksdagspartier är företrädda.

Utskottet förordar således att en fempartiutredning tillsätts och att denna
får till uppgift att göra en utredning om en offensiv hälso- och sjukvård.

I motionen 1975/76:1251 anges i tolv punkter krav, som bör vara utgångspunkter
för utredningsarbetet.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande en offensiv hälso- och sjukvård att riksdagen med
anledning av motionen 1975/76:1251 ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

7. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården
(moment 9 i hemställan) av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 30 som börjar med ”Frågan
om” och slutar med ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att riktlinjerna för den fortsatta
utbyggnaden av hälsovården och sjukvården bör läggas fast av riksdagen
och inte endast av socialstyrelsen. På grundval av socialstyrelsens utredningar
om vårdstrukturen och de remissyttranden som har avgivits över
dessa bör regeringen lägga fram ett förslag till program för den fortsatta
utbyggnaden av hälso- och sjukvården för riksdagen. Utskottet ansluter
sig till de principer för sjukvårdens utveckling som har angivits i motionen
1975/76:269 och som bl. a. innebär att man bygger ut den öppna vården
på ett sådant sätt att husläkarsystemets fördelar med en bättre vårdkontinuitet
och en bättre kännedom hos läkaren om patientens sociala situation
tas till vara.

Utskottet tillstyrker således motionsyrkandet.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsooch
sjukvården att riksdagen med bifall till motionen
1975/76:269 (yrkandet 3 b) hos regeringen begär att ett program
för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården
föreläggs riksdagen i enlighet med de riktlinjer som anges i
motionen,

SoU 1975/76:34

38

8. beträffande tillvaratagande inom sjukvården av frivilliga insatser (moment
10 i hemställan) av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 31 som börjar med ”1
fråga” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Utskottet behandlar i det följande först frågor om vård i enskilda vårdhem
och därefter frågor om insatser av frivilliga krafter för personligt stöd till
patienter på sjukhus.

Utskottet vill framhålla att det sedan länge sker en kraftig satsning på
utbyggnaden av landstingens och kommunernas resurser på vårdområdet.
Behovet av omsorger av olika slag ökar emellertid samtidigt, inte minst
på grund av att antalet åldringar stiger. Enskilda frivilliga insatser på vårdområdet
har därvid inneburit och innebär ett värdefullt och nödvändigt
komplement till samhällets. Kvalitativt och kvantitativt har dessa insatser
betytt mycket för vårdpolitikens utformning och volym.

Utskottet anser således att de enskilda vårdhemmen fyller en viktig funktion
i dagens vårdorganisation.

Utskottet vill erinra om att frågor rörande den andliga vården vid sjukhusen
är föremål för utredning genom den år 1974 tillkallade utredningen
(U 1975:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens
anstalter.

Beträffande den vidare frågan om frivilliga insatser för personligt stöd
till patienter i sjukvården vill utskottet anföra följande.

På skilda håll utomlands har man goda erfarenheter av frivilliga krafters
insatser som s. k. patientvänner eller patientbesökare. Med tanke på den
hårda arbetsbelastningen för personalen i svensk sjukvård är det angeläget
att viljan till frivilliga insatser från olika ideella organisationers och enskildas
sida tas till vara. Det är en viktig uppgift för sjukvårdshuvudmännen att
i samråd med de anställdas organisationer finna former för sådan kontaktverksamhet,
som särskilt förde långvarigt sjuka kan ha stor betydelse. Denna
måste givetvis ske i former som inte av patienten på något sätt kan uppfattas
som påträngande.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:269
i här behandlad del och motionen 1975/76:1297 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande tillvaratagande inom sjukvården av frivilliga insatser
att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:269
(yrkandet 4) och motionen 1975/76:1297 ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.