SfU 1975/76:8

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:8

med anledning av motion om förtidspension vid alkoholism
Motionen

I motionen 1975:1198 av herrar Gadd (s) och Alsén (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen påtalar behovet av att sådana ändringar vidtas i lagen
om allmän försäkring, att även alkoholism berättigar till förtidspension när
samhällets rehabiliterande resurser uttömts.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Yttranden har
också avgivits av försäkringskassorna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt Malmö och
Bohusläns allmänna försäkringskassor.

Gällande bestämmelser m. m.

Rätt till förtidspension tillkommer försäkrad vars arbetsförmåga på grund
av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften. Som ytterligare förutsättning
gäller att nedsättningen kan anses varaktig (7 kap. 1 § och 13 kap. 1 § AFL).
Är så inte fallet men kan nedsättningen av arbetsförmågan antas bli bestående
avsevärd tid äger den försäkrade rätt till sjukbidrag som skall vara
begränsat till viss tid. Om arbetsförmågan är helt borta eller så nedsatt att
endast en ringa del därav återstår - med ringa del skall enligt uttalanden
i förarbetena till AFL förstås att arbetsförmågan inte uppgår till en sjättedel
- utgår hel förtidspension. Är den nedsatt i mindre grad men likväl med
avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga
fall utgår halv förtidspension.

Vid bedömningen i vad mån arbetsförmågan kan anses nedsatt skall i
fråga om äldre försäkrad främst beaktas dennes förmåga och möjligheter
att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört
eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete.

Enligt beslut av 1972 års riksdag kan beträffande äldre försäkrad arbetslöshet
utgöra grund för förtidspension. Reglerna innebär att rätt till förtidspension
utan hälsoprövning under vissa förutsättningar tillkommer den
som blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen eller som under 21
månader uppburit omställningsbidrag enligt 102 § arbetsmarknadskungörelsen.

1 Riksdagen 1975/76. 11 sami Nr 8

SfU 1975/76:8

2

Historik

Vid tillkomsten av den nu gällande lagen (1962:38l)om allmän försäkring
aktualiserades frågan om bedömning av rätten till förtidspension för bl. a.
alkoholister. Socialförsäkringskommittén, vars betänkande Förtidspensionering
och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961:29) låg till grund
för lagen, behandlade tämligen utförligt en rad problem som hade samband
med invaliditetsbedömningen. Kommittén konstaterade att syftet med förtidspensionen
i princip var att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk
trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbets- eller förvärvsförmågan.
Dess syfte var enligt kommittén alltså inte att utge ersättning för
sjukdom eller kroppsskada eller härav orsakade följdtillstånd i och för sig,
dvs. utan hänsyn till hur försörjningsförmågan påverkades, utan fick i stället
ses som en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna
av en sjukdom eller skada. Dessa konsekvenser varierade - menade kommittén
- starkt från fall till fall, beroende på en mängd skiftande omständigheter,
och de kunde dessutom i större eller mindre grad påverkas genom
olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller försätta vederbörande i stånd
att helt eller delvis utnyttja den återstående arbetsförmågan.

Inom en allmän pensionering som den svenska blev med nödvändighet
klientelet synnerligen heterogent. Ju mera heterogent klientelet var desto
mera sannolikt var det att medicinskt samma sjukdom eller skada medförde
olika inverkan på skilda invaliders arbetsförmåga. Detta gällde redan vid
okomplicerade anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska
sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung.

Kommittén pekade på den dominerande roll som de psykiska sjukdomarna
jämte de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande
symptom spelade inom den dåvarande invalidpensioneringen och framhöll
att det knappast var möjligt att konstruera en objektiv måttstock för att
åsätta enskilda organ och funktioner en koefficient eller ett procenttal som
motsvarade deras betydelse för den mänskliga kroppens prestationsförmåga.

En rent medicinsk bedömning tillät endast sällan att hänsyn togs till
rehabiliteringsåtgärder. Om samhället eller socialförsäkringen genom medicinsk
eller annan rehabilitering ombesörjde, att den som på grund av sjukdom
eller skada blivit oförmögen att fortsätta i sitt tidigare yrke kunde
utföra och också fick ett annat arbete med samma eller nästan samma arbetsinkomst,
syntes det kommittén orimligt att detta inte skulle beaktas
vid invaliditetsbedömningen.

Det sagda gav enligt kommittén vid handen att ett renodlat medicinskt
invaliditetsbegrepp inte kunde komma i fråga för tillämpning inom den
allmänna pensioneringen. Orsaken till invaliditeten borde emellertid utgöras
av medicinska faktorer. Därutöver borde fordras att den medicinska defekten
medförde förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Det
skulle alltså begreppsmässigt röra sig om en arbetsinvaliditet grundad på
medicinska faktorer. Vid invaliditetsbedömningen borde hänsyn tas till

SfU 1975/76:8

3

samtliga faktorer - medicinska såväl som andra - som för vederbörande
var ägnade att belysa den fysiska och/eller psykiska faktorns inverkan på
hans arbetsmöjligheter. Härvid ingick den viktiga frågan om rehabilitering
som ett naturligt och betydelsefullt led i invaliditetsbedömningen. Den närmare
utformningen av bestämmelserna om invaliditetsbegreppet och invaliditetsbedömningen
måste ske med utgångspunkt i nu angivna förutsättningar.

Uttrycket ”medicinska” faktorer måste enligt kommittén tolkas så att
invaliditeten hänförde sig till medicinska orsaker av fysisk eller psykisk
art. 1 fråga om utformningen i övrigt av invaliditetsbegreppet framhöll kommittén
bl. a. följande.

I många fall är det av vad i pensionsärendet blivit upplyst rörande vederbörandes
medicinska status m. m. uppenbart att arbetsförmåga saknas
eller att denna är så ringa, att den saknar praktisk betydelse. Sådana fall
torde i allmänhet inte medföra några problem vid utformningen av invaliditetsbegreppet
och vid invaliditetsbedömningen.

Svårigheterna uppkommer genom att man måste beakta de många fall,
då trots medicinsk invaliditet viss arbetsförmåga förefinnes eller kan uppnås
genom olika åtgärder.

Invaliditetsbegreppet måste utformas så att därav framgår vilken högsta
arbetsförmåga vederbörande får ha och likväl vara berättigad till invalidpension.
Varierande metoder kan tänkas för att ange denna arbetsförmåga,
exempelvis de olika metoder som nu tillämpas inom folkpensioneringen
resp. skilda personalpensionssystem och yrkesskadeförsäkringen.

Vad först beträffar den nuvarande folkpensioneringens metod må erinras
om att enligt praxis en person med minst två tredjedels nedsättning av
arbetsförmågan äger rätt till invalidpension, om han är ur stånd att försörja
sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Oberoende
av vilken nedsättning av arbetsförmågan som än föreligger utgår
emellertid icke invalidpension - utom då det gäller blindhet - om vederbörande
genom utnyttjande av sin återstående arbetskraft kan försörja sig,
varmed förstås försörjning på en relativt låg nivå. Den nya folkpensioneringen
skall liksom den nuvarande garantera alla en viss minimiförsörjning
ehuru på en betydligt förhöjd nivå, men den skall dessutom tillsammans
med tilläggspensioneringen tillförsäkra alla förvärvsarbetande rätt till ett
pensionsskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Det
skulle strida mot syftet med den allmänna pensioneringen, om för rätt till
invalidpension från denna skulle krävas att den försäkrade inte genom arbete
kunde försörja sig. Folkpensioneringens nuvarande anknytning av invaliditetsbegreppet
till minimiförsörjningsprincipen kan således inte användas
för den kombinerade folk- och tilläggspensioneringen.

Inom en pensionering för begränsade, relativt homogena persongrupper,
t. ex. de hos stat och kommun anställda tjänstemännen, är det naturligt
att som en primär förutsättning för rätt till invalidpension kräva att vederbörande
av medicinska skäl är för ”framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt utföra honom åliggande arbete” eller något liknande. Inom
den allmänna pensioneringen kan förutsättningarna för rätt till invalidpension
inte utformas på ett dylikt sätt. En sådan pensionering omfattar nämligen
dels många inom kategorien anställda, som har tillfälliga arbeten av
skiftande natur hos olika arbetsgivare efter varandra, dels egna företagare

1* Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 8

SfU 1975/76:8

4

och hemmafruar, vilka i vissa fall tidigare varit anställda och i andra fall
inte, och dels personer, vilkas arbetsförmåga nedsatts eller förlorats redan
i barndomen eller eljest före inträdet i förvärvslivet. Invaliditetsbegreppet
i den nya pensioneringen måste utformas så att det är tillämpligt i alla
fall. Även med ett sålunda utformat invaliditetsbegrepp kan det emellertid
vara av väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen inom stora grupper,
om vederbörande är oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom
åliggande arbete.

Socialförsäkringskommittén behandlade också ingående frågan om rehabilitering
och underströk därvid att det primära från socialpolitisk synpunkt
borde vara att en sjuk eller skadad person återvann hälsa och arbetsförmåga
och inte att försörjningsbehoven tillgodosågs genom pension. Rehabiliteringen
ingick därför som ett naturligt och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen,
och rätt till förtidspension i egentlig mening borde
enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän man i rehabiliteringshänseende
gjort vad som rimligen kunde komma i fråga i det enskilda fallet.

En sådan målsättning medförde ett behov av en snabb och kraftig

upprustning av rehabiliteringsresurserna.

Vid remissbehandlingen av socialförsäkringskommitténs betänkande
framhölls bl. a. av riksförsäkringsverket, att vid invaliditetsbedömningen
särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i förtidspensioneringssammanhang
så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden
av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Verket erinrade om att det i sådana
fall var vanligt att vederbörande inte utförde något förvärvsarbete, trots
att hans hälsotillstånd syntes medge det, och tilläde att man vid tillämpning
av folkpensioneringens invaliditetsbegrepp inte varit benägen att anse pensionsberättigande
invaliditet styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart
underlag.

I propositionen (1962:90) med förslag till lagom allmän försäkring uttalade
föredragande departementschefen att någon ändring inte var avsedd att göras
i den praxis som utbildats för sådana och liknande fall.

I prop. 1970:66 föreslogs - med verkan fr. o. m. den 1 juli 1970 - vidgade
möjligheter för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av
folkpension och ATP. Vidare föreslogs en uppmjukning av kraven för rätt
till förtidspension i allmänhet, innebärande att arbetsmarknadsmässiga hänsyn
i större utsträckning än tidigare skulle få inverka vid invaliditetsbedömningen.
I propositionen framhöll chefen för socialdepartementet,att enligt
hans mening försiktighet alltjämt borde iakttas i fråga om beviljande
av förtidspension åt yngre personer, eftersom i sådana fall kravet på återanpassning
i förvärvslivet framträdde särskilt starkt. När det gällde invaliditetsbedömningen
vid sådana psykiska sjukdomar som betecknades som
neuroser eller psykopati framhöll departementschefen för sin del att en viss
förskjutning syntes ha skett i det psykiatriska betraktelsesättet. Enligt de -

SfU1975/76:8

5

partementschefens mening borde emellertid försiktighet fortfarande iakttas
vid invaliditetsbedömningen i hithörande fall. Innan förtidspension beviljades
borde alltså stora ansträngningar ha gjorts för att behandla och rehabilitera
den försäkrade och möjligheterna till omplacering efter eventuell
omskolning ingående ha prövats. Härvid borde en förutsättning för beviljande
av förtidspension vara att resultatlösa försök med omplacering gjorts
under en tid av ett till två år. Ovisshet vid bedömningen av sjukdomens
varaktighet eller av möjligheterna till rehabilitering torde - menade departementschefen
- ofta böra resultera i att förmånerna från den allmänna
försäkringen utgick i form av sjukbidrag. Vid riksdagsbehandlingen av prop.
1970:66 instämde andra lagutskottet i departementschefens uttalanden (jfr
2LU 1970:34 s. 35), och riksdagen biföll propositionen.

Remissyttrandena

Försäkringsdomstolen har översänt ett antal domar till upplysning om
domstolens praxis rörande alkoholskadades rätt till förtidspension/sjukbidrag
enligt AFL. Dessa domar ger enligt domstolens mening en viss belysning
av vilka omständigheter som kunnat vara avgörande vid domstolens
bedömning av rätten till pension till alkoholskadade. Domstolen framhåller
att bedömningen för denna grupp sker på samma sätt som för försäkrade,
vilka söker pension på grund av somatiska och psykiska sjukdomar i övrigt,
och att domstolen i fråga om samtliga försäkrade har att beakta om effektiva
rehabiliteringsåtgärder vidtagits. Avslutningsvis erinrar domstolen om att
av lagmotiven framgår i vilka fall särskild försiktighet skall iakttas vid beviljande
av förtidspension/sjukbidrag.

Riksförsäkringsverket, som tillstyrker bifall till motionen, hänvisar till
att verket under hösten 1972 av försäkringsdomstolen anmodats yttra sig
i sex besvärsmål, vilka avsåg frågan om rätt till förtidspension/sjukbidrag
på grund av bl. a. alkoholism. I samband därmed anordnade verket i december
samma år en konferens med ett antal läkare för att få del av deras
synpunkter på frågan.

På grund av vad som därvid kom fram fann verket att pensionsbedömningen
inom socialförsäkringen borde i fall, där såsom i de remitterade
målen arbetsoförmågan grundade sig på företrädesvis alkoholism, ske utifrån
ett i förhållande till dittillsvarande praxis i viss mån förändrat synsätt. Verket
anförde härom följande i yttrande den 15 januari 1973.

För stor betydelse har hittills tillmätts det förhållandet att vid missbruk
av alkohol uppkommit påvisbara följdsjukdomar såsom levercirros och
hjärnskador. En levercirros behöver sålunda i och för sig inte inverka på
arbetsförmågan och inte heller alltid vara tecken på alkoholism. En begynnande
hjärnskada är med nuvarande metoder ofta svår att påvisa och
normalt EEG, normala testresultat e. d. kan därför inte utesluta förekomsten
av hjärnskada. När det gäller bedömningen av arbetsförmågan på grund

SfU 1975/76:8

6

av alkoholism är det i stället alkoholismen som hel sjukdom som är det
centrala. Bedömningen bör alltså ske mera ur socialpsykiatrisk än somatisk
synvinkel. Det betydelsefulla är härvid om det föreligger en massiv social
anamnes eller inte. En sådan anses vara förhanden, när alkoholmissbruket
pågått under en lång följd av år och medfört långvarig arbetsinsufficiens
samt lett till att en rehabilitering inte längre är möjlig. En förutsättning
för att denna bedömning ska kunna göras är dock att man av den behandlande
läkaren, som ofta har en mycket god kännedom om en sådan
patient, fåren detaljrik beskrivning inte enbart av det medicinska tillståndet
utan framför allt av den sjukes beteende, attityder etc. Upprepade försök
till arbetsanpassning har i allmänhet redan gjorts i dessa fall men stundom
kan det vara tillfyllest med ett konstaterande från läkare och arbetsvårdsorgan
att vederbörande saknar möjligheter att tillgodogöra sig arbetsvärd.
Beträffande försäkrad, som inte tillhör de yngre, lär det i allmänhet inte
möta alltför stora svårigheter att konstatera, om det föreligger en sådan
massiv social anamnes, som här avses. I dessa fall bör normalt föreligga
rätt till allmän pension i form av hel förtidspension eller helt sjukbidrag.
När det gäller de yngre är det särskilt angeläget att alla rehabiliteringsmöjligheter
noga prövats innan sjukbidrag beviljas. Under arbetsvärd bör
då i stället utges sjukpenning. Uteslutet bör det dock inte vara att bevilja
sjukbidrag även i ett fall, där arbetsvård är indicerad men det samtidigt
står klart, att en rehabilitering kommer att dra ut över flera år. Särskild
uppmärksamhet bör då ägnas åt att arbetsvård verkligen kommer till stånd,
oaktat att sjukbidrag utgår.

Riksförsäkringsverkets yttrande utmynnade i att förtidspension eller sjukbidrag
borde beviljas i samtliga sex fall. Enligt verkets mening förelåg i
dessa fall upprepade resultatlösa försök till arbetsanpassning eller kunde
konstateras att vederbörande saknade möjligheter att tillgodogöra sig rehabiliterande
åtgärder.

Riksförsäkringsverket hänvisar i sitt remissvar också till att socialstyrelsen,
som av försäkringsdomstolen beretts tillfälle att avge yttrande i samma besvärsmål,
tillstyrkt förtidspension i samtliga mål utom ett. Därvid hade
styrelsen framhållit att den från vetenskaplig och erfarenhetssynpunkt fann
ett vidgat synsätt i bedömningen av pensionsfrågorna i enlighet med vad
riksförsäkringsverket angivit böra tillämpas. Vidare anförde styrelsen i fråga
om alkohol- och narkotikamissbrukarna bl. a. följande.

Vad observation och behandling av alkoholmissbrukare beträffar vill styrelsen
framhålla att utvecklingen till svåra sjukdomstillstånd med arbetsoförmåga
i sådana fall ofta eller vanligen sker gradvis och pågår under en
följd av år. Härunder iakttages till en början kanske enbart sociala symptom
i form av arbetsfrånvaro eller t. ex. kriminalitet. Ett tilltagande missbruk
kan därvid maskeras på olika sätt. Missbrukare går ofta sjukskrivna under
diagnoser som icke ger anvisning om att missbruket håller på att utveckla
sig eller redan föreligger. I försäkringskassornas erfarenheter av missbruksfall
torde sålunda den första kännedomen ofta bestå av att antalet anteckningar
om sjukskrivningar anhopas, varvid ofta banala diagnoser såsom övre luftvägsinfektioner,
magbesvär eller dylikt angives som orsak till arbetsoförmåga
på grund av sjukdom. Vid förfrågningar hos behandlande läkare framkom -

SfU 1975/76:8

7

mer ofta inga indikationer på missbruk, trots att sådant alltså kan föreligga.
Först efter en tid ger sjukdomsdiagnosernas innehåll och sjukskrivningsperiodernas
upprepning en antydan om att angivna diagnoser kanske icke
motsvarar de reella förhållandena.

Frågan om rehabilitering av dessa fall kommer därför icke på tal förrän
frågan om sjukbidrag ställes. Missbruket kan då vara så avancerat att någon
meningsfull behandling icke går att erbjuda eller accepteras av patienten,
vilken då ofta har förlorat socialt fotfäste (och måhända drabbats av svåra
irreversibla hjärnskador). Förhållandena på arbetsmarknaden kan bli av stor
betydelse för rehabiliteringsmöjligheterna. I avancerade fall kan arbetsvärd
mera bli invalidvård än rehabiliteringsåtgärder. I ett utvidgat sjukdomsbegrepp,
innehållande bl. a. ovannämnda socialpsykiatriska synpunkter, påverkas
de medicinsk-psykiatriska bedömningarna även av förhållandena på
arbetsmarknaden.

I behandlingen av missbrukare - när det gäller såväl alkohol som narkotika
- måste i princip alla bakgrundsfaktorer beaktas. Behandlingen blir härigenom
en ”flerfrontsbehandling” i vilken emellertid vissa selektiva åtgärder
kan givas prioritet.

Möjligheten att uppspåra missbrukare och att genom påverkan med tillgängliga
medel försöka förmå dem att avstå från missbruk blir beroende
dels av försäkringskassans insatser och dels av åtgärder från samhällets sida.
I en ”flerfrontsbehandling" bör åtgärderna samordnas och omfatta samarbete
med bl. a. socialvården, arbetsvärden och kriminalvården. Selektiva åtgärder
torde därvid kunna insättas alltefter omständigheterna.

Försäkringskasseförbundet har också tillstyrkt bifall till motionen. Förbundet
framhåller därvid bl. a. att försäkringskassorna och deras pensionsdelegationer
har en mycket lång erfarenhet av prövning av förtidspension
på grund av alkoholism och att den medicinska och sociala sakkunskapen
är väl företrädd inom försäkringskassorna. I pensionsdelegationerna ingår
två läkare och bland kassans befattningshavare finns en eller flera förtroendeläkare,
alla utsedda av socialstyrelsen. Genom ett stort antal andra kontakter
med sjukvård, rehabilitering och socialpolitik har kassorna också en
bred erfarenhet av att lösa komplicerade sociala frågor.

Förbundet erinrar också om att sjukpenning kan utgå till alkoholister
under vistelse på såväl enskild som allmän vårdanstalt. Grunden för att
få sjukpenning är att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst hälften.
Alkoholism har således - menar förbundet - i de nämnda fallen jämställts
med sjukdom och bedömts kunna förorsaka en nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften.

Avslutningsvis understryker förbundet att rehabiliteringsinsatserna när
det gäller såväl alkoholister som andra måste utvidgas och effektiviseras.
Inte ens ett beslut om förtidspension bör i alla fall vara skäl nog att avbryta
olika rehabiliteringsåtgärder.

De försäkringskassor som yttrat sig över motionen är samtliga av den
bestämda uppfattningen att möjligheterna att medge förtidspension vid alkoholism
bör utvidgas.

SfU 1975/76:8

8

Utskottet

Förtidspension kan utgå till försäkrad som fyllt 16 år för tid före den
månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till
honom. Som förutsättning gäller att hans arbetsförmåga på grund av sjukdom
eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan anses varaktig.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension
i form av sjukbidrag. Äldre försäkrad kan under vissa förutsättningar bli
förtidspensionerad på arbetsmarknadsmässiga grunder utan hälsoprövning.

Motionärerna framhåller att alkoholism tämligen snart leder till svåra sociala
och psykiska störningar som medför att den drabbade i regel inte längre
kan klara ett vanligt arbete. Det primära för nykterhetsvården måste vara
att söka rehabilitera den skadade till ett normalt liv. Man måste emellertid
enligt motionärerna likväl räkna med att ett stort antal alkoholskadade aldrig
kan rehabiliteras eller försörja sig på egen hand. Vissa av de svårt alkoholskadade
kan förtidspensioneras på grund av psykiska eller somatiska
handikapp vilka ibland är en orsak till alkoholism, ibland en följd av den.
Andra kan inte uppvisa dessa formella kriterier för en förtidspensionering.
I de fall då samhällets vårdinsatser under åratal varit förgäves, då den medicinska
och sociala rehabiliteringen inte visat några resultat och då den alkoholskadade
saknar alla möjligheter att klara sig på arbetsmarknaden bör
det enligt motionärernas mening finnas en möjlighet att betrakta situationen
som jämförlig med andra där en förtidspensionering framstår som enda
lösningen. Motionen utmynnar i ett yrkande av innebörd att riksdagen hos
regeringen skall påtala behovet av en sådan ändring av lagen (1962:391)
om allmän försäkring (AFL), att alkoholism skall grunda rätt till förtidspension
i de fall då samhällets rehabiliterande resurser uttömts.

Invaliditetsbegreppet i den nu gällande lagstiftningen om förtidspension
bygger på uttalanden i förarbetena till 1946 års folkpensioneringslag där
det framhölls att man vid invaliditetsbedömningen borde iaktta försiktighet
i fråga om sådana psykiska sjukdomstillstånd som brukar hänföras till neuroser
och psykopatier. Liknande uttalanden gjordes i samband med tillkomsten
av AFL (prop. 1962:90 s. 291 0 och i den proposition (1970:66
s. 62) som låg till grund för 1970 års förtidspensionsreform.

Mot bakgrund av dessa uttalanden och med hänsyn till svårigheterna
att med bestämdhet avgöra, när arbetsförmågan hos en person som är alkoholskadad
men som inte har några påvisbara fysiska eller psykiska handikapp
i övrigt skall anses varaktigt nedsatt med minst hälften, är det enligt
utskottets mening naturligt att praxis i fråga om alkoholistens rätt till förtidspension
kommit att bli mycket restriktiv. Härtill torde sannolikt också
ha bidragit de uttalanden, särskilt i förarbetena till AFL (prop. 1962:90 s.
292), enligt vilka rehabiliteringen bör ingå som ett naturligt och betydelsefullt

SfU 1975/76:8

9

led i själva invaliditetsbedömningen och rätt till förtidspension i egentlig
mening inte föreligga förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som
rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet. Även om alkoholism
numera accepteras som sjukdom såväl inom sjukförsäkringen - en alkoholskadad
har således rätt till sjukpenning vare sig han vårdas på enskild
eller allmän anstalt - som inom den allmänna pensioneringen, grundar alkoholism
som sådan i regel inte rätt till förtidspension. Härför krävs i allmänhet
att alkoholism medfört svåra och varaktiga fysiska eller psykiska
följdverkningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Yttranden har
också avgivits av ett stort antal försäkringskassor och flera läkare. Remissinstansernas
inställning i frågan har redovisats i det föregående (se ovan
s. 5 ff). Försäkringsdomstolen har i sitt yttrande framhållit att domstolen
vid prövningen av mål om rätt till förtidspension för samtliga försäkrade,
oavsett om det gäller alkoholskadade eller försäkrade som söker pension
på grund av somatiska och psykiska sjukdomar i övrigt, har att beakta
att effektiva rehabiliteringsåtgärder vidtagits. Domstolen hänvisar också till
att lagmotiven markerar i vilka fall särskild försiktighet skall iakttas vid
beviljande av förtidspension/sjukbidrag.

Övriga remissinstanser liksom alla de försäkringskassor och läkare som
yttrat sig i ärendet har gett uttryck åt den bestämda uppfattningen att möjligheterna
att ge förtidspension vid alkoholism f. n. är alltför begränsade.
Därvid har bl. a. framhållits att alkoholism i sig är en sjukdom som i särskilda
fall ensam bör kunna berättiga till förtidspension.

Utskottet finnér de vid remissbehandlingen åberopade skälen för en utvidgning
av möjligheterna att erhålla förtidspension vid alkoholism vägande.
Som framhållits i åtskilliga yttranden måste det anses rimligt att en alkoholskadad,
som trots allvarliga rehabiliteringsansträngningar inte kunnat
ges ett meningsfullt arbete, kan erhålla förtidspension utan att behöva vara
behäftad med några påvisbara följdsjukdomar i övrigt. Utskottet vill erinra
om att en alkoholist som vårdas på enskild eller allmän anstalt anses ha
förlorat minst hälften av sin arbetsförmåga och därför är berättigad till sjukpenning
och att en äldre försäkrad som är utslagen på arbetsmarknaden
numera kan erhålla förtidspension utan någon särskild medicinsk prövning.

På grund av det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka bifall till motionen.
Därvid vill utskottet emellertid särskilt understryka angelägenheten
av att man i samtliga ärenden som rör frågor om rätt till sjukbidrag och
förtidspension för alkoholister noga prövar alla rehabiliteringsmöjligheter,
vare sig beslut om sjukbidrag/förtidspension meddelats eller ej.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att försäkringskassa enligt 16
kap. 12 § AFL i vissa fall har möjlighet att besluta att pension som tillkommer
alkoholmissbrukare skall betalas ut till kommunal myndighet, den pensions -

SfU 1975/76:8

10

berättigades make eller annan person och användas till den pensionsberättigades
och hans familjs nytta.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1198 hos regeringen
begär åtgärder i syfte att förbättra möjligheterna till förtidspension
vid alkoholism.

Stockholm den 28 oktober 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson
(s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm
(c), fru Håvik (s), herr Hyltander (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström
(s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson
i Stockholm (vpk) och fröken Engman (s).

Reservation

av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Inval
iditetsbegreppet i” och slutar pås. 10 med "familjs nytta.” bort ha följande
lydelse:

Socialförsäkringskommittén, vars betänkande Förtidspensionering och
sjukpenningförsäkring (SOU 1961:29) låg till grund för AFL, behandlade
ingående frågan om rehabilitering. Kommittén underströk därvid att det
primära från socialpolitisk synpunkt borde vara att en sjuk eller skadad
person återvann hälsa och arbetsförmåga och inte att hans försörjningsbehov
tillgodosågs genom pension. Enligt kommitténs mening borde rehabiliteringen
ingå som ett naturligt och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen
och rätt till förtidspension i egentlig mening inte föreligga,
förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kunde komma
i fråga i det enskilda fallet.

Kommitténs uttalanden i fråga om rehabiliteringen verifierades så gott
som undantagslöst vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande, och
departementschefen anslöt sig i propositionen (1962:90) till kommitténs uppfattning.

Utskottet anser att de grundprinciper för beviljande av förtidspension
som angetts under förarbetena till AFL alltjämt bör gälla.

SfU 1975/76:8

11

När det gäller de alkoholskadade måste skälen för en restriktiv bedömning
av rätten till förtidspension anses väga mycket tungt. Resurserna för en
effektiv rehabilitering av alkoholskadade torde f. n. vara otillräckliga i vårt
land, och de åtgärder som vidtas bygger, såvitt utskottet kan bedöma, i
alltför hög grad på frivillighet. Det är inte förrän i stadier av långt framskridet
alkoholmissbruk som lagen om nykterhetsvård medger mera betydelsefulla
hjälpåtgärder, och tvångsförfaranden - vilka på andra håll visat sig vara
mycket effektiva från rehabiliteringssynpunkt - kan sättas in först i sådana
situationer då de ofta måste anses helt gagnlösa för att återföra den alkoholskadade
till ett nyktert liv.

Utskottet finner det inte minst med hänsyn till unga alkoholskadade
angeläget att rehabiliteringen så långt det är möjligt effektiviseras och förbättras.
1 avvaktan härpå måste det enligt utskottets mening från socialpolitisk
synpunkt anses olämpligt att vidga möjligheterna för alkoholskadade
att erhålla förtidspension.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår motionen 1975:1198.

Särskilt yttrande

av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Magnusson i Nennesholm (c). Hyllander
(fp), fröken Pehrsson (c) och herr Andersson i Nybro (c) vilka anför:

Utskottet erinrar om de möjligheter som en försäkringskassa i vissa fall
har att besluta att pension som tillkommer person hemfallen åt alkoholmissbruk
helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller
den pensionsberättigades maka eller annan person att användas till den
pensionsberättigades och hans familjs nytta. I ett läge då riksdagen anser
sig böra förorda en utvidgning av möjligheterna att erhålla förtidspension
vid alkoholism anser vi det, med hänsyn inte minst till den alkoholskadade,
särskilt angeläget understryka att försäkringskassorna och nykterhetsnämnderna
gemensamt bör verka för att dessa möjligheter faktiskt utnyttjas.

Att möjligheter till förtidspension vid alkoholism erfordras är en följd
av den ökning av alkoholsjukdomarna som kännetecknar dagens samhälle.
Från såväl social som medicinsk synpunkt är det väsentligt påpeka, att
alkoholskador är en följd av bruket av alkohol. Ur bruket av alkohol växer
missbruket fram med alkoholskador och alkoholproblem som följd. Det
bästa och effektivaste medlet mot alkoholsjukdomar är ett alkoholfritt samhälle.

GOTAB 75 10170 S