SkU 1975/76: 47

Skatteutskottets betänkande
1975/76: 47

med anledning av motioner angående vissa taxeringsfrågor m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1975/76:200 av herr Fågelsbo (c) vari hemställs att riksdagen uttalar sig
för en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser om skattetillägg, så
att nuvarande regler kompletteras med en jämkningsklausul och de i 116 d §
taxeringsförordningen upptagna befrielsegrunderna utvidgas i avsikt att ge
skattedomstolarna möjligheter till mer nyanserad bedömning i fall, då oförstånd
och inte försök till skattesmitning bedöms föreligga;

1975/76:296 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Nordin (c) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av taxeringsförordningen
att rätt införs till proportionellt val vid utseende av ledamöter
och suppelanter i taxeringsnämnd;

1975/76:531 av herrar Johnsson i Blentarp m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller att vid en ändring av taxeringslagens bestämmelser
om val av ledamöter till taxeringsnämnd valen skall kunna
ske genom proportionella val;

1975/76:956 av herrar Boo (c) och Pettersson i Örebro (c) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring i taxeringslagen,
att suppleant i taxeringsnämnd får rätt att närvara vid sammanträde
även då han inte trätt i ledamots ställe;

1975/76:1018 av herr Nyhage (m) vari hemställs att riksdagen beslutar
om besvärsrätt för delägare av fastighet över av taxeringsmyndighet på fastigheten
åsatt taxeringsvärde i enlighet med vad som angives i motionen;

1975/76:1021 av herr Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning beträffande tillhandahållande av portofria
adresserade svarskuvert för av myndigheter infordrade handlingar, inklusive
självdeklarationer;

1975/76:1022 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Boo (c) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om att motionen överlämnas till skattetilläggsutredningen
(Fi 1975:06) för beaktande;

1975/76:1030 av fru Sundberg (m) och herr Wachtmeister i Staffanstorp
(m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär

1. att riksskatteverket tillhandahåller färdiga kvitton att användas vid

1 Riksdagen 1975/76. ösarn!. Nr47

SkU 1975/76:47

personligt avlämnande av självdeklaration enligt vad’i motionen anförts,

2. att avgiften för erhållande av bevis på avlämnandet av självdeklarationen
därmed upphör fr. o. m. 1977 års taxering;

1975/76:1035 av fru Troedsson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen, i avvaktan på förslag från utredningen om det skatteadministrativa
sanktionssystemet, anhåller om förslag till innevarande
riksmöte om införande av möjlighet för länsskatterätt att, då skäl därtill
finnes, nedsätta skattetillägg som påförts i anslutning till 1976 års taxering
eller senare,

2. vidtar de ändringar i 49 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272) och övriga
berörda skatte- och avgiftsförfattningar som krävs för att anstånd med skattetillägg
och förseningsavgifter skall kunna medges tills beslutet vunnit laga
kraft i enlighet med vad i motionen anföres;

1975/76:1043 av herr Wennerfors (m) vari hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna att instruktionen för nämnden för skatteärenden bör
ändras så, att publicering av avgjorda ärenden alltid sker men att, om sekretessbehandling
krävs, detta beaktas.

Frågornas tidigare behandling m. m.

Val till taxeringsnämnd

Enligt taxeringsförordningen (1956:623) - TF - skall val av ledamöter
i taxeringsnämnd verkställas av fullmäktige i vederbörande kommun. I fråga
om de särskilda taxeringsnämnderna skall dock valet förrättas av landstingskommunens
förvaltningsutskott om i taxeringsdistriktet ingår mer än
en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och högst
åtta. I särskild taxeringsnämnd må dock högst tolv ledamöter väljas. Minst
en ledamot skall i sådan nämnd väljas för varje kommun. Antalet ledamöter
skall bestämmas av dem, på vilka valet ankommer. Om ledamöterna skall
väljas av skilda organ skall länsstyrelsen bestämma antalet ledamöter i taxeringsnämnden
samt angiva hur många av dem som skall väljas av varje
organ.

För var och en av de valda ledamöterna skall utses en suppelant (6 $
3 morn.).

Val av ledamöter skall förrättas under december månad för nästföljande
år (6 § 1 morn,).

Till ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd skall utses redliga och
allmänt aktade personer, som kan antas besitta nödig insikt och erfarenhet.
Kommun får till ledamot och suppelant välja endast den, som är mantalsskriven
inom kommunen, och landstingskommunens förvaltningsutskott
endast den, som är mantalsskriven inom taxeringsdistriktet. Vid val
av ledamöter och suppleanter i olika taxeringsnämnder skall tillses, att kän -

SkU 1975/76:47

nedom om olika grupper av skattskyldiga inom distriktet och om distriktets
olika delar om möjligt kommer att finnas inom nämnden. Till ledamöter
och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skall utses personer, som besitter
särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor som ankommer på nämnden.
Därjämte bör tillses, att kännedom såvitt möjligt kommer att finnas
om olika delar av distriktet (13 § 1 morn.).

Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd får föras
hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande, och därvid skall
i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen
är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige. Finner
länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund av att
vid valet sådan kännedom om olika grupper av skattskyldiga som anges
i 13 § 1 mom. inte blivit företrädd i avsedd omfattning har länsstyrelsen
att meddela föreskrift, hur många ledamöter som skall väljas för varje grupp.
Överklagas det därefter företagna valet och befinns detsamma icke böra
fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.

I fråga om fastighetstaxeringsnämnderna gäller likartade bestämmelser.

De nya riktlinjerna för ändrad skatteadministration vid taxering i första
instans, som antogs vid 1975 års riksmöte (prop. 1975/76:87, SkU:31) innebär
bl. a. att samtliga deklarationer skall granskas och föredras inför taxeringsnämnderna
av särskilt utbildade tjänstemän, granskningsassistenter,
vid länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna. Lekmannainflytandet
vid taxeringen förstärks genom att antalet förtroendevalda taxeringsnämndsledamöter
ökas till minst fem och högst åtta, mandatperioden förlängs
till tre år och nämndens beslutsområde utvidgas att omfatta även
ärenden om skattetillägg, förseningsavgift, ackumulerad inkomst och dödsbobefrielse
från kvarstående skatt. Ärenden av formell natur och otvistiga
frågor skall avgöras av ordföranden som enmansmål.

Vid sin behandling av frågan om proportionella val till taxeringsnämnd
1974 anförde skatteutskottet bl. a. följande (SkU 1974:27).

Enligt taxeringsförordningen är de grundläggande kraven vid val av ledamöter
och suppleanter i taxeringsnämnd att redliga och aktade personer
skall utses, som kan antas besitta erforderlig insikt och erfarenhet. I fråga
om val till lokal taxeringsnämnd är vidare föreskrivet att därvid skall tillses,
att kännedom om olika grupper av skattskyldiga inom distriktet och om
distriktets olika delar såvitt möjligt kommer att finnas inom nämnden. I
fråga om fastighetstaxeringsnämnd gäller motsvarande bestämmelser dock
med den skillnaden att vad som i fråga om lokal taxeringsnämnd föreskrivs
beträffande kännedom om olika grupper av skattskyldiga därvid skall avse
kännedom om olika slag av fastigheter.

De i taxeringsförordningen angivna kraven finner utskottet alltjämt vara
en lämplig primär grund för nämndernas sammansättning. Med hänsyn
till att samtliga i kommunfullmäktige företrädda partier normalt torde kunna
presentera kandidater som uppfyller dessa krav, anser utskottet i likhet med
motionärerna att den proportionella valmetoden samtidigt bör tillämpas.
I det helt övervägande antalet kommuner tillämpas också ett sådant system

SkU 1975/76:47

och det kan finnas skäl att överväga om man inte bör lagfästa möjligheten
för minoriteter i kommunfullmäktige att begära proportionella val till taxeringsnämnderna.
Rent tekniskt kan frågan lösas på olika sätt men utskottet
är inte berett att utan närmare utredning tillstyrka några bestämda åtgärder.
Det kan även ifrågasättas om inte de berörda valbestämmelserna kan samordnas
med reglerna för de övriga val som kommunens fullmäktige skall
verkställa.

Enligt utskottets mening finns således anledning att närmare överväga
yrkandet i motionen 1974:271. Detta kan lämpligen ske i samband med
att Kungl. Majit tar ställning till de förslag beträffande taxeringen i första
instans, som den inom riksskatteverket och statskontoret pågående utredningen
- den s. k. RS-utredningen - väntas lägga fram i år. Även om denna
utredning inte tar upp själva valfrågan, bör denna dock kunna prövas i
detta sammanhang.

1 sammanhanget kan nämnas att särskilda bestämmelser om valmetod
tidigare saknats även beträffande nämndemän. Hösten 1975 genomfördes
dock uttryckliga bestämmelser enligt vilka en minoritet inom kommunfullmäktige
kan påfordra proportionellt val (prop. 1975/76:64, JuU 18).

Att frågan om en proportionell valmetod kan inrymma särskilda problem
framgår av konstitutionsutskottets betänkande 1974:21. Konstitutionsutskottet
var enligt detta betänkande inte berett att förorda möjligheter att
påfordra en sådan valmetod beträffande valförrättare, eftersom valförrättarens
politiska hemvist ofta inte är känd och en proportionell valmetod
skulle kunna försvåra rekryteringen.

Suppleants närvarorätt i taxeringsnämnd

Frågan om suppleants rätt att närvara i taxeringsnämnd belyses i JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 443-447 och ett där intaget yttrande från riksskatteverket.
I berättelsen anför JO bl. a. följande:

Av vad här tidigare redovisats framgår, att gällande bestämmelser i taxeringsförordningen
är svårtolkade och knappast ger något svar på frågan om
suppleants rätt att närvara vid taxeringsnämndens sammanträden. Det skulle
därför enligt min mening vara av värde om en översyn av taxeringsförordningen
även medförde att reglerna om suppleants närvarorätt blev entydiga.

Olika synpunkter kan läggas på frågan, om det är lämpligt eller ej att
suppleant i taxeringsnämnd får närvara vid nämndens sammanträden när
han ej trätt i ledamots ställe. Frågan har belysts i de avgivna yttrandena.
Riksskatteverket har uttalat sig för en begränsad närvarorätt. 1 sak synes
mig inte mycket vara att erinra häremot. Jag befarar dock att reglerna skulle
bli tämligen komplicerade och vålla svårigheter i tillämpningen. Jag ifrågasätter,
om man inte helt enkelt kan stadga att suppleant väl alltid får
närvara men äger deltaga i överläggning och beslut endast när han trätt
i ledamots ställe.

Frågan har också vissa ekonomiska aspekter om vilka jag här endast
vill erinra (jfr 130 § taxeringsförordningen som ger kommun rätt att besluta
om ersättning åt de kommunalvalda ledamöterna i taxeringsnämnd).

SkU 1975/76:47

Vid sin prövning av ett motionsvis framställt yrkande i denna fråga år
1974 anförde utskottet (SkU 1974:27) att RS-utredningen kommer att behandla
frågan, som för övrigt redan ingående belysts av JO. Utskottet anslöt
sig i princip till uppfattningen att man inte utan starka skäl borde hindra
suppleanter att i bl. a. förkovrande syfte närvara vid taxeringsnämndernas
sammanträden och förutsatte alltså att RS-utredningen beaktar synpunkterna
i motionen. Med det anförda ansåg utskottet motionsyrkandet besvarat
och fann inte skäl att tillstyrka bifall till detsamma.

Portofria svarskuvert

I RSV:s skrivelse den 20 januari 1972 till regeringen i ett annat ärende
ifrågasatte verket om icke frankeringsfriheten enligt bilaga E till allmänna
poststadgan för vissa svarsförsändelser till myndighet borde utsträckas till
att omfatta insändande av självdeklaration. Regeringen lämnade emellertid
frågan utan åtgärd.

Därefter yrkades i en motion vid 1973 års riksmöte att offentliga myndigheter
skulle åläggas svara för portokostnaderna vid infordran av uppgifter
från enskilda medborgare. Motionen behandlades av trafikutskottet (TU
1973:1 s. 30-31), som erinrade om att det allmänna redan bekostade vissa
uppgifter som infordras av offentliga myndigheter från enskilda medborgare.
Vilka uppgifter och myndigheter det gällde framgick av en särskild bilaga
till allmänna poststadgan. Enligt vad trafikutskottet erfarit var postverket
för sin del positivt till en utökning av möjligheterna att sända ofrankerade
försändelser av det slag motionären föreslagit under förutsättning att det
rörde sig om relativt frekventa försändelser och att postverket fick ersättning
för försändelsernas befordran enligt gällande taxa. Även trafikutskottet ansåg
en utvidgning av denna möjlighet i flera fall vara lämplig. Att såsom motionären
föreslagit generellt ålägga myndigheterna att svara för kostnader
av ifrågavarande slag ansåg sig utskottet däremot ej berett att biträda, men
utskottet förutsatte att frågan blev föremål för prövning.

Frågan om portofritt insändande av självdeklaration har därefter behandlats
inom RSV, som i ett svar den 15 maj 1975 på en framställning i detta
hänseende åberopat innehållet i trafikutskottets nyssnämnda betänkande
och därutöver anfört följande.

En inte obetydlig del av deklarationerna torde lämnas på de uppsamlingsställen
som finns anordnade vid deklarationsdags. Att förse varje deklarationsskyldig
med förtryckt portofritt kuvert underlättar kanske insändandet
av deklarationen och en del av postbehandlingen. En stor del av
kuverten kommer av ovan angivna skäl inte till användning. I landet finns
120 lokala skattemyndigheter vars olika adresser skulle anges på kuverten.
På deklarationsblanketten för fysiska personer förtrycks visserligen redan
nu adressen på den lokala skattemyndighet dit deklarationen bör lämnas.
Detta sker dock i samband med förtryckningen av övriga uppgifter på blanketten.

SkU 1975/76:47

Som synes föreligger omständigheter som talar såväl för som emot att
införa den föreslagna portofriheten. Då frågan redan väckts motionsvägen
förutsätter RSV liksom trafikutskottet att frågan blir föremål för prövning.
Kopior av handlingarna i detta ärende överlämnas till finansdepartementet
för kännedom.

A vgift för bevis om inlämnande av självdeklaration

Enligt avgiftslistan till kungörelsen (1964:618)om expeditionsavgift m. m.
(expeditionskungörelsen) utgår avgift med 10 kr. för diariebevis eller annat
bevis över ingivande av annan handling än värdehandling, när beviset utfärdas
på begäran, för varje person beviset avser. Bevis över ingivande av
självdeklaration skall, även om beviset avser mer än en person, utfärdas
mot en avgift av 10 kr. under förutsättning att sökanden tillhandahåller
förteckning som kan tjäna som kvitto på mottagandet.

Avgiften var före 1972 10 kr. för varje person som beviset avsåg. Ändringen
i detta avseende infördes mot bakgrund av att det med hänsyn
till reglerna om förseningsavgift fanns anledning att anta att ett ökat antal
skattskyldiga - främst revisionsbyråer och andra ombud för skattskyldiga
- kommer att begära bevis för att deklarationen lämnats.

Den 2 mars 1972 besvarade statsrådet Sträng i riksdagen en fråga i ärendet
och anförde därvid följande.

Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag anser det vara tillfredsställande
att avgift tas ut av den som avlämnar sin deklaration och begär
inlämningsbevis. Herr Karl Bengtsson i Varberg har ställt samma fråga.

Vi har sedan länge en ordning som innebär, att statliga myndigheter
genom avgifter täcker sina kostnader för utfärdade expeditioner. Jag finner
inget anmärkningsvärt i att detta gäller även när någon begär s. k. diariebevis
beträffande inlämnad självdeklaration.

Frågan prövades samma år av skatteutskottet, som i sitt betänkande SkU
1972:40 anförde följande:

Frågan skulle vara av betydelse om de avlämnade deklarationerna i stor
omfattning inte kommer till rätta och om varje deklarant, vars deklaration
inte kan återfinnas, utan undantag påförs förseningsavgift. 1 praktiken torde
deklaranterna endast i obetydlig omfattning efterfråga sådana bevis. Det
har främst varit deklarationsbyråer och andra som yrkesmässigt biträder
vid upprättandet av deklarationer, vilka utnyttjat möjligheterna att få bevis
om att deklarationerna avlämnats i rätt tid för att de skall kunna styrka
att de fullgjort sina åtaganden, om klienterna avkrävs förseningsavgift på
grund av att deklarationen inte kunnat återfinnas. Härtill kommer att reglerna
om förseningsavgift inte tillämpas så att en deklaration som förkommit
föranleder förseningsavgift. Om deklaranten kan göra troligt att deklarationen
avlämnats i rätt tid, undgår han denna påföljd. Man kan därför med
fog göra gällande att den deklarant som i rätt tid fullgör sin deklarationsskyldighet
inte riskerar att bli påförd förseningsavgift, även om han inte
kan styrka deklarationsavlämnandet med skriftligt bevis från vederbörande
myndighet. Det synes utskottet under sådana omständigheter varken lämp -

SkU 1975/76:47

ligt eller erforderligt att införa ett system som skulle kunna förorsaka statsverket
betydande merkostnader utan att fylla någon egentlig funktion.

För deklarationsbyråer och för övriga som uppträder som ombud för ett
flertal deklaranter har, som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen,
Kungl. Maj:t på framställning av riksskatteverket medgett att expeditionsavgiften
skall utgå med 10 kr. även om beviset avser mer än en
person. Detta gäller under förutsättning att en förteckning över deklaranterna
upprättas. Medgivandet avser t. v. endast 1972 års taxering, men enligt vad
utskottet erfarit kommer riksskatteverket att göra framställning om att expeditionskungörelsen
ändras i enlighet härmed. Med hänvisning till det
anförda finner utskottet inte skäl tillstyrka yrkandet om kostnadsfria bevis
för självdeklaration.

Skattetillägg och förseningsavgift

Skattetillägg utgår enligt taxeringslagen (1956:623) - TL - dels vid oriktig
uppgift i självdeklaration, dels vid skönstaxering med 50 % av den skatt
som skulle ha undanhållits om den oriktiga uppgiften följts resp. av den
skatt som utgår på grund av den skönsmässiga uppskattningen.

Skattetillägg utgår inte om avvikelsen innebär rättelse av uppenbar felräkning
eller misskrivning eller avser bedömning av framställt yrkande.
Rättas felaktigheten frivilligt kan skattetillägg inte påföras. Skattetillägg får
efterges om det är fråga om ringa belopp samt när felet eller underlåtenheten
med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet
eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig
omständighet är att anse som ursäktlig.

Skattetillägg vid skönstaxering på grund av utebliven deklaration skall
undanröjas av skatterätten om deklaration inkommer inom två månader
efter det att den skattskyldige fått del av beslutet om tillägget. Skattetillägg
av detta slag, som avser fysisk person, skall jämkas av skatterätten om
den skattskyldige ger in sin deklaration efter tvåmånadersfristen men före
utgången av året efter det då skattetillägget beslutades. Det jämkade tillägget
utgår med 10 % av det tillägg som annars skulle ha utgått, dock med högst
10 000 kr. Taxeringsintendenten har skyldighet att till länsskatterätten anmäla
fråga om undanröjande eller jämkning av skattetillägg.

Förseningsavgift utgår vid underlåtenhet att lämna deklaration eller vid
för sent avlämnad deklaration. Avgiften utgör i regel en procent av den
högsta beskattningsbara inkomsten, dock högst 300 kr. För aktiebolag gäller
en fast avgift om 500 kr. Om deklarationen inte lämnas efter anmaning
fördubblas förseningsavgiften och är således för aktiebolag 1 000 kr. För
andra skattskyldiga är den i sådana fall högst 600 kr. och lägst 100 kr.
Avgiften får liksom skattetillägg efterges i vissa fall när underlåtenheten
är ursäktlig eller ringa.

Prövning av frågan om skattetillägg och förseningsavgift sker hos lokal
skattemyndighet såvitt gäller taxeringsnämndens beslut. Skattemyndighetens
beslut kan överklagas till skattedomstolama, i första hand till skat -

SkU 1975/76:47

terätten. Avsikten är att dessa ärenden i samband med kommande omorganisation
av skatteadministrationen skall föras över från lokal skattemyndighet
till taxeringsnämnd.

Det administrativa påföljdsystemet enligt ML och FL har i stort sett utformats
efter samma mönster som TL:s.

Sedan den praktiska tillämpningen och utformningen av bestämmelserna
om skattetillägg och förseningsavgift aktualiserats i vissa vid 1975 års riksmöte
väckta motioner delade RSV i yttrande över motionerna motionärernas
uppfattning att en översyn av de ifrågavarande bestämmelserna var nödvändig.
Verket ansåg det inte uteslutet att det vid en sådan översyn kunde
visa sig lämpligt att i huvudsak behålla en summarisk handläggning men
att ta ut skattetillägg med betydligt lägre belopp än f. n. I yttrandet framhölls
också att verket hade för avsikt att följa upp de lokala skattemyndigheternas
arbete med avgiftsärendena i syfte att få till stånd en materiellt sett enhetligare
tillämpning av bestämmelserna.

Även vid remissbehandlingen av RS-utredningens rapport Rationalisering
av skatteadministrationen hade önskemål framförts om en översyn av reglerna
om skattetillägg och förseningsavgift. Med anledning härav upplyste
departementschefen i propositionen 1975:87 att en översyn av dessa bestämmelser
kommer att göras inom den utredning om det skatteadministrativa
sanktionssystemet som nyligen tillsatts.

Skatteutskottet (SkU 1975:31) hälsade med tillfredsställelse RSV:s initiativ
att följa upp de lokala skattemyndigheternas tillämpning av avgiftsärendena,
och utskottet framhöll också angelägenheten av att utredningen om det
skatteadministrativa sanktionssystemet påskyndade sitt arbete och om möjligt
med förtur behandlade frågan om jämkning av skattetillägg. Med hänsyn
bl. a. till att syftet med motionerna i huvudsak redan var tillgodosett
avstyrkte utskottet de utredningsyrkanden som framställts i motionerna.

Direktiven för den nyssnämnda utredningen, som antagit namnet Skattetilläggsutredningen
(Fi 1975:06), innehåller bl. a. följande:

De sakkunniga bör anpassa sitt arbete till statsmakternas kommande ställningstagande
till frågan om vilken myndighet som skall fastställa de särskilda
avgifterna på TL:s område. Med den begränsningen bör uppdraget innefatta
en översyn av både materiella och formella bestämmelser i det nu ifrågavarande
administrativa sanktionssystemet på hela skatte- och avgiftsområdet.

Systemet med skattetillägg och förseningsavgift är en väsentlig nyhet
för det svenska rättsväsendet. Sanktionerna träffar många gånger med betydande
belopp. Vid utformningen av lagstiftningen har man som har framgått
av min tidigare redogörelse på olika sätt sökt styra rättstillämpningen
så att sanktioner inte skall träffa skattskyldiga som uppfyllt vad man rimligen
kan begära i fråga om noggrannhet och förmåga att tillgodogöra sig skattereglerna.
Vidare har genom myndighets anvisningar närmare beskrivits
efter vilka grunder bedömningen skall ske. En uppgift för de sakkunniga
blir att klarlägga hur dessa regler och anvisningar tillämpats i praktiken

SkU 1975/76:47

och komma med förslag som ytterligare kan bidra till en enhetlig och riktig
rättstillämpning. De bör därvid särskilt uppmärksamma de problem som
har uppstått vid avgörandet av frågan huruvida vederbörande har framställt
ett yrkande eller lämnat en oriktig uppgift. Utredningen bör bl. a. undersöka
om det är lämpligt att i gränsfall av detta slag möjlighet öppnas för beslutsmyndigheten
att överlämna ärendet till taxeringsintendents bedömande.
I det sammanhanget bör särskilt uppmärksammas förhållandena på den
indirekta beskattningens område. Där framgår yrkanden i regel inte på annat
sätt än i form av redovisade skattebelopp. Det kan finnas skäl att överväga
om detta förhållande motiverar specialreglering. De sakkunniga bör ha kontakt
med mervärdeskatteutredningen och punktskatteutredningen. De bör
vidare samråda med varusmugglingsutredningen, som har att behandla frågan
om administrativa sanktioner på tullområdet.

Skattetillägg vid skönstaxering på grund av utebliven deklaration har särskilda
aspekter. Skattetillägget fungerar i dessa fall som ett vite, avsett att
förmå den skattskyldige att lämna deklaration. Avsikten är att endast den
som av ren tredska eller för att dölja sin verkliga ekonomiska situation
försummar sin deklarationsskyldighet skall slutligen drabbas av detta tillägg.
Bestämmelser om undanröjande resp. jämkning av sådant skattetillägg har
därför införts för det fall deklaration lämnas inom vissa tidsfrister. Det bör
ankomma på de sakkunniga att överväga om bestämmelserna har en tillfredsställande
effekt mot bakgrund av det syfte som de skall tillgodose.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva om storleken av skattetillägg
och motsvarande avgift enligt AvgL står i rätt förhållande till de
förseelser som de generellt skall träffa, liksom att i övrigt lägga fram förslag
till förbättring av det administrativa sanktionssystemet.

Förhandsbesked

Enligt förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor får
RSV efter ansökan lämna bindande förhandsbesked angående viss fråga,
som t. ex. avser sökandens taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt
eller förmögenhetsskatt, om ett sådant besked är av synnerlig vikt för sökanden
eller av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Över
lämnat förhandsbesked får besvär anföras till regeringsrätten.

Regler om förhandsbesked gäller också i frågor om konsumtionsbeskattning,
stämpelskatt, mervärdeskatt, spelskatt och reklamskatt.

Handlingar i ärenden angående förhandsbesked i taxerings- eller skattefrågor
får enligt 17 § sekretesslagen (1937:249) inte utan samtycke av den
som sökt beskedet utlämnas till annan tidigare än 20 år från handlingens
datum. Detta sekretesskydd motsvarar det som gäller beträffande uppgifter
som lämnats till ledning för taxering men gäller inte endast ingivna handlingar
utan även det lämnade förhandsbeskedet och överinstansens beslut.

Vid tillkomsten av bestämmelserna om förhandsbesked diskuterades ingående
om sekretesskyddet skulle avse även det beslut som meddelats i
ärendet (prop. 1951:64, KU 21). Konstitutionsutskottet (KU) ansåg i detta
hänseende att offentlighetsprincipen borde gälla det meddelade beslutet,
om inte myndigheten efter ansökan av den som önskade sekretess för -

SkU 1975/76:47

ordnade därom. Enligt KU:s uppfattning borde myndigheten förordna om
sekretess om offentlighet kunde lända sökanden eller annan till skada med
hänsyn till de upplysningar beträffande affärs- eller driftsförhållanden som
lämnats i förhandsbeskedet.

I en reservation förordades däremot att propositionen, som innehöll nuvarande
regler i detta hänseende, skulle bifallas. Reservanterna ansåg att
det inte alltid torde vara möjligt för myndigheten att avgöra om ett offentliggörande
kunde vara förenat med risk för ekonomisk skada för sökanden
eller annan, exempelvis på grund av konkurrensförhållanden. Vidare
skulle fall kunna inträffa, då en sökande av osäkerhet beträffande frågan,
om lämnade uppgifter skulle komma att hemlighållas eller ej, avhöll sig
från att begära förhandsbesked trots behov därav. Syftet med inrättandet
av nämnden skulle därigenom åtminstone delvis förfelas.

Slutligen kunde en sådan lagstiftning få till följd, att sökanden betungades
med att förebringa utredning om att ett offentliggörande av beslutet kunde
lända honom till men.

Reservanterna diskuterade även det alternativet, att beslutet skulle
vara hemligt om sökanden begärde detta. Reservanterna anförde att
sannolikheten talade för att sekretess i så fall skulle påkallas i nära nog
alla ärenden. Större offentlighet skulle därför knappast vinnas.

Det framhölls också att myndighetens beslut i stor utsträckning torde
komma att innehålla samma uppgifter som de av sökanden ingivna handlingarna.
Betänkligheter mot det i propositionen föreslagna vittgående sekretesskyddet
minskades genom den möjlighet till insyn i myndigheternas
verksamhet i ifrågavarande ärenden, som trots allt fanns, eftersom en sökande,
som ansåg myndighetens beslut i hans ärende anmärkningsvärt,
ägde bringa beslutet till offentligheten. Härtill kom, att det föreslagna sekretesskyddet
icke borde utgöra hinder för att de antagna principerna bringades
till allmän kännedom.

Riksdagens kamrar fattade olika beslut i frågan, men efter sammanjämkning
antog riksdagen propositionen.

Fastighetsägares besvärsrätt beträffande.fastighetstaxering

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och fastighetstaxeringsrätts beslut
angående fastighetstaxering får anföras av fastighetens ägare samt av vederbörande
kommun och taxeringsintendent (158 och 164 §§ TL). Även
arrendator, som enligt avtal har att ansvara för skatt för fastighetens garantibelopp
gentemot ägare, har besvärsrätt (168 § TL).

Besvärsrätten för fastighetsägare reglerades närmare år 1969. Enligt de
regler, som då infördes i 168 S TL, tillkommer besvärsrätt inte endast den,
som vid ingången av taxeringsåret är ägare av fastigheten, utan också den
som därefter - dock senast före ingången av femte året efter taxeringsåret
- blivit ägare av fastigheten. I prop. 1969:147 uttalade departementschefen
att - om innehavet av fastigheten gått över till annan - det syntes naturligt

SkU 1975/76:47

att även den nye ägaren skulle ha besvärsrätt, eftersom hans inkomstbeskattning
påverkas av taxeringsvärdets storlek. Innebörden av detta ståndpunktstagande
var emellertid inte att den som var ägare vid ingången av
taxeringsåret skulle uteslutas från talerätt om han sedermera överlåtit fastigheten.
Följden blev att fall kan uppkomma i vilka flera parter för talan
på ägarsidan. Departementschefen anförde att detta i och för sig inte behövde
skapa något problem. Departementschefen anförde vidare att alla som varit
ägare av fastigheten under tiden fr. o. m. taxeringsårets ingång t. o. m. det
taxeringen vinner laga kraft fick anses ha ett självständigt intresse av fastighetens
taxeringsvärde.

Den som är delägare i en fastighet har emellertid enligt fast praxis (RÅ
1971:719) inte rätt att anföra besvär över fastighetstaxeringen, om inte också
övriga delägare anför besvär eller lämnar fullmakt.

Utskottet

VaI till taxeringsnämnd och suppleants närvarorätt i nämnden

I motionerna 1975/76:296 och 531 yrkas att proportionellt val av ledamöter
och suppleanter till taxeringsnämnderna skall kunna påfordras. Bakgrunden
till motionerna är att det i vissa fall förekommit att det parti som haft
majoritet i kommunfullmäktige tillsatt samtliga platser. Vidare yrkas i motionen
1975/76:956 att suppleant skall ha rätt att vara närvarande vid taxeringsnämndens
sammanträde även då han inte tjänstgör i ledamots ställe.

Taxeringsnämnderna har sedan länge spelat en betydelsefull roll i det
svenska beskattningssystemet, där de kan sägas fullgöra en uppgift som
ett demokratiskt kontrollorgan, och motionerna är mot denna bakgrund
av principiell betydelse. Med hänsyn till att samtliga i kommunfullmäktige
företrädda partier normalt torde kunna presentera kandidater, som uppfyller
de krav som ställs på dem som skall tjänstgöra i en taxeringsnämnd, anser
utskottet att en proportionell valmetod bör kunna tillämpas.

Vid sin behandling av denna fråga år 1974 anförde utskottet att det fanns
skäl att närmare överväga att lagfästa en möjlighet för minoriteter i kommunfullmäktige
att begära proportionella val. Detta borde lämpligen ske
i samband med ställningstagandet till de förslag beträffande taxeringen i
första instans, som den inom riksskatteverket och statskontoret pågående
utredningen - den s. k. RS-utredningen - skulle lägga fram. Beträffande
suppleants närvarorätt i taxeringsnämnd stod det - som framgår av den
inledningsvis lämnade redogörelsen - klärt att RS-utredningen skulle behandla
frågan, och utskottet anslöt sig till uppfattningen att man inte utan
starka skäl borde hindra suppleanter att i bl. a. förkovrande syfte närvara
vid taxeringsnämndernas sammanträden.

Utskottet behandlade förra året (SkU 1975:31) riktlinjer för en effektivisering
och rationalisering av skatteadministrationen och taxeringen i första

SkU 1975/76:47

instans på grundval av RS-utredningens rapport Rationalisering av skatteadministrationen.
Eftersom frågorna om den närmare utformningen av
administrationen och om erforderliga författningsändringar inte behandlades
i det sammanhanget utan kommer att tas upp i det fortsatta utredningsarbetet,
fick även en lösning av de nu förevarande frågorna anstå tills vidare.

Av det anförda framgår att de i motionerna behandlade frågorna kommer
att uppmärksammas i samband med den pågående detaljutformningen av
skatteadministrationen. Utskottet anser därför att något initiativ från riksdagens
sida f. n. inte påkallas med anledning av motionerna. I sammanhanget
bör framhållas att utredningsarbetet bedrivits med målsättningen
att den nya organisationen skall vara fullt genomförd vid 1978 års taxering.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1975/76:296, 531 och
956 i den mån de inte redan kan anses tillgodosedda.

Porto/ha svarskuvert

1 motionen 1975/76:1021 begär motionären utredning i syfte att införa
portofria adresserade svarskuvert för alla av myndigheter infordrade handlingar,
inklusive självdeklarationer.

Som framgår av riksskatteverkets (RSV) tidigare återgiv na uttalanden kan
skäl anföras såväl för som emot att införa förtryckta portofria kuvert för
självdeklarationer. Såvitt gäller uppgifter som infordras av taxeringsnämnderna
instämmer utskottet i motionärens uppfattning att det av flera skäl
kan vara lämpligt att använda portofria svarskuvert. Detta skulle inte endast
underlätta för skattskyldiga och andra att lämna de begärda upplysningarna
utan också vara till fördel för taxeringsnämnderna, eftersom det kan antas
att en sådan service kan medföra att svar kommer in snabbare och i större
utsträckning än som är fallet f. n. Utskottet förutsätter därför att denna
fråga tas upp i det pågående utredningsarbetet beträffande skatteadministrationen.

Med hänvisning härtill och till att frågan om portofria svarskuvert enligt
vad utskottet inhämtat också kommer att prövas i dess helhet i samband
med ställningstagandena inom kommunikationsdepartementet till betänkandet
(Ds K 1974:13) Begränsning av tjänstebrevsrätten avstyrker utskottet
utredningsyrkandet i motionen 1975/76:1021.

Skattetillägg och förseningsavgift

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen pågår f. n. en
översyn av reglerna om skattetillägg och förseningsavgift. Av direktiven
för skattetilläggsutredningen framgår att utredningen skall se över både
materiella och formella bestämmelser i det nu ifrågavarande administrativa
sanktionssystemet på hela skatte- och avgiftsområdet. De sakkunniga skall
bl. a. pröva om storleken av skattetillägget står i rimligt förhållande till de

SkU 1975/76:47

förseelser som de generellt skall träffa. Även i övrigt skall utredningen lägga
fram förslag till förbättringar av det administrativa sanktionssystemet.

I motionerna 1975/76:200 och 1022 yrkas tilläggsdirektiv till skattetillläggsutredningen
i syfte att utvidga jämkningsmöjligheterna och befrielsegrunderna
beträffande skattetilläggen. I motionen 1975/76:1035 yrkas bl. a.
att förslag i denna riktning föreläggs innevarande riksmöte.

Som framgår av vad utskottet nyss anfört ingår dessa frågor i utredningens
uppdrag. Vid sin behandling av motsvarande frågor förra året framhöll utskottet
angelägenheten av att utredningen påskyndade sitt arbete och om
möjligt med förtur behandlade frågan om jämkning av skattetillägg. Enligt
vad utskottet nu inhämtat har utredningen också förtursbehandlat denna
och andra angelägna frågor beträffande skattetilläggen och avser att lägga
fram ett delbetänkande härom i höst.

Utskottet anser nu liksom tidigare att det är angeläget att de problem,
som berörs i motionerna, får en snar lösning och att nya regler på detta
område om möjligt kan träda i kraft redan 1977.1 avvaktan på utredningens
förslag avstyrker utskottet emellertid motionerna 1975/76:200, 1022 och
1035 i denna del.

I den sistnämnda motionen anförs också att skattetillägg och förseningsavgift
är att betrakta som ett straff. Den påförda avgiften bör därför inte
tas ut förrän beslutet vunnit laga kraft, och av samma skäl saknas anledning
att ta ut ränta på avgifterna.

Som anförs i motionen bör av administrativa skäl skattetillägg och förseningsavgift
lämpligen påföras debetsedeln på slutlig skatt, vilket från teknisk
synpunkt torde vara möjligt endast under förutsättning att dessa avgifter
förfaller till betalning i samma ordning som övriga poster som debiteras
på debetsedeln. Frågan om en sådan metod kan försvaras från principiella
utgångspunkter bör enligt utskottets uppfattning bedömas med hänsyn till
avgifternas ändamål och konstruktion. Avsikten med det nya systemet har
varit att - utan åsidosättande av rättssäkerhetskraven - få till stånd en enkel
och effektiv sanktion i stället för de tidigare straffen. En förutsättning härför
har varit att reglerna konstrueras så att man på grundval av lätt konstaterbara
fakta skall kunna bedöma om skattetillägg eller förseningsavgift skall utgå
eller ej och hur stora avgifterna skall vara. Frågan om reglerna och den
praktiska tillämpningen uppfyller dessa målsättningar och avgifternas framtida
konstruktion har givetvis betydelse för en närmare bedömning av den
i motionen behandlade frågan, och utredningen är givetvis oförhindrad att
ompröva även debiteringsreglerna. I sammanhanget bör också framhållas,
att den skattskyldige efter anförda besvär har samma anståndsmöjligheter
som gäller i övrigt och att ränta eller kvarskatteavgift inte tas ut på skattetillägg
eller förseningsavgift.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen
1975/76:1035 även i denna del.

SkU 1975/76:47

Bevis ali deklaration avlämnats m. m.

Yrkandena i motionen 1975/76:1030, att riksskatteverket bör tillhandahålla
fårdiga kvitton att användas vid personligt avlämnande av självdeklaration
och att avgiften för erhållande av bevis på avlämnandet av självdeklaration
slopas fr. o. m. 1977 års taxering, har nära samband med förseningsavgiften.

Som utskottet anförde vid sin behandling av denna fråga 1972 efterfrågar
deklaranterna endast i obetydlig omfattning bevis av detta slag. Eftersom
reglerna om förseningsavgift inte tillämpas så, att en deklaration som förkommit
föranleder förseningsavgift, utan så att en deklarant som kan göra
troligt att deklaration avlämnats i rätt tid undgår påföljd av detta slag, vidhåller
utskottet uppfattningen att det varken är lämpligt eller erforderligt
att införa ett system som kan förorsaka statsverket betydande merkostnader
utan att fylla någon egentlig funktion. Deklarationsbyråer och andra, som
uppträder som ombud för ett flertal deklaranter, torde också vara betjänta
av att, så som nu är fallet, kunna få ett bevis för samtliga ingivna deklarationer.
Den avgift på 10 kr. som tas ut för ett sådant bevis kan inte
heller anses betungande. Utskottet finner således inte skäl till ändrad ståndpunkt
i denna fråga utan avstyrker motionen 1975/76:1030.

Förhandsbesked

Under vissa förutsättningar får riksskatteverket efter ansökan lämna förhandsbesked
angående viss fråga som avser t. ex. sökandens taxering till
statlig eller kommunal inkomstskatt eller annan beskattning såsom mervärdeskatt
eller reklamskatt. Handlingarna i ärendet är enligt 17 § sekretesslagen
hemliga och får inte utan samtycke av den som sökt beskedet
lämnas ut till annan tidigare än 20 år från handlingens datum. Sekretessskyddet
omfattar inte endast de uppgifter som sökanden lämnat till ledning
för bedömningen utan också själva förhandsbeskedet och - om beskedet
överklagats - överinstansens beslut.

I motionen 1975/76:1043 anför motionärerna att förhandsbeskeden med
tiden fått allt större betydelse. Reglerna innebär emellertid att förhandsbeskeden
inte alltid publiceras, vilket skyddar sökanden men medför olägenheter
både för andra skattskyldiga och för skattedomstolarna. Enligt motionärernas
uppfattning bör reglerna ändras så att beskeden alltid publiceras
om inte sökanden kräver sekretessbehandling.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det i och för sig
är önskvärt att förhandsbesked, som kan ha intresse även för annan än
sökanden, blir tillgängliga för allmänheten. Om sökanden inte har något
att erinra häremot får beskedet publiceras, och i annat fall kan beskedet
regelmässigt offentliggöras på sådant sätt att sekretesskyddet inte åsidosätts.
Sekretessen gäller nämligen inte de principer som ligger till grund för eller
som kommer till uttryck genom beskedet. Behovet av att lätta på sekre -

SkU 1975/76:47

tessreglerna för att på ett bättre sätt än hittills tillgodose allmänhetens informationsbehov
bör också bedömas mot bakgrund av RSV:s allmänt vägledande
och rådgivande verksamhet och mot sökandens berättigade krav
på att han inte riskerar att röja affärshemligheter och personliga förhållanden
genom att söka förhandsbesked. Det bör också framhållas, att mervärdeskatteutredningen(Fi
1971:05) och 1969 års punktskatteutredning(Fi 1970:57)
tar upp publiceringsfrågan inom dessa utredningars ämnesområden, och att
utredningarna beräknas avsluta sitt arbete innevarande år. Enligt utskottets
uppfattning bör ställningstagandet till den lämplighetsfråga som tas upp
i motionen anstå i avvaktan på utredningens överväganden. Utskottet avstyrker
således motionen 1975/76:1043.

Fastighetsägares besvärsrätt beträffande fastighetstaxering

Enligt gällande praxis har delägare i fastighet inte rätt att anföra besvär
över fastighetstaxering om inte också övriga delägare anför besvär eller lämnar
fullmakt. I motionen 1975/76:1018 anförs att detta medför att en enda
delägare med en mindre del i fastigheten kan hindra att besvär anförs.
Motionären anser att detta är otillfredsställande och yrkar ändring av reglerna.

Det torde å ena sidan kunna hävdas att gällande praxis i detta hänseende
överensstämmer med vad som i allmänhet tillämpas vid förvaltning av
tillgångar som innehas med samäganderätt. Å andra sidan kan framhållas
att processen i ett fastighetstaxeringsmål i allmänhet är tämligen enkel och
att samtliga delägare i regel torde ha ett gemensamt intresse i processer
av detta slag. Därtill kommer att övriga delägare kan få tillfälle att yttra
sig i processen och att en omprövning av fastighetstaxeringsfrågan i vart
fall är ägnad att åstadkomma ett från materiella utgångspunkter mer tillfredsställande
resultat än det överklagade beslutet.

Enligt vad utskottet erfarit planeras f. n. inom finansdepartementet en
översyn av fastighetstaxeringsprocessen. Utskottet anser att frågan lämpligen
bör prövas inom denna utredning och avstyrker det yrkande om omedelbar
lagstiftning som framställts i motionen.

Med det anförda torde syftet med motionen 1975/76:1018 vara i huvudsak
tillgodosett, varför utskottet avstyrker bifall till densamma.

Utskottet hemställer

1. beträffande val till taxeringsnämnd
att riksdagen avslår

1. motionen 1975/76:296,

2. motionen 1975/76:531;

2. beträffande suppleants närvarorätt i taxeringsnämnd
att riksdagen avslår motionen 1975/76:956;

3. beträffande portofria svarskuvert

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1021;

SkU 1975/76:47

4. beträffande jämkning m. m. av skattetillägg och förseningsavgift
att riksdagen avslår

1. motionen 1975/76:200,

2. motionen 1975/76:1022,

3. motionen 1975/76:1035 punkten 1;

5. beträffande anstånd med erläggande av skattetillägg och förseningsavgift,
m. m.

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1035 punkten 2;

6. beträffande bevis att deklaration avlämnats m. m.
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1030;

7. beträffande förhandsbesked

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1043;

8. beträffande fastighetsägares besvärsrätt beträffande fastighetstaxering att

riksdagen avslår motionen 1975/76:1018.

Stockholm den 23 mars 1976

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m). Andersson i Knäred
(c), Kristenson (s), Johansson i Jönköping (s), Josefson (c), Carlstein
(s), Wikner (s), Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), Olsson i Järvsö (c),
fru Normark (s), herr Lundgren (s), fru Troedsson (m) och herr Hörberg
(fp).

GOTAB 51553 Stockholm 1976